Aldrig för sent att uppfylla drömmar

Gun Britt Bure

Min mamma är den starkaste kvinna jag någonsin har lärt känna. Hon är ödmjuk och empatisk, men hon är även stark som en stålkvinna. Genom åren har hon försörjt oss barn genom att arbeta hårt som lokalvårdare, på textilfabriker och inom sjukvården och hon har aldrig varit sjuk en enda dag under sitt långa yrkesliv.

Teckning: Gun Britt Bure

Längtan efter att teckna och måla var stark redan när mamma var en liten flicka, men i en statarfamilj ansågs allt kreativt skapande som någonting negativt. Den som inte hade ambitionen och styrkan att arbeta hårt, var inte mycket värd. Dessutom ansåg hennes föräldrar att hon slösade på papper genom att förstöra dem med sina teckningar.

Mamma började yrkesarbeta i tonåren som hembiträde/servitris och sedan arbetade hon heltid som städerska, sömmerska och inom sjukvården under många år för att försörja sina tre barn.

Gun Britt Bure
VLT, Gun Britt Bure

När mamma var i 55-årsåldern tog hon en paus från arbetet inom sjukvården,  packade sina väskor, reste iväg och började studera konst på heltid, långt hemifrån, som konststuderande elev på internat. Att äntligen få ägna sig åt det hon älskar öppnade många nya vägar. Vi, hennes döttrar blev överraskade men mamma sa: ”Kom ihåg att våra liv inte behöver levas i en bestämd ordning. Det är aldrig för sent att uppfylla sina drömmar”.

När mamma blev månadens kvinna var motiveringen följande:  Gun Britt Bure visar att livet inte behöver levas i en bestämd ordning och att drömmarna inte behöver bli gråare för att man har en tuff vardag. Hon bevisar också att möjligheterna inte glesnar med åren och att det aldrig är för sent att satsa på sina drömmar. Därtill är hon en stor begåvning och har en varm, generös och ödmjuk personlighet.

Gun Britt Bure

 

Mamma har skrivit boken ”Där vildrosor blomma” (Vulkan förlag). I mammas blogg kan du läsa berättelsen som tar sin början i 1930-talets Sverige, då en svår ekonomisk kris med stor arbetslöshet som följd, drabbade vårt land.

Digitaliserade dagstidningar på Kungliga bibliotekets webbsida

I Göteborgs aftonblad fanns år 1905 denna annons från Vollmers Modebazar på Kungsgatan i Göteborg

Nu kan du läsa digitaliserade dagstidningar på Kungliga bibliotekets webbsida!

Patenterade galosch-skyddare kunde man läsa om i Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1898.
En annons i Aftonbladet år 1882. Här erbjöds diverse delikatesser som tryfferad gåsleverpastej, gammal holländsk kumminost och gammal ostindisk soja.

Genom den kostnadsfria tjänsten Svenska dagstidningar kan du läsa Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och många fler tidningar.

Totalt finns cirka 27 miljoner digitaliserade tidningssidor och alla tidningar som är äldre än 115 år är fria att ladda ner till din egen dator.

Kvinnorna i Fjädrundaland

Kvinnorna i Tuna begravdes med amuletter och sierskestavar. Tunakvinnans båt, smycken och denna rekonstruktion av klädsel finns att se på Västmanlands läns museum i Västerås

I början av 1950-talet upptäcktes närmare 90 kvinnorgravar på ett fält i Tuna, Badelunda strax utanför Västerås i Västmanland. Centralt på fältet fanns åtta gravar som låg i anslutning till en mycket äldre kvinnograv, daterad till 200-talet f.v.t.

Gudinnan Freja invigde guden Oden och asarna i sejdkonsten. Bild: Wikipedia


DNA-test har visat att de gravlagda var släkt, förmodligen en äldre anmoder och hennes kvinnliga ättlingar. Det stora antalet kvinnogravar som man har hittat i Tuna, samt amuletter och sierskestavar som har begravts tillsammans med de döda har gjort att man nu tror att det en gång i tiden kan ha utövats Frejakult i området.

Det historiskt geografiska område som kallas Fjädrundaland var under vikingatiden ett av tre uppländska folkland – områden som hade egen lag och egen lagman. På 1100-talet sträckte sig Fjädrundaland från Birka i nuvarande Stockholms län, till östra Västmanland och själva centum låg mellan dagens Enköping och Västerås, vid badelunda och Sagån vid Nykvarn. I Fjädrundaland rådde andra lagar än på landsbygden och kvinnan hade en starkare ställning där. Den mer jämställda lag som hade uppstått i Birka var tongivande även för Mälardalens kvinnor som hade lika arvsrätt som männen. Enligt germansk sedvänja var det inte heller kvinnan, utan istället mannen som gav hemgift i detta område.

Ombord på M/S Freja

Foto: SVT

Rederiet var en svensk TV-serie som producerades av Sveriges Television och sändes mellan åren 1992 – 2002, den längsta serien i sitt slag. I handlingens centrum stod familjen Dahlén som ägde ett rederi och fartyget M/S Freja.

Bert-Åke Varg med peruk Foto: SVT

Bland skådespelarna återfinns bland andra Bert-Åke Varg, Gaby Stenberg, Gösta Prüzelius, Thomas Hellberg, Johannes Brost, Susanne Reuter, Gerhard Hoberstorfer och Yvonne Schaloske.

Gaby Stenberg i Rederiet. Foto: SVT

I min glada ungdom fick jag möjlighet att göra ett inhopp i serien med en roll som Carita Hadar, en smugglare. På SVT tyckte man egentligen att jag såg alldeles för snäll ut för att spela rollen, men med lite smink och en djupdykning i kostymförrådet så förvandlades jag från snäll till ganska tuff.

Foto: SVT
Rederiet 1997. Foto: SVT
”Totte” (Gerhard Hoberstorfer) Foto: SVT
Säkerhetsvakten ”Bengtsson” på M/S Freja (Yvonne Schaloske) Foto: SVT

Dopet genom tiderna

Dopet som sakrament symboliserar enligt kyrkan människans invigning i det kristna livet och markerar början på resan av tro och lärjungeskap som varar hela livet ut. Dopet som handling baseras på Jesu ord i bibelns Matt. 28:19-20: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” Enligt bibeln döptes Jesus av Johannes döparen och trädde då in livet av kärlek och tjänande, i solidaritet med de svaga och i identifikation med den syndiga mänskligheten.

Kyrkolagen 1682

I vårt land började man genom kyrkolagen att dokumentera alla barn som föddes och döptes i slutet av 1600-talet. I födelse- och dopboken antecknades, förutom barnets namn även föräldrarnas samt dopvittnen. Dopvittnen/faddrar var oftast fyra eller fem till antalet, två ogifta och två gifta. Dessa personer var ofta släkt med barnets föräldrar men kunde även vara grannar, arbetsgivare eller arbetskamrater som hade godkänd kristendomskunskap. Faddrarnas uppgift var, förutom att vara vittnen vid barnets dop, även att sörja för att barnet skulle få en god och kristlig uppfostran.

Odöpta barn fick inte begravas

Barndopet har genom tiderna haft en central betydelse och det var förr väldigt viktigt för föräldrar att snarast döpa barnet då barndödligheten var hög. Man ansåg förr att ett barn som dog utan att ha hunnit döpas inte var omsluten av Guds omsorg och individens själ riskerade därför att hamna i limbo – ett slags mellantillstånd mellan himmel och helvete. Under medeltiden kunde ett dödfött barn eller ett barn som dött innan de hunnit döpas inte begravas på kyrkogården. Det var föreställningen kring arvssynd och vilket förhållande som finns mellan människan och Gud före dopet som låg till grund för kyrkans bestämmelser.

I slutet av 1700-talet görs ingen skillnad mellan dödfödda och levandefödda odöpta barn utan båda kategorier ska begravas i stillhet. Till skillnad mot begreppet idag, innebar ”i stillhet” att varken klockringning, procession, sång eller liktal/griftetal fick förekomma. Med andra ord, samma förfarande som för brottslingar och självmördare. Det hände att kyrkan var tvungen att återinvigas eftersom den blivit oren av det odöpta barnet skriver Karin Larsdotter i sin kandidatuppsats (Umeå universitet).

Nöddop 

Nöddop kunde förr ske om någonting dramatiskt inträffade när barnet hade fötts och man misstänkte att den lille inte skulle överleva. Barnmorskan, en släkting eller granne kunde då beröra barnet med vatten tre gånger och uttala orden ”Jag döper dig i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen”. Efter förlossningen kontaktades kyrkoherden, som sedan godkände nöddopet och antecknade i födelse- och dopboken vem som utfört ceremonin.

När släktingen Brita Eriksdotter föddes sin första dotter i Knutby, Uppland i slutet av 1700-talet hände någonting. Den nyfödda flickan visade tecken på svaghet vid födseln och man befarade att hon inte skulle överleva natten. Därför beslutade grannhustrun Margta sig för att nöddöpa barnet, som fick namnet Anna, trots att ingen präst var närvarande. I kyrkboken noterade prästen senare:

”I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av bonden Erik Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro: Bonden U. Anders Ersson i Burvik, Bonden Mats Jansson och dess hustru i Sotter; Pigan Anna Jansdotter i Spångtorp, Lohärad socken”.

Nöddop godkänns även i dag inom Svenska kyrkan men kallas numera ”dop i krissituation”.  Dopet sker på samma sätt som förr och efter dopet – oavsett om barnet överlever, eller inte – kontaktas Svenska kyrkans församlingsexpedition. Barn som avlider i mammans mage döptes inte förr i tiden och inte heller idag men genom kyrkan kan en rit med välsignelse och namngivning ske.

Troendedop istället för barndop

Barndopet har länge varit central inom kristen tro men inom baptismen, som är en gren som uppstod ur den reformerta läran under 1800-talet, praktiseras inte barndom. Baptisterna följer det man kallar skrifts- och frihetsprincipen. Frihetsprincipen handlar för baptisterna om att varje individ själv måste ha frihet att välja sin egen tro och man praktiserar därför vuxendop (troendedop) istället för barndop. När ett litet barn föds till världen ber man för barnet och dess föräldrar i en välsignelseakt, men dopet får vänta tills individen själv vill inträda i församlingen. I min släkt finns många baptister vars barn kallades ”oäkta” under 1800-talet då de inte döptes i Svenska kyrkan. På den tiden var det förbjudet att samlas till gudstjänst utanför Svenska kyrkan. Det hände att baptister blev landsförvisade och förvägrades att gifta sig på den tiden.

Rurik och hans ättlingar

Rurik och hans bror landstiger vid Ladoga. målning av Viktor Vasnetsov

Rurik (Rørikr) föddes på 800-talet och var en av många nordmän, så kallade varjager som bosatte sig i rusernas land i Östra Europa. Rurik och hans landsmän kallade den stora handelsstaden Novgorod i nordvästra Ryssland för Holmgård. En nordman som bosatte sig där kallades för варѧгъ, varjager eller væringr.

Enligt Nestorkrönikan som tecknades av munken Nestor f. 1056 i Ryssland bjöds Rurik in till området i hopp om att styra upp i en kaotisk tid. ”Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss.” Det är svårt att tro på detta men det vi i alla fall vet är att Rurik, tillsammans med sina bröder Signjot och Torvard tog makten och Kievriket (Kievrus), den första slaviska staten uppstod strax därpå. Ruriks ättlingar bredde med tiden ut sig i området och kom att härska där mellan år 862 och 1598.

Ingegerd Olofsdotter – heliga Anna av Novgorod är helgon inom den Rysk-Ortodoxa kyrkan.

”Den äldste, Rurik, bosatte sig i Novgorod, den andre, Sineus (Signjot), bosatte sig vid Beloozero, och den tredje, Truvor (Torvard), i Izborsk. Och efter dessa varjager fick det rusiska landet sitt namn: folken i Novgorod är av varjagisk släkt, tidigare var de slaver. Två år senare dog Sineus och hans bror Truvor. Och Rurik tog makten och förlänade åt sina män olika städer – en fick Polotsk, en Rostov och en annan Beloozero. I dessa städer är varjagerna inflyttare, medan de ursprungliga invånarna i Novgorod var slaver, i Polotsk krivitjer, i Rostov merer, i Beloozero vepser, i Murom muroma; och över dem alla härskade Rurik”.

Rurik. Målning av H. W. Koekkoek

Rurik var min mm fm mf fm mf mf mf mf ff mf mf mm mf ff ff men när det gäller anor så här långt tillbaka i tiden är det näst intill omöjligt att bekräfta sanningshalten i ”pappers-släktforskningen”.  Här kan DNA-släktforskning vara en stor hjälp. Sedan några år tillbaka finns släktens DNA med i ”Russian Nobility” en DNA-grupp med hundratals ättlingar till Rurik.

Ättestupan

Ättestupa enligt Suecia Antiqua et hodierna år 1693

Ättestupan är omnämnd i den isländska Gautreks saga (Götrikssagan) som nedtecknades på 1300-talet. I berättelsen får kung Göte, som var regent över Götaland, information om en brant berghäll där de gamla fick avsluta sina liv. Berget var så högt och brant att ingen levande varelse som for utför berget fick behålla sitt liv. Uttrycket ättestupan förklaras i sagan:

”Den kallas ättestupan därför att vi där minskar vår släkt. Vi dödar våra föräldrar så att de utan sjukdom kan fara till Oden och vi slipper ha någon tyngd eller besvär med dem”.

Muntliga berättelser och skrönor 

Om ättestupor verkligen har existerat kan inte beläggas då de helt saknas trovärdiga källor och bevis, men även om bevis på ättestupans existens saknas och myten har avfärdats så har föreställningar om hur de äldre behandlades illa -särskilt inom vissa folkgrupper – levt kvar genom tiderna. I norrländska gamla hörsägner var det framför allt samer, finnar, romer och resande som behandlade sina äldre brutalt och hänsynslöst. När föräldrarna hade uppnått en ålder av 60 år och inte längre orkade föra den nomadiserade tillvaron med sin familj, så avlivades de, enligt de muntliga berättelser som florerat genom tiderna. Historikern Johan Nordlander sammanställde dessa muntliga berättelser och beskrev en av dem 1889: ”Ett sådant tattarsällskap af elfva hjon kom en gång till Rätan, körandes med två hästar. Bland männen var en gammal gubbe, som var mycket sorgsen och dumpen och aldrig sade ett ord. Af hans sorgbundna väsen drog bygdfolket den slutsatsen, att han var dömd till döden”.

Kallbad, renskjuts eller kör-åti-tall

Nordlander sammanställer i ”Hvarjehanda anteckningar 1889” några av de föreställningar som länge levde kvar i södra Norrland vad gäller samer/finnar och deras behandling av de äldre. Samma berättelse florerade i flera olika former men skrönans kärna är att när anhöriga hade nått en hög ålder eller på annat sätt blivit en börda för sin familj så fick personen välja mellan tre olika dödssätt – kallbad, renskjuts eller tjör-åti-tall. Det första alternativet handlade om att den gamle dränktes i en sjö eller isvak. Vid renskjuts spändes en släde eller akkja efter en otämjd ren som släpptes lös i skogen, varpå döden inträffade då släden våldsamt slog i de många träden. Dödssättet tjör-åti-tall avsåg en sista färd, fastspänd i en kälke, utför ett högt berg kantad av stockar och stenar. På vissa håll kunde de gamla även välja att avsluta sitt liv genom att fara nedför ett högt berg på skidor.

I Edsele, Ångermanland, berättades att en fin herre en dag kom åkande förbi en frusen sjö där han upptäckte en hopknuten säck. Någonting rörde sig i säcken och när han närmade sig kunde han höra en människa som läste en bön. I säcken låg en gammal ”lappkärring” som berättade att hon skulle fara till sin himmelske fader den dagen. När mannen frågade om hon inte ville leva längre svarade hon att hon väldigt gärna ville leva, om hon blott finge. ”Men jag är blind och kan ej gå. Inte orka de heller draga mig. Och nu vill jag hellre ha kallbad än renskjuts” blev hennes svar.

Enligt berättelsen hade hennes son lämnat henne i säcken för att gå till byn och låna en yxa för att hugga upp en vak då sjön hade frusit på. Den vänlige mannen som hittade damen tog henne med hem till sin familj där hon fick ett gott liv under sina sista levnadsår.

Foto: Nordiska museet

Fattighjon och människor på undantag

I de gamla skrönorna om ättestupan och den grymma behandlingen av äldre och sköra ville man gärna lyfta fram hedniska vikingar liksom de okristliga finnarna, samerna och romerna, men faktum är att de äldre inte hade särskilt hög status någonstans i det svenska samhället förr i tiden. I ett samhälle där arbete, att kunna bidra till försörjningen, stod i fokus hade varken barn eller gamla någon högre rang. Principen ”den som inte arbetar skall heller inte äta” har länge varit rådande i vårt land.

Fram till 1800-talet var det många äldre av bondesläkt som inhystes i en liten del av huset och sattes på ”undantag” när barnen tog över gården. Genom ett kontrakt fick de lov att bo kvar hos barnen och fick mat för dagen. De som saknade någon som försörjde dem hamnade på fattigstugan och slutade sina strävsamma liv som fattighjon. I fattigstugorna levde samhällets utstötta grupper – de sinnessjuka, de sinnesslöa och de äldre i stor fattigdom och smuts. Det var först år 1918 som fattigstugorna bytte namn till ålderdomshem, men även om man bytte namn dröjde det innan någon förändring till det bättre skedde innanför institutionernas väggar.

I en text på sin hemsida belyser Nordiska museet vår kluvna syn på åldrandet, där de icke produktiva individerna genom tiderna har föraktats, samtidigt som friska människor med hög ålder och stor erfarenhet har respekterats och vördats. Begreppet ”ålderman” har tolkats som att den äldste förr fick bli ledare men oftast var dessa medelålders män.

Nu är vi lika mycket värda

Numera hamnar vi inte på fattigstugan eller på undantag. Nu är vi alla lika mycket värda, sägs det.

Sveriges grundläggande fri- och rättigheter kan läsas här. Enligt lag har alla svenska medborgare samma grundläggande fri- och rättigheter, oavsett ålder, kön eller härstamning. Skyddet för fri- och rättigheterna finns framför allt i regeringsformen, där det bland annat slås fast att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Målning av Carl Larsson 1886

Den enes bröd, den andres död

Darwin och arternas uppkomst

Den brittiske vetenskapsmannen Charles Darwin (f.1809 d.1882) studerade på sin tid arternas utveckling över tid. Darwin kom att förklara utvecklingsprocessen med begreppet naturligt urval som han såg som en nödvändig delprocess i evolutionen. Det naturliga urvalet handlar om att det finns genetiska olikheter mellan individer som tillhör en och samma art. De djur som bäst kan anpassa sig till den miljö de lever i blir starkare och får därmed fördelar framför andra och har större chans att överleva och fortplanta sig. Charles Darwin menade att man exempelvis kunde välja ut vissa individer för husdjursavel och dessa kunde därmed föra sina önskvärda egenskaper vidare, men han såg framför allt det naturliga urvalet som en naturens process där gynnsamma anlag kunde uppstå spontant beroende på situationen, exempelvis om ett träd får mer solljus där det växer i en skogsglänta intill andra träd, så gynnas dess utveckling.

Charles Darwin

Den enes bröd, den andres död

Ur Charles Darwins förklaringsmodeller växte snart ett nytt, elitistiskt synsätt fram där begreppet ”survival of the fittest” kom att myntas. Genom att applicera Darwins forskning på människors sociala förhållanden knåpades en ny modell ihop där människans och samhällets utveckling stod i centrum. Ideologins kärna var att endast vissa individer är vinnare och således lämpade att föra sina gener vidare. Grundprincipen inom socialdarwinism är att de sårbara och svaga individerna slås ut och de starka för samhällsutvecklingen framåt. De starka individerna råder därmed över de svaga. Fattigdom rensar bort de sköra och hindrar dem från att föra sina dåliga gener vidare.

Pseudovetenskapen socialdarwinism fanns redan på 1870-talet genom den brittiska filosofen Herbert Spencer (f.1820 d.1903) som menade att människan och samhället skulle utvecklas spontant och fritt. Han menade att all utveckling går i cykler då de uppstår, blomstrar för att sedan dö. Den socialdarwinistiska ideologin lyftes sedan fram i andra sammanhang och dess tankegods är framträdande inom nazismen och dess fokus på rashygien. Människor med ”mindervärdiga arvsanlag” skulle hindras från att föra sina gener vidare eftersom detta kunde hota folket och samhället, medan individer med bra arvsanlag uppmuntrades att skaffa barn.

Alfred Petrén f.1867 d.1964 var psykiater och socialdemokratisk politiker

Tvångssterilisering

Även i Sverige ville man gärna dela in människor och kom att göra det genom att klassa vissa människor som långskallar – andra som kortskallar. Vissa individer ansågs vara helt obildbara och registrerades som ”sinnesslöa”. År 1909 bildades Svenska sällskapet för rashygien, som senare blev Statens institut för rasbiologi. Målet var att införa steriliseringslagar i landet, vilket man också gjorde. Politikern och psykiatern Alfred Petrén lade den första motionen i riksdagen om att införa sterilisering av sinnesslöa 1922. Först 1934 antogs lagen och kom att gälla fram till 1976. Inledningsvis krävdes två läkares utlåtanden för att sterilisering skulle ske men senare steriliserade man människor på social indikation.

Tanken var att samhället skulle skyddas från de sinnesslöa och funktionsnedsatta människornas dåliga anlag och i vårt land byggdes många anstalter där de arma människorna placerades. För att bli utskriven krävdes nästan alltid att man accepterade sterilisering. Cirka 30 000 socialt utsatta människor som inte ansågs passa in i samhällets normer steriliserades för att deras gener inte skulle föras vidare.

Läs gärna mina tidigare inlägg om ett mörkt kapitel i Sveriges historiaVipeholmsexperimenten och berättelsen om Juliette.

Lärdomar från det förflutna

Foto: Helena Bure Wijk

Jag följer inte Folkhälsomyndighetens råd under corona-pandemin. Jag har valt att gå min egen väg och den har stundom känts lite ensam. Ända sedan i vintras, när jag började inse att det dödliga och smittsamma virus som drabbade Kina och Wuhan så svårt, snart skulle komma hit, har jag valt att hellre lyssna till min egen inre röst, än Anders Tegnells.

Självklart följer jag råden ”Stanna hemma om du är sjuk, håll avstånd, begränsa sociala kontakter…håll i och håll ut”. Och ”Var en del av lösningen” som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, alltid brukar säga på presskonferenserna. Men är råden tillräckliga i en pandemi? Jag är inte säker på det. När man sysslar med historia kan man ofta se att det finns viktiga lärdomar vi kan göra genom att studera det förflutna. Spanska sjukan är en sådan lärdom…

Spanska sjukan –  fara för liv och framtida hälsa
Spanska sjukan 1918-1920 orsakades av ett luftburet influensavirus som skördade omkring 100 miljoner människoliv runt om i världen. I Sverige avled cirka 40 000 människor under de två år som pandemin härjade. De länder som snabbt valde att stänga ned för en tid och begränsa smittspridningen genom att införa ansiktsmask kom att klara sig bäst, både vad gäller att rädda människor från att dö och från de följdsjukdomar som följde i virusets spår.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918

När spanska sjukan-viruset drabbade världen stod läkarna handfallna och botemedel saknades, då liksom nu. Och som med coronaviruset var det även då kroppens eget immunförsvar som kunde löpa amok, när det försökte försvara den sjuke från ett virus det inte kände igen. Sjukdomen orsakades av ett virus som i sin tur kunde orsaka bakterieinfektioner som lunghinneinflammation, hjärnhinneinflammation och sepsis, blodfögiftning.

Svåra sviter
Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.

När spanska sjukan drabbade Jämtland och den lilla orten Sveg 1918 var det många som greps av panik och flydde fältet för att slippa bli smittade. Min farmors mamma drev ett pensionat i Sveg vid den tiden och när gästerna insjuknade, en efter en, bestämde hon sig för att göra allt hon kunde för att hjälpa dem att tillfriskna. Som mest var det elva hotellgäster som låg sjuka samtidigt och Dora tog hand om dem. Hon insjuknade inte själv men hennes man och dotter, min farmor som då var åtta år, smittades av viruset och båda blev väldigt sjuka. Farmor fick hjärnhinneinflammation och blev döv på båda öronen.

Farmors mamma Dora

När spanska sjukan drabbade Sverige fanns det två ”läger” inom läkarkåren. Den ena gruppen menade att man måste göra allt för att motverka smittans spridning, medan den andra ansåg att det var ett arbete som var dömt att misslyckas eftersom smittsamheten och hastigheten på spridningen var så hög. Denna grupp ansåg att det vore bäst om så många som möjligt skulle bli smittade snabbt då man trodde att sjukdomsförloppet skulle bli lindrigare för dem som smittades tidigt i pandemin. I många länder infördes sociala restriktioner och social distansering, men bland annat i Sverige och i New York valde man att hålla skolorna öppna.

Införde ansiktsmask på eget initiativ
Läkaren Arnold Josefson valde att på eget initiativ införa ansiktsmask för sjukvårdsanställda i Stockholm år 1918. Masken som bestod av gaslindor användes två timmar åt gången innan den desinfekterades och ersattes av en ny ”gasmask”. Åtgärden visade sig minska smittspridningen väldigt effektivt. Veckojournalen skrev samma år: ”Dylika bindor ha med utmärkt resultat nu införts, så gott som vid alla sjukhus i hufvudstaden, där influensapatienter vårdas”.

1024px-1918_at_Spanish_Flu_Ward_Walter_Reed_(cropped)
Sköterska behandlar patient i Washington, DC under spanska sjukan 1918. Foto: Harris & Ewing photographers

Coronapandemi i Sverige 2020
Vi befinner oss just nu i den värsta pandemin som drabbat världen sedan spanska sjukan men Folkhälsomyndigheten i Sverige vill inte rekommendera människor att bära munskydd för att skydda sig själva och andra människor. Anledningen är att det, enligt myndigheten, inte finns några konkreta vetenskapliga bevis för att sådana skydd fungerar samt att svenska folket tycks ha en märklig benägenhet att ”pillra” på munskydden och få virus på fingrarna som de kan smitta sig själva med eller sprida vidare. Dessutom verkar man tro att munskydd skulle göra att sjuka människor springer omkring på stan, iklädda munskydd, istället för att stanna hemma om de är sjuka.

Ett lätt val
När jag fick veta att ett okänt, smittsamt och dödligt virus hade kommit till Sverige i mars 2020 valde jag att på eget bevåg införa munskydd/andningsskydd för mig själv och familjen i alla offentliga miljöer där det är svårt att hålla avstånd till andra människor. På den tiden menade Folkhälsomyndigheten att viruset inte alls skulle komma till Sverige, och om det ändå kom så skulle vi knappast märka av det. Jag köpte andningsskydd och visir (som skyddar ögon och ansikte) till mamma som är 87 år så att hon kan promenera utan rädsla för smitta.

För mig är det ett lätt val. Jag bär munskydd för att skydda mig själv och mina medmänniskor ❤

Året runt på udden

Foto: Helena Bure Wijk

Sedan jag var i 20-års åldern har jag varje år cyklat ned till Mälaren i Västerås, så snart isen gått upp om våren och sedan brukade jag tillbringa varje ledig stund på bryggorna kring Öster Mälarstrand. På den tiden fanns ingen bostadsbebyggelse i området, bara industribyggnader samt båtuppställningsplatser så långt ögat nådde. På Öster Mälarstrand fanns ett mysigt café dit jag ofta brukade gå. I dag är området längs Östra hamnen, Lillåudden och Öster Mälarstrand nästan omöjligt att känna igen på grund av alla bostadshus som har tillkommit, men Mälaren är densamma som förr.

Sedan 2016 är jag bosatt i området och behöver inte längre cykla långt för att se hur solen glittrar i vattnet om våren. Att få tillbringa några stunder då och då vid Mälaren gör mig lika lycklig och rofylld nu, som då. Här sitter jag gärna och blickar ut över vattnet.

Foto: Helena Bure Wijk

Foto: Helena Bure Wijk

Det är så fint att följa årstidens växlingar och se fåglarna komma tillbaka varje år. På våren kommer Grågässen hit och bygger sina bon vid strandkanten. De beskyddar sina ungar så fint och när de simmar med sina små finns alltid en vuxen längst fram och en längst bak i ledet.

Foto: Helena Bure Wijk

Varje vinter kommer Gråhägern ”Gunnar”. Det var min dotter som döpte pippin och han heter säkert något annat i själva verket 🙂 Gunnar brukar ofta sitta och fiska under bron där isen är tunnare.

Foto: Helena Bure Wijk

Lite längre bort, vid Kokpunkten där vattnet är varmare bor den lilla Mandarinanden som en gång förvillade sig hit från Asien. I den varma viken har den exotiska pippin fått goa små vänner i Gräsänderna och verkar känna sig hemma i ”gänget”.

Foto: Helena Bure Wijk

Foto: Helena Bure Wijk

Foto: Helena Bure Wijk

 

Här finns ett inlägg om Lillåuddens historia

 

 

Starka och envisa anfäder- och mödrar

Mamma och jag när vi började släktforska 1990

När man släktforskar hittar man ibland anor som får en speciell plats i ens hjärta. Man kanske fastnar för personernas styrka, mod eller någonting som de lyckades åstadkomma under sin levnad. Genom åren har jag upptäckt att jag gärna fastnar lite extra för de där starka, envisa människorna som trots svåra omständigheter alltid valde att följa det egna hjärtat och som vågade gå emot strömmen.

Norrgarns gård i Uppland Fotograf: Tuula Autio

Morfars mamma Charlotta Bure

Morfars mamma, Augusta Charlotta Bure var en sådan person. Hon födde sex barn som hon uppfostrade och försörjde på egen hand. Människor i bygden tittade säkert snett på henne och nog måste det ha tisslats och tasslats runtom i stugorna, men Charlotta gick lika rakryggad genom den lilla byn som hon gick genom livet. Hon var anställd som mjölkerska hos familjen Reuterskiöld på Norrgarns gård i Bladåker, Uppland under hela sitt vuxna liv. Som trotjänarinna hade hon egen försörjning och en liten stuga där barnen kunde växa upp. För Charlotta verkar det inte ha varit nödvändigt att gifta sig. Jag beundrar Charlotta och den strävsamma släkten på morfars sida. Att vara hederlig, att se det stora i det lilla och att arbeta hårt har varit en ledstjärna i generation efter generation.

Min morfar var envisheten personifierad. Han arbetade hårt utan en enda sjukdag genom alla arbetsföra år. Envishet och styrka är bra egenskaper, men envisa människor har en benägenhet att vara lite bångstyriga. Morfar ville alltid gå sin egen väg och hade svårt att lyda order. Som ung var han anställd inom det militära under tio år, men valde sedan att sadla om och det var nog bra. Vid en militärövning befallde löjtnant Nilsson att morfar skulle ta en språngmarsch, men morfar vägrade. Trots upprepade befallningar vägrade 512 Svensson att springa ett enda steg. Istället för att springa gick han sakta, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest. När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om Svensson inte tyckte att det hela var väldigt tråkigt, varpå morfar svarade på sitt buttra sätt: ”Det gör väl detsamma”.

Morfar Ivar arbetade här som traktorman

Morfar var övertygad om att han höll sig frisk tack vare de vitlöksklyftor han alltid lade i vatten i en glasburk och en örtdekokt som luktade och smakade hemskt. Några matskedar av vitlöksspadet varje dag och en tesked av örtsörjan vid behov gjorde susen, tyckte morfar. Han var även övertygad om att man blir lika solbränd genom att sitta och sola inomhus på köksstolen, med stängt fönster och han solade ofta genom rutan på serviceboendet. Vi anhöriga försökte försiktigt berätta för morfar att det inte går så bra att sola genom fönsterrutor om man vill bli brun, men morfar insisterade. Han var märkligt nog solbränd som en pepparkaka året runt genom att sola genom sitt stängda köksfönster.

Morfar Ivar solade genom fönsterrutan

Morfars släkting Maria Kristina som föddes 1846 i Knutby, Uppland är ett bra exempel på hur man tänkte och hur man hanterade svårigheter i morfars släkt – med envishet , jäklar anamma och glimten i ögat. Maria Kristina arbetade som piga under många år och på den tiden var pigans årslön knappt 100 kronor. När hennes arbetsgivare gick bort klarade hon sin försörjning genom att hjälpa till hos familjer som ”daghjälp”, för en dagpenning om 50 öre. Hon brukade samla pinnar och grenar i skogen till ved. Visserligen var hon fattig men självförsörjande och hon tycks ha funnit en stor styrka i sin tro. Missionskyrkan och speciellt missionsskolan på Lidingö låg henne varmt om hjärtat och dit reste hon varje år, även på ålderns höst. Hon förberedde sig hela året inför sommarkonferensen genom att väva handdukar och göra lingonsylt som hon skänkte till kyrkan.

När Maria Kristina på ålderns höst samtalade med sin väninna inför den kommande generalkonferensen berättade väninnan att hon inte tänkte delta i kommande träff eftersom hon kände att hon blivit för gammal. Väninnan förklarade: ”Nej, i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. Maria Kristina tyckte att det var en väldigt märklig uppmaning och stirrade häpet på väninnan innan hon svarade med sin norduppländska dialekt:
”Allre har´n sagt så till meg!” Hon reste till konferensen på Lidingö utan väninnan det året. När Maria Kristina avled 1939 vakade grannar och vänner vid hennes bädd i flera dagar. När hon tyckte att det hela började dra ut på tiden sa hon ”Ja, höga herrar brukar ju låta vänta på sig”.

Maria Kristina föddes i Svanbol, Knutby år 1846 Foto: Amanda Roman

Även på min mormors sida finns en stor portion envetenhet. Mormor Elsa Lovisa föddes 1903 i Norrköping och blev mamma till tolv barn. Hon växte upp i en statarfamilj i en stor syskonskara och när hon hade gift sig med morfar hoppades hon på ett lugnt familjeliv på en fast plats. Allt började så bra och morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta. Huset fick namnet Elsabo, efter hustrun.

Mormor Elsa med några av barnen i Sunnersta

Men snart kom den stora arbetslösheten på 1930-talet och familjen fick lämna sitt hem för landsbygden där morfar fick anställning som statare. Mormor tvingades åter igen att bege sig ut på vägarna med flyttlassen, ofta fem, sex gånger per år, eftersom morfar sällan fogade sig under arbetsgivarnas krav.

För mormor Elsa var det viktigt att fattigdomen inte skulle synas utanpå. Barnen skulle vara skötsamma, artiga, hela och rena.

Att foga sig var inte heller mormors starka sida. I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem. Mormor Elsa kunde inte tänka sig att lämna sina barn vind för våg. Hon vägrade att mjölka böndernas kor och därför måste familjen bryta upp och flytta många gånger varje år.

Mormor Elsa trivdes bäst när hon själv fick styra och ställa över det mesta.

Stolt och envis var även farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund som föddes i Ytterlännäs i Ångermanland år 1888. Dora och hennes syskon blev tidigt moderlösa och utackorderades till olika fosterhem. Hon gifte sig 1908 med en prästson från Stockholm och två år senare föddes min farmor Margit Alice i Nyland utanför Kramfors.

Farmors mamma Dora Emerentia

Äktenskapet tycks inte ha varit lyckligt och av någon anledning tyckte svärfadern prästen att sonen hade gjort ett dåligt val av hustru. Prästen betalade 10.000 kronor till Dora med villkoret att hon och dottern skulle försvinna helt ur sonens liv.

Farmor Margit var 8 år när hon insjuknade i spanska sjukan. Hon överlevde men blev döv i sviterna efter sjukdomen.

Farmor

Under flera år levde mor och dotter som obefintliga, utan någon stadig hemvist. Det har berättats att farmors mamma arbetade som skjutbanefröken på kringresande tivolin i Ångermanland. Skjutbanefröknar kallades förr de kvinnliga anställda på tivolin som hade hand om skjutbanorna. Det var på en sådan marknad hon en kväll mötte sitt livs kärlek, snickaren Oscar Norling från Bollnäs.

Farmors mamma

Den lilla familjen valde att flytta till Sveg, Härjedalen. Gammelfarmor var duktig och ambitiös. Hon öppnade snart ett pensionat med kaffeservering och affärerna gick bra. Några år senare köpte familjen en ny fastighet där man startade snickeri, glasmästeri, blomsteraffär och begravningsbyrå. När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i världen 1918 så drabbades Jämtland väldigt hårt. Många Svegsbor flydde fältet för att undvika att bli smittade men Dora fortsatte att driva sitt pensionat och skötte om de gäster som insjuknade. En gång låg 11 gäster sjuka på pensionatet, som hon vårdade. Oscar och Dora var ett par livet ut men det var inte förrän 1928, när den första maken hade avlidit, som de kunde gifta sig.

Dora ansågs av många vara en ganska hård kvinna. Hon var osentimental och talade aldrig om det första äktenskapet eller de svåra omständigheterna i barndomen. Inte heller om den stora summan pengar hon en gång i tiden fått av sin svärfar för att försvinna. När hon gick bort 1974 upptäcktes att hela summan fanns på hennes bankkonto i Svegs Sparbank. Hon hade aldrig rört pengarna.

Även om gammelfarmor hade en tuff framtoning så fanns även en annan, mycket mjukare och mer filosofisk sida hos henne. När hon fick en ledig stund över så brukade hon skriva små dikter och berättelser från sin levnad, som hon sedan spelade in på kassettband. Hennes dikter präglas av kärleken till familjen och föräldrarna. Barndomen målar hon i sina dikter i varma, ömsinta färger och särskilt modern, Olivia, var högt älskad. I en dikt beskriver hon hur modern går stilla över trasmattspyntat golv och hur allt ont och farligt viker för moderns gamla kära händer.

Gammelfarmors mamma Olivia

”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar
All oro och sorg blir flarn när jag vilar igen som barn
på bädd som min moder bäddat.

Nu är jag åter hemma hos far och mor
Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor
och ser in i den sista glöd.
Hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.

Mor går tyst och stilla över trasmattspyntat golv,
ansar varligt brasans sista bränder.
Allt ont och farligt viker för min moders gamla kära händer.”

Farmors mamma Dora

I flera dikter beskriver hon kärleken till maken Oscar och stugan i vackra Härjebo. Dora hade många funderingar och på ålderns höst kändes det viktigt att sätta dem på pränt. Hon satt ofta uppe sent i sin ensamhet och filosoferade.

”Blomdoft och fåglalåt. Majnatt i bidan.
Grubbel och ont försåt för vi åt sidan.
Famna en still´ minut. Tystna din fråga.
Snart tar ditt pladder slut, fladdrande låga”


Men att visa den lite mer känslosamma sidan offentligt var inte gammelfarmors melodi. Inte heller att visa svaghet. När hon i 80-årsåldern fick svårt att gå föreslog läkaren att hon kunde använda en käpp att stödja sig på, men Dora protesterade: ”Vad skulle folk tänka om jag kom gående på byn med käpp!?”

Gammelfarmor var en stolt och envis kvinna. Genom hennes texter och inspelningar har vi fått möjlighet att lära känna henne lite mer, så här i efterhand.

”Jag vet ej vad jag hoppas men hoppas likafullt, Mitt hjärta känns så ödsligt men är ändå så fullt. Vad syftar denna oro som ej ett mål kan nå? Vad hoppas jag? Vad vill jag? Vad tänker jag uppå?

När dagen gått till ända och natten faller på och allt känns tomt och öde och inget hopp mig når. Jag bidar i förtröstan och hoppas än en gång, för hoppet är det enda som ger tröst i nöd och tvång.

De ville mig i fängsel slå för fågelsångens skull men alla deras stängsel dem skrattade jag omkull. Alls ingenting bedrövar, lugnt bidar jag min tur. De vägarna jag strävar, dem stänger ingen mur och dör jag där i hopen av ynkedom och drav skall fjärran fågelropen strö klarhet kring min grav”.

Foto: Helena Bure Wijk

 

Håll ordning på släkten

Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det). Illustration: Helena Bure Wijk

När man har kommit igång med släktforskning upptäcker man snart att det kan vara bra att ha ett verktyg för att kunna strukturera forskningen på ett lättförståeligt och snyggt sätt. För att bygga släktträd i datorn kan man använda kalkylprogrammet Microsoft Excel, men det finns också andra alternativ. DisgenHolger, Brother´s Keeper och Min Släkt är några prisvärda program som erbjuder släktforskaren möjlighet att skapa fina släktträd i datorn, som sedan kan skrivas ut eller flyttas till andra webbplatser som GEDCOM-filer. Vill man sedan publicera forskningen på en egen hemsida så går även det bra.

Jag har använt programmet Min Släkt under många år och är väldigt nöjd. Programmet är enkelt att använda, prisvärt och innehåller alla funktioner man kan behöva. Dessutom har man en tillmötesgående och trevlig kundtjänst. För engångssumman 450 kronor kan man köpa en licensnyckel för Min Släkt och får då fri tillgång till programmets alla funktioner, för alltid. Här kan du ladda hem och prova Min Släkt 4.2 kostnadsfritt.

Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det).

Min Släkt är ett mycket bra och prisvärt program som innehåller allt jag behöver och mer därtill.

Frostviken i norra Jämtland

Hällingsåfallet i Frostviken, norra Jämtland Foto: Wikipedia

Frostviken i Strömsunds kommun, norra Jämtland var förr ett samiskt område och kallades ”Finnmork”. Finnmork var ett område som inte tillhörde Sverige, men inte heller Norge eller Ryssland. Det var först år 1645 som Jämtland blev svenskt, efter att ha tillhört Norge i cirka 500 år. Samerna som levde i området betalade skatt enligt en områdesindelning bestående av tre skattefjäll – Orrnäsfjäll, Klumpvattenfjäll och Mellanskogsfjäll. Skatten togs upp av birkarlar som var bönder och handelsmän med ryska, samiska och finska som modersmål. Birkarlar och landsköpsmän rörde sig i de samiska områdena och man hade ett ömsesidigt utbyte. Läs gärna mitt tidigare inlägg om birkarlar som du hittar här.

Samisk man med sin lille son i Frostviken, Jämtland islutet av 1800-talet. Foto: Nordiska museet

Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i lappmarken. Genom den svenska regeringsmakten fick  birkarlarna i norr monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa personer ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.

I Orrnäs föddes anfadern Knut Ragvaldsson på 1500-talet. Knut blev med tiden nämndeman och landsköpman, en titel som användes i Norrland på de bönder som vid sidan om jordbruket även bedrev handel med utlandet, framför allt med Ryssland. Knut gifte sig med Dordi Vincentsdotter med okänt ursprung. Dordi och Knut köpte jord i Resele, Ångermanland och flyttade dit tillsammans med sina barn. I Resele fick Knut böta 4 mark år 1552, för att ha ”utnyttjat en spåkvinna”.

Affärerna tycks ha blomstrat för i slutet av 1500-talet ägde Knut 20 kor och det fanns på den tiden endast två bönder i hela Ångermanland som ägde fler kossor. Att man hade det gott ställt märks även om man studerar räkenskaper. Familjen betalade en enorm summa om hela 1412 mark till Älvsborgs lösen. Det var den högsta summa som betalats ut i Ångermanland. (Källa: Carl Szabad) Knut Ragvaldsson avled år 1570 i Holm, Resele. Sonen Markus, som jag härstammar från, blev bonde i Solberg, Boteå, Ångermanland.

Resele i Ångermanland Fotograf: Skogsfrun

 

 

 

Christina

Christina

I källarvalvet i den anrika Bryggargården i Västerås har det anordnats spelningar med många pop- och rockband genom tiderna. På 1980-talet var jag ofta där på punkkonserter och arbetade även där en tid. Men den här sorgliga berättelsen utspelar sig långt tidigare, under en kväll i mitten på 1970-talet då min kusin Christina miste sitt liv på Bryggargården.

Christina, som då var 18 år, var en älskad dotter och enda barnet till morbror Sven och hans hustru. Den mörka februarikvällen då det hände hade hon bestämt träff med sina vänner för en trevlig kväll med musik på Bryggargården och hennes föräldrar reste till Stockholm för att träffa släktingar under några timmar. Ingen hade kunnat förutspå att kvällen skulle sluta i tragedi.

Bryggargården Foto: Einar Spetz

Samtidigt som Christina blev avsläppt vid ”bryggis”, kramade sina föräldrar och gick med glada steg mot ingången för att möta sina vänner, fanns en annan flicka, 19 år gammal, i närheten med helt andra motiv. Hon var svårt psykiskt sjuk och hade vid tillfället rymt från en psykiatrisk klinik. Till sina anhöriga hade hon sagt att hon skulle ta sitt eget liv, men de envisa rösterna i hennes huvud uppmanade henne att döda ”någon” och hon tog sig därför in i Bryggargårdens kök där hon till en början hjälpte till med de smörgåsar som skulle serveras under pausen.

