Släktforskningsföretaget My Heritage uppmärksammar Sveriges nationaldag genom att erbjuda fri tillgång till alla svenska historiska poster mellan 2-9 juni. I samlingarna finns bland annat de svenska husförhörslängderna åren 1611-1920, äktenskapsregister 1630-1920 och begravningsposter 1649-1920.
Här kan du redan nu söka gratis i alla svenska historiska dokument.
Ni som har följt den här bloggen vet säkert att jag i många år har sökt med ljus och lykta efter min farfars, morfars och morfars mors okända fäder. När man bara har den där lilla förtretliga anteckningen ”fader okänd” att gå på i kyrkböckerna, kan det många gånger bli ett mödosamt arbete – som att leta efter nålar i en myrstack. Jag har sökt efter ”de okända” i mer än trettio år och ska fortsätta detektivarbetet lite till, i hopp om att hitta dem en vacker dag.
Medan jag har letat som en galning efter släktens tre okända fäder har jag varit så tacksam över att de allra flesta fäder i släkten är ”kända” och de flesta har jag lyckats följa långt tillbaka i tiden genom i släktforskningen, exempelvis farmors pappas släkt…
Bara för att det står i kyrkboken måste det inte vara sant
Att min farmors far hette Alphonzo Hans Gustaf Söderman och var son till prästen Johan Gustaf Söderman från Värmdö och Hulda Schmidt från Karlshamn har jag aldrig haft anledning att ifrågasätta. Det står ju så tydligt i kyrkböckerna och det hela överensstämmer även med de berättelser jag har hört i släkten. Det har bland annat berättats att farmors mor fick 10 000 kronor av sin svärfar, prästen, för att försvinna med sin dotter (min farmor). Enligt detta släktrykte var prästen inte nöjd med sin sons val av hustru.
Mystiska rötter i Gävleborg
Under många år har jag släktforskat i familjerna Söderman och Schmidt och sammanställt ett släktträd tillbaka till 1600-talets början. Men nyligen insåg jag att bara för att det står en massa saker i kyrkböckerna så behöver det inte vara sant. Under de två år som jag har haft mitt släktträd och DNA på Ancestry, har det inte dykt upp en enda DNA-släkting som är släkt med Schmidt eller Söderman.
Att man inte får DNA-matcher kan förstås bero på att det inte finns några nu levande ättlingar som har gjort DNA-test på Ancestry, men när jag kikade närmare på de geografiska områden som min pappa har sina rötter ifrån så visade det sig att han helt saknar DNA-koppling till Stockholms skärgård (Uppland/Stockholm) och Blekinge, där vår släkt (enligt kyrkböckerna) härstammar ifrån sedan urminnes tider. Istället visar DNA-testet att vi har våra rötter i Gävleborg och Värmland. Någon känd ana i Gävleborg har vi dock inte hittat i kyrkböckerna…
En ny släktberättelse
Genom att studera och jämföra mina släktingars DNA-resultat och gå till botten med alla källor så har jag nu fått en helt ny släktberättelse. Jag måste erkänna att det har varit riktigt omtumlande. All fakta fanns där hela tiden men jag såg ingenting. Jag var så säker på att prästsonen Alphonzo Söderman var min farmors far. Nu har jag fått en ny farmors far – Oscar Norling från Bollnäs i Gävleborgs län och ska ägna kommande tid till att försöka lära känna honom och hans släkt lite mer.
Min farmors mamma, Dora Emerentia, föddes år 1888 i den lilla byn Ed i Ytterlännäs, Ångermanland. Hon växte upp i ett kärleksfullt hem tillsammans med sex syskon. När hon skulle fylla 9 år gick hennes mamma bort i TBC och en orolig tid tog sin början. Gammelfarmor Dora avled 1974 och efterlämnade många texter, dikter samt ljudinspelningar där hon berättar om sin barndomstid:
”Mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Vi hade då bott i Hjärtnäs, i Torsåkers socken ett år, när mor dog. Då hade vårt första hem i Ed gått ifrån oss. Pappa hade blivit satt i konkurs så både hästen ”Blacken” och de övriga djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem.
Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös.”
Den lyckliga barndomen och minnen av modern, Olivia, återkommer i många av gammelfarmors berättelser och dikter: ”Varthän jag går i världen. Varthän jag någonsin far, följer minnet mig på färden, minnet av lilla mor. Aldrig hon hördes klaga fastän hon var trött och blek. Tvingades hon att aga skedde det mest med smek…”
Alphonzo var nog ingen svärmorsdröm
Dora önskade sig ett eget, kärleksfullt hem där hennes egna barn skulle få växa upp en dag. När den 17 år äldre Alphonzo Söderman flyttade till byn där han hade fått arbete som postkassör, såg drömmen ut att bli sann. Doras pappa arbetade i Ytterlännäs kyrka som orgeltrampare på den tiden och ansåg att Alphonzo var ett mycket gott parti för hans 18-åriga dotter. Pojkens pappa var ju präst i Nordmaling! De unga tu förlovade sig på julafton 1906 och man annonserade den glada nyheter i Västernorrlands Tidningar.
Förlovningen skedde 1906 och året därpå tog man ut lysning, för att därefter vigas i januari 1908. Parets första barn (enligt kyrkboken), min farmor Margit Alice, föddes 28 december 1910, nästan tre år efter vigseln.
Ingen vet riktigt vad som hände mellan åren 1906–1910 men förmodligen insåg Dora ganska snart att hennes dröm om ett tryggt och kärleksfullt hem inte skulle komma att uppfyllas tillsammans med prästsonen. En kort stunds sökande i gamla tidningar ger en liten vink om att Alphonzo nog inte var någon drömprins när allt kommer omkring. I början på 1900-talet dömdes postiljonen Alfons Söderman för ärekränkning och misshandel efter att ha dykt upp oanmäld på poststationen i Nyåker, Nordmaling, där han i berusat tillstånd krävt att få brännvin. Det var julafton när fylleristen Söderman kom inraglande och krävde spritdrycker. Stationskarlen Erik Åkerstedt försökte förklara att man inte hade några rusdrycker att bjuda på och blev då överfallen och misshandlad av Söderman, som påstod att Åkerstedt var en ”tjuvdjävul” som hade stulit 30 liter brännvin.
Alphonzo Söderman är antecknad som postiljon, postchaufför, agent och ölutkörare i kyrkböckerna. Han befann sig ofta på resor och vi vet att Dora till en början försörjde sig som skjutbanefröken i Nyland, Ångermanland. Förr i tiden var skjutbanefröknar alltid ogifta kvinnor som ansvarade för skjutbaneattraktionen på kringresande marknader, så Dora bör ha haft dessa arbetsuppgifter, åtminstone fram till 1908 när hon gifte sig med Söderman.
De skrevo sina namn i en nu bortfluten sand
Det var också där i Nyland som hon träffade sitt livs kärlek, möbelsnickaren Oscar Norling som hon sedan kom att leva tillsammans med, livet ut. Oscar föddes 1887 i Bollnäs, Gävleborg, som son till slöjdaren och bryggeriarbetaren Melker Norling och hans hustru Ingrid Dahlström från Bollnäs. Oscars släkt hade främst sina släktrötter i Gävleborg och Värmland. År 1908 gjorde han värnplikten och förmodligen var det då han första gången träffade Dora där på marknaden i Nyland, Ångermanland.
Oscar brukade skämtsamt säga att hans hustru var ”skjutbanekäring” när han träffade henne första gången, så de måste ha träffats innan hon gifte sig med Alphonzo. Det bekräftas även av en dikt som Dora skrev till Oscar när han fyllde 50 år 1937:
Jag en hyllning vill dig giva
som skall i hjärtat jämt förbliva.
Genom denna blomsterkorg
vi glömma vardagens sorg.
Tack för åren som förrunnit,
Allt känns som en dröm i dag
att så många dagar svunnit,
sen vi möttes du och jag.
Vid Ådalens ljuva stränder
och vid nipors djupa fall
sågos vi den första gången,
jag tror det var en dag i maj.
Där vi knöto kärleksbanden
vid de blåa bergens rand
och vi skrevo våra namn
i en nu bortfluten sand.
Doris
Allt tyder på att äktenskapet tog slut innan det ens hunnit börja
Allt tyder på att äktenskapet med Alphonzo Söderman hade tagit slut innan det ens började. Min farmor Margit Alice föddes i december 1910 i Ytterlännäs och bara någon månad senare hade den lilla familjen splittrats. Familjemedlemmarna antecknades som ”obefintliga”, utan fast bostadsadress.
