Man kastade plötsligt både smittskydd och försiktighetsprincipen överbord

För att skydda människors liv och hälsa måste man till exempel ha flytväst när man åker båt och säkerhetsbälte under bilfärd. Utgångspunkten för Trafikverkets ”nollvision” är det etiska ställningstagandet att ”ingen enda människa ska dödas eller skadas allvarligt i trafiken”.

Jag har därför alltid trott att man värnar om varje människoliv. När pandemin kom var jag därför säker på att man skulle följa försiktighetsprincipen i vårt land – åtminstone smittskyddslagen, men man kastade både smittskydd och försiktighetsprincipen överbord. Redan i juni 2020 sa WHO att coronaviruset är en luftburen smitta och rekommenderade alla att bära munskydd i kontakt med många människor i slutna utrymmen. För de som är 60+ eller har underliggande sjukdomar rekommenderades en mer skyddande andningsmask, N95 (FFP2). I vårt land vill man fortfarande definiera smittan som ”droppsmitta” och rekommenderar inte munskydd/andningsskydd till befolkningen.

När ett samhällsfarligt virus började att spridas i Sverige förväntade jag mig att få korrekt information så att jag skulle kunna skydda mig själv och mina nära och kära på bästa sätt men, tyvärr..

Foto: Helena Bure Wijk

DNA-resultat gav svaret på släktgåtan

DNA-test är ett fantastiskt verktyg för oss som släktforskar. Genom ett litet salivprov kan vi numera verifiera den gamla pappersforskningen och få bevis på att forskningen verkligen stämmer. DNA är ett väldigt, väldigt pricksäkert litet verktyg som ibland, tyvärr, omkullkastar allt vi hoppades och trodde på…

Sedan 1990 har jag sökt som en galning efter min morfars okände far, utan att hitta honom. Morfar föddes 1901 i Bladåker, Uppland med anteckningen ”fader okänd” i födelse-och dopboken. Innan han gick bort berättade han att fadern hette Düring och kom från Belgien. Mamma och jag började släktforska, övertygade om att vi snart skulle kunna berätta mer för morfar om hans far. Men tji fick vi. Nu, mer än trettio år senare, sitter vi fortfarande här och grubblar.



Morfars mamma var vallonättling från Belgien från familjerna Sporrong, Dubois och Pousette men varifrån morfars far kom vet vi fortfarande inte. Genom åren har jag försökt att kartlägga en familj i Uppsala som ömsom antecknades som Düring och ömsom som Düsing i kyrkböckerna. Familjen hade sina rötter i tyska Mecklenburg-Vorpommern. Tänk om detta var morfars okände fars släkt? Genom ett inlägg här i bloggen fick jag i våras kontakt med en underbar familj som är ättlingar till familjen Düsing från Vorpommern. Det kändes redan från första början av vår kontakt att vi var släkt och de var så snälla och ville göra ett DNA-test för att hjälpa oss att få svar på den här släktgåtan.

Foto: Helena BW



DNA är ett fantastiskt verktyg för släktforskning men ibland är det väldigt brutalt och inte alls så roligt. När familjen Düsing/Dürings DNA-resultat äntligen kom kunde vi inte hitta varandra i listan över gemensamma DNA-matcher, vilket betyder att vi tyvärr inte är biologisk släkt. Att få nya underbara vänner är så värdefullt och jag är så tacksam för det ❤

Rykten i släkten har ofta ett litet korn av sanning och man bör absolut lyssna på dessa rykten och gärna skriva ned dem, men det här med Düring verkar morfar ha fått helt om bakfoten 😉 Sökandet efter morfars okände far går vidare…

Hindrik finne i Halvarsbenning

 

Norbergsån
Foto: Arkland

Bergslagen har sedan medeltiden haft en omfattande verksamhet inom koppar- och järnhantering och vi som har våra anor där kommer förr eller senare att hitta bergsmän i släkten. Släktforskaren Britt-Marie Sohlström och hennes far Arne Sohlström har gjort ett omfattande och väldigt intressant forskningsarbete om bergsmansbyn Halvarsbenning i Norberg, Västmanland och om de människor som har levt där genom tiderna. På 1630-talet dök anfadern Hindrik ”finne” upp i Norberg och Halvarsbenning men det mesta om gamle Hindrik är fortfarande okänt.

Självständiga bönder som ägde skog och mark

Bergsmän kallades de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk.  Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes. Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet.

Djupa rötter i Halvarsbenning

Arne Sohlberg och hans dotter Britt-Marie har djupa släktrötter i Halvarsbenning och har ägnat många år till att forska i de gamla källorna. Halvarsbenning hade, som många andra byar i Bergslagen, hytta eller hammare redan under 1500-talet. Från att ha varit ett livligt litet hyttsamhälle under 1700-talet genomgick Halvarsbenning en utveckling liknande de flesta andra byar i Bergslagen. Från början fanns där endast två gårdar med ett tiotal innevånare och under 1700-talet hade byn förvandlats till ett ganska livligt litet hyttsamhälle, för att därefter åter bli en avfolkad plats med endast några få sommartorpare och en enda bofast familj, berättar Arne Sohlberg i sin text om Halvarsbenning.

Gammal bergsmansgård som finns på Vallby friluftsmuseum i Västerås Foto: Helena Bure Wijk



Hindrik ”finne”

Arnes, Britt-Maries och även min gamla anfader – Hindrik ”finne” dyker upp i gamla dokument i Norberg på 1630-talet. Det är fortfarande okänt varifrån i Finland Hindrik kom och hans släktnamn är ännu okänt men han beräknas vara född ca år 1495. Det mesta om Hindrik ”finne” och hans hustru, Kirstin Andersdotter, är fortfarande höljt i dunkel men man vet att Kirstin hade två systrar – Sicilia och Elin, som också bodde i trakten. Hindrik och Kirstins söner Anders och Michel Hindrisson stannade kvar i Norberg.

Sonen Michels dotter Malin gifte sig sedermera med bergsmannen Holsten Persson i Halvarsbenning. Malin och Holsten bosatte sig i Rosendal som ligger vid åmynningen där Flohammarsån (Hedströmmen) utgår från Nedre Vättern (Storsjön).

De gamla dokumenten berättar: ”År 1610 Kom Päder Holstensson i Halvarsbenning och talade till Päder Andersson i Rosendal om en half part i ett änge i Rosendal förebärandes att hans moder fader Mickel Hendriksson kom det halva änge till, därtill sade Päder att han samma äng både ärft och köpt hade, först ärvde han efter sin fader Anders Hindriksson sedan af (något verkar saknas) i Pädersbo så avsades att efter nu så länge o…. ståt hade gav den med och i ….. förente de sig emellan här för rätten, så att Päder Holstensson gav Päder Andersson 900 och skall nu behålla samma halva äng”. (Källa: Britt-Marie Sohlström/ Ting i Norberg 1610 (Renoverad dombok) Svea hovrätt Kopparbergs län EXIe:2720 sid 422)


Vet du mer om gamle Hindrik och släkten i Halvarsbenning? Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com



Vill du läsa mer om bergsmännen i Norberg kan jag varmt rekommendera bloggen Bergsmän i Gamla Norbergs bergslag – ett pågående projekt






Källor: Arne & Britt Marie Sohlströms forskning, egen släktforskning

Strövtåg i hembygden – Badelunda

Mina föräldrar kommer från Jämtland och Uppland så jag saknar helt släktanknytning till Västerås, där jag är född och uppvuxen. Ärligt talat har jag aldrig känt mig riktigt hemma i den här gamla industristaden. Här finns i alla fall några väldigt vackra platser och så snart våren kommer hoppar jag på cykeln och beger mig ut till Badelunda, strax utanför sta´n…

Anundshög Foto: Helena Bure Wijk

Stenyxor och gamla bosättningar

I Badelunda har arkeologer funnit fler än tusen gravar på många bevarade gravfält vilket visar att platsen har varit betydelsefull både som boplats och kultplats genom tiderna. Man har bland annat funnit åtskilliga stenyxor i området. Under stenåldern stod vattnet ca 40 centimeter högre än idag och större delen av Badelunda låg då ännu under vatten. Men lämningar efter tidiga boplatser har hittats vid Fågelbacken, nära gränsen till Badelunda samt i närliggande Romfartuna, på Äsåsen.

I området har man bland annat hittat stenyxor (den äldsta formen kallades trindyxa), båtyxor och skafthålsyxor. Att Badelunda var bebott under bronsåldern har man bland annat sett genom de skärvstenshögar och den hällkista som har hittats där, men det var under järnåldern (500 f.v.t -1070 e.v.t) som Badelunda var ett blomstrande samhälle.

Anundshögen (Anundshög) i Badelunda är en av de största gravhögarna i Sverige och det stora gravfält som finns i anslutning till högen skvallrar om att området en gång var ett viktigt centrum. Andra storhögar i Badelunda-området är Gryta hög, några kilometer från Anundshög och Furbyhögen, som verkar ha blivit jämnad med marken för flera hundra år sedan. I Sveriges första fornminnesinventering från år 1682 beskrivs Furbyhögen som ”en storhögh i Ingeberga” men det finns idag inga spår kvar efter denna gravhög.

Jag stortrivs på Anundshög, en vacker plats som har en intressant historia

Spännande kvinnogravar

På 1950-talet upptäcktes ett 90-tal järnåldersgravar i Tuna, nära Anundshög. De flesta gravarna är brandgravar, där de avlidna har kremerats, men åtta av gravarna är så kallade båtgravar där de döda har begravts med sina smycken och husgeråd utan att ha kremerats. De åtta båtgravarna är kvinnogravar som ligger centralt på gravfältet, i närheten av en äldre grav från 200-talet f.Kr. som är placerad i mitten. I den centrala kammargraven fann arkeologerna en halsring, armringar och fingerringar av rent guld. I graven fanns även spännen som kvinnan använt för att hålla ihop sina kläder, liksom romerska silverskedar och andra föremål av brons och glas – sammanlagt 337 gram rent guld.

Placeringen av båtgravarna i förhållande till den äldsta kvinnograven, som vid utgrävningen fick namnet X, samt DNA-analys som visar att kvinnorna i båtgravarna var mor/dotter eller systrar gör att man nu tänker sig att kvinnan i grav X kan vara en anmoder till de övriga. En kvinna per generation tycks därmed ha blivit begravd i båt på fältet.

Foto: Helena Bure Wijk

Tunakvinna med make från Danmark?

När jag arbetade som journalist intervjuade jag Stefan Elgh som är chef på stiftelsen kulturmiljövård och han påpekade då att flera av ”Tunakvinnans” föremål visar på någon slags koppling till Danmark. Kanske var hon gift med en man från Danmark? Ingen vet. Gravarnas placering och de föremål som kvinnorna begravts tillsammans med gör att man numera tror att de döda kvinnorna kan ha varit völvor och att det på den tiden kan ha utövats en Freja-kult här i området.

I en båtgrav som gravsattes flera hundra år senare, troligen på 800-talet e.v.t. vilar en kvinnlig ättling till ”Moder X”. Vid sin sida hade hon sin sierskestav och amuletter, hängen, spännbucklor och mynt när hon gravsattes. Båten hon begravdes i är hela sju meter lång och är tillverkad med en teknik som använts i Finland och nordvästra Ryssland. Det är en urholkad stockbåt med sydda kanter och hon begravdes på en bädd av mossa och fräken. En sådan bädd kallades ”Frejagräs” enligt religionshistoriker Britt-Mari Näsström.

Tunakvinnan i båtgrav 75 begravdes på Frejagräs någon gång på 800-talet. Bild: Spaning nr 22 23/2014



Som barn besökte jag ofta Västmanlands Läns Museum och Tunabåten var det mest intressanta föremålet. Jag kunde stå där i timmar och betrakta båten och skelettet efter järnålderskvinnan, hennes vackra, färgglada pärlor och de fina föremålen. Det fanns dock aldrig något skelett i båten, endast några pärlor och en liten, liten bit av hennes käke men genom ett barns fantasiförmåga kan saker förvandlas till helt andra ting. Det blev jag varse när jag i vuxen ålder besökte museet tillsammans med min dotter och fick då veta att det aldrig hade funnits något skelett i ”Tunabåten”. Det var bara en båt, en bit av en käke och några pärlor som hade fängslat mig så mycket som barn…

Arkeologer tror att det fanns en Freja-kult här i området under järnåldern och att Tunakvinnan och de sju kvinnliga släktingar som finns begravda intill henne, var spåkvinnor, så kallade völvor. Völvan var den kvinnliga schamanen och nåjden den manliga i det fornnordiska religiösa samhället. De ansågs vara mångkunniga och hade förmågan till botande. Man trodde att de kunde se framtiden, bota sjukdomar och troddes kunna skänka fiske- och jaktlycka.

Gudinnan Freja var den främsta av alla völvor

Den kvinnliga völvan var ofta äldre och sällan bofast. Ordet völva kommer av det fornnordiska völr sombetyder stav och hon betraktades som en ”vandrande stavbärerska”. Det finns mycket som man forfarande inte vet om Badelunda och dess starka kvinnor men man tydligt se att området inte var en isolerad plats under järnåldern. Människor hade kontakt med andra områden och länder.

I den isländska berättelsen, ”Erik den rödes saga” som präntades under 1300-talet, beskrivs en völva som var klädd i en blå mantel, täckt av stenar. På huvudet hade hon en hätta, fodrad med vitt kattskinn. Hennes vantar var fodrade med samma vita skinn. Kring midjan hade hon ett bälte av fnöske där det hängde en stor skinnpåse med trolldomssaker.

Staven begravdes tillsammans med sina ägarinnor. Rekonstruktion av völvans stav och klädedräkt finns på Västmanlands läns museum. Foto: Helena Bure Wijk

En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan, völvan, en vördad schaman här i Norden. Völvornas stavar har hittats i ett fyrtiotal skandinaviska gravar, intill sina ägarinnor. Stavarna är av trä eller järn och har ibland en liten ”korgliknande” anordning upptill. Staven tros ha varit ett symboliskt spinnredskap. Med sin stav och sången, ”vårdlocken” troddes völvan ha makt över liv och död, lycka och olycka.

Föreställningen om att somliga kvinnor hade makt över liv och död genom sin spinnutrustning är väldigt gammal. I den förkristna nordiska mytologin satt de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot och spann människornas livs- och ödestrådar med sina sländtrissor. Man trodde också att dödsgudinnor, så kallade valkyrior kunde väva utgången i strider på sina vävstolar.

Nornorna satt vid Yggdrasils fot

 

 

 

Källor: ”En historisk vandring i Badelundabygden”(Badelunda hembygdsförening 1989), Stefan Elgh, John Kraft, Britt-Mari Näsström och egen forskning

Lillån och udden

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås hade förr i tiden två vattendrag som rann genom stadens kärna – Svartån och Lillån. Lillån rann där dagens Munkgatan nu ligger och hade sitt flöde via Kopparbergsvägen och Karlsgatan med utlopp vid Lantmännens silo i östra hamnen, vid Verksgatan. Via den skrangliga Hospitalsbron kunde man vandra från centrala Västerås till Munkholmen där dagens stadshus nu finns. Förr i tiden låg ett kloster på denna plats.

Lillån i Västerås. Foto: Johan Ludvig Nordmark

Karta från 1784

Lillån var en å som ställde till med stora bekymmer i staden och till slut bestämde man sig för att helt enkelt gräva ned den. Ån hade redan tidigt en benägenhet att torka ut. På 1770-talet anlade man en dammarm för att förhindra uttorkning, men det hjälpte inte. I början av 1800-talet muddrades både hamn och Svartå. Lillåns vattenflöde blev därmed säkrat en tid, men på 1860-talet var ån så förorenad och igenslammad på grund av de många garverier och fabriker som fanns längs norra stranden. Man beslutade sig för att fylla igen vattendraget helt. När uppförandet av Turbinhuset påbörjades på 1890-talet revs dammbyggnaden och man började arbetet med att fylla igen Lillån. Dess vatten leddes från och med då till Svartån via cementrör, till gjutjärnsrör vid åns mynning. År 2008 stängdes Lillåns vattenflöde av definitivt då man placerade 5 m3 betong i schaktet för den kulverterade ån.

Lillåudden Foto: Helena Bure Wijk

Lillåudden i Västerås hamn, där jag bor, är en liten konstgjord ”ö” byggd av schaktmassor från den tid då man rev många historiska byggnader i Västerås. Lillåudden var länge en mindre trevlig boplats för människor men sedan början av 2000-talet har området bebyggts med sjönära och exklusiva bostadshus som lockat många att bosätta sig här.

Foto: Helena Bure Wijk

En öppningsbar bro som är byggd på sex stålrörspålar med en längd av 35 meter i tre par, leder från ”fastlandet” i östra hamnen ut till Lillåudden. Vi som bor här, bor i hus som är stadigt förankrade med pålar som fäster djupt ned i de schaktmassor som en gång var Västerås forna bebyggelse.

Lillån är nu ett minne blott men när man bor här ute på ”udden” kan man om vintrarna se hur sjöfåglar samlas vid den forna åns utlopp, vid den stora silon där vattnet håller en högre temperatur.

 

 

 

 

Sunderbyn – Kråksläktens näste

Foto: Helena Bure Wijk

Sunderbyn nordväst om Luleå är en by med anor från 1300-talet och tros ha fått sitt namn av det sund som en gång fanns på platsen. Namnet Sunderbyn betyder ungefär ”De som bor vid sundet”. Före år 1621 fanns över huvud taget inga städer i Norrbotten. Östra och västra sidorna av Bottenviken kallades rätt och slätt ”norra bottnen” och handeln i området hanterades på den tiden av besuttna bönder som kallades landsköpsmän och birkarlar. Även köpmän från Åbo och Stockholm, så kallade ”bottnekarlar” bedrev handel i området. Tidigt 1500-tal var Sunderbyn den största byn i Luleå socken och 1543 tecknas byn för hela 19 hemman samt ett kyrkohemman. På den tiden fanns den mesta bebyggelsen kring Kråkberget och Kläppen.

Anders Nilsson Kråka f.1495 var birkarl och landsköpsman i området och köpte Sunderby kyrkohemman år 1574. Några år senare blev han tvungen att låta köpet återgå och familjen kom därefter att ha sitt näste på ”Kråkhemmanet” på Kråkberget. Anders Nilsson var son till Nils Hansson Djäkne som föddes år 1450 i Lugnvik, Bjärtrå, Ångermanland.

Birkarlar med rötter i Kvänland?

Kvänland är ett historiskt område som en gång i tiden omfattade västra Ryssland, svenska och finska Lappland samt Österbotten. Området tros även ha sträckt sig fram till de samiska områdena i Norge och Sverige. I området levde människor som på olika sätt hade nära kontakt med Novgorod i nordvästra Ryssland, där skinnhandeln blomstrade. Invånarna – kvänerna (finska: kainuulainen) tros ha varit bönder och handelsmän som hade ryska eller finska som modersmål och som behärskade det samiska språket. Vissa forskare härrör deras ursprung till finska Satakunda.

Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.
Birkarlarna var landsköpsmän som hade ensamrätt till handeln med samerna i området och som även hanterade skatteindrivning för kronans räkning. År 1553 förlorade man sitt monopol, men fortsatte sin verksamhet som lappfogdar.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 4 – Kapitel 9 – Om folkets sysselsättningar vid månljus. – Utgivningsår 1555.

Ursprunget till själva titeln birkarl (finska: pirkkalalainen) är omtvistat och vissa har velat härleda ordet till Tavastland och ”man från Pirkkala socken”, ”bäverjägare” och ”birk-karl” som betyder handelsman. Karvstocken var ett hjälpmedel när birkarlarna tog upp skatt och nyare forskning av Thomas Wallerström har föreslagit att ordet härstammar från det ryska ordet ”birka” som betyder just ”karvstock”.

Eftersom dessa landsköpsmän var så välbeställda så hade man råd att låta sönerna studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Till Sunderbyn via Medelpad

Släkten Kråka bestod på sin tid av många fogdar, birkarlar, landsköpmän, storbönder och nämndemän. Kråksläkten levde en tid i Medelpad och kom sedermera till Nederluleå via Ångermanland på 1400-talet. Det var först under 1500-talet som man började kalla sig Kråka. Ångermanlands äldsta vapen var en sittande fågel och släkten Kråkas bomärke föreställde en bild av en kråkfot. Kråksläkten var under en tid en dominerande borgarsläkt i Norrbotten och Stockholm. Olle Malmsten i Luleå har berättat att alla statliga befattningshavare kom att kallas ”kråkor” och lägre befattningshavare kallades ”kråklingar” på den tiden. Anders Nilsson Kråka f.1495 var son till Nils Hansson Djäkne som föddes år 1450 i Lugnvik, Bjärtrå, Ångermanland. Den äldste kände anfadern bör vara Nils Guttormsen Djäkne som var fogde och häradshövding i Västergötland under 1400-talet. Anders Kråka f.1494 och hustrun Brita Andersdotter f.1495 fick i Sunderbyn flera barn – Per f.1530, Jakob f.1532, Hans f.1534, Anna f.1536, Margit f.1540 och Nils f.ca 1545.

Kråkas bomärke



Mer om birkarlar finns att läsa i ett tidigare inlägg som finns här.



Källor: ”Några Borgare i Stockholms Stads Tänkeböcker med anor från Luleå och Piteå socknar” av Ulf H Larsson 2009, Nils Harnesk, Kulturmiljö vid Norrbottens museum, Komplettering till kyrkoherde Albert Nordbergs utredning ” om den norrbottniska Birkarlssläkten Kråka omfattande år 1500 – 1992 ” av Olle Malmsten, Luleå, Folk i norr. ”Om samer, kväner, birkarlar och präster” av Lars Stiernman,  Richard Sunebring och egen forskning.

Liitiäinen i Gravberget, Våler

Farfars morfar var en norsk gutt med finska rötter

 

Min farfars morfar Torsten föddes i Åsnes, Norge på 1800-talet. I hans släktgrenar finns många östfinska nybyggare som en gång kom att bosätta sig på finnskogen i Norge och i Sverige. Tack vare verktyget ThruLines på Ancestry har jag nu, efter många års forskande, lyckats reda ut mina skogsfinska släktgrenar i Norge.

ThruLines

ThruLines är ett verktyg som följer med då man väljer att göra DNA-test hos Ancestry. När man gör ett DNA-test hos företaget kan man ladda upp ett släktträd på sin sida (eller skriva in det man känner till om sin släkt). Det är helt frivilligt om man vill publicera sitt träd, men ThruLines kan vara en fin hjälp på vägen. Jag har bland annat kunnat verifiera pappersforskningen kring mina skogsfinska släktgrenar i Norge. Jag har även hittat en anfader på mormors sida som jag grubblat över i många år. Släktträdet, som bör omfatta åtminstone 3-4 generationer ”matchas” sedan med andra användares träd och man får förslag om hur man är släkt med sina DNA-matcher.

Ancestry ThruLines ger förslag om hur man är släkt med sina DNA-matcher.

Liitiäinen i Gravberget, Våler

Farfars morfar Torsten föddes i Åsnes, Norge 1848. Hans mormor, Oleana Andersdotter tillhörde släkten Liitiäinen som bodde i Gravberget, i Våler finnskog, Norge i flera hundra år. Släkten Liitiäinen kom till Hedmark via svenska Gästrikland i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget i Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget. Enligt forskaren och författaren Bjarne Persson var släkten Liitiäinen (som också kallades Lyytikäinen) talrik i Suomenniemi- och Pellosniemi, söder om staden Mikkeli. Släkten bodde där bland annat på gården Lyytikäinen talo, som finns kvar där än idag och som ett gårdsmuseum.

Landskap från Savolax av Berndt Lindholm f.1841 d.1914


Den äldste kände Liitiäinen i min egen släkt var Jacob som föddes ca 1550 i Suonenjoki i norra Savolax. Hans son Morten föddes i Savolax, på gården Liitila år 1590 och det var när han bestämde sig för att emigrera som släkten etablerade sig i Norge. Släktnamnet Liitiäinen kommer enligt flera forskare av gårdsnamnet Liitila. Morten gifte sig med Berte Larsdatter Hakkarainen f.1605 i Aspberget, Dalby, Värmland och paret fick tillsammans flera barn, bland annat min anfader Jakob Mårtensson Liitiäinen f.1636 i Järbo (Ovansjö), Gävleborg. Jakob gifte sig med Marit Eriksdotter Karttuinen f.1646 i Fryksdalen, Värmland och år 1666 föddes i Gravberget sonen Morten. Morten och hans hustru Brita fick sonen Henrik 1694 i Gravberget, som gifte sig med Kari f.1706. Tillsammans fick paret sonen Henrik 1739, som i sin tur fick sonen Anders f.1753. Anders Hendriksen Liitiäinen blev pappa till farfars morfars mormor Oleana år 1896. När hon föddes hade familjen Liitiäinen bott i Gravberget i 130 år.

Jag har skrivit mer om Gravberget i ett tidigare inlägg som du kan läsa här.

Ett gammalt finnetorp i Hedmark, Norge Foto: Helena BW

Fjorton generationer

Jacob Liitiäinen f.ca1550 – Beret Persdotter f.1572
Mårten Jacobsson Liitiäinen f.1590 – Berte Larsdatter Hakkarainen f.1605
Jacob Mårtensson Liitiäinen f.1636  – Marit Eriksdotter Karttuinen f.1646
Morten Jacobsen Liitiäinen f.1666 – Berte Pedersdatter Purainen f.1672
Henrik Mortensen Liitiäinen f.1703 – Kari Mathisdatter f.1706
Henrik Henriksen Liitiäinen f.1739 – NN
Anders Henriksen Liitiäinen f.1753 – Maren Pedersdatter
Oleana Andersdatter Liitiäinen f.1786 – Tørris Larsen f.1786
Anne Tørrisdatter f.1812 – Einer Gundersen f.1821
Torsten Einarsen Kornberg f.1848 – Sigrid Jonsdotter f.1853
Anna Mathilda Kornberg f.1886
Johan Gustaf Sjölin f.1915
Björn Wijk f.1936
Helena Bure Wijk f.1967









Källor: Ancestry ThruLines, Bjarne Persson ”Livet i Finnskogarna: Mina skogsfinska anor, nybyggarna i Nordvärmlands och Hedmarkens Finnskogar” och egen forskning.