I valvet dansade publiken till musiken och man hade en trevlig kväll. Ingen anade att den skulle få ett sådant grymt slut. När bandet tog en paus satte sig Christina och hennes vänner i en ring på golvet och pratade. Plötsligt raglade en okänd flicka fram på golvet. Hon välte en högtalare och föll ihop framför sällskapet. När hon rest sig upp såg man att hon höll en Morakniv i handen. En av pojkarna försökte avväpna henne men hon satte då kniven mot hans strupe och kastade sedan kniven på golvet. Den landade framför Christina och precis när hon skulle lyfta upp den, flög den okända flickan fram, tog kniven och högg Christina i bröstet.

”Han trodde till en början att 19-åringen skämtade. Ynglingen försökte också få henne att lämna ifrån sig kniven men utan resultat. I stället höll hon den bakom ryggen. Men utan förvarning gjorde hon sedan ett utfall med kniven. Hon träffade Christina Svensson i hjärttrakten. Hennes skador blev allvarliga och hon avled vid framkomsten till Centrallasarettet”. (Vestmanlands tidning 1976-02-02)

Christinas föräldrar, som just denna kväll befann sig i Stockholm, kontaktades direkt och fick veta att deras älskade dotter svävade mellan liv och död. De sprang till bilen för att resa i ilfart till Västerås sjukhus, men bilen ville inte starta den kvällen. När de till slut kom fram var deras älskade dotter redan död.

Det är en förälders värsta mardröm att behöva begrava sitt eget barn. Christinas rum stod orört under många år och mitt tydligaste barndomsminne av hennes rum är den stora affisch som hängde på väggen. Christina trodde på fred och kärlek och i hennes rum fanns en stor plansch med en Jesusliknande figur som höll en kniv som föll från hans öppna hand.

Christina

 

 

 

Tecknare & skribent

Koncentrerad tecknare 1969 Foto: Björn Wijk

Att skriva och teckna är, vid sidan om släktforskningen, det roligaste jag vet. Jag har tecknat och skrivit för olika tidningar sedan 16-årsåldern. Det började med små teckningar och artiklar på Vestmanlands läns tidnings UNG-sida och därefter har det blivit många uppdrag för Vlt och andra tidningar. Under några år medverkade jag som krönikör i programserien ”Tänkvärt” som sändes vardagsmorgnar i Sveriges Radio P4 Västmanland.

Här kan du lyssna på ett inslag med mig i ”Tänkvärt” där jag funderar över stress.

Illustration: Helena Bure Wijk

Humor är viktigt. Jag tror verkligen att livet blir lite lättare att leva om man kan skratta i vardagen och att kunna skratta åt sig själv är befriande. För några år sedan medverkade jag  med humoristiska krönikor i programserien ”Tankspritt med Lisa Ludd” (Sveriges Radio P4 Västmanland) och har tidigare varit bloggare för tidningen Må Bra med texter och illustrationer. Huvudrollsfiguren i bloggen var den medelålders ”Tanten” som med ljus och lykta sökte efter den inre friden genom att läsa diverse självhjälpsböcker.

”Tanten” sökte den inre friden genom att läsa självhjälpsböcker. Illustration: Helena Bure Wijk

Några inlägg om Tantens bravader hittar du i bloggen ”Tantens lilla blogg – något förvirrad, smått utbränd och medelålders” som finns här. (Obs. Bloggen uppdateras inte längre)

 

 

 

Lillån och udden

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås hade förr i tiden två vattendrag som rann genom stadens kärna – Svartån och Lillån. Lillån rann där dagens Munkgatan nu ligger och hade sitt flöde via Kopparbergsvägen och Karlsgatan med utlopp vid Lantmännens silo i östra hamnen, vid Verksgatan. Via den skrangliga Hospitalsbron kunde man vandra från centrala Västerås till Munkholmen där dagens stadshus nu finns. Förr i tiden låg ett kloster på denna plats.

Lillån i Västerås. Foto: Johan Ludvig Nordmark

Karta från 1784

Lillån var en å som ställde till med stora bekymmer i staden och till slut bestämde man sig för att helt enkelt gräva ned den. Ån hade redan tidigt en benägenhet att torka ut. På 1770-talet anlade man en dammarm för att förhindra uttorkning, men det hjälpte inte. I början av 1800-talet muddrades både hamn och Svartå. Lillåns vattenflöde blev därmed säkrat en tid, men på 1860-talet var ån så förorenad och igenslammad på grund av de många garverier och fabriker som fanns längs norra stranden. Man beslutade sig för att fylla igen vattendraget helt. När uppförandet av Turbinhuset påbörjades på 1890-talet revs dammbyggnaden och man började arbetet med att fylla igen Lillån. Dess vatten leddes från och med då till Svartån via cementrör, till gjutjärnsrör vid åns mynning. År 2008 stängdes Lillåns vattenflöde av definitivt då man placerade 5 m3 betong i schaktet för den kulverterade ån.

Lillåudden Foto: Helena Bure Wijk

Lillåudden i Västerås hamn, där jag bor, är en liten konstgjord ”ö” byggd av schaktmassor från den tid då man rev många historiska byggnader i Västerås. Lillåudden var länge en mindre trevlig boplats för människor men sedan början av 2000-talet har området bebyggts med sjönära och exklusiva bostadshus som lockat många att bosätta sig här.

Foto: Helena Bure Wijk

En öppningsbar bro som är byggd på sex stålrörspålar med en längd av 35 meter i tre par, leder från ”fastlandet” i östra hamnen ut till Lillåudden. Vi som bor här, bor i hus som är stadigt förankrade med pålar som fäster djupt ned i de schaktmassor som en gång var Västerås forna bebyggelse.

Lillån är nu ett minne blott men när man bor här ute på ”udden” kan man om vintrarna se hur sjöfåglar samlas vid den forna åns utlopp, vid den stora silon där vattnet håller en högre temperatur.

 

 

 

 

Birkarlar i släkten

Kvänland (Kvenland) är ett historiskt område som en gång i tiden omfattade västra Ryssland, svenska och finska Lappland samt Österbotten. Området tros ha sträckt sig fram till de samiska områdena i Norge och Sverige. I detta vidsträckta område levde människor som på olika sätt hade kontakt med Novgorod i nordvästra Ryssland, där skinnhandeln en gång blomstrade. Invånarna – kvänerna (finska: kainuulainen) tros ha varit bönder och handelsmän som hade ryska eller finska som modersmål och som behärskade det samiska språket. Vissa forskare härrör deras ursprung till finska Satakunda.

1024px-Reindeer_milking
Mjölkning i Sør-Varanger. Kvinnan på bilden är samisk, från Enare kommun i finska Lappland och mannen är kvän. Foto: Wikipedia


Birkarlar med okänt ursprung

Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick  birkarlarna i norr monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.

Ursprunget till själva titeln birkarl (finska: pirkkalalainen) är omtvistat och vissa har velat härleda ordet till Tavastland och ”man från Pirkkala socken”, ”bäverjägare” och ”birk-karl” som betyder handelsman. Karvstocken var ett hjälpmedel när birkarlarna tog upp skatt och nyare forskning av Thomas Wallerström har föreslagit att ordet härstammar från det ryska ordet ”birka” som betyder just ”karvstock”.

Birkarlarna hade ensamrätt på handeln mellan samer och svenska kronan fram till år 1553 då de förlorade sitt monopol men fortsatte sin verksamhet som lappfogdar. Birkarlar och samer hade en intim relation till varandra och nyare forskning har visat att relationerna präglades av ömsesidighet och gemensamt beroende av varandra. Inte det ensidiga maktutövande över de underordnade samer som tidigare forskning har fokuserat på.

Suecia_2-072_;_Piteå_Civitas_Vetus
Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg

 

Birkarlssläkten Rhen i Piteå

Min farfars mm fm mf mm mm mf f hette Andreas Nicolai Rhen f.1520 och levde i Piteå där han var verksam som präst och birkarl. En tid var han även hovpräst hos dåvarande kungen Gustav Vasa. Birkarls-släkten Rhen hade lyckats skapa en stor förmögenhet och ”herr Anders” i Piteå var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han ägde många renar och därtill ett eget sågverk. Flera dokument styrker att han behärskade det samiska språket till fullo. Andreas var son till birkarl Nils Olofsson f.1490 i Öjebyn, Piteå, som i sin tur var son till ”Olof birkarl” Nilsson f. 1460 i Piteå.

Birkarlarna var välbeställda män som hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Nicolaus behärskade samiska språket och i början av 1600-talet utarbetade han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Nicolaus Rhen startade även en samisk skola för blivande teologistudenter  – ”en lappskola där 6 lappynglingar årligen skulle åtnjuta instruktion i bokliga konster”, men skolan flyttade strax därpå till Lycksele.

Det var förbjudet för präster att bedriva handel med samer från år 1611, men prästen Nicolaus fortsatte ändå sin verksamhet som birkarl. Han dog år 1628 och om honom har det skrivits ”han var nitisk om Guds ära i gemen och i synnerhet om lappskolan i Piteå”.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken

Källor: Egen forskning, ”Folk i norr. Om samer, kväner, birkarlar och präster” av Lars Stiernman, ”Nya forskningsrön om birkarlarna”, Kulturmiljö vid Norrbottens museum, ”Birkarlssläkter i Övre Tornedalen”, Erik Kuoksu, ”Norrlandssläkten Rhen – ur släktens historia genom ett halvt årtusende”, Alma Rhen.

Läs gärna ett tidigare blogginlägg ”Djupa rötter i norr”

Berättelsen om en gammal stad

Morgondis i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Min hemstad Västerås som till en början hette Västra Aros, kom att bli en välmående plats under 1200-talet, tack vare bruken och masugnen i Bergslagen. Bergslagen med sina stora mineraltillgångar lockade många privatpersoner, tillika med kyrkan och kronan att investera stora summor pengar i bergsbruken. Järn, skinn och älghorn skeppades ut till Tyskland och flera andra länder. I Västra Aros stannade man till och lastade om godset på mindre båtar. På den tiden kom skeppen glidande uppför Svartån och ankrade vid dagens Slottsgatan med den intilliggande Slottsparken som är Västerås allra äldsta område.

Skepp på besök i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Västerås blev biskopssäte i mitten av 1100-talet. Domkyrkan är ”biskopens säte” och fungerar som huvudkyrka inom ett kyrkligt stift. När Västmanland kristnades så placerade man biskopssätet här i Västerås. Västerås domkyrka började byggas under 1200-talet och var ursprungligen en gråstenskyrka som uppfördes till Jungfru Maria och Johannes döparens ära. Det var först långt senare, under 1500-talet, som kyrkan kläddes i rött tegel och fick sitt nuvarande kyrktorn. Förutom domkyrkan fanns även två katolska församlingskyrkor centralt i staden – S:t Nicolai kyrka som låg norr om Stora gatan och S:t Egidius (kallades även S:t Ilians kyrka) som fanns i korsningen mellan dagens Vasagatan och Hantverkargatan.

Västerås domkyrka hette ursprungligen Maria bebådelsekyrka. Foto: Helena Bure Wijk

Västerås slott började byggas under första delen av 1200-talet. Slottet byggdes ursprungligen som en borg, till skydd för staden och dess hamn. Slottet fungerade även som fängelse (ända in på 1830-talet) och som residens för den fogde som verkade som kungens ombud i staden och i länet. Martin Luther, en tysk före detta munk var en av flera som under 1500-talet ville reformera, förnya, den romersk-katolska kyrkan. Luther hade aldrig tänkt lämna kyrkan men den kritik han framförde kom att få enorma konsekvenser, både för honom själv och för stora delar av världen. Martin Luthers kritik ledde till att evangelisk lutherdom (protestantismen) uppstod och det var på Västerås slott som reformationen beseglades och banden till katolska kyrkan klipptes år 1527.  Sverige hade då varit ett katolskt land sedan 1100-talet.

Utsikt från ett rum på Västerås slott Foto: Helena Bure Wijk

Gustav Vasa tycks ha trivts bra på slottet och han tillbringade mycket tid där, men slottets historia är kantat av våldsamheter och ond bråd död. Västerås slott var ursprungligen ett fängelse och kom att så förbli, ända in på 1830-talet. I norra tornet fanns det så kallade ”tortyrfängelset” där man sänkte ned misstänkta brottslingar till en iskall och kolsvart fängelsehåla, genom en lucka i golvet.

Västerås slott Foto: Helena Bure Wijk

I samband med reformationen revs stadens båda församlingskyrkor S:t Ilians och S:t Nicolai. Även det gamla dominikanerklostret som låg vid nuvarande Munkgatan jämnades med marken och katolicismen förbjöds helt i vårt land år 1593. Dödsstraff eller utvisning väntade den som bröt mot lagen och utövade den gamla tron.

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås växte och hus byggdes över marken där kyrkorna och dess begravningsplatser en gång funnits. Det var först år 2013, när man påbörjat markarbeten i stadens citytunnel, intill dagens Vasagatan, som de gamla glömda kyrkorna åter blev aktuella. Under arbetets gång hittade man nämligen flera människoskelett i tunneln och kontaktade därför polisen. Det visade sig snart att inget brott hade begåtts. Man hade hittat en medeltida kyrkogård där under marken. När jag arbetade som journalist för några år sedan träffade jag arkeologen Jonas Ros som arbetar på Stiftelsen Kulturmiljövård. Jonas var en av de arkeologer som fick uppdraget att undersöka de arkeologiska fynden. Han guidade mig i tunnlarna och visade platsen där man upptäckte de första skelettet, ungefär två meter under jord, där restaurang Varda nu ligger. Jonas berättade att man vid utgrävningen undersökte fem skelett – män, kvinnor och barn, som blivit begravda i olika riktningar. Att de döda begravdes i olika riktningar tyder på att det funnits två kyrkogårdar under olika tidsperioder, berättade han.

Svartån i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Jonas Ros är också den arkeolog som undersökt spåren efter Västerås första gymnasium som grundades av biskop Johannes Rudbeckius år 1623. Domkyrkan med omnejd var länge ett centrum för de lärda och det föll sig därför naturligt att bygga det första gymnasiet – collegium sapientiæ – i området intill kyrkan. De första eleverna var pojkar som här fick undervisning i teologi, matematik, latin, fysik och logik. Rudbeckianska gymnasiet byggdes sedan i närheten av den första katedralskolan.

Av det forna heliga kyrkoområdet finns idag endast några få spår kvar, bland annat rester av den gamla kyrkogårdsmuren och en proban. Jonas Ros har berättat att kyrkomuren markerade den övergång som skilde den världsliga och den kyrkliga världen åt. Innanför kyrkans murar upphörde världsliga lagar att gälla och man fick exempelvis inte föra bort människor mot deras vilja där. Förutom murresterna finns även en av de forna ingångarna till kyrkogården kvar. Jonas Ros visade mig nedför en stentrappa som leder till det kolsvarta, underjordiska skolfängelse (proban) där syndande elever, men även lärare och präster spärrades in ända fram till år 1809.

Här fängslades elever, lärare och präster Foto: Torgny Forslund

 

Läs gärna mer om utgrävningen av S:t Ilians kyrkogård här

 

 

 

 

 

Nya Sverige i Amerika

800px-Kalmar_Nyckel_by_Jacob_Hägg_cropped
Fartyget Kalmar Nyckel. Oljemålning av Jacob Hägg 1922

Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Många emigranter var brottslingar som fick välja mellan att vistas minst fem år i Amerika, eller att sitta i fängelse i Sverige. Många var också östfinnar som flytt till Värmland från krig i Savolax. Bland de svensk-finska emigranterna fanns min anfader Mattias Nertunius f.1622.

Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling.  Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

NouvSuede
Kolonisatörerna bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen

Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han en dag blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…

Den svenska kolonin var vid den tiden i stort behov av nya bosättare och man behövde även materiella förnödenheten. Efter några nödvändiga reparationer avlöpte fartyget från Göteborgs hamn i början av juli 1649. Fartyget var fullastat med proviant, vapen, ett trettiotal besättningsmän och ett sjuttiotal förväntansfulla passagerare.

Färden till den Nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, Engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Kopparstick av Wenzel Hollar (1607-1677)

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv.

Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Pirate_Flag_of_Jack_Rackham.svg

Efter några år i Stockholm ville Nertunius åter  pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet.

Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att västnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig.  I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias Nertunius blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Kartskiss_över_Nya_Sverige
Karta över Nya Sverige

 

En antavla från min farfar till Mattias Nertunius hittar du här

Nybyggarna i Bäsksjön

Lapporten_winter
Lapporten symboliserar entrén till Lappland Foto: Oskar Karlin

I den intressanta texten ”Glimtar från nybyggarlivet i Lappland” som trycktes i Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946 berättar Nils Eriksson om den glädje och de vedermödor som de första nybyggarna fick utstå när de slog sig ned i södra Lappland (den del som hör till Västerbottens län). År 1675 fanns i området två nybyggen – Örträsk och Gavsele. Området hade länge varit välbesökt av de samiska familjer som strövade där tillsammans med sina renhjordar, samt av fiskare som sommartid besökte de rika fiskevattnen i området. ”Det har varit en mycket mödosam väg dessa (nybyggare) ha haft att vandra. Det är många svårigheter, som de fått övervinna, innan de kunnat förvandla vildmarken till kulturbygd” skriver författaren i sin text där han väljer att lyfta fram några av dessa nybyggarfamiljer.

Allt de ägde bar de på sina ryggar

I mitten av 1700-talet kom nybyggaren Sjul och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka efter ett lämpligt ställe där de kunde slå sig ned. Sjul gick före sin hustru genom skogen, ledandes familjens enda ko. Både man och hustru hade tunga bördor. Allt de ägde bar de på sina ryggar när de vandrade genom vildmarken. Sjul hade en yxa, några nät, en lodbössa samt några andra småsaker i sin mesbörda. Hustrun bar en gryta, ett par träskålar, några träskedar och diverse husgeråd i en skinnsäck på ryggen.

Foto: Nils Eriksson/Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946

När de kom  fram till en kulle söder om Bäsksjön i Vilhelmina band Sjul kon vid ett träd och sedan gick han ned till sjön för att se efter om det fanns gott om fisk. Tillgången till fisk var en viktig förutsättning och visade om det var värt att ta upp ett nybygge. Sjul hade endast en mycket enkel metkrok med sig när han gick ned till sjön. Han gick så ut på en udde och metade med ett spö som han skar av en lång smäcker björk. Han fick ett helt knippe mörtar och flera stora abborrar. Nu var Sjul nöjd. Här gick det nog leva då det gick så bra att fiska. Här skulle han slå sig ned, tänkte han. På återvägen till den plats där han lämnat hustrun och kon tittade han efter ett lämpligt gårdsställe. Han fann den perfekta platsen på en kulle cirka en kilometer från sjön. När Sjul kom fram till gumman sade han: ”Nu har jag hittat Bäst-sjön. Här ska vi slå oss ned”. På detta sätt fick sjön namnet Bäsksjön och byn samma namn.

Nybyggarens ladugård var ibland en enkel jordkoja. Foto: Nils Eriksson/Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946

Bodde under en gran

Nu började Sjul arbetet för det nya hemmet. En enkel jordkoja gjordes för kon och paret bodde själva under en gran den första tiden, medan Sjul snickrade en enkel bostad åt sig och sin hustru. Det blev en liten låg fyrknytt stuga med torvtak och en skorsten av sten. ”Det var ett drygt arbete för dessa makar, att under sommaren bygga upp bostad åt både sig och kon, samtidigt som de från myrfläckarna omkring skaffade vinterfoder åt kon, men varje dag måste de vara nere vid sjön och lägga ut näten och vittja dem” berättar Nils Eriksson. För att få omväxling i fiskdieten satte nybyggarna ut snaror åt gråfågel (orrar och tjädrar). Trots att de endast hade snaror av lintråd som var ganska besvärlig att gillra upp, fick de nästan dagligen någon fågelstek, skriver författaren. Det gick bra för Sjul och hans hustru och de bodde kvar i Bäsksjön tillsammans med sina barn. Byn kom att växa och blev en av de största i socknen.

Johan Robert Filipsson i Bäsksjön Foto: Nils Eriksson/Nordiska museet

”Ungefär på detta sätt gick det till när alla de andra byarna upptogs i lappmarken. Under sommaren kom nybyggaren och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka sig en lämplig plats för ett nybygge. I repet ledde han sin ko, och ett eller ett par barn var ibland med. Första sommaren fick de vanligen i likhet med Sjul bo under en gran. Det gick inte lika bra för alla att finna en bra plats där de kunde slå sig ned och trivas hela livet. Det fanns nybyggare, vilka börjat på icke mindre än femton platser, innan de slutligen funnit en plats, som de gillat” avslutar Nils Eriksson.

Källa: ”Glimtar från nybyggarlivet i Lappland” av Nils Eriksson/ Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946, årgång 27

En promenad genom 1800-talets Stockholm

Drottninggatan i Stockholm år 1808. Målning av Elias Martin (1739-1818)

Farmors farmors pappa Adolf Fredrik Schmidt föddes år 1809 i Tingsås, Kronoberg och kom att gifta sig med Johanne Jeanson f.1814 i Asarum, Blekinge. Paret fick sonen Alfons f.1833, dottern Mathilda Johanna f.1835, dottern Hulda f.1838 och sonen Albert Ferdinand f.1841. Alla barnen föddes i Karlshamn, Blekinge.

Från Karlshamn till Södermalm

År 1854 lämnar familjen Schmidt Karlshamn och flyttar till Södermalm i Stockholm där de får en bostad på Pilgatan (långt österut på nuvarande Folkungagatan). Adolf Fredrik är då kofferdisjöman och anställd inom handelsflottan.

14fdb06f-92c5-4ce0-bc08-f296a8cfc71b
Bostad på Pilgatan 28, kvarteret Beckbrännaren mindre i Stockholm år 1838. Målning av Josabeth Sjöberg f.1812 d.1882

Flyttlasset går till Gamla Kungsholmsbrogatan

Några år senare lämnar man Södermalm för Gamla Brogatan på Norrmalm. Gatan, som också har kallats Gamla kungsholmsbrogatan, sträcker sig från Hötorget vid Kungsgatan, till Östra Järnvägsgatan på Norrmalm. Adolf Fredrik Schmidt lämnade vid den här tiden sjömansyrket och kom att arbeta som bensvarvare. Han tillverkade prydnadsföremål i elfenben.

Gamla kungsholmsbrogatan i Stockholm Fotograf: Kasper Salin

Tillbaka till Söder 

Från Gamla Brogatan går flyttlasset till Högbergsgatan och kvarteret Pelarbacken mindre på Södermalm. Adolf Fredrik arbetar nu som bensvarvare och i fastigheten bor flera andra arbetarfamiljer – bland annat kakelugnsmakare, restauratriser (kvinnor som arbetade med restaurering), sockerbruksarbetare och sedeltryckare. Vid den här tiden antecknas även äldsta sonen Alfons Schmidt f.1833 som ”arbetare”. Under medeltiden restes ett antal höga stenar med bilder från kristi lidande på platsen, i närheten av den avrättningsplats som då fanns på berget. De flata stenarna av gotländsk sandsten kallades i äldre tider ”pelare”, varför kvarteret fick namnet Pelarbacken.

Högbergsgatan, Pelarbacken mindre. Foto: Larssons Ateljé

Bland sjöfarare på Nytorgsgatan

I kvarteret Sankta Katarina större på Södermalm fanns från 1700-talets början textilfabrik och tobaksspinneri. I och med att befolkningen ökade i Stockholm byggdes hyreskaserner på Katarinaberget och vid 1800-talets mitt fanns där även salubod och fabrikslokal. Till trähuset på den gata som nu heter Nytorgsgatan flyttade familjen Schmidt år 1857. Adolf Fredrik är nu åter till sjöss. Övriga hyresgäster i fastigheten var sjökapten A.N Kruse, kofferdisjöman Per August Westman, underskepparen Frans Edvard Wahlgren, svarveriarbetare Sven Larsson och målargesällen Södervall med sina familjer.

Nytorgsgatan på Södermalm Foto. Holger Ellgaard

Drottninggatan i stan

Familjen Schmidt bytte snart bostad igen och man flyttade nu till Drottninggatan i Stockholms innerstad. Drottninggatan kallades på 1600-talet för Stora Konungsgatan. På 1800-talet var det en livlig gata, kantad av krogar och kaffehus där mängder med flanerande stockholmare och hästekipage trafikerade gatan. Gatans norra, sluttande del kallades förr i tiden för Kungsbacken.

Separation

Drottninggatan år 1831. Litografi av Ferdinand Tollin

År 1866 födde dottern Hulda en oäkta son vid namn Gustaf Erik Sigismund Posse och ungefär samtidigt separerade hennes föräldrar. Hulda, sonen och modern Johanna bosätter sig i en bostad vid Adolf Fredriks kyrka i centrala Stockholm medan fadern Adolf Fredrik och sönerna flyttar till Bondegatan, kvarteret Hatten på Södermalm. Paret är vid den här tiden separerade men formellt fortfarande gifta.

Från höjden vid Vita bergen på Södermalm åkte barnen förr gärna kälke vintertid. Kälkfärden tog fart vid Stora Bondegatan, ned till isen vid Barnängsbryggan. Om de hisnande kälkfärderna har författaren Per Anders Fogelström berättat i boken Mina drömmars stad (1960).

Adolf Fredrik Schmidt bosatte sig på Bondegatan tillsammans med sönerna. Fotograf: Kasper Salin

Tillbaka till Norrmalm

Några år senare har familjen återförenats och man har nu återvänt till Norrmalm och bosatt sig på Jakobsbergsgatan. Adolf Fredrik arbetar vid den här tiden som svarvare. Dagens Jakobsbergsgata sträcker sig från Birger Jarlsgatan i öster till Malmskillnadsgatan i väster, men på 1800-talet började gatan redan vid Riddargatan/Grev Turegatan. Längs Jakobsbergsgatan har det genom tiderna funnits bland annat glasmästargårdar och ölbryggerier.

Jakobsbergsgatan i Stockholm i slutet av 1800-talet.

Från Jakobsbergsgatan flyttar familjen Schmidt vidare till Luntmakargatan på Norrmalm. Gatan fick ursprungligen sitt namn efter luntspinnare Daniel Michelsson som hade sin gård där på 1600-talet. (Med hjälp av en lunta, som var en slags veke som brann långsamt, kunde man förr sätta fyr på eldvapen och kanoner). Från mitten av 1800-talet fram till 1884 växte Stockholms befolkning med närmare 100 000 personer. Staden var ingen hälsosam boplats för dåtidens människor och epidemier avlöste varandra. Medellivslängden i Stockholm var på den tiden endast 20 år för män och 26 år för kvinnor.

Luntmakargatan i Stockholm. Foto: Kasper Salin

Norra Tullportsgatan i Stockholms innerstad

Familjen återfinns något år senare på Norra Tullportsgatan (nuvarande Döbelnsgatan) i Stockholms innerstad. På 1870-talet anlades flera parker och planteringar i Stockholm och på Norra Tullportsgatan 44 uppfördes en växthusanläggning där man kunde driva upp och vinterförvara de plantor och växter som växte i parkerna sommartid. Ett fyrtiotal olika arter drevs upp och förvarades i växthuset, exempelvis pelargonia, gladiolus, stockros och dahlia.

Döbelnsgatan som ursprungligen hette Norra Tullportsgatan vid sekelskiftet 1900. Foto: Kasper Salin

Skilda vägar

De äktenskapliga problem som uppstått makarna Schmidt emellan tycks varit av mer bestående karaktär eftersom hustrun Johanna, döttrarna samt dottersonen snart lämnar Adolf Fredrik igen och man flyttar nu till Svartmangatan 22 i Gamla stan. Bostaden låg i den byggnad som kallas Ehrenstralska huset, en gammal byggnad med anor från 1600-talet. I dag finns här Storkyrkoskolan och Estniska skolan.

Ehrenstralska huset, kvarteret Juno Fotograf Lennart af Petersens

Adolf Fredrik och sönerna Alfons och Albert Ferdinand flyttar sedermera tillbaka till Södermalm, till kvarteret Barnängen där far och söner arbetar på nystartade Barnängens tekniska fabrik. Till en början tillverkade man bläck och Eu de cologne på fabriken men 1873 startade tillverkningen av den välkända Barnängens tvål. Adolf Fredrik Schmidt avlider på Södermalm vintern 1871.

Barnängens tekniska fabriker på Södermalm startade sin verksamhet 1868. Här en bild från år 1894. Foto: Axel Rydin

Änkan Johanna och barnen bor nu tillsammans med den präststuderande Johan Gustaf Söderman som 1871 blir far till dottern Huldas andra barn. Tillsammans med honom bosätter de sig på Prästgatan i Gamla stan. Stadsdelen har gamla anor och under medeltiden fanns både galgbacke och bödelsbostad där varför platsen kallades Helvetesgränd ända till slutet av 1800-talet. På Prästhegaten bodde Stockholms kaplaner fram till år 1708 när de fyra små husen revs och gav plats för prästbostaden, som finns kvar där än i dag.

Prästgatan i Gamla stan, kvarteret Hippomenes. Foto: Larssons Ateljé

Prästgatan är den sista Stockholmsadress där familjen är skriven. År 1874 lämnar prästen Söderman storstaden tillsammans med änkan Johanna Schmidt, döttrarna Hulda och Mathilda Johanna samt styvsonen Erik Gustaf Sigismund. Familjen Söderman-Schmidt styr kosan till Nordmaling där man stannar resten av sina liv.

 

Gamla prästgården i Nordmaling på 1800-talet Foto: VF

 

 

Finland och Sverige – två länder med lång gemensam historia

Eero_Järnefelt_-_Forest_Girl_(1894)
Målning av Eero Järnefelt 1894

Lång gemensam historia

Sverige och Finland har en lång gemensam historia. Redan i förkristen tid skedde in- och utflyttning till respektive länder och vi hade stort utbyte genom handel bland annat. Strax utanför Västerås, i Tuna har man hittat kvinnogravar med båtar från 300-talet som är tillverkade med en teknik som på den tiden endast fanns i Finland och nordvästra Ryssland.

Tunakvinnans båt är tillverkad med en teknik som på den tiden endast användes i Finland och Ryssland. Foto: Helena Bure Wijk för Västerås Tidning

Under medeltiden hade Stockholm, i likhet med de flesta europeiska huvudstäder ett stort födelseunderskott på grund av hög dödlighet och man tog tacksamt emot de tusentals finska arbetskraftinvandrare som kom att arbeta inom många olika yrkesområden i staden. Många bosatte sig även i Uppland, Södermanland, Närke, Västmanland och i Bergslagen där man kom att arbeta inom gruvnäringen, som lantarbetare och torpare.

Kulturella skillnader

Från östfinska Savolax kom de människor som behärskade den speciella odlingsmetod som kallades svedjebruk (huuhta) och man bosatte sig bland annat i Medelpad, Dalarna, Värmland, Gästrikland, Ångermanland och Hälsingland, hitlockade av några års skattefrihet. I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde skogsfinnarna vårt eget folk, trots att det fanns många olikheter. Den statliga svenska migrationspolitiken under 1600-talet handlade i mångt och mycket om att stimulera inflyttning från utlandet, reglera omflyttning inom riket samt att minimera utflyttning från Sverige. Myndigheterna ville gärna kontrollera och stimulera inflyttning till vissa områden och de östfinska nybyggarna erbjöds flera års skattefrihet när de upptog obebyggd mark i snårskogarna.

Trälar under penningen av Eero Järnefelt

Finnar – från sydvästra Finland, Bottenhavskusterna och östra Sverige – och svenskar hade för det mesta inte några större anpassningsproblem men för de grupper som inflyttade från östra Finland blev det lite svårare. Skogsfinnarna som idkade svedjebruk härrörde från ett klansamhälle och språkliga olikheter, de långa avstånden till samhälle och kyrka och kulturella och även religiösa skillnader bidrog till att assimilering in i det samhället dröjde.

Somliga östfinnar flydde hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa personer saknade egna torp och sökte sig gärna till de landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, enligt forskaren Rickard Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”.  För att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som flyttia och omfärda” antog regeringen ett särskilt plakat år 1636. Från och med nu fick man böta 40 mark för varje lösfinne som man hyste i sitt hem. Målet var att samtliga skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland.

Järnefelt_Kesäyön_Kuu_1889
Kesäyön Kuu – Sommarnattens måne. Målning av Eero Järnefelt år 1889.

Många män

Skogsfinnarna var arbetsamma och många blev bofasta. Utöver svedjandet ägnade man sig åt jakt och fiske, men till de bofasta finnarna sökte sig ibland mer rörliga ”lösfinnar”som inte hade egna torp och som tycktes trivas med ett mer rörligt och kringflackande liv i frihet. Somliga drog sig inte heller för att begå brott. Till Värmland kom ett stort antal finnar utan egna torp i början av 1600-talet och allmogen klagade att ”de finnar som här kring och med oss bo och sittia utöva all skalck- och bofvestycken, i det de till sig taga och hysa en hop landstrykare som komma från Norge, Hälsingland, Gästrikland, Österdalarna och Bergslagen”.

Svedjebruk krävde stora skogsarealer och en stor arbetsstyrka så, trots att det enligt lag var förbjudet att hysa ”lösfinnar” så betalade många bönder ändå hellre böter än att göra sig av med den nödvändiga arbetskraften. Det blev ett stort mansöverskott på vissa orter och sexuella brott som mökränkningar ökade.

Med heder i fokus

För människorna som levde på skogen var tillvaron skör och osäker. Det handlade om att försöka skydda och behålla liv, hälsa och lycka i en tuff tillvaro. Att kränka någon genom att överträda personens tomtgräns och egendom kunde i vissa fall få väldigt ödesdigra konsekvenser. Det fick stackars ”Sacke” erfara en dag när hans renar råkade norpa några grässtrån på Pål finnes mark.

1024px-20070818-0001-strolling_reindeer_cropped
Bild: Wikipedia

Min anfader Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs uppges ha varit både stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i ständiga bråk med Västansjöfinnen, och de båda trollkunniga männen ”stämde björn” på varandra. Det har berättats att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg nämligen att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick fri från efterräkningar. Sackes skelett återfanns först långt senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.

Foto: Helena Bure Wijk

Richard Gothe, som under sin livstid bedrev forskning om skogsfinnarna, ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Östfinnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men, menade Gothe – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.

 

Källor: Finnarnas historia i Sverige 1 av Kari Tarkiainen, Richard Gothe, Bertil Hasselberg samt egen forskning

 

Djupa rötter i norr

Jag och ett litet rådjurskid för många år sedan Foto: Pappa Björn Wijk

Gedmatch har många bra verktyg för DNA-släktforskning som är gratis.  När man har skapat ett konto på Gedmatch kan man enkelt ladda upp sitt DNA-resultat genom att hämta det från den från den personliga DNA-sidan på Family Tree DNA, My Heritage, Ancestry etc. Här finns en guide som visar hur man gör.

Genom att ladda upp DNA-resultatet på Gedmatch kan man få många nya DNA-matcher som har låtit DNA-testa sig på de olika företag som erbjuder DNA-test. Här finns även möjlighet att lägga in ett eget släktträd och möjlighet att se DNA-matchernas släktträd, förutsatt att de har valt att lägga upp sina träd. För varje DNA-match finns även en ungefärlig beräkning om avståndet till de gemensamma anorna.

I Tåsjö på 1970-talet Foto: Björn Wijk

Gedmatch har många olika verktyg för etnicitetsberäkning där det uppladdade DNA-resultatet jämförs med populationer över hela världen. Om man genom DNA-testet har fått veta att man huvudsakligen härstammar från Europa kan man exempelvis välja verktyget Eurogenes för att få en fördjupad kunskap. All ”etnicitets-beräkning” bör tas med en stor nypa salt, men det kan vara roligt att se hur de olika DNA-testernas beräkningar överensstämmer med varandra.

Om man har judiska anor kan man välja Jtest för att få veta mer. Dodecat är ett annat verktyg som kan vara bra om man vet att man har rötter i Asien, Afrika och/eller Europa. World9 passar oavsett varifrån i världen man härstammar och här jämförs det egna DNA-resultatet med nio populationer i världen.

Foto: Björn Wijk

Genom den funktion som kallas ”oracle” kommer testet att gissa ursprung genom att lista olika populationer. ”Oracle 4” är samma sak, men här listar testet flera kombinationer. Ju högre upp på listan, desto mer sannolik är kombinationen, enligt testet.

Genom släktforskningen vet jag att det finns djupa släktrötter bland samer och skogsfinnar i norra Sverige och även i Norge, men kommer det att visa sig när jag laddar upp mitt DNA-resultat på Gedmatch? Jag trycker på ”knappen” och efter någon minut kommer resultatet där min ”genetiska mix” presenteras och det verkar ju stämma ganska bra:

 

 

 

 

 

Ångermanlands första invånare

Pelle_Molin_Namforsen
Nämforsen. Målning av Petrus Molin f.1864 d.1896

Ångermanlands första invånare

Ångermanland var det område där inlandsisen en gång var som allra tjockast och det har präglat det vilda och vackra landskapet. När området sent omsider blev isfritt började människor att söka sig dit. Till en början var det främst människor som livnärde sig på jakt och fångst som passerade, på väg till och från sina säsongsboplatser. Först 550-1050 e.kr. började man att bosätta sig i Ångermanland mer permanent och då främst längs kusten. Kustskogssamer bosatte sig tidigt kring Ådalen och Höga kusten. I området finns många lämningar efter Ångermanlands första invånare och både Nora och Gudmundrå är gamla samiska brukningsområden.

1024px-Familia_Sami
Samisk familj. Foto: Titopullo

Östfinska nybyggare 

I slutet på 1500-talet kom de första finska nybyggarna till Ångermanland.  25 av de 37 ångermanländska socknarna tog emot nybyggare från Finland, så det var en stor grupp som bosatte sig i området. Viksjö och Graninge kom att ses som ”finnecentrum” i trakten. Enligt Sollefteås häradstings dombok var den allra första nybyggaren finnen Per Påvelsson som bosatte sig i Graninge år 1584. Strax därpå fick Per sällskap i ödemarken av landsmännen Anders, Sigfrid, Måns och Henrik. Mer om finnarna i Graninge kan du läsa om i mina tidigare inlägg.

Till Viksjö utanför Härnösand inflyttade den finska nybyggaren Per Nilsson år 1584. Följande år kom fler finska nybyggarfamiljer till Viksjö – Henrik Jonsson Finne, Lasse Finne, Anders Michelsson och Stora Lasse. Även till Gudmundrå i nedre Ångermanland kom östfinska nybyggare i slutet av 1500-talet. Man bosatte sig främst i skogstrakterna kring Mjövattnet och Nästvattnet och de första nybyggarna var bland andra Hans, Pål och Henrik Finne. Genom den stora gruppen finska nybyggare kom området att kallas Finnmarken.

Förutom Viksjö, Graninge och Gudmundrå kom finnar att bosätta sig även i Torsåker, Ytterlännäs, Dal, Bjärtrå, Högsjö, Vibyggerå, Styrnäs, Arnäs, Nätra, Själevad, Sidensjö, Nordmaling, Anundsjö, Ed, Överlännäs, Junsele, Liden, Helgum, Ramsele, Edsele, Fjällsjö, Tåsjö och Bodum. Många av de inflyttande familjerna hade tidigare varit bosatta en tid i Hassela i Hälsingland och många kom senare att flytta vidare till Dalarna och Värmland. Men somliga valde att stanna kvar och vi är idag många ättlingar till de östfinska nybyggarna i Ångermanland.

 

Här  nedan finns några av mina tidigare inlägg om skogsfinnar:

Fjällsjöfinnarna

Röjden i norra Värmland

Per Hakkran

Våldsamt och oregerligt släkte

Tenhuinen i Kindsjön

Finska anor i Norge

 

Gudmundrå Foto: Armémuseum

 

 

 

 

 

 

Fader okänd

1024px-Blomsterfönstret_av_Carl_Larsson_1894
Blomsterfönstret, akvarell av Carl Larsson 1894

Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.

Sträng social kontroll

Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.

Barnamordsplakatet

Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Många svårigheter för ensam mor

Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.

Stora_barnhuset_1784
Stora barnhuset på 1780-talet. Målning av Johan Sevenbom f.1721 d.1784

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.
Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Emilia Carolina Sophia Bure

Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig sedermera med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.

Att den då ogifta Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhjielm just höll på att avsluta sin militära utbildning på samma plats där min morfars morfar Johan Peter Bure gick sin utbildning – vid tidpunkten då Emilia Carolina Sophia föddes, samt att hon valde att döpa sin förstfödde son till Ivar kan inte ses som tillfälligheter…

Friherrliga ätten Leijonhielm introducerad år 1719

Sök i barnhusets rullor
Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem.
Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916

 

Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:

Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).

Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.

Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.

Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.

När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.

Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.

Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:

Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.

Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.

Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.

Lycka till!

Foto: Helena Bure Wijk

 

Farmors farfar – en präst med smorläderstövlar

Bartolomé_Esteban_Perez_Murillo_021
Den obefläckade. Målning av Bartolomé Esteban Murillo

Farmors farfar Johan Gustaf Söderman växte upp i en välmående familj som bodde på Värmdö i Stockholms skärgård. Hans far var bonde och nämndeman och när det var dags för Johan Gustaf att studera så valde han att läsa teologi. Han studerade först i Uppsala några år och flyttade sedan till Stockholm för att avsluta sina präststudier. Som nyinflyttad i Stockholm blev han inneboende hos familjen Schmidt på Svartmangatan i gamla stan.

Familjen Schmidt –  f.d sjömannen och konstvarvaren Adolf Fredrik, hustrun Johanna samt två söner och två döttrar, hade flyttat till Stockholm från Blekinge i mitten av 1800-talet och man bodde först i Katarina församling på Södermalm men bosatte sig senare i gamla stan där Adolf Fredrik arbetade som elfenbenssnidare. Han var sjuklig men försörjde familjen så gott han kunde genom sitt hantverk. Äldsta dottern Hulda hjälpte till med försörjningen som hushållerska på slottet.

Svartmangatan_27_motljus_mars_2007
Svartmangatan i gamla stan, Stockholm Foto: Mats Halldin

År 1865 födde min farmors farmor Hulda en utomäktenskaplig son som fick namnet Erik Gustaf Sigismund Posse. Barnafadern ville inte gifta sig med henne men han önskade att barnet skulle få en god och kristerlig uppväxt. När den teologiestuderande och ogifte Johan Gustaf Söderman sökte studentrum i Stockholm, var det därför väldigt passande att han flyttade in hos familjen Schmidt. Han fick en stor summa pengar samt infödingsrätt i Härnösands stift, på villkor att han skulle ta hand om och uppfostra den utomäktenskapliga pojken. Johan Gustaf tackade ja till uppdraget, men att gifta sig med barnets mor, det ville han inte.

1871 födde Hulda ännu en son, Alfonso Hans Gustaf (min farmors far) och denna gång var det familjens hyresgäst Johan Gustaf som var barnafader, men då det var opassande för honom att få barn som ogift och präststuderande så skrevs barnet in i födelseboken med ”föräldrar okända”.  Samma år avled Huldas far Adolf Fredrik. Först när Johan Gustaf Söderman hade slutfört sina studier och blivit prästvigd 1874 ”trollades” barnet fram och skrevs in i kyrkböckerna som son till Hulda och Johan Gustaf. Det står även att föräldrarna gifte sig 1872 men några vigselhandlingar har aldrig existerat.

GetrudNivelles
Gertrud av Nivelles ca 1530

Med en stor summa pengar på fickan och plötslig förvärvad infödingsrätt i Härnösands stift flyttade prästen Johan Gustaf Söderman, (hustrun) Hulda, sonen Alphonzo Hans Gustaf, Huldas son Gustaf Erik Sigismund, Huldas syster Mathilda Johanna och svärmodern Johanna från Stockholm. Man styrde kosan norrut då Johan Gustaf fått befordrinsrätt inom Lappmarken med ett stipendium att studera samiska. Man bosatte sig sedan på prästbordet i Nordmaling där familjen sedan kom att stanna kvar.

Johan Gustaf Söderman var säkert övertygad om att han var en gudfruktig och bra man, men när man studerar kyrkböckerna och andra källor framträder en väldigt osympatisk person. Han fick flera barn och upplöste, till synes utan anledning två söners äktenskap. Sonen Alfonso gifte sig 1908 i Ångermanland med min farmors mamma och 1910 föddes farmor Margit Alice. Prästen var tydligen missnöjd med sonens val av hustru och det finns inga dopvittnen eller faddrar antecknade i födelseboken. Strax därpå antecknas farmor och hennes mamma som ”obefintliga” i kyrkböckerna. Enligt berättelser i familjen betalade svärfadern prästen en summa pengar till min farmors mamma för att hon och dottern skulle försvinna från hans sons liv.

Farmor Margit Foto: Privat

Han gjorde samma sak med sin andre son, men där har han antecknat ”skilsmässa pga skiljaktligheter” i kyrkboken. Efter detta försvann sonens hustru och barnet och båda avled strax efter.
När det gäller Alfonso och farmors mamma finns ingenting antecknat mer än en muntlig berättelse. ”Några anteckningar om att det skulle ha funnits problem i äktenskapet mellan Alfonso och hans hustru har inte kunnat påträffas i kyrkböckerna” berättar Landsarkivet i Härnösand i ett brev.