Året därpå födde gammelfarmor ännu en flicka som döptes till Laila Esmeralda. Barnet föddes i Ström, Jämtland och fadern uppges då vara Lars Oscar Norling från Heden i Bollnäs, som erkände faderskapet. Dora och barnen återvände aldrig till Ytterlännäs utan vistades i Bollnäs fram till 1914 då man köpte en fastighet i Sveg, Jämtland och startade egen caféverksamhet med rum för resande där.
Visserligen var gammelfarmor då fortfarande gift med Söderman, men för henne fanns det endast en make och han hette Oscar. Hon berättar i sina egna anteckningar: ”Åren 1910–1911 födde jag två flickor, ej tvillingar och jag minns att det redan då var oroligt ute i stora världen. Vi var bosatta i Bollnäs till 1914 men hade då så gott som bestämt oss för att köpa en fastighet i Sveg med ”Rum för resande” samt kaffeservering. Då blev min make inkallad till militärtjänstgöring och det blev därmed lite besvärligt att ordna allt, enär jag väntade en pojke som kom i juni 1915, men när detta var överstökat blev det allvar med köpet i Sveg. Maken var fortfarande inkallad, varför jag tog barnen med och ordnade gårdsköpet. Så var det bara att sätta igång hösten 1915. Maken kom då också hem en tid…”
Kyrkböckerna bekräftar att snickaren Oscar Norling bosatte sig i Sveg 1915 tillsammans med Dora och barnen. Paret fick flera barn tillsammans trots att hon fortfarande var gift med Alphonzo Söderman. Alphonzo avled i Kattisträsk, Norrbotten 1921 och några år senare gifte Dora om sig med Oscar Norling.
Släktforskning är så spännande och man vet aldrig var man hamnar när man börjar att nysta i släkttrådarna. Ena dagen sitter man och söker efter indelta soldater i Bladåkers socken och dagen därpå har man hamnat i en gammal grotta i Nevadaöknen tillsammans med kannibaler…
De rödhåriga kannibalerna i Lovelock Cave
Intill den numera uttorkade Humboldtsjön (Lake Lahontan) i Nevada, USA, ligger den mytomspunna Lovelock-grottan. Enligt den nordamerikanska ursprungsbefolkningens berättelser levde där rödhåriga jättar en gång i tiden. Enligt sägnen hade dessa ljushyade, storvuxna människor anlänt till Nordamerika med båtar, långt innan de andra stammarna kom dit.
De långa, rödhåriga människorna var djupt fruktade av övriga stammar. Sarah Winnemucca, som tillhörde Paiute-stammen, har i sin bok ”Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims” (1882) berättat hur jättarna brukade ligga i bakhåll för hennes folk, överfalla dem och sedan döda dem. Dessa jättar var inte bara stridslystna, de var även kannibaler. Av rädsla brukade därför medlemmarna i Paiute-stammen färdas på stigarna nattetid, men de rödhåriga passade då på att gräva stora hål i stigarna, som man handlöst föll ned i.
Winnemucca, liksom många andra från ursprungsbefolkningen har hävdat att de rödhåriga var kannibaler som åt sina döda: ”De brukade även gräva upp våra döda som hade begravts, bära i väg dem för att sedan äta dem”, berättar hon och fortsätter: ”Då och då hände det att de kom och inledde strider mot mitt folk. De ville slåss. Så snart någon hade dödats kom deras kvinnor och bar bort kropparna. Mitt folk har berättat att de var väldigt modiga. Under striderna hoppade de upp i luften och fångade pilarna som sköts över deras huvuden, för att sedan skjuta tillbaka samma pilar”.
Tog sin flykt till grottan
Den nordamerikanska ursprungsbefolkningen tröttnade på att vara villebråd för dessa barbariska jättar, så man slog sig samman och bestämde sig för att ta kål på dem, en gång för alla. Paiute-stammen gick samman med andra stammar som redan hade lyckats utrota de rödhåriga på sitt territorium. När Paiute inledde sitt krig mot de rödhåriga jättarna var ”jättarna” cirka 2600 till antalet. Striderna kom att vara under tre års tid. Sarah Winnemucca berättar i sin bok: ”Mitt folk dödade de flesta av dem. De få som överlevde drog sig undan och gömde sig i de djupa skogarna vid Humboldt-sjön, men mitt folk satte då eld på skogen. De försökte rädda sig genom att att tillverka båtar och bege sig ut på sjön, men de kunde inte överleva utan eld. De var nära svältgränsen där de befann sig. Mitt folk stod på land runt sjön och höll utkik och så snart de försökte ta sig i land blev de dödade”.
Efter att ha jagats i åratal gick slutligen de överlevande ”jättarna” iland, på sjöns östra sida och flydde in i en djup grotta som nu kallas Lovelock Cave. De andra stammarna stod på vakt vid grottans ingång, beredda att döda dem så snart de försökte lämna sitt gömställe för att hämta vatten. Enligt Winnermucca ville man få de rödhåriga att ge upp sin kannibalistiska tradition: ”Mitt folk frågade dem om de var beredda att ge upp och leva som oss och sluta upp med att äta människor som vore de prärievargar eller odjur. Men de ville inte ge upp”.
Innebrända
Man beslutade sig nu för att ta kål på individerna som gömde sig i grottan och samlade ihop ved och ris som snart fyllde hela grottans ingång. Människorna inne i grottan försökte förtvivlat rädda sig genom att rasera vedtravarna och bära in det brännbara materialet, långt in i grottan. De som vaktade grottans ingång tände slutligen eld på veden och ropade samtligt: ”Vill ni ge upp och vara som människor och sluta äta människor som djur? Om ni inte ger upp kommer ni alla att dö. Svara snabbt, så släcker vi elden”. Men inget svar hördes inifrån grottan.
Tio dagar förflöt. Då och då gick några av Paiute-stammen till grottan för att se om elden hade slocknat. Det luktade förfärligt vid grottan och man insåg då att alla som varit fångade därinne, nu var döda.
Si-Te-Cah
De rödhåriga främlingarna kallades ”Tule-ätare” (tule/ Schoenoplectus acutus är ett fiberrikt sävgräs som växer i våtmarker) men som Sarah Winnermucca förklarar i sin bok, fick de ett nytt namn: ”Efter att mitt folk hade utrotat dem kom de att kallas Si-Te-Cah som betyder ”erövrare”, men även ”fiende”.
Det var nog få, om ens någon, som trodde att det fanns substans i dessa muntliga sägner. Men i början av 1900-talet så upptäckte man att människor faktiskt hade levt i Lovelock Cave och sedan 1911 har det gjorts flera arkeologiska undersökningar. Bland annat upptäcktes tecken på att det förekommit bränder i grottan. Avbrutna pilspetsar satt länge kvar vid grottans mynning och vittnade om att strider utkämpats på platsen. Man hittade sedan cirka 10 000 föremål i grottan – bland annat handgjorda sandaler som var 40 centimeter långa, enorma stenverktyg och vackra handgjorda änder som en gång i tiden hade tillverkats som lockbeten för att fånga gräsand. Och mumifierade individer som begravts i grottan, inlindade i fisknät.
”Bland de mest intressanta fynden är fångstbeten i form av änder, perfekt bevarade, med fjädrar… Det förefaller helt obegripligt att en sådan vild stam (enligt legenden var de kannibaler) kunde ha utvecklat en sådan konstnärlig och perfekt teknik, att tillverka modeller av fåglar, i jaktsyfte. Deras visselpipor är tillverkade av ihåliga rådjursben. Perfekt välbevarade filtar, tillverkade av hundratals skinn från ängsmöss, noga sammanfogade och ganska vackert sydda har även hittats i grottan”.
”De döda är mumifierade och har blivit begravda tillsammans med sina jordiska ägodelar och blivit insvepta i fisknät”. (Oakdale Leader 1929)
Enligt Nevada State Journal (1952) fanns tusentals välbevarade artefakter i grottan – mumier, korgar, sandaler, träföremål, bearbetade stavar, rep av ormskinn, begravningsnät och mycket, mycket mer. I samma artikel skriver man att Nevada State Historical Society Museum stödjer teorin om att den nordamerikanska ursprungsbefolkningen förmodligen härstammar från nomadiska asiatiska stammar: ”Om du är skeptisk kring idén om den asiatiska härstamningen, ta en titt på den konformade hjälmen som är vävd av vass. Den här ”råa” vävningstekniken har man även använt sig av när man tillverkade sandaler. En av sandalerna är mer än 40 centimeter lång och stödjer myten om att dessa människor var jättar. En käke, dubbelt så stor som hos en modern människas samt skelett av storleken 182–274 centimeter ger definitivt stöd till att berättelserna om jättar är sanna”.
