Farmors mamma Dora Emerentia Rödlund f.1888 berättar om julen och barndomen på en ljudinspelning:

”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad. Allt var så mycket enklare då för folk som inte hade så mycket att röra sig med. Visserligen gjorde folk sitt bästa också då, med bakning, mat och det vardagliga. Nu har snart sagt alla råd att leva i överflöd. På den tiden var det endast de rika som frossade. De fattiga fick klara sig så gott de kunde och sedan blev det fattigvården när de inte orkade längre. Det fanns ingen socialhjälp att gå till då. På det viset är det bättre ordnat nu, men trots allt tror jag ändå att människor levde lyckligare då.

Jag minns julen 1894. Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok. Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas – den som hade turen. Barnen fick från sexårsåldern turas om att åka med till julottan. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan. Ja, så kläddes ett av barnen riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd.

Pappa var i stallet och ordnade med mat till Blacken som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja, så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och det hördes bjällerklang från hundratals andra kyrkobesökare.

Så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgon-kaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade ha. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden.

Den lilla kammaren var även smyckad med lingonrisgirlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen. Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med. Ja, så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan.

Mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Vi hade då bott i Hjärtnäs, i Torsåkers socken ett år, när mor dog. Då hade vårt första hem i Ed gått ifrån oss. Pappa hade blivit satt i konkurs så Blacken och de övriga djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem. Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”.

”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar´
All oro och sorg blir till flarn när jag vilar igen som barn
på bädd som min moder bäddat.

Nu är jag åter hemma hos Far och Mor
Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor
och ser in i den sista glöd
och hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.

Mor går tyst och stilla över trasmatts-pyntat golv,
ansar varligt brasans sista bränder.
Allt ont och farligt viker för min Moders gamla kära händer”.

Dora Emerentia Rödlund