Ättestupan

Ättestupa enligt Suecia Antiqua et hodierna år 1693

Ättestupan är omnämnd i den isländska Gautreks saga (Götrikssagan) som nedtecknades på 1300-talet. I berättelsen får kung Göte, som var regent över Götaland, information om en brant berghäll där de gamla fick avsluta sina liv. Berget var så högt och brant att ingen levande varelse som for utför berget fick behålla sitt liv. Uttrycket ättestupan förklaras i sagan: ”Den kallas ättestupan därför att vi där minskar vår släkt. Vi dödar våra föräldrar så att de utan sjukdom kan fara till Oden och vi slipper ha någon tyngd eller besvär med dem”.

Muntliga berättelser och skrönor 

Om ättestupor verkligen har existerat kan inte beläggas då de helt saknas trovärdiga källor och bevis, men även om bevis på ättestupans existens saknas och myten har avfärdats så har föreställningar om hur de äldre behandlades illa -särskilt inom vissa folkgrupper – levt kvar genom tiderna. I norrländska gamla hörsägner var det framför allt samer, finnar, romer och resande som behandlade sina äldre brutalt och hänsynslöst. När föräldrarna hade uppnått en ålder av 60 år och inte längre orkade föra den nomadiserade tillvaron med sin familj, så avlivades de, enligt de muntliga berättelser som florerat genom tiderna. Historikern Johan Nordlander sammanställde dessa muntliga berättelser och beskrev en av dem 1889: ”Ett sådant tattarsällskap af elfva hjon kom en gång till Rätan, körandes med två hästar. Bland männen var en gammal gubbe, som var mycket sorgsen och dumpen och aldrig sade ett ord. Af hans sorgbundna väsen drog bygdfolket den slutsatsen, att han var dömd till döden”.

Kallbad, renskjuts eller kör-åti-tall

Nordlander sammanställer i ”Hvarjehanda anteckningar 1889” några av de föreställningar som länge levde kvar i södra Norrland vad gäller samer/finnar och deras behandling av de äldre. Samma berättelse florerade i flera olika former men skrönans kärna är att när anhöriga hade nått en hög ålder eller på annat sätt blivit en börda för sin familj så fick personen välja mellan tre olika dödssätt – kallbad, renskjuts eller tjör-åti-tall. Det första alternativet handlade om att den gamle dränktes i en sjö eller isvak. Vid renskjuts spändes en släde eller akkja efter en otämjd ren som släpptes lös i skogen, varpå döden inträffade då släden våldsamt slog i de många träden. Dödssättet tjör-åti-tall avsåg en sista färd, fastspänd i en kälke, utför ett högt berg kantad av stockar och stenar. På vissa håll kunde de gamla även välja att avsluta sitt liv genom att fara nedför ett högt berg på skidor.

I Edsele, Ångermanland, berättades att en ”fin herre” en dag kom åkande förbi en frusen sjö där han upptäckte en hopknuten säck. Någonting rörde sig i säcken och när han närmade sig kunde han höra en människa som läste en bön. I säcken låg en gammal ”lappkärring” som berättade att hon skulle fara till sin himmelske fader den dagen. När mannen frågade om hon inte ville leva längre svarade hon att hon väldigt gärna ville leva, om hon blott finge. ”Men jag är blind och kan ej gå. Inte orka de heller draga mig. Och nu vill jag hellre ha kallbad än renskjuts” blev hennes svar.

Enligt berättelsen hade hennes son lämnat henne i säcken för att gå till byn och låna en yxa för att hugga upp en vak då sjön hade frusit på. Den vänlige mannen som hittade damen tog henne med hem till sin familj där hon fick ett gott liv under sina sista levnadsår.

Foto: Nordiska museet

Fattighjon och människor på undantag

I de gamla skrönorna om ättestupan och den grymma behandlingen av äldre och sköra ville man gärna lyfta fram hedniska vikingar liksom ”okristliga” finnar, samer och romer, men faktum är att de äldre inte har haft någon hög status i det svenska samhället. I ett samhälle där arbete, att kunna bidra till försörjningen, stod i fokus hade varken barn eller gamla någon högre rang förr i tiden. Principen ”den som inte arbetar skall heller inte äta” har länge varit rådande i vårt land.

Fram till 1800-talet var det många äldre av bondesläkt som inhystes i en liten del av huset och sattes på ”undantag” när barnen tog över gården. Genom ett kontrakt fick de lov att bo kvar hos barnen och fick mat för dagen. De som saknade någon som försörjde dem hamnade på fattigstugan och slutade sina strävsamma liv som fattighjon. I fattigstugorna levde samhällets utstötta grupper – de sinnessjuka, de sinnesslöa och de äldre i stor fattigdom och smuts. Det var först år 1918 som fattigstugorna bytte namn till ålderdomshem, men även om man bytte namn dröjde det innan någon förändring till det bättre skedde innanför institutionernas väggar.

På sin hemsida belyser Nordiska museet vår kluvna syn på åldrandet, där de icke produktiva individerna genom tiderna har föraktats, samtidigt som friska människor med hög ålder och stor erfarenhet har respekterats och vördats.

Målning av Carl Larsson 1886

En fridfull tillvaro i skogen

Jag tar gärna en promenad i en närliggande skogsdunge, men bor helst inte ensam i skogen numera 🙂

Närheten till naturen har alltid varit viktigt för mig, så det föll sig naturligt att slå till då jag fick möjlighet att hyra det lilla torpet. Ganska snart insåg jag dock att livet i skogen kan vara riktigt påfrestande, inte alls så fridfullt som jag hade hoppats.

Takdropp och fågelsång

Det lilla torpet med anor från 1700-talet ligger väldigt ensligt, djupt inne i de mörka Upplandsskogarna, men att vistas i skog och mark har alltid varit min ”grej”. Som barn brukade jag ligga i den mjuka mossan och betrakta grantopparna som sakta vajade i vinden. Att vara i skogen och lyssna till vindens sus i trädtopparna fyllde mig med lugn och lycka. Jag insåg att stillheten i skogen var precis vad jag behövde.

Visserligen var det vårvinter när jag hyrde torpet och beslutade mig för att flytta dit. Kanske inte den bästa tiden på året när man vill prova på att leva torparliv, men jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta på den lilla verandan i den ljuvliga vårsolen. Takdropp och fågelsång skulle fylla mina dagar. Jag var förväntansfull när jag packade bilen och styrde kosan mot Uppland och mitt nya, mycket mer fridfulla liv.

Skomakare Åhman och hans hustru Lovisa utanför torpet omkring 1925. Foto: Knutby-Faringe-Bladåkers Hembygdsförening



Vårvintrar kan vara lite luriga och man vet aldrig riktigt var man har dem. Ena dagen är det blidväder och fågelsång. Nästa dag kan det vara tio minusgrader, snöstorm och höga snödrivor överallt. Så var det även det här året. Snön var meterdjup när jag kom fram till Upplandsskogen, körde fast i en snödriva och tvingades att pulsa några kilometer in i skogen för att komma till mitt nya hem.

Målning: Gustaf Fjæstad

Det lilla torpet låg så fridfullt där i en skogsglänta och jag fylldes av lycka och förväntan. Snart skulle jag få sitta i vårsolen och dricka mitt morgonkaffe medan lärkorna drillade i trädtopparna! Det fanns varken elektricitet eller rinnande vatten i stugan, men ska man leva torparliv så är det väl lika bra att göra det fullt ut, tänkte jag.

Stugan var inte stor. Den bestod av ett kombinerat kök och vardagsrum med en gammal vedspis samt en mindre kammare där en säng stod. Jag klappade den fina, gamla vedspisen och kände plötsligt historiens vingslag. Till det här lilla torpet flyttade min mammas farmor när hon hade fött ett oäkta barn år 1896. Torparhustrun var en släkting och fadder till morfars mamma, så det föll sig naturligt att hon och barnet flyttade till familjen. Jag gick runt en stund och inspekterade stugan och kunde inte begripa hur i hela friden skomakare Åhman med hustru, deras tre barn och två pigor kunde rymmas i det minimala torpet, då på 1800-talet. Och sedan flyttade mammas farmor och hennes dotter in. Det var ett mysterium hur de kunde rymmas under samma tak, allihop.

År 1896 bodde mammas farmor Charlotta och hennes dotter i det lilla torpet tillsammans med skomakare Åhman, hans hustru, deras tre barn och två pigor. Hur i hela friden fick de plats allihop?


Egen härd är guld värd

Torpet var iskallt och jag insåg att det var dags att elda i vedspisen, torpets enda värmekälla. Jag hittade några vedklabbar och gammalt gulnat tidningspapper i en korg och började glatt att göra upp eld. ”Egen härd är guld värd” lyder ju det gamla ordspråket och jag sände en innerlig tanke av tacksamhet till författaren. Så rätt han eller hon hade! Det finns ju ingenting så härligt som att sitta vid sin härd och känna den ljuvliga värmen som sprider sig i rummet och även inombords. Tyvärr insåg jag snart att det inte är det lättaste att få fyr i den egna härden när både tidningspapper och vedträn är fuktiga.

Det hade redan hunnit bli mörkt utanför fönstret när jag äntligen fick fart på brasan. Jag förstod med ens hur Robinson Crusoe måste ha känt, där på den öde ön när han lyckades bemästra de svåra omständigheterna. Glad i hågen dansade jag omkring i torpet, rusig av lycka. Jag hade lyckats göra upp eld!
Efter någon halvtimme kom det inte längre rökmoln från munnen när jag andades, så jag förstod att det kanske var plusgrader i stugan. Jag bestämde mig för att ta av mig stövlarna och göra mig lite hemmastadd. Jag pysslade och donade i mitt nya hem en bra stund. Allt kändes så mysigt och vedspisen spred sin ljuvliga värme. Jag lade på vedträ efter vedträ i spisen och framåt sjutiden på kvällen var det så varmt att jag blev tvungen att öppna dörren på vid gavel för att få lite svalka. Det var becksvart där utanför och jag kunde inte ens ana trädstammarna i skogen. Bäst att hålla sig inomhus i värmen, tänkte jag.

Foto: Wikipedia

Några timmar senare insåg jag att spisen hade slocknat och vedkorgen var tom, men den mysiga värmen spred fortfarande sin härliga värme i stugan. Jag bestämde mig för att gå till sängs, sopade bort lite musspillring som låg på madrassen och lade mig ned. Att leva torparliv tar på krafterna och morgonen därpå hoppades jag kunna sitta på verandan och dricka morgonkaffe i den värmande vårsolen. Apropå morgonkaffe…var i hela friden fanns brunnen där jag skulle hämta vatten? Det hade jag glömt att ta reda på. Utedasset hade jag i alla fall koll på. Det lilla rucklet stod en bit in i skogen, öster om torpet om jag mindes rätt…

Det var lite svårt att somna. Jag kunde inte låta bli att känna ett visst obehag nu när jag visste att råttor och möss tydligen besökte huset och även sängen. Livet på landet hade sina baksidor, men de många fördelarna övervägde, tänkte jag. Tänk så lugn och fridfull jag skulle känna mig inom bara ett par dagar här i stillheten, i skogen. Jag skulle sitta på verandan och skriva böcker i vårsolen mest hela dagarna, alldeles fridfull och glad.

Monster under sängen

Jag vaknade med ett ryck vid midnatt. Hela torpet skakade när någonting rörde sig under golvet. Det var iskallt i rummet och jag blev tvungen att sätta på mig stövlar och vinterjacka igen.

Någonting for runt under golvet, i husgrunden och jag kände mig med ens inte ett dugg fridfull. Livet på landet kändes väldigt skrämmande. Jag tog min ficklampa och stapplade ut i den mörka skogen med yxan, sökandes efter en huggkubbe där jag kunde hugga lite ved för att elda i vedspisen. Det var becksvart där ute och väldigt skrämmande i det totala mörkret. Jag insåg snart att det är omöjligt att hugga ved samtidigt som man håller i en ficklampa. Jag tyckte att jag såg gula ögon lysa i mörkret mellan trädstammarna och rusade skräckslagen in i den kyliga tryggheten i torpet. Det var säkert en varg eller någonting ännu farligare. Jag sov med stövlar, mössa och jacka på den natten.

Framåt morgonen vaknade jag av att det var full fart på monstret under sängen igen. Den knakade och skälvde under golvet. Jag kände mig alldeles panikslagen. Plötsligt mindes jag att någon hade berättat att det bodde en grävling under stugan. Jag skrattade åt min löjliga rädsla och kände mig med ens väldigt lättad. Det var bara en liten sprallig grävling som bodde under huset, som just höll på att vakna ur sin vintersömn! Det var absolut inget monster! Så larvig man kan bli när man inbillar sig saker och skrämmer upp sig själv i onödan, tänkte jag, tog yxan igen och begav mig åter till vedkubben.

Monstret under sängen visade sig vara en sprallig grävling Foto: BadgerHero

Snön låg fortfarande meterdjup och det var minusgrader, men skogen tedde sig alls inte lika hotfull i det disiga morgonljuset. Jag lyckades klyva några vedträn och gick med ett segervisst leende mot stugan. Nu skulle jag minsann få fart på brasan i vedspisen och sedan försöka hitta brunnen där jag kunde hämta vatten till morgonkaffet. Allt skulle bli så bra! Och jag var ju inte alls alldeles ensam i skogen. Jag hade en liten vän under huset. En liten trevlig grävling som höll på att vakna ur sin vinterdvala. Jag funderade på vad jag skulle kalla min nya vän. ”Grävlis” kändes ganska rätt. ”God morgon lilla söta Grävlis”, kunde jag säga om morgnarna när jag gick till brunnen för att hämta vatten…

Men så insåg jag att jag hade läst något väldigt skrämmande om just grävlingar! De kanske ser söta och beskedliga ut men kan vara lika opålitliga som vårvintervädret. Man vet aldrig riktigt var man har dem heller – och de kan vara särskilt aggressiva när de vaknar ur sin vintersömn. Kalla kårar löpte åter utmed ryggraden och jag vågade knappt ta steget upp på farstubron till torpet. Tänk om han fick för sig att vakna just nu och alldeles yrvaken rusa fram och bita mig i benet?

Jag hade läst om de där lite mer aggressiva grävlingarna som plötsligt kan rusa fram och bita sig fast i benen. Då gäller det att ha någonting som prasslar eller knakar, instoppat i stövlarna. Att ha träkol eller knäckebröd i stövelskaftet var ett välbeprövat knep på 1800-talet. Grävlingar släpper nämligen inte taget förrän det knakar, det har jag läst någonstans. Jag rusade runt i stugan och letade efter träkol eller något annat som prasslar, alldeles panikslagen. När jag varken hittade kol eller knäckebröd bestämde jag mig för att stoppa in tidningspapper i stövlarna. Prasslande tidningspapper kan säkert skrämma en yrvaken grävling som har råkat bita sig fast i benet, hoppades jag.

Grävling Foto: Wikipedia


Stressigt liv i skogen

Jag tittade ut genom fönstret och såg brunnslocket skymta där borta i fjärran. Målet för dagen var att tända eld i vedspisen och koka det där ljuvliga morgonkaffet. Irrationella rädslor skulle inte få hindra mina planer! Jag tog några djupa andetag och rusade ut i snödrivorna med andan i halsen. När jag till slut hade lyckats springa fram till brunnen råkade jag halka på brunnslocket och låg där i snön en stund och kippade efter andan. Brunnslocket var fastfruset och först framåt 16-tiden på eftermiddagen hade jag fått fart på elden, vattnet och allt det andra och kunde äntligen dricka morgonkaffet.



Den kommande tiden i skogen förflöt som i ett töcken. Om nätterna härjade min nya, skrämmande ”vän” där under golvplankorna och höll mig klarvaken. Om dagarna högg jag ved mest hela tiden, eldade i spisen och kämpade med att få vatten från den frusna brunnen. Jag började ganska snart inse att torparlivet kan vara riktigt påfrestande och är inte alls så fridfullt som jag hade hoppats på. Om jag hade lämnat torpet i ottan för att göra dagsverken, som man gjorde förr i tiden, så vet jag inte hur i hela friden jag hade hunnit få värme i huset innan det var dags att sova. Eller morgonkaffe. Jag beundrar alla de människor som genom tiderna har klarat av att leva så. Dagarna var så fyllda av arbete och göromål men de lyckades ändå få tiden att räcka till.

Foto:Pixabay

Tiden i skogen fick mig att inse att jag har blivit en inbiten stadsbo genom åren, bortskämd med moderna bekvämligheter som el, rinnande vatten och toalett. Jag sitter gärna vid strandkanten och metar på sommaren, tar långa promenader i någon närliggande skogsdunge och njuter av vindens sus i grantopparna, men håller mig helst i närheten av det som jag uppfattar som trygghet. Det förvånade mig att jag blev så skrämd av ensamheten i naturen och av djuren som lever där. Som barn var jag inte alls så här fånig.

När snödrivorna hade smält undan litegrann den vintern och den härliga vårsolen äntligen tittade fram, packade jag snabbt mina pinaler, lämnade torpet och sprang med stora skutt hela vägen genom skogen till bilen för att återvända till stan, fortfarande med prasslande tidningspapper i stövelskaften, för säkerhets skull…

Jag metar gärna på sommaren men håller mig helst vid strandkanten 🙂

 

Obs! Det är en gammal myt att grävlingen biter tills de hör ett krasande ljud och att man därför bör ha kol eller knäckebröd i stövlarna! Grävlingen är en social och fredlig varelse som hellre flyr än går till attack. Grävlingen är aktiv på nätterna så det kan bli lite störande om man har en grävling i hemmet (eller under golvet) 🙂

Någonstans finns en gemensam anfader

Foto: Helena Bure Wijk

DNA-släktforskning är så roligt och spännande. Och ibland väldigt frustrerande. Hur i hela friden är man släkt med alla dessa tusentals personer som dyker upp som DNA-matchningar? Det vet man sällan till en början, men en sak kan man vara säker på och det är att det någonstans bakåt i tiden finns gemensamma anfäder som man delar med DNA-matcherna. Sedan jag började att forska lite mer på ”snedden” har jag lyckats lösa många släktgåtor.

När man gör ett DNA-test genom något av de företag som erbjuder denna tjänst, exempelvis Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage så får man inloggningsuppgifter till en privat sida där DNA-resultat, DNA-matcher, etnicitetsuppskattning med mer kommer att visas när resultatet är färdigt. När DNA-resultatet väl kommer får man många DNA-matchningar. DNA-matcher är nu levande släktingar som också har låtit DNA-testa sig. De släktingar som man delar mest DNA med, kommer att listas högst upp på sidan. Det är nu det riktigt spännande detektivarbetet kan börja!

Hur i hela friden är man släkt med alla dessa personer? Det vet man sällan till en början, men en sak kan man vara säker på och det är att det någonstans bakåt i tiden finns gemensamma anfäder som man delar med DNA-matcherna. Nu gäller det bara att hitta dem…vilket ofta visar sig vara lättare sagt än gjort. DNA-släktforskning är ett riktigt spännande detektivarbete.

DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som vi är närmast släkt med har de högsta siffrorna och hamnar högst upp i listan över DNA-släktingar. Ett råd är att börja med att utforska dessa närmaste DNA-släktingar och sedan gå vidare med släktingar på längre avstånd allt eftersom. Om du eller din DNA-släkting har en grundlig släktforskning så är det möjligt att hitta släktskapet många generationer tillbaka.

Foto: Helena Bure WIjk

Ett släktträd är värdefullt

Att ha en ”pappersforskning” är guld värt när det gäller att hitta gemensamma anfäder. Med en bra grund att stå på kan det vara möjligt att hitta släktskapet även om den gemensamme anfadern finns så långt tillbaka som tio, elva generationer bakåt i tiden.

Hos samtliga företag som erbjuder DNA-tester har användare möjlighet att lägga in sina släktträd men det är långt ifrån alla som gör det. Man kanske inte känner till sin släkt eller har kanske gjort ett DNA-test i annat syfte än för släktforskning. När man får nya DNA-matchningar blir man väldigt glad och vill förstås gärna få veta hur man är släkt, men det är inte sällan man möts av en alldeles tom sida, i stället för ett släktträd. Ett litet släktträd, åtminstone några generationer tillbaka och gärna med ortsnamnen antecknade, kan underlätta enormt och öka möjligheterna att hitta den gemensamme anfadern. Om DNA-matchen inte har lagt in något släktträd så kan man skicka mejl med sina funderingar. Kontaktuppgifter brukar finnas intill personens namn. Eller så kan man på egen hand ”bygga” ett släktträd för DNA-matchen och på så sätt hitta släktskapet. Det brukar jag göra.

Hitta släktskapet genom att göra släktträd

Google kan vara en bra start när man söker information om sina nyfunna DNA-släktingar. Här får man ofta veta var personen bor och bostadsorten kan vara en värdefull ”vink” när det gäller att se om släktskapet är på fars- eller morssidan.

Alla kyrkböcker är numera gratis att söka i via Riksarkivet. När det handlar om att hitta människor som lever nu är Arkiv digital och dess register Sveriges befolkning t o m 1985 en riktig guldgruva. Arkiv digital erbjuder flera olika abonnemangsformer och jag brukar abonnera en månad i taget, då och då, för att bygga släktträd. Genom register och kyrkböcker är det enkelt att skapa släktträd för DNA-matcher som man kan jämföra med det egna trädet.

När man söker efter den gemensamme anfadern är det viktigt att anteckna alla barn i släktträdet eftersom en DNA-match kan härstamma från en bror eller syster som är ättling till den gemensamme anfadern.

Jag har okända fäder i mitt släktträd så jag gör numera släktträd även för de DNA-matcher som jag inte alls hittar någon ”koppling” till. Jag har nu många helt okända släktträd i min dator då både min morfars pappa och hans mammas pappa är ”okända”, men genom att bygga släktträd så börjar jag kunna se ”röda trådar” vad gäller födelseorter och namn. Det är tidsödande men kan visa sig vara värdefullt i framtiden.

Släkt på ”snedden”

Jag gjorde mitt första DNA-test 2016 och genom åren har jag fått tusentals nya DNA-kusiner som jag ännu inte har lyckats hitta släktskapet till. Men jag har hittat den ”gemensamme nämnaren” för ganska många DNA-matcher på senare tid. Ofta har det visat sig att vi är släkt lite på ”snedden” och det var först när jag började forska på mina anors syskon som jag lyckades hitta släktskapet. Ett bra tips är därför att anteckna alla barn och syskon. DNA-matchen kan härstamma från en bror eller syster som är ättling till den gemensamme anfadern.

Min mormor föddes 1903 i Norrköping. Hon hade många syskon och tack vare DNA-testet har mamma och jag fått kontakt med flera av deras ättlingar. Mammas DNA-matcher som hon delar mellan 230 – 280 cM med visade sig vara hennes mammas systers barnbarn och tack vare DNA-testet fick vi även lära känna mormors brors sonson som delar 281 cM med mamma.
Genom DNA-testet har jag även fått kontakt med ättlingar till min farmors mammas syskon och det känns så fint. Att forska lite på ”snedden” kan vara en bra idé när man vill hitta släktskapet.






Självhypnos och mental träning genom tiderna

Foto: Gerd Altmann

Lars-Eric Uneståhls mentala träningsmetod används inom många områden, som idrott, skola, arbetsliv samt inom hälso- och sjukvård. Integrerad mental träning, som också kallas den svenska modellen är en systematisk långsiktig och beprövad träning av tankar, bilder, attityder och känslor med målet att fungera bättre och må bättre inom alla livets områden. Genom att förändra våra attityder kan vi låta våra känslor och tankar arbeta för oss i stället för, som ofta sker, emot oss.

Hypnos har genom tusentals år använts som ett hjälpmedel för olika fysiska och psykiska besvär. Även om själva begreppet hypnos är mycket yngre och uppstod för cirka hundra år sedan så har hypnotiska metoder praktiserats mycket, mycket längre, bland annat av orakel, yogis, medicinmän och religiösa ledare runt om i världen.

James Braid f.1795 d.1860

Den moderna hypnosens grundare var den skotske läkaren James Braid (1795-1860). Det var också han som gav tillståndet namnet ”hypnos”. Ordet kommer från grekiskans hypne, som betyder sömn. Men man sover inte när man befinner sig i hypnos och man är inte alls bortkopplad eller medvetslös. Tvärtom innebär hypnos ett slags avslappnad koncentration. Som mental tränare arbetar jag med att lära ut självhypnos. All hypnos är egentligen självhypnos eftersom ingen kan hypnotisera oss mot vår vilja. Oavsett om man hypnotiserar sig själv eller låter någon annan göra det så går man tillväga på samma sätt.

Mental träning, där självhypnos är ett viktigt redskap, är ett samlingsnamn för olika tekniker som kan hjälpa oss att må bättre, att växa och utvecklas som människor. Professor Lars-Eric Uneståhl utvecklade den mentala träningen inom idrotten under 1970-talet. Han har genom åren utvecklat metoder och hjälpmedel för egenbehandling som en hjälp till självhjälp. ”Ingen annan kan förändra mig, bara jag själv” menar Lars -Eric Uneståhl och därför har det egna ansvaret och de egna åtgärderna en central roll inom allt förändringsarbete.