Spårlöst försvunna
”Rödhåriga Nevada-jättar med den äldsta kulturen i U.S”, skrev Santa Fe New Mexican i juni 1929, men på senare tid verkar hela berättelsen ha fallit i glömska.
Somliga fynd i Lovelock Cave har daterats 10,000 år tillbaka i tiden men det verkar som om människor levde i grottan ända in på 1800-talet. De flesta av de tusentals föremålen, liksom skeletten efter de individer som en gång levde i grottan är numera spårlöst försvunna – men tack vare gamla tidningsartiklar och DNA kan man ändå få ett litet hum om dessa människor och deras kultur.
DNA från Centralasien
Även om de mänskliga fynden som hittades i Lovelock Cave numera är spårlöst försvunna för allmänheten, så har man, glädjande nog, gjort DNA-tester på dessa individer- sammanlagt fyra (skelett) som av forskare kallas Lovelock 1-4.
Min dotter delar samme anfader med de individer som kallas ”Lovelock1” och ”Lovelock4”. Lovelock4 tillhör haplogrupp Q-YP4004 och hade sina rötter i Eurasien.
Spår av människohår
På arkeologiska utgrävningsplatser kan man ibland hitta rester av hår från de djur som människorna, som en gång levde på platsen, ätit. Genom att analysera koproliter (fossiliserad avföring) går det att avgöra vilka djurarter som ingått i kosthållningen. Ett problem är dock att dessa hårrester ofta är fragmentariska och illa åtgångna av tidens tand. Ett annat problem är att det är svårt att avgöra hur dessa hårstrån kommit in i matsmältningssystemet en gång i tiden. Däggdjur har ofta en fin underpäls där små strån lätt kan färdas i luften och på så sätt hamna i maten, så ett fåtal hårrester från en speciell djurart behöver inte betyda att just detta djur har ingått i människornas kost, menar bland andra Charles L. Douglas vid University of Texas.
Utifrån de mikroskopiska analyser av koproliter som hittats i Lovelock Cave kan man dra slutsatsen att människorna som en gång levde där bland annat åt jordekorre och skogsråttor, eftersom hårstrån från dessa djur förekommer i lämningarna. Forskarna kan dock inte förklara varför en större del av håren i koproliterna visat sig tillhöra människa.
Läs gärna mitt tidigare inlägg om Cro-magnon och rituell kannibalism.
I de fossiliserade avföringsrester från Lovelock Cave har man hittat 25 hårstrån från Homo Sapiens (människa), 2 strån från jordekorre, 2 strån från mus/skogsråtta, 6 hårstrån från prärievarg (eller annat djur från vargsläktet), 3 från kattfrett (ringtailed cat), 2 från rådjur och 1 strå som verkar komma från svartbjörn. 2 hårstrån kunde inte identifieras.
Cro-Magnon
Cro-Magnon kallas den första moderna människan (Homo Sapiens) som en gång i tiden kom vandrande till Europa från västra Asien. Till utseendet liknade Cro-Magnonmänniskan oss, men deras hjärnor var större än våra och denna människotyp var resligare. Det var inte ovanligt att man hade en längd på cirka 2, 5 meter.
Skelettfynd som har hittats i Gough’s Cave i England visar tydliga tecken på att Cro-Magnonättlingarna som levde där för cirka 15 000 år sedan inte bara åt sina medmänniskor. De ägnade sig även åt att rista in konstnärliga mönster i offrens skelett (efter måltiden) och använde de dödas huvudskål som dryckesbägare. Att använda kranium som dryckeskärl är välkänt från flera forntida kulturer som härstammade från Cro-magnon, bland annat inom den skytiska. Det är även känt här hos oss i Norden, från vikingatiden.
Forntida kusiner i Kina, Peru och Egypten?
I Tarim Basin som ligger i Xinjiang, Kina, har man hittat ljushyade, rödhåriga mumier som beräknas vara cirka 4000 år gamla. DNA-tester har visat att dessa individer hade sina genetiska rötter i Kaukasus-området. Männen beräknas ha varit långa, omkring 2 – 2 1/2 meter. 
Tack vare klimatet har dessa mumier bevarats och gravfynden visar att man var väldigt skickliga på att väva. De vackra kläderna har röda, invävda band och avancerade vackra mönster. På begravningsplatsen hittades uppresta träformationer som liknar åror. Gravmonumenten hade målats röda.
I Paracas, Peru, har man hittat märkliga, avlånga kranium efter människor som hade rött hår under sin livstid. Skallarna har 25% större volym än våra. Forskaren och författaren Brien Foerster har låtit göra DNA-analyser sim visat att dessa individer hade sina genetiska rötter i området kring Svarta havet.
På senare tid har det visat sig att flera av de egyptiska faraonerna hade rött hår, bland andra Ramses II De forntida egyptierna hade mer gemensamt med européer än med dagens egyptier, enligt DNA-analyser.
Källor:
”Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims”, Sarah Winnemucca Hopkins (1882): https://digital.library.upenn.edu/women/winnemucca/piutes/piutes.html#III
John T. Reid’s Case for the Redheaded Giants, Dorothy P. Dansie, The Nevada Historical Society (1975)
”Part I. Analysis of hairs in Lovelock Cave coprolites”, Charles L. Douglas, University of Texas Austin.
Oakdale Leader, 22 augusti 1929
Nevada State Journal 3 augusti 1952
MyTrueAncestry
Folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818 – 1889) författade på sin tid böckerna ”Wärend och Wirdarne”, som gavs ut i två band, där han lyfter fram gamla berättelser från förkristen tro och kult i det historiska området Värend i södra Småland. Hyltén-Cavallius verk är intressanta eftersom de återger berättelser som är hämtade direkt från den gamla folktron. Samtidigt är det här skrämmande dokument som avslöjar hur man såg på de människor som hade finska/samiska rötter, ända in på 1800-talet.
Trollkunnig urbefolkning
”De är troll, se ut som troll och de kunna trolla”, menade folklivsforskaren och syftade på de ”troll” som hade bebott området sedan urminnes tider. Enligt de folkliga berättelser som levde kvar, hade detta urfolk kopplingar till samer/finnar. Med tiden trängdes ”trollen” undan av ”yngre åkerbrukande stammar” och kom så att leva en mer undanskymd tillvaro, men deras ättlingar, ”trollpackorna”, eller de så kallade ”holdorna”, fanns, enligt författaren, alltjämt kvar i området när han skrev sina texter 1863.
Professor Carl Johan Schlyter (1795 – 1888) menade att samerna är Sveriges äldsta befolkning och ursprungligen bebodde stora delar av landet, men de blev med tiden bortträngda från jordbruksmarker och till sist ”omringade” i Småland, i det område där folklivsforskaren Hyltén-Cavallius samlade sina berättelser om urbefolkningen ”trollfolket”…
Ovänligt trollfolk som höll till i skogarna
Etnologen Hyltén-Cavallius författade sina texter i mitten på 1800-talet och hävdar att vid den tiden var det ännu en rådande föreställning i området, att Värend och större delen av Götaland, en gång i tiden hade bebotts av ett urgammalt folk, de så kallade ”Trollen”. Dessa ”troll” bodde i skogarna där de förde ett nomadiserande liv som jägare och fiskare. Därtill ägnade de sig åt allehanda ”svart” magi. ”Trollen” var allt annat än vänliga. De kunde förvirra, förgöra och förtrolla på alla möjliga sätt. Därtill kunde de sända magiska ”trollskott”. De så kallade ”trollskotten”, som även kallades ”lappskott”, ”finnskott”, eller rätt och slätt ”sändningen”, var i den gamla folktron ett magiskt pil- eller bösskott som troddes orsaka plötslig värk och sjukdom hos människor och djur.
”Trollen” var fruktade och avskydda. Dessa varelser var trollkunniga och kunde enligt rådande folktro förvandla sig och ”antaga skepnad af hvad som helst, såsom af ihåliga träd, stubbar, djur, nystan, rullande klot o. s. v.”
”Trollen” var dessutom mycket seglivade och för att ta kål på dem, måste man skjuta med en silverkula, eller med en kula ”omlindad med ett af trollets huvudhår”, hävdade Hyltén-Cavallius, med hänvisning till de folkliga föreställningarna i området.
Främmande nationalitet med avskyvärda seder
Hyltén- Cavallius påpekar att det definitivt inte finns något släktskap mellan ”trollen” och ”landets egna kloka”. De senare ägnade sig nämligen åt ”vit” magi, medan ”trollen” sysslade med förgörningsmagi och elaka trollkonster. ”Trollen” var ”af en, för våra förfäder, skild nationalitet”, menade han. De hade ett främmande utseende, språk, levnadssätt och seder. Även deras religiösa föreställningar och ritualer var främmande och betraktades av allmogen med ”yttersta afsky”.
