Publicerad i övernaturligt, Historiska byggnader, Mystiska platser, Spännande historiska platser, Spökerier, Västmanland, Västmanland historia

Det spökar på brunnen

Sätra brunn är en av Sveriges äldsta kurorter.
Foto: satrabrunn.se

Kurort med gamla anor

Sätra brunn ligger naturskönt mellan Sala och Västerås och är en av Sveriges allra äldsta kurorter. Under 300 år har både fattiga och rika vistats på anläggningen för att återfå styrka och hälsa genom brunnens mineralrika vatten.  

Sätra brunn anlades av läkaren Samuel Skragge på 1700-talet. Doktor Skragge var mycket intresserad av källvatten med hög järn- och kolsyrehalt. När han blev verksam som provincialmedicus i Västmanland köpte han hälsokällan mellan Sala och Västerås och grundade där Sätra hälsobrunn. Sedan dess har tusentals människor vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn” i den välgörande och natursköna miljön. Brunnens hälsobringande vatten hämtas än idag från Trefaldighetskällan.

Tusentals människor har genom åren vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn”.
Foto: satrabrunn.se

Inte bara de levande stortrivs på Sätra brunn

Men det är inte endast de levande som genom tiderna har sökt sig till Sätra brunn. Kurorten är även välbesökt av spöken, som liksom brunnens nu levande gäster, verkar stortrivas där. Ett av de spöken som ofta kan förnimmas på platsen är Den Röda damen som huserar i en av festlokalerna. Hon tros ha varit gäst på kurorten under 1800-talet. För röda damens del blev vistelsen tyvärr inte särskilt hälsosam. Hon blev strypmördad och hennes kvarlevor kom att bli kvar i husgrunden. Trots att huset en gång brann ned, försvann inte hennes vålnad. Än idag går hon omkring på Sätra brunn, sökandes efter sin mördare.

En ganska otrevlig närvaro har många fått uppleva på övervåningen och man tror att det kan vara konditor Ofvandal som stökar runt där uppe. Konditorn som under sin livstid blev hela 102 år tycks trivas i huset än idag. På senare tid har stämningen på övervåningen blivit lättare.

Det spökar i Bergabo, Sätra brunn.
Foto: Gustav Lundin


Biskopinnan Kalsenius bodde i Biskopsgården och var under sin livstid en ganska kontrollerande och snål människa. Hon donerade Sätra brunn till Uppsala universitet och skrev i donationsbrevet att hon tänkte återvända till Sätra brunn under alla sina levnadsdagar, vilket hon också gjorde. 

Badaren August Andersson är ett av de ”husspöken” som finns på Sätra brunn. Under sin livstid hade August en ganska barsk framtoning och den personligheten tycks han ha behållit. Han brukar nämligen köra ut obehöriga från Sätra brunn.

Badaren August Andersson spökar i badhuset. Foto: Gustav Lundin

I trappan upp till övervåningen och i köket kan man förnimma en äldre kvinnogestalt som bär en sjal på huvudet. Man tror att hon är en av badaren Augusts döttrar – Maria eller Emma. Besökare och personal har genom åren upplevt hur lampor tänds och släcks och ibland kan man känna kalla vindilar som går genom huset. Ibland trilskas låsen och det är omöjligt att låsa, och att låsa upp, vissa dörrar.

I Bergabo kan vissa gäster uppleva en dunkel närvaro, men i de olika husen på området finns även ljusare krafter. I torpet Fristaden kan man exempelvis förnimma ”den goda häxan” Stina Gunnarsson. Under många år skötte Stina om brunnens matförråd och verkar nu stortrivas i iskällaren.

Positiva energier lär finnas i Fristaden på Sätra brunn. Foto: satrabrunn.se

Sätra brunn är än idag en välbesökt kurort som erbjuder brunnsbad, spa och olika behandlingar. Genom århundradena har man erbjudit gästerna logi och behandlingar som passar allas plånböcker och denna filosofi har man än idag. Till kurorten kan man komma över en dag, eller övernatta i boende som passar plånbok, tycke och smak. På satrabrunn.se kan du läsa mer.

Publicerad i Okategoriserade, Spännande historiska platser, Svensk historia, Västmanland

Berättelsen om en gammal stad

Morgondis i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Min hemstad Västerås som till en början hette Västra Aros, kom att bli en välmående plats under 1200-talet, tack vare bruken och masugnen i Bergslagen. Bergslagen med sina stora mineraltillgångar lockade många privatpersoner, tillika med kyrkan och kronan att investera stora summor pengar i bergsbruken. Järn, skinn och älghorn skeppades ut till Tyskland och flera andra länder. I Västra Aros stannade man till och lastade om godset på mindre båtar. På den tiden kom skeppen glidande uppför Svartån och ankrade vid dagens Slottsgatan med den intilliggande Slottsparken som är Västerås allra äldsta område.