Foto: Helena Bure Wijk

På 1970-talet spelade han in skivan ”Lugn genom avspänning”. Några varnande röster höjdes inför skivsläppet, som menade att man inte hade undersökt om det fanns några biverkningar med avspännings-skivan. För säkerhets skull receptbelades hela LP:n. När skivan släpptes skrevs det ut 26 000 recept på avspänningsskivan samma år. Ingen endaste biverkning noterades och ”Lugn genom avspänning” släpptes snart fri på marknaden, till glädje för miljoner lyssnare genom åren.

Numera används Lars-Eric Uneståhls mentala träningsmetod inom många områden – som idrott, skola, arbetsliv samt inom hälso- och sjukvården. Integrerad mental träning, som också kallas den svenska modellen är en systematisk långsiktig och beprövad träning av tankar, bilder, attityder och känslor med målet att fungera bättre och må bättre inom alla livets områden. Genom att förändra våra attityder kan vi låta våra känslor och tankar arbeta för oss i stället för, som ofta sker, emot oss.

I slutet av 1990-talet valde jag att utbilda mig för Lars-Eric Uneståhl på Skandinaviska ledarhögskolan i Örebro. Jag blev licensierad mental tränare, diplomerad målbildstränare och diplomerad stresscoach (avspänningspedagog) år 2002.

Foto: Pasial1000

Ursulas folk och Helenas

Cherdik_-_John_Speed
Kung Cerdic av Wessex d.534 och min farmor hade något gemensamt

Mitokondrie-DNA (mtDNA) är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. I den raka mödernelinjen (mor, mormor, mormors mor osv) har alla kvinnor samma mtDNA i tusentals generationer eftersom denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid.

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete och boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.

Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör haplogrupp U5, Ursulas folk.

Majoriteten av svenskarna tillhör haplogrupp H, Helenas folk, som kan spåras till Västra Asien för 20 -25 00 år sedan. Denna grupp människor kom hit till dagens Sverige via Anatolien för ca 6000 år sedan. Helenas grupp var väldigt duktiga på att tämja djur och att odla grödor och man tror att haplogrupp U, som levde en mer nomadiserande tillvaro, successivt trängdes undan när bondefolket etablerade sig här.

Min mormor var således en Ursula (U5) men min farmor var en Helena (H3h1).
Människor som delar farmors haplogrupp H3 finns över hela Europa och även i Marocko och Tunisien, men har inte återfunnits i fjärran Östern.

Grenen H3 har sitt ursprung i mesolitiska jägar-samlarsamhällen för ca 9- 11 000 år sedan men den ”kvist” på grenen som farmor tillhörde – H3h – återfinns främst i norra Europa. DNA- undersökningar av den anglosaxiska kungen Cerdic av Wessex d.534 har visat att även han tillhörde haplogrupp H3h. Man tror att anmodern till denna ”haplo-kvist” föddes för högst 3 700 år sedan, men hennes ursprung är ännu okänt.

Ursulagener
mtDNA-haplogrupp U5 – Ursulas folk,
var ursprungligen jägare-samlare.

Uppdatering i AncestryDNA

AncestryDNA har i dagarna lanserat en uppdatering av användarnas etniska bakgrund där man, genom att referensgruppen har utökats, får ett mer exakt resultat. Ancestry skriver om sin uppdatering att den utökade mängden data i referensgruppen gör det lättare att åtskilja närliggande regioner vilket ger en mer exakt uppskattning. Genom den nya uppdateringen har man även lagt till åtta nya regioner – Egeiska öarna, Bengalen, Arabiska halvön, Egypten och Levanten. Även tre nya regioner på den amerikanska kontinenten finns nu tillgängliga – ursprungsbefolkning i Panama och Costa Rica, Ecuador och Chile.

För egen del innebar uppdateringen att jag har blivit tre procent mer finsk och en procent mer norsk, så det tillförde inte så mycket för mig personligen, men kan säkert vara till glädje för andra användare. AncestryDNA´s beräkningar kring vilka regioner i Sverige jag härstammar från stämmer ganska bra.

Jag blev 1% mer norsk 🙂


Vid en ”etnicitetsuppskattning” har man jämfört mitt DNA-resultat med en referensgrupp bestående av människor som bor i olika länder och regioner. Ju fler människor som gör DNA-test, desto större blir referensgruppen och resultatet blir mer rättvisande, men man bör ändå ta dessa beräkningar med en nypa salt. Min ”etnicitetsberäkning” hos tre av de största DNA-företagen, Ancestry, Family Tree DNA och My Heritage skiljer sig åt men ger en liten ”vink” om var jag har mina rötter och överensstämmer ganska bra med min släktforskning.

AncestryDNA: 81% Sverige/Danmark, 14% Finland, 3% Norge och 2% Baltikum

 

Family Tree DNA: 76% Skandinavien, 11% Finland, 10% östslav och 4% baltisk

 

My Heritage: 79% skandinavisk, 17,6% finsk och 3,3% baltisk

 

Anteckningar under en pandemi

I början av februari 2020 insåg jag att en pandemi var på väg. Jag följde utvecklingen i Wuhan, Kina och förstod att viruset snart skulle komma till övriga länder i världen. Det var bara en tidsfråga. I vårt land har 15000 människor mist sina liv. Det är en fruktansvärd tragedi för alla de drabbade och deras anhöriga. En stor sorg och förlust för oss alla som har förlorat underbara medmänniskor.

Oljemålning Metropolitan Museum, New York

17 januari 2020

Isen har ännu inte lagt sig på Mälaren. Det verkar inte bli någon riktig vinter i år. Gråhägern som brukar sitta på isen och fiska i viken har inte heller synts till detta år. Jag går en promenad längs sjön och tänker på våren. Solen, blommorna och grönskan. Som man törstar efter ljus och värme! Väl hemma läser jag på internet om ett nytt virus som skapar oro i världen.

18 januari 2020

Jag läser att 1700 människor i Wuhan, Kina kan vara smittade av det nya viruset. Det är främst äldre människor som har insjuknat efter att ha blivit smittade. Amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC tror att risken att viruset ska spridas till andra länder är låg. Men då det kinesiska nyåret firas snart och då miljontals människor kommer att resa till och från staden Wuhan, som är en tågknutpunkt, känner jag oro. Det nya viruset tycks vara besläktat med SARS som hade väldigt hög dödlighet. Under SARS-epidemin avled ungefär 800 människor.

 

20 januari 2020

I dag berättar SVT ekot att antalet bekräftade fall av det nya viruset som kallas Corona, har tredubblats i Wuhan. Mycket tyder på att smittan kan spridas mellan människor och man befarar att viruset nu sprider sig i landet. Coronaviruset kan leda till en svår form av lungsjukdom. Med anledning av smittspridningen av det nya viruset kommer Världshälsoorganisationen WHO hålla krismöte. På sociala medier visas små filmsnuttar där man ser vitklädda personer med ansiktsmask som går omkring på flygplanen och tar tempen på alla resenärer. Konspirationsteoretikerna befarar att det är digerdöden som nu har återkommit i ny form. Hur som helst, vad detta än är, så tycks det vara värre än en vanlig förkylning i alla fall.

Tisdag 21 januari 2020

I Kina har nu sex personer avlidit i sviter efter coronaviruset och antalet bekräftade fall närmar sig 300. 15 vårdanställda, som har vårdat corona-patienter har insjuknat enligt BBC. CNN anklagar Kina för att mörka utbrottet av det nya viruset.  Enligt utländsk media har man lyckats kartlägga virusets DNA som verkar härröra från fladdermöss. Även SARS är ett virus som kan spridas till människa och som har fladdermusen som mellanvärd.

En man som blivit smittad och insjuknat med det nya viruset anlände med flygplan den 15 januari i Seattle, USA, från Kina rapporterar bland andra CNBC. New York Times beskriver hans tillstånd som allvarligt.

Enligt WHO behöver resenärer inte vidta några särskilda åtgärder vid resor till Wuhan och Kina men man verkar inte vara helt obekymrade. ”Att tre fall har spridit sig från Wuhan till andra länder borde innebära att det skulle finnas många fler fall än vad som har rapporterats, säger professor Neil Ferguson, en av författarna till rapporten, till BBC”. Neil Ferguson tycker att det ännu är för tidigt att trycka på alarmknappen och jag tolkar det som att man ännu inte vet tillräckligt mycket om viruset för att kunna dra några säkra slutsatser. I svenska medier är det väldigt tyst om det nya viruset.

På lördag infaller det kinesiska nyåret då miljoner människor kommer att fira och resa över världen.

 

Onsdag 22 januari 2020

Det nya viruset verkar vara luftburet och väldigt smittsamt. Uppgifter på internet menar att viruset kan överleva på olika ytor i flera dygn. Om detta virus har stora likheter med SARS-viruset kan det överleva länge på ytor som exempelvis dörrhandtag i nollgradig temperatur. Desinfektionsmedel som Klorin behöver impregneras på ytan i flera minuter för att SARS ska avdödas.

17 dödsfall är nu bekräftade i den kinesiska provinsen Hubei där staden Wuhan ligger. Tidningen Reuters rapporterar att 444 personer är bekräftat smittade med viruset. Shine berättar att kinesiska myndigheter nu har utlyst en höjd folkhälsorisk med anledning av virusspridningen. Li Bin, vice-minister i National Health Commission uppmanar människor att inte resa in- eller ut från Wuhan. ”Basically, do not go to Wuhan. And those in Wuhan please do not leave the city”.

24 januari 2020

En expert säger i en intervju med Sveriges radio att vi inte behöver oroa oss för viruset i Sverige. ”För 16 år sedan spreds ett virus som heter sars. Det började också i Kina. Över 750 personer dog då. Det nya viruset liknar sars, men det verkar inte vara lika farligt. Det säger Anders Tegnell till nyhetsbyrån TT”.

31 januari 2020

En patient på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping bekräftas vara smittad med coronaviruset. Patienten hade vistats i området kring Wuhan i Kina men var symtomfri när hon anlände till Sverige. ”Det är viktigt att komma ihåg att enstaka fall inte är samma sak som att vi har en smittspridning i Sverige. Den risken bedömer vi för närvarande som mycket låg utifrån erfarenheter från andra länder. Hälso- och sjukvården har rutiner för att ta hand om fall som detta på ett bra och säkert sätt,” säger Karin Tegmark Wisell på Folkhälsomyndigheten. Patienten var inlagd på sjukhuset i minst en månad men det kom ingen vidare rapportering om hon sedan friskförklarades. ECDC:s sammanställning visar att mer än 9 800 fall av det nya coronaviruset har diagnostiserats och 213 personer har avlidit med infektionen.

4 februari 2020

All skyddsutrustning som andningsskydd, desinfektionsmedel, handsprit och skyddsglasögon saknas i svenska butiker och på apotek. Hyllorna i byggvaruhusen gapar tomma och produkterna går heller inte att köpa på internet. Någonting riktigt hemskt är på väg att hända. Eller rättare sagt – någonstans i världen har det hemska redan hänt och man har köpt upp all skyddsutrustning som fanns att tillgå, även här i Sverige.

28 februari 2020

Alla elever ska återvända till skolorna efter sportlovet även om man har vistats i områden som har stor smittspridning.

 

1 mars 2020

Ingenting tyder på att barn sprider coronaviruset. Det hävdar Folkhälsomyndigheten som hänvisar till en studie som WHO nyligen har genomfört i Kina.

6 mars 2020

Melodifestivalen kan genomföras med publik, trots pandemi.

 

6 mars 2020

Kjell, 63 år och hans hustru Eva, 59 insjuknade i covid-19 efter en skidresa i Italien. Eva hamnade på sjukhus men Kjell kunde tillfriskna i hemmet. ”Jag är inte orolig alls. Det här är naturligtvis tråkigt, men det är sådant som händer. Vi har blivit väl omhändertagna, det har fungerat klockrent. Massmedia gör att folk blir oroligare än de behöver vara, så våra släktingar är också oroliga. Men jag tror vi har lugnat ner dem nu, säger Eva. För Kjell är symtomen lindrigare. Det känns som en vanlig förkylning. Jag är inte orolig, säger Kjell”.

14 mars 2020

”En poäng skulle tala för att hålla skolorna öppna för att snabbare nå herd immunity (flockimmunitet)
Med vänlig hälsning Anders Tegnell”

17 mars 2020

Om vi låter viruset sprida sig ganska ostört i samhället så får vi många fördelar, menar Johan Giesecke, en virusexpert på Folkhälsomyndigheten enligt Sveriges television.

25 mars 2020

Coronaviruset SARS-CoV-2, som kan leda till sjukdomen covid-19, sprids främst via droppar, när någon hostar eller nyser – så kallad droppsmitta, men man har även sett att viruset kan stanna kvar i luften och spridas den vägen via aerosol – luftburen smitta. En sådan smittväg bör därför kunna vara utrymmen där många människor vistas och där ventilationen är mindre god, exempelvis hissar, trapphus och toaletter. Även ventilationssystem kan vara en smittväg och forskare undersöker nu hur länge viruset kan hänga kvar i luften och hur det sprids i utrymmen.
I Sverige är coronaviruset endast en droppsmitta.

I mars 2020 kritiserade f.d statsepidemiolog Annika Linde Folkhälsomyndighetens strategi

4 april 2020

Vi kommer att få räkna de döda i tusental säger statsminister Stefan Löfven. Det är lika bra att vi förbereder oss på det, säger han.

5 april 2020

Smittskyddsläkare Anders Nystedt i Norrbotten menar att nästan alla norrbottningar kommer att drabbas av coronaviruset. Till SVT säger han i en intervju att man strävar efter flockimmunitet. Det är viktigt att skydda de äldre och sköra men ”Det vore jättebra om yngre människor hyfsat snabbt, men i lugn och ro, gick igenom den här infektionen och blev immuna. Vårt mål är att långsamt bygga upp en immunitet i befolkningen så att smittan inte ska sprida sig så snabbt”. Det gäller att bromsa precis lagom. Att släppa på precis lagom, så att vi långsamt bygger upp den här flockimmuniteten säger han.

16 april 2020

Statsepidemiolog Anders Tegnell medverkar i norsk media och Expressen meddelar ”Kan bli flockimmunitet i Stockholm i maj”.

April 2020

Knut Wittkowski tänkte sig att coronaviruset skulle svepa fram snabbt genom befolkningen och smitta de flesta, utan att man ens märkte av det. Viktigt var att skydda de äldre och de sköra några månader medan viruset ”svepte” genom befolkningen tills flockimmunitet hade uppnåtts. (Han blev avstängd på sociala medier en tid efter sina uttalanden)

Knut Wittkowski framträder i Fox News

 

19 april 2020

Mail från Johan Giesecke till Anders Tegnell några dagar senare. ”Jag tror att Wittkowski har rätt”. ”Det går inte att stoppa en luftburen smitta. Den stannar bara när man nått herd immunity. Eller vaccin”

29 april 2020

”Många andra länder har stängt samhället mycket mer än Sverige. Sveriges strategi mot coronaviruset är att smittan ska spridas långsamt, så sjukvården kan ta hand om alla som behöver vård. Och att skydda de som är mest känsliga. Det är äldre människor och människor med vissa sjukdomar. Samtidigt vill regeringen att ekonomin och jobben påverkas så lite som möjligt” säger statsminister Stefan Löfvén till Sveriges radio.

Folkhälsomyndigheten i Sverige rekommenderar inte allmänheten att bära ansiktsmask/andningsskydd för att skydda sig mot smitta. Man menar att det inte finns tillräckligt som talar för att sådana skydd skulle hjälpa. Dessutom finns risk att man använder skydden fel eller invaggas i en falsk trygghet.

Nu finns smittan i 185 länder i världen och 217 55 människoliv har redan släckts. Närmare 2 500 människor har avlidit i Sverige.

5 maj 2020

Äldre människor prioriteras bort och får inte den vård de behöver och har rätt till.

9 maj 2020

Munskydd är väldigt otrevliga enligt Folkhälsomyndigheten och flockimmunitet i Stockholm kan uppnås i juni menar matematikprofessor Tom Britton.

Juni 2020

Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar människor över 60 år och människor som har underliggande sjukdomar att bära andningsskydd med skyddsfaktor FFP2/N95. I Sverige finns inga sådana rekommendationer.

 

19 juni 2020

År 2019 bodde 144 500 personer i Sverige som var födda i Finland. Statistiken visar att dödligheten i covid-19 är 4,5 gånger större för de invånare som är födda i Finland. Även människor som är födda i Somalia, Turkiet, Chile och Etiopien insjuknar oftare i covid-19 i Sverige.

1 augusti 2020

Barn och unga under 18 år kan fortfarande inte smittas av coronaviruset, eller smitta vidare till sina anhöriga i riskgrupp enligt Folkhälsomyndigheten. Rektorn på min dotters skola säger att det är jag som 50 plus som är den stora faran för att smitta mitt barn som är 17 år. Skolan kommer inte att erbjuda distansundervisning för elever med anhöriga i riskgrupp.

Det här med munskydd/andningsskydd är en laddad fråga i Sverige. Folkhälsomyndigheten påstår att de kan bidra till ökad smittspridning…


September 2020

Många skolor i staden, bland annat min dotters skola måste stänga efter ”coronautbrott” bland elever och lärare.

 

17 december 2020

Kungen anser att vi har misslyckats. ”Vi har ett stort antal som har avlidit och det är fruktansvärt. Det är något som vi alla lider med”, säger han till SVT.



3 januari 2021

Region Stockholm har identifierat fall av muterat covid-19 virus – det handlar om tre fall av den virusvariant som upptäckt i Storbritannien och ett fall av den variant som identifierats i Sydafrika.

14 januari 2021

Över 10 000 döda och vi förväntar oss tyvärr att ökningen kommer att fortsätta säger Karin Tegmark Wisell, avdelningschef på Folkhälsomyndigheten.


Januari – februari – mars 2021

Sverige vaccinerar de äldsta och de som bor i särskilt boende med Pfizer och Modernas vaccin. Personal inom vård-omsorg – yngre personer vaccineras med Astra Zeneca. Målet är att alla i vuxen ålder ska vara vaccinerade innan midsommar. Det mesta verkar krångla – vaccin levereras inte som det ska och Astra Zenecas vaccin stoppas då det kan finnas allvarliga biverkningar.

 

16 mars 2021

”Den brittiska mutationen tar över” enlig Folkhälsomyndigheten.
13 146 döda av/med covid-19 i Sverige.
Astra Zenecas vaccin stoppas tillfälligt på grund av allvarliga biverkningar.


Mars-april 2021

Astra Zenecas vaccin (Vaxzevria) rekommenderas nu endast för personer som är 65 år och äldre. De som är yngre än 65 år och som redan har fått en första dos med Astras vaccin rekommenderas att välja annat vaccin som andra dos, men kan välja att få Astra Zeneca om man vill.

9 april 2021

Socialminister Lena Hallengren frågas ut om Sveriges hantering av coronapandemin och säger att det aldrig fanns någon idé om man skulle ha flockimmunitet. Det har inte varit en del av svenska strategin. ”Det är en epidemiologisk term men vi har inte haft i vår strategi att uppnå detta” säger hon.

April 2021

Sverige ligger näst högst vad gäller smittspridning i Europa.


Maj 2021

Smittan ser ut att sjunka i flera svenska regioner men inte i Norrbotten. Smittskyddsläkaren Anders Nystedt ”ryter till” enligt Sveriges Radio och manar invånarna till försiktighet. Regionen har 779 smittade per 100 000 invånare.

Expressen intervjuar smittskyddsläkaren i Norrbotten och lyfter fram att han för ett år sedan ville nå flockimmunitet i befolkningen. ”Jag utgick mycket från influensan, men nu har den inte riktigt betett sig som en vanlig influensa. Visst var jag lite färgad av det” svarar Anders Nystedt.

Jag får min andra dos vaccin mot covid-19 och är en av de första i vårt land som får det ”mixade” vacciner, en dos Astra (Vaxzevria) + en dos Pfizers. Lite mer om det har jag skrivit i det här inlägget.

26 maj 2021

Dominic Cummins, tidigare rådgivare till Storbritanniens premiärminister frågas ut om hanteringen av pandemin. Han berättar att man till en början inte såg någon annan väg än ”flockimmunitet” genom infektion, att låta viruset spridas genom befolkningen. Människor fick inte rätt information om att viruset sprids asymtomatiskt (innan man insjuknar) och att det är luftburet. ”I’d like to say to all the families who died unnecessarily, how sorry I am” säger han i Channel 4 News.


27 maj 2021

Sverige har 14 451 avlidna med/av covid-19.
15,7% av befolkningen är nu vaccinerade. (Källa DN)

Restriktionerna lättas från 1 juni


3 juni 2021

 

10 juni 2021

Stor överdödlighet i Sverige 2020 och utrikesfödda särskilt drabbade.


10 juni 2021

Andel av befolkningen som nu är vaccinerade personer med en dos: 49,4%
Andel av befolkningen som är vaccinerade med två doser: 24,3%

 

15 juni 2021

Folkhälsomyndigheten får kritik eftersom barn och unga 0-19 år har visat sig ha högre förekomst av antikroppar än vuxna. Man har hela tiden hävdat att barn inte smittas, eller smittar vidare i någon högre grad.
– Det kan vara en olycklig formulering att barn helt säkert inte är drivande i pandemin, om man syftar på hur läget ser ut just nu i Sverige, säger virologiproferssorn Niklas Arnberg till Svenska Dagbladet. Anders Tegnell medger att fler ungdomar smittas än vad FHM trott – men står fast vid att ”barn är väldigt mycket mindre smittsamma än vuxna”. (Källa: Expressen)

 


18 juni 2021

Den så kallade ”deltamutationen” som har drabbat Indien svårt tycks vara 60% mer smittsam. Mutationen har nu samhällsspridning i flera länder, bland annat i Sverige. Vaccin verkar inte skydda mot denna variant i lika hög grad men statsepidemiolog Anders Tegnell tycker inte att vi ska vara oroliga.

 

Då Folkhälsomyndighetens databas Sminet har varit utsatt för något slags dataintrång rapporteras inte antalet smittade eller avlidna i Sverige men databasen kommer snart att fungera som den ska igen.


18 juni 2021

29,5 procent av Sveriges befolkning är nu vaccinerade med två doser vaccin enligt Dagens Nyheter.

Smittan ökar i världen, förmodligen på grund av den alltmer smittsamma deltavarianten som kan smitta på endast några sekunder, enligt erfarenheter från Sydney i Australien.

30 juni 2021

5 juli 2021

Närmare en halv miljon svenskar hämtade sitt digitala covidbevis/covidpass från E-hälsomyndigheten under den första dagen när tjänsten öppnade. Så gjorde även jag.

9 juli 2021

Antalet covidfall ligger totalt sett på en ganska låg nivå i Sverige nu men antalet fall av deltamutationen fortsätter att öka. Om några månader kommer denna variant av viruset att vara dominerande i landet, tror Folkhälsomyndigheten.

 

12 juli 2021

Cirka 35 procent av den vuxna befolkningen i Sverige är nu vaccinerad med två doser vaccin mot covid-19.

 

Antalet fall av covid-19 fortsätter att öka i världen, så också i Storbritannien som snart kommer att lyfta bort nuvarande restriktioner och rekommendationer. Detta möts av stark kritik från flera håll.

 

Juli 2021

Alla regioner erbjuder nu vaccin till dem som är 18 år eller äldre. Från och med vecka 32, i augusti, kommer vaccin även att erbjudas till yngre. Sedan en tid tillbaka erbjuder region Örebro vaccin till alla ungdomar som är 18 eller som fyller 18 år i år. Min dotter som är 17 år fick sin första vaccindos i början av juli.

Totalt 3 682 574 personer har nu fått två doser vaccin mot covid-19 enligt Aftonbladet.

2 augusti 2021

Sverige öppnar upp för att vaccinera 16-18-åringar, så även här i region Västmanland.

 

4 augusti 2021

Coronaviruset är en luftburen smitta, som många länge har misstänkt.

Vaccinet tycks inte skydda så mycket som man hoppats mot den så kallade deltavarianten. Fullvaccinerade har mellan 50-60 procents skydd mot att insjukna men kan sprida smittan vidare, om de insjuknar, i lika hög grad som ovaccinerade individer.



Folkhälsomyndigheter har publicerat en rapport där man förutspår att mellan 30-50 procent i de ovaccinerade grupperna kan komma att insjukna i höst.

 

5 augusti 2021

Källa: CDC



Deltavarianten är mycket smittsam och är som ett helt nytt virus menar somliga läkare. Många ovaccinerade och framför allt yngre människor drabbas hårt av covid-19 och sjukvården är överbelastad i flera länder. I Florida, USA, som är hårt drabbat har man sett att sjukdomsförloppet är snabbare.

8 augusti 2021

Smittspridningen ökar i världen och även här i Sverige. ECDC (Europeiska smittskyddsmyndigheten) har nu klassat nästan hela landet som gult och Stockholm och Gotland som rött (ju mörkare färg desto högre smittspridning). Andel av den svenska befolkningen som har fått två doser vaccin är nu 43,4 procent.

 

25 augusti 2021

 

Smittan ökar ”men från låga nivåer” rapporterar tidningarna. 63% av Sveriges befolkning har nu fått två doser vaccin mot covid-19. Vaccinet är godkänt från 12 år men bör barn mellan 12-15 år vaccineras? Detta diskuteras just nu. Folkhälsomyndigheten tycker inte att det finns tillräckligt med data som talar för vaccination av barn. 