Farmors mamma och farmor levde som obefintliga i flera år. Först bodde man i Gudmundrå, sedan i Ström och Bollnäs. Farmors mamma försörjde familjen inledningsvis genom att arbeta som ”skjutbanefröken” på marknader och sedan som hushållerska. Sedan bestämde hon sig för att sätta bo i Sveg, Härjedalen och startade där ”Rum för resande” 1915. Även den frånvarande maken Alfonso var antecknad som ”obefintlig” i flera år. Han flyttade 1919 till Kattisträsk i Norsjö. Att gifta om sig var en omöjlighet för paret eftersom ingen skilsmässa dem emellan fanns dokumenterad. Alfonso avled i Kattisträsk 1921 av blodförgiftning och sex år senare gifte sig farmors mamma med sin livs kärlek.

Prästen antecknar i kyrkboken att äktenskapet mellan sonen Hans Erik Gustaf och Anna Lovisa Nordström är upplöst på grund av oenighet.

Farmors farfar Johan Gustaf Söderman hade fått ett bra liv med stora förmåner genom att han en gång valde att ta hand om det utomäktenskapliga barnet Gustaf Erik Sigismund Posse. Pojken fick sedermera efternamnet Söderman och antecknades i Nordmalings kyrkböcker som ”son” till prästen. Han flyttade till Ramsele där han arbetade som folkskollärare. Han avled år 1890, endast 24 år gammal. Prästen och styvfadern reste då dit och begravde honom enligt hans egna anteckningar i kyrkboken.

Några år senare avled Hulda Schmidt hastigt, liksom hennes mor och syster som också bodde i prästgården hos Söderman. Några uppgifter om dödsorsaker finns inte i dödboken. Det var ju Söderman som var präst i församlingen och han avgjorde vad som skulle antecknas där.

Strax efter Huldas död gifte han sig på ”riktigt” med sin mer än trettio år yngre hushållerska. Inför äktenskapet upprättades äktenskapsförordning där den blivande hustrun tvingades att skriva under ett dokument där hon undantogs från allt som maken ägde.

Vem var han egentligen, farmors farfar Johan Gustaf Söderman? Jag har inte lyckats hitta några ättlingar som kan berätta mer om honom. Så här beskrevs han i Oknytt 1993: ”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”.

Farmors farfar, prästen Johan Gustaf Söderman

 

 

 

 

 

 

Ett slott med gamla anor

Staden Västerås, som till en början hette Västra Aros, blev biskopssäte i mitten av 1100-talet och stadens slott  började troligen byggas under 1200-talet. Slottet byggdes ursprungligen som en borg, till skydd för staden och dess hamn. Slottet fungerade även som fängelse (ända in på 1830-talet) och som residens för den fogde som verkade som kungens ombud i staden och i länet.

1280px-Västerås_slott-IMG_0513
Västerås slott byggdes ursprungligen som en borg som skulle skydda staden och dess hamn. Foto: Wikipedia

Det var på Västerås slott som reformationen beseglades och banden till katolska kyrkan klipptes år 1527.  Gustav Vasa tycks ha trivts bra på slottet och han tillbringade mycket tid där, men slottets historia är också kantat av våldsamheter och ond bråd död. Slottet var ursprungligen ett fängelse och kom att så förbli, ända in på 1830-talet. I norra tornet fanns det så kallade ”tortyrfängelset” där man sänkte ned misstänkta brottslingar till en iskall och kolsvart fängelsehåla, genom en lucka i golvet.

Slottets borggård anlades av Gustav Vasa Foto: Helena Bure Wijk

Under Gustav Vasas regeringstid gjordes flera om- och tillbyggnader av slottet. Vasa anlade även en borggård. Västerås slott var belägrat flera perioder under 14- och 1500-talet. På borggården har man bland annat hittat människoskelett och en kanonkula som väger närmare 18 kilo. Arkeologerna tror att de begravda kan vara danska soldater som var fångar på slottet åren 1521- 22. Även kung Erik XIV tillfångatogs och fördes till Västerås slott år 1573 där han tillbringade ett år i fångenskap.

På Västerås slott finns kungens säng bevarad. Det sägs att även medlemmar av Sveriges nuvarande kungafamilj har övernattat där. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

Med sjösäck och penna

Pappa Björn i Australien 1958. Foto: Björn Wijk

”En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg vid Norra Dryckesgränd i gamla stan i Stockholm och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastades och lossades och vid Skeppsbron tog en Finlandsbåt ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. I gränden utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera hade tatueringar på armarna och jag gissade att de var sjömän”…

Läs den spännande fortsättningen i pappas blogg ”Med sjösäck och penna” som du hittar här.

Pappa (med rutig skjorta) tillsammans med en vän ombord på s/s Aslög 1952. Foto: Björn Wijk

 

Soldatregistret, en skattkammare för släktforskare

 

Ryttare, målning 1839 (Lindblom)

I min släkt finns många soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik i Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge), Kuddström (från Kuddby), Hagelberg (från Haglinge rote) och Ängel/Engel från (Ingelstad, Norrköping). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark, Hjelm och Hugg.

Centrala soldatregistret är en ovärderlig källa för oss som släktforskar. I soldatregistret kan vi söka efter förfäder och även själva bidra till forskningen genom att skicka in uppgifter. Här kan du söka efter dina soldater.

I soldatregistret kan det finnas värdefulla uppgifter om soldaten och hans familj, bland annat släktnamn, samt betyg för soldatens insatser. Om min morfars mormors far, Johan Peter Bure f. 1823, står det: ”Avsked 1881, 32 tjänsteår. Anmäld till underhåll. Tjänt berömligt”. Även hans far, Dragon Johan Bure f. 1790 fick betyget ”berömligt” och här finns även en notering om soldatens längd: ”Dragon och ryttare vid Livregementets dragoner, Uppsala sqvad, Burvik Knutby, 31 tjänsteår, tjänt berömligt. 1.75 cm”.

Soldaten
En av många soldater i släkten.

Även Krigsarkivet har många värdefulla uppgifter om soldater och soldattorpen. Morfars mormors morfar, Johan Bure, bodde i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Dragontorpet Svanbol finns ännu bevarat och är ett så kallat ”dubbeltorp” där det bodde två familjer.

År 1813 – 1840 bodde där dragon nr. 96, Johan Bure f. 1790 med familj, samt Erik Burell, dragon nr. 95, f. 1802 med familj. Torpet, som då var i mycket dåligt skick, genomgick ett antal renoveringar åren 1878 – 1900. Bland annat besvärades eldstaden ”af inrökning”. Vid besiktning ansågs fähuset vara i ”mycket bristfälligt skick, norra gafvelen fallfärdig och bör ombyggas”. År 1901 hade man lagat de trasiga fönstren och taket i huset samt lagt in nya golv. Ett nytt fähus och lada hade också byggts. Fähuset, ”hela stugan samt huf och vindskivor” rödfärgades sedan.

Svanbol
Dragontorpet Svanbol i Knutby Foto: Helena Bure Wijk

Böckerna kan berätta mer

Anders_Zorn_-_Emma_Zorn,_Läsande
Läsande kvinna. Målning av Anders Zorn (1860-1920)

Att lära känna de människor som har varit här före oss med hjälp av de knapphändiga uppgifter som finns i kyrkböckerna är inte alltid så lätt. Vilka var våra förfäder- och mödrar egentligen? Vad drömde de om? Hur såg de på livet? Det är frågor som sällan får sina svar om det saknas skriftliga eller muntliga berättelser i släkten, men med hjälp av de dokument som finns att tillgå – bland annat bouppteckningar – kan vi i alla fall få ett litet hum om hur våra anor levde sina liv, vilka kläder de bar och vad de brukade göra på fritiden.

Läskunnigheten i Sverige förr

När man studerar husförhörslängder kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det väldigt viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.

I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor. Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.

Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.

Läsglasögon och böcker i bouppteckningarna

Postillor, biblar och diverse religiös litteratur fanns i mormors släktingars bokhyllor redan på 1700-talet

Anders_Nohrborg
Anders Nohrborg var präst i finska församlingen

”Till bondfolket tränger ingen annan skrift ännu, än psalmboken, katekesen och stundom bibeln: ganska väl att likväl de tränga dit” skrev prästen Carl Love Almqvist (f.1793 d.1866). I bouppteckningar på min mormors sida har jag blivit överraskad när jag upptäckt att anorna var läskunniga och ägde böcker redan på 1700-talet. Det var först under 1800-talet som böcker kom att bli mer vanliga i svenska hem i och med att bokutgivningen förbättrades. Många anfäder- och mödrar har ”bokhyllor med diverse böcker” antecknade i bouppteckningar, samt läsglasögon. Boktitlarna på de böcker som fanns i bokhyllorna antecknades inte – endast den teologisk litteraturen och där återfinns ofta, förutom bibeln, även bönböcker, postillor, krönikor, psalmböcker och böcker med titlarna ”Paradis lustgård”, ”Himmelska örtagårds sällskap” och ”Nohrborgs postilla”.

Min mormors morfars mormors farmor Christina f.1751 ägde, förutom ett par glasögon, även en bibel, en postilla, en krönika, två psalmböcker samt boken ”Paradis lustgård”.

Anders Nohrborg f.1725 i Norberg, Västmanland var präst i finska församlingen i Stockholm. Han var även hovpredikant. Nohrborgs postilla som också kallades ”den fallna människans salighetsordning” gavs ut 1771 och kom att bli populär. ”Paradis lustgård” skrevs av den tyske teologen och läkaren Johan Arndt f.1555 i Anhalt, Tyskland. Verket gavs ut första gången 1648. ”Himmelska örtagårds sällskap” skrevs av Johan Qvirsfeld f.1642 i Dresden, Tyskland. Qvirsfeld var kantor och ärkediakon i Tyskland under sin livstid.

Anfadern Nils Larsson avled 1796 och hade enligt bouppteckningen, förutom en bokhylla med ”diverse böcker”, även Anders Nohrborgs postilla samt en bok med en svårtydd titel.

Anfäder- och mödrar på min morfars sida tycks inte varit särskilt läskunniga under 1700-talet. På sin höjd hade man en psalmbok, eller en husbibel, men släkten på mormors sida tycks ha haft ett stort intresse för böcker och var läskunniga. Att de även var religiösa syns på valet av böcker. Många av mormors anfäder- och mödrar blev baptister i mitten av 1800-talet. Man samlades i varandras hem och turades om att läsa högt ur bibeln, så läskunnigheten var central inom denna gren av kristendomen.

Anmodern Ingrid avled 1822. Hon hade förutom en bibel även en psalmbok samt boken ”Himmelska örtagårds sällskap” av magister Johan Qvirsfeld.

 

Mormors släkting Johan Andersson tyckte om att läsa religiös litteratur

Du hittar bouppteckningar på Riksarkivet och Arkiv digital. Riksarkivets forskningstjänst är kostnadsfri. På arkiv digital krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis om man vill.

 

Källor: Egen forskning och ”Bokstävernas intåg” av Egil Johansson

Kossor med namn i bouppteckningarna

Foto: Helena Bure Wijk

Audhumbla var enligt nordisk mytologi den ko som skapades av rimfrost-droppar vid tidernas början. Enligt myten slickade Audhumbla fram asarnas stamfader ur en sten som var belagd med salt rimfrost.

Människan och kon har länge haft ett nära förhållande i Norden. Kossan har genom tiderna givit människan mjölk, kött och gödsel samt varit henne behjälplig i arbetet, som dragdjur.  Att äga en eller flera kor var en rikedom för många människor under 1800-talet, som garanterade familjen mat. I de gamla bouppteckningarna kan man ibland se anteckningar om kornas namn.

Släktingen Anders Lund i Knutby ägde vid sin bortgång en häst, en ko som hette ”Rosa”, en ko som hette ”Blomma” samt tre tackor och fyra lamm:

Att namnge mjölkkor är vanligt även i dag. Av drygt 300 000 kor i Svensk Mjölks databas, har 256 500 kossor namn. Vanligaste namnen är Rosa, Stjärna, Krona, Sara och Maja, enligt Aftonbladet (2011). Tidningen uppger även att studier har visat att kossor med namn ger mer mjölk.

Fantasifulla namn hade släktingen Per Christianssons kossor, ”Mångås”*, ”Kulla”, ”Lena”, ”Jiska/Juska”? och ”Röpeta”.

* Mångås är ett konamn som härstammar från Norrland. ”Gås” kallades den smörklick som man förr i tiden bredde på bröd som gavs till tjänstefolket.

Anfadern Anders Larsson i Simonstorp hade fem kor med namnen ”Sommarlöfva”, ”Anko”, ”Svartla”, ”Lilja” och ett svårtytt namn…står det ”Hjulgafa” där på rad 2?

Föreläsning om häxprocesserna

Jag brukar ofta besöka skolor, museum och släktforskningsföreningar för att berätta om de svenska häxprocesserna under 1600-talet, men nu i corona-tider ska vi inte samlas i större grupper. Om du är intresserad av att veta lite mer om häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland så finns här en filminspelning med mig från 2017 som Kulturarv Västmanland har gjort.

Här finns min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där istället för tårar” som handlar om häxorna och släkten i Torsåker.

Ett finntorp på en höjd i Valdemarsvik

Mycket är ännu okänt om de finska nybyggare som bosatte sig i Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Att det har funnits skogsfinska bosättningar det vet man, men det finns tyvärr väldigt få anteckningar om de finska familjer som en gång levde där. Att det även har funnits finska nybyggare i Östgötaskärgården var helt okänt för mig, tills jag nyligen upptäckte att min mormors mormors mormors farfars mamma föddes i finntorpet Slätvik i Valdemarsvik, Tryserum.

Grönskande skog och kala klipphällar

Valdemarsviken är ostkustens enda fjord och området är både kargt och grönskande med skogsmark och kala klipphällar som vänder sig mot det öppna havet. Torpet Slätvik låg på sin tid i Gryts södra skärgård men har idag ersatts av ett modernare hus. På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför levde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Dottern Ingeborg föddes i finntorpet år 1694.

1024px-Harstena13
Harstena i Gryts skärgård, Valdemarsvik Foto: Einat Spetz

De första bosättarna

Jag vet ännu inte till vilken finsk släkt Lars i Slätvik hörde. Inte heller varifrån i Finland släkten härstammade, men källorna bekräftar att Östergötlands skärgård en gång i tiden var livligt trafikerad. Den danske kungen Valdemar Atterdags farled mellan Danmark och Estland, via Finland, passerade genom Gryts och S:t Annas skärgård i Östergötland. Uppfattningen att det ursprungligen var människor från andra sidan Östersjön som först befolkade skärgården har funnits länge och det finns en gammal bevarad berättelse om de första bosättarna på ön Harstena i Gryts skärgård.

Carl_Blechen_-_Stürmische_See_mit_Leuchtturm
Målning: Carl Blechen cirka 1826

En stormig natt

En stormig natt kom en båt drivande på havet utanför östgötaskärgården. Eldarna som brukade vara tända på stränderna till varning hade slocknat i stormen och skutan tumlade nu planlöst omkring på det svarta havet. Till slut stötte båten på grund och började att ta in vatten. Besättningen ombord trodde nu att slutet hade kommit, men man lyckades på något sätt ta sig i land på en obebodd ö. När morgonen grydde hade båten sjunkit till botten och kunde inte längre bärgas. De finnar som färdats ombord på båten kunde nu inte ta sig från ön så de var tvungna att göra sig hemmastadda där. Det fanns gott om fisk, säl och sjöfågel som man livnärde sig på.

Det sägs att öns nuvarande befolkning härstammar från den finska besättning som en natt drev iland på ön och långt in i tiden talades där en dialekt som skilde sig från den östgötska dialekten. Den påminde snarare om åländsk eller finsk dialekt. Namnet Harstena kan ha uppkommit från finskans ”harju” som är benämningen på kam, ås eller krön.

Harstena fiskeläge Bild: Waldemar Bernhard

Även andra platser i Östergötlands skärgård bär namn efter de finska nybyggare som en gång levde där. Finnaracke (Findrakö) i Gryt minner om de finska nybyggare som en gång levde där och betyder ”Finnes raka fura”. De skogsklädda och klippiga öarna Norra Finnön och Södra Finnön i Gryt och S:t Anna delas genom Finnfjärden. Här finns även fiskeläget Finnkrogen (finnkroken/finntarmskrogen) som minner om de första nybyggarna.

På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför torpet Slätvik bodde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Foto: Hemnet

 

Källor: Egen släktforskning och ”Finnarnas historia i Östergötland” av Harri Blomberg

Vipeholmsexperimenten – ett mörkt kapitel i svensk historia

SMHS1601_000_01
Vipeholmsanstalten Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

1935-1982 fanns i området Vipeholm i Lund en vanföreanstalt som tog emot ”sinnesslöa” personer från hela Sverige. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner och till Vipeholm kom många värnlösa människor. I byggnaderna som tidigare hade varit en militäranläggning bodde som mest 1000 patienter. Från början hyste anstalten endast en mansavdelning för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män” men man öppnade snart även avdelningar för kvinnor och barn. Hugo Fröderberg som var läkare och kursledare i psykiatri blev Vipeholmsanstaltens sjukhuschef år 1935 och han kom att stanna där i många år, ända fram till 1963.

Dålig tandhälsa hos befolkningen

Vipeholm har gått till historien för de grymma experiment som utfördes på patienter där mellan åren 1945-1955. Svenska folkets tandhälsa var väldigt dålig i början av 1900-talet och många hade karies redan i unga år. Under en period hade hela 83% av alla barn i treårsåldern hål i sina tänder. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville gärna införa folktandvård för landets alla medborgare men det skulle innebära väldigt stora kostnader. Man lade fram förslag på ett antal reformer som skulle främja befolkningens tandhälsa. 1942 upptäcktes att tandhälsan hos värnpliktiga unga män var usel. Hela 99,9% av 19-åringarna hade allvarlig karies i sina tänder, ofta ända ned till tandroten vilket ledde till flera veckors sjukskrivning. Man insåg att reformerna skulle bli långt mer kostsamma än man först trott. Det vore därför bäst att hitta vägar för att förebygga karies uppkomst, i stället för att behandla problemen när de uppstått.

Man inledde därför ett forskningsprojekt med Riksdagens godkännande. Gunnar Dahlberg, som också var chef för statens institut för rasbiologi, tillsattes som ansvarig statistiker för projektet. För studien krävdes en större grupp deltagare om minst 1000 personer som kunde medverka under en längre tid och där deltagarna hade ungefär samma kosthållning. Fler än 660 patienter på Vipeholm kom på så sätt att bli ”försöksdjur” i ett plågsamt och skamligt experiment som pågick under flera år.

SMHS1847_000_01Copp
Borstbinderiet på Vipeholms sjukhus Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

För en god sak

De patienter som var intagna på Vipeholm ansågs vara väldigt svårhanterliga – de kallades ”svårskötta idioter”. Många hade fysiska och mentala handikapp. Hälften av patienterna var sängbundna, kunde inte äta själva och många hade även svårt att kommunicera genom tal. De flesta av dessa patienter skulle komma att bli kvar på anstalten livet ut.

I början av 1900-talet fanns en stor oro över att antalet sinnesslöa tycktes öka och man ansåg denna grupp människor vara särskilt belastande för det svenska samhället. Tanken kring allas lika värde fanns inte på den här tiden och ända fram till mitten av 1970-talet genomfördes tusentals tvångssteriliseringar eftersom man ansåg att vissa människor inte skulle föra sina gener vidare genom att bli föräldrar. När undersökningarna på Vipeholmsanstalten godkändes såg man inga etiska problem med experimenten. Tvärtom ansåg man att studien gav dessa individer möjlighet att få bidra till samhället och forskningen. Det var således en god sak, både för de människor som man utförde experimenten på och till gagn för hela samhället.

33749
Tandundersökning på Vipeholm omkring 1950. Foto: Hagblom-Foto

Sockerexperiment

Forskarna, tillsammans med dåvarande Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) bestämde vilken sorts diet patienterna skulle få under studien. Man delade in deltagarna i grupper och experimenterade med olika sorters kost för att se vad som främst orsakade karies. Vissa patienter fick en näringsrik kost som kom att förbättra deras hälsa och som visade sig minska infektioner, men man kunde inte se att kosten inverkade särskilt mycket på tandhälsan.

Man övergick därför till en kariesprovocerande diet som var framtagen för att orsaka hål i tänderna. Initiativet till detta togs av forskarna själva och man tillfrågade inte regering eller riksdag innan experimenten påbörjades. Redan innan projektet inleddes visste man att socker spelade en stor roll när det gäller utvecklande av karies, men några större kontrollerade studier hade inte utförts tidigare i Sverige.

SMHS2048_000_01
Tandläkare på Vipeholm Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

Sega kolor som inte kunde sväljas

Det var i den här fasen av experimenten som den omtalade Vipeholmstoffén/Vipeholmskolan började att användas. De stora klibbiga kolorna framställdes genom sponsring av företag som tillverkade sötsaker. Den specialtillverkade kolan var så stor att den inte kunde sväljas ned – bara tuggas och sugas på, vilket gav extra frätande ”effekt” på tandemaljen. Ingen av de hundratals patienter som ingick i studien fick använda tandborste. När studien avslutades kunde man se att varje deltagare hade fått ett tiotal nya hål i tänderna.

Efter dessa experiment påbörjades nya där man undersökte hur tänderna påverkas vid ”normalkonsumtion” av godis och även denna studie sponsrades av ett företag som tillverkar sötsaker. Först 1955 avslutades experimenten och många patienter hade då fått så stora skador på tänderna att de hade svårt att tugga under resten av sina liv. Många saknade tänder helt då de blivit sönderfrätta under experimentets gång och många led i åratal av fruktansvärd tandvärk. Tusentals av patienternas tänder var så skadade att de fick dras ut, men det skedde förste efter att studien hade avslutats.

Cuboid_sugar
Foto: Carioc

Fluortant och lördagsgodis

Vipeholmsexperimenten ledde till att forskarna fick större kunskap om kosten och sockrets betydelse för tandhälsan. Sverige kom att ses som ledande inom odontologi. Resultaten av undersökningarna ledde till att svenska barn snart fick besök av den så kallade ”fluortanten” redan i lekskolan. Genom de grymma experimenten på Vipeholm introducerades även det reglerade godisätandet som kom att kallas ”lördagsgodis”. Det etiska dilemmat där hundratals försvarslösa människor, mot sin vilja och utan anhörigas vetskap tvingades att äta närmare 30 ton socker och fick livslånga skador under de år som studien pågick, hamnade först i skymundan. Den kritik som framfördes gällde främst att forskningsprojektet blivit sponsrat av företag som tillverkade godis. I dag ses Vipeholmsexperimenten som ett av de grymmaste övergreppen i svensk historia.

SMHS002150Copp
Minnessten för Vipeholmspatienter på Norra kyrkogården i Lund. ”Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935 – 1965. Var resan stormig, huru skön är hamnen” Foto: Ingemar Nilsson Universitetssjukhuset, Lund

 

 

 

 

Våra blodgrupper

Intresset för blodgrupper har ökat på senare tid då viss forskning tyder på att människor med blodgruppen A tycks ha benägenhet att drabbas av svårare komplikationer än de individer som har blodgrupp 0 när det gäller coronaviruset SARS-CoV-2. Vi bör göra allt vi kan för att skydda oss själva och våra medmänniskor från smitta och inte fastna alltför mycket vid teorier kring blodgruppers egenskaper, men visst är det spännande om blodgruppen ändå kan ge ett litet hum om vår eventuella känslighet eller motståndskraft gentemot covid-19.

Antigener på ytan

Det var den österrikiske biologen Karl Landsteiner f.1868 som först upptäckte blodgrupperna A, B och 0, vilket han tilldelades Nobelpriset för år 1930. Blodgrupperna indelas i det så kallade AB0/ABO-systemet där O står för ”utan antigen” (från tyskans ohne Antigene). Systemet baseras på att det finns två betydelsefulla antigener (proteiner) på ytan av blodkropparna – antingen A eller B. Den som har antigen A på sina blodkroppar har blodgruppen A och den som har antigen B tillhör blodgrupp B. Om man har både antigen A och B har man blodgruppen AB. Om man saknar antigen A och B så har man blodgrupp 0. De olika blodgrupperna delas även in i det system som kallas Rhesus, där man har antigenen D och därmed är RH-positiv, eller om den saknas, Rh-negativ.

Min mammas bröder var 0 RhD negativa men mamma är 0 RhD positiv

Karl Landsteiner
Karl Landsteiner fick Nobelpriset 1930 för sina upptäckter kring blodgrupper. Foto: Albert Hilscher

Det är sedan länge känt att människor med blodgrupp 0 har större chans att överleva svår malariasjukdom eftersom de röda blodkropparna hos 0 inte ”klistrar ihop sig” till klumpar som kan ge livshotande vävnadsskador. Svåra fall av covid-19 orsakar på liknande sätt blodproppar varför blodgrupp 0 beräknas ha minskad risk att drabbas av svåra komplikationer.

Hur vi ärver vår blodgrupp

Hur vi ärver vår blodgrupp är lite klurigt då både A och B är så kallade dominanta anlag medan 0 är ett icke-dominant, recessivt anlag. Varje människa har två arvsanlag som kan vara A+0, A+B, B+B, B+0, A+0 eller 0+0. Om man är barn till två föräldrar som båda har blodgrupp 0 så har man förmodligen samma blodgrupp som dem. När min mormor och morfar fick sina tio barn tillsammans så ärvde alla barnen blodgrupp 0. De flesta i min släkt på mammas sida, även min syster har blodgrupp 0, medan jag har blodgrupp A. Blodgrupp A är ett dominant anlag och då min farfar hade denna blodgrupp ärvte min pappa denna och jag ärvde den av honom.

På stamkortet (militärkortet) finns min farfars blodgrupp antecknad.

Positiv eller negativ?

Rhesus-status är viktigt att känna till, speciellt för gravida eftersom det kan uppstå komplikationer om mamman har en blodgrupp och barnet som hon väntar, en annan. En RH-negativ kvinna som väntar ett barn som är Rh-positiv kan under havandeskapet utveckla antikroppar mot fostrets blod som ibland kan leda till blodbrist hos barnet. Därför görs alltid blodgruppering under graviditeten.

Ge och ta emot

När det gäller blodtransfusioner är blodgrupp 0 en väldigt värdefull blodgivargrupp då alla människor kan ta emot blod från denna grupp, men människor med blodgrupp 0 kan endast ta emot blod av människor med samma grupp. Blodgrupp AB däremot, kan ta emot blod från alla andra blodgrupper men kan endast ge blod till människor som tillhör gruppen AB. Gruppen A, som jag själv tillhör, kan ta emot blod från blodgruppen A och 0 och kan ge till A och AB. Blodgrupp B kan ge blod till grupp B och AB och kan ta emot av grupp B och grupp 0. Enligt katolska kyrkan och ny forskning hade Jesus blodgruppen AB.

Shroud_positive_negative_compare
Provtagning av Turinsvepningen, som av många påstås vara Jesu liksvepning, har påvisat att personen hade blodgruppen AB.

Så får du veta din blodgrupp

Mödravårdsjournal
Alla kvinnor som har fött barn kan hitta sin blodgrupp i de journaler som har upprättats på mödravårdscentralen. Om du har bank-ID kan du logga in på 1177.se  vårdguiden och läsa dina journaler på mobilen eller datorn.

ID-bricka
Personnummer, namn och även blodgrupp finns inpräglat på identitetsbrickan (även kallad dödsbricka) som har använts i Sverige sedan i början av 1900-talet, både för militärt och civilt bruk. ID-brickan fick man tidigare i militärtjänsten och alla barn som är födda i Sverige mellan 1960 och 2010 har fått denna bricka.

1024px-Swedogtag
På ID-brickan finns din blodgrupp inpräglad. Foto: Wikipedia

Stamkorten kan berätta mer
Värnpliktskort (stamkort) finns på Arkiv Digital för alla män som mönstrade inom militären åren 1902-1950. På värnpliktskorten finns ofta, förutom namn, adress, längd och uppgifter om tjänstgöring och utbildningar även uppgift om personens blodgrupp.

Alla mina åtta morbröder hade blodgrupp 0 enligt deras stamkort.

Gör ett blogruppstest hemma vid köksbordet
Med Eldoncard blodgrupptest som kostar cirka 149 kronor kan du få veta din blodgrupp hemma vid köksbordet. I testkitet finns allt man behöver för att testa AB0 och Rhesus D-system genom ett stick i fingret och man behöver därför inte besöka sjukvården för att få veta sin blodgrupp. Blodgruppstestet identifierar de antigener som finns på ytan av de röda blodkropparna. Resultatet kommer inom några minuter och på den medföljande blodgruppskartan kan man fylla i sina personuppgifter och förvara i plånbok eller i väskan. Eldoncard blodgrupptest är en dansk uppfinning som används över hela världen. Testet kan bland annat beställas här.

Bli blodgivare
Genom att bli blodgivare får du veta din blodgrupp och får möjlighet att vara till hjälp för andra människor. På webbsidan geblod.nu finns mer information om hur du går till väga för att bli blodgivare.

Tyska smedsrötter

Nordiska_taflor_-_no-nb_digibok_2014031426013-61
Finspångs bruk ca 1868

Till Finspångs bruk i Östergötland kom mina anfäder med släktnamnen Qvarfort och Köhler under 1600-talet. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av  affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom Finspång att bli en blomstrande industri där stångjärns- och kanontillverkning blev själva navet i verksamheten. De Geer erbjöd landsmannen Willem De Besche att arrendera bruket och man anställde främst smeder från hemtrakterna.

Mormors mm mf mm ff far, Anders Qvarfort var smältare och fick anställning hos Louis de Geer där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet. Flera av Anders barn blev hammarsmedsmästare och släkten kom att stanna kvar i Östergötland i många generationer.

Mormor Elsa Lovisa f.1903 i Norrköping.

Mormors mormors farmor hette Elsa Persdotter och föddes år 1730 på Himmelstalunds slott i Norrköping. På moderssidan härstammade Elsa från de tyska hammarsmeder som kom till järnbruken i Östergötland i början av 1600-talet. Elsa gifte sig med laxfiskaren Zacharias Fogelberg och paret kom att bo vid Västerbyholms gård i Norrköping en tid. Elsa avled i barnsäng endast 26 år gammal.

Här hittar du Elsas tyska släktrötter.

Himmelstalunds herrgård, Norrköping

 

 

 

Jag hittade DNA-experten med hjälp av DNA- släktforskning

DNA är ett fantastiskt redskap för oss som söker våra rötter genom släktforskning. Många släktgåtor kan få sina svar tack vare ett enkelt DNA-test. Nu har det även visat sig att DNA-släktforskning kan vara oerhört värdefullt när det gäller att lösa allvarliga gåtor, som mord. Det fruktansvärda dubbelmordet på en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna i Linköping 2004 fick nyligen sin lösning tack vare polisens envetenhet och den duktige DNA-släktforskaren Peter Sjölunds detektivarbete.

DNA-experten hittade mördaren med hjälp av DNA-släktforskning

Peter Sjölund har genom åren hjälpt många människor att hitta biologiska fäder med hjälp av DNA och förra året erbjöd han polisen sin hjälp för att försöka hitta Mohamed och Anna-Lenas mördare med samma metod. I förra veckan häktades den misstänkte gärningsmannen och han har erkänt morden.

252838
Peter Sjölund Foto: Ulrica Zwenger

Peter Sjölund är pionjär och expert inom DNA-släktforskning och har genom åren undervisat tusentals svenskar genom sina fina böcker och inspirerande föreläsningar. Han är bland annat medförfattare till boken ”Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren” som han skrev tillsammans med vetenskapsjournalisten och författaren Karin Bojs (Albert Bonniers förlag, 2017).

Jag hittade DNA-experten 

Sedan några år tillbaka har jag, som många andra släktforskare, använt DNA för att försöka lösa de gamla släktgåtorna. DNA-släktforskning är väldigt spännande, men svårt och jag befinner mig fortfarande på en nybörjarnivå där jag kan använda och förstå de mer basala funktionerna och verktygen. Jag kommer aldrig att bli lika duktig som DNA-experten Peter Sjölund, men tack vare DNA-släktforskning har jag i alla fall lyckats hitta min farfars okände far. Och för några år sedan lyckades jag även hitta släktskapet till DNA-experten. Min farmors mormors farmor och Peters Sjölunds ana har samma föräldrar så vi är sexmänningar. 🙂

Erik och Barbro Katharina var föräldrar till farmors mormors farmor.

Förkortningar i kyrkböckerna

Gerard_van_Honthorst_001
Målning av Gerhard van Honthorsts 1622

När man släktforskar och söker i de gamla källorna stöter man ofta på märkliga förkortningar som kan vara svåra att tolka. Förkortningen ”abs” användes förr för ”absolution”, en kyrklig ritual som den ogifta modern genomgick efter förlossningen, då hon blev förlåten för sina synder.  Anteckningen ”ej abs” i kyrkboken betyder att den ogifta modern inte fått någon sådan förlåtelse.

Min morfars mormor födde flera barn utom äktenskap men blev inte kyrktagen. Noteringen ”ej abs” i församlingsböckerna följde henne livet ut.

I bland stöter man på förkortningen ”b.f.ä.” vid en persons namn. Förkortningen betyder ”barn före äktenskapet” och tyder på att barnet fötts innan föräldrarna hunnit ingå äktenskap. Förkortningen ”b:sf.ä.d.” betyder ”bådas före äktenskapet dotter” och visar att båda föräldrarna fått detta barn före äktenskapet, till skillnad mot ”d. h:s oä. före äkt.” som betyder ”hennes oäkta före äktenskapet”. En annan förkortning som ibland användes för barn som fötts före äktenskapet var ”s./ante n” – ”Son ante nuptialis”, som betyder ” son före äktenskap”.

Riksarkivet har sammanställt en användbar lista med förklaringar till många av de förkortningar man ofta möter i kyrkböckerna. Du hittar hela listan här.

 

Ett enkelt liv med familj och lycka i centrum

När skogsfinnarna kom som nybyggare till Sveriges mest ödsliga trakter i slutet av 1500- och i början av 1600-talet var Finland och Sverige ett och samma rike. Både finländare och svenskar tillhörde den lutherska trosbekännelsen och var undersåtar i samma land, men kulturellt och språkligt fanns stora skillnader.

Stora olikheter

Det svenska bondesamhället var hierarkiskt uppdelat. Husbonden var den styrande och under honom befann sig de andra, uppdelade utifrån ålder, kön och arbetsuppgifter. Alla hade sin givna plats i det gamla bondesamhället. Kyrkan var själva navet i samhället och det var där man döptes, konfirmerades, vigdes och slutligen begravdes. Däremellan gick man till gudstjänst varje söndag och till regelbunden nattvard.

Skogsfinnarna hade stor erfarenhet av livet i skogarna redan när de anlände, ibland med en tobaksdosa eller näverstrut fylld med snabbväxande svedjeråg som enda bagage. De bosatte sig på obebyggd mark, långt in i skogarna och det kunde vara många mil till kyrka och bygemenskap, varför assimilering in i det svenska samhället- och språket kom att dröja.

Trälar under penningen av Eero Järnefelt

Familjen och hemmet i centrum

För de östfinska nybyggarna var familjen och klanen självaste navet i tillvaron och man hade inte någon hierarkisk uppdelning. Även de så kallade ”lösfinnarna”, de som saknade egna torp, fick dela på årets skörd med de bofasta finnarna. Östfinnarnas enkla hus, pörten (från finskans ”pirtti”) dominerades av en stor ugn, varifrån röken spreds i allrummet och försvann ut genom små gluggar på väggarna. Genealogen Abraham Hülpers som var verksam under 1700-talet beskrev hur finnarna satt i sina stugor och tittade ut genom fönstergluggarna, mörka i ansiktet av ”rök och solhetta”.

Finngammelgården,_Pörtet,2
Foto: Holger Ellgaard

Rökstugan fungerade som bostad för både människor och kreatur, som ria (torkhus för säd) och som bastu. Hülpers beskriver hur den kunde se ut: ”Rökstugan gör rätt för namnet, den liknar utanpå våra badstugor, och inuti är den mörk, hälst då fönsterluckorna stå igen. Här vistas finnarna både vinter och sommar. De hafva här ett långt bord med bänkar omkring väggen. Uti några finnas lafvar, men eliest ligga de mäst på golfvet. Sängar brukas sällan, om icke hos någon nämndeman. Deras sängkläder bestå endast af en halmtapp och en svart skinnfäll. Barnen ligga merendels om vinteren på ugnen, men eljest på golv eller bänkar i skinnfällar”.

Finnskogen norra Värmland Foto: Helena Bure Wijk

Att män och kvinnor badade ångbastu tillsammans var något man från kyrkans håll såg med oblida ögon på. ”I seder och lefnadssätt skiljas finnarna ifrån nybyggarena. De bada hela året igenom, 2 a 3 gånger i veckan. Blygsamhet saknas vid sådana tillfällen; då slika bad anställas i hela bylagets sammanvaro af bägge könen, icke allenast i badstugan, utan och på marken; ty detta folket springa vintertiden nakna ifrån badstugan och vältra sig i snödrifvan, men om sommaren kasta de sig i sjön, eller ösa vatten på hvarandra. De likna deruti Ryssarna, hvilka på samma sätt anställa sina bad, som jag sedan, under varelsen i Ryssland, haft tillfälle at få se” skrev hembygdsforskaren och prästen Erik Fernow på 1700-talet.

Foto: Helena Bure Wijk

Skogsfinnarnas liv tycks ha präglats av enkelhet. Även maten var enkel och nationalrätten mutti, en gröt som kokades i fiskspad eller i vatten med ister, kunde bäras med i väskan och ätas kall direkt ur handen. Till helgen blandades gröten med vete- eller kornmjöl och kokades i surgrädde.

Troende men inte så kyrkliga

Nybyggarna från Savolax tycks ha haft en stark tro på ”något högre” och även en stark tilltro till magi, men man verkar inte ha varit särskilt kyrkliga. Visst tillhörde man den lutherska trosbekännelsen, men den avskalade religiösa tron där ”ordet” stod i centrum, tycks inte ha imponerat särskilt mycket på nybyggarna. Man blandade hellre böner från katolsk tid med magiska läsningar, i hopp om beskydd för liv och lycka. ”Man höll fast vid sina gamla hedniska bruk som på ett egendomligt sätt sammanflätades med kristna, katolska religionsbegrepp. Det mystiska i de ofta praktfulla katolska ceremonierna gjorde ett djupt intryck på det enkla folket” skrev historikern Richard Gothe.

Lyckan var central och den ville man vinna, men man måste även försöka bevara densamma – och återvinna den, om den gått förlorad. Lyckan måste även skyddas då man föreställde sig att den kunde stjälas av illasinnade människor och väsen. Enligt Richard Gothe gjorde man skillnad mellan sjukdomar som uppstått genom illasinnade människor –panentatauti och dem som blivit pålagda av Gud – jumalantauti. Jumalantauti befattade man sig inte med, men panentatauti ansågs kunna botas med örter, salvor och diverse magi. De kloka vismännen- och kvinnorna trodde sig inte kunna utföra några mirakel på egen hand. Man såg sig som medhjälpare till Gud. ”Kylle se cwle Somen kielen, ioca ymmerdä Caikein mielen” (Han som ser i alla hjärtan neder, nog förstår Han ock, vad finnen beder)!”

Gammalt finnetorp i norska Finnskogen. Foto: Helena Bure Wijk

Ett av de äldsta finska ord som fortfarande finns kvar i svenska språket är ordet ”pojke” som har använts sedan medeltiden. Ortsnamnsforskaren Gunnar Pellijeff har lyft fram att de vanligaste stamorden i de finska ortsnamnen var lampi (tjärn), suo (kärr) och mäki (backe) vilket visar vad som var värdefullt för den östfinske nybyggaren. Man behövde en backe att odla och bygga sitt torp på, en tjärn att fiska i, samt ett kärr där ängsgräs till djuren kunde hämtas. Ett annat ord som finns bevarat i ortsnamn från tiden då de finska nybyggarna kom är ”aho” som betyder svedjeäng.

 

 

 

 

 

Resande och romer, en släkthistoria

800px-Katarina_Taikon_1953
Katarina Taikon Foto: Linde, Aftonbladet 1953

Regementshovslagaren Peter Segerblad föddes i Västerbotten år 1731. Han var gift med Brita Benjaminsdotter född 1747 i Umeå och paret fick tillsammans barnen Albrecht, Karl och Kristina. Peters föräldrar är okända men Britas föräldrar var troligen Benjamin Gustafsson och Rosina Karlsdotter. Förnamn som Rosina/Rosita var ovanliga på den tiden och ger en ledtråd om att familjen var resande eller romer.

Avskedad hovslagare

Familjen förde en ganska rörlig tillvaro och var bosatt på flera platser runtom i Sverige – i Västmanland, Stockholm, Jönköping och Uppland. Allt tycks ha förflutit väl, men någonstans där på vägen blev Peter uppsagd från sitt arbete och kallas ”avskedad hovslagare på resa från Kalmar till Sundsvall” i källorna. Under de sista levnadsåren bodde Peter och Brita i Järlåsa, Uppsala län.

Glashandlare och borgare

Sonen Albrecht Segerblad f. 1774  blev glashandlare och borgare i Östhammar, Uppland. Han gifte sig med glashandlardottern Albertina Pettersson-Detlofsson från Stockholm. Albertinas far Peter Detlofsson ingick i ett ”anhang ziguener” som landshövdingen lät ”efterslå” och som skulle drivas ur riket. Paret fick flera barn tillsammans, bland andra sonen Valentin Segerblad som föddes år 1807 i Östhammar. Familjen vistades bland annat i Västerås: ”Den 22 sep 1804 fick borgaren Albrekt Pettersson Segerblad pass i Västerås tillsammans med sin hustru Albertina Pettersson (Detlofsson) och brodern Carl Johan Pettersson”.

Lumpsamlare

Parets son Valentin Segerblad försörjde sig som lumpsamlare under sin livstid. Han gifte sig med Hedvig Sofia Lundström från Norrtälje och fick tillsammans med henne sex barn, bland andra sönerna Wilhelm f. 1844 (som kom att bli farfars far till Calle Jularbo) och Ferdinand Theodor August Arvid f. 1832.

 

Dragspelskungen Calle Jularbo föddes år 1893 och var barnbarns barn till Valentin Segerblad

Lösdrivare och skojare

Sonen Ferdinand Theodor August Arvid Segerblad gifte sig med Maria Sofia Almin. Tillvaron var tuff. I källorna antecknas han som ”lösdrivare och skojare, driva ofta omkring”. Paret fick sonen Arvid Valentin Segerblad f. 1862 i Skederid, Stockholms län. Arvid Valentin valde att lägga till släktnamnet Faltin i sitt namn. Under sin livstid försörjde han sig som lumpsamlare, hästhandlare och valackare – yrken som återfanns allra längst ned på samhällsstegen. Resande har genom tiderna varit förknippade med vissa yrken såsom borgare, krämare (försäljare) och hantverkare av bältesspännen (häktmakare). Under 1800-talet och i senare tid återfinns resande vid yrken som valackare (som kastrerade hästar), lumpsamlare och kittelflickare (som förtennade och lagade kopparkittlar).

Arvid Valentin Segerblad-Faltin

1889 dömdes Arvid Valentin till fängelse för grov misshandel. I tidningen beskrevs den åtalade: ”Den nu omsider häktade är en 27 års man, lång, smärt och mörkhyad, med ett äkta ziguenarutseende. Hans namn är Arvid Segerblad eller Faltin”.

Arvid gifte sig två gånger och fick många barn. Första äktenskapet var ett så kallat ”samvetsäktenskap” då han gifte sig med sin egen kusin Johanna Sofia Dahlström och fick med henne sju barn – Hans Elias, Augusta Eugenia, Svea Sofia, Gottfrid, Ingeborg Axelina, Fanny Astrid Valentina och Teresia Frideborg.

Efter första hustruns död gifte sig Arvid Valentin med min morfars moster Gerda Maria Bure och fick tillsammans med henne barnen Karl Olof, Hans Arvid Valentin, Anna Josefina och Otto Emanuel. Gerda och Arvid Valentin avled i Funbo, Uppland 1932 med några dagars mellanrum och barnen togs omhand av resandefamiljer där de sedan växte upp.

Läs gärna mer om släkten Segerblad-Faltin i mitt tidigare inlägg ”Resandefolket”.

Romer och resande

Morfar Ivar

Att tillhöra en resandesläkt var i äldre tider förknippat med diskriminering och stigmatisering från omgivningens håll. I Sverige var det till exempel olagligt att inte ha ordnad försörjning och en fast adress. Samhället såg med oblida ögon på de människor som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. Resande och romer gifte sig väldigt sällan med gajer, (icke-romer) utan höll sig inom den egna gruppen. De som ville smälta in i samhället talade bara det egna språket, romani, i hemmet.

Min mormor förbjöd sina barn att ha någon som helst kontakt med ”tattarna” i släkten men både hennes bror och en av hennes söner gifte sig med ”resandekvinnor”. Hennes make, min morfar talade romani flytande (men han fick bara använda språket inom hemmets fyra väggar, vid vissa tillfällen). Mormor ville absolut inte kännas vid resande i släkten men framhöll gärna sina systrars ”sydländska” manér och böljande kjolar. På baksidan av ett foto som föreställer systern Anna har mormor skrivit ”Fru Taikon”.

