Lappudden i Nordingrå

Foto: Babiarne

Ångermanland med vackra Nordingrå började att skönjas för cirka 10 000 år sedan när inlandsisen sakta drog sig undan och bildade ett hav av den smältande isen. Där på Lappudden i Nordingrå bodde mina anfäder- och mödrar en gång i tiden.

Lappudden i Nordingrå, Ångermanland har sedan urminnes tider varit en viktig plats för de samer som färdades tillsammans med sina renar efter den flyttled som gick via Lappkåteberget, förbi Lappudden och ut mot havet. Sápmi, samernas land, delas in i nio områden. Även om Nordingrå har placerats utanför detta område på kartan så har det under hundratals år tillhört Sápmi, och tillhör fortfarande området, menar forskaren och författaren Mats Lundin. Han lyfter bland annat fram Frostvikensamerna som ofta anlände till Nordingrå via Ström, Tåsjön, Flåsjön eller Ormsjön.

Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet



Redan på 1200-talet kategoriserade man människor från de östersjöfinska områdena genom att benämna dem som ”loppis” och ”lappie”. Samerna vandrade till sina viktiga vintervistesplatser i Graninge, Ramsele, Backe, Rossön och Junsele, bland andra platser. Fjällsamerna använde sig gärna av sjö-och älvsystemen och påbörjade vinterförflyttningen först när snön hade lagt sig och isar och myrar frusit till is. Man kan påvisa tidigare samisk närvaro i många ångermanländska byar.

Samisk man med sin lille son i Frostviken, Jämtland i slutet av 1800-talet.
Foto: Nordiska museet


Under senare delen av 1600-talet blev flera samiska familjer bofasta i Nordingrå och antecknades i kyrkböckerna som sockensamer eller ”sockenlappar”. Familjerna, som tidigare hade levt en nomadiserande tillvaro och som strövat omkring fritt i området och livnärt sig på jakt, fångst och renar blev härmed bofasta, fick en bit jord där de kunde hålla några djur och tilldelades arbetsuppgifter som ingen annan ville ha.

Sockensamer, (liksom romer och resande), befann sig allra längst ned på den så kallade samhällsstegen och tvingades ofta att arbeta som ”rackare” där arbetsuppgifterna handlade om att avliva, kastrera och flå djur. Författaren Maria Blomster berättar att samerna fick behålla de avlivade djuren, även hästarna, då bönderna inte åt hästkött. De bofasta samerna ägnade sig även åt hantverk, som korgmakeri, att skapa viktiga hushållsredskap, rep och mjärdar som man sålde i bygden. De var skickliga jägare men det uppstod ofta konflikter med majoritetsbefolkningens representanter om man utövade jakt.

Bild: Wikipedia


Mina rötter enligt DNA test och Gedmatch



Källor: Mats Lundin (Samer i Nordingrå), Maria Blomster (Nordingra.nu), Kulturmiljövårdens rapporter 2000:8 (Länsmuseet Västernorrland), Lars Ivar Hansen (Om finnar och lappar), egen forskning.

Häxberget i Torsåker, Ångermanland

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

Mellan åren 1668-1675 pågick trolldomsrannsakningar i Ångermanland och på hösten 1674 och våren 1675 avrättades där cirka 71 personer.

Jorden skulle snart gå under och de trollkunniga bar skulden

Det hade varit missväxt i området under flera år och människorna svalt – allas ögon riktades då mot de människor som ansågs ha övernaturliga förmågor. Man trodde att världen stod inför en apokalyps och de gamla läkekunniga tanterna och farbröderna troddes vara skyldiga till detta.

Några pojkar berättade att de hade hört att ”trullkärringarna” förbannade ”allt som på jorden är och allt som växer däruppå”. Eftersom trolldom ansågs vara en överförbar kunskap inom familjen så fängslade man, torterade och halshögg även släktingar till de misstänkta trollpackorna. De misstänkta var dömda på förhand och fördes till en grotta i närheten där de tros ha hållits fängslade under vintern 1674 och följande vår. Jordprover som har utförts på avrättningsplatsen har visat att bål har brunnit vid tre tillfällen. ”Resultatet av gjorda undersökningar visar med full evidens att folktraditionen här har rätt. Häxberget bär med skäl sitt dystra namn” (Jan Stattin, 1952).

Foto: Helena Bure Wijk


Tvingades att sjunga psalmer på väg till avrättningsplatsen

I juni 1675 fick de arma människorna se solens ljus för första gången efter flera månader i en fängelsehåla. De som överlevt tortyren och svälten trodde nu att de skulle få komma hem till sina barn, men istället väntade prästen, grannarna och släkten – de äkta männen, bröderna och även de äldre sönerna utanför fängelsehålan, med grepar och andra tillhyggen. De tvingade kvinnorna att gå sju kilometer till avrättningsplatsen.

Många dödsdömda svimmade under vägen av utmattning och man tvingade dem då att sjunga psalmer. Kvinnorna svimmade av utmattning och av dödsängslan enligt vittnesmål, men föstes framåt till avrättningsplatsen av sina egna anhöriga. Brita Rufinia, som var hustru till kaplan Laurentius Hornaeus och syster till min anfader Johan har berättat följande om den dagen:

”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångstpredikan och meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var och en att öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här hjälper varken rop eller tårar. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”. (Källa: Hornaeus, Sannfärdig berättelse om trolldomsväsendet)

Släpade de anhörigas kroppar upp till bålet och gick sedan hem, ”utan sinnesrörelse”

Väl framme vid avrättningsplatsen väntade två bödlar från Härnösand nedanför det som har kommit att kallas bålberget, eller häxberget. Allt var planerat i detalj och man halshögg kvinnorna nedanför berget för att inte allt blod skulle släcka elden. Efter att de anhöriga hade tagit hand om de dödas kläder släpade man de huvudlösa kropparna till elden som brann däruppe på berget. Enligt vittnesmål gick man sedan hem, var och en till sitt, utan sinnesrörelse.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Så hittar du dit:

Avrättningsplatsen ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget som är ca 7,5 kilometer. Man kan även parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.