Skepp på besök i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Västerås blev biskopssäte i mitten av 1100-talet. Domkyrkan är ”biskopens säte” och fungerar som huvudkyrka inom ett kyrkligt stift. När Västmanland kristnades så placerade man biskopssätet här i Västerås. Västerås domkyrka började byggas under 1200-talet och var ursprungligen en gråstenskyrka som uppfördes till Jungfru Maria och Johannes döparens ära. Det var först långt senare, under 1500-talet, som kyrkan kläddes i rött tegel och fick sitt nuvarande kyrktorn. Förutom domkyrkan fanns även två katolska församlingskyrkor centralt i staden – S:t Nicolai kyrka som låg norr om Stora gatan och S:t Egidius (kallades även S:t Ilians kyrka) som fanns i korsningen mellan dagens Vasagatan och Hantverkargatan.

Västerås domkyrka hette ursprungligen Maria bebådelsekyrka. Foto: Helena Bure Wijk

Västerås slott började byggas under första delen av 1200-talet. Slottet byggdes ursprungligen som en borg, till skydd för staden och dess hamn. Slottet fungerade även som fängelse (ända in på 1830-talet) och som residens för den fogde som verkade som kungens ombud i staden och i länet. Martin Luther, en tysk före detta munk var en av flera som under 1500-talet ville reformera, förnya, den romersk-katolska kyrkan. Luther hade aldrig tänkt lämna kyrkan men den kritik han framförde kom att få enorma konsekvenser, både för honom själv och för stora delar av världen. Martin Luthers kritik ledde till att evangelisk lutherdom (protestantismen) uppstod och det var på Västerås slott som reformationen beseglades och banden till katolska kyrkan klipptes år 1527.  Sverige hade då varit ett katolskt land sedan 1100-talet.

Utsikt från ett rum på Västerås slott Foto: Helena Bure Wijk

Gustav Vasa tycks ha trivts bra på slottet och han tillbringade mycket tid där, men slottets historia är kantat av våldsamheter och ond bråd död. Västerås slott var ursprungligen ett fängelse och kom att så förbli, ända in på 1830-talet. I norra tornet fanns det så kallade ”tortyrfängelset” där man sänkte ned misstänkta brottslingar till en iskall och kolsvart fängelsehåla, genom en lucka i golvet.

Västerås slott Foto: Helena Bure Wijk

I samband med reformationen revs stadens båda församlingskyrkor S:t Ilians och S:t Nicolai. Även det gamla dominikanerklostret som låg vid nuvarande Munkgatan jämnades med marken och katolicismen förbjöds helt i vårt land år 1593. Dödsstraff eller utvisning väntade den som bröt mot lagen och utövade den gamla tron.

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås växte och hus byggdes över marken där kyrkorna och dess begravningsplatser en gång funnits. Det var först år 2013, när man påbörjat markarbeten i stadens citytunnel, intill dagens Vasagatan, som de gamla glömda kyrkorna åter blev aktuella. Under arbetets gång hittade man nämligen flera människoskelett i tunneln och kontaktade därför polisen. Det visade sig snart att inget brott hade begåtts. Man hade hittat en medeltida kyrkogård där under marken. När jag arbetade som journalist för några år sedan träffade jag arkeologen Jonas Ros som arbetar på Stiftelsen Kulturmiljövård. Jonas var en av de arkeologer som fick uppdraget att undersöka de arkeologiska fynden. Han guidade mig i tunnlarna och visade platsen där man upptäckte de första skelettet, ungefär två meter under jord, där restaurang Varda nu ligger. Jonas berättade att man vid utgrävningen undersökte fem skelett – män, kvinnor och barn, som blivit begravda i olika riktningar. Att de döda begravdes i olika riktningar tyder på att det funnits två kyrkogårdar under olika tidsperioder, berättade han.

Svartån i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Jonas Ros är också den arkeolog som undersökt spåren efter Västerås första gymnasium som grundades av biskop Johannes Rudbeckius år 1623. Domkyrkan med omnejd var länge ett centrum för de lärda och det föll sig därför naturligt att bygga det första gymnasiet – collegium sapientiæ – i området intill kyrkan. De första eleverna var pojkar som här fick undervisning i teologi, matematik, latin, fysik och logik. Rudbeckianska gymnasiet byggdes sedan i närheten av den första katedralskolan.