Mormors systrar hade sydländska manér och böljande kjolar.

De första romerna kom till Europa från Indien på 1100-talet e.Kr. Till Sverige kom man på 1500-talet och kallades då ”tatare”. Resandefolket i Europa härrör sitt ursprung tillbaka till de sinter som befolkade provinsen Sind (dagens Pakistan), vid Indusflodens nedre del. Många av dagens resandefamiljer härrör sitt ursprung till de legosoldater som kom till vårt land under 1700-talet. Dessa soldater levde i utanförskap och har sina rötter i flera europeiska folkgrupper.

”Fru Taikon” har mormor skrivit på baksidan av det här fotot.

Renlighetsregler

Hos romer och resande finns vissa regler som måste följas. Barn och äldre människor värderas högt och det är (var i alla fall förr) otänkbart att ett yngre par skulle kunna bosätta sig i en lägenhet som låg på våningsplanet ovanför en äldre familj. Rent är sådant som är vuje medan marime betecknar sådant som är orent. Att torka golvet med en disktrasa är marime och absolut otänkbart.

Mirelle Gyllenbäck beskriver i sin artikel ”Romska renhetsregler” hur dessa mer eller mindre rituella renhetsregler uppstod hos de romer som först etablerade sig i Europa på 1300-talet. Pest och många andra sjukdomar härjade då och för de grupper som levde i sämre förhållande blev det extra viktigt att vara försiktiga. Hos romerna utvecklades ett system för mat och renlighet, som skydd mot sjukdomar. ”Exempelvis får kökskärl aldrig ställas på golvet, tvätten ska tvättas och sorteras utifrån var i hemmet den placeras och råkar man tappa exempelvis en sked på golvet anses den vara oren. Kvinnornas, männens och barnens tvätt separeras. Detta görs eftersom barn och äldre anser vara mer rena. Inte mer rena i den traditionella bemärkelsen utan i den rituella” skriver Gyllenbäck som är ättling till finska romer.

Lästips om du vill veta mer om romer/resande:

Boken ”Resandefolket:Från tattare till traveller” av Bo Hazell (Ordfront, 2011)

Magasinet DIKKO- Dik Manusch förmedlar nyheter och kunskap ur ett resande/romskt perspektiv.

Musiktips:

Min släkting Ronny Lundin är en duktig trubadur som sjunger på svenska och romani. Här och här kan du lyssna på några av alla de fina låtar han framför.

1024px-Flag_of_the_Romani_people.svg
Det röda hjulet är en symbol för alla romska folk. Hjulet symboliserar resan och kan även ses som evighetens hjul.

 

 

 

 

 

 

 

Förnamnens betydelse i släktforskningen

Foto: Helena Bure Wijk

 

Förnamnet – en ledtråd till fadern
För oss släktforskare kan förnamnen som vi hittar i källorna ge viktiga ledtrådar och vara till stor hjälp i släktforskningen. I äldre tider bildades efternamn av faderns förnamn. Barnen uppkallades med hans förnamn och tilläget son- eller dotter. Detta system, som markerar vem som är barnafader, kallas patronymikom. Oäkta barn fick ofta ärva sin mors eller morfars efternamn, men om fadern hade erkänt barnet som sitt så var det inte ovanligt att även utomäktenskapliga barn fick sitt efternamn bildat av faderns förnamn och med tillägget son- eller dotter. För oss som söker okända fäder i släkten kan därför det oäkta barnets efternamn vara en viktig ledtråd om vem som är barnafader.

Bunden namngivning
Bunden namngivning praktiserades mer eller mindre strikt i Sverige förr i tiden. Det innebar att man döpte sina barn efter avlidna nära och kära i en viss turordning. Förste sonen ärvde ofta sin farfars namn, son nummer två fick morfars förnamn osv. Första dottern fick ofta sin mormors namn. Om far och morföräldrar fortfarande var i livet när barnet föddes så valde man gärna lämpligt dopnamn bland andra avlidna släktingar.

När Brita och Carl i Almunge fick sin förste son så döptes han till Carl efter sin farfars far. Första dottern döptes till Anna Margareta efter mormor, eller mormors mor och dotter nummer två fick sitt namn, Brita, efter farmor, eller farmors mor. Det är svårt att hitta dem då kyrkböcker för den tiden saknas för Almunge. Som släktforskare får jag genom barnens namn ialla fall veta vad mina anor hette i förnamn och då regeln var att endast ge barnet samma namn som far- och morföräldrar om de redan var avlidna vid tidpunkten för barnets dop, så berättar detta att Carls farfar var i livet när han föddes och att farfars far, Carl, avled före år 1701. Det ger en ledtråd för vilket år jag kan börja sökandet i dödboken.

En  son som föddes efter att fadern avlidit fick faderns förnamn och en dotter som döptes efter sin mors bortgång fick hennes förnamn. Om en änkling gifte om sig så var regeln att förstafödda dottern i nya äktenskapet döptes efter faderns första hustru.

Brita Eriksdotter från lilla Sanda i Almunge avled i tidig ålder år 1714 och maken Carl gifte om sig med Malin från Seglinge, Almunge. Paret fick endast söner tillsammans, så första hustrun Britas namn gick inte vidare i släkten. Det första barnet i nya äktenskapet var en son som döptes efter sin farfar Christer och det berättar att 1719, då barnet föddes hade Carl Christerssons pappa gått bort. Nästa son fick sitt namn efter Malins pappa, Nils, som således inte var i livet när pojken föddes. Pojke nummer tre fick ärva sin farfars farfars förnamn och nummer fyra döptes efter morfars far. När det gäller Johan född 1726 är jag osäker då jag inte har lyckats spåra släkten så långt tillbaka på denna gren.

 

Förnamn kan ge ledtrådar till släktens rötter
Förnamnen kan också berätta mer om varifrån släkten härstammar. Vissa förnamn förekom flitigt i vissa geografiska områden och vissa namn var vanliga inom vissa släkter. Förnamnen Thol, Sjul, Dordi och Grels förekom främst i norra Sverige, medan Sissla och Gumme var vanliga i södra landshalvan.

Förnamnet Gottfrid förekom ofta inom vallonfamiljerna Dubois och Pousette medan namnet Valentin var vanligt förekommande inom smedssläkterna Köhler och Qvarfordt, samt inom resandesläkten Segerblad-Faltin. Namnet Jean var vanligt förekommande hos vallonerna och blev med tiden Johan och Jan i kyrkböckerna. Bibliska förnamn som Petrus, Jeremias och Zacharias var populära inom vallon- och smedssläkter.

Hos familjer med rötter i Savolax var förnamnen Pål, Lars, Mårten, Per, Mats, Anders, Eskil och Henrik vanliga. Bland bergsmansfamiljerna i Vånga var namnen Sven, Halvar, Torbjörn och Berge (Börje) vanligt förekommande.

Resandefamiljer valde gärna att ge sina barn lite mer färgstarka förnamn som skilde sig från bondesamhällets vanliga dopnamn, exempelvis Valentina, Axelina, Fridolina och Levina.

Farmors mor, farmor, pappa och jag i Sveg. Jag fick namnet Margareta efter farmor.

 

 

 

 

 

 

Vid gamla gårdar och gods i Norrköping

 

Norrköping blomstrade när Louis De Geer grundade pappersbruk, textilfabrik, skeppsvarv och vapenfaktori i staden

Till Finspångs bruk i Östergötland kom mina anfäder med släktnamnen Qvarfordt och Köhler under 1600-talet. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av den duktige affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom Finspång att bli en blomstrande industri där stångjärns- och kanontillverkning blev navet i verksamheten. De Geer erbjöd landsmannen Willem De Besche att arrendera bruket och man anställde främst smeder från hemtrakterna.

Mormors mm mf mm ff far, Anders Qvarfordt var smältare och fick anställning hos Louis de Geer där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet. Flera av Anders barn blev hammarsmedsmästare och släkten kom att stanna kvar i Östergötland i många generationer.

800px-David_Beck_-_Louis_De_Geer_d.ä._1587-1657
Louis De Geer 1587-1657

Genom Louis De Geers fina affärssinne kom Norrköping att blomstra när han grundade pappersbruk, textilfabrik, skeppsvarv och vapenfaktori i staden. Många av ättlingarna till de smeder som ursprungligen kommit till Finspång med Louis de Geer och Willem De Besche kom sedan att arbeta hos nederländska och tyska familjer i generationer.

Mormors mormors morfars far Zacharias Fogelström var anställd som laxfiskare vid Västerbyholms gård i Norrköping och hans bröder arbetade vid gårdarna Lindö och Händelö.

Anfadern Zacharias Fogelström var anställd vid Västerbyholms gård i Norrköping som laxfiskare i mitten av 1700-talet. Gården arrenderades vid den tiden av av Willam De Besches ättlingar. Foto: Norrköpings historia

Mormors mormors mormors morfars far Per Kullström f. 1729 var skräddare och kusk vid Björnsnäs gård i Kvillinge, Norrköping hos Jacob De Falck och hans hustru Christine Yvelasco de Monteleone från Holland. Även Pers son, Carl, arbetade hos familjen som lakej (livréklädd betjänt)  under sin livstid.

250px-Björnsnäs_herrgård_Norrköpings_kommun_2005-07-10
Björnsnäs herrgård Foto: Norrköpings kommun

Anmodern Elsa Persdotter (Qvarfordt) föddes 1730 på Himmelstalunds herrgård i Norrköping. Gården ägdes vid den tiden av av Reinerius Reineri Broocman (och sedan av hans son), som hade estländska och tyska släktrötter.

himmelstalund.jpg
Himmelstalunds herrgård, Norrköping

Många häxor i släkten

I Torsåker, Ångermanland avrättades fler än sjuttio personer för trolldom år 1675 och det är den största massavrättningen i svensk historia. Som ättling till de utpekade och avrättade kvinnorna har jag ägnat mycket tid till att försöka förstå det hemska som hände där flera släktlinjer nästintill utplånades.

Många häxor i släkten
Jag läste teologi och religionsvetenskap på universitet i cirka fem år och vintern 2014  påbörjade jag mitt magisterarbete, en akademisk uppsats som var det sista momentet inför examen. Som historienörd och gammal släktforskare ville jag gärna skriva om ”häxorna” i släkten, ur ett religionshistoriskt perspektiv och jag skickade därför ett mail till min handledare med mitt förslag: ”I min uppsats vill jag gärna skriva om häxprocessen i Torsåker, Ångermanland 1675. Om det är möjligt att göra så, vill jag gärna använda mina egna ”förmödrar”, släktforskningen och de protokoll som finns upptecknade, som studiematerial”.

Förslaget blev godkänt och jag satte igång att forska och skriva med liv och lust. Till min hjälp hade jag den egna släktforskningen, häradsrättens protokoll från 1674 samt en anteckningsbok med rättsliga protokoll som hittades av arkivarie Göran Gullbro i Murberget, Härnösand år 2005. Samtidigt som jag studerade primärkällorna fortsatte jag att bygga på mitt släktträd och resultatet var chockerande. När jag inledde magisterarbetet hade jag 15 kända anmödrar som avrättats för trolldom. När uppsatsen var färdig hade jag hittat ett sextiotal ”häxor” i släkten och jag insåg förfärat att de flesta som halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 var släkt med varandra.

Under häxprocessernas tid, på 1600-talet tänkte man sig att trolldomsförmågan var en egenskap som gick i arv från mor till dotter. Släktskap var därför oerhört viktigt och präster och lagmän präntade därför nogranna släktträd över de familjer som ansågs ha förmågan att bota och att sia. Dessa personer listades av sockenprästen under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad” och när man pekade ut, dömde och avrättade de trolldomskunniga så utplånades ibland hela familjer.

Föreläsning om häxorna

Svårt projekt
Inledningsvis tänkte jag mig uppsatsskrivandet som ett intressant och spännande projekt, men det var, ärligt talat, det svåraste jag någonsin har genomfört. Vetskapen om att det var mina egna anmödrar jag läste om i rättegångsprotokollen – de som tvingades stå där inför rätten, utsvultna och utmattade av tortyr, var plågsamt. Det var så sorgligt att gå på djupet med allt detta mänskliga lidande och ofta var mina dokument så genomdränkta av tårar att jag knappt kunde läsa texterna.

Många gånger ville jag ge upp och helt byta ämne för uppsatsen, men det fanns inte tid om jag ville få min examen. Arbetet fortskred med många tårar, men med tiden  började jag känna en smula glädje då jag nu fick möjlighet att lyfta fram några av de många dittills helt anonyma kvinnoliv som avslutats i Torsåker 1675. De avrättade fick inte ens en sista viloplats efter döden.

Foto: Helena Bure Wijk

Stockar och stenar falla där istället för tårar
Det var starka människor, mestadels kvinnor som pekades ut och dömdes till döden. Många vägrade att erkänna något brott trots svår tortyr, som min anmoder Barbro som nekade in i döden. Hennes egen son pekade ut henne som häxa och hon vände sig då till sonen och sa ”Du har gjort ett så gott dagsverke att du kan komma till himlen”. Rätten såg Barbro som en styvnackad och obotlig trollpacka och skrev om henne i protokollet: ”Denna hustru Barbro har stått i sin obotfärdighet och nekat så att stockar och stenar falla där, istället för tårar”.

Min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” finns att läsa här.

De avrättade i Torsåker
”Efter föregående rannsaknings innehåll har Häradsnämnden icke kunnat följande trollpackor ifrån livsstraffet befria, eftersom de bekända hava barnens vittnande besannat:

Hustru Brita, änka i Westerhammar, Hustru Sara i Kleen, Hustru Elisabetta i Aspeby, Hustru Sigridh i Hammar, Hustru Barbro i Hjärtnäs, Hustru Anna i Björnö, Hustru Marit i Vik, Pigan Annika i Aspeby, Hustru Margareta i Aspeby, Hustru Barbro i Aspeby, Hustru Margaretha i Hola, Hustru Anna i Hamra, Hustru Marit i Hälsingsta, Hustru Elisabeth i Salom, Pigan Sara i Salom, David Nilsson i Fanom, Hustru Marit i Rochstad, Hustru Karin i Kiärstad, Hustru Karin i Ärsta, Hustru Margareta i Ålsta, Hustru Anna i Ålsta, Hustru Brita i Ärsta, Hustru Ella i Norum, Hustru Sara i Norum, Hustru Brita i Ålsta, Pigan Sigrid i Ärsta, Hustru Anna i Ålstad, Hustru Sara i Ärsta, Nils Johansson i Kiärstad, Hustru Brita i Flögsätter, Pigan Kerstin i Flögsätter, Hustru Brita, Nils Erssons ibidem, Hustru Anna i Mo, Pigan Cecilia i Mo, Hustru Karin i Mo, Hustru Barbro i Daglös, Pigan Kerstin i Daglös, Hustru Anna i Lövsjö, Hustru Marit i Tunsjön, Pigan Brita i Lästa, Pigan Kerstin i Lästa, Pigan Anna i Lästa,
Hustru Barbro i Forsed, Hustru Margareta i Lästa, Hustru Sigrid i Näs, Hustru Marit i Näs, Hustru Anna i Näs, Hustru Elisabetta i Näs, Hustru Karin i Näs, Hustru Margareta i Sunnanåker, Hustru Cecilia i Blästa, Hustru Ingrid i Bollsta, Pigan Brita i Näs, Erik Joensson i Blästa, Brita i Nyland, Hustru Cecilia i Nyland, Hustru Brita i Näs, Hustru Margaretha i Forsed och Hustru Sigrid i Hammar. Datum Hammar dz 5 9 bris 1674″.

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan”. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

Eskil i Asptorp

Kolmården i Östergötland Foto: Helena Bure Wijk

I många år har jag försökt att hitta belägg för ett envist rykte i släkten som menar att min mormor Elsa, som föddes i Norrköping hade skogsfinska rötter. Det har inte varit lätt att hitta något bevis för att detta rykte är sant, eftersom det nästan helt saknas anteckningar om den lilla gruppen östfinska nybyggare som kom till Östergötland för flera hundra år sedan. Men nu tror jag att jag äntligen är mormors finska anfäder- och mödrar på spåren. 🙂

Mormors syster och hennes son

Kritpipa och trollstenar

Ingrid blev 100 år och 9 månader gammal

Min mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter. Hon föddes år 1788 i Östra Vingåker i Södermanland och var 100 år och 9 månader när hon avled år 1888. Ingrid gifte sig med Klockaren Anders Persson f. 1786 i Simonstorp, Östergötland och paret fick flera barn tillsammans.

Enligt släktrykten var Ingrid eller hennes make (kanske båda två?) ättlingar till de skogsfinnar som kom hit från Savolax under slutet av 1500- och början av 1600-talet. Ingrid rökte kritpipa och utanför stugknuten i Simonstorp hade man tre staplade stenar som ansågs avvärja ont, främja god skörd och jakt. Den så kallade ”trollgubben” sägs vara en finsk sed.

Stenarna utanför stugknuten i Simonstorp, Östergötland

Det har även varit svårt att hitta belägg för att de tre staplade ”trollstenarna” verkligen är en skogsfinsk sed, men för något år sedan fick jag kontakt med en person som är mycket kunnig på området. Han berättade att liknande stenar har hittats i Hällefors finnmark.

De är inte snarlika, men den bärande symboliken är förmodligen det heliga tretalet som återfinns i många kulturer. Enligt tretalsmystiken är de jämna talen en symbol för det materiella, medan de ojämna symboliserar det andliga. När man adderar det första ojämna talet med det första jämna uppstår det magiska tretalet. Det återfinns bland annat i förkristen mytologi med de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi, liksom i kristendomens treenighet och de vise männen som var tre till antalet.

Skogsfinnar i Kila socken

Foto: Tor Eriksson

Det finns tyvärr inte mycket dokumenterat om de svedjebönder som bosatte sig i Kolmården, men man vet att de flyttade in vid den första invandringsvågen från östra rikshalvan i slutet av 1500-talet. Till en början bosatte man sig i skogsmarkerna i Värmland, Södermanland, Närke samt delar av Västmanland och Västergötland. Därefter i Kilsbergen, Kolmården och Tiveden.

Författaren till den intressanta bloggen Släktforskning från nutid till forntid beskriver hur de första anfäderna kom till byn Herrbråten i Kila socken på gränsen till Kolmården i Östergötland, vid 1600-talets slut. De flesta som levde där var bönder men en person arbetade på Stavsjö bruk. Författaren berättar om de första nybyggarna i Herrbråten: ”Den första kända noteringen om byn är från 1581 då Hendrik finne hava byggt ett pörte och ett fähus och sått 2 tunnor råg, 3 spann korn, ½ spann ärtor, och 4 kannor linfrö. Kikar man i ”tiondelängden” från 1607 finns under rubriken ”Finnarna” byns brukare; Erik, Gamle Eschild, Unge Eschild, Olof och Michel”.

Eskil i Asptorp

Asptorp i Stavsjö Foto: Ivar Schnell/Södermanlands hembygdsförbund

I mormor Elsas släkt har jag lyckats följa släktgrenarna i Kila tillbaka till tidigt 1700-tal när anfadern Eskil bodde i Asptorpet, ett torp under Stavsjö bruk i Kila, Södermanland. Asptorp/Aspetorpet upptogs år 1697 och i början av 1700-talet beboddes det av anfadern Eskil Eriksson. Om Eskil verkligen hade finskt påbrå vet jag inte ännu, men förnamnet Eskil var ett typiskt finskt namn på den tiden. Jag ska nu söka vidare efter gamle Eskils rötter. Fortsättning följer 🙂

I Aspetorp föddes Eschils dotter Maria tidigt 1700-tal

 

Licensierad mental tränare & medium

Birkan Tore har i Sverige medverkat i programserier som ”Det okända” och ”Räddad av änglar”. Foto: Helena Bure Wijk

Släktforskning ligger mig varmt om hjärtat liksom allt som rör historia, religion, psykologi och parapsykologi. Jag är licensierad mental tränare och har gått min utbildning vid Skandinaviska ledarhögskolan i Örebro. Är även diplomerad målbildstränare, NLP-practitioner och diplomerad stresscoach.

Jag är medial sedan barndomen och har utbildat mig hos många duktiga lärare genom åren, bland andra Birkan Tore. Jag är certifierad som medium- och oracle messenger samt diplomerad healer.

Birkan Tore och jag. Birkan är välkänd från programserier som ”Det okända” och ”Räddad av änglar”.

Kontakta mig gärna: burewijkhelena(at)gmail.com

 

Karin på Regnaholm

 

Regnaholm
Regnaholms slott vid sjön Regnas norra sida hette ursprungligen Båtstorp.
Foto: Sinikka Halme

Mitokondrie-DNA är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA som även kallas mtDNA, ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Den mitokondriella DNA-strängen är en exakt kopia av moderns och förändras väldigt långsamt över tid. Därför bär både män och kvinnor samma mtDNA som de kvinnliga anorna har burit i tusentals generationer på den raka moderslinjen.

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid.  Haplogrupp U5, som jag tillhör, liksom min mamma och hennes förmödrar, har spårats till södra Asien. Personer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör denna mtDNA- haplogrupp.

Den äldsta kända ana på min raka moderslinje var en kvinna som hette Karin Pedersdotter.  Karin, som var min mm mm mm mm mm, föddes 1654 på Regnaholms slott i Östergötland och det är från henne vi har ärvt haplogruppen U5. Det är svindlande att tänka sig att Karins och hennes kvinnliga förmödrars mtDNA har ärvts vidare, generation efter generation i nästan oförändrad form. Eftersom även jag är mor till en dotter så kommer det kanske att ärvas vidare genom hennes barn en gång i tiden…

Karins föräldrar hette Peder Håkansson och Elisabeth. Peder kom från Fogelö i Stora Malm, Södermanland men vi vet tyvärr ingenting om hans hustru Elisabeth.
Vet du kanske något mer om familjen? Kontakta mig gärna i så fall. Alla upplysningar, stora som små, är av intresse: forskningbw(snabela)telia.com

Ursulagener
Illustration: Helena Bure Wijk
mtDNA haplogruppen U5 tros vara 55- 60 000 år och tillhörde ursprungligen en jägar/samlarkvinna i södra Asien som fick en dotter, som i sin tur fick en dotter och hon, i sin tur…

 

Mina U5-förmödrar:
Elisabeth NN på Regnaholm
Karin Pedersdotter
Ingrid Andersdotter
Brita Andersdotter
Ingrid Kullström
Anna Catharina Fogelberg
Lovisa Dahlberg
Kristina Lovisa Persdotter
Elsa Lovisa Andersson
Gun Britt Bure
Helena (jag)

När mormors mamma fick nya efternamn

Mormors föräldrar kom från Kolmården i Östergötland. Foto: Järnvägsmuseet

Hedvig Kristina Persdotter från Krokek
Mormors mamma Hedvig Kristina föddes i Krokek, strax utanför Norrköping år 1870 som dotter till Per August Persson och hans hustru Kristina Lovisa. På den tiden ärvde barn sin pappas förnamn som efternamn (patronymikon) och Hedvig Kristina fick således efternamnet Persdotter.

Hedvig Kristina Persdotter gifte sig med David Andersson från Risinge i Östergötland, som arbetade som lantarbetare. Familjen flyttade ofta och det var när det nygifta paret inflyttade till en ny församling första gången, som prästen förkortade Hedvigs efternamn till ”Pers.” Att den lilla förändringen i namnet skulle komma att ge henne helt nya och obegripliga släktnamn, det hade prästen förstås inte en aning om.

Prästen gjorde en förkortning när han präntade ned mormors mammas namn i församlingsboken den dagen.

Fick plötsligt ett nytt efternamn
Som statare anställdes man som lantarbetare vid de större bondgårdarna, säsongsvis. Varje höst, under den så kallade ”slankveckan”, gav sig familjen ut på vägarna med sitt flyttlass, för att finna en ny arbetsgivare och ett nytt anställningskontrakt någon annanstans. De kommande åren blev det därför många, många flyttar för familjen. Och många församlingsböcker, i vilka prästerna på de olika orterna präntade ned familjemedlemmarnas namn, födelseort och födelseår.

Hedvig Kristinas förkortade efternamn ”Pers” tolkades felaktigt som ”Hers” av prästerna som skulle föra in personuppgifterna. Under de följande åren kom hon därför att heta Hedvig Kristina Hers i alla kyrkböcker. Mormors mor hade plötsligt fått ett helt nytt släktnamn…

Ännu ett nytt efternamn
Hedvig, David och deras barn flyttade många gånger under åren som följde, men ingen tycks ha upptäckt felet eftersom alla präster envisades med att anteckna henne med namnet Hers. Det var först många år senare, när familjen flyttade till Dalarna som prästen upptäckte att något inte stod riktigt rätt till med den nya församlingsmedlemmens namn. Prästen tolkade namnet på sitt eget lilla vis och från och med nu blev mormors mamma Hedvig Kristina Hus i kyrkböckerna…

Hedvig Kristina Persdotter fick nu ännu ett nytt namn och kallades ”Hus” långt in på 1920-talet.

Fru Pettersson
När Hedvig till slut upptäckte att hon hade haft felaktiga efternamn under alla år, så gick hon till prästen och bad om en rättelse. Vid det laget hade hon tydligen ledsnat på att heta Pers, Hers och Hus och bestämde sig för att kalla sig fru Pettersson.

Mormors mamma tyckte att Pettersson passade henne perfekt, nu när hon själv fick bestämma vad hon skulle heta.

Hon kallades ”Missions Mari”

Foto: Helena Bure Wijk

Kristina Catarina Bure föddes år 1815 i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Hennes föräldrar var ryttaren och dragonen Johan Bure och hans hustru Ulrica Andersdotter Stark. Det var svåra tider och endast fyra av parets elva barn levde till vuxen ålder. Dottern Kristina Catharina var en av de barn som överlevde. Hon gifte sig med arbetskarlen Anders Lund som var född i Bennebols masugn 1815 och paret fick tillsammans tio barn. Deras dotter, Maria Kristina Lund f. 1846 i Knutby, kom att bli omtalad som ”Missions Mari”.

Dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland Foto: Helena Bure Wijk

Hängiven kyrkan
Maria Kristina fick en tjänst som piga hos nämndeman Alfred Andersson i Alunda 1883 och stannade där i 17 år. I en intervju för Uppsala nya tidning berättade hon att pigans årslön på den tiden knappt var 100 kronor, ”jämte skor, lärf och några andra naturapersedlar”. Efter avslutad anställning gick  hon som daghjälp i många hem, till en början för en dagpenning på 50 öre, sedan 1 krona.

Namnet ”Missions Mari” fick hon på grund av sin hängivenhet till kyrkan. Missionsförbundet och särskilt missionsskolan i Lidingö låg henne varmt om hjärtat. Hon vävde handdukar till skolan och plockade lingon till sylt. Varje år deltog Maria Kristina vid kyrkans generalkonferenser på Lidingö och när hon på sin ålderns höst frågade sin väninna om hon också skulle resa till konferensen, svarade väninnan:
”Nej i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. Maria Kristina tyckte att det lät väldigt märkligt och svarade:
”Allre har´n sagt så till meg”.

c8455f82-d1c8-4e7d-8fb0-468d7b1820da
Lidingöbron. Konstnär: Alfred Bergström 1896

Fattig men led ingen nöd
När Maria Kristina fyllde 90 år gjorde Uppsala nya tidning en intervju med ”Alundas äldsta”: ”Vi ha framför oss en kärnkvinna, som trots sina år är i besittning av obruten syn och hörsel, och som klart och redigt följer tiden. Med stolthet berättar hon om sina årliga resor till missionsmöten och konferenser i Stockholm, som hon sedan 1918 besökt varje år. Hon är förtjust i våra moderna fortskaffningsmedel, bilarna, ”som man bara behöver sätta upp den här åt, så stannar dom”, säger hon och höjer sin stödkäpp. Med humorns glimt i ögat berättar hon, att hon till och med fått åka med självaste landsfiskal´n. ”Det var först när han skjutsat mig dit jag skulle som det kröp fram vem han var”.
Men radion är mor Mari inte trakterad av, ”nej då läser jag hellre en god bok. Jämte min bibel har jag en, som är så bra så jag vill inte sälja den för tusen kronor”.

”Missions Mari” var visserligen fattig men det har berättats att hon aldrig behövde lida någon nöd. Hon var nöjd med det ”lilla”.  Hon brukade samla pinnar och grenar i skogen till ved och gick ofta som hjälpkvinna i gårdarna. Hon avled den 6 september 1939. De sista dagarna vakade grannar och vänner vid hennes bädd. Maria Kristina tyckte att uppbrottet drog ut på tiden och sade: ”Höga herrar brukar låta vänta på sig”. Efter hennes död startades en insamling till en gravsten och fortfarande, sextio år senare, brukade grannar och vänner sätta friska blommor på hennes grav.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Källa: Rune Selèn, tidningen Olandsbygden

 

 

Släpp fångarna loss, det är vår!

Du vet väl att du kan forska gratis i Riksarkivets digitala forskarsal på internet?
Där finns, förutom alla kyrkböcker, tusentals andra dokument såsom bouppteckningar och frigivna straffarbetsfångar.

Förutom en mormors-bror som dömdes för hembränning i början på förra seklet, har jag inte hittat några brottslingar i släkten. För oss som släktforskar är alla små upplysningar om släktingar värdefulla, även sådana som är av mindre positiv karaktär. Här kan du söka frigivna straffarbetsfångar.

I Riksarkivets digitala arkiv finns bilder på frigivna straffarbetsfångar samt information om de brott som begåtts, samt vilket straff personen dömdes till. Här finns även information om speciella kännetecken, som tatueringar, ärr och annat. Obs! ”Gubarna” på bilden är inte mina släktingar 🙂

Stark kroppsbyggnad, blå ögon, grått skägg, rak näsa och en stor mun hade den här fången

Märkliga märken

Gerrit_Dou_-_Scholar_sharpening_a_quill_pen
Man som skär till en fjäderpenna. Målning av Gerrit Dou 1630-1635

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Lena Andersdotter var troligen inte skrivkunnig men kunde signera makens bouppteckning med sina initialer. (Almunge 1759)

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Också i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet.

Per Ersson i Edsbro ritade en personlig ”krumelur” när han signerade faderns bouppteckning på 1700-talet.

Min finske anfader Jon Jonsson som flydde klubbekriget i finska Österbotten i slutet av 1500-talet, var en av många som ristade sitt bomärke i träet när han byggt färdigt sitt hus i Härjedalen. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg.

Anfadern Jon ristade in sitt bomärke i huset på Remmet, Härjedalen. Foto: Byvallarn

Min morfars morfars mamma, Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan möjligen vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.

Det har forskats mycket om bomärkets ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremoni. Tuve Skånberg menar att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och OmegSa, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

Flera bomärken i Almunges bouppteckningar under 1700-talet påminner om de forntida tecken som Skånberg beskriver.

Masmästaren Per Persson

 

Foto: Helena Bure Wijk

Under slutet av 1500- och början av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

Bennebols bruk

I Bennebols bruk, som ligger i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby, Uppland, tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket.

Bennebols masugn i Uppland. Foto: Riggwelter

Längs bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer kom att arbeta i Bennebols bruk i generation efter generation. I arbetarlängorna bodde bokhållare, bruksarbetare, kolare, skogshuggare och masmästare med sina familjer. Det tycks ha funnits en rangordning bland de anställda. Masmästaren, som hade allra högst status, bodde i hus nr.1 tillsammans med sin familj och i intilliggande hus bodde smeder, uppsättare och bruksarbetare. Längst bort, i husen nummer 7- 10  levde dagsverkare, bokare, gratialister och de som inte hade möjlighet att försörja sig själva.

Min morfars förfäder levde och arbetade i Bennebols bruk under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masmästare, masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och de äldre arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Varje person arbetade i bruket i närmare 60 år av sina liv.

Inte bara valloner 

Morfar Ivars förfäder levde och arbetade i Bennebols masugn i flera hundra år.

Det var långt ifrån alla som arbetade i masugnen som var valloner. Många anställda var svenska, som morfars farmors morfars far Per Persson f. 1717 som arbetade som masmästare i Bennebols bruk och är anfader till släkten Bladlund. I de tidigaste husförhörslängderna för Bladåker och Bennebols masugn finns endast några få familjer där, bland andra masmästaren Pierre Sporrong med familj, Per Ingelsson med hustru och en dotter samt Per Persson f. 1717 och hans hustru Margareta Gottfridsdotter Dubois f. 1721 i Almunge. Familjerna Sporrong och Dubois var fransktalande valloner men övriga namn tycks vara svenska. Ingelsson är ett namn man gärna förknippar med bergsmanssläkter i Dalarna, men jag har tyvärr inte lyckats hitta information om Per Ingelssons anor. Även anfadern Per Perssons släktrötter är ett ännu olöst mysterium.

I de tidigaste husförhörslängderna över Bladåker finns bland andra Per Ingelsson f. 1690 med hustru och dottern Margita i Bennebols masugn

Släkten Bladlund

Masmästaren Per Persson föddes år 1717 på okänd ort och det enda vi kan vara säkra på är att hans far hette Per, Petter, Petrus eller Pierre i förnamn. Per hade två syskon, Anders Persson Sandberg f.1719 som var trädgårdsmästare i Bladåker, samt systern Margareta Persdotter f. 1720. Jag har tyvärr inte lyckats hitta mer information om syskonen.

Per Persson och hans hustru Margareta Gottfridsdotter Dubois fick tillsammans barnen Per f. 1744, som också blev masmästare, Margareta f. 1745, Anders f. 1749, Johan f. 1755, Maria f. 1758 och Gottfrid f. 1760, som också blev masmästare som sin far. Alla barnen föddes i Bennebols masugn och tog namnet Bladlund efter hemorten Bladåker. Ättlingarna levde och arbetade i Bennebols bruk långt in i tiden.

Pers Perssons son Johan Bladlund född 1755 i Bennebols masugn gifte sig med Brita Lydman från Tuna, Uppland. Mina släktrötter vid de uppländska bruken hittar du här.

Flera av masmästaren Per Perssons ättlingar hade ”målade dalkarlsskåp med nyckel” enligt deras bouppteckningar. Jag har genom åren funderat om Per Persson hade sina rötter i Dalarna, men har tyvärr inte lyckats hitta några bevis för det. Allmogemöbler från Dalarna och speciellt ”dalkarlsskåp” var väldigt populära förr i tiden och såldes av kringresande försäljare, även i Uppland.

Vet du mer om masmästaren Per Perssons släktrötter?
Kontakta mig gärna forskningwijk@gmail.com

 

Goda råd under en pandemi

Foto: Helena Bure Wijk

Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan 50- 100 miljoner människoliv.

Inom den svenska  läkarkåren 1918  fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastiget. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras pga smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i Spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.

spanska sjukan

Goda råd 1918
Spanska sjukan, eller ”spanskan” som den också kallades var en svår epidemi till följd av ett muterat virus som kom att få förödande konsekvenser.  Sjukdomen spreds över världen i tre stora influensavågor åren 1918-1920. Man beräknar att mellan 50 och 100 miljoner människor miste livet på grund av spanska sjukan, runtom i världen. Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom hit tillsammans med  båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen. Inom ett några år hade cirka 40 000 svenskar avlidit i sjukdomen. Många av de människor som överlevde drabbades av bestående men, till följd av sjukdomen.

Om man inte var av den lite mer självmorsbenägna typen som ville låta sig bli smittad så gjorde man helt rätt i att isolera sig själv och familjen år 1918. Och redan på den tiden insåg man att om en sjuk person bär på smitta så kan smittan överföras via luften, varför det var viktigt att täcka mun och näsa vid kontakt med möjliga smittbärare. Och god ventilation var viktigt då smittämnen ofta finns kvar länge i rum och kan spridas via ventilationssystem, toaletter m.m.

spanish flu
Redan 1918 visste man hur man skulle skydda sig från smitta under en pandemi.

Goda råd 2020
Vi befinner oss just nu i den värsta pandemin i modern tid och vi förväntas nu att ta oss igenom det här med förnumstiga råd från Folkhälsomyndighet och regering genom att ”tvätta händerna med tvål och vatten”. Att tvätta händerna med tvål och vatten och ha ”allmänt folkvett” är ett genomgående tema. Då och då tittar nu även självaste kungen fram i TV-rutan för att ingjuta något slags hopp och att mana folket till samling, lugn och extra handtvätt. Handsprit och de flesta vanliga ytdesinfektionsmedel som avdödar coronaviruset är slutsålt sedan i januari -20, liksom de andningsmasker som skulle kunna skydda oss. Tvål och vatten är det som återstår.

Coronaviruset är ett höljesförsett virus som kan avdödas med tvål. Noggrann handtvätt under minst 20 sekunder löser upp virusets skyddande membran och vattnet sköljer sedan händerna rena från smuts och virus. En hård tvål är att föredra framför flytande tvål.

Gör din egen handsprit
Om det är svårt att få tag i handsprit i butikerna så kan man enkelt göra sin egen. Alkohol över 60% avdödar det höljesförsedda coronaviruset så det är viktigt att se till att blandningen har tillräckligt hög alkoholhalt. Gör så här: Blanda 5 dl etanol eller isopropanol och 2,5 dl aloe vera-olja eller kokosolja. Blandningen kan man sedan hälla i en pumpflaska för enklare dosering.

Coronaviruset kan finnas på hissknappar, dörrhandtag, brev etc. och kan smitta på så sätt, upp till en vecka. Källa: Livsmedelsverket

Desinfektionsmedel som tar kål på coronaviruset
Coronaviruset kan överleva hela 5 dagar på metallytor och 4-5 dagar på papper. Viruset kan finnas kvar länge på ytor vi ofta vidrör som exempelvis hissknappar, dörrhandtag, brev etc. varför det är viktigt att vi har effektiva medel för desinfektion.

Inom sjukvården använder man främst alkoholbaserade medel och klorin till ytdesinfektion. Dax Ytdesinfektion 75+ Plus är väldigt effektivt mot coronavirus, men är slut på lager sedan länge. Fanns tidigare att köpa på Apotea. Även medlet Virkon 0,5%, som är dokumenterat effektivt mot coronavirus och miljövänligt används inom vården. Virkon går fortfarande att beställa genom flera internetbaserade företag samt på Apoteket.

Väteperoxid 3% är ett verksamt ämne som avdödar coronaviruset. Handsprit med väteperoxid kan göras genom att blanda väteperoxid, etanol och glycerol. På apotek kan man även köpa produkten Oxiskin Plus, ett återfuktande preparat som baseras på 3% väteperoxid och som är effektivt mot coronaviruset.

Väteperoxid kan även användas till ytdesinfektion och rengöring i hemmet. En kork väteperoxid i en hink med 3 liter vatten gör hemmet rent och fräscht. Kan användas i koncentrerad form på smutsiga ytor, som diskbänk, badrum etc. men kontrollera först att ytorna verkligen tål medlet då det har en blekande förmåga. Används även utspädd för att rengöra livsmedel som frukt och grönsaker. Väteperoxid kan bland annat beställas hos företaget Meds.se . Finns även att beställa på Bodystore.

I Kina där utbrottet av covid-19 först skedde använder man sig nu av en blandning av väteperoxid och kolloidalt silver som sprayas ut, för att döda patogener i sjukhus och andra byggnader. Kolloidalt silver innehåller silverjoner. Medlet har en antimikrobiell verkan och används som vattenreningsmedel. Kolloidalt silver kan bland annat beställas hos Svensk hälsokost.

Andningsskydd/ansiktsmask 
Både andningsskydd med hög skyddsfaktor samt ansiktsmasker (kirurgmasker) är slut på lager i Sverige liksom i övriga Europa sedan länge. Forskare vid Cambridge i England kunde nyligen visa att ansiktsskydd/andningsskydd – även hemmagjorda varianter, är effektiva mot covid-19 och partiklar som är fem gånger mindre än coronaviruset. Ett ansiktsskydd (kirurgmask) kan vara ett effektivt skydd och skyddar till 90% mot viruset men även ett hemmatillverkat andningsskydd, en t-shirt, sjal eller till och med en disktrasa framför mun och näsa är bättre än ingenting i dessa tider. En vanlig disktrasa kan blockera 73% av viruspartiklar när man rör sig bland andra människor.

Källa: Cambridge

Var rädd om dig! ❤

 

 

 

 

 

 

 

 

Våldsamt och oregerligt släkte

Foto: Helena Wijk

 

En höstdag år 1573 lämnade bröderna Anders, Pål, Henrik och Måns östfinska Savolax för att finna sig en bättre framtid. De landsteg i Härnösand lagom till den årliga korsmässomarknaden som började den 14 september samma år och mötte där en storbonde från Näs i Lännäsfjärden som erbjöd dem arbete vid ett sågbygge. De tre äldsta bröderna, Anders, Pål och Henrik tackade ja till anställning och kom att arbeta i Näs de följande tolv åren, medan den yngste brodern, Måns, fick en tjänst hos kyrkoherden Peder Olstaui i Nordanåker.

En försommarmorgon år 1585 begav sig de fyra bröderna till Västanfjäll, ett björn- och vargrikt skogsområde utmed Ångermanälven och Faxälven, som långt in på 1500-talet varit öde, förutom några samiska familjer som levde i området tillsammans med sina renhjordar. Dit styrde man kosan och hoppades på goda tider.

800px-Howlsnow
Foto: Retron

Brodern Pål valde att sätta bo vid en sluttande mo i närheten av en å, cirka 2 mil väster om Ytterlännäsbygden. Ett intilliggande berg uppkallades efter den finske nybyggaren och fick namnet ”Pålsberget”. Nybygget Västertorp kallades Länsitorpa. Brodern Henrik började först att odla vid en liten tjärn i närheten av Västertorp och hans boställe fick namnet ”paska lampi hutta” (Lortträsksvedjan), men området där han odlade plågades av frost och låg alltför nära broderns Länsitorpa, så Henrik valde sedermera att flytta och istället anlägga Aborrsjöns nybygge (nuvarande Aborrsjön) under Ytterlännäs. Den äldste brodern Anders valde att sätta bo vid Graningesjön och den yngste brodern, Måns slog sig ned i Graninge.

Fiske och fågelfångst

Tiden förflöt och bröderna livnärde sig bland annat av fiske och fågelfångst, men det var hårda tider med missväxt och en ständig kamp om mat för dagen. Man hamnade ofta i bråk och stridigheter, både inom släkten och utanför. När Pål en dag upptäckte att en fågel hade stulits från hans fälla bestämde han sig för att ligga och lurpassa för att kunna överrumpla och ta fast den eländige tjuven om han skulle våga återkomma…och snart dök brodern Måns upp där i skumrasket! Det var nämligen han som varit framme och stulit bytet, ovetandes om att det var broderns giller han stulit från.

Pål och Måns finne verkar inte ha varit några trevliga killar. Pål finne i Västertorp beskrivs som ”stridslysten och trollkunnig” och Måns var inte heller särskilt trevlig…

Foto: Helena Bure Wijk

Släktfejder

År 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland – Henrik ”finne”, Sigfrid ”finne” samt Måns ”finne”. De var alla släkt och låg i ständig strid med varandra. År 1610 var Måns tvungen att skaffa skyddsbrev från kungen, mot sin svåger Sigfrid, för att över huvud taget kunna bo kvar på Gammelgården. Att släktingarna Sigfrid och Måns avskydde varandra framgår med all tydlighet av domböckerna. Vid Sollefteå ting år 1607 dömdes Måns för att ha skadat sin svåger. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för ”två blånader mot Måns, till böter om 6 mark”.

Tiden gick och familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Foto: Helena Bure Wijk

Trolldom

De östfinska anfäderna som kom till Ångermanland på 1600-talet hade rykte om sig att vara bråkiga och trollkunniga. Inte heller nybyggarnas söner tycks ha kommit så särskilt bra överens med släkt och grannar. Olof Månsson f.1597 son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande. Rätten antecknade: ”Talar med swärord och pockande”. Även Olofs bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

Olof Månsson f. 1597 gifte sig två gånger – första äktenskapen med okänd hustru som avled i ung ålder. Olofs andra hustru, Dordi Michelsdotter var född 1614 och var dotter till Michel Kristoffersson Brase (”Bras-Mickel”), en finsk fjärdingsman och bonde i Långsele. Dordi anklagades för trolldom och Blåkullafärd 1674 och dömdes till kyrkoplikt under fyra söndagar: ”Hustru Dordi, Olof Månssons, i Nordsjö, 50 åhr gammall, förehades hwilken af flickan Maria är angifwen rijdite på een koo till Blåkulla och tillspordes derom”. Även parets dotter Anna f. 1646 anklagades för trolldom men friades. Dordi Michelsdotters syster, ”Bras-Anna” anklagades också för trolldom och dömdes till 120 piskrapp.