Offer eller förövare?

Under sommaren medverkar jag i programserien ”Häxmorden” i Sveriges Radio P1. Första avsnittet, ”Offer eller förvare?” finns att lyssna på här

Foto: Sveriges Radio

Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid. Här berättas historien om vad som hände och hur det kunde ske. Hur gick det till när staten mördade hundratals kvinnor, i det som kallats det värsta justitiemordet i svensk historia? Men det är också jakten på vår egen släkthistoria, som kanske också är din.

Avsnitten sänds på tisdagar varje vecka klockan 14.30 med start 29 juni. Häxmorden finns även att lyssna på i Sveriges Radios app.

I morse medverkade journalisten Gustav Asplund och jag i P1-morgon i Sveriges Radio. Inslaget finns att lyssna på här.

Foto: Helena Bure Wijk

Tietäjä

Tietäjä Väinämöinen, målning av Robert Wilhelm Ekman 1866

Eftertraktade och behövda

Vismännen Pål Andersson och Christian Göransson var populära och eftertraktade för sina övernaturliga förmågor i norra Sverige under 1600-talet. Även om kyrkan avskydde vismännen och kallade dem ”djävulens instrument” så såg de själva på sin verksamhet och sitt ”kall” med helt andra ögon.

De finska vismännen (tietäjä) ärvde förmågan inom sin släkt då de gamla magiska riterna och runorna/sångerna förmedlades från far till son (och av mor till dotter). Vissa familjer ansågs därför vara ”vismans släkter”. De troddes ha förmågan att kunna bota sjukdomar och att avvärja ont, som medhjälpare till den Högste. I deras föreställningsvärld kunde det onda vara pålagt av illasinnade människor eller av Gud. Det senare, jumalantauti, avstod man helt från att försöka avvärja/bota.  ”Duger inte mina händer, duger säkert Herrens händer! Passar inte mina fingrar, passar säkert Herrens fingrar! Flinkare är Herrens fingrar, mjukare är Herrens händer ”. (Kalevala, fyrtiofemte sången)

Foto: Helena Bure Wijk

Behövda och fruktade

Övernaturliga förmågor var, förståeligt nog, väldigt eftertraktade i en tid då få människor hade möjlighet att uppsöka en läkare för sina krämpor och problem. De trollkunniga vismännen- och kvinnorna var behövda men de var även fruktade. Till vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön, Medelpad, reste människor långa vägar för att få hjälp. Om man hade tur kunde man stöta på honom då han var ute på någon av sina många resor och då få konsultation direkt, mot en summa pengar. Anteckningar om vismannen Pål Anderssons förmågor har bland annat hittats i Långskogs finnby och Hampura finnby i Orsa. Han hjälpte en bonddotter från Järvsö i Hälsingland med en speciell ”kärleksmedicin” som hade förmågan att väcka kärlek. Pål var omtalad för att kunna bota sjukdomar och tillintetgöra spåsändningar och trollskott som andra trollkunniga hade sänt mot sina offer. Han ansågs ha förmågan att återfinna stulet gods och kunde även peka ut tjuven.

Prästerna i Järvsö var väldigt skrämda av Pål Anderssons övernaturliga förmågor och kallade honom ett ”diabolicum instrumentum” (djävulens instrument). Han anklagades för att ”skapa stor osed och galenskap i landet”. Det man kanske skrämdes mest av var att vismännen hade allmogens fulla förtroende. Prästerna ville gärna straffa de människor som sökte hjälp hos de finska vismännen, men det var svårt att genomföra. En av de anklagade som fått hjälp menade att det var ”troligare att vismannen fått sina krafter från Gud, än från djävulen, eftersom djävulen uppenbarar och röjer inte gärna tjuveri”.

Foto: Helena Bure Wijk

Anfadern Christian Göransson ”finne” i Forsed, Ytterlännäs, Ångermanland var en visman som ansågs kunna bota sjuka, peka ut tjuvar och ”trolla” tillbaka stöldgods. Liksom Pål Andersson från Stormörtsjön reste Christian runt i norra Sverige och hjälpte människor för några mark per uppdrag. En bonde hade anlitat Christian för att få hjälp att återförskaffa tobak som stulits från honom. Bonden hade av vismannen blivit lovad att stöldgodset skulle vara tillbaka inom 14 dagar och han hade betalat tre mark för uppdraget. Men efter en vecka hade endast en del av tobaken återförts till ägaren. Detta trots att Christian vänt sig till vismannen Pål för att få hjälp.

I domboken framgår det att flera andra bönder hade sökt Christian Göransson för ”trulldomshielp”. En trumslagare hade blivit botad då han ”var illa fogad i sin mun”. Christian hade sagt till mannen att ”låta hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan sig med den lagen tvetta och basa för elden”.

Vismanssläkt

Vismannen Christian Göransson var son till Göran/Gierland ”finne” (anteckning om släktnamn saknas) som var nybyggare i Graninge i Ångermanland tidigt 1600-tal.

Vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var gift med Margareta Persdotter Porkka f.1611 i Hassela, Hälsingland, dotter till Peder Pedersson Porkka f.1575 i Sikajokka, Österbotten och Helena Andersdotter Tarvainen f.1585. Helena Tarvainen var dotter till Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax.

Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var son till Anders Pålsson Laininen f.1575 i Rautalampi och Malin Persdotter Tarvainen f.1575 i Kölsjön, Hassela. Malins farfar var Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax. Vismannen Pål Anderssons farfar var nybyggaren Pål Andersson Laininen (eller Luuainen) f.1550 i Rautalampi och Margareta Pålsdotter f.1545.

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Richard Gothe, Wallenberg&Bondesson, Maud Wedin, egen forskning

Finska anor i Norge

Gammalt finnetorp i Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Att släktforska är fantastiskt roligt men kan ibland vara oerhört frustrerande. Speciellt, om man som jag, söker rötter till de östfinska anfäder och mödrar som en gång i tiden bosatte sig i Ångermanland.

Släktnamnet var oerhört viktigt för skogsfinnarna och visade vilken grupp man tillhörde. Namnen bildades efter klanledarens förnamn, tillnamn, yrke, utseende eller hemort, exempelvis släktnamnet Hakkarainen som betyder stenhuggare och Karjalainen som betyder karelare. Men de östfinska nybyggare från Savolax som bosatte sig i Ångermanland i slutet av 1500- och början av 1600- talen förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast förnamn och ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och har resulterat i att jag och många andra släktforskare har släktträd med många Pål, Grels, Henrik och Eskil ”finne”, som vi inte kan forska vidare på. Inte heller går det att hitta deras finska släktnamn.

De finska nybyggare som kom till finnskogarna i Värmland och norska Hedmark är lyckligtvis mycket väl dokumenterade. En stor del av dagens befolkning i Hedmark är ättlingar till de finska nybyggare som en gång i tiden slog sig ned där och man är stolta över sitt arv. Man har kartlagt sina rötter med hjälp av DNA-test och lyfter fram den skogsfinska kulturen genom att anordna årliga marknader och sammankomster där de gamla skogsfinska traditionerna, hantverk och mat står i fokus.

Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Liitiäinen i Hedmark

Släkten Liitiäinen (som jag härstammar från) tycks ha kommit till Hedmark, Norge via Gästrikland, Sverige, i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget, Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget.

Om Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen finns många berättelser. Ingeborg föddes 1720 i Gravberget, Våler, som dotter till Henrik Andersen Liitiäinen och Anne Mortensdatter. Hon fick flera barn utom äktenskap och kom att bli omtalad som ”Ingeborg løskone”. När hon födde sin andre son utom äktenskap 1742 antecknades följande:
”Ingeborg Henricksdaatter i Graffbberged stevnet for å forklare hvem som er far til det andre barnet hun, som ennå ikke er gått til Guds bord, nestleden høst fødte til verden. Hun skal ha utlagt ektemannen Henrik Mortensen Grafberged, som har sin hustru i live, for barnefar. Ingeborg er også stevnet for andre leiermål i sin ungdom, Utsatt”.
(Källa: Morten Nasch Sandvold)

Barnafadern(fäderna?) tycks ha varit gifta män i trakten och Ingeborg blev hatad av många, speciellt av de gifta kvinnorna som såg henne som ett hot. Det har berättats att kvinnorna i Gravberget tvingade bort henne och att hon därför bosatte sig under ett liggande stenblock, en bit ovanför bebyggelsen i Gravberget. Enligt denna vandringssägen var det också där hon födde sonen Daniel år 1741. Ingeborg dömdes sedermera att flytta därifrån och tillsammans med barnen begav hon sig till en ny sten, vid Haldammen, Gravberget.

När Ingeborg dömdes att flytta från sin bostad under stenen i Gravberget, har det berättats att hon flyttade till ett stenblock nära Haldammen. Det som i dag finns kvar av stenen kallas ”Ingeborgsteinen”, 3-400 meter från Haldammen, längs vägen mot Haltorpet. Foto: Nils Erik Iversen

Vill du också söka dina rötter i Norge?
Digitalarkivet är en fantastisk tjänst där man kan söka i kyrkböcker och andra handlingar helt gratis.

En bild av ondska

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

I forna tider hade kvinnliga trolldomsutövare olika benämningar, såsom ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Det har gått närmare 400 år sedan hundratals människor, främst kvinnor, halshöggs och brändes på bål i vårt land för trolldom. Vi är i dag upplysta och vet att häxan inte existerar – hon är en produkt av människors rädslor och fantasier. Men bilden av häxan lever ännu kvar. Små barn kan beskriva hur en häxa är och ser ut: Hon är elak, gammal, ful, har stor näsa, utskjutande haka, vårtor, krum rygg, en svart katt, i vissa fall en kvast. Hon lurar barn, äter ibland även upp dem och hon orsakar sjukdom och död.

Bilden av häxan är en bild av ondska i feminin form. Häxan framställs alltid som illvillig och grym. Hon återfinns i sagan Snövit som den elaka styvmodern som ser sin skönhet förgås genom åldrandet och därför dödar den vackra, oskyldiga Snövit. Även i Askungen framställs hon som styvmoder och har här även två minihäxor, upplärda i ondskans konst, till sin hjälp. I Hans och Greta framstår häxan i sin klassiska kristna form – gammal, ful, ond, ensam och hungrig på små barn.

En bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning

Eftersom häxan är en bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning har hon alla de karaktärsdrag som satan i den kristna tron har. Eftersom hon är allierad med den onde och därmed inte kan vara en god och sann kristen, saknar hon alla de karaktärsdrag som en god kvinna, enligt rådande tro skulle ha. Häxan är allt annat än en god kristen. Hon är avundsjuk, hämndgirig, falsk, grälsjuk och aldrig en god moder. Som kyrkans exempel på motsatsen till en god kristen kvinna, är häxan sällan gift.  Hon är istället icke-fertil, gammal, sjuk, ful och lever ofta ensam i en stuga, långt utanför det goda kristna samhället och gemenskapen.