Av det forna heliga kyrkoområdet finns idag endast några få spår kvar, bland annat rester av den gamla kyrkogårdsmuren och en proban. Jonas Ros har berättat att kyrkomuren markerade den övergång som skilde den världsliga och den kyrkliga världen åt. Innanför kyrkans murar upphörde världsliga lagar att gälla och man fick exempelvis inte föra bort människor mot deras vilja där. Förutom murresterna finns även en av de forna ingångarna till kyrkogården kvar. Jonas Ros visade mig nedför en stentrappa som leder till det kolsvarta, underjordiska skolfängelse (proban) där syndande elever, men även lärare och präster spärrades in ända fram till år 1809.

Här fängslades elever, lärare och präster Foto: Torgny Forslund

 

Läs gärna mer om utgrävningen av S:t Ilians kyrkogård här

 

 

 

 

 

Publicerad i Brott och straff, Okategoriserade, Spännande historiska platser, Västmanland

Bland fattiga och bödlar på Kyrkbacken i Västerås

Kyrkbacken – förr ett område för de fattiga och förskjutna


Foto: Helena Bure Wijk

Västerås är en stad med anor från 1000-talet. Staden, som ursprungligen hette Westra Aros blev biskopsstift på 1100-talet och domkyrkan, som från början kallades ”Maria bebådelsekyrka”, invigdes år 1271. I dag är Kyrkbacken, berget bakom domkyrkan ett väldigt attraktivt bostadsområde men under lång tid var det ett område där de fattiga och förskjutna invånarna bodde. När pesten kom till Västerås på 1620-talet var det just Kyrkbacken som drabbades först. 

1024px-Västerås-IMG_0570
Foto: Domkyrkan sedd från Kyrkbacken, Wikipedia

Kyrkbacken kallades av västeråsarna kort och gott för ”backarna”. Där i ”norra qvarteret”, bodde stadens sämre bemedlade invånare. Ju längre norrut man bodde, desto lägre tycks människors status ha varit. På, vid och intill ”Kiörkbacken” bodde år 1697 skräddare, smeder, målare, snickare, skomakare och soldater. Här bodde även fattiga änkor, som exempelvis västeråsarna Malin Andersdotter, änka efter Olof Phillip, och Anna, Anders Schwarz änka. På 1740-talet inrättades en fattiggård på Kyrkbacken som skulle hysa de fattigaste invånarna. 

Bödlarna på Kyrkbacken 

På Djäknegatan, längst norrut, bland de fattigaste av fattiga, hade bödeln (även kallad skarprättare och mästerman i äldre tid) sin bostad. ”Mästermansgården” hyste stadens bödlar från 1500 till 1830-talet. Till bödelns arbetsuppgifter hörde att prygla och avrätta brottslingar enligt en speciell prislista. Det sägs att en avrättningsplats, ”galgen”, funnits norr om Brunnsgränd, på Kyrkbacken.

Några av Västerås bödlar var Erik Brant, Erik Simonson, Eric Frumerie och Fredrik Strandberg. Den sistnämnde mördades på Kyrkbacken av sin hustru Anna Stina, som lagt gift i hans hönssoppa. Anna Stina flydde efter mordet, men greps och dömdes ”att halshuggas och i bålet brännas”. Men bödelns hustru vägrade att låta sig avrättas och rätten antecknade: ”hon detta ej undergå vill”. Anna Stina fick behålla livet och dömdes istället till landsförvisning och höga böter.

I det här huset mördades bödeln Fredrik Strandberg av sin hustru 1766. Foto: Helena Bure Wijk (från artikel i Västerås tidning 2015

Bödeln – hatad och fruktad, med egen brunn

Bödelsyrket hörde till de mest avskydda av alla yrken. Ofta ärvdes sysslan från far till son i generationer. Efter mordet på Fredrik Strandberg, tog sonen Carl Fredrik över faderns arbete. Västerås bästa vattenbrunn fanns på Kyrkbacken, men då bödeln inte var välkommen att dricka ur stadens gemensamma brunn, fick han ha källan för sig själv. Med tiden kom den att kallas ”Mästermans källa” och den finns fortfarande kvar i den lilla parken vid Vasagatan-Norra Ringvägen.