Allt pekade, enligt etnologen, på att dessa gamla ”troll” hade sin släkt-koppling till ”de i norra Skandinavien, eller i Nordlappland bosatta folk som på Värendsmål kallas Nord-Lappar, Nordkäringar, Nord-baggar, Finngubbar och Finnakäringar. De är troll, se ut som troll och kunna trolla”, fastslår författaren.
Urfolket trängdes undan, men ättlingarna fortsatte att trolla
Hyltén-Cavallius kunde inte riktigt förklara hur det kom sig att detta urfolk som kallades ”troll” valde att bosätta sig just i Småland, eller när de dök upp där i skogarna…men han menar att det mesta pekar på att ”trollen” hade finskt eller samiskt ursprung. Det visar sig bland annat i deras forna religiösa bruk och föreställningar i form av naturdyrkan, menar han och lyfter bland annat fram att de fruktade åskan: ”I likhet med Lappar och flera andra naturfolk, ha de således i denna makt sett ett fientligt och fruktansvärt gudaväsen.”
”Trollen” blev med tiden ”undanträngda och till viss del förträlade när yngre åkerbrukande stammar etablerade sig i området”. På så sätt kom detta urfolk att leva en alltmer undanskymd tillvaro, menar författaren, men påpekar att ”trollen” i Småland och Götaland har fortlevt ”ända intill våra tider”. De magiska bruken och trollkonsterna ärvdes nämligen ned till de yngre ”trollbackorna, trollkonorna, trollkäringarne, eller, såsom de i Wärend-lagen jemväl kallas, Holdorna”.
Samerna i Värend
Professor Carl Johan Schlyter (1795 – 1888) utgav år 1835 boken ”Om Sveriges äldsta indelning i landskap och landskapslagarnes upkomst”. Schlyter menade att samerna var Sveriges äldsta befolkning och ursprungligen bebodde stora delar av landet, men man blev med tiden bortträngda från jordbruksmarker och till sist ”omringade” i Småland. Lars-Nila Lasko har i sin fina och intressanta ”Samisk historieblogg” publicerat en text av Schlyter där han förklarar hur samerna drevs undan:
”Tidigare hafva dock utan tvifvel nybyggare härifrån nedsatt sig på bördigare fläckar af det omkringliggande landet, och der bildat små landskap, som, hvad författningen beträffar, ej stått i någon förbindelse med moderlandet. Bland dessa Små land böra i första rummet nämnas de närmast Värend i vester och norr belägna Finnveden och Njudung. Finnveden eller, som den ock kallades, Finnheden, Finnöknen (Finneidi, i Knytl. S.), innefattade Sunnerbo, Vestbo och Östbo härad, har, enligt hvad namnet tillkännagifver, ursprungligen utgjort en af skogar och hedar bestående tillflyktsort f ör de från fruktbarare bygder undandrifna Lappar, eller som de fordom kallades, Finnar, hvilka sannolikt varit Sveriges äldsta, öfver hela landet utspridda, ehuru nu endast på dess nordligaste snöbetäckta gränsor irrande invånare.”
Källor: Wärend och Wirdarne, Gunnar Olof Hultèn Cavallius (1972), 3uppl.,
Lars-Nila Laskos historieblogg: https://samiskhistorieblogg.wordpress.com/
Sommarkoloni för barn är en uppfinning från Schweiz, med anor från 1800-talet. Den ursprungliga tanken var att förbättra folkhälsan genom att ge fattiga barn från städerna möjlighet att andas den friska luften på landet och samtidigt lära sig att göra nytta. Barnkolonierna var på så sätt skolor i fysisk och psykisk fostran. Jag tillbringade tre av barndomens somrar på ”kollo” och jag måste erkänna att jag avskydde det.
I Sverige organiserades den första barnkolonin år 1883. Det var Tyska skolan i Stockholm som stod bakom initiativet att erbjuda ett 20-tal undernärda barn som led av tuberkulos en stärkande sommarvistelse på landet. Två år senare bildades Föreningen för Stockholms skollovskolonier. ”Sommarkollo” blev väldigt populärt i vårt land och hade sina glansdagar under 1930- och 1950-talen. Den ursprungliga tanken med ”kollo” var att de fattiga stadsbarnens uppfostran skulle förbättras genom punktlighet, renlighet och artighet. Därtill skulle barnen erbjudas lek och stärkande aktiviteter på fasta tider så att de ”få njuta av landtlifvets behag och nöjen, medan deras eljest sannolika öde blivit att i stadens kvalm se feriedagarna gå förbi utan att lämna något stänk av rosors färg på deras bleka kinder.”
Ett härdande friluftsliv under övervakning
Barnkolonier med en huvudbyggnad samt sovsalar i enplansbyggnad var alltid placerade i lantliga miljöer nära skog och hav/sjö. Den ensliga naturen i kombination med utomhusvistelse ansågs vara speciellt stärkande, enligt tanken om ”en sund själ i en frisk kropp”. Barnen sov i separata pojk- och flicksalar och sängarna var placerade på ett avstånd som skulle förhindra smittspridning mellan barnen vid eventuell epidemi. På kolonin rådde stränga regler och långt in i tiden var det exempelvis förbjudet för barnen att ringa telefonsamtal hem till familjen.
Att barackerna var byggda som enplansbyggnader handlade om att man ville underlätta arbete och övervakning, enligt Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion. De fattiga barnen som vistades på ”kollo” genomgick noggranna läkarundersökningar före och under kolonivistelsen där man hade stort fokus på barnens vikt. Även den personliga hygienen iakttogs noga och om morgnarna avsattes särskild tid för tvättning i separata utrymmen där toalett och handfat fanns. I kolonins gryningstid hörde avlusning med sabadillättika till själva ferievistelsen, liksom att pojkarnas hår snaggades, men denna tradition kom tack och lov att försvinna med tiden. Jag tillbringade min barndoms somrar åren 1973, 1974 och 1975 på barnkoloni och jag måste erkänna att jag avskydde det.
”Under vistelsen vid kolonierna erhålla barnen icke blott god omvårdnad i förening med en genomförd och noga övervakad kroppshygien; de komma även i åtnjutande av sund och närande föda, regelbunden vila och ett friskt härdande friluftsliv med bad i sol och vatten. Under förutsättning av ett rätt handhavande av verksamheten torde kolonierna därför icke utan skäl kunna betecknas som verkliga skolor i fysisk och psykisk fostran.” (Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion)
Åt alla sorger, säg adjö!
Min första erfarenhet av ”kollo” var när jag var 6 år och min mamma sa att jag skulle få en jätterolig sommar tillsammans med nya vänner. Det lät väldigt trevligt och jag kände mig ganska förväntansfull när hon skjutsade mig till bussen på sin cykel. Hon vinkade glatt när jag klev på bussen, men hade glömt berätta att jag skulle resa 10 mil och inte komma hem förrän flera veckor senare. När bussen började rulla var jag panikslagen. Någonting hade blivit väldigt fel! Bussen var fylld av glada barn som påstod att vi skulle resa till Västeråsgården som låg i Dalarna, cirka 10 mil hemifrån. Jag förstod ingenting och började gråta.
Under den långa resan stirrade jag förtvivlat ut genom bussens bakruta, i ett barnsligt hopp om att kunna memorera vägen. Jag hade nämligen beslutat mig för att gå hela vägen hem när bussen stannade.
Västeråsgården i Söderbärke, Dalarna, ligger på en udde vid sjön Svetens strand och har varit koloni sedan 1954. Från början var tanken att Sveta gård skulle bli barnkoloni, men planerna ändrades. När jag som 6-åring klev av bussen vid de gula tegelbyggnaderna som ligger placerade mitt ute i tomma intet i Bergslagen, kunde jag inte begripa varför de andra barnen verkade vara så glada. De rusade nämligen ut från bussen och sprang jublande fram till en gammal rostig flaggstång där de alla stämde upp i en fånig sång, under ledning av koloniledaren: ”Här vi leva flott och här vi trivas så gott, ingen annanstans på jorden finns så fin koloni som här i Söderbärke! Här har vi glittrande sjö, åt alla sorger säg adjö!”
I mitten av 70-talet hade man tack och lov slutat att avlusa barnen med sabadillättika men många av de gamla strikta reglerna levde fortfarande kvar. Jag fick exempelvis inte ringa till mina föräldrar. Istället fick jag veta att efter en och en halv vecka skulle alla kolonibarnen få fotvandra till en kiosk som låg en mil därifrån och då kunde vi få köpa vykort och frimärken, så att vi kunde skicka hälsningar hem till familjen.