Vittnade för de döda

År 1654 blev tre finnar mördade av en man som hette Jon Olofsson och dennes båda söner i Ragunda, Jämtland. Jon dömdes och halshöggs för morden år 1655. Anfadern Olof Månsson uppträdde under rättegången som målsägare för Mats Matsson från Östergraninge, en av de tre mördade finnarna. Målsägarna medgav inför rätten att ”de döda sig själva förränt och gåvo sig till freds med 90 riksdaler i förlikning, varjämte de förklarade sig icke stå efter mördarnas liv”. Man menade således att de mördade personerna själva meddelat att de var nöjda om gärningsmännen betalade 90 riksdaler i förlikning. Man skulle därmed inte kräva hämnd och döda dem.

Avvärjde rysk invasion med hjälp av trolldom

När ryska trupper anlände 1721 tvingades de att vända om och fly, då de plötsligt jagades av massor av getingar som de trollkunniga finnättlingarna skickade i fiendens väg. ”Ryssen kom ock på skogen mellan Forse bruk och Graninge. Men på det ställe, som heter Slåttsbacken, måste han vända och det af en egendomlig anledning. Han ansattes nämligen af en mängd getingar så envist, att han måste fly för dem. Dessa hade af trollkunnigt folk skickats i fiendens väg” (Norrländska samlingar, Nordlander)

Förutom att skicka getingsvärmar, slänga ”trollskott” och ”stämma björn” på fiender så slogs och bråkade man så mycket att det långt inpå 1800-talet skrevs om dem: Såsom häraf synes måste finnarna hafva varit ett ganska våldsamt och oregerligt släkte, hvadan sägnerna om dem nog icke äro utan grund”.

 

Vespula_vulgaris5
Foto: Holger Gröschl

Barnmorskan på Lilla Munklägersgatan 11

114d8594-c1a8-4924-9474-d8e4b9c18bb9
I Stockholm fanns på 1800-talet utbildade barnmorskor som hjälpte barn till världen. På Lilla Munklägersgatan 11 bodde en barnmorska. Hos henne födde min farmors farmor ett barn i största hemlighet 1865. Foto: Larssons atelje

Barnmorskan har genom tiderna hjälpt barn till världen genom att bistå den födande modern med stöd och hjälp. Hon har haft många namn – jordemor, närmor, hjälpkvinna, ljusmor och ackuschörska. Att föda barn som ogift innebar förr i tiden stora svårigheter för den ogifta modern och hennes ”oäkta” barn. Det rådde en sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars.

Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag. Det var inte ovanligt att ”oäkta” barn dödades av föräldrarna och det hände också att mammorna utförde olagliga aborter på sig själva. Det förekom även att ogifta mödrar födde sina barn hos ”änglamakerskor” mot betalning, där barnen vanvårdades till döds och blev på så sätt små ”änglar”.

Barnamordsplakatet

Kungen Gustav III oroades av de många spädbarnsmorden som skedde på grund av de ogifta mödrarnas utsatthet och sociala ställning. Genom det barnamordsplakat han instiftade, fastslogs år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var.

Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Gustavo-III,-Rey-de-Suecia_1777-by-Roslin
Gustav III oroades över de många barnamorden och instiftade barnamordsplakatet. Målning av Alexander Roslin 1777

 En stor summa pengar

På 1800-talet fanns utbildade barnmorskor i hela landet som arbetade med att hjälpa havande kvinnor. På Lilla Munklägersgatan 11 i Stockholm bodde en barnmorska som år 1865 hjälpte den lille gossen Gustaf Erik Sigismund Posse till världen år 1865. Den ogifta modern var min farmors farmor, Hulda Schmidt. Hon födde sin son hos barnmorskan i största hemlighet och barnet antecknades i födelseboken med ”föräldrar okända”.

Många ”oäkta” barn gick en tuff framtid till mötes då de ofta lämnades till barnhus eller utackorderade som fosterbarn på landsbygden där de fick slita hårt. Gustaf Erik Sigismund fick en tryggare framtid.

Vid tiden arbetade och levde en ogift man vid namn Gustaf Posse vid Stockholms slott. Posse är namnet på en gammal adelssläkt som  härstammar från en jylländsk väpnare som hette Nils Jensen Loupose. Innan Gustaf Erik Sigismund föddes bodde även hans mamma i Hovförsamlingen där hon arbetade som piga, så Gustaf Posse var förmodligen barnets far. Den ”oäkta” sonen fick hans efternamn och en stor summa pengar betalades till den ogifta moderns familj. Det verkar även som om barnafadern försökte se till så att pojken fick växa upp i ett kristet och ”välordnat” hem.

Posse_CoA
Posses släktvapen

 

Gifta på låtsas

Farmors farfar, Johan Gustaf Söderman föddes 1841 på Värmdö

En kort tid efter förlossningen flyttade Hulda och hennes son hem till den då präststuderande Johan Gustaf Söderman som bodde i närheten, på Svartmangatan 22 i gamla stan. Pojken blev då antecknad som Södermans styvson. Johan Gustaf  Söderman var född på Värmdö 1841 och hade ingen anknytning alls till Nordmaling i Västerbotten, men ändå fick han infödingsrätt där när han avslutat sina präststudier, vilket borde ha varit en omöjlighet.

I Härnösands herdaminne står det att Johan Gustaf Söderman och Hulda Schmidt vigdes 1872, men några vigselhandlingar existerar inte. För Söderman var det förmodligen mer ett symboliskt äktenskap, där han för en stor summa pengar och vissa samhälleliga förmåner, tackade ja till att uppfostra en annan mans barn. Att gifta sig på riktigt med den ”fallna” kvinnan, det ville han inte.

Hela familjen försvann och prästen gifte om sig 

Gustaf Erik Sigismund Posse fick med tiden efternamnet Söderman och antecknades i Nordmalings kyrkböcker som ”son” till prästen. Han flyttade sedermera till Ramsele där han arbetade som folkskollärare en tid. Han dog år 1890 av lungsot (TBC), endast 24 år gammal. Fosterfadern och prästen Johan Gustaf reste då dit och begravde honom. Några år senare dog Hulda Schmidt hastigt, liksom hennes far, mor och syster som också bodde i prästgården hos Söderman. Några uppgifter om dödsorsaker finns inte i Nordmalings kyrkböcker. Det var ju Söderman som var präst och han tyckte kanske inte att det var så viktigt att föra in dessa anteckningar i död- och begravningsboken. Strax efter Huldas död gifte han sig på ”riktigt” med sin mer än trettio år yngre hushållerska.

1024px-Nordmalings_kyrka01
Farmors farfar fick pengar och andra fördelar när han tog hand om Hulda Schmidt och hennes oäkta barn. Bland annat fick han infödingsrätt i Nordmaling. Foto: Håkan Svensson

Ett DNA-test kan göra historien levande

IMG_5959 (2)
Sønsterud gård i Gjesåsen, Hedmark 

År 1642 föddes anfadern Anders Mikkelsen Sønsterud i Hedmark, Norge. Anders gifte sig med Maren Torstensdatter Sorknes f. 1644 i Hedmark. Paret bodde på Sønsterud gård i Gjesåsen och fick tillsammans fem barn – Berte, Torsten, Kari, Mikkel och Gunhild.
Dottern Berte f. 1680, gifte sig med Gunnar Håkonsen på gården Sorknes och fick med honom flera barn. Min ana, Torsten f. 1682, gifte sig med Lisbeth Arnesdatter Holmen och fick sju barn.

Jag började släktforska i början av 1990-talet och har genom åren ”byggt” min farfars släktträd med norska anor långt, långt tillbaka i tiden. Men ett släktträd där man inte har någon kännedom om människorna, eller någon anknytning till bygden där de levde blir inte så mycket mer än ett obegripligt träd med en massa namn och årtal. Genom åren har jag så många gånger funderat över farfars släkt. Hur såg det ut där de bodde? Hur levde de?

Jag lyckades efter många års detektivarbete hitta min okände farfar och hade ett långt telefonsamtal med honom. Farfar lovade att han skulle komma och hälsa på oss sommaren därpå, men det blev aldrig så. När han gick bort 2011 så trodde jag att alla ”länkar” till hans släkt i Norge för alltid var borta eftersom vi inte kände till några andra släktingar där.

Torsten 2
Farfars morfar, Torsten Ejnarsen f. 1847 i Åsnes, Norge

Sommaren 2015 gjorde jag ett DNA-test i släktforskningssyfte och ganska snart fick jag en DNA-match i Norge och förstod att det var en släkting på farfars sida. Vi skrev till varandra och det visade sig att vi är ättlingar till syskonen Berte och Torsten Sønsterud som föddes i slutet av 1600-talet. Vi är alltså tiomänningar. Tack vare den omfattande  släktforskning vi båda har gjort genom åren, så kunde vi direkt hitta vår gemensamma ana. I somras träffade jag vår nya släkting och han visade mig alla platser och gårdar där våra släktingar en gång bott. Det var så fantastiskt.

IMG_5955 (1)
Sorknes gård, Hedmark

 

Wear a mask and save your life -ansiktsmask som skydd genom tiderna

 

1024px-1918_at_Spanish_Flu_Ward_Walter_Reed_(cropped)
Sköterska behandlar patient i Washington, DC under spanska sjukan 1918. Foto: Harris & Ewing photographers

Hösten 1918 spred sig spanska sjukan över världen och 50 – 100 miljoner människor beräknas ha mist sina liv till följd av den smittsamma influensan och de svåra sjukdomar som följde i dess spår.

Wear a mask and save your life – krav på munskydd i många länder 1918

I staden Berkeley i norra Kalifornien i USA insjuknade tusentals invånare. Efter några veckor var epidemin så allvarlig att man tvingades ta till drastiska åtgärder. Skolor stängdes, alla nöjesevenemang och möten, även kyrkobesök förbjöds i ett försöka att stävja epidemins framfart. Några veckor in i pandemin hade 1000 invånare i staden insjuknat i ”spanskan” – i vissa hushåll låg ett tiotal familjemedlemmar sjuka – och 33 personer hade redan avlidit. Röda korset bistod staden med sjukvårdspersonal och skyddsmateriel.

Under spanska sjukan 2018 Foto: okänd

Man beslutade att införa tvång på att bära ansiktsmask utomhus för allmänheten och 23 oktober 1918 uppmanade tidningen Berkeley Daily Gazette alla invånare att bära ansiktsmask då sjukvården nu saknade kapacitet att ta hand om alla sjuka. Gasmask uppgavs skydda mot influensan till 99%, men även en mask av tyg ansågs vara ett effektivt skydd och i artikeln gavs instruktioner om hur man tillverkar och bär hemmagjort ansiktsskydd. ”Den man, kvinna och barn som vägrar bära mask är en farlig slashas” basunerade tidningen ut i sin helsidesartikel.

”Du måste bära ansiktsmask, inte bara för din egen skull utan även för att skydda dina barn och din granne från influensa, lunginflammation och död”. Berkeley Daily Gazette onsdag 23 oktober 1918


Spanska sjukan i Sverige

Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan 50- 100 miljoner människoliv.

I Sverige omfattades inte influensa av dåtida epidemilagstiftning så det var svårt att införa skolstängningar och förbud för stora folksamlingar etc. Vid pandemins utbrott fanns 6000 vårdplatser för epidemisjukvård i landet och det fanns stort behov av att snabbt bygga sjukhus för ändamålet. Det gick trögt, framför allt på landsbygden men allt eftersom pandemin framskred kom provisoriska sjukhus att uppföras.

Två läger

Inom den svenska  läkarkåren 1918  fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastiget. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras pga smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i Spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.

Gasmask som skydd för sköterskor i Stockholm år 1918

I många länder infördes social distansering och restriktioner tidigt i pandemin, men i vårt land skedde inga större förändringar. I Sverige och även i New York, USA, valde man att hålla skolorna öppna. Överläkare Arnold Josefson införde ”gasmask” för vårdpersonalen på provisoriska sjukhuset i Stockholm 1918 för att skydda personal och patienter mot ”spanska sjukans millionarméer”. Alla sjuksköterskor, som inte redan hade haft spanska sjukan, utrustades med näs-munbindor av gastyg som fick användas under två timmars tid, innan de avlägsnades, desinfekterades och ersattes av nya. ”Dylika bindor ha med utmärkt resultat nu införts, så gott som vid alla sjukhus i hufvudstaden, där influensapatienter vårdas”, skrev Veckojournalen 1918.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918


Coronapandemi 2020

Nu, hundra år senare befinner vi oss åter i en pandemi som påverkar hela världen och som har skördat många tusen människoliv sedan utbrottet i januari. I dag, 29 April 2020 finns smittan i 185 länder i världen och 217 55 människoliv har redan släckts. Närmare 2 500 människor har avlidit i Sverige.

Ansiktsmaskens vara eller inte vara diskuteras flitigt i vårt land medan det på andra håll i världen används av allmänheten som skydd mot smitta från coronaviruset, samt för att undvika att smitta andra. I det här inlägget tar jag inte ställning till om ansiktsskydd/andningsmask bör användas av alla men vill gärna berätta lite om de olika alternativ som finns, hur de skyddar samt vad man ska tänka på om man använder dem.

Coronaviruset SARS-CoV-2, som kan leda till sjukdomen covid-19, sprids främst via droppar, när någon hostar eller nyser – så kallad droppsmitta, men smittar även via kontaminerade ytor – kontaktsmitta. Man har även sett att viruset kan stanna kvar i luften och spridas den vägen via aerosol – luftburen smitta. En sådan smittväg bör därför kunna vara utrymmen där många människor vistas och där ventilationen är mindre god, exempelvis hissar, trapphus och toaletter. Även ventilationsystem kan vara en smittväg och forskare undersöker nu hur länge viruset kan hänga kvar i luften och hur det sprids i utrymmen. Coronaviruset smittar främst från människa till människa genom hostningar, nysningar, andetag så det är viktigt att hålla avstånd. Oerhört viktigt att tvätta händerna ofta med tvål och vatten och använda handsprit. Då smittan kommer in i kroppen via slemhinnorna i ögon, näsa och mun är det viktigt att undvika att röra ansikte och ögon innan man har tvättat händerna.

Folkhälsomyndigheten i Sverige rekommenderar inte allmänheten att bära ansiktsmask/andningsskydd för att skydda sig mot smitta. Man menar att det inte finns tillräckligt som talar för att sådana skydd skulle hjälpa. Dessutom finns risk att man använder skydden fel eller invaggas i en falsk trygghet, menar man. Främsta skälet till att man inte rekommenderar andningsskydd/mask kan vara att det råder stor brist på skyddsmateriel och dessa skydd behövs, av naturliga skäl, främst inom sjukvården.

Munskydd och andningsskydd

För att vara effektiv ska munskydd/andningsskydd vara tättsittande och täcka näsa och mun. Oerhört viktigt att inte röra ansiktet medan man bär skyddet, eller röra med händerna på skyddets framsida som kan vara kontaminerat med virus.
Andningsskyddet tas av med snoddar/snören bakifrån, utan att vidröra ansikte eller mask och händerna tvättas/spritas omedelbart före och efteråt. Mask av tyg tvättas i maskin. Engångsmask av papper kastas i soptunna eller påse som tillsluts. 

Kirurgmask
Munskydd/kirurgmask är tillverkat av papper och täcker näsa och mun. Kirurgmasken fästes med elastiska snören bakom öronen. Detta skydd är inte tättsittande kring ansiktet och filtrerar inte luften men kan ge ett visst skydd mot droppsmitta samt skydd mot att föra smitta vidare genom hosta och nysningar.

Andningsskydd 
Andningsskydd är ett filtrerande och tättsittande skydd som täcker näsa och mun. Dessa halvmasker är certifierade enligt svenska standarden och klassificeras enligt den nivå av skydd som maskens FFP-filter har. Dessa andningsskydd säljs med eller utan andningsventil (som ser ut som en rund ”knapp” och sitter på maskens framsida, eller på sidan).

• FFP1- filter är den lägsta nivån och filtrerar 80% av föroreningar i luften.
• FFP2-filter filtrerar 94% av föroreningar i form av partiklar, damm och aerosol och håller medelnivå vad gäller skydd.
• FFP3-filter filtrerar 99% av föroreningar i luften samt även mot virus, bakterier och svampsporer i luften.

• N95 är den benämning som används i USA. Ett N95-andningsskydd filtrerar 95% av föroreningar och partiklar i luften och motsvarar ett skydd som är ett mellanting mellan svenska standarden FFP2 och FFP3.

• KN95 är den benämning som används i Kina och motsvarar N95 samt är ett mellanting mellan FFP2 och FFP3.

Företag som säljer ansiktsmask och andningsskydd
Andningsskydd FFP1, FFP2 samt FFP3 kan köpas hos byggvaruhus och andra företag, exempelvis Jula, Biltema och Clas Ohlson men sedan coronapandemins utbrott har de varit slutsålda på många håll.

Hel/halvmask med utbytbart filter
Andningsskydd med utbytbart partikelfilter filtrerar 99,95% av skadliga partiklar och föroreningar i luften. Partikelfiltret är utbytbart och masken kan desinficeras efter användning. Hel/halvmasker tillverkas och säljs av svenska Sundström.

 

Tillverka din egen ansiktsmask
Centers for Disease Control and Prevention (CDC) har enkla guider för att tillverka egen ansiktsmask av en T-shirt eller bandana på sin webbsida.

 

Var rädd om dig! ❤

Anförlust i släkten

Stora_Kopparberget-1877
Teckning: Carl Svante Hallbeck år 1877

Bergsmännen i Vånga

Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk.  Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var  i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.

Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt både gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet. I Vånga, Östergötland, där jag har mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då bergsprivilegierna gick förlorade.

Stuga från en bergsmansgård i Ramsbergs socken. Finns nu att se på Vallby friluftsmuseum, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk

Anförlust

Även om det också längre tillbaka i tiden var förbjudet att gifta sig med nära släktingar så gjorde man det ändå, med syftet att behålla gruvor och hyttor inom släkten. Bergsmännens kusingiften, och ibland giften på ännu närmare håll, har medfört att många vångabor har ytterst få personer i sin antavla, men dessa personer förekommer flera gånger i samma släktträd. Detta fenomen, när släkten på vissa grenar består av ett färre antal personer på grund av giften inom släkten kallas anförlust och uppstår eftersom paret har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.

Inom vissa adliga ätter och kungahus har släktgiften varit vanligt förekommande då man ansåg att det var ett bra sätt att behålla jordegendomar, gods och gårdar inom släkten. Nackdelen med ett sådant inavelssystem är att det kan bidra till genetiska defekter. Lyckligtvis har jag bara upptäckt detta fenomen med anförlust på några få släktgrenar, hos bergsmännen i Östergötland.

Under 1600-talet hade man bekymmer om min anfader- och moder i Tolskepp, Vånga, skulle få gifta sig då det framkommit att de var släkt: ”Då övervägdes om Swän Äbbesson i Tolskepp och Månses dotter i Ruda kunde få gifta sig. Det bestyrktes att Anders och  Giärtrud var syskon, att Swän Andersson och Äbbe, Giärtruds son, var syskons barn, Måns Swänsson och Swän Äbbesson sysslingar etc”. Äktenskapet blev märkligt nog godkänt och syskonparets jordegendomar fanns kvar inom familjen i flera generationer.

1024px-Osjon2
Vägen mot Tolskepp i Vånga Foto. Skvattram

Färgglada släktingar på några sekunder

 

Har du också svartvita foton i datorn, eller i byrålådan som du skulle vilja ha som färgbilder? Fram till 23 april kan man helt gratis använda ”MyHeritage In Color” där svartvita foton förvandlas till färgfoton på några sekunder och färgläggs med en speciell djupinlärningsteknologi. Resultatet blir fantastiskt och man kan enkelt spara ner bilderna till sin dator.

För att använda tjänsten behöver man ha ett konto på My Heritage. Det kostar ingenting att öppna ett gratiskonto och krävs inget abonnemang eller att man lägger upp släktträd etc. för att använda tjänsten ”MyHeritage In Color”. Tjänsten är gratis t o m 23/4 -20.

Om man redan har de svartvita foton som man vill färglägga i datorn så är det enkelt att ladda upp dem direkt till My Heritage-kontot. Om bilderna ligger i byrålådan eller på annan säker plats så behöver man scanna in dem, eller fotografera av dem med mobilen och överföra till datorn. Det går bra att använda mobilen och ladda upp bilderna direkt, om man har internetanslutning i mobilen.

De svartvita originalbilderna som du laddar upp/överför till My Heritage kommer inte att ändras eller försvinna från din dator/mobil. Du kan enkelt radera dina foton från My Heritage när du har sparat dem i din dator.

Svartvita bilder blir som nya i färg. Farmors moster Elise f. 1890.

 

Gör så här för att ladda upp och färglägga dina bilder:

1. Skapa ett gratiskonto på My Heritage eller logga in på befintligt konto. Välj ”färglägg dina släktfoton” och sedan ”ladda upp nu” på första sidan.

 

 

2. Inom några sekunder kommer du att se det uppladdade fotot i färg. Jag valde här ett svartvitt foto på min mamma 🙂

 

 

3. Välj ”ladda ner foto” eller högerklicka på din bild och välj ”spara som bild”.

 

4. Nu är dina färglagda foton nedladdade och sparade i datorn. Om du inte vill att dina foton ska finnas kvar på My Heritage så ”klickar” du på ”Gå till mina foton” och därefter väljer du den lilla ikonen med ”soptunnan” och slutligen ”radera originalbild”.

Släkten Rödlund

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

 

Det ångermanländska kustområde som nu kallas Höga kusten är ett klipprikt, vilt och vackert landskap där kustlinjen efter istiden fick en landhöjning på närmare 300 meter. Området tros ha varit bebott i minst 7000 år. Var mina förfäder befann sig för 7000 år sedan, det vet jag tyvärr inte, men jag har i alla fall lyckats följa några av dem, några hundra år tillbaka i Ångermanland.

Rödlund i Rossvik

År 1820 föddes farmors morfars far Johan i Rossvik, Nora, Höga kusten. Johan och hans bror Per f. 1834 var torparsöner. I vuxen ålder fick Per namnet Rönnlund då han blev kronobåtsman och min ana Johan valde att byta till efternamnet Rödlund. Varifrån idén till namnet kommer är fortfarande en gåta. Genom åren har jag funderat över om det kan finnas en koppling mellan torpet Rossvik och namnet Rödlund (röd=rosso på latin) men jag har inte funnit några belägg för detta.

High_Coast_from_Skuleberget_-_Panorama
Höga kusten Foto: P. Lindgren

Johan Rödlund blev torpare, liksom sin far och på söndagarna befann han sig i kyrkan där han var anställd som orgeltrampare. Han trampade bälgarna som försåg kyrkorgeln med luft. Tillsammans med sin hustru, Brita Elisabeth Åkerlund f. 1830 i Nora fick han flera barn, bland annat min farmors morfar Petrus Rödlund.

Syskonen blev utackorderade

Petrus Rödlund gifte sig med Olivia Olsdotter och paret hade ett litet hus och några djur i Ed, Ytterlännäs, Ångermanland. Tillsammans fick paret barnen Elise Eugenia, Dora Emerentia (min farmors mor), Johan Helmer, Agnes Frideborg, Kristina Olivia och Svea Ottilia. Min farmors mamma har beskrivit barndomen i sina texter: ”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad men mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fanns där fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Pappa hade blivit satt i konkurs så djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem”.

När barnen utackorderades var äldsta systern Elise elva år. Foto: privat

Föräldrar som på grund av sjukdom eller fattigdom inte kunde ta hand om sina barn kunde få hjälp av fattigvårdsnämnden att placera barnen i olika fosterhem mot s.k uppfostringsbidrag. Många av de utplacerade barnen gick en hård framtid till mötes. Elisabeth Engberg som har forskat kring fosterbarn i äldre tider menar att det gamla bibliska citatet, ”Den som inte arbetar skall heller inte äta”, är en princip som verkar ha stått före alla andra när det gäller synen på barn som hamnat på livets skuggsida i vår historia.

Ett hårt liv många gånger

Syskonskaran Rödlund skingrades och hamnade hos olika fosterhem men de verkar ha klarat sig väldigt bra, trots de svåra omständigheterna och idag finns ättlingar på flera olika platser i Sverige, bland annat här i Västmanland. Det har berättats att farmors moster Agnes Rödlund fick arton barn. Agnes hade en tuff barndom och hennes vuxna liv var heller ingen dans på rosor, men hon älskade sina barn och brukade alltid sjunga för dem, medan hon utförde sina hushållsbestyr. Även farmors mamma var målmedveten och lyckades vända på ”ödets mynt”. Liksom sina syskon blev hon en handlingskraftig och sund person men när hon på ålderns höst blickade tillbaka kunde hon dock konstatera att förlusten av modern hade satt sina spår:
”Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”. Gammelfarmor avslutar sin nedskrivna berättelse med en liten dikt om sin älskade mor Olivia: ”Varthän jag går i världen. Varthän jag någonsin far följer minnet mig på färden, minnet av lilla mor. Aldrig hon hördes klaga fast hon var trött och blek och tvingades hon att aga skedde det mest med smek…”.

Barnens far, Petrus Rödlund lyckades ordna en bra tillvaro för egen del och kom snart att bli hemmansägare med hus, djur, en ny hustru och fler barn. År 1901 gifte han om sig med en trettio år yngre kvinna och fick barnen Göta Dorotea, Gunhild Alice, Märta Elisabeth och Kurt Tage.

Storsjön_-_KMB_-_16000300033604
Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet

Källor: Egen forskning, Släktband ”Barn på skuggsidan”.

 

När spanska sjukan kom till Sveg

 

Farmor Margit var 8 år när hon insjuknade i spanska sjukan. Hon överlevde men blev döv i sviterna efter sjukdomen. Foto: Privat

Åren 1918-1920 dog närmare 40.000 svenskar i den pandemi som kom att kallas spanska sjukan. Flest invånare avled i Jämtlands län där det isolerade läget kan ha bidragit till att invånarna hade bristande immunitet mot influensa. I norrländska glesbygden var det även sämre kommunikationer samt brist på sjukvård, som möjligen också bidrog till det stora antalet döda.

Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation. Även Corona-viruset som nu sprider sig i världen, kan i svåra fall orsaka lunginflammation.

Spanish_flu_hospital
Mellan 50 och 100 miljoner världen över beräknas ha dött av spanska sjukan. Foto: National Museum of Health and Medicine, Washington, USA/Wikipedia

Sjukdomen spred sig över världen

De första fallen av spanska sjukan rapporterades i den franska hamnstaden Brest där en grupp soldater plötsligt insjuknade. Inom loppet av några dagar spreds sjukdomen till Afrika, via en hamn i Sierra Leone och pandemin var ett faktum. När den spanske kungen Alfons XIII insjuknade spreds nyheten över världen och den mystiska sjukdomen fick namnet spanska sjukan. Som med många andra epidemier som drabbar människa, tros även denna ha uppstått i möte mellan djur och människa. Spanska sjukan, eller ”spanskan” som den också kallades var en svår epidemi till följd av ett muterat virus som kom att få förödande konsekvenser.  Sjukdomen spreds över världen i tre stora influensavågor, med kulmen i oktober 1918. Man beräknar att mellan 50 och 100 miljoner människor miste livet på grund av spanska sjukan, runtom i världen.

Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom hit tillsammans med  båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen och i Jämtland var det många som avled. Många av de människor som överlevde drabbades av bestående men, till följd av sjukdomen.

När spanska sjukan kom till Sveg

Min farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund (gift Norling), drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt slog ned som en blixt från klar himmel och drabbade den lilla orten på hösten 1918. En av de första som insjuknade var Doras make, Oscar. Han överlevde sjukdomen, men hans gode vän, som insjuknade samtidigt, hade inte samma tur och avled efter en vecka.

Farmors mamma Dora (t.v på fotot) drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt drabbade den lilla orten år 1918. Foto: privat

Även min farmor Margit som var 8 år när hon insjuknade i ”spanskan” överlevde, men blev döv på båda öronen till följd av den hjärnhinneinflammation hon drabbades av. Vid tiden för pandemiutbrottet i Sveg var det familjeägda pensionatet fullbelagt med gäster som säsongsarbetade i trakten och Dora tog hand om alla de skogsarbetare och rallare som låg sjuka på sina rum. Hon klarade sig mirakulöst från att själv insjukna i den smittsama sjukdomen.

Gammelfarmor Dora har berättat om tiden då spanska sjukan kom till Sveg:
Det var en mycket svår tid då man hade ansvar för sjuka familjemedlemmar och även för inneboende som insjuknade. En gång låg elva stycken stora, starka karlar sjuka och hjälplösa. Jag, som husmor måste se till att ordna både mat och medicin. På den tiden var det inte så välordnat inom sjukvården.

 

Spanska sjukan och medföljande lunginflammation dominerade som dödsorsak i Svegs dödbok år 1918. Foto: Riksarkivet

Uppdatering: 3 mars 2020 valde WHO att deklarera covid-19 som pandemi då sjukdomen finns, eller snart kommer att finnas i alla världsdelar. I de svåraste fallen kan covid-19 viruset orsaka lunginflammation och i vissa fall även skador på lungorna. Då viruset kan försvaga membranet mellan luftsäckar och lungvävnad kan organsvikt i lever och njurar uppstå. Det finns för närvarande inget läkemedel eller vaccin för sjukdomen.

Tenhuinen i Kindsjön

Foto: Helena Bure Wijk

 

På 1640-talet kom många östfinska nybyggare till Fryksände i Värmland och man bosatte sig främst i socknens västra utskogar, i det område som sträcker sig längs älven Rottnan, Lekvattenssjön och till Rattsjöberget. Den skogsfinska bosättningen kom snart att bebygga skogsområden i värmländska Älvdals härads västliga områden i nuvarande Nyskoga där man bland annat upptog Norra Flatåsen (Öjeberget), Södra Flatåsen och Tjärnberget.

Tenhuinen i Kindsjön

Till Kindsjön i Södra Finnskoga kom den finske nybyggaren Mårten Staffansson Tenhuinen år 1649. Mårten var född i Rautalampi, Norra Savolax ca 1600 och under sin livstid fick han nio barn tillsammans med en hustru som ännu är okänd till namnet: Olof f. 1630 (gift med Marit Pålsdotter Kinnuinen f. 1645 i Håen, Säfsen), Pål f. 1632, Brita f. 1634, Anders f. 1635 (gift med Marit Henriksdotter f. 1625), Mats f. 1637 (gift med Svensdotter Pasainen f. ca 1640), Kerstin f. 1638, Henrik f. 1640, Valborg f. 1643 (gift med Erik Eriksson i Kindsjön) och Staffan f. 1645 (gift med Sara Johansdotter Veteläinen f. 1646).

Gamla handlingar har visat att familjen hade det gott ställt då Mårten bland annat ägde flera slåttermyrar som kunde användas både som betesmark och som höslåttermark för djuren.

0331uUNQ3a9a
Sörstugan, Kindsjön Foto: Sigurd Bograng, Värmlands museum (digitalt museum)

Mord vid frukostbordet

Sonen Mats Tenhuinen f.1637 (kallades ibland Thennund) gifte sig med en dotter till Sven Pasainen och upptog först Älgsjön tillsammans med äldre brodern Pål f.1632, men år 1660 fanns han som nybyggare på Aspberget, tillsammans med min anfader, Pekka Hakkarainen.

Några varmare känslor tycks Mats inte ha hyst för sin äldste bror Olof f. 1630 eftersom han knivmördade honom brutalt år 1667, vid frukostbordet. Bröderna hade den morgonen blivit osams då Mats menade att han inte hade fått något alls för allt slit då han uppröjde vid hemmanet i Kindsjön. Vad brodern Olof svarade är höljt i dunkel, men Mats dödade honom strax efter med sex knivhugg. Olof hann ropa ”Gud nåde!” innan han föll ihop på golvet och avled.

När huskarlen Michel Jönsson fann gärningsmannen hade han försökt att fly men hittades, stående på knä. Mats dömdes till döden för mordet på sin bror. Han visade ånger men kunde inte redogöra för mordet på annat sätt än att han hade upplevt någon slags ”yrhet i huvudet” under fyra års tid. Han blev benådad från dödsstraffet.

Foto. Helena Bure Wijk

Ännu ett mord

Även Mats brorson, Henrik Andersson Tenhuinen f. 1667 i Kindsjön dömdes till döden för mord på sin svåger, Anders Olofsson Vilhuinen f. 1693. Men även Henrik blev benådad och fick 100 daler i mansbot istället för dödsstraff. Henrik hävdade att han dödade sin svåger i nödvärn då denne sprang emot honom för att skada honom. Bakgrunden till mordet var att Henrik en dag hade kallat den 3-årige systersonen för ”skarpe Olof” ”eftersom han var så svulten och mager”, enligt Henrik. Barnets far tog väldigt illa vid sig av detta öknamn och sprang därför emot sin svåger med hot om att skada honom. Det var då Henriks bössa ”small av, mot hans vilje”, enligt egen utsago.

Tenhuinen i Uggelheden

Uggelheden var ett av torpen under Aspberget och beboddes ursprungligen av en nybyggare med namnet Samuel i slutet av 1600-talet. I början av 1700-talet fanns familjen Kousmainen med storfinnen ”Henrik Kosman” där och hans mågar slog sig sedan ned på torpet som nybyggare. Erik Matsson Tenhuinen f. 1754 bosatte sig där under senare delen av 1700-talet. Mats var gift med Karin Matsdotter Muhoinen f. 1750 i Aspberget och paret fick sex barn tillsammans, bland andra sonen Hindrik Eriksson Tenhuinen f.1782 i Uggelheden, gift med Brita Christoffersdotter Honkainen f.1788 i Järpliden, Södra Finnskoga. En av deras söner, Mattes Hindriksson Tenhuinen f. 1811, Berget, Uggelheden kom att byta efternamn till Hägglund och flyttade sedermera till Bollnäs i Hälsingland.

Mer om släkten Tenhuinen i Uggelheden finns att läsa i boken ”Uggliboka” av Örjan Olsson (2017). Boken kan beställas via Sveabok.

Örjan Olssons bok om Uggelheden är ett måste för alla som släktforskar i området

 

Källor: Richard Broberg: Finsk invandring till mellersta Sverige, Bjarne Persson, Livet i Finnskogarna: Mina skogsfinska anor, nybyggarna i Nordvärmlands och Hedmarkens Finnskogar, Örjan Olsson, Uggliboka.

Några av mina tidigare inlägg om skogsfinnarna i Värmland:
Bröderna Hakkarainen
Liitiäinen i Hedmark

 

 

 

 

 

 

 

Hitta rätt församling

När man släktforskar kan det vara svårt att hitta rätt församling att söka vidare i eftersom vissa församlingar helt har försvunnit. Andra har bytt namn, eller uppgått i större församlingar.

Sveriges församlingar genom tiderna kan vara en stor hjälp när man släktforskar. Välj önskad begynnelsebokstav så visas alla nuvarande och tidigare församlingar.

Sökandet efter gamle Zachris

Mormor hade sina rötter i Norrköping  Foto: Helena Bure Wijk

När jag började släktforska i tjugoårsåldern så trodde jag att det skulle bli väldigt enkelt att hitta morfars okände far och alla de där vallonerna som det hade ryktats om i släkten. Morfar skulle fylla 90 år när jag glatt berättade att alla släktgåtorna snart skulle vara lösta. Men det skulle dröja många år innan jag hade lyckats ”gräva” så långt tillbaka att jag kunde hitta de franskklingande vallonnamnen. Och nu, trettio år senare letar jag fortfarande efter morfars okände far…

Som ung släktforskare blev jag varnad av en erfaren forskare som hade ägnat många år till att lägga sitt släktpussel. ”Släktforskning är beroendeframkallande och du kommer inte att kunna sluta när du väl har börjat” sa han och tillade med glimten i ögat: ”Det sägs  förresten att man måste vara lite knasig för att släktforska”.
Så rätt han hade!

Som släktforskare kan man ligga sömnlös och grubbla över saker som ingen normalt funtad person ens skulle bry sig om. Vad hände egentligen med gamle Per Larsson på 1700-talet? Fick han bo kvar i torpet? Tog barnen hand om honom?

Människor som inte sysslar med släktforskning har nog också väldigt svårt att förstå den stora lycka man kan känna, när man efter många års ”grävande” äntligen hittar nya spår efter de gamla anfäderna- och mödrarna i kyrkböckerna. Som häromdagen, när jag efter tjugo års sökande äntligen hittade gamle anfadern Zachris…

Mormors mormors morfar, Lars Fogelberg, föddes i Norrköping år 1755. Hans föräldrar var fiskaren Zacharias Fogelström och Elsa Persdotter. Bland pojkens dopvittnen fanns befallningsmannen Petter Fogelberg och en Madame Catharina Fogelberg.

När Lars föddes arbetade hans pappa som fiskare vid Västerbyholms gård i Norrköping

Två år senare, 1757, födde Elsa ytterligare en son och hon dog i barnsäng samma år. I dödboken antecknas hennes make med namnet Zachris Fogelberg. Därefter försvinner han spårlöst från alla Norrköpings kyrkböcker. Sonen Lars växer upp hos sin moster Catharina i Tråbrunna, Östra Eneby. Catharinas make var skräddare och det var förmodligen han som lärde upp Lars inom yrket. Lars Fogelberg blev sedermera sockenskräddare och gifte sig med Ingrid Kullström. Det var oroliga tider i världen och Lars kallades ut i krig. Han avled i Pommern när han var 35 år.

Hur det gick för släkten framåt i tiden, det vet jag. Lars och Ingrids dotter Anna Catharina Fogelberg f. 1784 gifte sig med bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f.1798 och deras dotter Lovisa Dahlberg var min mormors mormors mamma.
Men vad hände egentligen med fiskaren Zachris? Han måste ha flyttat, men vart? Och varför i hela friden kallades han Fogelström när allt tyder på att han borde heta Fogelberg, som sin son?

Efter att ha lusläst varenda kyrkbok i Östergötland utan att hitta ett enda spår efter Zachris, var jag på väg att ge upp. Men skam den som ger sig. Härom dagen hittade jag honom! Det visade sig att gamle Zachris levde livets glada dagar i en helt annan församling. Zachris hann med tre äktenskap efter första hustruns död och blev 81 år. Han hette förresten inte alls Fogelström i efternamn…

Det visade sig att Zacharias Fogelberg levde livets glada dagar i en helt annan församling

Zacharias Olofsson Fogelberg föddes i torpet Strömma under Vittvik, Tryserum och var son till torparen Olof Zachrisson f.1690 och Ingrid Larsdotter f.1695. Min anfader Lars fick således sitt förnamn efter sin farmors far.

Zacharias föddes 1626 i torpet Strömma, Tryserum

Namnet Fogelberg i min släkt, kommer av godset Fågelvik (Fogelvik) i Tryserum. Gården, som har medeltida anor och ägdes av släkten Gyllenstierna, hade många underliggande gårdar och säterier på 1700-talet. Allt eftersom släkten Gyllenstierna växte genom att nya barn föddes, byggdes säterierna Vittvik, Löt, Kurum och Stjärnö. Torpet Strömma, där gamle anfadern Zachris föddes, hörde till Vittvik.

1024px-Fågelvik_slottet1_070111
Namnet Fogelberg i min släkt har sitt ursprung i gården Fågelvik, Tryserum. Foto: Tryserum-SB

Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt

800px-Stockholmspanorama_1790Stockholm 1790 (Johan Fredrik Martin 1755-1816)

Johan Wilhelm Schmidt (Smitt) föddes 1821 i Hedvig Eleonoras församling, Stockholm. Han var ättling till guldsmedsmästaren Olof Schmidt f. 1627 i Ronneby, Blekinge. Johan Wilhelm var en driftig man som under sin livstid kom att bli omtalad som Sveriges rikaste man. Han kallades även ”Kungsholmskungen”.
”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans ögon äro vassa och genomträngande. Hans tal är kort, distinkt och vittnar om en mogen tankegång”. (Projekt Runeberg)

I sin ungdom studerade Johan Wilhelm vid Nya elementarskolan i Stockholm men gav sig sedermera ut på långa resor till Sydamerika. I Argentina lade han grunden för sin stora förmögenhet och han återvände till Sverige som välbärgad generalkonsul. Johan Wilhelm Smitt var bland annat med och grundade Nitroglycerinbolaget tillsammans med Alfred Nobel, Stockholms enskilda bank, Graningeverken och Stockholms bryggeriindustri. Han ägnade sig även flitigt åt diverse tomtaffärer på Kungsholmen där han sedermera gick under namnet ”Kungsholmskungen”. Tillsammans med sin familj bodde han ”i sitt enkla palats vid Scheelegatans slut intill Fleminggatan”, skriver författaren Per Anders Fogelström i sin bok ”Mödrar och söner (1991)”.  ”Smittens palats”, som huset kallades i folkmun, låg vid Scheelegatan 13 B och var en ombyggd malmgård.

Johan Wilhelm Smitt kom från enkla förhållanden och skapade sin förmögenhet på egen hand. Under sin livstid donerade han ca 400 000 kronor till Stockholms högskola och var även en generös donator till andra skolor och projekt. När Brusells bryggeri stod inför konkurs, investerade Johan Wilhelm pengar i verksamheten genom att köpa så många aktier han kunde i företaget, till ett så lågt värde som möjligt. När han sedan hade fått aktiemajoritet i bolaget tog han över ansvaret för verksamheten, som bytte namn till St Eriks bryggeri och senare Stockholms bryggerier. Verksamheten blomstrade och kom att bli landets näst största bryggeri.
”Smitt var känd som välgörare och donator, han hade också gett pengar åt en fond till de anställdas fromma. Men han var affärsman och inte någon socialreformator och än mindre en företrädare för kvinnans jämställdhet. Om en man och en kvinna utförde samma arbete vid bryggeriet hade mannen dubbelt så hög lön som kvinnan”. (Fogelström 1991).

Under en period låg ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Schmidt och ”Brännvinskungen” L.O Smith, också han verksam i Stockholm, i luven på varandra. De hade samma efternamn men var inte släkt med varandra. Brännvinskungen L. O Smith anklagade Johan Wilhelm i Stockholms rådhusrätt och Johan Wilhelm gav svar på tal genom att anklaga konkurrenten för förtal:

”Jag vågar blotta lögnaren, belackaren och utspridaren av det hemliga och öppna giftdrypande förtalet, hvilken är uslare än procentaren, ty han ockrar på folks heder och ära samt på sin nästas goda namn och rykte. Om det finnes någon rättvisa, så måste herr L. O. Smith, som jag åtalat för ärekränkning, dömas till det strängaste strafflagstadgar, ty det allmänna rättsmedvetandet skulle på det djupaste kränkas, om en person, »vars» — för att begagna herr L. O. Smiths egna ord — »bord är fint, vars rock är fin, vars samvete är fint», och som skryter med att äga millioner, skulle fällas till några hundra kronors böter. Utslaget i detta mål må falla huru som helst, så står däröver det allmänna medvetandet och känslan av vad som är anständigt, rätt och hederligt, och inför denna domstol är herr L. O. Smith redan dömd”.

Brännvinskungen L.O Smith dömdes till fem månaders fängelse men straffet efterskänktes genom kungens nåd efter att Johan Wilhelm donerat 100 000 kronor till Stockholms högskola.

Smitt,_Johan_Wilhelm_(Av_Richard_Bergh_1885)
Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt 
Foto Wikipedia

Johan Wilhelm Smith avled den 8 oktober 1904 på sitt älskade Kungsholmen i Stockholm. I sitt testamente donerar han hela förmögenheten till släktingar, anställda och före detta anställda. Han skänker bland annat pengar till Stockholms högskola, hälsobrunnen i Ronneby (den stad hans far föddes i), Stockholms barnkrubba, Stockholms sjukhem, stiftelsen i Stockholm för gamla tjänarinnor samt många andra projekt. Testamentet avslutas med följande ord:

”Slutligen förordnar jag, att min begrafning må ske med all enkelhet, utan kransar och blommor, icke något liktal hållas samt liket förbrännas vid Stockholms krematorium och askan nedsättas i mitt grafställe å Stockholms kyrkogård”. (Källa: Projekt Runeberg)

 

Bomärket, ett forntida personligt sigill

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.

Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
lena bomärke (2)

Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här,  framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:

Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-

Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.

Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.

Inristat kors vid Juhola finngård, Värmland. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Lotsar i släkten

Oscar_Björck_-_Launching_the_boat._Skagen_-_Google_Art_Project
Sjösättning. Målning av Oscar Björck (1860-1929)

Vattnet har länge varit den viktigaste transportvägen i Stockholms skärgård. På Djurö fanns en stor ankringshamn för flottan under Vasatid och kungen bestämde under 1500 – talet att Sveriges kustbönder skulle avlöna speciella styrmän – lotsar, som hade till uppgift att guida de fartyg som seglade i de ofta svårframkomliga passagerna inomskärs. År 1667 infördes lotstvång, vilket innebar att utländska sjöfarare var tvungna att anlita och betala lotsar för att få segla i svenska vatten.

Sundet mellan Stavsnäs och Djurö var under stormaktstiden en viktig seglingsled in till Stockholm. Under 1700- talet var Stavsnäs ett litet skärgårdssamhälle med människor som levde av både fiske och jordbruk, och som väl kände till alla de farliga grund som fanns i de omgivande vattnen.