Avrättningsplatsen låg längst norrut på Kyrkbacken Foto: Helena Bure Wijk

Skarprättare Eric Frumerie

Petra_Mede
Petra Mede Foto: Frankie Fouganthin

I Svt:s programserie ”Vem tror du att du är” fick komikern och TV-personligheten Petra Mede veta att hon är ättling till skarprättare Eric Frumerie som under sin livstid var verksam i Örebro-, Värmlands- och Västmanlands län. Eric var född 1777 (1779 enligt Svt) i Svennevad, Örebro län och levde sina sista år på Kyrkbacken i Västerås. En del av avsnittet där Petra medverkar kan du se här

Det spökar på ”backarna”

När jag arbetade som reporter på Västerås Tidning gjorde jag ett reportage om en familj som bor granne med bödelns gamla gård på Kyrkbacken. Husgrunden samt vissa delar av familjens hus har anor från 1600- talet då en linvävare och hans familj bodde där. Det spökar i huset, men familjen är inte rädda. Familjen hade precis flyttat in i huset när ljudet plötsligt höjdes kraftigt på stereon och man såg hur volymratten rörde sig, av sig själv.

Ljudet av okända fotsteg och spring i trappan är familjen sedan länge vana vid. En dag såg den då 4-årige sonen en man som tittade in genom fönstret till hans rum. De vuxna i familjen blev konfunderade eftersom rummet ligger på övervåningen, flera meter ovanför marken, men sonen var säker på sin sak.

Familjen bor granne med den gamla Mästermansgården på Kyrkbacken. Foto: Helena Bure Wijk, artikel i Västerås Tidning 2015-06

 

 

 

 

Källor: Texten är delvis hämtad från min artikel i Västerås tidning 2015-06, Husförhörslängd Västerås 1697-1707, boken ”Skarprättare, bödel och mästerman” av Jan G Ljungström, Visit Västerås och ”Vem tror du att du är” säsong 5 (2012)

Publicerad i Bergsmän, Gruvarbetare, kvinnor förr, Okategoriserade, släktforskning, Spännande historiska platser, uppland, valloner

Gruvarbetare i Dannemora

Dannemora_Elias_Martin_1700
Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800

Öregrundsjärn av högsta kvalitet

I Dannemora gruvor i Uppland bröt man  järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.

Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.

Gryttjom_7097.tif
Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan

Gruvdrängar- och pigor i Dannemora

Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.

Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaf f. 1843,  och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.

Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna

Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.

Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.

Farlig arbetsplats

Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.

På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.

 

 

 

Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning

Publicerad i Släktforskning Hallsberg, Spännande historiska platser

Vid Jättabergets fot

Jättaberget Foto: Ingrid Andrén/Länsstyrelsen Örebro

Vid sjön Tisaren mellan Skåle och Skogaholm i Hallsberg arbetade man förr i tiden främst med skogsdrift, gruvnäring och kolning. Järnmalmen användes vid masugnarna och ett tjugotal gruvhål i området vittnar om den sjudande verksamhet som pågick i området mellan 1500-talet och 1800-talet.

På Jättaberget huserade enligt myten jätten ”Skalle” och på berget finns en märklig fornborg med rötter från järnåldern. Där, vid Jättabergets fot låg en gång gården Kållslätt där mina anfäder- och mödrar bodde. Anfadern Måns föddes 1573 på gården, som sedan övertogs av sonen Halfvard f.1601 och därefter hans son, Måns f. 1639. Måns son Olof f. 1664 tog därefter över i sin tur. Om gården Kållslätt och området visste jag ingenting när jag för några veckor sedan skrev en text här i bloggen med en liten efterlysning.


I dag när jag kom hem låg ett brev i brevlådan, från en släkting som är sons sons sons sons sons sons sons sons sons sons son till gamle anfadern Måns f.1573. Han hade sett min efterlysning. Så fantastiskt att få brev från livs levande släktingar! ❤ Min nyfunna släkting har berättat att gården Kållslätt på sin tid omfattade cirka 500 hektar och att släkten bodde där i åtminstone sju generationer. Man försörjde sig främst genom skogsbruk, kolning och gruvdrift. Kol, ved och malm såldes till Godegårds bruk och det närliggande Skogaholms bruk. Den märkliga fornborgen med rötter från järnåldern låg förmodligen på ägorna. Under 1800-talet köptes gården av Skogaholms bruk.

Skogaholms bruk, eller Skogaholms stångjärnssmedja som var det ursprungliga namnet, grundades i början av 1640-talet och strax anlades på samma plats även en masugn. Malmen hämtades från Skåleklintsgruvan.