Dagarna på ”kollo” var evighetslånga och började i gryningen då man vaknade av doften av ruttnande frukt. Varje kolonibarn hade ett varsitt nattduksbord vid sängen, där vi förvarade våra bananer, päron och äpplen, som vi hade fått med oss hemifrån. Efter en tid började en tung doft av övermogna frukter att lägra sovsalen.
När vi vaknat skulle vi bädda sängen och tvätta oss i ett iskallt rum i en separat byggnad. För att komma dit där toaletten också låg måste man gå runt huset på utsidan och nedför en cementerad trappa. Jag var mörkrädd och fick förstoppning redan under den första veckan.
Stirrade på granar och sjöng kolonivisan
Efter frukosten stod ”aktiviteter” på schemat. För de lite mer företagsamma barnen var det säkert jättekul – man spelade fotboll, paddlade kanot och aktiverade sig på alla möjliga sätt. För oss blyga barn fanns inte så mycket mer att göra än att sitta och stirra på de stora granarna som vajade i den eviga snålblåsten där i skogsbrynet. Det var så många barn och så få vuxna på kolonin. Jag kände mig bortkommen, frusen och vilsen hela tiden. Jag minns att jag på min födelsedag lade mig i sängen och väntade på att någon skulle upptäcka att jag inte fanns med i gruppen – i ett desperat hopp om att jag kanske inte var så obetydlig och anonym som jag kände mig, men hela dagen gick och ingen saknade mig. När klockan blev fem på eftermiddagen insåg jag att det var lika bra att gå upp och gå ut till de andra barnen.
Klockan två varje eftermiddag samlades alla barn och koloniledare vid flaggstången, drack saft och sjöng kolonisången om och om igen: ”…När vi till Aros återvända igen vår längtan hit tillbaka står. Vi tackar för i år och hoppas min vän får komma åter nästa år! Ty här vi leeeva flott och här vi triiivas så gott. Ingen annanstans på jorden finns så fin koloni som är i Söderbääärke…”
Jag har nog aldrig frusit så mycket som under mina somrar i Söderbärke. Det var kallt hela tiden men alla barn skulle ta stärkande dopp både morgon och kväll i den svinkalla sjön Sveten. Om kvällarna kom en sträng sköterska och inspekterade våra fötter för att se om vi hade fotvårtor. Jag minns den ettriga doften av medlet hon penslade på vårtorna, som hängde kvar, långt efter att hon gått.
Blev kontrollmänniska efter kollo
Någonting positivt måste det väl ändå ha funnits med sommarkollo i på 70-talet? Jag har verkligen letat i minnet men kan tyvärr inte komma på en enda positiv händelse. Syftet med ”kollo” var ju att de fattiga stadsbarnens uppfostran skulle förbättras genom punktlighet, renlighet och artighet och det genomsyrade hela verksamheten. Ingen såg oss som individer och det spelade ingen roll att jag redan hade fått en god uppfostran, för i sammanhanget där jag befann mig, var jag bara en av många mindre bemedlade barn.
Jag blev individualist och dessutom kontrollmänniska tack vare åren på ”kollo”. När jag var 10 år var det meningen att jag skulle tillbringa sommaren i ett så kallat feriehem hos en familj, men den gången hade jag stenkoll på vart bussen åkte och hur jag skulle ta mig hem, så jag rymde och promenerade hem efter en vecka. Frihet och att känna att jag själv har kontroll blev oerhört viktigt för mig efter somrarna på ”kollo”.
Obs! Min mening med det här blogginlägget är absolut inte att svartmåla barnkoloni och andra fina sociala insatser som görs för barn i vårt samhälle. För många barn kan ”kollo” säkert vara otroligt viktigt och ger barnen en fin möjlighet att få utvecklas och knyta sociala kontakter i en trygg, sund miljö. Jag är övertygad om att ”kollo” anno 1973 och ”kollo” 2023 inte har några likheter. 😊
Källor: Riksarkivet, KVS Museet Vejbystrand och mina egna erfarenheter.
Sunderbyn nordväst om Luleå är en by med anor från 1300-talet och tros ha fått sitt namn av det sund som en gång fanns på platsen. Namnet Sunderbyn betyder ungefär ”De som bor vid sundet”. Före år 1621 fanns över huvud taget inga städer i Norrbotten. Östra och västra sidorna av Bottenviken kallades rätt och slätt ”norra bottnen” och handeln i området hanterades på den tiden av besuttna bönder som kallades landsköpsmän och birkarlar. Även köpmän från Åbo och Stockholm, så kallade ”bottnekarlar” bedrev handel i området. Tidigt 1500-tal var Sunderbyn den största byn i Luleå socken och 1543 tecknas byn för hela 19 hemman samt ett kyrkohemman. På den tiden fanns den mesta bebyggelsen kring Kråkberget och Kläppen.
Anders Nilsson Kråka f.1495 var birkarl och landsköpsman i området och köpte Sunderby kyrkohemman år 1574. Några år senare blev han tvungen att låta köpet återgå och familjen kom därefter att ha sitt näste på ”Kråkhemmanet” på Kråkberget. Anders Nilsson var son till Nils Hansson Djäkne som föddes år 1450 i Lugnvik, Bjärtrå, Ångermanland.
Birkarlar med rötter i Kvänland?
Kvänland är ett historiskt område som en gång i tiden omfattade västra Ryssland, svenska och finska Lappland samt Österbotten. Området tros även ha sträckt sig fram till de samiska områdena i Norge och Sverige. I området levde människor som på olika sätt hade nära kontakt med Novgorod i nordvästra Ryssland, där skinnhandeln blomstrade. Invånarna – kvänerna (finska: kainuulainen) tros ha varit bönder och handelsmän som hade ryska eller finska som modersmål och som behärskade det samiska språket. Vissa forskare härrör deras ursprung till finska Satakunda.
Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.
Birkarlarna var landsköpsmän som hade ensamrätt till handeln med samerna i området och som även hanterade skatteindrivning för kronans räkning. År 1553 förlorade man sitt monopol, men fortsatte sin verksamhet som lappfogdar.
Ursprunget till själva titeln birkarl (finska: pirkkalalainen) är omtvistat och vissa har velat härleda ordet till Tavastland och ”man från Pirkkala socken”, ”bäverjägare” och ”birk-karl” som betyder handelsman. Karvstocken var ett hjälpmedel när birkarlarna tog upp skatt och nyare forskning av Thomas Wallerström har föreslagit att ordet härstammar från det ryska ordet ”birka” som betyder just ”karvstock”.
Eftersom dessa landsköpsmän var så välbeställda så hade man råd att låta sönerna studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.
Till Sunderbyn via Medelpad
Släkten Kråka bestod på sin tid av många fogdar, birkarlar, landsköpmän, storbönder och nämndemän. Kråksläkten levde en tid i Medelpad och kom sedermera till Nederluleå via Ångermanland på 1400-talet. Det var först under 1500-talet som man började kalla sig Kråka. Ångermanlands äldsta vapen var en sittande fågel och släkten Kråkas bomärke föreställde en bild av en kråkfot. Kråksläkten var under en tid en dominerande borgarsläkt i Norrbotten och Stockholm. Olle Malmsten i Luleå har berättat att alla statliga befattningshavare kom att kallas ”kråkor” och lägre befattningshavare kallades ”kråklingar” på den tiden. Anders Nilsson Kråka f.1495 var son till Nils Hansson Djäkne som föddes år 1450 i Lugnvik, Bjärtrå, Ångermanland. Den äldste kände anfadern bör vara Nils Guttormsen Djäkne som var fogde och häradshövding i Västergötland under 1400-talet. Anders Kråka f.1494 och hustrun Brita Andersdotter f.1495 fick i Sunderbyn flera barn – Per f.1530, Jakob f.1532, Hans f.1534, Anna f.1536, Margit f.1540 och Nils f.ca 1545.
Mer om birkarlar finns att läsa i ett tidigare inlägg som finns här.
Källor: ”Några Borgare i Stockholms Stads Tänkeböcker med anor från Luleå och Piteå socknar” av Ulf H Larsson 2009, Nils Harnesk, Kulturmiljö vid Norrbottens museum, Komplettering till kyrkoherde Albert Nordbergs utredning ” om den norrbottniska Birkarlssläkten Kråka omfattande år 1500 – 1992 ” av Olle Malmsten, Luleå, Folk i norr. ”Om samer, kväner, birkarlar och präster” av Lars Stiernman, Richard Sunebring och egen forskning.