Den bild vi idag har av häxan och som förmedlats till oss genom tiderna, började växa fram under 1400 – talet, i ett kristet Europa. Trots att häxor aldrig har existerat ledde föreställningen om häxan, som en djävul med feminina drag, till att mellan 300 – 500 000 människor, mestadels kvinnor avrättades för trolldom i Europa mellan åren 1450 – 1750. 

Häxan, såsom vi känner henne, har aldrig existerat. Föreställningen om häxan som en kvinnlig djävul uppstod i en tid då människan ville klargöra samhällets mål och vilka sociala värden som skulle eftersträvas. Man kan se henne som en social konstruktion, som under 1600-talets senare hälft fick statuera som skräckexempel – som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, menar bland andra psykiatrikern Bror Gadelius.

Porträtt av kyrkofadern Augustinus av Sandro Botticelli år 1480

Det ondas problem

Föreställningen om häxor kan relateras till det ”ondas problem”, vilket har sysselsatt kristna teologer och tänkare genom tiderna. Hur kan något ont existera när Gud är fullkomligt god? I försöken att förstå Guds natur, hans vilja och vägar, har man försökt att förstå och förklara det onda.

Kyrkofadern Augustinus av Hippo menade att djävulen, genom trolldomens verkningar kunde åstadkomma missväxt, sjukdomar och oväder. Även om detta onda endast skulle ses som ett bländverk, en slags illusion utan verklig existens, trodde Augustinus att människans själ kunde lösgöras från kroppen under sömnen, med hjälp av demonerna. På så sätt kunde själen fara iväg till avlägsna platser. Historikern Bengt Ankarloo menade att Augustinus föreställning om den magiska förgörningen – maleficium, kom att bli en viktig bas i medeltidens lagstiftning mot häxeri. Genom förgörelse kunde den trollkunnige, med djävulens hjälp, orsaka skada på människor, boskap, grödor och träd.

Bilden av häxan som en djävul i kvinnoskepnad är således en konstruktion som uppstod i en kristen europeisk kontext. Ett detaljerat porträtt av häxans liv och leverne målades upp och präntades in i den kristna auktoritetens, den politiska maktens och i folkets medvetande, hävdar religionshistorikern Barbara MacHaffie. Det centrala i föreställningarna om häxan var djävulspakten. Man föreställde sig att häxan avlade löften om att bistå den onde, att vara hans sexpartner och att ge avkall på den kristna tron.

Djävulen välkomnar sina undersåtar…

Även Gadelius poängterar att själva begreppet ”häxa” var ganska okänt under klassisk forntid och tidig medeltid. Begreppet tog form i den kristna kulturens mark, under slutet av 1400-talet. Sociologerna Heinsohn och Steiger menar att trolldom ett fenomen som visserligen existerar oberoende av tid och rum, medan själva ”häxeriet” var en företeelse uppstod i en Västeuropeisk kontext och omfattade endast tre århundraden – 1450 – 1750. Under denna tid avrättades mellan 300 – 500 000 människor och 80 procent av de dödsdömda var kvinnor. Själva trolldomsbrottet handlade om magi som var förbjuden eller borde förbjudas, antingen för att den inte var förenlig med den rådande religionen eller för att den ansågs vara fysiskt skadlig. Hur den mer allmänna opinionen såg på trolldomsbrotten är omöjligt att avgöra – men klart är att det under senmedeltid och reformation var kyrkan och den kristna överheten som definierade brottet, menar Bengt Ankarloo.

Vi har gärna velat koppla häxprocesserna till den mörka medeltiden, kännetecknad av katolsk vidskepelse och inkvisitoriska övergrepp, men det var först under renässansens 1500-tal och den vetenskapliga revolutionens 1600-tal som omfattande häxprocesser förekom, både i vårt land och på kontinenten. Detta poängteras bland andra av historikern Linda Oja som menar att ”de lärda” kom att distansera sig från magin under senare delen av 1600-talet. Man valde då att lyfta fram den nya tidens förnuftiga, upplysta och protestantiska samhälle i kontrast mot katolskt kaos och vidskepelse ”där vinningslystna präster bedrog folk med allehanda vidskepliga konster och tyranniska påvar brände horder av oskyldiga människor som häxor”.

Fiende till Gud, kristenhet och rådande ordning

Först under 1600-talets andra hälft förekom omfattande häxprocesser i Sverige, trots att föreställningar om häxan som allierad med djävulen hade funnits i Europa sedan sen medeltid.

Efter reformationens tid betraktades folklig vidskepelse som hädelsebrott mot Gud. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Den kristna kyrkan såg magi och folktro som konkurrerande aktiviteter som hotade hela den kristna samhällsordningen och det gudomliga majestätet. Trolldomsbrottslingarna var således att betrakta som direkta fiender mot Gud, kristenheten och rådande ordning.  Själva kärnan i en sådan föreställning var maleficium, förgörelse.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma gott, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont. De kunde förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg mjölka kvastar och pinnar. Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade man här mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, fastslår Ankarloo. I de svenska häxprocesserna blev pactum, barnaförande, en central företeelse och var anledningen till att man, med alla medel försökte rädda de små barnens själar.  I en tid då stat och kyrka samarbetade för att hålla lutherdomen ren från sådan skadlig tro, blev religionen ett verktyg för att upprätthålla statsmakten, samtidigt som kyrkan stod för den grundläggande världsbilden belyser historikern Soili-Maria Olli.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Statens och kyrkans disciplinerade åtgärder resulterade i ett 30-tal dödsdomar i Lillhärdal, Jämtland år 1668. Denna rannsakning kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.  I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa, var det ett förhållandevis blygsamt antal om ca 300 personer som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade ett antal svenska orter väldigt hårt. Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Majoriteten av de individer som avrättades för trolldom i Sverige var kvinnor.