17 september 2021

Sverige är näst sist i Europa med att vaccinera barn mellan 12-15 år. Folkhälsomyndigheten har hela tiden menat att barn sällan blir svårt sjuka i covid-19 och att denna grupp inte står för smittspridning i någon högre grad. I början av november påbörjas dock vaccinationer i dessa åldersgrupper. Folkhälsomyndigheten förväntar sig inte att smittspridningen ska minska i samhället utan menar att man har tagit detta beslut för att skydda barnen från svår sjukdom.

14.775 människor har hittills avlidit av coronaviruset i vårt land. 74,1% av landets vuxna befolkning har nu vaccinerats med två doser.

Den 29 september 2021 kommer de flesta restriktioner att tas bort i Sverige, bland annat deltagartak för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Även råd om att arbeta hemifrån kommer att lyftas bort.

 

Källa: CovidXIX

 

23 september 2021

Smittan har åter tagit sig in på äldreboenden runt om i Sverige och ett hundratal personer har smittats. På ett äldreboende i Överkalix insjuknade 11 av de boende och 8 personer har nu avlidit. Man tror att smittan kom in på boendet genom ovaccinerad personal. De flesta av de avlidna var vaccinerade med två sprutor. Smittalen har gått ned i de flesta regioner den sista veckan, men dödstalen ökar. Det är de sköra äldre som åter igen drabbas och det är så tragiskt.

Källa: Omni


De antikroppar som vaccinet ger verkar klinga av efter några månader. Folkhälsomyndigheten ska ta ett beslut om en eventuell tredje dos för de som har störst behov av det i ”närtid”. Nästa vecka lyfts alla restriktioner bort och Sverige ska återgå till det mer normala. De som av olika anledningar inte har vaccinerat sig ska fortsätta att hålla avstånd. 14813 personer har avlidit under pandemin. 75,5% av den vuxna befolkningen är nu vaccinerad med två doser vaccin.

Källa: Dagens Industri

 

29 september 2021

Källa: Dagens Nyheter


De flesta restriktioner har idag släppts och Sverige återgår till ”det mer normala” efter pandemin. Samtidigt varnar myndigheter för att pandemin fortfarande pågår, vilket är lite motsägelsefullt. Flera smittskyddsläkare och kritiker runt om i landet känner oro för att smittspridningen och därmed belastningen på sjukvården ska öka nu när restriktionerna släpps. Myndigheter och regering förlitar sig på att så många nu är fullvaccinerade, samt att medborgarna håller avstånd till varandra.

Källa: TV4

Folkhälsomyndigheten rekommenderar nu en tredje dos vaccin till alla över 80 år.
I Sverige finns inga krav på munskydd/andningsskydd eller vaccinpass.

76,8% av befolkningen har vaccinerats med två doser vaccin. 14 856 personer har avlidit av Covid-19.

Källa: Folkhälsomyndigheten

19 oktober 2021

”Fullvaccinerade barn, unga och vuxna och de som nyligen har haft covid-19, behöver från och med den 1 november generellt inte testas för covid-19 vid nytillkomna luftvägssymtom eller feber. Som tidigare gäller också att små barn i förskoleåldern (upp till förskoleklass) inte testas” (Folkhälsomyndigheten

Källa: Läkartidningen

Ansträngt läge inom barnsjukvården pga RS-virus uppger flera regioner och föräldrar uppmanas hålla sina små hemma. Små barn verkar inte testas för covid-19. Märkligt.
14963 personer har avlidit av coronaviruset i Sverige. Så sorgligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Sveriges television, Folkhälsomyndigheten, Sveriges radio, Aftonbladet, Expressen, Skolvärlden, Svenska Yle, Covid XIX, Dagens Nyheter, Nyhetsbyrån TT, Läkartidningen, Krisinformation, Reuters, Omni, Our World In Data, John Hopkins CSSE, ECDC, The Lancet, Svenska Dagbladet,  TV4, Dagens Industri samt mail som har begärts ut från Folkhälsomyndigheten enligt offentlighetsprincipen.

Elisabeth Målares

 



Mamma till två präster

Elisabeth ”Målares” föddes ca år 1614 i Säbrå, Ångermanland och var en av de hundratals kvinnor som avrättades för trolldom i vårt land. Elisabeth var mamma till två söner som båda blev präster – Laurentius Hornaeus f.1645 i Härnösand, den präst som har gått till historien som ”den onde kaplanen” och Petrus f.1646. Elisabeth och hennes make Christopher Larsson Målare har idag många ättlingar. Under mina föreläsningar om häxprocesserna har jag träffat fem personer som härstammar från Laurentius och Petrus i rakt nedstigande led.

Hustru Elisabeth var i 60-årsåldern när hon ställdes inför rätta den 5 oktober år 1674, anklagad av ”en hoper barn”. Barnen anklagade Elisabeth för att föra dem till Blåkulla men Elisabeth nekade. Hon menade sig vara helt oskyldig och om barnen hade blivit förda till Blåkulla så måste någon annan göra det ”efter den ondes spökeri”. Elisabeth menade även att hon hade två söner som båda hade blivit präster, en i Säbrå och en i Torsåker. Om hon vore så ond som man nu påstod så hade hon inte kunnat uppfostra sönerna till ett sådant ”Gudi behageligt ämbete”. Men rätten svarade att även onda föräldrar kan få goda barn.

Foto: Wikipedia

Tjugoåtta barn vittnade

Barnen, sammanlagt tjugoåtta stycken, går en efter en fram och vittnar mot hustru Elisabeth. Jonas Gene, 12 år, påstår att Elisabeth har fört honom till Blåkulla på en röd ko och lärt honom farliga förbannelser. Genom dessa läsningar har hon förtrollat pojken och givit honom en skål för att han skulle peka ut några förnämliga människor i staden. Jonas hävdar att Elisabeth under natten givit honom tre örfilar på utedasset för att han hade vittnat mot henne. Han hävdar vidare att Elisabeth kysser och klappar den onde och hennes arbetsuppgift i Blåkulla är att skära sönder kläder.
Efter Jonas trädde pojken Jöns fram, sedan Mats, Jons, Britta och många andra barn. De vuxna hävdade att Elisabeths mamma hade varit beryktad för trolldom under sin livstid. Erik Clementsson berättade att Målar-Elisabeth för fyra år sedan hade bränt trollkärringa-smör eller en bjäresgarn på hällen. Sedan hade hon sopat ihop askan, lagt den i en kruka som hon bar bort. Smeden Erik Ersson instämde med föregående talare och även Johan Andersson Luut påstod sig veta att Elisabeth och hennes syster ”Mosis-Brita” hade ärvt trolldomsförmågan från modern. En bjära var ett slags trollväsen som de trollkunniga tillverkade av garn och annat. Bjäran troddes kunna sändas ut för att stjäla mjölk.

Domen föll

Den 12 november 1674 föll domen i Härnösand:
”Såsom Hustru Elisabeth Christopher Larssons Målares med kraftiga skäl är övertygat fallet från Gudh sin Skapare, dehr emot medh den ledne defwulen sigh förbundet och beblandelse haft, fört honom åtta och tjugo stycken barn stora och små tillhanda hwilka hon till hans tienst och dyrkan tillijka medh sig hafwer wellat bedrage och förföhre, i ty hon them i Blåkulla lärdt dhe förskräckelige förbannelseböhnerne, tagit blodh af them, den onde till tienst, märcht och för dhet dhe sigh bekiänt, slagit item är härkommen af en sådan Modher som för trolldomb berychtadt var. Hon sielf och samme rychte öfver sigh samkandt medh trollsmör på hwilken hon sedhan thet hos annat folk förbränt wae, spåttadt och med sig bårtburit hafver. Och ehuru wäll hon icke till bekiännelse som in actis der om finns henne skylldigh och dömer henne, både efter Gudh och werdsligh lag skolle halshuggas och å båhle brännas”.

Mer om Elisabeth och de andra anklagade kan du läsa på Riksarkivets webbsida. Trolldomskommissionens handlingar som rör Västernorrland, Bohuslän, Dalarna, Hälsingland, Uppsala och Stockholm finns nu att läsa i digital form, helt gratis. Här finns länken till handlingarna.

Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt/Schmidt

800px-Stockholmspanorama_1790Stockholm 1790 (Johan Fredrik Martin 1755-1816)

Johan Wilhelm Schmidt (Smitt) föddes 1821 i Hedvig Eleonoras församling, Stockholm. Han var ättling till guldsmedsmästaren Olof Schmidt f. 1627 i Ronneby, Blekinge. Johan Wilhelm var en driftig man som under sin livstid kom att bli omtalad som Sveriges rikaste man. Han kallades även ”Kungsholmskungen”.

”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans ögon äro vassa och genomträngande. Hans tal är kort, distinkt och vittnar om en mogen tankegång”. (Projekt Runeberg)

I sin ungdom studerade Johan Wilhelm vid Nya elementarskolan i Stockholm men gav sig sedermera ut på långa resor till Sydamerika. I Argentina lade han grunden för sin stora förmögenhet och han återvände till Sverige som välbärgad generalkonsul. Johan Wilhelm Smitt var bland annat med och grundade Nitroglycerinbolaget tillsammans med Alfred Nobel, Stockholms enskilda bank, Graningeverken och Stockholms bryggeriindustri. Han ägnade sig även flitigt åt diverse tomtaffärer på Kungsholmen där han sedermera gick under namnet ”Kungsholmskungen”. Tillsammans med sin familj bodde han ”i sitt enkla palats vid Scheelegatans slut intill Fleminggatan”, skriver författaren Per Anders Fogelström i sin bok ”Mödrar och söner (1991)”.  ”Smittens palats”, som huset kallades i folkmun, låg vid Scheelegatan 13 B och var en ombyggd malmgård.

Johan Wilhelm Smitt kom från enkla förhållanden och skapade sin förmögenhet på egen hand. Under sin livstid donerade han ca 400 000 kronor till Stockholms högskola och var även en generös donator till andra skolor och projekt. När Brusells bryggeri stod inför konkurs, investerade Johan Wilhelm pengar i verksamheten genom att köpa så många aktier han kunde i företaget, till ett så lågt värde som möjligt. När han sedan hade fått aktiemajoritet i bolaget tog han över ansvaret för verksamheten, som bytte namn till St Eriks bryggeri och senare Stockholms bryggerier. Verksamheten blomstrade och kom att bli landets näst största bryggeri.
”Smitt var känd som välgörare och donator, han hade också gett pengar åt en fond till de anställdas fromma. Men han var affärsman och inte någon socialreformator och än mindre en företrädare för kvinnans jämställdhet. Om en man och en kvinna utförde samma arbete vid bryggeriet hade mannen dubbelt så hög lön som kvinnan”. (Fogelström 1991).

Under en period låg ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Schmidt och ”Brännvinskungen” L.O Smith, också han verksam i Stockholm, i luven på varandra. De hade samma efternamn men var inte släkt med varandra. Brännvinskungen L. O Smith anklagade Johan Wilhelm i Stockholms rådhusrätt och Johan Wilhelm gav svar på tal genom att anklaga konkurrenten för förtal:

”Jag vågar blotta lögnaren, belackaren och utspridaren av det hemliga och öppna giftdrypande förtalet, hvilken är uslare än procentaren, ty han ockrar på folks heder och ära samt på sin nästas goda namn och rykte. Om det finnes någon rättvisa, så måste herr L. O. Smith, som jag åtalat för ärekränkning, dömas till det strängaste strafflagstadgar, ty det allmänna rättsmedvetandet skulle på det djupaste kränkas, om en person, »vars» — för att begagna herr L. O. Smiths egna ord — »bord är fint, vars rock är fin, vars samvete är fint», och som skryter med att äga millioner, skulle fällas till några hundra kronors böter. Utslaget i detta mål må falla huru som helst, så står däröver det allmänna medvetandet och känslan av vad som är anständigt, rätt och hederligt, och inför denna domstol är herr L. O. Smith redan dömd”.

Brännvinskungen L.O Smith dömdes till fem månaders fängelse men straffet efterskänktes genom kungens nåd efter att Johan Wilhelm donerat 100 000 kronor till Stockholms högskola.

Smitt,_Johan_Wilhelm_(Av_Richard_Bergh_1885)
Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt 
Foto Wikipedia

Johan Wilhelm Smith avled den 8 oktober 1904 på sitt älskade Kungsholmen i Stockholm. I sitt testamente donerar han hela förmögenheten till släktingar, anställda och före detta anställda. Han skänker bland annat pengar till Stockholms högskola, hälsobrunnen i Ronneby (den stad hans far föddes i), Stockholms barnkrubba, Stockholms sjukhem, stiftelsen i Stockholm för gamla tjänarinnor samt många andra projekt. Testamentet avslutas med följande ord: ”Slutligen förordnar jag, att min begrafning må ske med all enkelhet, utan kransar och blommor, icke något liktal hållas samt liket förbrännas vid Stockholms krematorium och askan nedsättas i mitt grafställe å Stockholms kyrkogård”. (Källa: Projekt Runeberg)

Att skapa vinnare

Min kära kusin Peter Kisfaludy är en fantastisk idrottsman, fotbollsfantast och coach som sedan 1980 har lotsat många, många fotbollsungdomar till proffsnivå som tränare i Brommapojkarna bland annat. Han är en fin förebild och lever som han lär.

I boken ”Att skapa vinnare” ger Peter många värdefulla tips och råd om hur man lyckas nå den långa och många gånger mödosamma vägen till toppen. I boken förmedlar han sin metod för att skapa vinnare och ger konkreta tränings- och uppförandetips till ledare, föräldrar och idrottsungdom. Peter Kisfaludy är sportchef och akademitränare i Brommapojkarna. Boken ”Att skapa vinnare” (Mondial, 2021) är skriven tillsammans med Niclas Andersson, journalist och fotbollspappa och kan bland annat beställas hos Akademibokhandeln. (Finns även som ljudbok på Storytel)

Det här med sport är väl inte riktigt min ”grej” men jag har alltid varit intresserad av hur vi kan använda våra inneboende resurser för att nå uppsatta mål, trots svårigheter och motgångar. Jag blev licensierad mental tränare 2002 och diplomerad målbildstränare och stresscoach samma år. Boken ”Att skapa vinnare” är en inspirerande bok som just nu ligger på mitt nattduksbord och som jag gärna läser om igen.

Målinriktad, snäll och en riktig gentleman var Peter redan i barndomen. Här överlämnar han en liten blomma till mig 🙂 Foto: Björn Wijk

 

 

Att dämpa oro under svåra tider

När en allvarlig epidemi hotar landets befolkning så borde smittskyddsåtgärder stå i fokus, för att förhindra sjukdom, lidande och död hos befolkningen kan man tycka, men om och om igen har det visat sig att det viktigaste tycks vara att dämpa oro.

Kvinna vid fönster Målning av Caspar David Friedrich

När pesten drabbade Stockholm år 1710 så var den första reaktionen från de styrande att förringa allvaret och faran som var på väg genom det pestsmittade fartyg som anlände från andra sidan Östersjön. Fartyget sattes inte i karantän, det medel som sedan länge hade visat sig vara effektivt för att mota farsoter ”i grind”. Man vill helst att de ekonomiska hjulen skulle fortsätta att rulla och man ville dämpa befolkningens oro. Urban Hjärne som var kunglig livläkare försökte att tona ned det hela, även när smittan hade fått fäste i staden och menade att ”även om det finns pestsmitta i Stockholm så är det nog bara litegrand”.

När smittan väl hade fått fäste i staden och dödstalen steg så valde de rika att lämna Stockholm och bosätta sig på landsbygden. När pestbakterien yersinia pestis var färdig för denna gång hade nästan hälften av Stockholms befolkning avlidit.

Foto: Helena Bure Wijk


När koleran drabbade Göteborg hårt år 1834 och dödade närmare tio procent av befolkningen så tycks man mest ha riktat in sig på att dämpa oro hos befolkningen. Epidemin återkom fram till år 1866 då 435 av stadens invånare avled i en sista ”våg”. För att försöka hindra smittan från att nå Göteborg höjdes röster om karantän för de skepp som anlände till hamnen, men förslaget mötte motstånd i Stadsfullmäktige där man menade att ”Sådant skulle fastmer kunna inverka menligt, i det erfarenheten visat, att sjukdomen tagit mesta fart just på de orter, der man som ifrigast sökt afspärra sig mot densamma. Göteborgs befolkning har vid föregående tillfällen mycket lugnt mött sjukdomen, som och uppträdt ganska mildt”.


Även journalisterna verkar ha trott att deras uppdrag handlade om att dämpa oro i befolkningen i första hand och tidningarna skrev i juli 1866: ”Då det ingalunda kan vara lämpligt att rädslan, pratsjukan och beställsamheten fortfarande skola tillåtas framkalla spöken midt på ljusa dagen, så ha vi ansett oss pligtige att upplysa våra läsare om huru det för närvarande förhåller sig med koleran härstädes.”

Sommaren 1918 kom Spanska sjukan till Sverige och man tror att den kom hit med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen. De konservativa i landet menade på den tiden att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin.

 Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Han påstod att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar helt saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var i stället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.

Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och oro påverkade ju även människors vilja att hjälpa sina smittade medmänniskor.

Dagens Nyheter skrev en notis om ”Spanska influensan” 1918: ”Den är inte farlig men den är obehaglig nog med feber under några dagar och kraftnedsättning under flera veckor. Sjukdomsförloppet är ganska karaktäristiskt. Febern kommer plötsligt och patientens allmänna tillstånd försvagas. Det värker i korsryggen och rister i leder och muskler. Man känner strävhet i svalg och strupe och stark hostretning. Ofta uppträder snuva och ibland höra kräkningar och diarré till de tidigare symtomen. Sjukdomen går ganska snabbt över. Men man får vara lite grand försiktig, inte minst under rekonvalescensen, så att inga komplikationer tillstöta. Särskilt bör man akta sig att för snart ta itu med intellektuellt arbete”.

Cirka 40 000 människor avled av Spanska sjukan i Sverige 1918-1920 och tusentals levde med svåra och långvariga sviter efter sjukdomen.

 

 

 

 

 

 

Källor: Pestens år. Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro (2020), Delsjöområdets historia, egen forskning

Djupa rötter i norr

Jag och ett litet rådjurskid för många år sedan Foto: Pappa Björn Wijk

Gedmatch har många bra verktyg för DNA-släktforskning som är gratis.  När man har skapat ett konto på Gedmatch kan man enkelt ladda upp sitt DNA-resultat genom att hämta det från den från den personliga DNA-sidan på Family Tree DNA, My Heritage, Ancestry etc. Här finns en guide som visar hur man gör.

Genom att ladda upp DNA-resultatet på Gedmatch kan man få många nya DNA-matcher som har låtit DNA-testa sig på de olika företag som erbjuder DNA-test. Här finns även möjlighet att lägga in ett eget släktträd och möjlighet att se DNA-matchernas släktträd, förutsatt att de har valt att lägga upp sina träd. För varje DNA-match finns även en ungefärlig beräkning om avståndet till de gemensamma anorna.

I Tåsjö på 1970-talet Foto: Björn Wijk

Gedmatch har många olika verktyg för etnicitetsberäkning där det uppladdade DNA-resultatet jämförs med populationer över hela världen. Om man genom DNA-testet har fått veta att man huvudsakligen härstammar från Europa kan man exempelvis välja verktyget Eurogenes för att få en fördjupad kunskap. All ”etnicitets-beräkning” bör tas med en stor nypa salt, men det kan vara roligt att se hur de olika DNA-testernas beräkningar överensstämmer med varandra.

Om man har judiska anor kan man välja Jtest för att få veta mer. Dodecat är ett annat verktyg som kan vara bra om man vet att man har rötter i Asien, Afrika och/eller Europa. World9 passar oavsett varifrån i världen man härstammar och här jämförs det egna DNA-resultatet med nio populationer i världen.

Foto: Björn Wijk

Genom den funktion som kallas ”oracle” kommer testet att gissa ursprung genom att lista olika populationer. ”Oracle 4” är samma sak, men här listar testet flera kombinationer. Ju högre upp på listan, desto mer sannolik är kombinationen, enligt testet.

Genom släktforskningen vet jag att det finns djupa släktrötter bland samer och skogsfinnar i norra Sverige och även i Norge, men kommer det att visa sig när jag laddar upp mitt DNA-resultat på Gedmatch? Jag trycker på ”knappen” och efter någon minut kommer resultatet där min ”genetiska mix” presenteras och det verkar ju stämma ganska bra:

 

 

 

 

 

Birkarlar i släkten

Kvänland (Kvenland) är ett historiskt område som en gång i tiden omfattade västra Ryssland, svenska och finska Lappland samt Österbotten. Området tros ha sträckt sig fram till de samiska områdena i Norge och Sverige. I detta vidsträckta område levde människor som på olika sätt hade kontakt med Novgorod i nordvästra Ryssland, där skinnhandeln en gång blomstrade. Invånarna – kvänerna (finska: kainuulainen) tros ha varit bönder och handelsmän som hade ryska eller finska som modersmål och som behärskade det samiska språket. Vissa forskare härrör deras ursprung till finska Satakunda.

1024px-Reindeer_milking
Mjölkning i Sør-Varanger. Kvinnan på bilden är samisk, från Enare kommun i finska Lappland och mannen är kvän. Foto: Wikipedia


Birkarlar med okänt ursprung

Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick  birkarlarna i norr monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.

Ursprunget till själva titeln birkarl (finska: pirkkalalainen) är omtvistat och vissa har velat härleda ordet till Tavastland och ”man från Pirkkala socken”, ”bäverjägare” och ”birk-karl” som betyder handelsman. Karvstocken var ett hjälpmedel när birkarlarna tog upp skatt och nyare forskning av Thomas Wallerström har föreslagit att ordet härstammar från det ryska ordet ”birka” som betyder just ”karvstock”.

Birkarlarna hade ensamrätt på handeln mellan samer och svenska kronan fram till år 1553 då de förlorade sitt monopol men fortsatte sin verksamhet som lappfogdar. Birkarlar och samer hade en intim relation till varandra och nyare forskning har visat att relationerna präglades av ömsesidighet och gemensamt beroende av varandra. Inte det ensidiga maktutövande över de underordnade samer som tidigare forskning har fokuserat på.

Suecia_2-072_;_Piteå_Civitas_Vetus
Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg

 

Birkarlssläkten Rhen i Piteå

Min farfars mm fm mf mm mm mf f hette Andreas Nicolai Rhen f.1520 och levde i Piteå där han var verksam som präst och birkarl. En tid var han även hovpräst hos dåvarande kungen Gustav Vasa. Birkarls-släkten Rhen hade lyckats skapa en stor förmögenhet och ”herr Anders” i Piteå var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han ägde många renar och därtill ett eget sågverk. Flera dokument styrker att han behärskade det samiska språket till fullo. Andreas var son till birkarl Nils Olofsson f.1490 i Öjebyn, Piteå, som i sin tur var son till ”Olof birkarl” Nilsson f. 1460 i Piteå.

Birkarlarna var välbeställda män som hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Nicolaus behärskade samiska språket och i början av 1600-talet utarbetade han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Nicolaus Rhen startade även en samisk skola för blivande teologistudenter  – ”en lappskola där 6 lappynglingar årligen skulle åtnjuta instruktion i bokliga konster”, men skolan flyttade strax därpå till Lycksele.

Det var förbjudet för präster att bedriva handel med samer från år 1611, men prästen Nicolaus fortsatte ändå sin verksamhet som birkarl. Han dog år 1628 och om honom har det skrivits ”han var nitisk om Guds ära i gemen och i synnerhet om lappskolan i Piteå”.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken

Källor: Egen forskning, ”Folk i norr. Om samer, kväner, birkarlar och präster” av Lars Stiernman, ”Nya forskningsrön om birkarlarna”, Kulturmiljö vid Norrbottens museum, ”Birkarlssläkter i Övre Tornedalen”, Erik Kuoksu, ”Norrlandssläkten Rhen – ur släktens historia genom ett halvt årtusende”, Alma Rhen.

 

Häxjakten tog sin början i Älvdalen

Foto: Vistit Dalarna

År 1668 dömdes ett 30-tal personer till döden för trolldom i Lillhärdal, Jämtland. De flesta var kvinnor. Denna rannsakning kom att bli startskottet för flera omfattande trolldomsprocesser som från Jämtland spreds över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm 1675. Året 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under endast några månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Många anmödrar i min farmors släkt avrättades i Torsåker, Ångermanland 1675, men det var i Älvdalen som allting började, i min farfars släkt.

Min anmoder Sigrid levde ett lugnt och strävsamt liv tillsammans med bonden Tor i Lillhärdal, Jämtland när trolldomshysterin började att sprida sig upp mot Sverige, men det hade man ingen aning om, då. Sonen Per, som är min anfader föddes år 1641 och kom att bli bonde liksom sin far. När fadern avled gifte Sigrid om sig med Sven från Älvdalen och paret fick dottern Gertrud år 1656. Gertrud Svensdotter har blivit omtalad då det var hennes vittnesmål som startade den lavin av trolldomsanklagelser som kom att få så förödande konsekvenser med närmare 300 dödsoffer i vårt land under häxprocessernas tid.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Häxjakten tog sin början

Gertrud Svensdotter föddes år 1656 i Lillhärdal som dotter till Sven Nilsson Wass och hans hustru Sigrid (min anmoder). Sigrid avled i barnsäng och det har berättats att Sven hade tankar på att gifta om sig med den mycket yngre pigan Märet Jonsdotter. Dottern Gertrud reste till sin farfar i Älvdalen år 1664 och tanken var att hon skulle växa upp hos honom men då han avled året därpå kom Gertrud att växa upp hos farfaderns ogifta systrar, Chirstin och Elin Jonsdotter. Hon tycks ha haft det gott och tryggt hos familjen under några år men 1667 blev hon anklagad för att ha övernaturliga förmågor. En pojke som hette Mats påstod att han hade sett Gertrud föra sina getter över östra Dalälven genom att ”gå på vatten”. En möjlig orsak till pojkens anklagelse kan ha varit att barnen en dag hade vallat getter tillsammans och Mats hade då fått stryk av Gertrud. Kanske ville han hämnas?