Skogaholms bruk i bakgrunden. Foto: Gustaf Ferdinand Hallberg

Det har berättats att jätten ”Skalle” upprördes när gruvdriften blev alltför intensiv i området. När det slamrade som mest kände han sig tvungen att flytta. Han låste berget där han bodde och kastade nyckeln med våldsam kraft över skogen. Nyckeln landade med ett plask i Tisaren och har inte setts till sedan dess…

Publicerad i Härjedalen, Historiska byggnader, Okategoriserade, skogsfinnar, släktforskning, Spännande historiska platser

Viskle som gammel-remsen

Rems-gården Foto: Byvallarn

Min gamle anfader, bonden Jon Jonsson var den förste i den så kallade ”Rems-släkten”. Det har berättats att han kom vandrande till Glissjöberg, Härjedalen i slutet av 1500-talet tillsammans med sin hustru Annika. Paret flydde oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

albert edelfelt - den brända byn
Bild: Albert Edelfelt ”Den brända byn”

 

 

 

 

 

 

 

 


Bomärket

Flykten till en tryggare plats gick via Bottenviken. De familjer som flydde tillsammans med Jon och Annika valde att sätta bo i Stöde, Medelpad. Jon och Annika fortsatte sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Jon byggde där ett hus och hans bomärke föreställde två avhuggna träd med en bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på första gången han kom till Remshöjden och blickade ut över den natursköna höjden.

Viskle som gammel-remsen

Jon, Annika och deras ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen” eller ”Gammel-Remsen” som han också kallades, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Det finns nedtecknat om Rems-sönerna att de var storväxta och arbetsamma. ”Gammel-Remsen” ansågs vara framgångsrik och det har sagts att allt han tog sig för, gick väl.  ”Viskle (viska) som Gammel-Remsen” var ett talesätt i trakten som syftade på att avslöja dolda hemligheter, förmodligen på intuitiv väg.

Tillsammans med sin hustru fick ”Gammel-Remsen” två söner, Olof och Mårten. Mårten var till skillnad från sin äldre bror väldigt ansvarsfull vad gäller sysslorna på gården. Min anfader, Olof, vistades mest i skog och mark i yngre år och verkade inte bry sig om arbetet på gården. Efter fadern ”Gammel-Remsens” bortgång föll ändå arvslotten på den bekymmerslöse Olof, som var äldst, medan Mårten fick flytta till nybygget Skogarvallen.

Gråt int du mor

Modern var väldigt bekymrad och oroade sig för att släktgården skulle förfalla när den nu hade kommit i Olofs vård. Men Olof tröstade henne: ”Gråt int du Mor. Han drä int á maten för oss´n hann kärn. Dä bli föll någa rå”.

Efter denna händelse fick Olof fart vad gäller arbetet på gården. Så till den milda grad att han enligt sägen ”for fram som Lucifer”. Det har sagts att Olof kunde bygga sju lador under en dag. En lördagsmorgon gick han en mil till en myrslått (där man slog hö på myrarna) och timrade där en slåtterstuga under dagen tillsammans med sin dräng. Stugan kallades ”Stor-Störese”. Efter att ha byggt huset gick han så hem den långa vägen, tog på sig sina kyrkkläder, slängde yxan över axeln och promenerade till kyrkan i Överberg, som ligger 1 1/2 mil därifrån. På vägen passade Olof på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft” står det att läsa.

En hyllning till hustrun 

Olof gifte sig med Annika Hammar och paret fick flera barn. Olof byggde ut familjegården med nya byggnader så att Remsgården förvandlades till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Från år 1748 fanns där även ett dubbelhärbre med ett mindre härbre bredvid, en kornlada, bagarstuga, loftbod, torkbastu och torrdass. De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika. ”Lill-Remsen” har där låtit skriva till sin fru: ”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare: thå hon thertil är wänlig och from”.

De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika.

Publicerad i Spännande historiska platser, Västmanland

Djäkneberget – en oas mitt i stan

Djäkneberget i Västerås reste sig ur havet för 4500 år sedan och var under lång tid en ganska ogästvänlig och kal plats. Tack vare eldsjälen Sam Lidman förvandlades berget till den grönskande oas det är idag. Djäkneberget är välbesökt av människor i alla åldrar för rekreation, lek och samvaro. Därtill är det ett hem för många fridlysta grodor, paddor och vattensalamandrar.

Djäkneberget är i dag hem för små fridlysta grodor, paddor och vattensalamandrar. Foto: Christer Johansson

Peder Gustaf Samuel ”Sam” Lidman föddes 1824 i Linköping, Östergötland. Under sin levnadstid var han lärare, överste inom militären och politiker. Efter en olycka vid en militär övning år 1850 tvingades han att amputera sitt ena ben och fick en protes av trä. När Lidman sedermera kom till Västerås undervisade han i språk vid Västerås högre elementärläroverk. Han blev med tiden även överbefälhavare i Västerås skarpskytteförening. Till Djäkneberget brukade eleverna, djäknarna, vid Rudbeckianska skolan, ofta gå för att hålla sina gymnastiklektioner, vapenövningar och Valborgsmässofiranden.
Sam Lidman

På den här tiden var det knappast någon som kunde se att det kala och trista berget som reser sig strax väster om Svartån, hade någon som helst potential. Berget var kalt och trädfattigt och beskrevs på 1860-talet ha ”icke annat än moras, enbuskar, ljung, törne och en mager gräsväxt mellan klipporna”. Men Lidman såg bergets möjligheter och hade stora visioner för dess framtid. Han ville förvandla platsen till en vacker, lummig park och satte sin plan i verket.
Västerås med Djäkneberget i förgrunden år 1700. Från Erik dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna”.