Före kyrkolagens tillkomst år 1686, användes Kristoffers landslag. Genom ett tillägg år 1608 antogs vissa delar av den gammaltestamentliga Mose lag. Varje uppsåtlig hädelse mot Gud skulle därmed bestraffas med döden. Dödsdomar i trolldomsmål baserades på budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva.”. Efter reformationen fick hädelse mot Gud en central betydelse. Uppsåtlig hädelse skulle nu alltid bestraffas med döden. Genom pactum, barnaförande, då häxan ansågs föra oskyldiga barn, bort från den kristna gemenskapen, till djävulens Blåkulla, omintetgjorde hon en god framtid då barnen skulle föra vidare samhällets grundval, den kristna ordningen. Därmed blev hennes brott, inte endast ett brott mot Gud utan mot hela samhället.

Genom reformationen ”skärptes” den kristna tron genom att man avlägsnade alla mellanhänder i form av tilltro till mirakel och förböner till helgon. All vidskeplighet sågs som ”omodernt” och enfaldigt i en tid då teologin utgjorde den sanna vetenskapen. Samtidigt fanns gammal folktro och vidskepelse kvar i människans föreställningsvärld och levde sida vid sida av denna. Detta skapade samhälleliga och religiösa spänningar. För att bättre förstå de religiösa förändringar som skedde i den kristna kontexten behöver vi se närmare på reformationen.

Martin Luther
Målning av Lucas Cranach den äldre

Reformationen

Den katolska kyrkan hade stor makt och stora ekonomiska tillgångar under tidigt 1500-tal. Kritiska röster höjdes då många menade att kyrkan inte levde upp till det kristna budskapet.

En av flera reformatorer, som ansågs ha de egenskaper som krävdes för att omdana och förnya kyrkan var Martin Luther (1483 – 1546). Han var övertygad om att Gud talar direkt till människan genom skriften och han ansåg att människan hade rätt att tolka Bibeln på egen hand. Därför ville han förflytta makten, bort från kyrkans auktoritära ledare, till individen.

Reformationen inleddes i Sverige på 1520-talet och beseglades vid ett möte i Uppsala år 1593. I denna nyväckta direkta relation mellan människan och hennes Gud var all vidskepelse – exempelvis tilltro till budbärare och medlare i form av förböner till jungfru Maria och helgonen överflödiga. I den direkta relationen mellan Gud och människa behövdes inga mellanhänder.

Genom lutherdomen blev äktenskapet ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud, istället för ett sakrament. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan innebar detta en positiv förändring, menar historikern Barbara MacHaffie. Kvinnan räknades nu med, som en del i Guds skapelseplan, men hennes centrala uppgift var den gudfruktiga hustrun och moderns. Makten flyttades här från kvinnans far till hennes make. Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att, för att predika krävs en god röst, kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor, som kvinnor inte ägde. Luther var övertygad om att män och kvinnor hade skilda uppgifter och det ojämlika förhållandet mellan män och kvinnor var ett resultat av kvinnans synd. Innan Gud utdömde sitt straff hade män och kvinnor varit jämställda både vad gäller ansvar och privilegier. I Luthers föreställningsvärld hade trollpackorna förmågan att framkalla stormar, stjäla mjölk, kasta förbannelser på oskyldiga barn och orsaka sjukdomar. Sådana individer kunde man inte ha något förbarmande över. De måste dö och Luther hävdade att han själv skulle vilja bränna dem.

Foto: Helena Bure Wijk

Religionsstadga 1655

Den religionsstadga som tillkom 1655 har beskrivits som ett disciplineringsprogram med syfte att stävja vantro och ofog bland folket. Här var statens roll inte enbart att disciplinera, bestraffa och kontrollera. Den omfattades även av omvårdnaden för undersåtarna i syfte att forma ett väl fungerande samhälle. Man ville bevara den lutherska läran ren och fri från alternativa tolkningar, vilket innebar att möten med änglar, privat religionsutövning och annat betraktades som avfall från den lutherska läran och sågs som hädelse – ett brott mot staten då den hädande medverkade till rubbad ordning i samhället.  Enligt Lutherskt tänkande skulle den världsliga ordningen utdela all yttre bestraffning. Staten och kyrkan kom att samarbeta för att upprätthålla samhällsordningen.

Prästerna fungerade som en länk mellan statliga och kyrkliga myndigheter och hade till uppgift att anmäla religiösa överträdelser, samt tillrättavisa dem som for vilse i religionen. Prästerna måste undervisa sin församling i sann kristendomsundervisning, samt övervaka att irrläror inte förekom i församlingen.  Nattvard förutsatte ett visst beteende, en viss kristendomskunskap samt föranmälan då endast de värdiga skulle få delta. Prästen måste se till att nådemedlen inte missbrukades. I annat fall skulle Guds straff drabba hela befolkningen.

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

Häxan – en social konstruktion

Jag tror att det är viktigt att vi studerar och förstår häxan som den sociala konstruktion hon är. Häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa.  Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen häxa fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet.  

Tidigare, då kyrkan hade stor makt och spelade en stor roll i människornas liv, straffades avvikelser från rådande normer hårt. Det var visserligen den världsliga och den prästerliga överheten som fängslade och dömde de misstänkta, men det var allmogen som var den starkaste drivfjädern under processerna. Barnaförandet upprörde allmogen starkt och var orsaken till att man ansåg sig tvingad att agera. ”Det är utifrån den regering och domstolar handlar”, påpekar Benkt Ankarloo.  Han menar att somliga släkter kan ha burit en ”trolldomsstämpel” i flera generationer, utan att detta framgår i rättskällorna. Men under häxprocessernas tid vändes dessa anklagelser mot dem och då trolldomskunskapen ansågs vara en överförbar kunskap som lärdes från mor och mor/farmoder, avrättades främst kvinnor.