Släktingar anklagades

Under häxprocessernas tid åsidosattes många lagar och regler och man riktade gärna in sig på att förhöra barn. Gertrud förhördes av prästen Lars Elvius och snart hade hon övertalats att peka ut pigan Märet Jonsdotter där hemma i Lillhärdal, som den som hade fört henne till djävulen. Gertrud berättade att hon vid åtta års ålder hade förts till en sandgrop och en trevägskorsning där Märet ropat ”Du fanen, kom fram”, varpå djävulen hade visat sig, i skepnad av en präst. Natten därpå hade Märet fört med sig Gertrud till satan genom skorstenen

Gertrud Svensdotter pekade ut pigan Märet och sju andra personer. Därmed hade trolldomsvansinnet och häxjakten börjat. Mellan åren 1668 och 1675 avrättades cirka 300 personer för trolldom i vårt land.

Märet Jonsdotter, 28 år, kallades inför sittande rätt för att bekänna sitt brott men förnekade allt. Ett märke på hennes vänstra lillfinger pekades ut som djävulsmärke och Märet erkände att hon ibland brukade ”läsa i salt” för att bota ryggont hos djuren. Hon hade läst ramsan ”Vår herre Jesus, han rese fjäll och fjär, bote flog och finnskott, vattenskott och den skott som skjuten är emellan himmel och jord. Guds ord och amen.”
Märet nekade men rätten fastslog att ”hennes blotta nekande kan henne icke hjälpa eller från livsstraffet befria” Hon halshöggs och brändes på bål vid Spångmyrsholmen i Lillhärdal tillsammans med sex andra dödsdömda. Gertrud Svensdotter anklagades också men friades.

Foto: Häxornas tid/SVT

När man pekade ut häxor under häxprocessernas tid var det vanligt att använda släktforskning. Släktskap var på den tiden väldigt viktigt att ha koll på eftersom man trodde att trolldomsförmågan gick i arv. Man präntade därför släktträd för de anklagade. Sju andra personer i min släkt pekades ut för trolldom och vägrade erkänna. De satt fängslade under flera år och 1672 föll domen. Pigan Märet Jonsdotters yngre syster befriades från dödsstraff, liksom 31-åriga Kerstin Halvarsdotter. Kerstins mor, Malin dömdes dock till döden liksom Gertrud Olofsdotter.

Foto: Isak Stomberg/Dalarnas museum

Släktingen Karin var gravid och fick sin avrättning uppskjuten tills efter förlossningen. De gamla dokumenten berättar: ”Ock som hon var havandes, så gick icke hon till döden samma gång som de övriga, förr än hon fött fostret, som blev en beskedelig bondhustru ock levde intill år 1759”. Den avrättade kvinnans ”foster” blev alltså en beskedlig bondhustru som levde många år, men hennes mor halshöggs och brändes på bål. Så fruktansvärt.

Även släktingen Malin Björsdotter och hennes dotter Karin dömdes till döden, liksom Malins syster Karin. De avrättades tillsammans med de andra kvinnorna år 1673 på Spångmyrsholmen i Lillhärdal genom halshuggning och bålbränning.


De gamla dokumenten berättar vidare om släkten: ”Två systrar, bägge heta Gertrud med den skillnad: stor-Gertrud ock lill-Gertrud, bodde på nr 11 i Kyrkbyn. Ogifta lill-Gertrud gick i döden utan någon egen bekännelse, utan blev dömder efter vittnens övertygande. Den skall hava haft ett så angenämt utseende, att skarprättaren icke utan nära känning ock rörelse kunde sin syssla värkställa, med önskan: om han hade kunnat hännes liv befrida”.
Den yngre Gertrud var snygg så bödeln hade svårt att avrätta henne, men det gjorde han ändå…det gör riktigt ont i hjärtat att läsa sådana här gamla dokument där det framgår så tydligt hur man värderade människor.

Hustru Ingeborg från Orrmo var redan död och begraven, innan häxjakten började men den gamla kvinnan fick så många trolldomsanklagelser emot sig så man valde att gräva upp hennes lik och bränna det på bål där på Spångmyrsholmen, för säkerhets skull. ”En hustru Inginborg, bodde på nr 4 i Ormo, var död ock begraven. Blev genom andras intygande överbevist, det hon ock varit i livstiden i sällskap i de övrigas resor till det av dem så kallade Blåkulla, varest möte hölls med de orena andar till överläggning, vad som hänt sedan sista möte hölts ock vad som sedermera förehavas borde; om vilken orsak dess kropp ur graven upptogs ock på avrättsplatsen fördes ock i båle brände”.

Det sägs att Gertrud Svensdotter bevittnade avrättningarna i Lillhärdal. Hon kom sedermera att gifta sig med Lars, som även han hade vittnat mot trollpackorna under rannsakningen. Enligt gamla berättelser blev Gertrud inbjuden till prästgården under 1670-talet med uppdraget att underhålla besökarna med sina Blåkullaberättelser och det gjorde hon gärna. Hon avled i juni 1675, strax efter att hon hade fött en liten son.

Trolldomsrannsakningarna i Lillhärdal kom att bli startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm. År 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige.

Många av mina anmödrar halshöggs och brändes på bål i Ångermanland i juni 1675. Häxprocesserna i Sverige tog, sorgligt nog, sin början i min släkt i Älvdalen år 1668 och har kommit att beröra så många människor på ett mycket tragiskt sätt.

Foto: Helena Bure Wijk

Tiden går fort när man har roligt

 

Jag och nyckelpiga

Året innan jag föddes började min pappa arbeta som journalist och jag fick vara med i några små artiklar i länstidningen. Det är inte klokt så snabbt åren flyger förbi. Idag är jag en (över)mogen dam i mina bästa år, men det är väl som det gamla ordstävet säger – tiden går extra fort när man har roligt 🙂

Text och foto: Björn Wijk


Nå´t vårfint?

”Det är dags att se om sin vårgarderob. Tjocka vinterkläder byts mot tunnare och lättare plagg i ljusare färger. Kanske många damer gör som Helena på bilden- försöker att knåpa ihop något plagg själva. Hon är bara nitton månader ännu och nöjer sig än så länge med att tråckla ihop något vårlätt för pojkdockan Olle.”

 

Nu börjar träningen

”Åka skidor är nog inte så lätt. Det har Helena i Surahammar, två och ett halvt år, kommit underfund med under de inledande övningarna med julklappsskidorna. Och även om man inte siktar så högt som till att bli en ny Toini så kan det vara roligt att vara någorlunda kompis med brädlappar och stavar. Tar man det bara med gott humör så går det i alla fall framåt, litet i taget. Och gott humör det har Helena. Det var rätt så knepigt att lära sig gå för halvtannat år sedan men nu är Helena fullfjädrad i den konsten, så det här med skidorna det ordnar sig säkert det också”.


Smultronflicka i Surahammar

”Småttingarna väntar i år otåligt på att smultronen skall mogna. Torkan har gjort att de åtråvärda bären inte utvecklats i normal takt. Nu börjar det emellertid lysa härligt rött lite varstans i backarna och barnen är inte sena att plocka munnen full av de söta bären.

Det klassiska grässtrået är en lyckad lösning för den som vill ta bär med sig hem och avnjuta dem med gräddmjölk. Det är ju inte alltid man beräknar att hamna mitt i ett smultronställe. De flesta smultronen är väl lite bleka på den sida som solen inte fått smeka, men Lena på bilden fick ett ordentligt skrovmål på solmättade bär i en dikeskant i Surahammar”.



Undulat på långtur

”Huvudsaken att man klarar sig, tycker både undulaten Putte och hans matte Helena

Undulaten Putte har alltid tyckt om att röra på sig. Naturligtvis har han bur och känner sig hemma i den – när han skall sova. Annars flyger han fritt, men bara inomhus förstås. Häromdagen bestämde han sig för en längre utflykt. Balkongdörren stod öppen och lilla matte, Helena 7 år, var utom synhåll. Så Putte stack iväg, han. På en riktigt lång utflykt. Bortåt sju kilometer, från Stentorpsgatan till Sidensvansgatan. Helena blev naturligtvis hjärtängslig när hon kom in och såg att Putte var borta. Sökande i grannskapet gav ingenting och man började tro att Putte var borta för gott. Man annonserade ändå, tog en sån där halmstråchans. Och den lyckades. Putte försvann en söndag och på onsdagen ringde man från en familj på Råby, att man tagit en gulgrön undulat tillvara. Det var Putte, det. Oskadd, glad och pigg återbördades han hem igen”.

 

Pappa och jag på 1970-talet

 

 

 

Härliga Härjedalen

Rems-gården i Sveg
Foto: Byvallarn

 

Min släkt har bott i Härjedalen i många generationer och jag tillbringade min barndoms somrar där. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land men jag undrar om inte Härjedalen är den allra vackraste. Den magiska naturen har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Härjulfs dal

Härjedalen – Heriulffs-dal sägs ha fått sitt namn efter dess första invånare, Härjulf Hornbrytare (Heriulfuer Hornbriotr). Härjulf var den norske kungen Halvdan Svartes märkesman, men när han en dag slog ihjäl kungens närmaste man kände han sig manad att fly till Sverige. Han arbetade en tid för kung Anund i Uppsala men då han blev kär i kungens släkting, Helga, blev han tvungen att fly, än en gång. Tillsammans med sin blivande hustru flydde han till en öde dal som på den tiden tillhörde Norge. Platsen kom senare att kallas Härjedalen. Härjulfs söner Hakon (Hucker), Björn, Enfast, Nötbjörn och Ulf blev kvar i Härjedalen och fick många ättlingar.

Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga
Skulptur av Lars Widenfalk


De första nybyggarna i Härjedalen sägs ha varit högresta och starka. Enligt myten ska Härjulfs barn ha fångat björnungar levande, hängt dem i midjebältet och sedan gått hem till sin pappa med bytet. Man livnärde sig främst av jakt, boskapsskötsel och fiske. Någon vidare sämja verkar det inte ha varit i familjen Härjulf. Det har berättats att hans söner bråkade om jaktmarker och fiskevatten mest hela tiden. Under ett familjebråk dödades Hakon (Hucker) av sina bröder och på platsen där han dödades ska delar av ett enormt människoskelett ha hittats. Om detta är sant förtäljer dock inte sägnen. Familjen i Härjedalen levde av jakt och fiske men med tiden började ättlingarna att odla marken. Man lämnade fjällen där marken ofta var frostnupen långt in på sommaren och bosatte sig i stället i dalgångarna som hade ett mer skyddat läge.

Härliga Härjedalen

Min släkt har bott i Härjedalen i många generationer och jag tillbringade min barndoms somrar där. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land men jag undrar om inte Härjedalen är den vackraste av dem alla. Släkten har främst bott i Glissjöberg, Mosätt, Linsell, Remmet och i Lillhärdal. Lillhärdal var från början ett annex till Sveg och kallades på den tiden Lille Heriadal. Här finns ett tidigare inlägg där jag har skrivit lite om mina anfäder- och mödrar som bodde på gården Högen i Lillhärdal.

Släkten i Glissjöberg


Genom tiderna har Härjedalen haft många namn. Under 1200-talet kallades området Heriardal för att på 1300-talet heta Heireiadal. Under 1500-talet fick Härjedalen heta Herrdal, för att i början av nästa århundrade kallas Herredal. Under 1600-talet skiftar namnen mellan Herredalen, Herrjedalarne och Herrjodalen. Under 1700-talet kallades området kort och gott Dalarne i dokumenten och härjedalingarna kallades därmed Dalamän.

Farfars morbror Manne i Glissjöberg

Sveg är regionens äldsta stad och under medeltiden fanns där en tingsplats där lagmans- och bygdeting hölls. En av Svegs första nybyggare var ”Annflomannen” eller ”Annflogubben” enligt folksägnen. Enligt myten bodde ”Annflogubben” (som egentligen hette Nils), tillsammans med sina söner i Annflo där marken ofta var frostnupen, långt in på sommaren. ”Annflogubben” och hans familj levde främst av fiske och jakt men började med tiden att odla sin mark. Enligt myten hade nybyggaren spillt korn på ett närliggande berg. En dag ropade hans son ”Du ser, dä börje glise (växa) på bärga!”. Familjen tog då genast sitt pick och pack, lämnade Annflo och bosatte sig på det mer fruktbara berget strax intill, som kom att få namnet Glisberge (Glissjöberg). 

Jag och två fina släktingar i Glissjöberg

Det sägs att ”Annflogubben” drunknade i Gråforsen en dag. Hans hustru vägrade att sätta sig i den fallfärdiga båten, men maken hoppade i den skrangliga farkosten och for i väg, ropandes ”Jä skä åkä, så dä skä spörjäs mann ätte mann!”. ”Anflogubbens” söner bosatte sig på ett fäboställe som fick namnet Mosätern (Mosätt), i Glissjöberg samt i Överberg. Det sägs att namnet Överberg kom till en dag när en av de ditflyttande sönerna frågade om hans odling syntes. Hans bror svarade då ”Ja, den syns där överst på bärga”.

Målning av Vincent Van Gogh

I Mosätt, på gården ”öst i heen” (öst på heden) bodde min släkt i många generationer. Det var i Mosätt som Härjedalens potatisodling först började på 1700-talet. Det har berättats att en släkting, Nils, hade rest till Gävle för att påbörja en målarutbildning. I Gävle upptäckte han en förunderlig och nyttig rotfrukt som kallades potatis. Han skickade några exemplar hem till familjen i Mosätt och förklarade i ett medföljande brev hur den skulle odlas och användas. Nils målade även en tavla som visade ”huru päla ska se ut då de växt upp med gräset”.

Farfars mamma Anna i Glissjöberg

Remmet i Härjedalen, som ursprungligen var en fäbovall, bebyggdes först av min finske anfader Jon och hans hustru Annika som kommit dit från Österbotten. Jons och Annikas sonson kallades ”Stor-Remsen” och var den som byggde ut gården med de byggnader som finns där än idag. Mer om Rems-släkten kan du läsa i ett av mina tidigare inlägg.

Undertecknad för många herrans år sedan 🙂
Foto: Björn Wijk

 

Mina härliga släktingar från Härjedalen har ett bra band som heter Obducenterna -Logpunkarna från Linsellsjön. Här kan du lyssna på deras version av låten ”Härliga Härjedalen”.

Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön
Foto: Catarina Johansson/Sveriges Radio

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Egen forskning, Svenska landsmål och svenskt folkliv 1901

Våra blodgrupper

Intresset för blodgrupper har ökat på senare tid då forskning tyder på att människor med blodgruppen A tycks ha benägenhet att drabbas av svårare komplikationer än de individer som har blodgrupp 0 när det gäller coronaviruset SARS-CoV-2. Vi som har blodgrupp A befinner oss i riskgrupp enligt vissa studier.

Vi bör göra allt vi kan för att skydda oss själva och våra medmänniskor från smitta och inte fastna alltför mycket vid teorier kring blodgruppers egenskaper, men visst är det intressant om blodgruppen ändå kan ge ett litet hum om vår eventuella känslighet eller motståndskraft gentemot covid-19.

Antigener på ytan

Det var den österrikiske biologen Karl Landsteiner f.1868 som först upptäckte blodgrupperna A, B och 0, vilket han tilldelades Nobelpriset för år 1930. Blodgrupperna indelas i det så kallade AB0/ABO-systemet där O står för ”utan antigen” (från tyskans ohne Antigene). Systemet baseras på att det finns två betydelsefulla antigener (proteiner) på ytan av blodkropparna – antingen A eller B. Den som har antigen A på sina blodkroppar har blodgruppen A och den som har antigen B tillhör blodgrupp B. Om man har både antigen A och B har man blodgruppen AB. Om man saknar antigen A och B så har man blodgrupp 0. De olika blodgrupperna delas även in i det system som kallas Rhesus, där man har antigenen D och därmed är RH-positiv, eller om den saknas, Rh-negativ.

Min mammas bröder var 0 RhD negativa men mamma är 0 RhD positiv

Karl Landsteiner
Karl Landsteiner fick Nobelpriset 1930 för sina upptäckter kring blodgrupper. Foto: Albert Hilscher

Det är sedan länge känt att människor med blodgrupp 0 har större chans att överleva svår malariasjukdom eftersom de röda blodkropparna hos 0 inte ”klistrar ihop sig” till klumpar som kan ge livshotande vävnadsskador. Svåra fall av covid-19 orsakar på liknande sätt blodproppar varför blodgrupp 0 beräknas ha minskad risk att drabbas av svåra komplikationer.

Hur vi ärver vår blodgrupp

Hur vi ärver vår blodgrupp är lite klurigt då både A och B är så kallade dominanta anlag medan 0 är ett icke-dominant, recessivt anlag. Varje människa har två arvsanlag som kan vara A+0, A+B, B+B, B+0, A+0 eller 0+0. Om man är barn till två föräldrar som båda har blodgrupp 0 så har man förmodligen samma blodgrupp som dem.

Ibland kan en förälder med blodgrupp AB få barn med blodgrupp 0 Detta kan ske om det finns en ovanlig version av blodtypsgenen AB0. Man har funnit denna version hos människor från Asien.

När min mormor och morfar fick sina tio barn tillsammans så ärvde alla barnen blodgrupp 0. De flesta i min släkt på mammas sida har blodgrupp 0. Mina systrar har blodgrupp 0 RH negativ. Själv har jag blodgruppen A. Blodgrupp A är ett dominant anlag och då min farfar hade denna blodgrupp ärvde min pappa denna och jag ärvde den av honom.

På stamkortet (militärkortet) finns min farfars blodgrupp antecknad.

Positiv eller negativ?

Rhesus-status är viktigt att känna till, speciellt för gravida eftersom det kan uppstå komplikationer om mamman har en blodgrupp och barnet som hon väntar, en annan. En RH-negativ kvinna som väntar ett barn som är Rh-positiv kan under havandeskapet utveckla antikroppar mot fostrets blod som ibland kan leda till blodbrist hos barnet. Därför görs alltid blodgruppering under graviditeten.

Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.

De olika blodgruppernas förekomst runtom i världen

Blodgrupp A förekommer i Europa och Skandinavien i höga frekvenser men återfinns även hos Australiens och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.

Blodgrupp B finns främst i Nord- och Centralasien.

Blodgrupp 0 är den vanligaste blodgruppen i världen. I Baskien som ligger i gränsområdet mellan Spanien och Frankrike är blodgrupp 0 RhD negativ en väldigt vanligt förekommande blodgrupp och hela 52% av befolkningen i Egypten tillhör blodgrupp 0.

Blodgrupp AB är den ovanligaste blodgruppen av alla och den yngsta i familjen med sina cirka 2000 år på nacken.

Här kan du läsa mer om blodgruppsfördelningen i världen.

Ge och ta emot

När det gäller blodtransfusioner är blodgrupp 0 en väldigt värdefull blodgivargrupp. Blodgrupp 0 Rh-negativ kan ge blod till alla. De som har 0 Rh-positiv kan ge blod till alla, utom till dem som har blodgrupp 0 Rh-negativ. Blodgrupp AB däremot, kan ta emot blod från alla andra blodgrupper men kan endast ge blod till människor som tillhör gruppen AB. Gruppen A, som jag själv tillhör, kan ta emot blod från blodgruppen A och 0 och kan ge till A och AB. Blodgrupp B kan ge blod till grupp B och AB och kan ta emot av grupp B och grupp 0. Enligt katolska kyrkan och ny forskning hade Jesus blodgruppen AB.

Shroud_positive_negative_compare
Provtagning av Turinsvepningen, som av många påstås vara Jesu liksvepning, har påvisat att personen hade blodgruppen AB.

Så får du veta din blodgrupp

Mödravårdsjournal
Alla kvinnor som har fött barn kan hitta sin blodgrupp i de journaler som har upprättats på mödravårdscentralen. Om du har bank-ID kan du logga in på 1177.se  vårdguiden och läsa dina journaler på mobilen eller datorn.

ID-bricka
Personnummer, namn och även blodgrupp finns inpräglat på identitetsbrickan (även kallad dödsbricka) som har använts i Sverige sedan i början av 1900-talet, både för militärt och civilt bruk. ID-brickan fick man tidigare i militärtjänsten och alla barn som är födda i Sverige mellan 1960 och 2010 har fått denna bricka. (Obs! 1986 beslutades att blodgrupp inte längre skulle skrivas ut på ID-brickan)

1024px-Swedogtag
På ID-brickan finns din blodgrupp inpräglad. Foto: Wikipedia

Stamkorten kan berätta mer
Värnpliktskort (stamkort) finns på Arkiv Digital för alla män som mönstrade inom militären åren 1902-1950. På värnpliktskorten finns ofta, förutom namn, adress, längd och uppgifter om tjänstgöring och utbildningar även uppgift om personens blodgrupp.

Alla mina åtta morbröder hade blodgrupp 0 enligt deras stamkort.

Blodgruppstest hemma
Med ett blodgrupptest som kostar cirka 149 kronor kan du få veta din blodgrupp hemma vid köksbordet. I testkitet finns allt man behöver för att testa AB0 och Rhesus D-system genom ett stick i fingret och man behöver därför inte besöka sjukvården för att få veta sin blodgrupp. Blodgruppstestet identifierar de antigener som finns på ytan av de röda blodkropparna. Resultatet kommer inom några minuter och på den medföljande blodgruppskartan kan man fylla i sina personuppgifter och förvara i plånbok eller i väskan. Detta blodgrupptest kan beställas genom Netoteket som är den enda godkända leverantören av Eldocard i Sverige.

Bli blodgivare
Genom att bli blodgivare får du veta din blodgrupp och får möjlighet att vara till hjälp för andra människor. På webbsidan geblod.nu finns mer information om hur du går till väga för att bli blodgivare.

Uppdaterat 2020-12-06
Ännu en studie stöder tesen att personer med blodgrupp 0 smittas med det nya coronaviruset i mindre grad än de med andra blodgrupper. Rönen saknar än så länge praktisk betydelse för behandling av covid-19. Tidskriften Annals of Internal Medicine publicerade nyligen en kanadensisk studie som indikerar att personer med blodgrupp A var överrepresenterade bland de virussjuka och att de med blodgrupp 0 var underrepresenterade. Skillnaderna var visserligen ganska små, men visar att människor med blodgrupp 0 har ett visst skydd – cirka 12% mindre risk att smittas och cirka 13% risk att bli allvarligt sjuka eller avlida, om de smittas i jämförelse med personer som har blodgrupperna A, AB och B.

Den vetenskapliga tidskriften Nature Communication publicerade en studie 13 november 2020 som visar att även blodgrupperna B och AB kan ha en ökad risk att drabbas svårare av covid-19 i jämförelse med patienter med blodgrupp 0. Blodgrupp AB visade sig ha en viss ökad risk för att hamna på intensivvårdsavdelning i respirator samt att avlida i sviter av viruset, men bland patienter som har blodgrupp B fann man en lägre risk att avlida, även om man blev så sjuk att man måste vårdas i respirator.

Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.

Vad beror det på att blodgrupp 0 tycks ha detta extra skydd?

Ingen vet ännu men man forskar febrilt. Möjligen handlar det om det naturliga antikroppsskyddet. Människor som har blodgrupp 0 kan ge blod till alla, men kan endast ta emot blod från personer med samma blodgrupp. Blodgrupp 0 har antikroppar mot A och B, vilket skulle kunna hindra smitta från A- och B-personer att infektera en 0-person.

Man forskar även på sockermolekyler. Dessa varierar med blodgrupperna och binder till cellvävnad, till exempel i lungorna, på olika sätt.

Även färre koaguleringsfaktorer i blodet hos 0-personer och därmed mindre risk för vissa hjärtkärlsjukdomar, som i sig är en allvarlig riskfaktor i sammanhanget tycks kunna ge en skyddande effekt mot covid-19.

Ombord på M/S Freja

Foto: SVT

Rederiet var en svensk TV-serie som producerades av Sveriges Television och sändes mellan åren 1992 – 2002, den längsta serien i sitt slag. I handlingens centrum stod familjen Dahlén som ägde ett rederi och fartyget M/S Freja.

Bert-Åke Varg med peruk Foto: SVT

Bland skådespelarna återfinns bland andra Bert-Åke Varg, Gaby Stenberg, Gösta Prüzelius, Thomas Hellberg, Johannes Brost, Susanne Reuter, Gerhard Hoberstorfer och Yvonne Schaloske.

Gaby Stenberg i Rederiet. Foto: SVT

I min glada ungdom fick jag möjlighet att göra ett inhopp i serien med en roll som Carita Hadar, en smugglare. På SVT tyckte man egentligen att jag såg alldeles för snäll ut för att spela rollen, men med lite smink och en djupdykning i kostymförrådet så förvandlades jag från snäll till ganska tuff.

Foto: SVT

Rederiet 1997. Foto: SVT

”Totte” (Gerhard Hoberstorfer) Foto: SVT

Säkerhetsvakten ”Bengtsson” på M/S Freja (Yvonne Schaloske) Foto: SVT

Barnhusbarn nummer 6325

Målning av Carl Larsson 1886

När jag sitter här vid datorn och släktforskar hittar jag ofta människor i kyrkböckerna som inte alls är släkt, men som väcker min nyfikenhet, aktning och sympati. Jag vill så gärna veta mer om dessa människor och vips har jag börjat forska…

Det här är berättelsen om Charlotta Vilhelmina Hesse som växte upp som barnhusbarn nummer 6325.