Vill man ta sitt DNA-resultat till nya, oanade höjder – eller kanske rättare sagt, till nya djup, så finns det flera företag som erbjuder fördjupade analyser av DNA-resultatet, bland andra Genomelink och MyTrueAncestry. I det här inlägget ska jag berätta lite mer om MyTrueAncestry som jag just nu är i full färd med att utforska.
Gedmatch – kostnadsfri databas
Om man redan har gjort ett DNA-test så finns många möjligheter att gå på djupet med DNA-resultatet. Jag har tidigare skrivit om Gedmatch här i bloggen – en kostnadsfri och oberoende databas där man kan ladda upp sitt DNA-resultat, oavsett vilket företag man har låtit testa sig hos. Gedmatch har bland annat verktyget ”Archaic DNA matches”, där vårt DNA jämförs med DNA-prov från arkeologiska utgrävningar som har gjorts på olika platser runtom i världen.
DNA-matcher i form av gamla skelett
När man har gjort ett DNA-test hos något av de olika släktforskningsföretagen, exempelvis Ancestry, Family Tree DNA och My Heritage, så ligger fokus främst på att matcha vårt DNA med nu levande släktingar och förmedla genetisk information några hundra år tillbaka i tiden. Så fungerar det inte hos MyTrueAncestry. Här fokuseras det på riktigt, riktigt långväga släktingar, tusentals år tillbaka i tiden och när man har skapat ett konto och laddat upp sitt DNA-resultat så får man efter cirka 10 minuter många nya DNA-matcher, i form av gamla skelett. DNA-resultatet jämförs med genetiskt material som hittats på tusentals arkeologiska utgrävningsplatser och DNA:t jämförs med 85 forntida civilisationer. Materialet som används för analys kommer bland annat från NCBI, National Center for Biotechnology Information.
Medlemsnivåer i olika prisklasser
MyTrueAncestry erbjuder 10 olika medlemsnivåer till varierande pris – från 0 kronor till cirka 430 kronor. På gratisnivån (Commoner level 0) kan man ladda upp ett DNA-kit och får tillgång till 10 DNA-matcher samt kartor, befolkningsgrupper och PCR-diagram. Om man väljer att använda sig av gratis-modellen kommer resultatet dock att försvinna efter 48 timmar. Men man kan alltid ladda upp det igen, så många gånger man önskar.
Om man önskar att DNA-resultatet inte ska försvinna sin kos behöver man betala för medlemsnivå 1 (Footman level 1) som förnärvarande (30 April 2023) kostar 18 dollar (185 kronor). Då får man fördjupade analyser och fler matchningar med individer och populationer. För att kunna ladda upp flera DNA-kit på samma konto behöver man gå ett eller flera ”snäpp” vidare på medlemsstegen, beroende på om man vill ladda upp två eller fler DNA-kit.
Man behöver inte uppge någon personlig information när man skapar konto och kan vara helt anonym om man vill. Allt som behövs är ett e-postkonto och själva DNA-resultatet (rådatan) som man sedan laddar upp på sidan.
DNA-resultatet (rådata) kan enkelt laddas ned från din sida på Ancestry, My Heritage och Family Tree DNA. På Family Tree DNA gör du så här:
Logga in på ditt konto och välj fliken ”Results & Tools” som finns överst på sidan. Välj därefter ”Autosomal DNA” och sedan ”Download Raw Data”. Filen sparas i ”hämtade filer” på datorn eller kan sparas manuellt, gärna på datorns skrivbord där du har lätt att hitta den. Sedan är det bara att ladda upp filen när du har skapat ett konto på MyTrueAncestry.
Barbarer, vikingar och mycket mer
Om man har skandinaviska rötter dyker det upp diverse vikingar och ”långskägg” i DNA-resultatet på MyTrueAncestry. Langobarder/Lombarder var på sin tid en germansk stam som migrerade från Skandinavien till nuvarande Italien och jag tycks ha en stor portion DNA därifrån.
Men min dotter Sandra, som har hälften av sina rötter i Sydamerika, har fått helt andra matchningar, bland annat med befolkningsgruppen Iroquois (irokeser), som tillhör Nordamerikas ursprungsbefolkning.
Om man tycker att det är spännande att fördjupa sig i forntida civilisationer och arkeologi så är MyTrueAncestry en fantastisk ”grej”! ”Sample match” indikerar att man delar genetiska markörer med individen och ”deep dive match” är en individ som man delar DNA-segment och en gemensam förfader med.
Förutom matchningar med gamla befolkningsgrupper och skelett, kan man även få veta mer om familjens haplogrupp – både Y- och mtDNA-haplogrupp. Om man behöver tips på intressanta resmål inför sommaren så finns fliken ”DNA travel” med alla arkeologiska utgrävningsplatser där de gamla släkt-skeletten har hittats.
MyTrueDNA hittar du här.
Lycka till med dina spännande efterforskningar!
Det finns många berättelser om forntida ”jättar” som en gång levde på jorden. Bland annat i Nordamerika, Irland, Sardinien, Kina och Afghanistan har man hittat människoskelett som vittnar om att det en gång funnits människor här på jorden som varit exceptionellt långa. Även i Sverige finns berättelser om ovanligt storvuxna och starka människor. Är dessa gamla sägner om högresta människor verkligen bara skrönor, eller kan det finnas en smula sanning i berättelserna? Jag gör en djupdykning i vår forntida historia för att försöka hitta svaren…
Cro-Magnon – modern människa i jätteformat
Cro-Magnon är benämningen på den första moderna människan (Homo Sapiens) som en gång i tiden kom vandrande till Europa från västra Asien. Namnet kommer av fyndplatsen, en grotta – Abri de Cro-Magnon – som finns i sydvästra Frankrike. Skelettfynden i grottan har visat sig vara cirka 30 000 år gamla. Till utseendet liknade Cro-Magnonmänniskan oss, men deras hjärnor var större än våra och denna människotyp var resligare. Det var inte ovanligt att man hade en längd på cirka 2, 5 meter.
I dåtida jägar/samlar-samhälle handlade vardagen förmodligen mest om att jaga, fiska och att hitta ätliga växter, men dessa människor ägnade sig även åt kreativa uttryck och man hade en andlig föreställningsvärld. Världens hittills äldsta målningar har skapats av Cro-magnonmänniskor.
Många skelettfynd som har hittats visar på läkta skador och man har även funnit tecken på att dessa människor ägnade sig åt rituella begravningar. Stark sammanhållning i gruppen och omhändertagande om sjuka och gamla tros därför ha funnits hos Cro-magnon-folket. En av de tidiga sederna inom denna kultur var att måla eller beströ de döda med röd ockra, en sed som sedan fördes vidare genom tiderna.
Rituell kannibalism
Cro-Magnon-människan kallas visserligen ”den första moderna människan”, men verkar inte ha haft ett modernt tankesätt, med våra mått mätt. Det var tyvärr inte ovanligt att man knaprade på sina medmänniskor på den tiden.
Skelettfynd som har hittats i Gough’s Cave, Cheddar Gorge, i England visar tydliga tecken på att Cro-Magnonättlingarna som levde där för cirka 15 000 år sedan (Magdalenian-kulturen) inte bara åt sina medmänniskor. De ägnade sig även åt att rista in konstnärliga mönster i offrens skelett (efter måltiden) och använde de dödas huvudskål som dryckesbägare. Att använda kranium som dryckeskärl är välkänt från flera andra forntida kulturer, bland annat inom den skytiska. Det är även känt här hos oss i Norden, från vikingatiden.
Inom den skogsfinska kulturen använde man ibland björnens kranium som en rituell öl-bägare. Björnen var fruktad och dyrkad av de östfinska nybyggarna. Ceremonin gick ut på att man hängde upp en björnskalle på en träkil i en lämplig tall. Därefter fylldes skallen med öl. Genom hålen i skallen droppade drycken sedan ner på marken. Då sköt man salut och festen tog sin början. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg som du hittar här.
Paleoantropologen Silvia Bello vid Natural History Museum i London, England, tror inte att de forntida Cro-magnon-människorna i Gough’s-grottan åt upp sina medmänniskor på grund av hunger. I stället kan man skönja någon slags rituell ceremoni i denna kannibalism som vi inte riktigt förstår oss på – kanske ”knaprade” man på de döda som en åminnelse om livets eviga kretslopp?
Gravetti – mammutjägarna
Den jägar-samlarkultur som kallas Gravetti levde på äldre stenåldern för ungefär 35 000 år sedan. Dessa cro-magnon-ättlingar levde på stäppen där de jagade mammut och följde elefanthjordarna för att få mat och kläder. Dessa människor beräknas ha varit 180 – 190 centimeter långa och var sin tids ”jättar”. DNA-undersökningar av skelettfynd från denna period har visat att Gravetti tillhörde Y-DNA-haplogruppen (hg)I på faderssidan och MtDNA-haplogrupp U5 och U2, på moderssidan.