Åren 1862 – 1895 förvandlades Djäkneberget till en lummig, vacker oas och Sam Lidman uppgav senare att han hade brutit och grusat 1800 famnar väg samt planterat 1100 parkträd på egen bekostnad. Han lät plantera bok, ek, björk, al, pil, lönn, rönn och många andra träd på berget. Han anlade terrasser, stigar och små paviljonger. Lidman kallade dessa paviljonger för ”tempel, holkar och fluster”. Den språkbegåvade eldsjälen lät även rista in mer än 500 inskriptioner på berget som västeråsarna kan njuta av än i dag. Sam Lidman avled 1897 och begravdes i familjegraven i Linköping med inskriptionen ”47 lyckliga år uppå träben”.

Sam Lidman 1824-1897. Foto: Chrizz

Sedan Sam Lidman förvandlade det kala Djäkneberget har platsen varit välbesökt av människor i alla åldrar för rekreation, lek och avkoppling. Från mitten av 1940-talet fanns där en anläggning med olika fågelarter, bland annat exotiska fåglar och fyrfota djur. Vi som växte upp på 1960- och 70-talet minns de vackra påfåglarna som strövade fritt på berget. I dag är Djäkneberget hem för många fridlysta grodor, paddor och vattensalamandrar. Tidigt på våren förvandlas Djäknebergets fyra sammansatta dammar till en enorm barnkammare där djuren leker. Infarter och genomfarter till området där dammarna finns, spärras av för att skydda de små djuren som rör sig mellan dammarna.

Vi som föddes på 1960-talet minns de vackra påfåglarna som strövade omkring på Djäkneberget

 

Publicerad i magi, Mystiska platser, skogsfinnar, Spännande historiska platser, Värmland

Röjden i norra Värmland

Foto: Helena Bure Wijk

För de skogsfinnar som bosatte sig i våra otillgängliga skogsområden för hundratals år sedan, var magin ständigt närvarande i vardagen. I den tuffa tillvaron försökte man på olika sätt beskydda sig mot olycka och ohälsa. I skogarna fanns björn och varg och vid det lilla torpet låg frosten ständigt på lur, med hot om missväxt och svält som följd. När den finske bonden sådde sin råg på våren så beskyddade han gärna sådden med magiska läsningar. Ibland lät han en droppe ”beskyddande” kvicksilver falla i jorden, från en medhavd vingpenna.

Att beskydda familj, hälsa, lycka och revir var oerhört viktigt i den otrygga tillvaro där de finska nybyggarna levde. När torpet väl stod färdigtimrat såg man till att rista in sitt bomärke, samt en och annan magisk symbol till beskydd – gärna på ytterdörren eller i stenar som fanns i närheten. Pentagrammet, den femuddiga stjärnan, liksom korset, var populära symboler som ansågs ha stor magisk kraft och förmåga att beskydda mot det som var ovälkommet.

Korset med tre lika långa ”armar” var en symbol som ristades till beskydd, men även för att markera revir. Här ett kors inristat i en sten vid Juhola finngård i Torsby, Värmland. Foto. Helena Bure Wijk

Korset i Röjden

Den lilla finnskogsbyn Röjden i norra Värmland besöks varje år av många turister som kommer för att se det mystiska kors som finns inristat i marken vid Mikkola. Korset är cirka en meter långt och ristades för över hundra år sedan men ingenting växer i korset. Området runt omkring korset har normal och frodig växtlighet, men ingenting växer i själva korset som är inristat på cirka en decimeters djup i marken.

 

Foto: Värmlands museum

Hitta till Röjden:
Röjden är en by i Södra Finnskoga socken i Torsby kommun i norra Värmland. Byn ligger mellan Bjurberget och Falltorp, nära den norska gränsen.