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm grundades på 1600-talet och var det allra första barnhuset i vårt land. Det fanns många olika orsaker till att föräldrar valde att lämna sina barn till barnhuset, exempelvis att barnet hade fötts utom äktenskap. Ett annat skäl kunde vara att den ena föräldern avlidit.

Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid som ammor. Detta kallades att ”amma in barnet”. Som amma arbetade man under åtta månader med att amma sitt eget och andra barn som var intagna på barnhuset. Utöver denna arbetsuppgift utfördes även allmänna göromål som att bära in ved, laga mat, lappa och laga kläder och skura golv. Det var höga krav på ammorna som skulle vara hövliga, fromma, rena, lydiga och rättfärdiga.

Om anställningen avbröts i förtid, eller om modersmjölken sinade, fick kvinnan betala mellanskillnaden för barnets intagning, eller helt enkelt ta sitt barn därifrån och klara sig på egen hand.

Barnhusbarn nummer 6325

Den lilla flickan Charlotta Vilhelmina Hesse f.1814 lämnades till allmänna barnhuset när hon var fem år. Hon kom dit tillsammans med sin far, skomakaren Hans Hesse, som av någon anledning hade svårt att ta hand om sin dotter. Som alla andra barn fick hon ett nummer och blev barnhusbarn nummer 6325.

Genom en förordning som kom år 1785 skulle barnhusbarnen utplaceras i fosterhem, helst på landsbygden, för att bli ”samhällsnyttiga varelser” men många barn kom att växa upp på barnhuset, ofta under hårda villkor. Charlotta Vilhelmina var en av många som blev kvar på barnhuset

Amma nummer 990

Charlotta födde flera barn på barnhuset som ogift. År 1843 födde hon sonen August Theodor och hon anställdes då som amma nr.990 på Stockholms allmänna barnhus. Sonen blev utplacerad som fosterbarn hos torparfamiljen Zettergren året därpå.

Några år senare födde Charlotta sonen Carl Fredrik som skrevs in på barnhemmet som ”ambarn”. Modern påbörjar då en ny anställning som amma med nummer 163. Vid ett års ålder blev pojken fosterbarn hos statdrängen Jonasson i Hammarby men fosterföräldrarna valde att lämna tillbaka pojken till barnhuset strax därpå.

1847 föder Charlotta ännu en son, Gustaf Wilhelm, på barnhuset. Korpral Carl Nässel och hans hustru i Närtuna tar emot Gustav Vilhelm och hans bror Carl Fredrik som fosterbarn.

En trevande resa på egna ben

Efter att ha tillbringat hela sitt liv på institution börjar Charlotta Vilhelmina en trevande resa på egna ben år 1851. Hon är 37 år när hon får anställning som piga och en egen bostad på Skaraborgsgatan 12 i Stockholm. Hon beslutar sig då för att ta hem sina pojkar. Allt verkar gå bra men när hon några år senare gifte sig med den tolv år yngre guldsmedsgesällen Olof Nordström, valde hon att återlämna sina söner till barnhuset. Pojkarna skrevs in där i juni 1854. Samma år utplaceras de som fosterbarn hos hemmansägaren Anders Andersson i Hyringe, Skaraborgs län.

Det är svårt att veta hur Charlotta och hennes barn upplevde situationen. De få uppgifter som finns i kyrkböckerna förtäljer ingenting om vad människorna tänkte och kände, men sönerna tycks ha varit lojala mot sin mor och ville vara nära henne. År 1853 bor sonen Carl Fredrik hos modern och hennes make men är då antecknad som ”barnhusbarn” istället för ”son”. Han återvände snart till fosterföräldrarna i Skaraborg där han arbetade som dräng. Vid 25 års ålder återvände han till Stockholm och modern. En anteckning i församlingsboken berättar: ”Varit barnhusbarn och får fri från Kronoutlagor till fyllda 25 år enligt förordning den 10 april 1804”. Carl Fredrik gifte sig aldrig. Sina sista år tillbringade han på Danviks ålderdomshem i Stockholm. Brodern Gustaf Wilhelm gifte sig med Adelaide Matilda Charlotta Wahlström.

Efter alla år på barnhuset hoppades Charlotta Vilhelmina säkert på ett lyckligt liv i tvåsamhet, men den lyckan blev tyvärr väldigt kortvarig. Maken avled efter bara några år och hon blev åter ensam och bodde i Humlegårdsroten i Stockholm tillsammans med andra änkor och människor med skör ekonomi. Charlotta Vilhelmina Hesse avled på Stockholms sjukhem vid nyåret 1894.

 

Här kan du söka i Allmänna barnhusets rullor 1800-1916.

Anor i snårskogen

 

Foto: Helena Bure Wijk

Finspång har kallats den svenska industrins vagga och på min mormors sida av släkten har vi djupa rötter där. Genom århundradena har järnmalmsbrytning och järnhantering varit den viktigaste verksamheten i området och redan tidigt organiserades bergsbruket i flera bergslagar som hade särskild lagstiftning – Hällestads bergslag, Vånga bergslag och Risinge bergslag. Jag har skrivit lite mer om bergsmännen i ett tidigare inlägg här i bloggen.

Stuga från en bergsmansgård. Foto: Helena Bure Wijk

Risinge i norra Östergötland är en socken med gamla anor. Man tror att ortsnamnet betyder ungefär ”de som bor vid snårskogen”. Stenyxor har hittats i områden som tyder på att det redan för 5000 år sedan bodde människor där. De första invånarna var inte bofasta. De var jägare-samlare som förde en nomadiserande tillvaro och förflyttade sig mellan olika platser, beroende på tillgången av föda.

Författaren Mathilda Lönnberg, som själv var från Risinge beskrev vyerna från en båtresa år 1896: ”Icke är Glan en bland de största af Götalandets sjöar, den är kanske icke heller den fagraste, dock erbjuder den för ögat en mängd af växlande syner, som, förhöjda af den strålande sommarsolen och afspeglade af de klara glittrande böljorna, framställa sig som en både storslagen och tilldragande rundmålning”.

Eskil vid Ängnäs

På den lummiga halvön Ekön (Öna) öster om Finspång fanns under 1600-talets första hälft en frälse och säteribebyggelse som hette Ängnäs. Där arbetade min gamle anfader Eskil Jönsson som frälseinspektor. Eskil hade tidigare varit förman på Syttorp i Östra Ryds socken hos Salomon Skutenberg (f.1655 d.1693). Salomon var hovjunkare hos Magnus Gabriel de la Gardie. År 1689 blev Eskil frälsefogde på Skutenbergs gods på natursköna Ekön. När Salomon avled 1693 fortsatte Eskil att arbeta som frälseinspektor inom familjen, hos änkan Christina Kagg (d.1724). Han avled där år 1706.

”Och snart ila vi förbi det fagra Ängnäs, som ligger där så leende på sitt lummiga näs. Det aftecknar sig mot en bakgrund af skogiga berg i en omgifning af ekar och alar. Glan slår armarne omkring det i förtjusning, och framför sväfvar en liten björkbeklädd holme lik en farkost på vågen, under det att bakom oss sjön utbreder sitt vida, mörkblåa vatten — en graf för minnen från förgångna tider, hvilka stiga upp och gå igen i drömmar om hvad som varit” skriver Mathilda Lönnberg så målande år 1896.

Eskil Jönsson var gift med Elin och paret fick tillsammans fyra barn, tre döttrar och en son. Min anmoder Elsa Eskilsdotter f. 1675, gifte sig med hammarsmeden Valentin Bengtsson Qvarfordt f. 1661.Här kan du läsa mer om Elsa och Valentin och även på min sida som finns här.
Eskils och Elins ende son Henrik f.1683, gifte sig med Christina Borg f. 1886 och Henrik kom att bli anfader för den stora släkten Egnell som du kan läsa mer om här. Henrik skrevs in som ”Henricus Aeschilli” (latin) när han var endast 9 år gammal vid Linköpings skola år 1692 berättar ättlingar till Henrik på sin webbsida. Vid 23 års ålder var han student i Lund och valde då att byta namn till Egnelius. Tog värvning år 1709 och blev fältväbel samma år. Henrik blev sedan kapten. Han avled år 1743.

 

 

Källor: Anders Köhler, Mattias Loman, Egnelliana, egen forskning, ”Sommarvandring i Östergötland” av Mathilda Lönnberg 1896.

Mystiska skotska rötter

Min farmors farmors farmors farfars farmors far hette Magnus Dublar (f. ca 1600) och var en skotsk handelsman i Ronneby, Blekinge. Han gifte sig två gånger under sin livstid och i det första äktenskapet, med Elsebe utan efternamn, föddes dottern Anne år 1636 och två år senare, sonen Casten, 1638.

Casten Rönnow

Casten kom att bli kyrkoherde och antog då namnet Rönnow efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade han Kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Hans ättlingar fick därefter ärva Åhus pastorat och Castens son, Magnus f. 1765 adlades med släktnamnet Dublar. I de gamla handlingarna kallas fadern Magnus (f. ca 1600) Magnus/Mogens Dublar, Mogens Dobblar eller Dobblare. Men hette han verkligen Dublar? Och var denna släkt adlig?

Hette anfadern Magnus Dublar eller Dunbar? Foto: Wikipedia

Det kan vara så att Casten och fadern Magnus aldrig haft någon länk till släkten Dublar, utan istället till den skotska släkten Dunbar. (En teori som styrks genom DNA-test där vi har DNA-match med flera personer som har Dunbar i sina anor):

”Turning now to eminent Scottish merchants in other parts of Sweden, we first come across the name of Magnus Dublar or Dunbar, a Scot who carried on business at Rönneby…Next to Dunbar we find John Innes or Ennes, as he is called. He was born about the year 1600, had to fly from Emden on account of religious persecution, and finally settled in the Swedish town of Helsingborg, where he gained great wealth and honour…” Källa: electric scotland

Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, gifte sig med Olof Schmidt. Släkten Schmidt (Smitt) hade en stark koppling till Skottland då man gifte sig med den skotska släkten Ouchterlony och tysk-baltiska släkter. John Innes (Ennes) som nämns i den engelska texten här ovan, blev handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då de lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig här. Kanske var det av samma anledning släkten Dunbar/Dublar lämnade Skottland?

Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo startade Frälsningsarmén i Sverige och Norge. Hon var ättling till den skotske sjökaptenen John Ouchterlony som kom till Karlshamn på 1700-talet. Foto: Wikipedia/Projekt Runeberg

 

Vet du mer? Kontakta mig gärna: forskningwijk(snabela).com

Märkliga märken

Gerrit_Dou_-_Scholar_sharpening_a_quill_pen
Man som skär till en fjäderpenna. Målning av Gerrit Dou 1630-1635

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Lena Andersdotter var troligen inte skrivkunnig men kunde signera makens bouppteckning med sina initialer. (Almunge 1759)

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Också i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet.

Per Ersson i Edsbro ritade en personlig ”krumelur” när han signerade faderns bouppteckning på 1700-talet.

Min finske anfader Jon Jonsson som flydde klubbekriget i finska Österbotten i slutet av 1500-talet, var en av många som ristade sitt bomärke i träet när han byggt färdigt sitt hus i Härjedalen. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg.

Anfadern Jon ristade in sitt bomärke i huset på Remmet, Härjedalen. Foto: Byvallarn

Min morfars morfars mamma, Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan möjligen vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.

Det har forskats mycket om bomärkets ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremoni. Tuve Skånberg menar att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och OmegSa, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

Flera bomärken i Almunges bouppteckningar under 1700-talet påminner om de forntida tecken som Skånberg beskriver.

Lyckå – en liten handelsstad i Blekinge

 

Lyckå slottsruin. Foto: Henrik Sendelbach

 

Lyckeby vid Lyckebyåns mynning var en gång en liten handelsstad som hette Lyckå. Den lilla staden hade tidigt en egen kvarn som drevs genom det vattenfall som låg ovanför staden, men staden men kom aldrig att bli en särskilt blomstrande handelsplats och den drabbades hårt i krigen mellan Sverige och Danmark. Det var Claus Nielsen Sparre som först satte Lyckå på kartan då han år 1449 köpte några tomter, byggde en gård samt en borg på platsen. Då Blekinge befann sig i gränslandet mellan Sverige och Danmark drabbades den lilla staden hårt i krigen.

1800-talsjournalisten Maximilian Axelson berättade på sin tid om stadens uppkomst: ”Platsens första tillvaro och öden förlora sig i forntidens mörker, och det är först från och med år 1452 man derifrån har några säkrare underrättelser”. Han beskriver hur Lyckå detta år erövrades av kung Karl Knutssons fältöverstar Gustaf Karlsson och Birger Tolle. Tolle blev sedermera hövitsman på Lyckå slott. ”Lyckå kallades på den tiden i den gamla rimkrönikan Lyckna, och nämnde urkund besjunger den nyssnämnda eröfringen sålunda: ”The drogo strax till Lyckna, Gud gaf them lycka thet att gaa, thet anammade Her Birger i the stunde att förvarat thet bäste han kunde.”

 

Maximilian Axelson f.1823 d.1884

 

Lyckå miste sina stadsprivilegier år 1600 och den danska kung Kristian IV befallde att slottet, som hade uppförts 1545, skulle rivas. Slottets stenar skulle i stället användas till befästningar i den nya staden Kristianopel.  När riksrådet Christer Bonde skrev till svenska regeringen 1658 framstår den lilla handelsstaden som allt annat än blomstrande: ”Mitt imellan Runneby och Christianopel ligger en gammal och nu ödelagd stad, benämnd Lyckeby, vid en ström, som löper in uti en vik af stora sjön. Men hamnen är af intet värde. Där bo ännu en hop folk, hvilka äga den åkern, som tillförne hafva hört under staden, och bruka honom fri för alla utlagor. En god krog och några handtverkare finns där, men ibland det öfriga folket synas några reglementen vara af nöden.”.

Christer Bonde f.1621 d.1659

På 1600-talet bodde en gren av min släkt i Lyckeby där de var guldsmeder och verkar ha trivts bra, trots de svåra tiderna. Jag har skrivit lite om anfäderna- och mödrarna i ett tidigare inlägg som du hittar här.

Även beskrivningar av staden under 1700-talet framhåller den som allt annat än blomstrande: ”Lyckeby har haft egen präst och kyrka, hvilken skall varit ganska rymlig och haft tre rader stolar, men år 1736, på en söndag, började kyrkan rämna och falla omkull”. Maximilian Axelson berättade på liknande sätt om staden på 1800-talet och menade att den redan under 1560-talet ansågs vara en ”klen handelsplats”. Bönderna kunde inte få de viktiga varor de behövde som humle, malt, salt, rågmjöl och hampa. När slottet intogs och förstördes år 1564 övergav invånarna sin stad och orten ”förde därefter intill sitt slut ett tynande lif”. I mitten av 1600-talet ansågs Lyckeby vara den ”fatt-och eländigaste församlingen i området”.

 

 

 

Källor: Lyckeby 19 Augusti 1658 Christer Bondes berättelse till svenska   regeringen d. 19 Aug. 1658.  Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Fjerde Bandet. I. J. K. L / Yngve Göransson, Lyckeby och Lyckå slott av Maximilian Axelson -Svenska Familjejournalen, Band XV, 1876, N:o VI, egen forskning.

Nya Sverige i Amerika

800px-Kalmar_Nyckel_by_Jacob_Hägg_cropped
Fartyget Kalmar Nyckel. Oljemålning av Jacob Hägg 1922

Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Många emigranter var brottslingar som fick välja mellan att vistas minst fem år i Amerika, eller att sitta i fängelse i Sverige. Många var också östfinnar som flytt till Värmland från krig i Savolax. Bland de svensk-finska emigranterna fanns min anfader Mattias Nertunius f.1622.

Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling.  Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

NouvSuede
Kolonisatörerna bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen

Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han en dag blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…

Den svenska kolonin var vid den tiden i stort behov av nya bosättare och man behövde även materiella förnödenheten. Efter några nödvändiga reparationer avlöpte fartyget från Göteborgs hamn i början av juli 1649. Fartyget var fullastat med proviant, vapen, ett trettiotal besättningsmän och ett sjuttiotal förväntansfulla passagerare.

Färden till den Nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, Engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Kopparstick av Wenzel Hollar (1607-1677)

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv.

Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Pirate_Flag_of_Jack_Rackham.svg

Efter några år i Stockholm ville Nertunius åter  pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet.

Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att västnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig.  I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias Nertunius blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Kartskiss_över_Nya_Sverige
Karta över Nya Sverige

 

En antavla från min farfar till Mattias Nertunius hittar du här

Familjen Le Chotton/Cottoun i Gimo bruk

Interiör_av_vallonsmedja_vid_Gimo_bruk._Fritz_von_Dardel,_1838_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0032399
Bild: Interiör av vallonsmedja vid Gimo bruk. Fritz von Dardel, 1838 – Nordiska Museet

Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen Louis De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen. Louis var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman.

De Geer anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruket i Skäfthammar, bland andra medlemmar av släkten Le Chotton (Cotton/Cottoun) som arbetade som skogshuggare, kolare och körare vid Gimo bruk. Le Chotton kom från Spanska Nederländerna, liksom familjerna Dandenel, Francois, Magnette, Vincent och Pousette.

Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn och även deras förnamn i skrift. Namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och ”Le Chotton” blev till ”Kotton” i kyrkböckerna. De franska förnamnen ”Jean” och ”Jeanne” präntades gärna som ”Johan” och ”Johanna”. Förnamnet ”Jaqueline” blev gärna ”Jenne” när de svenska prästerna präntade ned namnen i sina böcker.

Anna Le Chotton/Cottoun levde i Gimo bruk och var först gift med Gottfrid Pousette. Paret gifte sig i bruket 1692. Efter hans död gifte hon sig med en dragon och kallas då ”dragonihustrun Anna Johansdotter Kotton”. Hennes far bör därför haft namnet Jean Le Chotton.

Vet du mer om Anna och släkten Le Chotton/Cottoun?
Hör gärna av dig till mig: forskningbw(at)telia.com

Dubois, Vincent-Rafflier, Pousette, Barre, Banart, (Le Chotton?) Mantrain, Besnier och Poulain är några av de franskklingande namn mina anfäder och anmödrar bar en gång i tiden.

Bergsmännen

Stuga från en bergsmansgård i Ramsbergs socken. Finns nu att se på Vallby friluftsmuseum, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk

Självständiga bönder som ägde mark och skog

Bergslagen har sedan medeltiden haft en omfattande verksamhet inom koppar- och järnhantering och vi som har våra anor där kommer förr eller senare att hitta bergsmän i släkten.

Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk.  Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var  i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.

 

Wenzel_II_Kuttenberger_Bergordnung_1280_(01)
Bergsregalet var en slags statlig förfoganderätt som innebar att jordägaren inte ägde den malm som fanns på hans mark. Endast kronan kunde ge tillstånd att utvinna denna malm. Bild: Kung utfärdar bergsordning för sina bergsmän

Gemensam gruva och hytta

Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet.

I Vånga, Östergötland, där jag har många av mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det genom tiderna funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då man förlorade bergsprivilegierna.

 

Berättelsen om ett ovanligt hus

Mormors farmors farfars far byggde ”Gjutstugan” i Hällabrottet. Foto: C.G Rosenberg

”Den vakne hejdar ibland sina steg inför det ovanliga. Han ser, tänker, frågar och drar slutsatser. Om han är Kumlabo och på landsvägen dröjer framför den gamla och nu obebodda manbyggnaden till det forna kronohemmanet Hällabrottet, väckes nog också en medkänsla, lik den man hyser för en stum och säregen åldring, som med sliten dräkt, trött blick och påtaglig oro bidar sitt slutliga öde” skriver Henrik Juhlin när han på 1950-talet betraktar den märkliga ”Gjutstugan” i Hällabrottet, Kumla.

Min mormors farmors farfars far hette Sven Persson Lönnberg och föddes i Högby, Ekeby (Kumla, Örebro) år 1718. Sven blev soldat och kronobonde, liksom sin far, Per Dansson. Sven Lönnberg hade förmodligen gått ur historien som en helt okänd person om det inte hade varit för att han under sin livstid byggde det märkliga huset som idag kallas ”Gjutstugan”.

Huset byggdes cirka år 1774 och skiljer sig markant från övrig bebyggelse i Hällabrottet eftersom det är byggt av grovt huggen kalksten. Sven och hans bror, Olof Hellström, som var kunnig inom stenhuggeri, hjälptes åt att uppföra huset, som består av två våningar med två lägenheter. Anledningen till att man valde just kalksten var att kungen redan 1757 hade beslutat att de bönder som uppförde sina hus av sten i stället för av trä, skulle få 20 års frihet från ”alla personliga avgifter för sig samt hustru och barn”. Det var således på grund av att man ville spara på Kronans skogar och erbjöd ekonomiska lättnader för dem som valde annat byggmaterial, som ”Gjutstugan” fick sin speciella prägel.

Att bygga huset var tidsödande och bröderna Sven och Olof hjälptes åt. Brodern Olof Hellström hade vid tiden då bygget påbörjades redan uppfört ett eget hus till sin familj. Han var den som passade murstenen i hanterliga stycken, skötte bränning och släckning av kalk, rappning, samt bjälklags- och takarbeten. Murning och uttorkning av kalkstenen var tidskrävande och arbetet bör därför ha pågått under minst ett år. ”Ugnen för kalkbränningen stod antagligen i trakten av den nuvarande konsumbutiken. På 1782 års karta är nämligen ett ”kalkugnsröse” markerat på detta ställe cirka 180 meter från byggnadsplatsen” berättar Kumlabon Henrik Juhlin.

”Gjutstugan” byggdes för två familjer och hade (för sin tid) något så ovanligt som källare med tvättstuga. Huset hade ursprungligen torvtak som ersattes med tegel under början av 1800-talet. Garderober och skafferier saknas helt i huset. Förr i tiden hade man istället kistor och lösa skåp för all förvaring. Stenväggarna är 50 centimeter tjocka och innerväggarna var ursprungligen ”stänkta” och kalkfärgade. Innertaket är isolerat med brädor och golvet i förstugan består av stora kalkstenshällar, men övriga golv är av trä. Alla ugnar i huset är murade och putsade med upp- och nedgående rökkanaler. ”Väggarna i den västra vindskammaren äro icke panelade; de bestå liksom stora vindens västra vägg endast av barkat rundvirke, tätat med mossa. Husets interiör präglas av den största enkelhet. Trappan till den övre våningen är av kalkstensblocksteg och har en provisorisk prägel. Ledstänger saknas, även kring trappöppningen” berättar Juhlin och fortsätter: ”Hörnen samt fönster- och dörrfoder äro slätputsade. Färgen är gulgrå. Skorstenarna äro gjorda av kalkstenshällar och av en förr på orten gängse typ. Huvudfasaden har en välgörande sluten och allvarlig karaktär”.

Nybergs karta över Gjutstugan

Källor: Egen släktforskning och Kumla julblad 1955

 

När mormors mamma fick nya efternamn

Mormors föräldrar kom från Kolmården i Östergötland. Foto: Järnvägsmuseet

Hedvig Kristina Persdotter från Krokek
Mormors mamma Hedvig Kristina föddes i Krokek, strax utanför Norrköping år 1870 som dotter till Per August Persson och hans hustru Kristina Lovisa. På den tiden ärvde barn sin pappas förnamn som efternamn (patronymikon) och Hedvig Kristina fick således efternamnet Persdotter.

Hedvig Kristina Persdotter gifte sig med David Andersson från Risinge i Östergötland, som arbetade som lantarbetare. Familjen flyttade ofta och det var när det nygifta paret inflyttade till en ny församling första gången, som prästen förkortade Hedvigs efternamn till ”Pers.” Att den lilla förändringen i namnet skulle komma att ge henne helt nya och obegripliga släktnamn, det hade prästen förstås inte en aning om.

Prästen gjorde en förkortning när han präntade ned mormors mammas namn i församlingsboken den dagen.

Fick plötsligt ett nytt efternamn
Som statare anställdes man som lantarbetare vid de större bondgårdarna, säsongsvis. Varje höst, under den så kallade ”slankveckan”, gav sig familjen ut på vägarna med sitt flyttlass, för att finna en ny arbetsgivare och ett nytt anställningskontrakt någon annanstans. De kommande åren blev det därför många, många flyttar för familjen. Och många församlingsböcker, i vilka prästerna på de olika orterna präntade ned familjemedlemmarnas namn, födelseort och födelseår.

Hedvig Kristinas förkortade efternamn ”Pers” tolkades felaktigt som ”Hers” av prästerna som skulle föra in personuppgifterna. Under de följande åren kom hon därför att heta Hedvig Kristina Hers i alla kyrkböcker. Mormors mor hade plötsligt fått ett helt nytt släktnamn…

Ännu ett nytt efternamn
Hedvig, David och deras barn flyttade många gånger under åren som följde, men ingen tycks ha upptäckt felet eftersom alla präster envisades med att anteckna henne med namnet Hers. Det var först många år senare, när familjen flyttade till Dalarna som prästen upptäckte att något inte stod riktigt rätt till med den nya församlingsmedlemmens namn. Prästen tolkade namnet på sitt eget lilla vis och från och med nu blev mormors mamma Hedvig Kristina Hus i kyrkböckerna…

Hedvig Kristina Persdotter fick nu ännu ett nytt namn och kallades ”Hus” långt in på 1920-talet.

Fru Pettersson
När Hedvig till slut upptäckte att hon hade haft felaktiga efternamn under alla år, så gick hon till prästen och bad om en rättelse. Vid det laget hade hon tydligen ledsnat på att heta Pers, Hers och Hus och bestämde sig för att kalla sig fru Pettersson.