Min morfar hade-Y-DNA-haplogrupp I och på mormors sida har vi MtDNA-haplogrupp U5. Det är mycket möjligt att de första anfäderna- och mödrarna i vår släkt som en gång i tiden kom till Europa, tillhörde just denna stenålderskultur. En hisnande tanke!
Arvet från Yamnaya
Ättlingarna till de forntida jättarna som en gång i tiden jagade mammut i ett bistert klimat och följde hjordarna på deras väg, kom med tiden att etablera sig på många platser i världen. Från stenåldersjägarkulturen Gravetti uppstod senare bronsålderskulturen Yamnaya (Yamna). Jag, liksom många andra svenskar, är genetiskt, till häften Yamnaya.
Yamnaya, som var ett herdefolk, bestod övervägande av långa, starka och ganska våldsbenägna män som förde ett nomadiserande liv på stäpperna i dagens Ukraina och Rumänien för cirka 5000 år sedan. Man förflyttade sig med hjälp av häst och vagn över stora områden och kom att kolonisera delar av Europa. På senare tid har forskare, med hjälp av DNA-teknik, funnit att dessa forntida stäppherdar inte alls var särskilt trevliga. I själva verket hade de en ganska våldsam och mörk natur. För att se till så att deras egna gener spreds vidare mördade man nämligen männen i de stenålderssamhällen man invaderade och tog sedan kvinnorna till sina hustrur…eller kanske rättare sagt, till sina slavar. Man red in i byarna på hästar och invaderade blixtsnabbt, innan någon hann ana oråd.
Yamnayas gener kom att korsas, bland annat med den snörkeramiska kulturen, även kallad båtyxekulturen (Corded Ware), Klockbägarkulturen (Bell Beaker culture), liksom med de asiatiska Sintashta- och Srubnaya-kulturerna.
Yamnaya-människornas kultur kan beskrivas som ”halvnomadisk”. Man förflyttade sig över stora områden och bodde i vagnar, men bedrev även småskaligt jordbruk och livnärde sig på kött och mejeriprodukter. Yamnaya var troligtvis den första kulturen som tämjde hästar och använde vagnar med hjul.
Yamnaya hade ett speciellt gravskick där de döda placerades med böjda knän i gropgravar, beströddes och målades med röd ockra och täcktes sedan med jordhögar. Sådana jordhögar, kurger, var även tradition i den skytiska kulturen, i omådet vid Kaspiska havet.
I dagens Europa har finländare den högsta koncentrationen DNA från Yamnaya, liksom östeuropéer och människor från Ryssland, men många svenskar bär också en stor ”portion” Yamnaya-rötter.
De sista jättarna
Ättlingarna till de storvuxna Cro-Magnons som en gång i tiden jagade mammut i ett extremt kallt klimat och följde hjordarna på deras väg, kom med tiden att etablera sig på många platser i världen. När mammuten dog ut för cirka 4000 år sedan, blev bisonoxen en viktig födokälla och man följde hjordarna. ”Klockbägarkulturen” (Bell Beaker) och den så kallade ”Adenakulturen” i Nordamerika räknas som de sista kända kulturer som har sina rötter hos Cro-Magnon.
På 1800-talet började rapporter komma om ”jätteskelett” som hittats i forntida gravhögar i Nordamerika. Skeletten, som var 2-3 meter långa, visade märkliga avvikelser. De var långa och hade ovanligt långa skallar och massiva underkäkar. Människorna som en gång levde i området, från cirka 1000 f. Kr. och byggde dessa gravhögar kallas Adenakulturen (Allegewi) och var den allra första i Nordamerika. Den hade sitt centrum i nuvarande Ohio och anses vara föregångare till Hopewellkulturen. Man begravde de döda tillsammans med gravgåvor av metall, pärlor och ben. Liken beströddes med röd ockra.
Konstnären Marcia K. Moore har med hjälp av skelettfynd skapat modeller som visar hur de högresta Adena-människorna såg ut i en fantastisk film som du kan se här
Som många andra har jag hittat berättelser om ”jättar” i min släktforskning. De första nybyggarna i Härjedalen, Jämtland sägs ha varit ovanligt resliga och starka. Mer om det kan du läsa i mitt tidigare inlägg här i bloggen,”Jättarnas ätt (del 1)”. Några ”jättar” har jag dock inte hittat i släkten inom de närmaste generationerna…men min farfar var närmare 2 meter. Själv är jag bara 1.64 centimeter över havet och jag verkar krympa med åren 🙂
Källor: Indoeuropean.eu, ”Re-theorising mobility and the formation of culture and language among the Corded Ware Culture in Europe” (Kristiansen, Allentoft, Frei, Iversen, Johannsen, Kroonen, Pospieszny, Price, Rasmussen, Sjögren, Sikora och Willerslev, 2017), NewScientist (Story of most murderous people of all time revealed in ancient DNA, 2019), Tanya Payak (Mound Builders), Natural History Museum (The cannibals of Gough’s Cave), Science Advances, Marcia K Moore, Family Tree DNA och egen forskning.
Det gamla bondesamhället, när var och en visste sin plats och kyrkan stod mitt i byn, har kanske blivit mer romantiserat än någon annan försvunnen värld, menar Jonas Frykman, professor i etnologi. I dag vill vi ju gärna lyfta fram den där gamla trygga tiden som jämförelsepunkt till nutiden, men livet på den tiden var inte alls så rosenskimrande som man gärna vill tro.
I det gamla bondesamhället var det definitivt ingen varm ”Bulleby-gemenskap” som de kvinnor som blivit havande utom äktenskap, möttes av. På den ”gamla goda tiden” var nämligen äktenskapet rådande norm och den sociala kontrollen var stor. Den flicka som hamnade ”i olycka” och därmed bröt mot rådande normer, fick finna sig i att bli utstött, nedvärderad och spottad på.
Hymens band – en förutsättning för reproduktion
Folklivsforskaren Eva Wigström (1832–1901) har beskrivit det svenska bondesamhället, då äktenskap, eller trolovning, var en förutsättning för samlag och reproduktion. Brott mot moralen kunde äventyra hela byns ägarförhållanden och strategier för giftermål. På den tiden valde man gärna äkta makar efter gårdarnas storlek och släkternas framtidsutsikter. Den som bröt mot normen äventyrade alltså långt mer än de ärbara hustrurnas sedlighetskänsla. Den ogifta pigan fick därför bära så pass synliga tecken så att hon gick att identifiera och på det viset fungera som varnande exempel, menar professor Jonas Frykman (2008).
Fästekvinna kallades den kvinna som blivit lagligen trolovad och därmed bunden och ”fäst” vid sin tilltänkta make och nu återstod bara bröllopet för att knyta ”hymens band” ordentligt. Föreställningen om ”hymens band” har sina rötter i den romerska mytologin där Hymenaios/Hymen, äktenskapet gud, illustrerades av en ung man som bar en fackla. Hymen har även varit synonymt med kvinnans ”mödomshinna” genom tiderna.
Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande. Barn som föddes i ett sådant förhållande kallades trolovningsbarn.
Otidigt sängelag och lönskaläger
Redan under medeltiden såg Statskyrkan det som sin uppgift att straffa både män och kvinnor för föräktenskaplig sexualitet – ”otidigt sängelag” och ”lönskaläge”. Ordet ”otidig” avser någonting som är orätt, fräckt och otillbörligt (fel). Det hårdaste skamstraffet ”uppenbar skrift” (kyrkoplikt) började praktiseras i slutet av 1500-talet och innebar att de utpekade tvingades sitta på en speciell pall (eller stå upp) i kyrkan och skämmas inför hela församlingen under en eller flera söndagar. Tanken var att de som begått brottet skulle skämmas ordentligt, dra lärdom av sina försyndelser och sedan återupptas i gemenskapen, men dessa skamstraff bidrog istället till att ogifta mödrar blev marginaliserade och hamnade utanför församlingsgemenskapen.
I Sverige var lönskaläger ett brott från senare delen av 1200-talet fram till 1864. Sexuellt umgänge skulle endast ske inom äktenskapet varför utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt. Lönskaläge, när två ogifta personer hade en sexuell relation, var ett brott fram till år 1864 men från och med år 1810 slapp man straff, åtminstone de första två gånger som detta brott begicks.
Det var inte så lätt att bevisa att brott hade begåtts men när den utomäktenskapliga förbindelsen resulterade i graviditet sågs detta som bevis. Straffet var oftast böter men om ekonomiska medel saknades kunde spöstraff utdömas i stället. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 53 kap. 1 § var följande inskrivet: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Om de anklagade valde att gifta sig efter lägersmålet blev straffet endast böter för ”otidigt sängelag”.