Publicerad i Östergötland, släktforskning, Spännande historiska platser

Kolmårdens marmorbruk

1280px-Bravikenkolmarden
Bråviken i Östergötland Foto: Zoostar

I Kolmårdens marmorbruk i Östergötland har man brutit marmor i hundratals år. Man fick sitt första privilegiebrev år 1663 och har genom åren exporterat den speciella och vackra gröna stenen till många länder. Den har även använts inom Sverige – exempelvis har Drottningholms slott, Stockholms slott och Kungliga operan utsmyckats med Kolmården-marmor.

1280px-Marmobruket-storabrottet
Det största brottet är Verkstadsbrottet i det gamla gruvområdet som är hela 190 meter djupt. Foto: Andreas Göransson

Det var ett farofyllt arbete för de människor som arbetade med att bryta marmor i gruvan och min mormors mormors morfar, bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f. 1798 i Dagsberg, var en av de arbetare som fick sätta livet till. Nils Gustaf var 35 år när han avled i ett ”fallande stenras” i Kolmården-gruvan.

Marmorbruket ligger i vacker natur och där finns även ett museum.

Så här hittar du till Marmorbruket i Kolmården:

Åk E4 mot Nyköping. Följ skyltar mot Kolmårdens djurpark. Strax utanför Krokek, sväng höger vid skylt till Marmorbruket. Parkering finns vid museet.

Buss 432 eller 433 stannar vid hållplats Marmorbruksvägen och därifrån kan du promenera ca 1 kilometer till marmormuseet. Aktuell tidtabell hittar du på Östgötatrafikens webbsida. (källa: Norrköpings kommun)

Publicerad i Kvinnohistoria, Spännande historiska platser, Svensk historia, Västmanland

Strövtåg i hembygden – Badelunda

Mina föräldrar kommer från Jämtland och Uppland så jag saknar helt släktanknytning till Västerås, där jag är född och uppvuxen. Ärligt talat har jag aldrig känt mig riktigt hemma i den här gamla industristaden. Här finns i alla fall några väldigt vackra platser och så snart våren kommer hoppar jag på cykeln och beger mig ut till Badelunda, strax utanför sta´n…

Anundshög Foto: Helena Bure Wijk

Stenyxor och gamla bosättningar

I Badelunda har arkeologer funnit fler än tusen gravar på många bevarade gravfält vilket visar att platsen har varit betydelsefull både som boplats och kultplats genom tiderna. Man har bland annat funnit åtskilliga stenyxor i området. Under stenåldern stod vattnet ca 40 centimeter högre än idag och större delen av Badelunda låg då ännu under vatten. Men lämningar efter tidiga boplatser har hittats vid Fågelbacken, nära gränsen till Badelunda samt i närliggande Romfartuna, på Äsåsen.

I området har man bland annat hittat stenyxor (den äldsta formen kallades trindyxa), båtyxor och skafthålsyxor. Att Badelunda var bebott under bronsåldern har man bland annat sett genom de skärvstenshögar och den hällkista som har hittats där, men det var under järnåldern (500 f.v.t -1070 e.v.t) som Badelunda var ett blomstrande samhälle.

Anundshögen (Anundshög) i Badelunda är en av de största gravhögarna i Sverige och det stora gravfält som finns i anslutning till högen skvallrar om att området en gång var ett viktigt centrum. Andra storhögar i Badelunda-området är Gryta hög, några kilometer från Anundshög och Furbyhögen, som verkar ha blivit jämnad med marken för flera hundra år sedan. I Sveriges första fornminnesinventering från år 1682 beskrivs Furbyhögen som ”en storhögh i Ingeberga” men det finns idag inga spår kvar efter denna gravhög.

Jag stortrivs på Anundshög, en vacker plats som har en intressant historia

Spännande kvinnogravar

På 1950-talet upptäcktes ett 90-tal järnåldersgravar i Tuna, nära Anundshög. De flesta gravarna är brandgravar, där de avlidna har kremerats, men åtta av gravarna är så kallade båtgravar där de döda har begravts med sina smycken och husgeråd utan att ha kremerats. De åtta båtgravarna är kvinnogravar som ligger centralt på gravfältet, i närheten av en äldre grav från 200-talet f.Kr. som är placerad i mitten. I den centrala kammargraven fann arkeologerna en halsring, armringar och fingerringar av rent guld. I graven fanns även spännen som kvinnan använt för att hålla ihop sina kläder, liksom romerska silverskedar och andra föremål av brons och glas – sammanlagt 337 gram rent guld.

Placeringen av båtgravarna i förhållande till den äldsta kvinnograven, som vid utgrävningen fick namnet X, samt DNA-analys som visar att kvinnorna i båtgravarna var mor/dotter eller systrar gör att man nu tänker sig att kvinnan i grav X kan vara en anmoder till de övriga. En kvinna per generation tycks därmed ha blivit begravd i båt på fältet.