Mormors mamma tyckte att Pettersson passade henne perfekt, nu när hon själv fick bestämma vad hon skulle heta.

En promenad genom 1800-talets Stockholm

Drottninggatan i Stockholm år 1808. Målning av Elias Martin (1739-1818)

Farmors farmors pappa Adolf Fredrik Schmidt föddes år 1809 i Tingsås, Kronoberg och kom att gifta sig med Johanne Jeanson f.1814 i Asarum, Blekinge. Paret fick sonen Alfons f.1833, dottern Mathilda Johanna f.1835, dottern Hulda f.1838 och sonen Albert Ferdinand f.1841. Alla barnen föddes i Karlshamn, Blekinge.

Från Karlshamn till Södermalm

År 1854 lämnar familjen Schmidt Karlshamn och flyttar till Södermalm i Stockholm där de får en bostad på Pilgatan (långt österut på nuvarande Folkungagatan). Adolf Fredrik är då kofferdisjöman och anställd inom handelsflottan.

14fdb06f-92c5-4ce0-bc08-f296a8cfc71b
Bostad på Pilgatan 28, kvarteret Beckbrännaren mindre i Stockholm år 1838. Målning av Josabeth Sjöberg f.1812 d.1882

Flyttlasset går till Gamla Kungsholmsbrogatan

Några år senare lämnar man Södermalm för Gamla Brogatan på Norrmalm. Gatan, som också har kallats Gamla kungsholmsbrogatan, sträcker sig från Hötorget vid Kungsgatan, till Östra Järnvägsgatan på Norrmalm. Adolf Fredrik Schmidt lämnade vid den här tiden sjömansyrket och kom att arbeta som bensvarvare. Han tillverkade prydnadsföremål i elfenben.

Gamla kungsholmsbrogatan i Stockholm Fotograf: Kasper Salin

Tillbaka till Söder 

Från Gamla Brogatan går flyttlasset till Högbergsgatan och kvarteret Pelarbacken mindre på Södermalm. Adolf Fredrik arbetar nu som bensvarvare och i fastigheten bor flera andra arbetarfamiljer – bland annat kakelugnsmakare, restauratriser (kvinnor som arbetade med restaurering), sockerbruksarbetare och sedeltryckare. Vid den här tiden antecknas även äldsta sonen Alfons Schmidt f.1833 som ”arbetare”. Under medeltiden restes ett antal höga stenar med bilder från kristi lidande på platsen, i närheten av den avrättningsplats som då fanns på berget. De flata stenarna av gotländsk sandsten kallades i äldre tider ”pelare”, varför kvarteret fick namnet Pelarbacken.

Högbergsgatan, Pelarbacken mindre. Foto: Larssons Ateljé

Bland sjöfarare på Nytorgsgatan

I kvarteret Sankta Katarina större på Södermalm fanns från 1700-talets början textilfabrik och tobaksspinneri. I och med att befolkningen ökade i Stockholm byggdes hyreskaserner på Katarinaberget och vid 1800-talets mitt fanns där även salubod och fabrikslokal. Till trähuset på den gata som nu heter Nytorgsgatan flyttade familjen Schmidt år 1857. Adolf Fredrik är nu åter till sjöss. Övriga hyresgäster i fastigheten var sjökapten A.N Kruse, kofferdisjöman Per August Westman, underskepparen Frans Edvard Wahlgren, svarveriarbetare Sven Larsson och målargesällen Södervall med sina familjer.

Nytorgsgatan på Södermalm Foto. Holger Ellgaard

Drottninggatan i stan

Familjen Schmidt bytte snart bostad igen och man flyttade nu till Drottninggatan i Stockholms innerstad. Drottninggatan kallades på 1600-talet för Stora Konungsgatan. På 1800-talet var det en livlig gata, kantad av krogar och kaffehus där mängder med flanerande stockholmare och hästekipage trafikerade gatan. Gatans norra, sluttande del kallades förr i tiden för Kungsbacken.

Separation

Drottninggatan år 1831. Litografi av Ferdinand Tollin

År 1866 födde dottern Hulda en oäkta son vid namn Gustaf Erik Sigismund Posse och ungefär samtidigt separerade hennes föräldrar. Hulda, sonen och modern Johanna bosätter sig i en bostad vid Adolf Fredriks kyrka i centrala Stockholm medan fadern Adolf Fredrik och sönerna flyttar till Bondegatan, kvarteret Hatten på Södermalm. Paret är vid den här tiden separerade men formellt fortfarande gifta.

Från höjden vid Vita bergen på Södermalm åkte barnen förr gärna kälke vintertid. Kälkfärden tog fart vid Stora Bondegatan, ned till isen vid Barnängsbryggan. Om de hisnande kälkfärderna har författaren Per Anders Fogelström berättat i boken Mina drömmars stad (1960).

Adolf Fredrik Schmidt bosatte sig på Bondegatan tillsammans med sönerna. Fotograf: Kasper Salin

Tillbaka till Norrmalm

Några år senare har familjen återförenats och man har nu återvänt till Norrmalm och bosatt sig på Jakobsbergsgatan. Adolf Fredrik arbetar vid den här tiden som svarvare. Dagens Jakobsbergsgata sträcker sig från Birger Jarlsgatan i öster till Malmskillnadsgatan i väster, men på 1800-talet började gatan redan vid Riddargatan/Grev Turegatan. Längs Jakobsbergsgatan har det genom tiderna funnits bland annat glasmästargårdar och ölbryggerier.

Jakobsbergsgatan i Stockholm i slutet av 1800-talet.

Från Jakobsbergsgatan flyttar familjen Schmidt vidare till Luntmakargatan på Norrmalm. Gatan fick ursprungligen sitt namn efter luntspinnare Daniel Michelsson som hade sin gård där på 1600-talet. (Med hjälp av en lunta, som var en slags veke som brann långsamt, kunde man förr sätta fyr på eldvapen och kanoner). Från mitten av 1800-talet fram till 1884 växte Stockholms befolkning med närmare 100 000 personer. Staden var ingen hälsosam boplats för dåtidens människor och epidemier avlöste varandra. Medellivslängden i Stockholm var på den tiden endast 20 år för män och 26 år för kvinnor.

Luntmakargatan i Stockholm. Foto: Kasper Salin

Norra Tullportsgatan i Stockholms innerstad

Familjen återfinns något år senare på Norra Tullportsgatan (nuvarande Döbelnsgatan) i Stockholms innerstad. På 1870-talet anlades flera parker och planteringar i Stockholm och på Norra Tullportsgatan 44 uppfördes en växthusanläggning där man kunde driva upp och vinterförvara de plantor och växter som växte i parkerna sommartid. Ett fyrtiotal olika arter drevs upp och förvarades i växthuset, exempelvis pelargonia, gladiolus, stockros och dahlia.

Döbelnsgatan som ursprungligen hette Norra Tullportsgatan vid sekelskiftet 1900. Foto: Kasper Salin

Skilda vägar

De äktenskapliga problem som uppstått makarna Schmidt emellan tycks varit av mer bestående karaktär eftersom hustrun Johanna, döttrarna samt dottersonen snart lämnar Adolf Fredrik igen och man flyttar nu till Svartmangatan 22 i Gamla stan. Bostaden låg i den byggnad som kallas Ehrenstralska huset, en gammal byggnad med anor från 1600-talet. I dag finns här Storkyrkoskolan och Estniska skolan.

Ehrenstralska huset, kvarteret Juno Fotograf Lennart af Petersens

Adolf Fredrik och sönerna Alfons och Albert Ferdinand flyttar sedermera tillbaka till Södermalm, till kvarteret Barnängen där far och söner arbetar på nystartade Barnängens tekniska fabrik. Till en början tillverkade man bläck och Eu de cologne på fabriken men 1873 startade tillverkningen av den välkända Barnängens tvål. Adolf Fredrik Schmidt avlider på Södermalm vintern 1871.

Barnängens tekniska fabriker på Södermalm startade sin verksamhet 1868. Här en bild från år 1894. Foto: Axel Rydin

Änkan Johanna och barnen bor nu tillsammans med den präststuderande Johan Gustaf Söderman som 1871 blir far till dottern Huldas andra barn. Tillsammans med honom bosätter de sig på Prästgatan i Gamla stan. Stadsdelen har gamla anor och under medeltiden fanns både galgbacke och bödelsbostad där varför platsen kallades Helvetesgränd ända till slutet av 1800-talet. På Prästhegaten bodde Stockholms kaplaner fram till år 1708 när de fyra små husen revs och gav plats för prästbostaden, som finns kvar där än i dag.

Prästgatan i Gamla stan, kvarteret Hippomenes. Foto: Larssons Ateljé

Prästgatan är den sista Stockholmsadress där familjen är skriven. År 1874 lämnar prästen Söderman storstaden tillsammans med änkan Johanna Schmidt, döttrarna Hulda och Mathilda Johanna samt styvsonen Erik Gustaf Sigismund. Familjen Söderman-Schmidt styr kosan till Nordmaling där man stannar resten av sina liv.

 

Gamla prästgården i Nordmaling på 1800-talet Foto: VF

 

 

En bild av ondska

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

I forna tider hade kvinnliga trolldomsutövare olika benämningar, såsom ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Det har gått närmare 400 år sedan hundratals människor, främst kvinnor, halshöggs och brändes på bål i vårt land för trolldom. Vi är i dag upplysta och vet att häxan inte existerar – hon är en produkt av människors rädslor och fantasier. Men bilden av häxan lever ännu kvar. Små barn kan beskriva hur en häxa är och ser ut: Hon är elak, gammal, ful, har stor näsa, utskjutande haka, vårtor, krum rygg, en svart katt, i vissa fall en kvast. Hon lurar barn, äter ibland även upp dem och hon orsakar sjukdom och död.

Bilden av häxan är en bild av ondska i feminin form. Häxan framställs alltid som illvillig och grym. Hon återfinns i sagan Snövit som den elaka styvmodern som ser sin skönhet förgås genom åldrandet och därför dödar den vackra, oskyldiga Snövit. Även i Askungen framställs hon som styvmoder och har här även två minihäxor, upplärda i ondskans konst, till sin hjälp. I Hans och Greta framstår häxan i sin klassiska kristna form – gammal, ful, ond, ensam och hungrig på små barn.

En bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning

Eftersom häxan är en bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning har hon alla de karaktärsdrag som satan i den kristna tron har. Eftersom hon är allierad med den onde och därmed inte kan vara en god och sann kristen, saknar hon alla de karaktärsdrag som en god kvinna, enligt rådande tro skulle ha. Häxan är allt annat än en god kristen. Hon är avundsjuk, hämndgirig, falsk, grälsjuk och aldrig en god moder. Som kyrkans exempel på motsatsen till en god kristen kvinna, är häxan sällan gift.  Hon är istället icke-fertil, gammal, sjuk, ful och lever ofta ensam i en stuga, långt utanför det goda kristna samhället och gemenskapen.

Den bild vi idag har av häxan och som förmedlats till oss genom tiderna, började växa fram under 1400 – talet, i ett kristet Europa. Trots att häxor aldrig har existerat ledde föreställningen om häxan, som en djävul med feminina drag, till att mellan 300 – 500 000 människor, mestadels kvinnor avrättades för trolldom i Europa mellan åren 1450 – 1750. 

Häxan, såsom vi känner henne, har aldrig existerat. Föreställningen om häxan som en kvinnlig djävul uppstod i en tid då människan ville klargöra samhällets mål och vilka sociala värden som skulle eftersträvas. Man kan se henne som en social konstruktion, som under 1600-talets senare hälft fick statuera som skräckexempel – som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, menar bland andra psykiatrikern Bror Gadelius.

Porträtt av kyrkofadern Augustinus av Sandro Botticelli år 1480

Det ondas problem

Föreställningen om häxor kan relateras till det ”ondas problem”, vilket har sysselsatt kristna teologer och tänkare genom tiderna. Hur kan något ont existera när Gud är fullkomligt god? I försöken att förstå Guds natur, hans vilja och vägar, har man försökt att förstå och förklara det onda.

Kyrkofadern Augustinus av Hippo menade att djävulen, genom trolldomens verkningar kunde åstadkomma missväxt, sjukdomar och oväder. Även om detta onda endast skulle ses som ett bländverk, en slags illusion utan verklig existens, trodde Augustinus att människans själ kunde lösgöras från kroppen under sömnen, med hjälp av demonerna. På så sätt kunde själen fara iväg till avlägsna platser. Historikern Bengt Ankarloo menade att Augustinus föreställning om den magiska förgörningen – maleficium, kom att bli en viktig bas i medeltidens lagstiftning mot häxeri. Genom förgörelse kunde den trollkunnige, med djävulens hjälp, orsaka skada på människor, boskap, grödor och träd.

Bilden av häxan som en djävul i kvinnoskepnad är således en konstruktion som uppstod i en kristen europeisk kontext. Ett detaljerat porträtt av häxans liv och leverne målades upp och präntades in i den kristna auktoritetens, den politiska maktens och i folkets medvetande, hävdar religionshistorikern Barbara MacHaffie. Det centrala i föreställningarna om häxan var djävulspakten. Man föreställde sig att häxan avlade löften om att bistå den onde, att vara hans sexpartner och att ge avkall på den kristna tron.

Djävulen välkomnar sina undersåtar…

Även Gadelius poängterar att själva begreppet ”häxa” var ganska okänt under klassisk forntid och tidig medeltid. Begreppet tog form i den kristna kulturens mark, under slutet av 1400-talet. Sociologerna Heinsohn och Steiger menar att trolldom ett fenomen som visserligen existerar oberoende av tid och rum, medan själva ”häxeriet” var en företeelse uppstod i en Västeuropeisk kontext och omfattade endast tre århundraden – 1450 – 1750. Under denna tid avrättades mellan 300 – 500 000 människor och 80 procent av de dödsdömda var kvinnor. Själva trolldomsbrottet handlade om magi som var förbjuden eller borde förbjudas, antingen för att den inte var förenlig med den rådande religionen eller för att den ansågs vara fysiskt skadlig. Hur den mer allmänna opinionen såg på trolldomsbrotten är omöjligt att avgöra – men klart är att det under senmedeltid och reformation var kyrkan och den kristna överheten som definierade brottet, menar Bengt Ankarloo.

Vi har gärna velat koppla häxprocesserna till den mörka medeltiden, kännetecknad av katolsk vidskepelse och inkvisitoriska övergrepp, men det var först under renässansens 1500-tal och den vetenskapliga revolutionens 1600-tal som omfattande häxprocesser förekom, både i vårt land och på kontinenten. Detta poängteras bland andra av historikern Linda Oja som menar att ”de lärda” kom att distansera sig från magin under senare delen av 1600-talet. Man valde då att lyfta fram den nya tidens förnuftiga, upplysta och protestantiska samhälle i kontrast mot katolskt kaos och vidskepelse ”där vinningslystna präster bedrog folk med allehanda vidskepliga konster och tyranniska påvar brände horder av oskyldiga människor som häxor”.

Fiende till Gud, kristenhet och rådande ordning

Först under 1600-talets andra hälft förekom omfattande häxprocesser i Sverige, trots att föreställningar om häxan som allierad med djävulen hade funnits i Europa sedan sen medeltid.

Efter reformationens tid betraktades folklig vidskepelse som hädelsebrott mot Gud. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Den kristna kyrkan såg magi och folktro som konkurrerande aktiviteter som hotade hela den kristna samhällsordningen och det gudomliga majestätet. Trolldomsbrottslingarna var således att betrakta som direkta fiender mot Gud, kristenheten och rådande ordning.  Själva kärnan i en sådan föreställning var maleficium, förgörelse.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma gott, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont. De kunde förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg mjölka kvastar och pinnar. Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade man här mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, fastslår Ankarloo. I de svenska häxprocesserna blev pactum, barnaförande, en central företeelse och var anledningen till att man, med alla medel försökte rädda de små barnens själar.  I en tid då stat och kyrka samarbetade för att hålla lutherdomen ren från sådan skadlig tro, blev religionen ett verktyg för att upprätthålla statsmakten, samtidigt som kyrkan stod för den grundläggande världsbilden belyser historikern Soili-Maria Olli.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Statens och kyrkans disciplinerade åtgärder resulterade i ett 30-tal dödsdomar i Lillhärdal, Jämtland år 1668. Denna rannsakning kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.  I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa, var det ett förhållandevis blygsamt antal om ca 300 personer som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade ett antal svenska orter väldigt hårt. Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Majoriteten av de individer som avrättades för trolldom i Sverige var kvinnor.

Före kyrkolagens tillkomst år 1686, användes Kristoffers landslag. Genom ett tillägg år 1608 antogs vissa delar av den gammaltestamentliga Mose lag. Varje uppsåtlig hädelse mot Gud skulle därmed bestraffas med döden. Dödsdomar i trolldomsmål baserades på budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva.”. Efter reformationen fick hädelse mot Gud en central betydelse. Uppsåtlig hädelse skulle nu alltid bestraffas med döden. Genom pactum, barnaförande, då häxan ansågs föra oskyldiga barn, bort från den kristna gemenskapen, till djävulens Blåkulla, omintetgjorde hon en god framtid då barnen skulle föra vidare samhällets grundval, den kristna ordningen. Därmed blev hennes brott, inte endast ett brott mot Gud utan mot hela samhället.

Genom reformationen ”skärptes” den kristna tron genom att man avlägsnade alla mellanhänder i form av tilltro till mirakel och förböner till helgon. All vidskeplighet sågs som ”omodernt” och enfaldigt i en tid då teologin utgjorde den sanna vetenskapen. Samtidigt fanns gammal folktro och vidskepelse kvar i människans föreställningsvärld och levde sida vid sida av denna. Detta skapade samhälleliga och religiösa spänningar. För att bättre förstå de religiösa förändringar som skedde i den kristna kontexten behöver vi se närmare på reformationen.

Martin Luther
Målning av Lucas Cranach den äldre

Reformationen

Den katolska kyrkan hade stor makt och stora ekonomiska tillgångar under tidigt 1500-tal. Kritiska röster höjdes då många menade att kyrkan inte levde upp till det kristna budskapet.

En av flera reformatorer, som ansågs ha de egenskaper som krävdes för att omdana och förnya kyrkan var Martin Luther (1483 – 1546). Han var övertygad om att Gud talar direkt till människan genom skriften och han ansåg att människan hade rätt att tolka Bibeln på egen hand. Därför ville han förflytta makten, bort från kyrkans auktoritära ledare, till individen.

Reformationen inleddes i Sverige på 1520-talet och beseglades vid ett möte i Uppsala år 1593. I denna nyväckta direkta relation mellan människan och hennes Gud var all vidskepelse – exempelvis tilltro till budbärare och medlare i form av förböner till jungfru Maria och helgonen överflödiga. I den direkta relationen mellan Gud och människa behövdes inga mellanhänder.

Genom lutherdomen blev äktenskapet ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud, istället för ett sakrament. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan innebar detta en positiv förändring, menar historikern Barbara MacHaffie. Kvinnan räknades nu med, som en del i Guds skapelseplan, men hennes centrala uppgift var den gudfruktiga hustrun och moderns. Makten flyttades här från kvinnans far till hennes make. Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att, för att predika krävs en god röst, kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor, som kvinnor inte ägde. Luther var övertygad om att män och kvinnor hade skilda uppgifter och det ojämlika förhållandet mellan män och kvinnor var ett resultat av kvinnans synd. Innan Gud utdömde sitt straff hade män och kvinnor varit jämställda både vad gäller ansvar och privilegier. I Luthers föreställningsvärld hade trollpackorna förmågan att framkalla stormar, stjäla mjölk, kasta förbannelser på oskyldiga barn och orsaka sjukdomar. Sådana individer kunde man inte ha något förbarmande över. De måste dö och Luther hävdade att han själv skulle vilja bränna dem.

Foto: Helena Bure Wijk

Religionsstadga 1655

Den religionsstadga som tillkom 1655 har beskrivits som ett disciplineringsprogram med syfte att stävja vantro och ofog bland folket. Här var statens roll inte enbart att disciplinera, bestraffa och kontrollera. Den omfattades även av omvårdnaden för undersåtarna i syfte att forma ett väl fungerande samhälle. Man ville bevara den lutherska läran ren och fri från alternativa tolkningar, vilket innebar att möten med änglar, privat religionsutövning och annat betraktades som avfall från den lutherska läran och sågs som hädelse – ett brott mot staten då den hädande medverkade till rubbad ordning i samhället.  Enligt Lutherskt tänkande skulle den världsliga ordningen utdela all yttre bestraffning. Staten och kyrkan kom att samarbeta för att upprätthålla samhällsordningen.

Prästerna fungerade som en länk mellan statliga och kyrkliga myndigheter och hade till uppgift att anmäla religiösa överträdelser, samt tillrättavisa dem som for vilse i religionen. Prästerna måste undervisa sin församling i sann kristendomsundervisning, samt övervaka att irrläror inte förekom i församlingen.  Nattvard förutsatte ett visst beteende, en viss kristendomskunskap samt föranmälan då endast de värdiga skulle få delta. Prästen måste se till att nådemedlen inte missbrukades. I annat fall skulle Guds straff drabba hela befolkningen.

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

Häxan – en social konstruktion

Jag tror att det är viktigt att vi studerar och förstår häxan som den sociala konstruktion hon är. Häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa.  Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen häxa fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet.  

Tidigare, då kyrkan hade stor makt och spelade en stor roll i människornas liv, straffades avvikelser från rådande normer hårt. Det var visserligen den världsliga och den prästerliga överheten som fängslade och dömde de misstänkta, men det var allmogen som var den starkaste drivfjädern under processerna. Barnaförandet upprörde allmogen starkt och var orsaken till att man ansåg sig tvingad att agera. ”Det är utifrån den regering och domstolar handlar”, påpekar Benkt Ankarloo.  Han menar att somliga släkter kan ha burit en ”trolldomsstämpel” i flera generationer, utan att detta framgår i rättskällorna. Men under häxprocessernas tid vändes dessa anklagelser mot dem och då trolldomskunskapen ansågs vara en överförbar kunskap som lärdes från mor och mor/farmoder, avrättades främst kvinnor.

I det förkristna Norden kallades de kvinnliga trolldomsutövarna ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Benämningen ”häxa” hade nog ingen enda människa här hört talas om när häxjakten drabbade landet på 1600-talet. Många kvinnliga släktlinjer bröts i Torsåker 1675 då man avrättade den äldre ”trollkonan” och för säkerhets skull även hennes döttrar, systrar, svärdöttrar och kvinnliga barnbarn. Flera års missväxt hade utarmat allmogen i Ångermanland och man livnärde sig på ”onaturlig” föda, ”såsom bark och alderknopp” när Karl XI:s trolldomskommission skulle inleda rannsakningarna 1674.

I Torsåker beskyllde präster och allmogen trollkonorna för de svåra tiderna och det fanns tecken på att man närde apokalyptiska föreställningar kring en slutgiltig strid mellan gott och ont. Varje individs handlande påverkade hela det samhälle hon ingick i, under tidigmodern tid. Om en individ begick brott, trodde man att Guds kollektiva straff kunde drabba hela samhället.  Ett omoraliskt leverne och begångna synder kunde således resultera i hungersnöd, sjukdomar och andra plågor.

Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen ”häxa” fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, men häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa. 

Foto: Helena Bure Wijk

Källa: ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” (magisteruppsats Bure Wijk 2014)

Sökandet efter lilla Greta

Mormor Elsa

Den sista gången jag träffade min mormor var hon 91 år och hon bodde på ett äldreboende. Mamma och jag hade städat hos henne och pysslat om henne, som vi brukade göra. Det hade hunnit bli eftermiddag innan vi skulle gå hem. Mormor började plötsligt gråta och jag satte mig ned bredvid henne i soffan för att trösta. Hon grät över lilla Greta, ett barn som hon förlorade i sin ungdom.

Ett glas punsch och katastrofen var ett faktum

Mormor började trevande berätta om barnet. Hon berättade att hon började arbeta redan i elvaårsåldern och som sextonåring gick hon ”till och från”, som det kallades på den tiden då man var anställd som piga hos familjer, men bodde kvar i föräldrahemmet. Mormor arbetade som hushållerska och en dag efter arbetspasset blev hon bjuden på ett glas söt punsch av arbetsgivaren, en äldre, herre som var änkeman. Hon mindes inte mycket mer av den ödesdigra dagen men katastrofen var snart ett faktum. Mormor blev gravid.

Mormor förstod själv inte vad som hade hänt till en början. Det här med blommor & bin var ingenting man talade högt om på den tiden. När havandeskapet inte längre kunde döljas blev hon utkastad från föräldrahemmet och fadern tvingade henne att flytta hem till barnafadern, änklingen.
”Jag försökte verkligen, men jag kunde inte vara kvar där hos den gamle mannen. Jag klarade inte av att sova i hans säng om nätterna…det gick bara inte. Jag var tvungen att ta mig därifrån” berättade mormor snyftande. Hon berättade också att det lilla barnet hastigt avled senare och att hennes pappa David året därpå snickrade en så vacker, vit kista till Greta. Familjen höll en privat begravning för det lilla barnet.

Mormor Elsa 90 år

Sökandet efter lilla Greta

Det var sista gången jag träffade min mormor. Hon avled en kort tid därefter och berättelsen om Greta hamnade i skymundan en tid. När jag senare tog upp sökandet efter mormors förstfödda dotter så visade det sig att denna berättelse har så många frågetecken och väldigt få svar, men helt klart är att förlusten av barnet och omständigheterna kring hennes död tyngde mormor under alla år, ända fram till hennes död. Med hjälp av mormors och släktingars berättelser samt kyrkböcker har jag försökt att få svar på vad som egentligen hände lilla Greta.