I det förkristna Norden kallades de kvinnliga trolldomsutövarna ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Benämningen ”häxa” hade nog ingen enda människa här hört talas om när häxjakten drabbade landet på 1600-talet. Många kvinnliga släktlinjer bröts i Torsåker 1675 då man avrättade den äldre ”trollkonan” och för säkerhets skull även hennes döttrar, systrar, svärdöttrar och kvinnliga barnbarn. Flera års missväxt hade utarmat allmogen i Ångermanland och man livnärde sig på ”onaturlig” föda, ”såsom bark och alderknopp” när Karl XI:s trolldomskommission skulle inleda rannsakningarna 1674.

I Torsåker beskyllde präster och allmogen trollkonorna för de svåra tiderna och det fanns tecken på att man närde apokalyptiska föreställningar kring en slutgiltig strid mellan gott och ont. Varje individs handlande påverkade hela det samhälle hon ingick i, under tidigmodern tid. Om en individ begick brott, trodde man att Guds kollektiva straff kunde drabba hela samhället.  Ett omoraliskt leverne och begångna synder kunde således resultera i hungersnöd, sjukdomar och andra plågor.

Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen ”häxa” fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, men häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa. 

Foto: Helena Bure Wijk

Källa: ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” (magisteruppsats Bure Wijk 2014)

Häxmorden i P1

Under våren har jag fått följa två fantastiska journalister på deras resa till Ångermanland och tillbaka till häxprocessernas tid. Sommaren 2021 medverkar jag i programserien Häxmorden i Sveriges radio.

”Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid. Här berättas historien om vad som hände och hur det kunde ske. Hur gick det till när staten mördade hundratals kvinnor, i det som kallats det värsta justitiemordet i svensk historia? Men det är också jakten på vår egen släkthistoria, som kanske också är din”.

Sänds 29/6 kl 14.30, 6/7 kl 14.30, 13/7 kl 14.30, 20/7 kl 14.30 och 27/7 kl 14.30.


MEDVERKANDE I SERIEN

* Helena Bure Wijk, ättling till flera av de dödade kvinnorna
* Björn Thunberg, släktforskare
* Håkan Sjöberg, guide vid Häxmuséet
* Maria Nordlund, museipedagog
* Jan Guillou, författare till Häxornas försvarare
* Jonny Jonsson, vaktmästare i Torsåkers församling
* Agneta Sjöberg, ordförande i Ådalens släktforskarförening
* Kalle Holmqvist, författare till Ondskan i Nordingrå
* Agneta Nyholm, författare och engagerad i Nordic Noise Movement

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan”.
Foto: Helena Bure Wijk

Finska familjer utan släktnamn

Anundsjö i Ångermanland Foto: Y-näsmannen

Anfadern Pål Henriksson Tenhuinen föddes omkring år 1575 i Jorois, Savolax och var den förste nybyggaren som slog ned sina bopålar i Grundtjärn, Anundsjö i Ångermanland. Pål slog följe på vägen med en annan finsk nybyggare, Olof Larsson Oittinen som kommit från finska Kainuu. Man kom först till Hermansjö, som på den tiden kallades ”fjället”. Snart fick man sällskap på fjället av den finske nybyggaren Anders Andersson från Omsjön. Anders var son till Antti Tarvainen Antinpoika som tillsammans med sin familj först hade bosatt sig i Hassela, Hälsingland.

Gudmundrå finnmark lockade många finska nybyggare på grund av det goda träskfisket. Man slog sig först ned i Viksjö finnmark, Graninge, Gudmundrå och Sidensjö. Historikern Richard Gothe som under sin livstid ägnade mycket tid till att kartlägga den finska bosättningen i Sverige, såg ett mönster vad gäller nybyggarnas flyttvägar. Han lade märke till att någon eller några i varje generation valde att söka sig cirka fem, tio mil längre norrut för att på så sätt hitta obrukad mark. I min släkt flyttade många från Ångermanland upp till Lycksele lappmark i Västerbotten.

Tenhuinen, Tarvainen och Juvonen

Tillsammans flyttade familjerna Tenhuinen och Tarvainen sju kilometer norrut, från Hermansjö, till Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland. Pål och hustrun Ella Pålsdotter hade där en häst, några kor och åtta får. Paret fick i Grundtjärn sex barn – Henrik, Pål, Barbro, Anders, Sofia och Olof.

Sonen Henrik Pålsson Tenhuinen f.1600 (min ana) bodde en tid i Åsele, Västerbotten. Hans son Michael f.1622 blev bonde i Tunsjön, Dals socken i Ångermanland där han gifte sig med Märit och fick tillsammans med henne sju barn. Märit avrättades för trolldom i Torsåker år 1675. Henrik var också gift med Elin Eskilsdotter f.1635 i Knäsjön, dotter till finske nybyggaren Eskil Göransson f.ca 1600. Elin hade tidigare varit gift med med Daniel Jonsson f.1630 i Mjövattnet, Gudmundrå, en sonson till Henrik ”Långe” Jonsson, som jag kommer att berätta mer om i det här inlägget. Tillsammans med Daniel i Mjövattnet fick Elin barnen Jon f.1650, Sofia f.1662 och Eskil f.1663.

Det finns en intressant koppling mellan släktnamnet Tenhuinen och trolldom. Historiker Niclas Persson Tenhuinen har lyft fram att det finska ordet ”Tenho” betyder just trollkonst/häxkonst.