Foto: Helena Bure Wijk

Tunakvinna med make från Danmark?

När jag arbetade som journalist intervjuade jag Stefan Elgh som är chef på stiftelsen kulturmiljövård och han påpekade då att flera av ”Tunakvinnans” föremål visar på någon slags koppling till Danmark. Kanske var hon gift med en man från Danmark? Ingen vet. Gravarnas placering och de föremål som kvinnorna begravts tillsammans med gör att man numera tror att de döda kvinnorna kan ha varit völvor och att det på den tiden kan ha utövats en Freja-kult här i området.

I en båtgrav som gravsattes flera hundra år senare, troligen på 800-talet e.v.t. vilar en kvinnlig ättling till ”Moder X”. Vid sin sida hade hon sin sierskestav och amuletter, hängen, spännbucklor och mynt när hon gravsattes. Båten hon begravdes i är hela sju meter lång och är tillverkad med en teknik som använts i Finland och nordvästra Ryssland. Det är en urholkad stockbåt med sydda kanter och hon begravdes på en bädd av mossa och fräken. En sådan bädd kallades ”Frejagräs” enligt religionshistoriker Britt-Mari Näsström.

Tunakvinnan i båtgrav 75 begravdes på Frejagräs någon gång på 800-talet. Bild: Spaning nr 22 23/2014



Som barn besökte jag ofta Västmanlands Läns Museum och Tunabåten var det mest intressanta föremålet. Jag kunde stå där i timmar och betrakta båten och skelettet efter järnålderskvinnan, hennes vackra, färgglada pärlor och de fina föremålen. Det fanns dock aldrig något skelett i båten, endast några pärlor och en liten, liten bit av hennes käke men genom ett barns fantasiförmåga kan saker förvandlas till helt andra ting. Det blev jag varse när jag i vuxen ålder besökte museet tillsammans med min dotter och fick då veta att det aldrig hade funnits något skelett i ”Tunabåten”. Det var bara en båt, en bit av en käke och några pärlor som hade fängslat mig så mycket som barn…

Arkeologer tror att det fanns en Freja-kult här i området under järnåldern och att Tunakvinnan och de sju kvinnliga släktingar som finns begravda intill henne, var spåkvinnor, så kallade völvor. Völvan var den kvinnliga schamanen och nåjden den manliga i det fornnordiska religiösa samhället. De ansågs vara mångkunniga och hade förmågan till botande. Man trodde att de kunde se framtiden, bota sjukdomar och troddes kunna skänka fiske- och jaktlycka.

Gudinnan Freja var den främsta av alla völvor

Den kvinnliga völvan var ofta äldre och sällan bofast. Ordet völva kommer av det fornnordiska völr sombetyder stav och hon betraktades som en ”vandrande stavbärerska”. Det finns mycket som man forfarande inte vet om Badelunda och dess starka kvinnor men man tydligt se att området inte var en isolerad plats under järnåldern. Människor hade kontakt med andra områden och länder.

I den isländska berättelsen, ”Erik den rödes saga” som präntades under 1300-talet, beskrivs en völva som var klädd i en blå mantel, täckt av stenar. På huvudet hade hon en hätta, fodrad med vitt kattskinn. Hennes vantar var fodrade med samma vita skinn. Kring midjan hade hon ett bälte av fnöske där det hängde en stor skinnpåse med trolldomssaker.

Staven begravdes tillsammans med sina ägarinnor. Rekonstruktion av völvans stav och klädedräkt finns på Västmanlands läns museum. Foto: Helena Bure Wijk

En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan, völvan, en vördad schaman här i Norden. Völvornas stavar har hittats i ett fyrtiotal skandinaviska gravar, intill sina ägarinnor. Stavarna är av trä eller järn och har ibland en liten ”korgliknande” anordning upptill. Staven tros ha varit ett symboliskt spinnredskap. Med sin stav och sången, ”vårdlocken” troddes völvan ha makt över liv och död, lycka och olycka.

Föreställningen om att somliga kvinnor hade makt över liv och död genom sin spinnutrustning är väldigt gammal. I den förkristna nordiska mytologin satt de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot och spann människornas livs- och ödestrådar med sina sländtrissor. Man trodde också att dödsgudinnor, så kallade valkyrior kunde väva utgången i strider på sina vävstolar.

Nornorna satt vid Yggdrasils fot

 

 

 

Källor: ”En historisk vandring i Badelundabygden”(Badelunda hembygdsförening 1989), Stefan Elgh, John Kraft, Britt-Mari Näsström och egen forskning