Från högt belägna lotstorn övervakade lotsen det vattenområde som han ansvarade för. Lotsyrket gick förr i tiden ofta i arv från far till son. Det var ett slitsamt arbete och man kunde endast arbeta under de årstider då vattnen var farbara, så lotsyrket kombinerades ofta med annan sysselsättning, exempelvis fiske och jordbruk. Som lots hade man stora skyldigheter men få rättigheter. Om man orsakade förlisning av ett fartyg eller någon annan skada så blev straffen hårda. Det var krigsrätten som dömde och utdömde straffen som kunde bestå av spöslitning, gatlopp och fängelse. Lotsen guidade från en roddeka som låg i släp efter fartyget. Man arbetade i hårt väder, ofta dygnet runt och många av lotsarna led av reumatisk värk.

Min fm fm ff, Johan Lundqvist, föddes år 1750 i Stavsnäs, Värmdö och kom att arbeta som lots liksom sin far. Det var ytterst viktigt att känna sitt vatten väl och att nogrannt kartlägga var alla farliga grund fanns. Den viktiga kunskapen gick i arv inom släkten.

Johan började sin yrkesbana som lotsdräng och fick efter lång och trogen tjänst hederstiteln mästerlots, vilket innebar högre lön och möjlighet att lotsa större fartyg. I mitten av 1800-talet kunde mästerlotsen ha en fast årslön om cirka 300 riksdaler. Dödboken för år 1824 berättar att mästerlotsen Johan avled utomhus, mitt i den kalla vintern: ”Död den 12 dec under bar himmel på Löknäs Långdel. Var lots och bodde på Stafnäs”.

1280px-Stavsnäs_by
Lotsen Johan Lundqvist dog under bar himmel i Stavsnäs på Värmdö, vintern 1824. Bild: Wikipedia

Här finns mina anor från Stockholms skärgård.

När Sverige lärde sig läsa

 

Foto: Helena Bure Wijk

 

När man som släktforskare studerar husförhörslängder kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det oerhört viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.

ABC5I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor.

Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.

Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.

Källa: Bokstävernas intåg av Egil Johansson

läsbord (2)
Bild: Exempel på olika nivåer av läskunnighet i Bladåker, Uppland i slutet av 1800-talet.

Guldsmedsmästaren Gerhardt Schmidt

Farmor Margit Alice Foto: Privat

Min farmors farmors morfars farmors morfars farfars farfar hette Gerhardt Olofsson Schmidt och föddes år 1676 i Ronneby, Blekinge. Han var son till guldsmedsmästaren Olof Nielsen Schmidt, som i sin tur var son till guldsmedsmästare Nicolaus Schmidt som föddes i början av 1600-talet på ännu okänd ort och i okänt land.

Gerhardt Schmidt, (eller Gert Oluffsson Smieth/Schmit/Smitt), som han också kallades, gifte sig med Eva Freitag som var dotter till Nicolaus Freytag von Loringhoven och Maria Elisabeth von Flegen från Pulkau i Niederösterreich.  Paret fick flera barn, bland andra sonen Magnus Gerhardt Schmidt f.1713, som även han kom att bli guldsmedsmästare.

Lång och svår väg till burskap

För hantverkare som Gerhardt var det oerhört viktigt att äga burskap, för att fritt kunna utöva sitt yrke i staden och på så sätt kunna försörja familjen. Det var på den tiden endast borgare – handlare, hantverkare och andra näringsidkare, som hade möjlighet att vinna burskap och det krävdes att man ägde mark i staden. Den som var född, eller ingift i en borgerlig familj, kunde automatiskt erhålla burskap men för hantverkare krävdes i regel en period som lärling, samt en gesälltid om tre år, varefter man blev mästare.

Till ansökan om burskap bifogade man betyg och intyg om gott rennomé och klanderfritt leverne (frejd), vilket utfärdades av en präst. Hantverkare skulle även utfärda ett mästerstycke, som blev bedömt av en ”skådemästare”. Om denne underkände provet så var det näst intill omöjligt för hantverkaren att erhålla mästarbrevet, som utgjorde beviset på hantverkarens kunnande.

Gerhardt Schmidt lärdes upp i guldsmedsyrket av sin far men vägen till att bli mästare och att erhålla burskap var lång. Man refuserade honom 1702 då han inte kunde framlägga något lärobrev. Gerhardt försökte om och om igen följande år och kunde bland annat lägga fram rekommendationer från landshövdingen, amiral Cornelius Ancharstierna och riksämbetsmannen Michael Pohl men åldermannen i nämnden avsslog ändå hans ansökan.

1024px-Ronneby_Bergslagen
Ronneby Foto: Henrik Sendelbach

Guldsmedsmästare

När han visade upp en silverkanna som han gjort till landshövdingen erhöll han äntligen burskap och kunde avlägga bured i Karlskrona år 1705. Han var då i trettioårsåldern och blev guldsmedsmästare året därpå. Nu kunde han äntligen utöva sitt yrke, men fejden var långt ifrån över. Samma år klagade man nämligen att Gerhardt hade ”förbigått ämbetet för vinnande av burskap” och man krävde att han skulle ”prestera den prestanda skråordningen förmår”.

Nämnden krävde att Gerhardt skulle infinna sig 7 december 1705. Under en tillfällig paus i de stridigheter som pågick lyckades han avlägga sitt mästarprov, men blev strax därpå bötfälld och tvingades betala 61 daler för en skuld hans svärmor gått i borgen för.

Stridigheterna med ämbetet varade under hela hans liv. År 1723 valde Gerhardt att ingå förlikning och avled tre år senare, 1726.

Några av Gerhardt Schmidts arbeten finns i Kristianopels, Lösens och Augerums kyrkor. Mästarstämpel: Ett sammanflätat GS

Kalk (nattvardskärl) Foto: Wikipedia

 

Släkten Schmidt med okända rötter

Efternamnet Schmidt har funnits i släkten, i rakt nedstigande led, under flera hundra år men vi vet fortfarande inte varifrån släkten kom från början. Anorna gifte sig med de skotska släkterna Ouchterlony och Dublar (Dunbar), men även med tysk-baltiska släkter, som von Cappel, von Fliegen och Freitag (von der Loringhoven). Dessa släktgrenar har sina rötter i det tyska området Niederösterreich, som gränsar till Slovakien och Tjeckien m.f.l. länder. Släkten von Cappel tycks haft sina rötter i tyska Nordrhen-Västfalen, men även i Estland. De tysk-baltisk-skotska anorna tycks ha invandrat till Blekinge, dels som handelsmän och hantverkare men även som militärer.

2048007_Athena_Plus_ProvidedCHO_Skoklosters_slott_23513
Anfader med spännande kläder. Herman von Cappel f.1595 var kapten och överste vid Nylands regemente, Finland. Målning: Georg Günther Kraill von Bemeberg. Tavlan finns på Skoklosters slott.

 

Schmidt i Blekinge

Den första anfadern med efternamnet Schmidt var fm fm fm ff ff Niels (eller Nicolaus) Schmidt som bodde i Ronneby, Blekinge i slutet av 1500-talet.

Hans son, Olof Schmidt f. 1627 var guldsmedsmästare i Ronneby och gift med Anne Magnusdotter Rönnow. Anne var dotter till den skotske handelsmannen Magnus Dublar (Dunbar) f. ca 1600 i Skottland.

Anne och Olof fick sonen Gerhardt Schmidt f. 1676 i Ronneby. Även Gerhardt valde guldsmedsyrket. Han gifte sig med Eva Freitag och paret fick sju barn tillsammans.

Deras son, Magnus Gerhardt Schmidt f. 1713 i Lyckeby, Blekinge blev bagarmästare i Karlskrona och gifte sig med Anna Elisabeth Rignelia f. 1788 i Karlshamn.

Paret fick bland andra sonen Adolph Fredric Schmidt f. 1745 som också han blev bagarmästare. Adolph Fredric gifte sig med Anna Catharina Wittbom f.1763 i Kalvsvik, Blekinge.

”Borgaren och mästaren vid det vällovliga bagarämbetet, välborne och konsterfarne herr Alolph Fredric Smitth och Demoiselle Anna Catharina Wittbom undfå lysning uti härad, i Herrans namn tilltänkta äktenskap…” (Lysning, 1780, Karlskorna)

Adolph Fredric och Anna Catharina fick flera barn, bland andra min anmoder Johanna Ulrica Schmidt f. 1785. Johanna Ulrica arbetade som kammarjungfru och gifte sig med skräddaren Johannes Rosengren f. 1787 i Väckelsång.

Deras son, Adolf Fredric Schmidt f. 1809 i Tingsås, Kronoberg, var gift med Johanna Jeanson från Asarum. Adolf Fredric var först sjöman men sadlade senare om och blev konstsvarvare/benarbetare (han tillverkade konstföremål av elfenben). Familjen lämnade Karlshamn och flyttade till Stockholm i mitten av 1800-talet. De fick tillsammans barnen Alphons, Hulda, Albrekt Ferdinand och Mathilda Johanna.

Dottern Hulda Schmidt f. 1838 i Karlshamn var min farmors farmor och den siste som bar namnet Schmidt i vår släkt. Hulda avled 1897 i Nordmaling, Västerbotten.

Kontakta mig gärna om du vet mer om släkten Schmidt från Ronneby och dess ursprung!
forskningwijk(at)gmail.com

IMG_5018 (1)

Hantera ditt släktträd på Ancestry

Ancestry är ett av de företag som erbjuder oss att ladda upp släktträd och att ta del av kyrkböcker, släktforskningstips, göra DNA-test med mer. I det här inlägget ska jag berätta lite om de olika abonnemangsformer som företaget erbjuder och hur du kan ”ladda ned” och spara det släktträd som du har skapat på Ancestry.

Ancestry är liksom My Heritage en plattform som erbjuder olika betalabonnemang, men även ett kostnadsfritt abonnemang som ger dig möjlighet att bygga/ladda upp ett släktträd. ”Sverigeabonnemanget” ger tillgång till svenska och nordiska kyrkböcker och databaser, samt tillgång till medlemmars släktträd och kostar 995 kronor per år. ”World Deluxe-abonnemanget” kostar 1995 kronor och ger dig tillgång till uppgifter från hela världen.

Fördelen med Ancestrys abonnemang är att man även har möjlighet att välja månadsabonnemang – 135 kronor per månad för ”Sverigeabonnemanget” och 295 kronor för ”World Deluxe”. Jag är gratismedlem hos Ancestry, har ett släktträd där och brukar då och då betala för ett månadsabonnemang, för att få tillgång till kyrkböcker med mer. Abonnemangen kan enkelt tecknas och sägas upp när man är inloggad på sitt konto, eller genom att ringa kundtjänst.

Mitt släktträd på Ancestry

Med gratisabonnemanget kan man skapa släktträd med obegränsat antal personer, bilder och dokument, bjuda in släktingar till trädet, skriva ut och dela forskningen. Släktforskningstips i form av ”darrande, gröna löv” visas, men man kan inte ta del av, eller granska tipsen utan ett betalabonnemang. Mer information om de olika abonnemangen finns på företagets webbsida.

Ladda ned och spara ditt släktträd som GEDCOM-fil

Gedcom är ett format för utbyte av data mellan olika genealogi-system, som gör att du kan spara dina släktträd i din dator och sedan ladda upp, om du vill (genom att ”importera GEDCOM” i exempelvis ett släktforskningsprogram som Min släkt eller på internet). På Ancestry kan du ladda upp (importera GEDCOM) till ditt träd och ladda ned till din dator (exportera GEDCOM).

Gör så här för att ladda ned och spara ditt släktträd på Ancestry:

1. Logga in på ditt Ancestry-konto. Välj fliken ”släktträd” och sedan ”hantera trädet”.


2. Välj sedan verktyget ”Exportera släktträd”.

ancestry3

3. Spara GEDCOM-filen i din dator
Under tiden GEDCOM-filen skapas kommer knappen att snurra. När den slutar snurra kan du högerklicka och ladda ner GEDCOM-filen genom att ”spara mål/spara länk”, gärna på datorns skrivbord så att du enkelt hittar den.

Här finns en liten enkel guide som berättar hur du laddar ned och sparar ditt släktträd på My Heritage

Per Hakkran

En av mina anfäder hette Per Pålsson Hakkarainen och föddes ca 1600 vid sjön Saimen i Rautalampi, norra Savolax. Han var gift med Annika Olofsdotter Karjalainen f. ca 1600 i Rautalampi. Jag har berättat lite mer om släkten Hakkarainen i ett tidigare inlägg.

Rymde och följde sin dröm

En tid var Per anställd inom det militära, men bestämde sig av någon anledning för att rymma till Dalarna och bosätta sig i Äppelbo, Malung-Sälen. ”Per Hakkran”, (som han kom att kallas) röjde och uppodlade mark och enligt nedtecknade berättelser ska det ha funnits en plats öster om sjön Fjällrämmen som kallades ”Hakkransfallet”, efter nybyggaren Per.

Saimaan_aalto
Saima, Rautalampi

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En dag när Per var ute på jakt kom han till sjön Naren (Nain) på gränsen mellan Dalarna och Värmland och när kvällen kom bestämde han sig för att övernatta där. Den natten kom en gestalt i drömmen som sa: ”Den som här bygger och hjälper folk över, skall bli en rik man”. Per valde att följa det budskap han fått i drömmen och snickrade snart på sitt nybygge i Nain, Ekshärad. Per stortrivdes säkert i sitt nybyggda hus vid sjön, men hans grannar var inte lika entusiastiska.

Bråkiga grannar

När bönderna i bygden fick veta att de hade fått finnen Per Hakkran som granne gick de tillsammans med länsman till hans boställe och brände ned det. Men Per Hakkarainen var en enveten man som ville strida för sin sak. Han reste därför till Stockholm för att komma i kontakt med kungen. När han reste tillbaka till Nain hade han med sig en dom som lydde: ”Ekshäradsbönderna och deras länsman skola brännas å de stockar och bränder, som äro kvar efter Hakkrans stuga”. Bönderna i bygden föll nu till föga och bad om nåd, vilket Hakkran beviljade mot att de byggde upp hans gård. Sedan vågade de inte anfalla honom och allt var frid och fröjd för en stund…

”Lång-Kristoffer”, en finne i Sundsjö 4-5 mil därifrån ansåg att Per Hakkarainen hade sin boplats alldeles för nära honom och ville göra sig av med honom en gång för alla. Han överföll sin oönskade granne Per när han en dag låg vid bäcken och drack vatten, men Per var starkare än ”Lång-kristoffer” och det hela slutade med att de båda blev vänner.

Blev 150 år enligt sägnen

Per Hakkran blev, enligt sägnen, 150 (!) år gammal och under sina sista tjugo år gick han omkring iklädd endast en skjorta. En dag skulle hans söner lyfta en kvarnsten tillsammans men då kom fadern och lyfte bort stenen själv, sägandes ”Jag får väl ta ifrån er den här, så ni inte slår sönder varandra”.

Per Hakkarainens söner, Lars och Josef (min ana) flyttade till Aspberget i norra Finnskoga, Värmland, sonen Påvel till Brunnberg och en dotter till Gunnarsborgs socken. Endast Henrik och Annika blev kvar i Nain. Per Hakkran kommenterade barnens flyttar på följande sätt: ”Nu bygger de så tätt att det blir stackare av dem allihop”.

Mina finska anor finns här

Geijersholm-tyngsjo-21
Sjön Naren (Nain) Foto: Pimvatend

Källor: Livet i Finnskogarna: Mina skogsfinska anor, nybyggarna i Nordvärmlands och Hedmarkens finnskogar, Bjarne Persson (2014), Segerstedts samling, FINNSAM och Finnbygdens förlag (2006),  Den svarta piskan, Valter Berg (1995), egen forskning

Så laddar du ned och sparar ditt släktträd från My Heritage

Jag får många brev från människor som är betalande medlemmar hos olika släktforskningsföretag, men som gärna vill avsluta abonnemangen. Saker och ting kan snabbt förändras i våra liv. Man kanske inte känner att man har råd eller tid att ägna sig åt släktforskning i den omfattning att det motiverar kostnaden för sådana abonnemang.

När man är på väg att avsluta ett abonnemang efter lång tid oroar man sig sällan över att man inte längre kommer att ha tillgång till kyrkböcker eller ”smarta matcher”. Det som verkligen bekymrar är förlusten av det släktträd som man mödosamt har byggt och lagt upp på sin sida under abonnemangstiden.

Det finns idag flera företag som erbjuder oss att ladda upp släktträd och att ta del av tusentals kyrkböcker, släktforskningstips, DNA-funktioner med mer. I det här inlägget ska jag berätta hur du kan ”ladda ned” och spara det släktträd som du har lagt upp hos företaget My Heritage.

My Heritage har flera olika abonnemangsformer.
Det grundläggande abonnemanget kostar ingenting och du kan bygga ett släktträd med max 250 personer. Med gratisabonnemanget har man inte tillgång till några funktioner såsom kyrkböcker eller ”smarta matcher”.  Abonnemangspaketet ”komplett” kostar 3 649 kronor per år (första året 2 549 kr). Med detta abonnemang kan du bygga släktträd med obegränsat antal personer samt ta del av alla ”smarta matcher”, kyrkböcker, avancerade DNA-funktioner och dokument. Man erbjuder även abonnemangspaketen ”premium, ”premium plus” samt ”data”, som kostar mellan 1 839 – 1 949 kronor/år. Du kan läsa mer om de olika ”paketen” och vad de innehåller och kostar på företagets webbsida.

Om du idag är betalande medlem för abonnemanget ”komplett” så har du möjlighet att bygga släktträd med obegränsat antal personer. Om du väljer att avsluta abonnemanget så kommer du i framtiden, när abonnemanget har löpt ut, endast ha tillgång till ett släktträd med 250 personer (gratisabonnemanget). Därför är det viktigt att du, innan abonnemanget löper ut, ser till att ladda ned och spara det/de släktträd som du har lagt in på din sida.

Gör så här för att ”ladda ned” ditt släktträd:

1. Logga in på ditt konto på My Heritage. Välj fliken ”släktträd” och sedan ”hantera släktträd”


2. Välj ”exportera GEDCOM-fil”.
Gedcom är ett format för utbyte av data mellan olika genealogi-system, som gör att du kan spara dina släktträd i din dator och sedan ladda upp, om du vill (genom att ”importera GEDCOM” i exempelvis ett släktforskningsprogram som Min släkt eller på internet).

Obs! Om du har skapat flera släktträd på My Heritage så måste du göra detta moment för varje släktträd.


3. Spara sedan dina släktträd i form av GEDCOM-filer i din dator.

 

Om du har DNA-test hos My Heritage

My Heritage är ett av flera företag som erbjuder DNA-test och om man har gjort sitt DNA-test där (eller laddat upp DNA från Family Tree DNA) så kan man ta del av alla ”DNA-funktioner” med ett gratisabonnemang, om man betalar 324 kronor och på så sätt ”låser upp” alla DNA-funktioner.

 

När gammelfarmor öppnade eget

 

Reklam för Norlings rum för resande i Sveg Foto: Privat

Hösten 1915 bestämde sig gammelfarmor Dora Emerentia Rödlund (Norling) för att starta eget företag och köpte då en fastighet i Sveg med ”Rum för resande” – ett enkelt och hemtrevligt pensionat med tillhörande kafé dit många av traktens säsongsarbetare sökte sig för att hyra rum.

Kaffe av råg och vetekli

Det var svåra tider i Sverige och trots att man hade pengar att handla för, så var det svårt att få tag på mat då bland annat kaffe, mjölk och bröd ransonerades åren 1916-1919.
– Kaffe kokade man av råg som man rostade. Så minns jag också särskilt vetekli som rostades till kaffe och det smakade inte så illa. Kaffet gick alltid att ordna. Värre var det med brödet till kaffet, varför vi tog av egna kuponger för att hjälpa kaffegästen, berättade gammelfarmor.

”Skogsgubbar” och rallare

Det var dock långt ifrån alla gäster som var sugna på kaffe med dopp. ”Skogsgubbarna” arbetade hela vintern i skogarna och på våren kom de vandrande till Sveg med fullspäckad penningpung för att förfriska sig. Då skulle det festas på lagerdricka, berättade gammelfarmor.
-När de herrarna kom var det mest att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes ej, eller slogs sönder. Dessa personer med namn som ”Stor Po”, ”Uppsala Kalle”, ”Norrlands Nisse”, ”Mas Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa för kom de åt blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden.
Det fanns också en kategori arbetare som kallades rallare och dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder.

Farmors mamma Dora Emerentia Foto: privat


Sill och kålrötter

Även om pengar fanns så kände hon en ständig oro:
– Så gick dagarna och man levde ganska orolig inför vad som skulle hända…krig eller fred? Men det var bara att försöka hoppas och göra sitt bästa, klara upp affärerna och få maten för dagen. Maten var ju det viktigaste. Pengar fick vi ju in, men mat var svårt att införskaffa. Det vi fick på korten förslog ej. Sill och kålrötter hade man fått nog av. Det värsta var maten till barnen, som framför allt behövde mjölk. På kvällarna cyklade jag omkring, både en och två mil och bjöd 2.50 – 3 kronor litern. En och annan gång kunde det lyckas men oftast åkte man i oförrättat ärende.

Tillsammans med sin man, snickaren Oscar Norling, öppnade gammelfarmor senare begravningsbyrå, snickeri och blomsterhandel på Härjedalsvägen i Sveg, som hon drev fram till sin död 1974.

Norlings
1918 kom spanska sjukan till Sveg och många gäster som bodde på ”Norlings rum för resande” insjuknade. Mer om det kan du läsa här

Tack vare DNA-släktforskning har vi äntligen hittat farfars okände far

Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland, med anteckningen ”fader okänd”. Enligt många rykten som vi har hört genom åren så hette hans far ”Lustig” i efternamn och arbetade vid järnvägen när Sveg-Hedebanan byggdes. Enligt dessa rykten arbetade den okände fadern även som skrivare/kontorist, men det fanns ingen med namnet Lustig i Sveg med omnejd (i kyrkböckerna) vid den tiden då farfar blev till.

Tack vare DNA-släktforskning har vi nu äntligen hittat farfars okände far!

Det stämmer verkligen att farfars far arbetade som rallare när Sveg-Hedebanan byggdes. Han bodde en tid i Glissjöberg men flyttade sedan till Hede i Jämtland och kom där att bli kommunalnämndens ordförande, så det mesta av de rykten som vi har hört genom åren stämmer, då han också var en duktig administratör. Men han hette inte Lustig. Han hette Gustaf Westling.

IMG_6116
Farfar Gustaf arbetade som bevakningsman/tågpolis Foto: Privat

Liksom sin far valde även farfar Gustaf järnvägen som sin arbetsplats, där han arbetade som bevakningsman/militärpolis. Han flyttade till Göteborg på 1940-talet och kom att rota sig där. Farfar levde tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gick bort, tillsammans med en sambo. Han fick bara ett barn, min pappa.

När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar 1996, hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig. Genom DNA-test har vi nu äntligen hittat farfars okände far och har fått kontakt med nära släktingar på farfars sida.

Familjen Düsing/Düring från Mecklenburg-Vorpommern

1024px-Bollerups_borg
Bollerup har anor från 1100-talet och man tror att det var den förste ägaren, Bulle, som döpte borgen och byn till Bullathorp. Foto: Jorchr

Bollerup – en gård med anor från 1100-talet

Bollerups gård i skånska Tomelilla har anor från 1100-talet och man tror att den förste ägaren, Bulle, namngav slottet och byn efter sig själv genom att kalla platsen ”Bullathorp”. Genom de århundraden som gått har Bollerup haft många ägare, bland andra familjerna Due, Thott, Krognos, Gjöe, Lycke och Rantzau.  År 1818 övertogs Bollerup av kung Karl XIV Johan (Jean Bernadotte) f. 1763 och från 1839 var Tage Ludvig Sylvan arrendator. Sylvan köpte gården efter kungens död 1844.

Düsing/Düring från Tyskland

Bollerups slott var i behov av duktiga arbetare och omkring år 1827 anställdes Friederich Ludwig Düsing f. 1801 som fåraherde på gården. Han kom inflyttande till Sverige från Mecklenburg-Vorpommern i norra Tyskland, tillsammans med hustrun Sofia Elisabeth Röse f. 1800 och två barn, Johanna Sofie Vilhelmine f. 1825 och Carl David Christian f. 1826. Alla uppgavs vara födda i (Zahrendorf) Mecklenburg-Vorpommen.

Jag vet inte vilket år Friederich Ludwig Düsing avled, men hustrun bosatte sig sedermera i Kungsängen, Danmark, Uppland och hon avled där år 1877. När man följer hustrun och barnen framåt i tiden varierar efternamnet i kyrkböckerna och personerna kallas ömsom Düsing och ömsom Düring.

1024px-Steilküste_bei_Ahrenshoop
Vorpommern Foto: Nikater

 

Dottern Johanna Sofie Vilhelmine f.1825 gifte sig med timmerman Anders Andersson i skånska Åhus. Sonen Carl David Christian f.1826 blev fåraherde vid Fogelvik i Tryserum och dottern Maria Christina f.1829 gifte sig med Peter Lundahl i Hörby, Skåne. Sönerna Christian Carl f.1831 och Fredrik Johan f.1842 flyttade till Uppsala där man arbetade som murare och målare.

Christian Carl Düring/Düsing f. 1831 i Bollerup, Skåne kom att gifta sig med Catharina Sofia Häger f. 1834 i Åkerby, Uppland och bosatte sig på Övre Slottsgatan i Uppsala år 1859. Paret fick tillsammans nio söner. Sönerna Frans Gustaf Rudolf, Rickard Robert Gottlieb, Carl Konrad Leopold och Yngve Esaias Torild bodde tillsammans med föräldrarna på Övre Slottsgatan och arbetade som målare och plåtslagare.

Düsing eller Düring? I bland är det svårt att se vad som står skrivet i kyrkböckerna.

Vet du mer om familjen Düsing (stavas ibland Düssing/Duesing) eller Düring från Tyskland? Kontakta mig i så fall gärna! Alla upplysningar, stora som små, är av intresse.
Min e-post är: forskningwijk(at)gmail.com

 

 

Viskle som gammel-remsen

Rems-gården Foto: Byvallarn

Min gamle anfader, bonden Jon Jonsson var den förste i den så kallade ”Rems-släkten”. Det har berättats att han kom vandrande till Glissjöberg, Härjedalen i slutet av 1500-talet tillsammans med sin hustru Annika. Paret flydde oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

albert edelfelt - den brända byn
Bild: Albert Edelfelt ”Den brända byn”

 

 

 

 

 

 

 

 


Bomärket

Flykten till en tryggare plats gick via Bottenviken. De familjer som flydde tillsammans med Jon och Annika valde att sätta bo i Stöde, Medelpad. Jon och Annika fortsatte sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Jon byggde där ett hus och hans bomärke föreställde två avhuggna träd med en bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på första gången han kom till Remshöjden och blickade ut över den natursköna höjden.

Viskle som gammel-remsen

Jon, Annika och deras ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen” eller ”Gammel-Remsen” som han också kallades, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Det finns nedtecknat om Rems-sönerna att de var storväxta och arbetsamma. ”Gammel-Remsen” ansågs vara framgångsrik och det har sagts att allt han tog sig för, gick väl.  ”Viskle (viska) som Gammel-Remsen” var ett talesätt i trakten som syftade på att avslöja dolda hemligheter, förmodligen på intuitiv väg.

Tillsammans med sin hustru fick ”Gammel-Remsen” två söner, Olof och Mårten. Mårten var till skillnad från sin äldre bror väldigt ansvarsfull vad gäller sysslorna på gården. Min anfader, Olof, vistades mest i skog och mark i yngre år och verkade inte bry sig om arbetet på gården. Efter fadern ”Gammel-Remsens” bortgång föll ändå arvslotten på den bekymmerslöse Olof, som var äldst, medan Mårten fick flytta till nybygget Skogarvallen.

Gråt int du mor

Modern var väldigt bekymrad och oroade sig för att släktgården skulle förfalla när den nu hade kommit i Olofs vård. Men Olof tröstade henne: ”Gråt int du Mor. Han drä int á maten för oss´n hann kärn. Dä bli föll någa rå”.

Efter denna händelse fick Olof fart vad gäller arbetet på gården. Så till den milda grad att han enligt sägen ”for fram som Lucifer”. Det har sagts att Olof kunde bygga sju lador under en dag. En lördagsmorgon gick han en mil till en myrslått (där man slog hö på myrarna) och timrade där en slåtterstuga under dagen tillsammans med sin dräng. Stugan kallades ”Stor-Störese”. Efter att ha byggt huset gick han så hem den långa vägen, tog på sig sina kyrkkläder, slängde yxan över axeln och promenerade till kyrkan i Överberg, som ligger 1 1/2 mil därifrån. På vägen passade Olof på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft” står det att läsa.

En hyllning till hustrun 

Olof gifte sig med Annika Hammar och paret fick flera barn. Olof byggde ut familjegården med nya byggnader så att Remsgården förvandlades till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Från år 1748 fanns där även ett dubbelhärbre med ett mindre härbre bredvid, en kornlada, bagarstuga, loftbod, torkbastu och torrdass. De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika. ”Lill-Remsen” har där låtit skriva till sin fru: ”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare: thå hon thertil är wänlig och from”.

De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika.

Pål ”finne” i Västertorp

1024px-Skuleberget
Skuleberget, Ångermanland Foto: Zejo

Det har berättats att fyra bröder – Anders, Påvel (Pål), Henrik och Måns, en höstdag året 1573 utvandrade från östfinska Savolax för att finna en bättre framtid. De landsteg i Härnösand lagom till den årliga korsmässomarknaden som började den 14 september samma år och mötte där en storbonde från Näs i Lännäsfjärden som erbjöd dem arbete vid ett sågbygge. De tre äldsta bröderna, Anders, Pål och Henrik tackade ja till anställning och kom att arbeta i Näs de följande tolv åren, medan den yngste brodern, Måns, fick en tjänst hos kyrkoherden Peder Olstaui i Nordanåker.

En försommarmorgon år 1585 begav sig de fyra bröderna till Västanfjäll, ett björn- och vargrikt skogsområde utmed Ångermanälven och Faxälven, som långt in på 1500-talet varit öde, förutom några samiska familjer som levde i området tillsammans med sina renhjordar. Dit styrde man kosan och hoppades på goda tider.

800px-Howlsnow
Foto: Retron

Brodern Pål valde att sätta bo vid en sluttande mo i närheten av en å, cirka 2 mil väster om Ytterlännäsbygden. Ett intilliggande berg uppkallades efter den finske nybyggaren och fick namnet ”Pålsberget”. Nybygget Västertorp kallades Länsitorpa. (Länsi/väster och torpa/gård, men osäkert om detta är sant).

Brodern Henrik började först att odla vid en liten tjärn i närheten av Västertorp och hans boställe fick namnet ”paska lampi hutta” (Lortträsksvedjan), men området där han odlade plågades av frost och låg alltför nära broderns Länsitorpa, så Henrik valde sedermera att flytta och istället anlägga Aborrsjöns nybygge (nuvarande Aborrsjön) under Ytterlännäs. Den äldste brodern Anders valde att sätta bo vid Graningesjön och den yngste brodern, Måns, slog sig ner sydväst om Knäsjön.

Abborrsjön, Filitjärn, Härsjön, Lamyra, Majaån, Västansjö och Västertorp kom att bli finska nybyggen i området. Byarna Forsed, Högsta och Mo var ödehemman vid tiden, som återupptogs av finnar.

Då området var väldigt öde och obefolkat innan de finska nybyggarbröderna valde att slå ner sina bopålar där, är de flesta som har sina rötter i området kring Ytterlännäs i Ångermanland ättlingar till de fyra bröderna och andra finska familjer som bebyggde området. Påvel (Pål) ”finne” är min fm mf fm mm fm ff mf f.

Om anfadern Pål finns tyvärr inte så mycket positivt nedtecknat. Det har berättats att han var en stridslysten, trollkunnig och bråkig typ. Under sin livstid låg han i fejder med många människor, bland annat med ”Västansjöfinnen” och de båda männen försökte mästra varandra med sin trolldomsförmåga. De ”stämde björn” på varandra och tog på så sätt mental kontroll över björnen och tvingade den att anfalla ovännens tamboskap.

 

Björnstämning var en form av ”svart” magi som endast återfinns i den skogsfinska föreställningsvärlden. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Egen släktforskning, B. Hasselberg Graningesläkter

 

 

God Jul!

Kyrkobesökare på väg till julottan av Jenny Nyström

Önskar er alla en riktigt God Jul! ❤

Farmors mamma har berättat om sin barndoms jul året 1894 i Ångermanland och jag återger hennes berättelse här:
”Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas. Det var jag som hade turen att följa med till julottan 1894. Vi barn fick, från sexårsåldern turas om att åka med. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan.

Ja, så kläddes jag riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd. Pappa var i stallet och ordnade med mat till hästen ”Blacken” som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och bjällerklang hördes från hundratals andra kyrkobesökare.

Målning: Gustaf Brandelius, släde i snöstorm

Så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgonkaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade baka. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum.

300px-Chimney_Fire_0001

Så var vi äntligen framme. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden. Den lilla kammaren var även smyckad med lingonris-girlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen.

250px-Julkrubba_i_Perstorp-2
Julkrubba med Josef, Maria och Jesusbarnet (Perstorps kyrka)

Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med.

Så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan”.

Dora Emerentia Rödlund f. 1888, Ytterlännäs, Ångermanland

 

Gammelfarmor Dora, farmor Margit, pappa Björn och jag

 

 

Berättelsen om Juliette

Juliette föddes i början av 1900-talet i Blekinge, i en syskonskara med nio barn. Hon är inte en släkting till mig men hennes öde är så gripande och jag vill gärna berätta om henne.

Vid 1900-talets början var det naturligt för en flicka att arbeta som piga hos familjer och att ha siktet inställt på äktenskap och en egen familj, men Juliette var inte som alla andra. Hon var fri för sin tid och vägrade att inordna sig. Hennes dröm var istället att få studera. Med en stor barnaskara fanns ingen ekonomisk möjlighet för föräldrarna att bekosta dotterns utbildning och med tiden ansågs Juliette vara alltför besvärlig och belastande för familjen.

Att gifta sig, få barn och kanske en egen vävstol var en dröm för många flickor. Foto: Blekinge museum

 

Ville studera – spärrades in på mentalsjukhus

Juliette hade ett livligt intellekt och ville gå sin egen väg. Kroppsarbete och barnafödande var inte riktigt hennes ”grej”. Hon ville studera och använda ”huvudet”. Strax före dotterns 20-årsdag tog föräldrarna ett beslut som tycktes vara förnuftigt och rätt just då. Dottern sändes till Lunds hospital för sinnessjuka och hon kom sedan att leva hela sitt vuxna liv på institution.

800px-Sankt_lars_1880
Lunds hospital/Sankt Lars sjukhus Foto: B. Lindgren

Lunds hospital i sydvästa Skåne invigdes 1879 och hade till en början en avdelning, ”asylen”,  för de patienter som ansågs vara obotligt sjuka. I slutet av 1920-talet byggdes sjukhuset ut med flera byggnader som bland annat rymde avdelningar för barn och unga och några år senare uppkallades sjukhuset efter skyddshelgonet S:t Laurentius och fick namnet Sankt Lars sjukhus. Arbetsterapi var en central del av behandlingen på sjukhuset och patienterna skulle, i den mån de orkade, delta i produktion och självhushåll.

Lunds hospital hade till en början en avdelning, ”asylen”,  för de patienter som ansågs vara obotliga. Foto: SMHS

Det var många patienter som avled på mentalsjukhuset och de begravdes till en början på kyrkogårdar i Lund, men invånarna protesterade då de inte ville att de ”sinnessjuka” skulle gravläggas på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

Arbetsterapi, långbad och sängläge 

Tillvaron på hospitalet förflöt bakom höga plank, stängda dörrar och låsta fönster i en väldigt sluten tillvaro, för både patienter och personal. För de sinnessjuka patienterna ordinerades gärna ”sänglägesbehandling” då de tvingades att ligga fastspända i sin säng dygnet runt . En annan behandlingsmetod som användes var ”långbad” där patienterna tvingades ligga i vattenfyllda badkar under flera veckor – ibland i flera månaders tid.

thumb_SMHS4419_000_02Copp
Långbad som behandlingsmetod på Sankt Lars sjukhus Foto: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet


Ny revolutionerande behandlingsmetod 

Under 1930-talet kom en ny, revolutionerande behandlingsmetod- leukotomi (lobotomi) – som gick ut på att läkare, på kirurgisk väg, skar av viktiga nervbanor som går från pannloben, till mer djupliggande områden i hjärnan som är centrum för känslolivet. Operationen, som var snabb och relativt enkel utfördes med ett sylliknande instrument som fördes in i hjärnan via ögats tårkanaler. Målet med operationen var att lindra patienternas svåra oro och ångest till glädje för omgivningen och dem själva: ”Oroliga och bråkiga patienter blir lugna, snälla och beskedliga till stor glädje både för sig själva och för omgivningen” (Svenska dagbladet 1947-06-07).  Egas Moniz som utvecklat lobotomi som behandlingsmetod fick Nobelpris i medicin 1949.

Men det var många patienter som dog till följd av ingreppet. Och de flesta som överlevde blev apatiska och personlighetsförändrade. I Sverige utfördes 4 500 sådana operationer på utvalda patienter och en av dem var Juliette från Blekinge.

thumb_SMHS4476_000_02Copp
Sankt lars sjukhus Foto: SMHS


”De fattigas borg”

Juliettes dröm hade en gång varit att studera. Istället blev hon inspärrad på mentalsjukhus och utsattes för lobotomi. Hennes tidigare så fria och livliga intellekt, liksom hennes drömmar var nu borta samt förmågan att ta beslut rörande sitt eget liv. Hon placerades på ”de fattigas borg”, Strandgården  i Karlskrona där hon avled, ogift och utan barn i slutet av 1980-talet. De små ekonomiska tillgångar hon hade testamenterade hon till sina syskon.

Juliettes dröm var att få studera och att få ett yrke men hon levde sitt liv på ”de fattigas borg” med anteckningen ”utan yrke”.

 

 

 

Skankesläkten i Hackås

1024px-Sound_IOM
Calf of Man, strax intill ön Isle of Man i irländska sjön Foto: Eric Bobson -05

Den norska släkten Skanke har sina rötter på ön Isle of Man i irländska sjön som ligger mellan Storbritannien och Irland. På medeltiden var Isle of Man centrum för ett kungarike som på den tiden lydde under Norge. Anfadern Halstein Torleifson var kronprins och föddes på ön år 1270.

Några år innan Halstein föddes förlorade fadern Isle of Man till Skottland och sonen och hans mamma valde att emigrera till Norge. Med Halstein kom släkten att etablera sig i Hackås, Jämtland. Han blev med tiden syssloman och avled ca år 1345 i Trondheim.

Namnet Skanke, som har olika stavningsvarianter – exempelvis Skanke, Skanche, Skuncke och Skunk, kommer av det norska ordet ”skanke” som betyder ”ben” och det har berättats att en anfader räddade livet på sin kung men fick i striden sitt ena ben avhugget. Kungen adlade honom med namnet Skanke och än idag finns detta symboliska, sporrförsedda ben med på släktens vapensköld.

Coat-of-arms_Skancke_Roros
Skankeättens vapen, som det förs av den norska Rørosgrenen. Foto: Wikipedia

Skankesläktens äldsta rötter har varit omtvistade och man brukar räkna Halstein Torleifsons sons sons son, Karl Pedersson Skanke f. 1360 i Hov, Hackås som släktens anfader. Karl var min fm mm mm fm mf ff mf ff ff ff.

Halstein Torleifssons vikingarötter hittar du här.

Tidigare inlägg om vikingarötter i min blogg hittar du här:

Land av sjöar

Merovinger i släkten

 

 

Fler DNA-matcher och bra verktyg

Foto: Helena Bure Wijk

Om du redan har gjort DNA-test hos Family Tree DNA, Ancestry, 23andMe eller Living DNA så kan du skapa ett gratis konto hos My Heritage och ladda upp DNA där gratis och få fler DNA-matcher och värdefulla verktyg. Det är gratis att skapa kontot (samt släktträd med max 250 personer) men kostar 324 kronor per DNA-kit för att ”låsa upp” alla funktioner (engångskostnad). Man förbinder sig inte vid något abonnemang vilket är väldigt bra.

Gör så här:

1. Skapa ett gratis konto på My Heritage

2. Välj ”Ladda upp DNA”

3. Logga in på din DNA-sida (där du har gjort ditt DNA-test)

4. På Family Tree DNA – Välj Family Finder och sedan ”download raw data”

5. Välj ”ladda ned Build 37 Raw Data Concatenated”.

6. Efter några dagar är resultatet färdigt och du kan välja ”lås-upp-funktionen” som kostar 324 kronor. (Obs! 324 kronor för varje DNA-kit som du väljer att låsa upp)

 

Våra efternamn

35 procent av dagens svenskar bär ”naturnamn” Foto: Helena Bure Wijk

Son-namn och naturnamn i topp

Bland de 100 vanligaste efternamnen i Sverige 2019 ligger son-namnen Andersson, Johansson, Karlsson och Nilsson i topp. Det är släktnamn som har sina rötter i det som kallas patronymikon (från grekiskans pater-fader) då barnen ärvde sin pappas förnamn som efternamn.

På plats 17 i listan över de 100 vanligaste efternamnen finns Lindberg som inte är ett patronymikon utan istället anknyter till naturen. Man räknar med att cirka 35 procent av dagens svenskar bär ”naturnamn” som exempelvis Lindberg, Bergman och Holmström. Efternamnen som har inspiration från naturen blev vanliga under 1700-talet och är vanligast i norra Sverige där 60 procent av befolkningen har naturnamn.

Många efternamn består av förled och slutled, som exempelvis namnet Bergström där Berg- räknas som förled och -ström som namnets slutled. Det vanligaste naturnamnet idag är Lindberg och andra kombinationer med ”Lind” i förled, som Lindström, och Lindqvist. Andra vanliga förled är Lund-, Sjö-, Ek, Lund- och Berg. Som slutled är -berg det vanligaste och finns i många av dagens efternamn, exempelvis Lindberg, Sandberg, Sundberg och Lundberg. Andra slutled som ofta förekommer är – ström, -lund, -kvist och -gren.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Andra vanliga efternamn

När den nya namnlagen kom i början av 1900-talet, då alla då förekommande efternamn ”frystes”, blev även soldatnamnen släktnamn som finns kvar än idag. Många soldatnamn anspelade på personliga egenskaper eller soldategenskaper som exempelvis Rask, Snygg, Hjelm och Hugg, eller den geografiska kopplingen som soldatnamnet Wärstedt från Värsta i Häggeby och Bure från Burvik. Även soldatnamnen kunde anknyta till naturen, som exempelvis Grahn och Ask.

Inom prästsläkter var det vanligt med latiniserade eller grekiskinspirerade efternamn som avslutas med -us eller -er, som  Leander, Tedelius och Hornaeus. Många namn som slutar med -in eller -er har sina rötter i 1700-talet då man hämtade inspiration från Frankrike, exempelvis Dahlin och Franzén. Det finns även många namn som har sitt ursprung i Tyskland och dessa namn börjar ofta med Ny- och avslutas med -er, som Nyman, Neumann och Reuter.

Bland Sveriges utrikesfödda är efternamnen Mohamed, Ali, Hassan och Ahmed de vanligaste.

cropped-021.jpg

Nybildat efternamn

Om man vill bilda ett nytt släktnamn så ansöker man genom Skatteverket. Det finns en del regler om detta som du kan läsa mer om på Skatteverkets hemsida
När man skapar ett nybildat efternamn som ingen i släkten tidigare har burit kan man utgå från exempelvis en geografisk plats där släktingar har bott, en släktgård, ett torp, ett soldatnamn eller någonting annat som känns bra att föra vidare. Det kan bli lättare att skapa ett nytt namn om man utgår från förled- och efterled. Om farfars far hade ett torp som hette ”glimmern”så kan man använda namnet antingen som för- eller efterled och skapa ett nytt namn, exempelvis Sjöglimmern, Bergsglim, Glimmerström, Glimmermo etc. 

Statistiska centralbyrån (SCB) har sammanställt statistik för de vanligaste för- och efternamnen i Sverige. Här finns en enkel sökfunktion om du vill veta hur många som bär ett visst namn.

Läs gärna mer om att byta efternamn i tidigare inlägg:

Funderar du på att byta efternamn?

Regler för att byta till ett gammalt släktnamn

 

Fästekvinna

I äldre tider kallades en mans fästmö ofta för ”fästeqvinna” i kyrkböckerna. En fästekvinna var en kvinna som blivit lagligen trolovad och därmed bunden och ”fäst” vid sin tilltänkta make och bara bröllopet återstod nu för att knyta ”hymens band” ordentligt. Föreställningen om ”hymens band” har sina rötter i den romerska mytologin där Hymenaios/Hymen, äktenskapet gud, illustrerades av en ung man som bar en fackla. Hymen har även varit synonymt med kvinnans ”mödomshinna” genom tiderna.