Sonen Pål Pålsson Tenhuinen f.1620 gifte sig med Elisabeth Olofsdotter som kom från Hoting i Tåsjö, Jämtland. Hon var dotter till nybyggaren Olof Matsson Juvonen som bosatte sig i Mullsjö, Nordmaling i Ångermanland. Dottern Barbro Pålsdotter Tenhuinen f.1627 gifte sig med Olof Andersson, ättling till Omsjöfinnen Anders som hade det finska släktnamnet Tarvainen.

De östfinska nybyggarnas ättlingar gifte sig gärna med andra finska ättlingar, långt in i tiden. Förutom familjerna Tarvainen och Juvonen var det två andra finska släkter som följde familjen Tenhuinen på deras väg genom många ingiften. Dessa två familjer förlorade tyvärr sina finska släktnamn när de inkom till Sverige och trots många försök och mycket ”grävande” i arkiven är det omöjligt för mig att hitta deras finska ursprung. Kanske någon som läser detta inlägg vet mer om familjerna?

Agnäs, Viksjö Foto: Havsfrun



Pål finne


Anfadern Pål ”finne” utan släktnamn föddes omkring 1555 i Savolax och kom till Agnäs från Viksjö finnmark i Ångermanland tillsammans med okänd hustru år 1638. Om han tillhörde släkten Tenhuinen, Tarvainen, Juvonen, Oittinen eller någon annan finsk släkt är svårt att veta. Som många andra östfinska nybyggare förlorade han sitt släktnamn direkt när han inkom till Ångermanland. Pål är min anfader på fyra släktgrenar.

År 1640 fick Pål ”finne” lagfart på ett hemman på 7 1/2 seland i Agnäs, som han köpte av Per Perssons änka Kerstin. Pål måste ha varit gift två gånger. Han var far till barnen Pål (Påvel) f.1590, Mats f.1615, Pål f.1618, Anders f.1620, Beata f.1625, Olof och Ella. Dottern Ella gifte sig med Pål Henriksson Tenhuinen f.1575, som jag skrivit om tidigare i inlägget. Mats gifte sig med Beata Persdotter från Agnäs, Pål gifte sig med Anna från Brattsbacka i Nordmaling, sonen Anders gifte sig med Cecilia i Nordmaling och dottern Beata f.1625 gifte sig med Mårten Henriksson från Nästvattnet i Gudmundrå.

Henrik ”Långe” Jonsson

Mårten Henriksson föddes år 1625 i Nästvattnet, Gudmundrå som son till ”fjällfinnen” Henrik ”Långe” Jonsson f.ca 1575 i Savolax. Henrik på fjället hade tillsammans med okänd hustru barnen Jon, Mats, Göran, Daniel, Nils, Mårten och Karin.

Henrik ”Långe” var son till Jon Henriksson f. 1555 i Savolax. DNA-test som har gjorts på den raka fädernelinjen har visat att Jon kom från Savolax-området. Henrik ”Långe” Jonssons ättlingar går in i min släkt på många ställen genom ingifte men jag har inte lyckats klura ut till vilken släkt ”Långe” tillhörde. Mina misstankar har länge varit att han tillhörde familjen Tenhuinen, men jag kan ingenting bevisa.

Barnen bosatte sig bland annat i Lycksele, Sidensjö och Gudmundrå. Sonen Mats f.1610 var gift med Helena Larsdotter som ansågs vara trollkunnig. Hon lärde sitt barnbarn Henrik finska trollramsor för att bota sjuka. Med hjälp av ramsan han lärt sig av sin mormor och diverse salvor och dekokter reste Henrik runt för att bota sjuka. Det verkar inte ha gått så bra med sjukdomsbotandet. Ramsan och smörjelserna ansågs vara helt värdelösa och Henrik ställdes inför tinget, men friades. Den finska ramsan Helena Larsdotter i Knaften lärde sitt barnbarn finns bevarad och översatt: ”Värk och sveda skall bortgå – där den känner värken stå – Din Fader, Han sörjer över det – att du så länge är, – Modren tycker alltsammans illa vara – Du har mat nog hemma – med mindre du icke här vill bo – gör god om natten – så att det är allt gott innan som dagen blir – och bättre än det varit före.”

Trälar under penningen av Eero Järnefelt


Källor: Egen forskning, ”Byarnas historia i Anundsjö” av Erik Jonsson (Anundsjö hembygdsförening 1969, Tyko Lundkvists bok: ”Olåt och munbruk”, 1977, Niclas Persson Tenhuinen.

Jultomten

Både ljusgestalten Lucia och jultomten har ganska mörka historiska rötter och ansågs förr i tiden inte vara de goda, givmilda figurer som de har kommit att bli med tiden.

Tomten från Bladåker i Uppland har mer än hundra år på nacken. Visserligen bär tomtegubben en säck på ryggen, men han ser lite lurig ut 🙂

Lussegubben och Lussekärringen

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn.

Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Luciafirande år 1848 i Västergötland. Målning av Fritz von Dardel.

Tomte med förkristna anor

Tomten har gamla rötter i svensk folktro och fanns här långt före kristendomens intåg. Tomtevätte, Puke, Nisse – kärt barn har många namn. Tomten var i den gamla folktron för många en osynlig figur som skötte och vaktade gårdarna. Han visade sig sällan men de som fick en skymt av honom har beskrivit tomten som en äldre, kortväxt man med grå luva. Det gällde att hålla sig väl med tomten som hade ett ganska hetsigt humör. Som tack för att han vaktade stall och ladugård kunde man i äldre tider ställa fram en skål med söt gröt till tomten, vilket fick honom på gott humör.