Kyrktagning/Absolution
Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen.
För de mödrar som inte var gifta eller trolovade var det helt andra regler som gällde. Dessa kvinnor ”skriftades” i stället och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En ogift mor som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs” – en anteckning som följde kvinnan genom kyrkböckerna resten av hennes liv.
Etnologen Jonas Frykman lyfter i sin bok ”Horan i bondesamhället” (1977) fram hur viktig kyrktagningen var, inte endast för den ”besudlade” kvinnans egen skull, utan för hela församlingen. Genom kyrktagningen blev kvinnan förlåten sin synd och det var viktigt på en kollektiv nivå eftersom man förr i tiden trodde att en kvinna som fött oäkta barn och inte gått i kyrkan, kunde orsaka missväxt om hon beträdde åkrarna. Den ogifta modern blev dock aldrig fri från sin utsatthet, trots kyrktagning.
Visserligen hade de ogifta mödrarna, likt alla andra, efter skriftning och avlösning, åter rätt till att delta i nattvardsfirandet men, som Margareta Danhard påpekar i sin uppsats (2016); ”Medan församlingens ungmör lade av sig huvudklädet då de steg fram till Herrens bord, måste den ogifta bära sjaletten på sig”.
Kvinnans hår – ett laddat attribut
Synen på kvinnans hår som ett sexuellt attribut, liksom allehanda försök att tona ned detsamma genom att täcka över det, har urgamla rötter. Inom kristendomen går bruket av slöja tillbaka till bibelns första Korinterbrevet, där Paulus säger: ”… En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad”.
Kvinnans hår har genom tiderna varit täckt med sjal inom de abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam. Håret skulle döljas och tonas ned för att inte sända felaktiga signaler. En kvinna med utsläppt, böljande hår var oacceptabelt. Under medeltiden föreställde man sig hur de onda och sexuellt frigjorda häxorna red till djävulens Blåkulla för att förlusta sig…med utslaget hår som fladdrade i vinden.
Normen att bära håret uppsatt och att täcka det med huvudduk – från konfirmationen och livet igenom, för att visa sin ärbarhet, levde kvar i Sverige ända in på 1900-talet.
Horeskäver
I det gamla bondesamhället trodde man på fullt allvar att en ”lösaktig” piga kunde orsaka sjukdomar och ont hos de små barnen, bara genom att titta på dem med sitt ”onda öga”. Föreställningen om ”horeskäver”, att de icke-ärbara kvinnorna kunde orsaka sjukdom och till och med död hos de små oskyldiga barnen var så djup att man trodde att bara en skymt av den lösaktiga kvinnans hår, eller mittbenan, kunde framkalla sjukdom och fara. Jonas Frykman, som är professor i etnologi förklarar:
”Man trodde att en lösaktig piga, bara genom att titta på barnet med sitt ”onda öga”, berömma det med sina ”onda tunga” eller ta i det med sin ”onda hand” eller i allmänhet vara ett ”ont möte” gjorde henne till en vandrande fara. I någon mån reducerades hennes farlighet om hon fick håret överbundet”. (Frykman, 2008)
Denna föreställning levde kvar på landsbygden ända in på 1900-talet och en ogift piga som fött barn kunde inte längre arbeta hos familjer. Hon förpassades i stället till ladugården där hon fick arbeta som mjölkerska.
År 1891 beskrev folklivsforskaren Eva Wigström ”Gåsagången”, en gammal sed som länge levde kvar på den skånska landsbygden. ”Seden var att syna tjänstepigorna och binda duk på huvudet på dem om de med skäl kunde anses havande. Denna sed kunde visserligen betraktas som ett uttryck för hustrurnas kränkta sedlighetskänsla, men den var tillika ett försiktighetsmått. Om nämligen en fruktsam hustru såg en ogift kvinna gå med bart hår, fick det äkta barnet horeskäver…” (Wigström, 1891)
Kränkande huvudbonader
I det svenska bondesamhället förekom det på många håll att ogifta mödrar tvingades bära ett avvikande huckle (horklut/horluva), som signalerade till alla att hon var en icke-ärbar kvinna. Även ”Gåsagången” på den skånska landsbygden handlade om att ”märka” och skambelägga vissa kvinnor.
Två gånger per år – på våren då gässen släpptes ut på bete och på hösten, när de togs hem, inspekterade byns gifta kvinnor de ogifta pigornas bröst för att se tecken på havandeskap. ”Upptäckte de då en piga som hade mjölkstinna bröst blev hon kallad för ”hora” och fick inte längre gå med håret blottat. Den klut eller huvudbonad hon fick bära särskilde henne från både de gifta mödrarna och de oskuldsfulla pigorna…” (Frykman, 2008)
Margareta Danhard, som har studerat brottsmål i 1700-talets Hälsingland berättar att brottet otidigt sängelag medförde två olika straff – dels böter, 1 daler 16 shilling som betalades till kyrkan, dels ett skamstraff som bestod i att den okyska bruden inte fick bära kyska brudars bröllopsskrud. Brudparen hyrde ofta brudkronan av kyrkan, men de okyska brudarna måste alltså vigas utan ”brudeståt” – med blottat huvud, utan brudkrona och skrud. Om bruden bar krona, trots att hon var gravid, fick paret böta 2 daler.
I Delsbo, Hälsingland, vigdes gravida brudar iförda den ”ungmorshatt” (knyppelhatt) som redan gifta kvinnor bar (i en beskrivning från år 1792). Margareta Danhard beskriver hur den fina, dyrbara och hedersamma ungmorshatten (hustrudoket), som skulle tas på dagen efter bröllopet, för den okyska bruden blev till ett skammens plagg, en törnekrona hon tvingades att bära när hon vandrade uppför altargången. Danhard förklarar: ”I denna kontext, i kyrkan på hennes vigseldag, fick hustrudoket en skamlig betydelse. Att hon gått händelserna i förväg och ”blivit” en hustru i förtid. Alla i kyrkbänkarna såg och bedömde henne utifrån detta, att hon bar ett dåligt attribut”.
I det gamla bondesamhället var det definitivt ingen trygg ”Bulleby-gemenskap” som de kvinnor som blivit havande utom äktenskap, möttes av. På den ”gamla goda tiden” var nämligen äktenskapet rådande norm och den sociala kontrollen var stor, särskilt på landsbygden där de flesta människor bodde då. Den som hamnade i olycka och därmed bröt mot rådande normer fick finna sig i att bli marginaliserad, nedvärderad och spottad på.
Källor: ”Lönskaläge och horsbrott i svensk rättskipning”, Pontus Ljunghill (1997), ”Regel eller undantag? Skamattributering av kvinnor i 1700-talets Hälsingland”, Margareta Danhard (Södertörns högskola, 2016), ”Synd och skam -ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880”, Marie Lindstedt Cronberg (1997), Katarina Wennstam, ”Horan i bondesamhället”, Jonas Frykman (1977), ”Om kvinnors ondska”, Frykman (2008) samt egen fors
I februari 2023 öppnade webbportalen Nuohtti med samiskt arkivmaterial från hela Europa. Portalen har utvecklats som en del av det nordiska projektet Digital Access to the Sámi Heritage Archives, ett samarbete mellan riksarkiven i Norge, Sverige och Finland, samt de samiska arkiven i Norge och Finland.
Genom webbportalen Nouhtti kan alla vi som är intresserade av samisk historia ta del av ca 30 000 digitala dokument och fotografier från Sápmi, hämtade från 32 arkiv, bibliotek och museer i Europa. Här finns bland annat etnologiska rapporter, samemissionärers dagböcker, protokoll från Lappfogdar, fotografier tagna av privatpersoner och myndigheter, rättsliga dokument och mycket, mycket mer.
Arkivmaterialet är av stor betydelse för samerna som ursprungsfolk och det är därför väldigt viktigt att vi som forskar följer de etiska riktlinjerna när vi använder arkivtjänsten. Det är bland annat viktigt att tänka på att materialet kan vara skyddat av upphovsrätt och kan även innebära att man behöver göra etiska överväganden, så att denna ”skattkammare”, kopplad till samiskt kulturarv, används på ett respektfullt sätt.
Besök webbportalen Nuohtti här
(Tillgängliga språk är davvisámegiela (nordsamiska), engelska, suomi (finska), norska och svenska)
Här hittar du Riksarkivets länkar till arkiv med samisk anknytning. På sidan finns även bra vägledning, bland annat videoklipp, som visar hur man hittar samiskt material i arkiven.
Helena Bure Wijk - Släktforskning 