Hymenaios_Terme_di_Nettuno_Ostia_Antica_2006-09-08
Hymen, äktenskapets gud var en ung man med en fackla i den romerska mytologin

Kyrktagning

Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen.

För de ogifta mödrarna som inte var ”fästeqvinnor” var det andra regler som gällde. Dessa kvinnor ”skriftades” istället för att kyrktagas och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En kvinna som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de ogifta mödrar som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs”.

Min morfars mormor födde flera barn utom äktenskap men blev inte kyrktagen. Noteringen ”ej abs” i församlingsböckerna följde henne livet ut.

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande. Barn som föddes i ett sådant förhållande kallades trolovningsbarn. Läs gärna mer om det i ett tidigare inlägg som du hittar genom att klicka här.

 

 

Lucianatten – en farlig och magisk passage

Vi befinner oss nu i den mörkaste tiden på året, men snart blir det ljusare igen! Foto: Helena Bure Wijk

I alla tider har vi människor här i Norden försökt att uthärda och blidka mörkret och varje år vid den här tiden ser vi fram emot att snart få fira ljusets återkomst. Långt innan det moderna luciafirandet kom till oss var natten till den 13:e december en mycket speciell och farlig natt. Enligt den julianska kalendern, som vi följde under medeltiden, räknades just lucianatten som årets allra längsta och den föreställningen levde kvar länge i vårt land – långt efter att den julianska kalendern byttes mot den nuvarande, gregorianska och vintersolståndet flyttades fram någon vecka.

Foto: Helena Bure Wijk

En passage från mörker till ljus

Det ansågs förr i tiden att Lucianatten var en farlig passage – en övergång från mörker till ljus då det gällde att hålla sig hemma, i stillhet. Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Lucianatten var övernaturlig, farlig och magisk och man föreställde sig att djuren kunde tala. Grisen skulle vara slaktad och alla julförberedelser skulle vara färdiga till Lucia, för just den här dagen då skulle man helt undvika att baka, brygga och mala. Man trodde att Oden var ute och red lussenatt och man blidkade honom genom att lägga ut lite hö till hans häst. För att inte de elaka trollkärringarna skulle stjäla modet ur hästarna stack man en kniv i stallväggen som beskydd.

Ungdomarna kunde bege sig ut för att tigga, festa och sjunga i de intilliggande gårdarna men de vuxna höll sig hemma i tryggheten. Lucianatten ansågs vara farlig men var även en stor festhögstid som länge kallades ”Lusse långnatt” och ”lilla julafton”. Lucianatten var inledningen till en av dåtidens fastetider och det var viktigt att människor och djur åt sig ordentligt mätta just under Lucianatten. I vissa hem serverades upp till sju frukostar, med start redan klockan två på natten.

Man trodde förr att trollkunniga människor kunde anta en fågels skepnad. Foto: Helena Bure Wijk

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn. Föreställningen att vissa människor hade förmågan att flyga har djupa rötter i fornnordisk förkristen tro där man föreställde sig att de trolldomskunniga, bland annat gudinnan Freja, kunde anta en fågels skepnad.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Men hur kan det komma sig att vår ljusbärerska har ett så mörkt förflutet i Sverige? Fil dr. Katarina Ek Nilsson berättar att det förr fanns en utbredd tro att Lucia i själva verket var Adams första hustru och att hon, liksom Adam skapades av jord. Tillsammans med Adam födde hon 14 barn, som alla tillhörde Lucifers underjordiska och osynliga släkte.

a1de704f-c0f0-482d-b3d9-ce1713e4317a
Luciafirende 1943. Foto: Stockholms stadsarkiv

Snart återvänder ljuset

Man trodde länge att natten mellan den 12:e och 13:e december var årets längsta och det var den natten som själva vintersolståndet inföll. Liksom sommarsolståndet var Lucianatten en passage, en övergång till någonting nytt och natten var fylld av magi.  För människan gällde det att ta sig igenom denna passage med hjälp av försiktighet och gärna några besvärjelser för att ljuset skulle återvända.

Vi befinner oss nu i den absolut mörkaste tiden på året. Om vi hade följt den julianska kalendern så skulle vintersolståndet inträffa redan 13:e december, men så är det inte nu. Vi måste vänta lite till, men håll ut! Nu dröjer det inte länge innan ljuset kommer tillbaka. Klockan 05:19, söndagen den 22:a december 2019 infaller vintersolståndet. Därefter återvänder ljuset till oss igen, sakta men säkert.

Foto: Helena Bure Wijk

Regler för att byta till ett gammalt släktnamn

 

Foto: Helena Bure Wijk

Jag får många frågor om namnbyte och hur man gör för att anta ett släktnamn som har funnits i släkten längre tillbaka i tiden. I det här inlägget ska jag berätta mer om vilka regler som gäller för namnbyte.

Namnlagen kom 1901 

Förr i tiden kunde man byta efternamn lite hur som helst, men när namnlagen kom 1901 så ”frystes” alla befintliga efternamn i Sverige och för att byta släktnamn var man därefter tvungen att ansöka om detta via myndigheterna.

När namnlagen kom år 1901 var min mammas farmor Augusta Charlotta Bure f. 1876 (Svensson) 25 år. Hennes mamma, Ulrica Charlotta Bure, var ogift och Augusta Charlotta hade vuxit upp som fosterbarn hos sina morföräldrar i Bladåker, Uppland. När namnlagen kom kunde barn till ogifta mödrar anta sin fars namn, om fadern var känd. Augusta Charlotta valde att kalla sig Svensson från 1901, så förmodligen hette hennes far Sven. Hon fick sex barn som ogift och alla fick efternamnet Svensson.

Namnbyte på 1990-talet

När min mamma ansökte om att anta släktnamnet Bure i början av 1990-talet så var kraven att namnet skulle finnas i släkten, i rakt uppstigande led inom de närmaste 80 åren och ha burits i släkten i flera generationer.
När Augusta Charlotta föddes i Bladåker 1876 hette hon Bure, liksom hennes mamma Ulrica Charlotta  f.1854, morfar Johan peter Bure f. 1823 och morfars far Johan Bure f. 1790. Släktnamnet hade därmed funnits i fyra generationer och vi kunde anta namnet.

Nuvarande regler för byte till släktnamn som funnits längre tillbaka i släkten

Enligt nuvarande regler kan man anta ett släktnamn som har burits inom släkten, i rakt uppstigande led (fars mors/mors mors/fars fars/mors fars), i minst två generationer. Namnet ska ha funnits max fyra generationer tillbaka i tiden, från dina föräldrar räknat. Så om mormors mor bar ett efternamn, samt om ett av hennes barn eller en av hennes föräldrar bar samma efternamn, så kan även du ansöka om att få bära släktnamnet.

Här är ett exempel från min egen släkt:
Min farmor, Margit Alice föddes 1910 och fick då namnet Söderman efter sin pappa.
Farmors pappa föddes 1871 och även han hette Söderman, efter sin far och hans far, före honom. Farmors farmor f. 1838 hette Schmidt, ett namn som finns i släkten i rakt uppstigande led i tio generationer. Eftersom släktnamnen Söderman och Schmidt finns i släkten i rakt uppstigande led (pappa-farmor-farmors far/mor osv.) och har burits i släkten, i minst två generationer så skulle jag kunna anta något av dessa namn.

Ansökan om byte av efternamn görs via Skatteverket och kostar 1800 kronor. Avgiften ska betalas in vid ansökan och återbetalas inte om man får avslag, så var noga med att kontrollera allting innan du skickar in ansökan.

Dubbelt efternamn

Om du vill kan du utan avgift lägga till en förälders namn till ditt nuvarande efternamn, med eller utan bindestreck emellan. Jag är en av många som bär båda föräldrarnas namn (Bure Wijk).

”Du kan byta till någon av dina föräldrars efternamn, och i de flesta fall även till ett efternamn som de tidigare har haft. Detta gäller både för barn och vuxna. Du kan byta ditt efternamn till något av följande:

  • dina föräldrars eller någon av dina föräldrars efternamn
  • ett efternamn som någon av dina föräldrar har haft, om de inte fick det i ett tidigare äktenskap
  • ett dubbelt efternamn som är bildat av de efternamn dina föräldrar har eller har haft, om de inte fick det i ett tidigare äktenskap
  • ett efternamn som är bildat av något av dina föräldrars förnamn plus någon av ändelserna -son eller -dotter, eller som är bildat på ett jämförligt sätt”. (Källa: Skatteverket)

Tidigare kallades det namn som stod närmast förnamnet för ”mellannamn”, men sedan 2017 betraktas båda namnen som efternamn.
Här kan du ansöka om dubbelt efternamn gratis.

All viktig information och regler om för- och efternamnsbyte finns här

Lycka till!

 

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

Ett mörkt kapitel i Sveriges historia

Permittenttrafiken är ett mörkt kapitel i Sveriges historia då flera miljoner nazister tilläts att använda svenska järnvägar på sina resor till och från Tyskland. Innan tågen började rulla, specialutbildades cirka 100 militärpoliser som kom att arbeta ombord på de så kallade ”tysktågen” som gick mellan Tyskland och Sverige, via Norge.

Permittenttrafiken 

År 1939 tillträdde i Sverige en samlingsregering bestående av Socialdemokraterna (med dåvarande statsminister Per Albin Hansson f.1885 d.1946), Bondeförbundet (Centern), Folkpartiet (Liberalerna) och Högern (Moderaterna). Samlingsregeringen styrde Sverige fram till sommaren 1945 och dess mål var främst att hålla Sverige utanför andra världskriget men tyvärr kom Sverige att få en allt annat än neutral roll under andra världskriget.

250px-Tyska_permittenter_på_Helsingborg_F_1943
Tyska soldater på Helsingborgs tågstation 1943 Foto: Wikipedia

Permittenttrafiken (även kallad transiteringarna och tysktågen) är ett mörkt kapitel i vårt lands historia då flera miljoner tyska soldater samt vapen och krigsmateriel tilläts att färdas på svenska järnvägar. De transiteringar som pågick 1940-1943 innebar ju att Sverige faktiskt deltog passivt i kriget, på Tysklands sida. Beslutet fattades av regeringen utan att man tillfrågade riksdagen. Överenskommelsen med Tyskland handlade till en början om att låta tyska soldater på permission att färdas till och från Tyskland på svenska järnvägar, men även vapen och krigsmateriel kom snart att fraktas i tungt lastade vagnar på våra järnvägar. Sveriges medborgare kände inte till vad som pågick i landet förrän permittenttrafiken redan var i full gång. Att man över huvud taget fick vetskap om detta berodde förmodligen på att samfundet Nordens frihet, som var emot nazismen, avslöjade det avtal som regeringen hade ingått.

Specialutbildade järnvägspoliser

Inför uppgiften att frakta militära tyska trupper med tåg, specialutbildades cirka 100 militärpoliser som kom att arbeta beväpnade, som järnvägspoliser ombord på tågen. Min farfar var en av de som anställdes av Militärbyråns chef Carl C:son von Horn. Farfar arbetade på uppdrag av kungliga järnvägsstyrelsen – och avlönades av Statens Järnvägar (SJ).

Carl C:son von Horn vid Militärbyrån anställde ett hundratal fältpoliser som blev bevakningsmän på permittenttågen. Foto: Järnvägsmuseet

I juni 1940 började tysktågen rulla – till en början den så kallade ”hästskorutten” Trondheim-Narvik (via Storlien-Östersund-Riksgränsen). Därefter tillkom dagliga extratåg mellan norska Kornsjö, (som var ändstation för permittenttrafiken) och Trelleborg. Vissa tåg gick mellan Trelleborg-Narvik. Samma år började man även skeppa över tyska trupper från Helsingör till Helsingborg. Under de tre år som permittenttrafiken pågick reste två miljoner tyska soldater mellan Oslo och Trelleborg, ofta via Olskrokens station i Göteborg.

Bevakningspersonalen hade SJ:s emblem på mössan och polisens, på bröstet. Foto: Wikipedia

Permittenttrafiken via Olskroken i Göteborg

Under den tid permittenttrafiken gick via Sverige var min farfar stationerad i Göteborg och arbetade på tågen som gick mellan Göteborg och Norge. Som anhörig har jag många frågor som tyvärr aldrig kommer att bli besvarade. Jag lärde aldrig känna honom och han finns tyvärr inte kvar i livet.

Hur tänkte han egentligen när han tackade ja till uppdraget som polis på dessa ”tysktåg”? Gjorde han ett eget val, eller blev han ”kommenderad” till sin arbetsuppgift? Norge var ockuperat av tyska trupper mellan 1940-45 och farfar hade sina släktrötter där på sin mammans sida, så jag har väldigt svårt att tro att han på något sätt sympatiserade med nazisterna, men man kan aldrig riktigt veta hur människor tänker och fungerar.

Förhoppningsvis gjorde han någonting bra under sina resor. Kanske hjälpte han människor? Man kan alltid hoppas. Kanske var han en av de som smugglade svenska tidningar till Norge genom att placera dem under tågen när de passerade Göteborg? Tyvärr kommer jag aldrig att få veta…

Farfar var en duktig skytt inom det militära och utbildades till järnvägspolis när andra världskriget började. Foto: Privat

 

 

När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.


Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Bland fattiga och bödlar på Kyrkbacken i Västerås

Kyrkbacken – förr ett område för de fattiga och förskjutna

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås är en stad med anor från 1000-talet. Staden, som ursprungligen hette Westra Aros blev biskopsstift på 1100-talet och domkyrkan, som från början kallades ”Maria bebådelsekyrka”, invigdes år 1271. I dag är Kyrkbacken, berget bakom domkyrkan ett väldigt attraktivt bostadsområde men under lång tid var det ett område där de fattiga och förskjutna invånarna bodde. När pesten kom till Västerås på 1620-talet var det just Kyrkbacken som drabbades först. 

1024px-Västerås-IMG_0570
Foto: Domkyrkan sedd från Kyrkbacken, Wikipedia

Kyrkbacken kallades av västeråsarna kort och gott för ”backarna”. Där i ”norra qvarteret”, bodde stadens sämre bemedlade invånare. Ju längre norrut man bodde, desto lägre tycks människors status ha varit. På, vid och intill ”Kiörkbacken” bodde år 1697 skräddare, smeder, målare, snickare, skomakare och soldater. Här bodde även fattiga änkor, som exempelvis västeråsarna Malin Andersdotter, änka efter Olof Phillip, och Anna, Anders Schwarz änka. På 1740-talet inrättades en fattiggård på Kyrkbacken som skulle hysa de fattigaste invånarna. 

Bödlarna på Kyrkbacken 

På Djäknegatan, längst norrut, bland de fattigaste av fattiga, hade bödeln (även kallad skarprättare och mästerman i äldre tid) sin bostad. ”Mästermansgården” hyste stadens bödlar från 1500 till 1830-talet. Till bödelns arbetsuppgifter hörde att prygla och avrätta brottslingar enligt en speciell prislista. Det sägs att en avrättningsplats, ”galgen”, funnits norr om Brunnsgränd, på Kyrkbacken.

Några av Västerås bödlar var Erik Brant, Erik Simonson, Eric Frumerie och Fredrik Strandberg. Den sistnämnde mördades på Kyrkbacken av sin hustru Anna Stina, som lagt gift i hans hönssoppa. Anna Stina flydde efter mordet, men greps och dömdes ”att halshuggas och i bålet brännas”. Men bödelns hustru vägrade att låta sig avrättas och rätten antecknade: ”hon detta ej undergå vill”. Anna Stina fick behålla livet och dömdes istället till landsförvisning och höga böter.

I det här huset mördades bödeln Fredrik Strandberg av sin hustru 1766. Foto: Helena Bure Wijk (från artikel i Västerås tidning 2015

Bödeln – hatad och fruktad, med egen brunn

Bödelsyrket hörde till de mest avskydda av alla yrken. Ofta ärvdes sysslan från far till son i generationer. Efter mordet på Fredrik Strandberg, tog sonen Carl Fredrik över faderns arbete. Västerås bästa vattenbrunn fanns på Kyrkbacken, men då bödeln inte var välkommen att dricka ur stadens gemensamma brunn, fick han ha källan för sig själv. Med tiden kom den att kallas ”Mästermans källa” och den finns fortfarande kvar i den lilla parken vid Vasagatan-Norra Ringvägen.

Avrättningsplatsen låg längst norrut på Kyrkbacken Foto: Helena Bure Wijk

Skarprättare Eric Frumerie

Petra_Mede
Petra Mede Foto: Frankie Fouganthin

I Svt:s programserie ”Vem tror du att du är” fick komikern och TV-personligheten Petra Mede veta att hon är ättling till skarprättare Eric Frumerie som under sin livstid var verksam i Örebro-, Värmlands- och Västmanlands län. Eric var född 1777 (1779 enligt Svt) i Svennevad, Örebro län och levde sina sista år på Kyrkbacken i Västerås. En del av avsnittet där Petra medverkar kan du se här

Det spökar på ”backarna”

När jag arbetade som reporter på Västerås Tidning gjorde jag ett reportage om en familj som bor granne med bödelns gamla gård på Kyrkbacken. Husgrunden samt vissa delar av familjens hus har anor från 1600- talet då en linvävare och hans familj bodde där. Det spökar i huset, men familjen är inte rädda. Familjen hade precis flyttat in i huset när ljudet plötsligt höjdes kraftigt på stereon och man såg hur volymratten rörde sig, av sig själv.

Ljudet av okända fotsteg och spring i trappan är familjen sedan länge vana vid. En dag såg den då 4-årige sonen en man som tittade in genom fönstret till hans rum. De vuxna i familjen blev konfunderade eftersom rummet ligger på övervåningen, flera meter ovanför marken, men sonen var säker på sin sak.

Familjen bor granne med den gamla Mästermansgården på Kyrkbacken. Foto: Helena Bure Wijk, artikel i Västerås Tidning 2015-06

 

 

 

 

Källor: Texten är delvis hämtad från min artikel i Västerås tidning 2015-06, Husförhörslängd Västerås 1697-1707, boken ”Skarprättare, bödel och mästerman” av Jan G Ljungström, Visit Västerås och ”Vem tror du att du är” säsong 5 (2012)

Ryttartorpet

Johan Eriksson Bure föddes år 1790 på gården Burvik i Knutby, Uppland. Han var min morfars mormors farfar. Förr i tiden var det den äldste sonen som fick ta över släktgården och Burvik togs därför över av brodern Anders som var äldst. Johan fick skaffa försörjning på annat håll. Han valde att bli ryttare och dragon. Vid anställningens början år 1813, fick han ryttarnamnet Bure. Dragoner var infanterisoldater som förflyttade sig med häst, men som stred till fots.

Svenska_dragonuniformer,_Nordisk_familjebok
Svenska dragoner från sent 1600- till 1900-talet. Bild: Nordisk familjebok 1907

Ryttarnamn
Soldaternas namn hade ofta anknytning till det geografiska område där man verkade, men namnen kunde också anspela på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen ”Stark”, ”Munter” och ”Glad” gör. Johan Bure fick ett ryttarnamn som var kopplat till gården Burvik och till det rusteri där han var anställd. Burvik hette ursprungligen Yla, men fick sitt nuvarande namn på 1600-talet när Jonas Bure från Skellefteå köpte gården.

Ryttartorpet Svanbol är ett så kallat dubbeltorp som hyste två dragonfamiljer. Torpet byggdes någon gång på 1600-talet. Foto: Helena Bure Wijk

Ingen dans på rosor
Johan gifte sig med soldatdottern Ulrica Stark och paret flyttade in i dragontorpet Svanbol i Knutby. Det var svåra tider och livet som soldat och soldathustru var ingen dans på rosor.  Paret fick många barn tillsammans men endast några få nådde vuxen ålder. Johan var anställd som dragon och ryttare vid Livregementets dragoner under de kommande 31 åren och han slutade sitt yrkesliv med betyget ”tjänt berömligt”. Han avled i Knutby 1858: ”Askedade dragonen och Häradstjänaren Jan Bure 68 år, 3 månader och 3 dagar”.

Efterträdare med samma namn
Torpet Svanbol kom därefter att hysa andra dragoner, som fick samma efternamn som föregångaren. Huset, som var i mycket dåligt skick genomgick flera renoveringar under senare delen av 1800-talet. Det var bland annat hål i väggar och spisen var otät med ohälsosam rök i bostaden som resultat. Dessutom var fähuset fallfärdigt. I slutet av 1800-talet fick torpet, som tidigare hade varit naturfärgat, sin nuvarande röda färg.

Foto: Privat

Ett vackert torp med historia
För några år sedan fick jag kontakt med tropets nuvarande ägare. Familjen har lagt ner hundratals arbetstimmar på varsam renovering för att återställa det gamla torpet till ursprungligt skick. Att torpet var väldigt ohälsosamt kallt och dragigt när Johan och Ulrica bodde där, det framgår av Krigsarkivets handlingar då man genomförde besiktningar. De nuvarande ägarna har hittat människohår som har använts för att täta de dragiga fönstren. Kanske försökte Ulrica förtvivlat att täta fönstren med sitt hår, för att barnen skulle överleva? Men endast fyra av de elva barnen överlevde till vuxen ålder.

De nuvarande ägarna har även hittat vitlöksplantor intill torpet. Vitlök har använts sedan tusentals år tillbaka för att bota förkylningssjukdomar och har även använts som beskydd,  för att hålla onda krafter borta.

Det gamla torpet vårdas idag ömt av nuvarande ägaren. Foto: Privat

 

 

Baptister i släkten

Baptisterna. Målning av Gustaf Cederström, 1886

Reformationen
Reformationen inleddes i Europa under 1200-talet och reformatorerna – de var många – hade alla som mål att förnya och återföra den mäktiga katolska kyrkan till något som var mer ”äkta” och ursprungligt. När den katolske munken och teologen Martin Luther f.1486 spikade upp sina 95 teser på porten till Schlosskirche i Wittenberg år 1517 där han protesterade mot avlatsbreven inom katolska kyrkan så tänkte han sig aldrig att hans handling skulle starta en helt ny religiös rörelse, men så blev det. Vid ett möte i Uppsala år 1593 blev den evangelisk-lutherska tron rådande i Sverige.

Martin Luther, målning av Lucas Cranach

 

Jean Calvin

 

Jean Calvin

Martin Luther var långt ifrån den enda som hade invändningar mot katolska kyrkan. Jean Calvin f. 1509 var också han upprörd över kyrkans förfall och blev grundare till kalvinismen. Kalvinismens dubbla predestinationslära är dess mest typiska dogm. Calvin menade att Gud redan har gjort sitt val och det finns ingenting människan kan göra för att påverka om hon/han hamnar i himmel eller helvete efter detta liv, men man måste arbeta hårt varje dag ”som om” man vore en av de utvalda. Även i Martin Luthers föreställningsvärld hade Gud redan gjort sitt val och människan måste hålla sig inom sin tilldelade ”fålla” och arbeta hårt för att uppfylla Guds bud, trots att hon inte visste om hon var utvald till evigt liv eller fördömd och förpassad till helvetets eviga pina.

Baptismen
Baptismen har sin ursprungliga grund i den kalvinistiska reformerta läran men delades med tiden i två ”grenar” där den ena gruppen valde att anta en mildare predestinationslära, medan den andra fortsatte att följa Jean Calvins. Under 1800-talet hade kyrkan stor makt och baptisterna ansåg att prästerna inte skulle ha tolkningsföreträde. Varje människa skulle ha frihet att tolka Bibeln på egen hand.

Den första baptistiska församlingen grundades i vårt land 1848, i en tid då det var olagligt att utöva annan tro än den lutherska. Baptismens grundare, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad för sitt brott men i slutet av 1800-talet hade rörelsen vuxit sig stark i Sverige och det fanns hundratals baptistiska församlingar runt om i landet.

Anmält sig hava baptistiska åsikter
Min mormors morföräldrar, Per-August Persson och Hedvig Kristina, bodde i Krokek, Östergötland och blev hängivna baptister i mitten av 1800-talet. De fick många barn men vägrade att döpa dem i svenska kyrkan. Det står antecknat ”icke döpt” vid barnens födelser. I församlingsböckerna står det att Per August ”anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter”.

Vuxendop
Baptisterna har ingen enhetlig troslära men vilar på de båda hörnstenarna skrifts- och frihetsprincipen. Man anser att all vägledning ska sökas i Bibeln, framför allt i Nya testamentet. Innan allmän kvinnlig rösträtt existerade i vårt land så var det lite friare i de baptistiska församlingarna där kvinnor kunde ha olika uppgifter. Frihetsprincipen handlar för baptisterna om att varje individ själv måste ha frihet att välja sin egen tro och man praktiserar därför vuxendop (troendedop). När ett litet barn föds till världen ber man för barnet och dess föräldrar i en välsignelseakt, men dopet får vänta tills individen själv vill inträda i församlingen.

Barnen betraktades som oäkta
Under 1800-talet hände det att baptister förvägrades att gifta sig. Deras odöpta barn betraktades som ”oäkta”. Det var även förbjudet att samlas till gudstjänst utanför Svenska kyrkan. Per-August Persson och hans hustru Hedvig Kristinas barn var inte döpta i Svenska kyrkan och kunde därmed inte heller konfirmeras, vilket gjorde att man gifte sig borgerligt.

Per-Augusts dotter Gerda Helena var varken döpt eller konfirmerad och gifte sig därför borgerligt i Krokek 1905.

 

Mormors morfar Per-August Persson f.1848 blev baptist och barnen döptes inte i Svenska kyrkan

Var Tunakvinnan Sveriges första häxa? 

Varmt tack till alla er som kom till en fullsatt föreläsning på Västerås stadsbibliotek i onsdags!

Hon levde någon gång på 200-talet och vid sin sida hade hon även sin sierskestav och amuletter. En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan – völvan – en vördad schaman men under 1600-talet förvandlades hon till häxa och brändes på bål.

Tack till Västerås släktforskarklubb och Västerås stadsbibliotek som arrangerade!

IMG_5730

Tenhunen i Tunsjön

1024px-Skuleberget
Landskapet Ångermanland gränsar mot Medelpad, Jämtland, Lappland, Västerbotten samt Bottenhavet. Foto: Zejo

Familjer utan släktnamn

De skogsfinska familjer som bosatte sig i Ångermanland under 15- och 1600-talet är väldigt svåra att forska vidare på eftersom de förlorade sina finska släktnamn när de kom till området som nybyggare. Den första generationen antecknades endast med förnamn samt tillägget ”finne” i kyrkböckerna, vilket gör att många av oss med rötter i Ångermanland har släktträd med många ”Pål”, ”Henrik”, ”Eskil”, ”Grels” och ”Sjul”- ”finne”, utan efternamn. Därför är det extra roligt när man någon gång lyckas koppla de finska anfäderna- och mödrarna till deras ursprungliga finska släkter.

Farmors mormors farfars morfars mormors morfar hette Mikael Henriksson f.1622. Mikael var torpare på finntorpet Tunsjön i Dals socken, Ångermanland från år 1650. Han var gift två gånger, med min anmoder Märit (utan efternamn men troligtvis hette hon Henriksdotter) samt med Elin Eskilsdotter som var dotter till Eskil Göransson ”finne” och Karin Persdotter i Knäsjön, Ytterlännäs.

De gamla källorna berättar att Mikael år 1650 fick fastebrev på hus och jord efter ”Hinrik finne”, hans far. Efter några år hade Tunsjön utökats med 4½ seland och var då ”fullsuttet” hemman. Ett tjugotal år senare, år 1672 kunde Mikael visa att han även var bördig till ett halvt hemman i Holm, Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland, där hans far hade levt.

Tenhunen från Jorois, Savolax

Mikaels far var enligt källorna knekten och torparen Henrik Pålsson Tenhunen f. 1600 som först bodde i Grundtjärn, Anundsjö. Från 1646 var han skriven på finntorpet Tunsjön:”En finne på Torsåkersskogen vid Tunsjön detta år 1646”. Fadern gick bort år 1653. Henrik var gift med okänd hustru.

Mikaels farföräldrar var Pål Henriksson Tenhunen f. 1575 i Jorois, Savolax, d. 1651 i Grundtjärn, Anundsjö och Ella Pålsdotter f. i Grundtjärn. Ella var dotter till Pål Pålsson f. 1590 i Viksjö finnmark, Stigsjö, Ångermanland och Märeta Matsdotter f. 1590 i Stigsjö. Ellas farfar var Pål ”finne” f. ca 1555 i Finland, d. 1639 i Viksjö, finnmark i Stigsjö.
Pål Henriksson Tenhunen var son till Heikki Tenhunen f. 1545 i Savolax och okänd hustru.

Konflikter bland finska nybyggare

Finnarna var till en början välkomna och erbjöds flera års skattefrihet för att bebygga och odla den ångermanländska vildmarken där ingen bodde då, men med tiden växte missnöjet gentemot nybyggarfamiljerna. Finnarna ansågs bland annat vara okristliga och trollkunniga. Man höll sig gärna till gamla sedvänjor och sitt språk. Att man bodde långt från ”civilisationen”, på avlägsna platser i de djupa skogarna, fördröjde säkert assimilering.  Att skogsfinnarna som kom till Ångermanland även förlorade sina släktnamn kan också ha varit en orsak till konflikt. Släktnamnet visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade gällande jakt och fiske. Att man förlorade namnet kan möjligen varit en grund till konflikter mellan nybyggarfamiljerna. Redan tidigt 1600-tal visar domböckerna hur de finska nybyggarna råkade ”i luven” på varandra och mästrade, hotade och misshandlade varandra så svårt att vissa familjer tvingades begära skyddsbrev från kungen för att kunna bo kvar.

Två anfäder försökte skrämma bort varandra genom att använda trolldom. Att ”stämma” björn var en form av svart magi där man mentalt trodde sig kunna ta kontroll över björnen och få djuret att döda ovännens tamboskap. Det har berättats att de båda anfäderna med sin trolldomsförmåga fick den arma björnen att springa fram och tillbaka mellan gårdarna tills den var alldeles skinnflådd under tassarna.

Foto: Helena Bure Wijk

Våld och trolldom på fjället

Byn Forsed i Ytterlännäs beskrevs tidigt som en ”froste by upp på fjellet”. Det var finnar som upptog och envetet brukade marken trots att frosten ofta låg kvar långt efter midsommar och omintetgjorde skörd. Finnarna i Forsed var tidigt beryktade för trolldom då den finske vismannen Kristian finne mot betalning botade sjuka, hittade stulna saker och pekade ut tjuvar. Redan 1655 ställdes han inför tinget, anklagad för trolldom. Och ännu tidigare, år 1648 var han i fokus för ett misshandelsmål – mot sin mamma. Mikael Henriksson i Tunsjön vittnade då mot släktingarna i Forsed: ”Christier finne i Forsse hafver nästförledne annandag jul slagit sin moder med näven och dragit henne i håret och hans hustru slagit sin svärmoder i huvudet med ett vedträd så att blodet lopp ut därefter”.

Foto: Helena Bure Wijk

De beryktade 

När trolldomshysterin nådde Norrland och Ångermanland tjugo år senare, riktades blickarna först mot de familjer som redan var beryktade för trolldom och för att på olika sätt vara ”bråkiga” och okristliga. Ättlingarna till skogsfinnarna låg då väldigt illa till. Margareta Henriksdotter, mor till vismannen i Forsed (som blivit misshandlad av sin son) avrättades, liksom Mikael Henrikssons hustru Märit.

Margareta i Forsed beskrivs i rättegångsprotokollen som ”utgammal, mer än 80 åhr, går stödd på tvenne käppar”. Under förhöret vägrade Margareta att prata svenska och hon bröt därmed mot Svea rikes lag. Hon låtsades först inte förstå vad som sades, men när tre vittnen påstod att hon brukade sitta i Blåkulla och rensa grisfötter, då blev hon arg. Margareta tog sin större käpp och gick till attack mot dessa vittnen. Hon drog sedan upp en kniv ”för att them skadha”. När tre starka män skulle sätta henne i handklovar så bet hon dem i händerna. ”Finskan Margareta i Forsse” halshöggs och brändes på bål.

Under rannsakningen sa anmodern Märit till sitt försvar att hon ”ingen annan synd hade bedrivit än att hon en gång hade stulit en hare och låtit sig lägras av en ogift knekt” men förhören och tortyren fortsatte och när hon senare stod inför rätten, utvakad och svimfärdig stack man henne i händerna med nålar, eftersom man trodde att sovande ”häxors” själar kunde smita iväg till Blåkulla. Märit vaknade och sa: ”Tro inte att jag är i Blåkulla!”. Hon halshöggs och brändes på bål i juni 1675.

1024px-Utsikt_över_Solberg
Foto: Wikipedia

Källor: Björna och Trehörningsjö socknar, en bortglömd finnbygd? (Tord Eriksson, 2009), Skogsfinska släktnamn i Skandinavien (Bladh, Myrvold och Persson, 2009), Om finnar och lappar (Lars Ivar Hansen 2006), egen forskning.

Berättelsen om ett ovanligt hus

Mormors farmors farfars far byggde ”Gjutstugan” i Hällabrottet. Foto: C.G Rosenberg

”Den vakne hejdar ibland sina steg inför det ovanliga. Han ser, tänker, frågar och drar slutsatser. Om han är Kumlabo och på landsvägen dröjer framför den gamla och nu obebodda manbyggnaden till det forna kronohemmanet Hällabrottet, väckes nog också en medkänsla, lik den man hyser för en stum och säregen åldring, som med sliten dräkt, trött blick och påtaglig oro bidar sitt slutliga öde” skriver Henrik Juhlin när han på 1950-talet betraktar den märkliga ”Gjutstugan” i Hällabrottet, Kumla.

Min mormors farmors farfars far hette Sven Persson Lönnberg och föddes i Högby, Ekeby (Kumla, Örebro) år 1718. Sven blev soldat och kronobonde, liksom sin far, Per Dansson. Sven Lönnberg hade förmodligen gått ur historien som en helt okänd person om det inte hade varit för att han under sin livstid byggde det märkliga huset som idag kallas ”Gjutstugan”.

Huset byggdes cirka år 1774 och skiljer sig markant från övrig bebyggelse i Hällabrottet eftersom det är byggt av grovt huggen kalksten. Sven och hans bror, Olof Hellström, som var kunnig inom stenhuggeri, hjälptes åt att uppföra huset, som består av två våningar med två lägenheter. Anledningen till att man valde just kalksten var att kungen redan 1757 hade beslutat att de bönder som uppförde sina hus av sten i stället för av trä, skulle få 20 års frihet från ”alla personliga avgifter för sig samt hustru och barn”. Det var således på grund av att man ville spara på Kronans skogar och erbjöd ekonomiska lättnader för dem som valde annat byggmaterial, som ”Gjutstugan” fick sin speciella prägel.

Att bygga huset var tidsödande och bröderna Sven och Olof hjälptes åt. Brodern Olof Hellström hade vid tiden då bygget påbörjades redan uppfört ett eget hus till sin familj. Han var den som passade murstenen i hanterliga stycken, skötte bränning och släckning av kalk, rappning, samt bjälklags- och takarbeten. Murning och uttorkning av kalkstenen var tidskrävande och arbetet bör därför ha pågått under minst ett år. ”Ugnen för kalkbränningen stod antagligen i trakten av den nuvarande konsumbutiken. På 1782 års karta är nämligen ett ”kalkugnsröse” markerat på detta ställe cirka 180 meter från byggnadsplatsen” berättar Kumlabon Henrik Juhlin.

”Gjutstugan” byggdes för två familjer och hade (för sin tid) något så ovanligt som källare med tvättstuga. Huset hade ursprungligen torvtak som ersattes med tegel under början av 1800-talet. Garderober och skafferier saknas helt i huset. Förr i tiden hade man istället kistor och lösa skåp för all förvaring. Stenväggarna är 50 centimeter tjocka och innerväggarna var ursprungligen ”stänkta” och kalkfärgade. Innertaket är isolerat med brädor och golvet i förstugan består av stora kalkstenshällar, men övriga golv är av trä. Alla ugnar i huset är murade och putsade med upp- och nedgående rökkanaler. ”Väggarna i den västra vindskammaren äro icke panelade; de bestå liksom stora vindens västra vägg endast av barkat rundvirke, tätat med mossa. Husets interiör präglas av den största enkelhet. Trappan till den övre våningen är av kalkstensblocksteg och har en provisorisk prägel. Ledstänger saknas, även kring trappöppningen” berättar Juhlin och fortsätter: ”Hörnen samt fönster- och dörrfoder äro slätputsade. Färgen är gulgrå. Skorstenarna äro gjorda av kalkstenshällar och av en förr på orten gängse typ. Huvudfasaden har en välgörande sluten och allvarlig karaktär”.

Nybergs karta över Gjutstugan

Källor: Egen släktforskning och Kumla julblad 1955

 

Gruvarbetare i Dannemora

Dannemora_Elias_Martin_1700
Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800

Öregrundsjärn av högsta kvalitet

I Dannemora gruvor i Uppland bröt man  järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.

Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.

Gryttjom_7097.tif
Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan

Gruvdrängar- och pigor i Dannemora

Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.

Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaf f. 1843,  och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.

Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna

Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.

Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.

Farlig arbetsplats

Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.

På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.

 

 

 

Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning

Finska nybyggare i Kolmården

Kolmården i Östergötland Foto: Helena Bure Wijk

Finska nybyggare vid Bråvikens strand

Till vackra Kolmården vid Bråvikens strand i Östergötland kom en gång i tiden en grupp finska nybyggare för att finna en ny framtid. Förmodligen kom de med båt via Östersjön och fann att de rika, täta skogarna på bergshöjden skulle bli en perfekt boplats och den närliggande Bråviken gav goda fiskemöjligheter, men tyvärr finns nästan ingenting nedtecknat om de finnar som slog sig ned i trakten. Lyckligtvis har FINNSAM påbörjat en kartläggning av finsk bosättning i området och detta är väldigt spännande för alla oss som släktforskar i Kolmården.

Min mormors släkt bodde i Kolmården och enligt rykten i släkten var de ättlingar till de finska nybyggare som kom dit en gång. Mormors morfars mammas familj hade tre ”trollstenar” utanför sin stuga till beskydd. ”Trollstenarna” sades vara en finsk sedvänja.

Trollstenarna utanför stugknuten Foto: Privat

Kartläggning av finsk bosättning i Kolmården

FINNSAM har sedan 1992 verkat för att underlätta samarbete, forskning m.m. kring finnskogsaktiviteter på många orter och nätverket är öppet för alla som är intresserade av skogsfinnarnas kultur och historia. Varje år anordnar man konferenser på finnskogen i Sverige och Norge, samt temaresor till olika platser där skogsfinnarna en gång levde. 26-27 oktober 2019 anordnar man för första gången ett helgseminarium i Kolmården för att inleda kartläggningen av finnarnas kolonisation och bosättning i området, som innefattar såväl delar av Södermanland som Östergötland.

Mer information om FINNSAM, medlemskap m.m. hittar du här

Kolmården vid Bråviken Foto: Helena Bure Wijk

 

Skapa släktträd för DNA-matcher (hitta släktskapet del 2)

 

Foto: Helena Bure Wijk

I det här inlägget ska jag berätta hur du kan hitta släktskap till dina DNA-matcher genom att bygga släktträd. Det är viktigt att du kan skriva ned och spara alla uppgifterna som du hittar, antingen i ett anteckningsblock, i datorns kalkylprogram eller i ett släktforskningsprogram – välj det alternativ som passar sig bäst. När jag gör släktträd använder jag programmet Min släkt.  För enkelhetens skull kommer jag att använda mig själv som exempel i det här inlägget och kallar mig därför för ”DNA-matchen” 🙂

Hitta släktskapet
DNA-resultatet är äntligen färdigt och du har förmodligen fått en lååång lista med en massa DNA-släktingar som du inte har den minsta aning om vilka de är. De DNA-matcher som är högst upp på din sida delar du mest DNA med…och där i listan ser du en person som tydligen är en ganska nära släkting, men du vet inte alls vem den här människan Helena Bure Wijk är…

Google kan ge en vink om DNA-matchen är en släkting på pappas eller mammas sida.

Googla
Google kan vara väldigt bra när man söker information om sina nyfunna DNA-släktingar. Här får man ofta veta var personen bor och bostadsorten kan vara en bra ”vink” när det gäller att se om släktskapet är på fars- eller morssidan. När det gäller den här DNA-matchen är Google inte till någon hjälp alls. DNA-matchen uppges nämligen bo i Västerås, en stad där det inte finns några släktkopplingar alls…men DNA-matchen verkar vara i en mogen ålder (född före 1985) och därför kan man gärna gå vidare till nästa steg om man vill…

Arkiv digital
Alla kyrkböcker är numera gratis att söka i via Riksarkivet och det är fantastiskt. När det handlar om att hitta människor som lever nu är Arkiv digital och dess register Sveriges befolkning t o m 1985 en riktig guldgruva. Arkiv digital erbjuder flera olika abonnemangsformer och jag brukar abonnera en månad i taget, då och då, för att bygga släktträd. Eftersom den här DNA-matchen är född före 1985 så hittar man henne lätt. Hennes mamma uppges vara född i Uppsala och det kan vara en viktig uppgift om man vet att man har släktkopplingar till det området.

Gå bakåt i tiden genom register och kyrkböcker
Genom register och kyrkböcker är det enkelt att skapa släktträd för DNA-matcher som du kan jämföra med ditt eget träd. Här ser man att DNA-matchen Helena har släktrötter i Bladåker, Uppland och Norrköping, Östergötland som kan ge en ”vink” om gemensamt släktskap och var man bör fördjupa forskningen.

 


Anteckna alla barn
När man söker efter den gemensamme anfadern är det viktigt att anteckna alla barn i släktträdet eftersom din DNA-match kan härstamma från en bror eller syster som är ättling till den gemensamme anfadern.

Bygg träd även för okända DNA-matcher
Om du, liksom jag har okända fäder i ditt släktträd så kan det vara bra att göra släktträd även för de DNA-matcher som man inte alls hittar någon ”koppling” till. Jag har nu många helt okända släktträd i min dator då både min morfars pappa och hans mammas pappa är ”okända”, men genom att bygga släktträd så börjar jag kunna se en röd tråd vad gäller födelseorter och namn. Det är tidsödande men kan vara värdefullt.

Några av mina DNA-mysterier som blivit lösta genom att skissa släktträd för DNA-matcher

DNA-match 354 cM utan släktträd visade sig vara farmors mammas systers barnbarn

 

DNA-match och jag delar 68 cM och den gemensamma anan finns sex generationer bakåt i tiden.

Tio generationer bakåt hittades den gemensamme ”nämnaren”, DNA-match 42 cM

DNA-match endast 39 cM, anfadern hittades tio generationer tillbaka

 

 

Hitta släktskapet del 1

Det finns en gemensam anfader någonstans (hitta släktskapet del 1)

 

Foto: Helena Bure Wijk

DNA-matcher är nu levande släktingar
DNA-släktforskning kan vara fantastiskt roligt och spännande…och ibland väldigt frustrerande. När du väljer att göra ett DNA-test genom något av de företag som erbjuder denna tjänst, exempelvis Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage så kommer du att få inloggningsuppgifter till en privat sida där ditt DNA-resultat,  dina DNA-matcher, etnicitetsuppskattning m.m. visas.

När DNA-resultatet väl har kommit får du många DNA-matchningar. Dina matcher är personer som är nu levande släktingar till dig, som också har låtit DNA-testa sig. De släktingar som du delar mest DNA med, kommer att listas högst upp på din sida. Det är nu det riktigt spännande detektivarbetet kan börja.

Hitta den gemensamme anfadern
Hur i hela friden är man släkt med alla dessa personer? Det vet man sällan till en början, men en sak kan man vara säker på och det är att det någonstans bakåt i tiden finns gemensamma anfäder som man delar med DNA-matcherna. Nu gäller det bara att hitta dem…vilket ofta visar sig vara lättare sagt än gjort. DNA-släktforskning är ett riktigt spännande detektivarbete.

Ett släktträd är värdefullt 
Att ha en grundlig ”pappersforskning” är guld värt när det gäller att hitta gemensamma anfäder för mer avlägsna DNA-matcher. Med en bra grund att stå på kan det vara möjligt att hitta släktskapet även om den gemensamme anfadern finns så långt tillbaka som 10-11 generationer bakåt i tiden.

Den gemensamme anfadern Daniel Mårtensson Dubois f.1655 finns 10 generationer bakåt i tiden. Jag och DNA-matchen delar 39 cM

DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som du är närmast släkt med har de högsta siffrorna. Ett råd är att börja med att utforska dessa närmaste DNA-släktingar och sedan gå vidare med släktingar på längre avstånd allt eftersom. Om du och din DNA-släkting har en grundlig släktforskning så är det möjligt att hitta släktskapet många generationer tillbaka.

En tom sida istället för ett släktträd
Hos samtliga företag som erbjuder DNA-tester har användare möjlighet att lägga in sina släktträd men det är långt ifrån alla som gör det. Man kanske inte känner till sin släkt eller har kanske gjort ett DNA-test i annat syfte än för släktforskning. Att göra DNA-test har blivit väldigt populärt de senaste åren och det är långt ifrån alla som låter testa sig för släktforsknings skull.