Gårdstomten var för många familjer en viktig, övernaturlig figur som levde sida vid sida med människorna, men han skulle aldrig få för sig att knacka dörr och fråga efter snälla barn, som hans efterföljare gjorde…

Gårdstomte av Andreas Flinch 1842

Tomten och den elake getabocken i Europa

St Nicolaus, jultomten, var ursprungligen ett helgon inom den katolska kyrkan i 300-talets Turkiet, som var omtalad för sin givmildhet och godhet. I Tyskland fanns under medeltiden en tradition då man i början av december månad brukade hålla mysteriespel på torgen i vissa städer. Under spelen som symboliserade kampen mellan godhet och ondska, höll St Nicolaus en getabock i ett rep.  I en europeisk tradition brukade tomten dyka upp lagom till jul tillsammans med den otäcke Krampus, som framställdes som getabock och den onde själv. Det hände att Krampus stoppade ned elaka barn i sin korg där han sparade dem en tid för att sedan äta upp dem. Det är detta som ligger bakom jultomtens fråga ”Finns det några snälla barn här?”.

St Nicolaus och Krampus besöker ett litet barn.

Julbocken kom på besök

Krampusmyten fanns främst i mellersta Europa. Här i Norden förekom främst julbocken, även detta djävulen i gestalt av en getabock. Under 17- och 1800-talet brukade man på vissa håll klä ut sig och tåga genom byarna. En person var utklädd till julbock, bräkte som en get och bultade på husens dörrar tills någon öppnade. Man kastade sedan in enkla julgåvor-trädockor, träbitar, kritor och liknande, genom dörrarna. Under 1800-talet försvann julbocken ur den svenska jultraditionen och istället blev den givmilde och fryntlige jultomten en central figur. Den moderna tomten med vitt skägg som vi känner idag är en 1800-tals produkt, en sammanblandning av den amerikanska jultomten Sankta Claus och gårdsvätten i svensk folktro.

Tomten dröjde på vissa håll

På många håll kom dock jultomten att dröja en tid och delar av julbockstraditionen levde kvar. I Ångermanland, där min farmors mamma växte upp i slutet av 1800-talet fanns ingen jultomte. Farmors mamma har berättat om julen år 1894: ”Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok”.

Den svenska jultomten som vi känner honom tog form, mycket tack vare Jenny Nyström (f.1854 d.1946).

När Nylands bryggeri brann ned till grunden

Nyland Foto. O. Lilljeqvist

Återigen en hemsk eldsvåda rapporterade Hemlandsposten i april 1902. ”Vid 1-tiden natten mot den 25 mars uppstod eld i Wesslunds bryggeri i Nyland vid Ångermanälven i Västernorrlands län. Den spred sig med så stor hastighet att bryggeriets ägare Wesslund jämte hustru och tre barn boende i öfre våningen, ej kunde rädda sig utan blefvo innebrända. Samma öde höll äfven på att vederfaras ölutköraren Rödlund och hans familj som väcktes af röken och lågorna i sista ögonblicket samt måste rädda sig genom att hoppa ut genom ett fönster. De undkommo dock icke utan skador, hvilka emellertid ej äro egnade att ingifva farhågor”.



Hela familjen omkom

Nylands bryggeri i närheten av Kramfors i Ångermanland bestod vid 1900-talets början av en huvudbyggnad samt ett antal intilliggande fastigheter, som alla var av trä. I huvudbyggnaden fanns pannrum på bottenvåningen och två lägenheter på övervåningen. I den ena bostaden bodde ägarfamiljen Wesslund som bestod av föräldrar och tre små barn och i den andra bodde min farmors mamma Dora, hennes föräldrar och fem syskon. Doras pappa arbetade som ölutkörare på bryggeriet. Bryggeriägare Wesslund med hustru och tre små barn – två pojkar och en flicka varav det äldsta barnet var åtta år- hade nyligen flyttat till huset.

Vid 01-tiden på natten började en brand att spridas, från pannrummet på bottenvåningen, upp genom taket. Elden spred sig i rasande fart genom trähuset, upp till den överliggande bostaden. Den spred sig så snabbt att ägarfamiljen inte hade någon möjlighet att rädda sig. Alla fem omkom i branden.

Kastade ut barnen genom fönstret

Farmors morfar Petrus väcktes av den starka brandlukten och lågorna. Han väckte snabbt familjen och man rusade ut i korridoren för att försöka rädda sig. Branden rasade i huset och eldslågorna slog då ut genom väggen i den intilliggande bostaden och det var omöjligt att ta sig ut genom den eldfyllda korridoren och nedför trappan. Enda chansen var att försöka rädda sig genom fönstret, skriver Engelholms Tidning.

Petrus Rödlund lyckades rädda sig själv och sin familj genom att kasta ut familjemedlemmarna, en och en, genom fönstret på övervåningen. Först kastades makarnas barn, som landade oskadda på marken. Även hustrun kom oskadd ned, men värre blev det för Petrus som fick stötskador och skadade sig illa på glasskärvor, skriver tidningen.

Ölutkörare vid 1900-talets början
Foto: Anders Karlsson

Fullständigt lagt i aska

”Brandkåren var snabbt på plats men då huset brann i alla knutarna var det ingen idé att försöka rädda byggnaden. Istället koncentrerade man sig på att hindra elden från att nå intilliggande byggnader. I bryggeriets närhet lågo nämligen flera byggnader som voro allvarligt hotade.

Tack vare brandkårens snabba ankomst och nyfallen snö kunde elden begränsas till själfva huvudbyggnaden, som totalt nedbrann. Bryggeriet brann så snabbt att byggnaden på endast två timmar fullständigt var lagt i aska. I Nyland och den omgivande trakten har olyckan naturligtvis väckt den största förstämning, avslutar Engelholms Tidning”.

 

I Kungliga bibliotekets databas med nya och gamla dagstidningar kan du också söka uppgifter helt gratis.