 

När man får nya DNA-matchningar blir man väldigt glad och vill förstås gärna få veta hur man är släkt, men det är inte sällan man möts av en alldeles tom sida, istället för ett släktträd. Ett litet släktträd, åtminstone några generationer tillbaka och gärna med ortsnamnen antecknade, kan underlätta enormt och öka möjligheterna att hitta den gemensamme anfadern.

Om DNA-matchen inte har lagt in något släktträd så kan man skicka mejl med sina funderingar. Kontaktuppgifter brukar finnas intill personens namn. Eller så kan man på egen hand ”bygga” ett släktträd för DNA-matchen och på så sätt hitta släktskapet. I nästa inlägg ska jag berätta hur jag brukar göra för att lösa DNA-släktgåtor.

 

 

 

 

 

Trolovningsbarn

Äkta och oäkta

Att dela in nyfödda barn som ”äkta” eller ”oäkta” så som man gjorde förr i tiden har sitt ursprung i den gamla kristna föreställningen om den ”äkta” sängen: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebreerbrevet 13:4)

”Oäkta” barn kallades de barn som föddes av föräldrar som inte var gifta eller trolovade. Dessa barn saknade helt börd och bördsrätt (arvsrätt). Förutom de juridiska konsekvenserna vad gäller ekonomi så hamnade både barnet och modern i utanförskap och dömdes hårt av omgivningen. Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet.

Trolovningsbarn 

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande och hade samma legitimitet som bröllop. Eftersom kvinnan enligt lag var omyndig krävdes det att hennes far eller en annan nära släkting godkände hennes val av livspartner. Giftoman var den person som enligt lagen bestämde över och hade makt att bevilja kvinnans giftemål och förrätta vigsel (den handling som krävdes för att äktenskapet skulle vara legitimt och juridiskt bindande).

Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.

Trolovningen ingicks av brudgummen och brudens giftoman. Efter trolovningen kom fästningen som bekräftade trolovningen och bandet mellan makarna. Långt in på 1700-talet var överenskommelsen och handslaget mellan man och kvinna, i deras vittnens närvaro det som beseglade äktenskapet och detta lever kvar än idag när vi säger ”ge någon handen”. ”Trolovningsbarn” hade en bättre juridisk status än de så kallade ”oäkta” barnen och fram till 1970 ärvde trolovningsbarn sin far, till skillnad från utomäktenskapliga barn.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

Två systrar

Min morfar fick en dotter flera år innan han gifte sig med min mormor. Han var trolovad med hennes mamma. Under många år har jag sökt efter min mammas halvsyster men har inte lyckats hitta hennes familj förrän nu. Systrarna föddes i Uppsala med tio års mellanrum och de har samma far, men fick tyvärr aldrig möjlighet att träffas och lära känna varandra då mammas syster gick bort för några år sedan. Men om några veckor ska vi träffa hennes fina familj.

Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.

Mamma och hennes syster hade så mycket gemensamt – vänliga och konstnärliga själar som gärna målar tavlor i olja & akvarell, som alltid sätter barnen (och barnbarn-och barnbarnsbarn) främst och älskar naturen, blommor och handarbete. Mamma är så lycklig att hon nu har hittat sin syster och själsfrände genom släktforskningen och ser fram emot att få träffa sin systerson och hans familj.

Vi hittade mammas systers familj genom Arkiv Digitals fantastiska register som är en riktig skattkammare för oss som släktforskar.
– Här kan man söka anorna genom kyrkoarkiven – samtliga födelse- och dopböcker, husförhörslängder, församlingsböcker, vigsel- och dödböcker, in- och utflyttningslängder, bouppteckningar m.m. m.m.
– Genom Arkiv Digital får man även möjligheten att följa familjerna framåt i tiden genom folkbokföringsregister t o m 1985 vilket ökar chanserna att hitta släkten.

Läs gärna mer om trolovningsbarn här

Bouppteckningarna berättar

Foto: Helena Bure Wijk

Som släktforskare har vi ganska små möjligheter att få lära känna de människor som har varit här före oss, på ”djupet”. Kyrkböckernas sparsamma anteckningar räcker helt enkelt inte till för att ge en helhetsbild av personen bakom namnet och årtalet. Frågor och funderingar kring mormors farfars mors fritidsintressen eller hur de gamla anfäderna- och mödrarna var klädda får lämnas därhän…tror man. Men det är här bouppteckningarna kommer in i bilden. Genom bouppteckningarna kan vi förhoppningsvis lära känna personerna lite mer.

Familjen

Genom bouppteckningarna får vi veta namnen på familjemedlemmarna. När morfars mammas farmor, Lena Christoffersdotter f. 1749 i Almunge gick bort 1822 hade hon flera barn enligt bouppteckningen:
”År 1822 den 14 januari förrättades bouppteckning efter avlidne frälsebonden Eric Olsons änka, Lena Christoffersdotter i Burviks ladugård som med döden avled den 9 december 1821 och lämnat efter sig 5st levande barn, fyra söner och en dotter, nämligen son Anders, Eric, Per och Dragonen Jan Bure, samt dottern Greta gift med Bonden Eric Hansson, Kumla å Knutby socken”

Lena var bondhustru i Uppland, född i mitten av 1700-talet. Hon hade det förhållandevis gott ställt och behövde troligtvis inte svälta, som många andra. Bouppteckningen avslöjar hur Lena gick klädd.

Kläder m.m.

Genom bouppteckningen får vi veta vilka ”gångkläder” (vardagskläder) den avlidne bar när han/hon levde. 17-och 1800-talet långt ute på landsbygden kan lätt uppfattas som en lite dyster tid, präglad av vadmalskläder i gråskala, men bouppteckningen avslöjar att Lena klädde sig i färger.  Här finns bland annat upptecknat en grön kappa, en svart klänning, en blå och vit ylleklänning, en blå och röd skjortel (kjol) och en svart och gul kjol samt näsdukar, handskar, strumpor, spinnrock och psalmbok, samt 4 st fingerringar av mässing

Intressen och bisysslor

Lenas bror, Per Christoffersson, var bonde i en närliggande socken och uppgifterna om honom är få i kyrkböckerna, men hans bouppteckning som upprättades 1817 berättar desto mer om vad han arbetade med, vid sidan av sitt heltidsarbete som bonde. Per måste ha varit en duktig snickare och smed. I bouppteckningen finns diverse tackjärnspannor, bleckpannor, hyvelbänkar, skruvträ, huggyxor, borrar, sågar, hyvlar, huggjärn, svarvar, vinklar och snickarbänk upptecknade.

Läskunnighet

Bouppteckningarna kan även berätta om läskunnighet (i alla fall möjligheten att köpa böcker). Syskonen Per och Lena hade högsta betyg i innanläsning och goda betyg i kristendomskunskap. I bouppteckningarna finns biblar, böcker och psalmböcker upptecknade.

Djuren på gården

Även djurens namn kan berätta mycket om familjen och dess rötter. När Per avled 1817 i Almunge ägde han en ”röd” häst på åttonde året, ett sto, en ko med namnet ”Mångås”, en ko med namnet ”Kulla”, en ko med namnet ”Lena” (sin systers namn), en ko med namnet ”Juska” samt en ko med namnet ”Röpeta”. Han hade därtill fem tackor med ull, några grisar, en tjur, en kalv samt en ”spansk ko”. Djurens namn, som är ovanliga för den uppländska landsbygden skvallrar om familjens rötter i norra Sverige.

Tillgångar och skulder

Bouppteckningarna berättar även om personens tillgångar och skulder. Som släktforskare får vi veta mer om vilka personer vår ana hade samröre med och här kan det finnas spännande trådar att ”nysta” vidare i.

Genom Riksarkivet kan du söka efter bouppteckningar helt gratis.

Spännande guidningar på Finnskogen

Vill du lära dig mer om den skogsfinska kulturen och besöka platserna där skogsfinnarna en gång bodde?
Tillsammans med erfarna guider får du möjlighet att uppleva den skogsfinska kulturen på riktigt nära håll och får besöka flera speciella platser där skogsfinnar har bott. Under dessa guidningar (som kan skräddarsys för olika gruppers behov), får man bland annat lära sig mer om den finska invandringen till Solør och Värmland, Carl Axel Gottlunds betydelse och vilka skogsfinska familjer som flyttade till området en gång i tiden. Guiden berättar om skogsfinnarnas rökstugor samt hur de konstruerades, de finska nybyggarnas mat- och bastutraditioner och mycket, mycket mer.

Upplev mystiken på Finnskogen 

Vill du kanske uppleva sjutorpsleden i Lekvattnet, Värmland? Eller kanske mystiken på Finnskogen där du får möjlighet att besöka platserna som människor varit tvungna att flytta ifrån, på grund av spökerier? Jag är certifierat medium och har medial vägledning för alla som vill, efter guidningen.

Guidningarna skräddarsys så att de passar alla behov. Möjlighet till boende finns på både svensk och norsk sida för den som vill.  Kontakta mig gärna för mer information: forskningbw@telia.com

Bröderna Hakkarainen i Aspberget

 

Gammalt finntorp Foto: Helena Bure Wijk

Den gamla finnbyn Aspberget på Höljesskogen i Norra Finnskoga, Värmland var en gång i tiden boplats för både samer och östfinska nybyggare (skogsfinnar) som levde sida vid sida där. Det har berättats att det ursprungligen var två bröder – Pekka och Josef Hakkarainen från Rautalampi i norra Savolax som bebyggde Aspberget. Många nu levande ättlingar till de skogsfinnar som bosatte sig på finnskogarna i Sverige och Norge under 15- och 1600-talet, kan spåra sina rötter till just orten Rautalampi, varför värmländska Torsby och Grue i Norge idag är vänorter till Rautalampi kommun.

Stenhuggarsläkt

För skogsfinnarna var släktnamnet väldigt viktigt eftersom det visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade vad gäller jakt- och fiske. Släktnamnet var det namn som en gång i tiden hade burits av släktens patriark och som sedan gick i arv, i generation efter generation. Namnen bildades ursprungligen utifrån klanledarens egenskaper. Tillnamnen formades efter yrke, hemvist eller personliga egenskaper såsom namnen Hakkarainen som betyder ”stenhuggare”, Karjalainen som betyder ”karelare” och släktnamnet Käivärärinen som betyder ”lockig”.

Bröderna Pekka och Josef Hakkarainen, eller ”Hackran”/”Hackare” som de kom att kallas av sina svenska grannar, härstammade från en stenhuggarsläkt. Pekka (kallades även Per) byggde en gård i Aspberget som fick namnet Peckela/Peckelavalln efter ägaren. Josefs boställe kom att heta Josla.

Pekka (Per) Hakkarainen (f.1570, Saimi Rautalampi) i Aspberget var min anfader, liksom en annan finsk nybyggare, Anders Liitiäinen (f.1625), som bosatte sig där i mitten av 1600-talet. Anders bodde först i Röjden, Värmland men var tvungen att flytta till Gravberget i Norge på grund av djup osämja med en granne. Anders Liitiäinen som även kallades ”Anders Liden”/”Anders liten” var enligt domböckerna en av Norge anlitad spejare och kunskapare under den Gyldenlöfska fejden (norskt-danskt krig mot Sverige under åren 1675-1679). Han bedrev även olaga handel. Byn Aspberget kom att bli ”skövlad och spolierad” under kriget men återuppbyggdes sedan.

Grå vadmalskläder, trindmössor och långa hår

På 1820-talet bestod Aspberget av 16 hushåll som alla var finska. 1860 bodde över 100 personer i byn (500 personer i hela hemmanet) och i början på 1900-talet byggdes byns skola. ”I mitten av 1800-talet var bostäderna byggda på svensk-norskt vis med järnugn och inbyggda sängar, men finnsederna var bibehållna. Man låg på bäddar av starrhö mellan lakan av vita kalvskinn med håren på. Därtill fanns också långulliga fårskinnsfällar. I byn sågs ”små finnpojkar i sina små tarvliga grå vadmalskläder, långa ned på axlarna hängande hår och små efter huvudet formade trindmössor”, berättade på sin tid jägaren och författaren Gustaf Schröder (f.1824 d.1912)

Den siste i Aspberget som talade finska var Erik Josefsson d. 1880, sonson till nybyggaren Josef Hakkarainen.

Mina anor i Aspberget

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Torbjörn Styffe (Klippt och skuret om Norra Värmland 1997), Nils-Erik Iversen, egen släktforskning

 

Måns Michelsson ”finne”

 

Foto: Helena Bure Wijk

Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg beskrev sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. Hasselberg skrev: ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.

Hasselberg har antecknat att det år 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland – Henrik Henriksson ”finne”, Sigfrid Persson ”finne” samt Måns Michelsson ”finne”. Familjerna bebodde gårdarna Gammelgården, Böle och Wojen, men jorden var inte så noga skiftad och namnen på gårdarna växlar på ett förbryllande sätt. Hasselberg tänkte därför att det ursprungligen kan ha kommit en grupp finnar till platsen, som slog sig ned och arbetade där och som var ägare till en och samma gård.

Bråk och stridigheter

Hur det var med ägarförhållandena vet vi inte riktigt, men inbördes stridigheter tycks ha uppstått ganska snart inom den finska gruppen. Redan år 1610 var Måns ”finne” tvungen att skaffa skyddsbrev från kungen, mot sin svåger Sigfrid ”finne”, för att över huvud taget kunna bo kvar på gården. Att släktingarna Sigfrid och Måns avskydde varandra framgår med all tydlighet av domböckerna. Vid Sollefteå ting år 1607 dömdes Måns för att ha skadat sin svåger. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för ”två blånader mot Måns, till böter om 6 mark”.

Tiden gick och familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Vanvördig och talar med swärord

Inte heller nybyggarnas söner tycks ha kommit så särskilt bra överens med släkt och grannar. Olof Månsson f.1597 (min ana), son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande. Rätten antecknade: ”Talar med swärord och pockande”. Även Olofs bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

Olof Månsson anklagades flera gånger för att ha ”huggit och sått rågsvedjor” på annans mark men han blev med tiden landstingsman och flyttade till Nordsjö i Långsele där han bland annat var nämndeman. Olof tycks ha levt ett fridsamt liv på äldre dagar men han trätade  en del med kyrkoherden Laurentius Noraeus i Sollefteå angående ”förmenta präststommar” i Långsele.

Trolldomsanklagelser 

Olof Månsson f. 1597 gifte sig två gånger – första äktenskapen med okänd hustru som avled i ung ålder. Olofs andra hustru, Dordi Michelsdotter var född 1614 och var dotter till Michel Kristoffersson Brase (”Bras-Mickel”), en finsk fjärdingsman och bonde i Långsele. Dordi anklagades för trolldom och Blåkullafärd 1674 och dömdes till kyrkoplikt under fyra söndagar: ”Hustru Dordi, Olof Månssons, i Nordsjö, 50 åhr gammall, förehades hwilken af flickan Maria är angifwen rijdite på een koo till Blåkulla och tillspordes derom”. Även parets dotter Anna f. 1646 anklagades för trolldom men friades. Dordi Michelsdotters syster, ”Bras-Anna” anklagades också för trolldom och dömdes till 120 piskrapp.

Vittnade för de döda

År 1654 blev tre finnar mördade av en man som hette Jon Olofsson och dennes båda söner i Ragunda, Jämtland. Jon dömdes och halshöggs för morden år 1655. Anfadern Olof Månsson uppträdde under rättegången som målsägare för Mats Matsson från Östergraninge, en av de tre mördade finnarna. Målsägarna medgav inför rätten att ”de döda sig själva förränt och gåvo sig till freds med 90 riksdaler i förlikning, varjämte de förklarade sig icke stå efter mördarnas liv”. Man menade således att de mördade personerna själva meddelat att de var nöjda om gärningsmännen betalade 90 riksdaler i förlikning. Man skulle därmed inte kräva hämnd och döda dem.

Foto: Helena Bure Wijk


Finska nybyggare från Savolax och Österbotten

Många av de finska nybyggare som kom till Ångermanland under 15- och 1600-talet härstammade från östfinska Savolax, men det kom även nybyggare från andra områden. Somliga nybyggare hade flytt oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Det verkar som om anfadern Måns Michelsson ”finne” hade sina rötter i finska Österbotten.

Från finska Österbotten kom även anfadern Jon Jonsson som slog sig ned i Härjedalen med sin familj och gav upphov till den släktgren som kallades ”Rems-släkten”. Här kan du läsa mer om honom.

Genom det DNA-test jag har gjort i släktforskningssyfte fick jag nyligen kontakt med en släkting som också härstammar från anfadern Måns Michelsson ”finne”. Det är så fantastiskt att vi idag, tack vare DNA kan få kontakt med nu levande släktingar och hitta det gemensamma släktskapet till anfäder- och mödrar som levde nio generationer (och ännu längre) tillbaka.

 

Källor: Bertil Hasselberg, Graningesläkter, Björn Espell, Richard Gothe, Fornvårdaren I, Thord Bylund och egen forskning

Den nordiska häxans historia

Foto: Helena Bure Wijk

När höstmörkret faller och vinden viner kring husknuten kan det kanske passa bra med en föreläsning om trollkunniga völvor och häxor? Varmt välkommen till Västerås stadsbibliotek 2 oktober klockan 18.00 då jag ska berätta om den nordiska häxans historia. Fri entré!

Arrangörer är Västerås stadsbibliotek och Västerås släktforskarklubb

 

Velgunaho – en mystisk plats

 

Foto: Helena Bure Wijk

Poltergeistfenomen och väsen som bodde under golvet

Röjden i södra finnskoga, Värmland har länge varit omtalat för mystiska fenomen och även spökerier. Gården Velgunaho drabbades av säregna poltergeist-spökerier i början av seklet 1900 och det har berättats att väggfasta bänkar och möbler förflyttade sig som av en osynlig hand, liksom porslin och husgeråd som flög omkring i luften. Stenar kastades mot besökare och alla djuren släpptes ut från ladugård och hagar, som av osynlig kraft.

På gården Velgunaho bodde vid denna tid en familj bestående av Marit, Henrik och Brita. Marit var blind och det har berättats att hon kände på sig när spökerierna startade och hon varnade omgivningen med orden: ”Nu kommer de små igen”. Marit brukade mata dessa väsenden, som tydligen bodde under golvet, med brödmulor, som hon petade ned från sängkanten.

Tvingades att riva huset

På hösten 1900 blev de spökliga fenomenen så påträngande att familjen bestämde sig för att riva huset. Det finns många äldre (och även nutida) ögonvittnesskildringar vad gäller Velgunahos spökerier. Det berättas bland annat om en man från missonsförbundet som försökte välsigna platsen då bibeln plötsligt slogs ur hans hand, en tullare som som såg hur en trebent kaffekokare flög iväg så att kaffesumpen yrde. Strax därpå såg han en stor säng flyttas omkring för att slutligen ställas på ända.

Hitta till Velgunaho: Resterna av gården ligger cirka 500 meter norr om byn Röjden, mellan Bjurberget och Falltorp nära den norska gränsen.

Fruktade, behövda och marginaliserade 

Foto: Helena Bure Wijk

Många gudar och gudinnor 

Det är nu mer än 1000 år sedan fornnordisk hedendom var en levande religion i vårt område. Under järnålden hade människorna i Norden många gudar och gudinnor. Dessa gudaväsen var ungefär som människan själv, både god och ond. En av de allra främsta var fruktbaretsgudinnan Freja. Hon var linets gudinna men även en krigsgudinna som hjälpte guden Oden. Frejas vagn drogs av katter och kattdjur har länge symboliserat styrka, frihet och fri sexualitet. I den egyptiska mytologin fanns till exempel lejongudinnan Sekhmeth och hennes syster, den katthövdade gudinnan Bastet. Liksom solen var gudinnan Sekhmet både beskyddande och gav liv till jorden, men hon kunde även döda med sin enorma styrka. Systern Bast beskyddade de faderlösa barnen, de som kallades bastarder.

I den egyptiska mytologin finns lejongudinnan Sekhmet och hennes syster, den katthövdade gudinnan Bastet. Foto: B. Wijk

Den förkristna gudinnan Freja hade liknande paradoxala egenskaper – hon skapade liv men hade även en koppling till döden. Freja representerade sexualitet och vällust men även magisk sejd (trolldomskonst) och härskarmakt. Hon var linets gudinna, en krigsgudinna och ansågs också vara den främsta av alla völvor (spåkvinnor). Freja hade en slags fjäderskrud (fjäderhamn) med vilken hon kunde anta en fågels skepnad och förflytta sig genom att flyga. Denna fjäderhamn kunde hon även låna ut till människor och gav dem på så sätt flygförmågan.

Gudinnan Freja invigde guden Oden och asarna i sejdkonsten. Bild: Wikipedia

Vandrande stavbärerska

Ordet völva härrör från ordet ”völr” som betyder käpp/stav. Völvan var alltid en äldre, icke-fertil kvinna som hade en stor frihet och som kunde röra sig fritt i samhället. Man har på senare tid hittat ”völvestavar” i ett fyrtiotal nordiska kvinnogravar som begravts intill sina ägarinnor. Man vet inte riktigt hur völvan använde sin stav men man vet att den var en värdighetssymbol som kungar och kultledare har använt sig av genom tiderna. Völvan använde sin stav när hon utövade sejd. De förkristna sejdarna var både män och kvinnor och det har berättats att det var Freja som lärde guden Oden och asarna trolldomskonsten.

Fruktade, behövda och marginaliserade 

De trollkunniga ansågs ha speciella kunskaper och de var både respekterade och fruktade.  De kunde se framtid och fördluten tid, hitta försvunna saker, stilla stormar och bota sjukdom, men de ansågs även kunna orsaka sjukdom och skador. Den kvinnliga sejdaren kallades völva, sejdkona, vala, spåkona och gygr. Den manliga utövaren gick under benämningarna sejdmadr, skratti, trollman och galdraman. I den förkristna religionen hade man fokus på det goda livet här och nu. Inte någonstans längre fram som exempelvis inom kristendomen. Genom sejd kunde man med gudars och gudinnors hjälp få sin vilja igenom.

De trollkunniga var respekterade men även marginaliserade. Speciellt gäller detta de män som ägnade sig åt trollkonst. I sejden fanns något gränsöverskridande som framkallade en nedlåtande attityd hos allmänheten. Under sejden var det vanligt att männen klädde sig i kvinnokläder och  både sejdmän och völvor använde sig även av en speciell sång i falsett som kallades galder (att gala). Det fanns galder för att åstadkomma det mesta på magisk väg – exempelvis galder som stillade stormar, botade sjukdom, tog kraften från förgiftade pilar och som stoppade hat från att växa. I en tid då könsnormer var skrivna i sten såg man gärna ned på de män som klädde sig i kvinnokläder och sjöng galder med hög kvinnostämma. Synen på dessa sejdmän sammanfattades i ordet ”argr/ergi” som betyder ungefär ”skamlig omanlighet”.

I Ynglingasagan 4 kan man läsa följande:

”Oden kunde och utövade själv den konst som ger mest makt och som heter sejd. Därför kunde han veta mäns öden och se det som skulle hända och dessutom döda eller skada de män som vålla dem olycka. Han kunde också beröva folk förståndet eller kraften, och ge den till andra…men att bedriva denna trolldom följs av så mycket omanlighet att det inte ansågs passa för en man och därför lärde man gydjorna denna idrott”.

De trollkunniga männen var alltså inte lika respekterade som de kvinnliga völvorna. Sejdmännen framställdes i en sämre dager och de ansågs vara människor som hade ett ont sinnelag och som gärna använde sin kunskap till negativ sejd (svart magi). Hånet gentemot de trollkunniga männen kunde ske genom verbala beskyllningar (tungonidr) eller genom inristningar eller skulpturer i trä (tränidr) med syftet att vanära och kränka personen. Både tungonidr och tränidr, som användes för att kränka var strängt förbjudet i lag men förekom ändå.

En enda Gud istället för många

När kristendomen sedan etablerades i Norden fastställdes att människan endast hade en enda Gud och religionen kunde endast utövas i speciella byggnader. Endast män kunde  hålla gudstjänst. Med kristendomen kom även bibelns syn på människans liv, präglat av synd. Sexualiteten, som tidigare varit en glädjekälla reglerades nu enligt strikta regler. Den förkristna religionen förpassades till skuggorna och för den som utövade den gamla tron, väntade de strängaste av straff. Gudinnan Freja var särskilt hatad av kyrkan då hon representerade frihet och sexualitet.

Under den kristna epoken, åren 1450-1750 kom närmare en halv miljon människor i Europa att avrättas för trolldom, liksom miljontals katter som också torterades och mördades. Men även om den förkristna tron demoniserades och dömdes hårt från kyrkans håll så levde mycket  av de gamla hedniska föreställningarna kvar långt in i tiden.

Mycket av de gamla hedniska föreställningarna levde kvar långt in i tiden. Foto: Helena Bure Wijk

Mer om häxor och fornnordisk tro kan du läsa här, i ett tidigare blogginlägg. Mer om kristnandet i Norden finns att läsa här.

DNA-släktforskning, ett spännande detektivarbete

Teckning: Helena Bure Wijk

Äntligen har DNA-resultatet kommit och man loggar förväntansfullt in på den personliga DNA-sidan, bara för att inse att man inte förstår någonting. Där är sida upp och sida ned med hundratals – kanske tusentals DNA-kusiner (om du har finskt påbrå), som är släkt på varierande avstånd…men man känner inte igen någon av dem. Det är som ett virrvarr av  mystiska, okända ”2th -4th cousins” och dessutom lika många obegripliga ”remote cousins” som man aldrig någonsin kommer att kunna lista ut släktskapet till. Så känns det i alla fall till en början.

DNA-släktforskning är så spännande…och många gånger väldigt frustrerande, men ge inte upp! Här är några små tips som jag hoppas kan hjälpa dig vidare.

Börja med de närmaste DNA-matcherna

DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som du är närmast släkt med har de högsta siffrorna. Börja med att utforska dessa och gå sedan vidare med släktingar på längre avstånd, allt eftersom. Jag har, tillsammans med flera DNA-matcher lyckats spåra de gemensamma anorna trots att vi bara delar cirka 40 cM, men då krävs det grundlig släktforskning att utgå ifrån. DNA-matcher som du delar 75-100 cM med finns det stora chanser att hitta den gemensamma länken till. Om du, liksom jag har några ”fader okänd” i på vissa grenar i ditt släktträd, så är det svårare, men det är inte alls omöjligt att hitta den gemensamme anfadern med en del detektivarbete.

När jag utgår från mitt eget DNA-test så ser det ut så här när det gäller DNA-matcher och gemensamt DNA:
Föräldrar och barn cirka 3384 cM
Halvsyskon/mor-farföräldrar/barnbarn/moster/morbror/faster/farbror cirka 1693 cM
Föräldrars kusiner cirka 422 cM (1th-2th cousin)
Mor/farföräldrars syskons barnbarn cirka 230-280 cM (1th-3th cousin)
Mor/farföräldrars föräldrars syskons barnbarn cirka 100-110 cM (2th-4th cousin)

Your DNA Guide har gjort ett utförligt schema över centimorgan och beräknat släktskap som du hittar här

Bygg släktträd

Hos samtliga företag som erbjuder DNA-tester har användarna möjlighet att lägga in sina släktträd men det är långt ifrån alla som gör det. Man kanske inte känner till sin släkt eller man har kanske gjort ett DNA-test i annat syfte än släktforskning.

Ett släktträd, åtminstone några generationer tillbaka, kan underlätta enormt och öka möjligheterna att hitta de gemensamma anorna. När de saknas brukar jag bygga släktträd till mina DNA-matcher. Jag har lyckats lösa många DNA-mysterier på detta sätt. När man har kommit några generationer tillbaka så brukar den ”röda tråden” synas i form av släktnamn och geografiska platser.

Att ”skissa” släktträd för de DNA-matcher som saknar egna kan hjälpa dig att lösa släktgåtorna

Riksarkivets digitala forskarsal med Sveriges kyrkböcker och andra viktiga register är gratis att använda. För att enkelt kunna strukturera och spara fynden kan man använda ett släktforskningsprogram, exempelvis Min Släkt som kan laddas ned gratis här

Blåa och röda gubbar

Om du har låtit testa dig på företaget Family Tree DNA så finns det en funktion som kan vara till stor hjälp. När du har lyckats hitta släktskapet till DNA-matcher så kan du ”länka” dem på rätt plats (till rätt ana) i ditt släktträd. Om personen är en släkting på din mammas sida så skapas då en röd ”gubbe”(maternal) och en blå ”gubbe” (paternal), om det är en släkting på pappas sida. På så sätt får du både blåa och röda ”gubar” på din DNA-sida, vilket hjälper dig att enkelt se vilken släktsida dina DNA-matcher hör hemma på.

De blåa och röda ”gubbarna” hjälper dig att se hur du är släkt med dina DNA-matcher

 

En liten guide till Gedmatch

Gedmatch har många bra verktyg för DNA-släktforskning och alla är gratis att använda. I det här inlägget kommer jag att ta upp några av dem.

När du har skapat ett konto på Gedmatch kan du enkelt ladda upp ditt DNA-resultat genom att hämta det från den från din personliga DNA-sida som du har på Family Tree DNA, My Heritage, Ancestry etc. Här finns en guide som visar hur du gör.

Många nya DNA-matcher

Genom att ladda upp ditt DNA-resultat på Gedmatch kommer du att få många nya DNA-matcher som har låtit DNA-testa sig på de olika företagen. Du får även möjlighet att lägga in ditt eget släktträd och se dina DNA-matchers, om de har lagt ut släktträd. För varje DNA-match finns även en beräkning om avståndet till de gemensamma anorna.

Den här DNA-matchen och jag har en gemensam ana ungefär tre generationer tillbaka, enligt Gedmatch.

 

Är dina föräldrar släkt med varandra?

Verktyget ”Are your parents related?” låter dig veta om dina föräldrar är släkt med varandra. Du behöver inte ladda upp deras DNA, det räcker att ditt DNA finns inlagt i databasen. Jag gjorde testet som visar att pappa och mamma inte är släkt med varandra.

Mina föräldrar delar inga gemensamma DNA-segment och är inte släkt med varandra.

Etnicitetsberäkning

Gedmatch har många olika verktyg för etnicitetsberäkning där ditt DNA jämförs med populationer över hela världen. Om man genom DNA-testet har fått veta att man huvudsakligen härstammar från Europa kan man välja verktyget Eurogenes för att få en fördjupad kunskap. All ”etnicitets-beräkning” bör tas med en stor nypa salt, men det kan vara roligt att se hur de olika DNA-testerna överensstämmer med varandra. Om man har judiska anor kan man välja Jtest för att få veta mer. Dodecat är ett annat verktyg som passar om du vet att du har rötter i Asien, Afrika och/eller Europa. World9 passar oavsett varifrån du härstammar i världen och här jämförs ditt DNA med  nio populationer i världen. Prova dig fram.

Genom den funktion som kallas ”oracle” kommer testet att gissa ditt ursprung genom att lista olika populationer. ”Oracle 4” är samma sak, men här listar testet flera kombinationer. Ju högre upp på listan, desto mer sannolik kombination, enligt testet.

Verktyget Eurogenes K36 gissar att jag är svensk…eller tysk, väst-finsk, dansk, svensk-samisk (1 population), eller 50% brittisk och 50% estnisk (2 populationer).

Min DNA-mix består av större ”tårtbitar” fennoskandiskt (Skandinaviska halvön) och nordsjö-DNA, följt av mindre ”tårtbitar” med centraleuropeiskt och östeuropeiskt DNA bland annat.

 

Forntida DNA

Gedmatch har även olika verktyg för att beräkna forntida DNA där det uppladdade DNA-resultatet jämförs med olika fynd (kvarlevor) som gjorts runtom i världen samt jämförelser med forntida populationer som kan ge en fingervisning om vad som döljer sig i våra rötter. Själv insåg jag förfärat att jag till över 80% är en gammal grottmänniska i grund och botten 🙂

Jag – en grottmänniska 🙂 57,41% västeuropeisk jägare/samlare (WHG), 23,75% jägare/samlare från Kaukasus (CHG) och 18,84% stenålders-jordbrukare (ENF)

 

Illustration: Helena Wijk

Här kan du läsa mer om Gedmatch i ett tidigare inlägg

Gedmatch – ett bra verktyg för oss som DNA-släktforskar

Foto: Helena Bure Wijk

Gedmatch är en kostnadsfri och oberoende databas där man kan ladda upp sitt DNA-resultat, oavsett vilket företag man har låtit testa sig hos. På så sätt får man många nya möjligheter att hitta sina anor genom alla de DNA-matcher som man får via Gedmatch. Genom Gedmatch får man även fri tillgång till flera andra verktyg som kan vara värdefulla i släktforskningen.

Möjlighet att lösa brott genom DNA

Om du redan har, eller funderar på att skapa ett konto på Gedmatch så är det viktigt att veta att polisen nyligen har fått utökade befogenheter när det gäller DNA för att lösa brott. De stora DNA-databaserna hos företag som Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage är skyddade, men Gedmach är en frivillig och öppen DNA-databas där polisen nu har möjlighet att göra sökningar, men endast i de fall där kontoinnehavaren själv har godkänt detta.

Gedmatch har gått ut med information om detta till alla sina användare. Man har möjlighet att välja samtycke till att vara öppen för sökningar genom LE (law enforcement): ”On May 18, GEDmatch changed its rules relating to matches with kits uploaded by representatives of Law Enforcement. All previously existing DNA kits in the GEDmatch database were set to ‘opt-out’ of these comparisons. This change affects searches for unknown bodies and violent crimes. If you wish to include your kit in these searches, you need to click on the ‘Police’ icon to the right of your kit number on this page”.

Alla användarkonton är ”förbockade” att inte vara sökbara för polisen. Man använder tjänsten för släktforskning, precis som tidigare. Om man vill att DNA ska bli sökbart för polisen behöver man aktivt välja ”opt-in”. Både nya och gamla användare får vid inloggning möjlighet att välja det alternativ som passar bäst. Personligen tycker jag att det är bra att man nu har möjlighet att lösa grova brott med hjälp av DNA, till hjälp för brottsoffer och deras anhöriga och jag har därför givit mitt samtycke till att vara ”opt-in” för polisens sökningar.

Gedmatch är ett riktigt bra verktyg för oss som DNA-släktforskar. I nästa inlägg ska jag berätta mer om de olika verktyg som du kan använda helt gratis som Gedmatch-användare.

Här kan du skapa ditt konto på Gedmatch.

Foto: Helena Bure Wijk

När håret skulle vara täckt

Foto: Helena Bure Wijk


Kvinnans hår, som en symbol för heder och ärbarhet 

Det var bara 100 år sedan som svenska, ärbara kvinnor tvingades att dölja sitt hår med en sjal. Inom kristendomen går bruket av slöja tillbaka till bibelns första Korinterbrevet, där Paulus säger: ”Nu vill jag att ni ska veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud. En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad”. 

Kvinnans hår, som en symbol för heder och ärbarhet, har genom tiderna varit täckt med sjal inom de abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam. Normen att bära håret uppsatt och att täcka det med huvudduk – från konfirmationen och livet igenom, levde kvar i Sverige in på 1900-talet.

Så snart den unga flickan hade konfirmerats skulle hon bära sitt hår uppsatt och täckt med sjal. Farfars mamma. Foto: privat


Det var ofta otänkbart att en ogift kvinna som fött ett barn kunde arbeta som piga

I det svenska bondesamhället förekom det även att ogifta mödrar tvingades bära ett avvikande huckle (horklut/horluva), som signalerade till alla att hon var en icke-ärbar kvinna. Man trodde att en lösaktig piga kunde orsaka sjukdomar och ont hos de små barnen, bara genom att titta på dem med sitt ”onda öga”.  Föreställningen om ”horeskäver”, att de oärbara kvinnorna kunde orsaka sjukdom och till och med död hos de små oskyldiga barnen var så djup att man trodde att bara en skymt av den lösaktiga kvinnans hår, eller mittbenan, kunde framkalla sjukdom och fara.

Det var ofta otänkbart att en ogift kvinna som fött ett barn kunde arbeta som piga. Ingen familj ville ha en sådan kvinna i hemmet, tillsammans med sina små barn. Min morfars mamma födde ett ”oäkta” barn som 20-åring år 1896. Hon arbetade då som piga hos en familj men förpassades istället till ladugården där hon arbetade som mjölkerska fram till sin död 1953.

Tjänstefolk vid Norrgarns herrgård i Uppland. Min morfars mamma står på raden längst bak, till vänster. Foto: Privat

 

 

 

Källor: Katarina Wennstam, Jonas Frykman, egen forskning

De obesuttna

Mamma och några av hennes syskon Foto: Privat

Sverige var under lång tid ett bondesamhälle och jordbruket utgjorde den självklara grunden för människornas försörjning fram till andra halvan av 1800-talet. I det gamla bondesamhället hjälptes alla familjemedlemmar åt vid produktionen. Männen brukade jorden medan kvinnorna skötte djuren, tillverkade tyger, lagade mat och sydde kläder. Familjens barn deltog i arbetet från tidig ålder.

Mellan åren 1800 – 1870 ökade Sveriges befolkning från 2,3 till 4,2 miljoner och det fanns inte möjlighet för alla att försörja sig som jordbrukare. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården, medan de övriga fick söka arbete som lönearbetare på landsbygden. För många människor återstod att bli torpare, soldater – eller att helt enkelt emigrera från Sverige.

Burviks gård i Uppland. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården. De övriga blev torpare och soldater. Foto: Helena Wijk

Torpare, statare och backstugusittare

Under 1850-talet bodde var sjunde person i Sverige på ett torp. Det fanns dagsverks- stat- och jordtorp men de flesta torp var så kallade bondetorp som beboddes av torpare som själva inte ägde jord. Torparen fick nyttja en liten bit av bondens mark om han betalade i pengar eller i dagsverken (arbete).

Backstugusittare kallades de allra fattigaste människorna som levde i enkla stugor och på markägarens nåder, utan möjlighet att arrendera sin jord. De livnärde sig genom tillfälliga arbeten och var helt beroende av markägarens välvilja för att få bo kvar.

De många obesuttna, som själva inte ägde någon jord, arbetade för storbönderna för att få tak över huvudet och mat för dagen. Det förhatliga statarsystemet fick ursprungligen fäste i Stockholmstrakten och bredde ut sig över landet. Hela familjer anställdes och fick arbeta hårt för sitt uppehälle. Anställningskontrakten avslutades eller förlängdes under hösten varje år och det var endast under den så kallade ”slankveckan” i oktober som stataren hade möjlighet att byta arbetsgivare.

Statarfamiljerna fick tak över huvudet i ofta undermåliga bostäder, samt lön ”in natura” – matprodukter (mjöl, potatis, rovor, sill och mjölk) istället för pengar. Alla i familjen förväntades bidra med dagsverken på bondens gård, ”mot lindrigaste betalning”. År 1880 tillhörde 143 000 svenskar den så kallade statarklassen.

Gunnar_Lundh_statare
Statare på väg hem från mjölkning 1933. Foto: Gunnar Lundh

I anställningskontraktet ingick, förutom den manliga stataren, även hustrun som tvingades mjölka bondens många kor, fyra gånger per dag, sju dagar i veckan. Mjölkerskans arbetsdag började klockan fyra på morgonen och avslutades inte förrän vid 20-tiden på kvällen. Däremellan skulle hon hinna ta hand om det egna hemmet samt sina egna barn. Statarens arbetsdag styrdes av den så kallade vällingklockan som ringde och arbetsdagarna var 10-12 timmar per dag.

Längst ned på samhällsstegen

Stataren befann sig längst ned på samhällets stege och minsta kritik mot arbetsgivaren kunde leda till uppsägning och till att familjen måste flytta innan anställningskontraktet löpte ut. De kalla bostäderna som uppförts i så kallade ”statarlängor” omfattade 1 rum och kök (ca 30-35 kvadrat) och var ofta fulla av vägglöss vid byte av hyresgäster. Min morfar var statare i Uppland och Västmanland på 1930- och 40-talet och vid varje flytt ägnade min mormor minst en vecka till att städa, skura och sanera de nya statarbostäderna innan familjen kunde flytta in, på grund av smuts och ohyra. Min mamma berättar:
– Mamma skurade från golv till tak och barnen satt uppradade på kökssoffan medan arbetet pågick. De hemvävda mattorna lades på när de breda golvtiljorna blivit torra. Det var viktigt att vänta tills de torkat ty annars skulle golven inte avge den rena friska doften av såpa. Gardinerna skulle upp, släta och vita. Därefter bar vi in ved och vatten.

Bostäderna var trånga och saknade alla moderniteter men morfar tillverkade en kyl-anordning som han placerade i de närliggande bäckarna. Där förvarades maten så att den höll sig kall och fräsch. Vintertid var det så kallt inomhus att det låg is över vattnet i hinkarna när kaffet skulle kokas på morgonen.

Fattigdomen skulle inte synas utanpå

”Stataronga syns ofta i klonga” sades det föraktfullt på den tiden och sant är att statarna, de allra sämst bemedlade, ofta hade stora barnaskaror. I den fattiga tillvaron handlade familjens heder om att uppfostra skötsamma, duktiga arbetare som höll sig friska och kunde arbeta hårt. Man försökte uppfostra sina barn till goda, arbetsamma medborgare och fattigdomen skulle inte synas utanpå. Barnen skulle alltid vara ”hela och rena”.
Min mormor, som också hon växte upp som statarbarn, i en syskonskara av tretton barn har berättat:
– Mamma, som före äktenskapet arbetade som bagerska, såg till att vi alltid hade färskt rågbröd. Trots de kärva tiderna försökte man se till att maten var näringsrik och stärkande. Sill och potatis åt vi varje dag och när orken tröt fick vi suga på varsin sockerbit.

Alla i familjen fick bidra till försörjningen. Om dagarna arbetade mormors pappa som statare och på nätterna extraknäckte han som skomakare. Mormor har berättat om sin barndom:
-Vi barn plockade bär som vi sålde och rensade rovor på åkrarna vår och höst från 7 års ålder. Värst var ändå att dra upp rovorna om hösten. Då var händerna så stela av köld. Vi lärde oss tidigt att vårda våra kläder – att lappa och laga så fint att det knappt märktes. Det var viktigt att vara hel och ren, trots de svåra omständigheterna.

För mormor Elsa var det viktigt att fattigdomen inte skulle synas utanpå. Barnen skulle vara skötsamma, artiga, hela och rena. Foto: Privat

 

Ur askan, i elden

I början av 1930-talet hade min morfar sadlat om till byggnadsarbetare i Uppsala.  Han hade tidigare varit anställd inom Upplands regemente många år men valde sedan att helt byta inriktning. Morfar var en fri själ och trivdes inte så bra inom det militära då man där måste lyda order. Han var en duktig smed och hovslagare och arbetade en tid med detta men fick sedan anställning på Diös i Uppsala. Morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta och en lekplats, med gungor till barnen. Allt var frid och fröjd tills den stora arbetslösheten slog till.

Morfar byggde ett hus i Flottsund och en lekplats med gungor för barnen.

Mamma, som var barn när detta hände berättar:
– Plötsligt en dag stod vi på bar backe och tvingades flytta från vårt paradis. Pappa var trettioåtta och mamma var trettiosex år när det hände. Fem barn fanns i familjen – den äldsta var tio år och den yngsta fyra. Vi barn fick aldrig veta att den verkliga orsaken till uppbrottet var ekonomiska svårigheter, men vi förstod det med tiden. Pappa blev statare på ett stort jordbruk.  Dit vi flyttade fanns, så långt ögat kunde se, åkerfält och åter åkerfält samt en och annan liten arbetarbostad i skogsbrynet.

Mormor och morfar tillsammans med döttrarna vid statarlängan. Morfar vägrade att lyda order och gick till arbetet med vit skjorta varje dag. Foto: Privat

Att tvingas lämna sitt hem och degraderas till statare som inte ens fick lön för sin möda, det var en tillvaro som morfar avskydde. När det här hände på 1930-talet fick stataren en mindre summa pengar men största delen av den lilla lönen betalades fortfarande ut ”in natura” – sill och potatis. Och statarhustrun ingick fortfarande i anställningskontraktet som mjölkerska. Morfar var en duktig och skötsam arbetare men han vägrade att krusa för bönderna han arbetade för. Och min mormor vägrade att mjölka böndernas kor. Hon hade vuxit upp i detta statar-elände och vägrade nu att lämna sina barn vind för våg. Allt var bäddat för katastrof.

När andra statarfamiljer flyttade en eller två gånger per år, flyttade min mormor och morfar tre, fyra – ibland sex gånger om året på grund av att de vägrade att foga sig i de slavliknande regler som fanns i anställningskontraktet. Deras många barn hann aldrig rota sig någonstans.

När alla andra hade arbetskläder, hade morfar vit skjorta och kepsen bak-och-fram

Morfar blev sedan rättare och traktorman. När statarsystemet äntligen avskaffades 1945 blev han anställd vid Västerås kommun där han arbetade (och fick riktig lön) tills han gick i pension.

Morfar Ivar