Mormor och morbror Rolf

Mormor Elsa Lovisa föddes år 1903 i Borg, Norrköping i en stor syskonskara. Från elvaårsåldern fick barnen hjälpa till med försörjningen. Elsa var duktig i hushållsarbetet och kyrkböckerna berättar att hon fick en tjänst som hushållerska i Sigtuna 1919 och i september 1920 föddes en dotter utom äktenskap. Mormor berättade för mig att hon blev utkastad från föräldrahemmet då graviditeten inte längre gick att dölja och det verkar stämma. Enligt kyrkböckerna flyttade hon då hem till sin äldre syster i Dingtuna, Västmanland och födde barnet där. Det lilla barnet fick namnet Ingeborg Eugenia. Mormor sade att hennes dotter hette Greta, men det stämmer inte enligt kyrkböckerna. Kanske önskade mormor att dottern skulle heta Greta? Barnet döptes aldrig så det är svårt att veta.

En av mormors yngre systrar avled hastigt då hon endast var fem år. Pappan arbetade som statare och familjen var mycket fattig. En natt hade lillasystern Greta lämnat sin säng, gått till köket och ätit upp all gröt som familjen skulle äta dagen därpå och hon avled av svåra magplågor. Minnet av den döda systern kanske följde mormor genom åren, så till den milda grad att hon på ålderns höst förväxlade systern med den lilla dottern som hon fött som ogift?

Kyrkböcker och släktberättelser

Lilla dottern Ingeborg Eugenia som föddes i Dingtuna 1920 döptes inte. I kyrkböckerna ser man att barnets födelseattest har skickats till olika församlingar då mormor och hennes dotter bodde på flera platser kommande tid. Enligt släktingars berättelser var mormor utom sig av oro och visste inte vart hon skulle ta vägen som ogift mor med ett litet barn. Hon hade ”sprungit till skogs i ren panik” enligt vad hon själv berättat för en släkting. Hon tog sig samman och återvände sedan till föräldrahemmet där mamman lovade att se till barnet medan mormor arbetade. Men enligt mormor hade modern i stället lämnat barnet ensam i huset med ytterdörren på vid gavel. Den lilla flickan som låg på golvet avled i lunginflammation vid ett års ålder, enligt släktingen. Enligt mormors egna ord hade det skett något slags ”barmhärtighetsmord” där föräldrarna ville avlasta sin dotter från ett hemskt öde.

Kyrkböckerna skvallrar om en orolig tid då mormor flyttar från ort till ort med det lilla barnet. ”Attest om födelse avsänd till pastorsämbetet i Funbo den 28/9 1920 återkom. Ny attest sänds till Skuttunge förs. 1/3 1921”


Mormors mamma kom från en familj som tillhörde en baptistförsamling och att föda barn som ogift var något av det värsta man kunde göra, i Guds ögon. Då var man förtappad för all framtid. Om mormors mors religiösa föreställningsvärld inverkade något i det lilla barnets öde är omöjligt att veta. Dödboken berättar att lilla Ingeborg Eugenia avled i slutet av oktober 1921. Dödsorten, där barnet dog, är enligt kyrkboken Rasbo i Uppland men då barnets mor (min mormor) inte bodde kvar på orten skickades utdrag ur dödboken vidare till Vidbo, Stockholms län där mormor då bodde i föräldrahemmet.

Släktryktena stämmer delvis men Ingeborg Eugenia avled inte hos mormors föräldrar enligt kyrkböckerna. Det står i dödboken att hon avled av ”slag”. ”Slag” var en ganska diffus dödsorsak när det gällde små barn förr och kan liknas med det vi idag kallar plötslig spädbarnsdöd. Mormor berättade för mig att hennes pappa snickrade en liten kista till barnet som målades vit och man höll en privat begravning. Detta tycks stämma. Enligt flera släktingar uppsöktes mormor därefter av fjärdingsmannen som ville veta mer om omständigheterna kring barnets död.

Barnet tycks ha fötts utan att ha blivit döpt, avlidit på en ort och gravsatts på en helt annan ort. Av någon anledning försökte familjen att hemlighålla det lilla barnets födelse och död och mormor flyttade från ort till ort under den korta tid det lilla barnet fick leva. Det är mycket lätt att så här i efterhand, med de berättelser som finns, dra slutsatsen att mormors föräldrar försökte ”hjälpa” sin dotter genom att ”avlägsna” det oäkta barnet. Man hoppades på så vis att allt skulle falla i glömska och om det stämmer så är det fruktansvärt. Mormor Elsa gifte sig senare och blev mor till ytterligare elva barn som alla levde till vuxen ålder, men hon upphörde aldrig att sörja lilla ”Greta”.








En lisa för själen

Målning: Carina Linné, Unbounded 3, akryl på duk

Om du liksom jag älskar konst kan jag varmt rekommendera ett besök på Danderyds Konstrunda i Stockholm 4-5 september klockan 11-17. I år deltar 95 konstnärer, bland annat min fina vän Carina Linné som är en av fyra konstnärer som i år kommer att visa sina alster i Församlingens Hus, vid Danderyds kyrka kl. 12-17 båda dagarna. Vi besökare kommer att få njuta av lekfulla, spännande skulpturer, smakfullt designade smycken i silver samt färgstarkt måleri.

Om du inte har möjlighet att besöka Danderyds Konstrunda finns möjlighet att njuta av Carina Linnés vackra alster på webbsidan CLE ART.

Jag har läst Carina Linnés nyutgivna bok ”Lyckoflingor och bitterhetsfrön” med otroligt vackra haikudikter och målningar. En vacker bok som också är en lisa för själen. Jag rekommenderar den varmt. Poesiboken är en perfekt present till dig själv eller någon du tycker om och kan beställas via Carinas hemsida.

Carina Linnés poesibok ”Lyckoflingor och bitterhetsfrön” (2021) är en lisa för själen.

Har tagit upp jakten igen

Efter en härlig och varm sommar som jag mestadels har tillbringat på balkongen, bland gurkor, paprikor och tomater, är jag tillbaka vid datorn och har på nytt tagit upp jakten på släktens okända fäder. Visserligen har jag sökt efter de okända ”gubarna” i mer än trettio år, men skam den som ger sig. Någon gång måste jag väl hitta dem!
Det är märkligt hur karlarna bara kunde försvinna spårlöst förr i tiden…

Min morfars far var ”okänd”, liksom hans morfar och min farfars far. Kyrkböckerna ger inga ledtrådar alls om barnafäderna. I 1800-talets Uppland var det vanligt att pigor fick barn som ogifta och som släktforskare kan man ofta hitta barnafadern om man tittar lite närmare på drängarna som arbetade på samma gård. Ofta dyker fadern upp i kyrkboken något år senare och har då erkänt faderskapet. Det är också vanligt att pigan gifte sig med barnets far. Om der var bonden på gården som var barnafader, eller en annan gift man, finns det sällan några anteckningar.

Tack vare DNA-tekniken har vi släktforskare fått ett nytt värdefullt redskap när vi söker efter okända pappor i släkten. När man har gjort ett DNA-test och resultatet har kommit, får man hundratals, ofta tusentals DNA-matcher i en lista. Alla dessa personer är nu levande släktingar och nu gäller det att försöka klura ut hur man är släkt. Någonstans finns en gemensam anfader men ofta kan det kännas som att leta efter en nål i en höstack. Jag brukar bygga släktträd för mina DNA-matcher om de inte själva har lagt ut sina träd. Har skrivit lite mer om hur man kan göra i ett tidigare inlägg som du hittar här.



Med flera okända fäder i släkten så är det svårt att hitta någon ”röd tråd” att gå vidare på, men ibland visar det sig att flera DNA-matcher har samme anfader och då kan man vara säker på att denne ”gube” är värd att titta närmare på. När dragonen Carl Nässel började dyka upp i flera av mina DNA-machers släktträd blev jag nyfiken. Han föddes i Rö, Uppland år 1806 och eftersom flera av släktens okända fäder levde i samma område känns det viktigt att gå på djupet med gamle Carl och hans familj.

Carl Nässel, en hittills okänd anfader



Carl Nässel föddes i Rö och var under sin livstid korpral och dragon. Han var gift tre gånger – det tredje äktenskapet ingicks när Carl hade fyllt 80 år och han avled samma månad – och fick många barn. Någon av hans fyra söner kan vara min morfars okände morfar, men vem av dem? För att få reda på det sitter jag nu och forskar om Carl Nässels ättlingar. Om man ”klättrar” upp och ned i släktträdet och ser efter var de bodde och arbetade kan man med lite tur hitta den okände fadern. Eller åtminstone en liten ”röd tråd” att följa vidare…

När jag började släktforska på 1990-talet blev jag varnad av en erfaren forskare. När man väl har börjat med det här så är det nästan omöjligt att sluta, sa han. Med facit i hand ångrar jag ibland att jag inte lyssnade på varningen 🙂

Någonstans i trädet finns den okände fadern…



Familjen Sporrong

Målning (beskuren): Évariste Carpentier 1845-1922

Under 1500-talet kom Liège i Belgien att bli den europeiska järnhanteringens nav. Det var naturtillgångarna i området samt järngruvor, skogstillgångar och vattenkraft från Ardennerna som gjorde den blomstrande utvecklingen möjlig. I området uppstod snart nya innovationer och produktionsmetoder, exempelvis ”resmilan” som förbättrade kolets kvalitet avsevärt. Vallonsmidet gav ett smidbart och segt järn av extra hög kvalitet som gjorde att materialet kunde användas i helt annan omfattning. När Sverige behövde skicklig arbetskraft kom många valloner hit. Tanken var att man skulle arbeta här i några år och sedan återvända till hemlandet, men många familjer valde att stanna kvar. Idag är vi fler än 100 000 vallonättlingar i Sverige.

Morfar och hans bröder



Många stannade

Det var vallonernas speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Några tusen valloner kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl i början av 1600-talet. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner.

Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa bosatte sig en tredjedel vid de uppländska bruken. För många familjer var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit. Tanken var att man skulle arbeta här en tid för att sedan återvända till hemlandet, men många familjer kom att stanna kvar. Endast cirka 20 procent av vallonerna återvände.

Hallberg var den siste masmästaren vid Ankarsrums bruk (med vit mössa på fotot).



Behöll sina sedvänjor

Vid bruken levde vallonfamiljerna sina liv och behöll sina kulturella sedvänjor och ibland även sitt språk långt in i tiden. Bruken var som små samhällen i miniatyr och när man forskar i de gamla arkiven kan man se att några vallonfamiljer ofta hade en mer framträdande position än andra. För arbetsgivaren var det viktigt att upprätthålla en monopolställning inom produktionen och för vallonfamiljerna var det viktigt att uppnå en sådan ställning vad gäller arbetstillfällen. Arbetslagen utgjorde för de anställda och familjerna den sociala tryggheten. Mästaren hade den högsta sociala positionen på bruket och hans söner bereddes ofta plats i faderns arbetslag där de fick börja sin bana som dräng eller kolpojke, goujar.

Ett slags socialt mönster formades på bruken där vissa familjer hade framskjutna poster inom arbetslagen och svarade för ett utbyte av giftemålspartner. På så sätt såg man till att arbetstillfällena på bruket hölls inom familjen.  Som utomstående var det oerhört svårt att komma in i dessa slutna sociala sammanhang men det kunde i vissa fall ske genom ingifte eller om en släkt saknade en manlig medlem i lämplig ålder i sitt arbetslag. Det här mönstret levde kvar på vallonbruken länge, ända in på 1900-talet på vissa orter.

Morfar Ivar

Familjen Sporrong

Den 29 april år 1625 tecknade smältaren Bertrand Sporrong kontrakt i Liége för fyra års arbete som smältare vid Finspångs Bruk i Östergötland. Hans hustru Jacqueline Martelleur kom inflyttande långt senare, år 1638 och familjen bodde en tid vid Österby bruk och sedan i Forsmark. Namnet Sporrong (le sporon) betyder ”sporre” och det sägs att man hade en sporre som sitt bomärke.

Sonen Francois Sporrong f.1605 fick ett tvåårigt kontrakt som malmslagare i Löfsta bruk i Uppland år 1627. Francois blev sedermera masmästare och valde att stanna kvar i Sverige tillsammans med sin familj. Sonen Pierre Sporrong f. 1677 blev masmästare, liksom sin far. Han arbetade en tid vid Vällnora bruk i Knutby, Uppland och bosatte sig sedan i Bennebols masugn i Bladåker, Uppland. Flera av Pierres söner blev masmästare och familjen kom att arbeta flera hundra år i Bennebols bruk.



Jag har skrivit mer om släkten i Bennebols masugn i ett tidigare inlägg som du hittar här




Källor: Fataburen 1981, Nordiska museets och Skansens årsbok, egen forskning

Den sista resan

Våren 1908 intogs ogifta Ida Jönsson, 37 år, på Malmö sinnessjukeanstalt. Till Asylen kom de patienter som ansågs vara omöjliga att behandla och där hamnade även Ida. Hon hade bott i Amerika sedan 16-års ålder och längtade tillbaka men lurades av sina anhöriga att tro att Malmö bara var en liten ”mellanlandning” på resan tillbaka till USA. Resan till Malmö skulle komma att bli Idas allra sista.

Spiritualistiska möten och het spis

I sjukhusjournalerna framgår att Ida var en vanlig flicka med glatt humör när hon växte upp. Hon fick en vanlig ”allmogeuppfostran” i Kattarp, Helsingborg, hade normal skolgång och någon ärftlighet för sinnessjukdom fanns inte. Ida hade ägt fullt förstånd ända fram till sinnessjukdomens utbrott år 1899. Vid intagningen på hospitalet berättar brodern att Ida aldrig har varit ”begiven på starka drycker, tobak, morfin eller opium”. Hon har heller aldrig ägnat sig åt ”religionsgrubbel”.

Som 16-åring reste Ida Jönsson till Amerika där hon arbetade som kokerska. Det var förmodligen hettan vid spisen samt att Ida ofta besökte spiritualistiska möten som gjorde att sinnessjukdomen bröt ut år 1899, menade både hennes bror och hospitalets läkare. Trots den plötsliga mentalsjukdomen levde Ida ett självständigt liv och reste ofta fram och tillbaka till USA under följande år. Hösten 1906 blev hon intagen på ett hospital i Boston, USA där hon bland annat ordinerades avslappnande massage.


Ilsken och förföljd

Ida reste sedan hem till familjen i Sverige men var då förändrad. Hon hade höga tankar om sig själv och upplevde sig vara förföljd av ”onda andar”. Det berättar hennes bror då han ansöker om en plats för sin syster på sinnessjukhuset. ”När hon hemkom från Amerika hade hon storhetstankar samt ansåg sig vara förföljd. Hon hade höga tankar om sig själv” står att läsa i det formulär som brodern fyllde i vid ansökan. Systern beskrivs som ilsken och tvär. Hon skällde ut sin bror och ”fäktade med armarna”. De onda andar som hon upplevde sig vara förföljd av försökte hon kasta ut genom fönstret, enligt brodern.

I journalerna beskrivs Ida Jönsson som en smal kvinna, över medellängd och kraftigt byggd. Hon har blågrå ögon och mörkbrunt hår och beskrivs som en person med gott minne och klart förstånd. Hennes rörelser är livliga. Ansiktsuttrycket är för det mesta allvarsamt och aningen misstänksamt. Allvarlig och misstänksam, det hade Ida all anledning att vara…


På väg till Amerika

Som ogift kvinna i början av 1900-talet utsågs brodern till Idas förmyndare. När han upplevde systern som svårhanterlig valde han att skriva in henne på sinnessjukhuset i Malmö, men till Ida sa han att hon bara skulle vistas där under någon dag, innan hon reste vidare till Amerika. ”När hon anlände hit trodde hon att det blott var på genomresa till Amerika. Hennes anhöriga hade nämligen, i syfte att underlätta hennes hitförande, inbillat henne att hon verkligen skulle resa dit” skriver läkaren i sina anteckningar. När hon insåg att hon hade blivit lurad och blev tagen ur sin villfarelse blev hon upprörd, men lugnade sig efter ett par dagar. ”Dock tänker hon och talar alltjämt om Amerika så snart man inlåter sig i samspråk med henne”, avslutar läkaren sin anteckning.

Brodern ansöker om en plats för sin syster på Malmö hospital (asylen) 1907


Läkaren noterar att Ida inte alls verkar vilja kännas vid sina ”sinnesvillor och de onda andarna”: ”Med ett överlägset leende förnekar hon helt enkelt dessa faktorer och svarar: det vet jag ingenting om, har aldrig sett eller hört några onda andar och har aldrig ansett mig vara förföljd”. Läkaren påpekar dock att när man vänder och vrider på frågorna och ansätter henne med ett ordentligt korsförhör så undslipper det henne i ett obevakat ögonblick och hon svarar då ”De sätter tryck på min hjärna, jag vet nog vilka de är”. När läkaren frågar vilka dessa är så blir hon genast på sin vakt och svarar ”Det vet jag inte”, men personalen har hört henne berätta hur hon i Amerika har sett dessa andar ”förvilla luften så att det kommer långa likkistor och benrangel”.

Åren förflyter på anstalten

Ida Jönsson sköter sina sysslor på asylen väl, är ”snygg och ordentlig” och inom kort har hennes inre röster tystnat. När man frågar henne om de ”onda andarna” så säger hon att hon inte längre hör dem. I juni 1908 när hon varit intagen på hospitalet en månad, antecknar läkaren: ”Går tyst och stilla sin väg fram, talar aldrig spontant utan svarar på tilltal. I det hela rätt slö och indifferent. Arbetar med sömnad och är duktig i handräckning”.

Åren förflyter på anstalten. Ida fogar sig i sitt öde men frågar ofta när hon kan resa till Amerika. I januari 1916 skriver läkaren: ”Deltager i arbetet, renhållning, handräckning och tvätt. Är tyst, sluten, stillsam, slö och bortkommen. När man talar till henne frågar hon alltid om hon ej får resa till Amerika snart. Ligger ibland till sängs på egen begäran en eller annan dag utan att något objektivt kan påvisas. Det är tydligt att det endast är för att ta en extra vilodag”. Ida Jönsson hade drabbats av cancer, men det visste varken hon själv eller läkarna vid den tiden och man undersöker henne inte heller.

Under åren som går försöker Ida på olika sätt att återta sin frihet. Hon skriver brev till släktingar i USA och ber om ekonomisk hjälp med en enkel resa. I januari 1918 antecknar hospitalsläkaren att patienten sällan talar självmant men alltid svarar på tilltal. Hon beskrivs nu som ”förslöad och bortkommen, arbetar i tvätten samt med skurning och städningsarbete. Emellanåt ber hon att få låna pengar till en Amerikabiljett”.

Ida skriver vädjande brev till sin kusin i USA från asylen: ”…Du vill väl inte vara af den godheten och hjälpa mig ur min förlägenhet här borta i fäderneslandet med en tredje klassens emigrantbiljett från Sverige till Amerika? Jag är nämligen i mycket små omständigheter…”


På hösten 1918 insjuknar Ida i spanska sjukan, tillfrisknar, men hälsan försämras väsentligt nu. Hon har magproblem och ordineras därför ”våtvärmande omslag och vaginalsköljningar”. Hon tvingas allt oftare att ligga till sängs och nu upptäcker man att hon är sjuk ”på riktigt”. 1921 försämras Idas tillstånd och i september samma år avlider hon av långt framskriden livmodercancer på Malmö Asyl. De många breven hon skrivit genom åren till släkt och vänner i USA beslagtogs av personalen och skickades aldrig iväg.

Idas brev skickades aldrig iväg och finns sparade i arkiven.




Många fler gripande levnadsöden finns att läsa om i arkiven. Den här gången har jag läst gamla dokument från Malmö hospitalsläkare 1842-1927 som finns i Arkiv Digital.

Spanska influensan

”Spanska influensan” slog till som en blixt från klar himmel 1918 och de som insjuknade drabbades av feber, ont i halsen, värk i leder, kräkningar, diarré och hosta. När Sverige drabbades av spanska sjukan insjuknade cirka 10 000 personer under en kort tid men få människor avled. Sjukdomen ansågs till en början vara ganska harmlös och lindrig. Men viruset återkom snart i en muterad variant som var mer aggressiv. Det tillstötte oftare komplikationer och vid årsskiftet 1918/1919 hade 27 000 svenskar avlidit till följd av sjukdomen.

Kvinna vid fönster Målning av Caspar David Friedrich

Smittspridning på regementen och hospital

Hösten 1918 diskuterade myndigheter i Sverige hur man skulle göra med de militära övningar som man planerat. Första utbrottet av spanska sjukan hade redan drabbat Sverige vid den tiden och man kände till att trängsel innebar större risk för att smittan skulle spridas. Man valde trots detta att inte ställa in.

Till Sveriges regementen kom snart stora grupper yngre män, ofta från landsbygden och man vistades tillsammans under samma tak under en längre tid. Smittan spred sig blixtsnabbt i dessa utrymmen där många människor vistades och andades samma luft. Den spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet.

Västerås regemente

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade strax därpå i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

På regementet i Östersund avled nästan var tionde av de som insjuknade i spanska sjukan. Av de cirka 117 500 värnpliktiga män som var inkallade vid svenska regementen 1918 – 1919 insjuknade 44 689 personer och 820 avled.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918


”Den influensaepidemi, spanska sjukan, som under senare hälften av året gått fram över landet, har även härjat å statens sinnessjukhus. Av intagna patienter hava 2269 drabbats av sjukdomen, motsvarande 25,7 %” skriver Kungliga medicinalstyrelsen 1918. ”Av de insjuknade (på mentalsjukhusen) hava 277 personer, eller 12,2 % avlidit. Av sjukvårdspersonalen hava 1250 personer eller 69,4 % insjuknat och 28 personer, eller 2,2 % hava avlidit i sjukdomen. Motsvarande siffror bland ekonomipersonalen äro 313 personer eller 33 %. Värst hemsökta hospital hava varit Kristinehamns med 56,2 % insjuknade patienter, Östersunds med 56, 1 % och Säters med 42,3 %”.

Man lyfter i skrivelsen även fram den stora andel patienter som drabbats av akuta och kroniska mag- och tarmlidanden under och efter pandemin. Vid Östersunds hospital inträffade 288 fall, på Piteå hospital avled 24 personer och på Uppsala hospital inträffade 17 dödsfall till följd av diarré.

Vissa orter drabbades hårdare

I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled i sjukdomen 1918.

Att vissa delar av Sverige drabbades extra hårt av pandemin blir påtagligt när man gör några nedslag i kyrkböckerna. I Östersund avled exempelvis 106 personer år 1917. Året därpå hade antalet avlidna ökat till närmare 300. Antalet avlidna i Kristinehamn uppgick till 197 personer år 1917 och 1918 avled där 295 personer. De som avled av spanska sjukan var främst barn och unga.

De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen.  Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.

Storgatan i Glommersträsk tidigt 1900-tal Foto: Glommersträsk Hembygdsförening

I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.

Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I grannlandet Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.

Målning av Johannes Vermeer

Hus med historia

Som ägare till ett äldre hus kan det vara värdefullt att få veta lite mer om huset/gården och om de människor som har bott där tidigare. Om man vill kan man sedan spara forskningen i en mapp som får följa med huset in i framtiden. Med hjälp av kyrkböcker kan man få veta mer om människorna som en gång levde i de gamla torpen och gårdarna.

Jag är främst intresserad av att få veta mer om de människor som har bebott husen förr i tiden och använder mig därför av kyrkböcker för att få veta mer om de tidigare ägarna. Genom husförhörslängder och församlingsböcker kan man söka på byar, torp och gårdar och kan därmed följa människorna som levde där via födelse-, vigsel- och dödböcker. Om bouppteckningar finns att tillgå kan man få mer detaljerade uppgifter om möbler, husgeråd och vilka kläder familjen ägde. Här finns även uppgifter om familjens djur och man kan ibland få veta namnen på familjens kor. Det kan rymmas så mycket historia i ett hus och jag tycker att det är så roligt att få förmedla den.

Berättelsen om ett hus – kyrkböckerna berättar

Vid sjön Gunnerns norra ände ligger Gunnarskog, inbäddat i de värmländska, trolska skogarna. Gården Tavelbacken dyker upp i kyrkböckerna i slutet av 1700-talet och kallas då ”Träskog södra”. På gården bodde då Nils Larsson f.1764, hans hustru Stina Jansdotter f.1769 och deras fyra barn. Alla familjemedlemmar uppges vara födda i Träskog. År 1800 avled dottern Marja, endast fem år gammal. På gården bodde vid den här tiden även drängarna Elias, Olof och Daniel samt pigorna Sophia, Karin, Cajsa och Lisa.

Vid 1800-talets början bodde Nils och Stina fortfarande på gården tillsammans med barnen Olof, Märta, Lars och Nils. Nu hade även Nils mor Britta Gunnarsson flyttat in. Hon avled där år 1808.

Hos familjen på gården bodde även pigan Märta, Olof Pettersson Brännberg, hans hustru Lisa och döttrarna Maria och Märta. Även Brännbergs föräldrar Petter Arenberg och Brita Jansdotter bodde på gården som inhyses. På den tiden var det vanligt att äldre föräldrar bodde hos sina släktingar på ”undantag”. De fick tak över huvudet och en bit mat. I husförhörslängden har prästen antecknat att gamla Brita ”dödde” i februari 1809 samt att maken Petter ”går på kryckor”.

Storbonden Anders Matsson flyttar in

På 1880-talet beboddes gården av bruksägaren Anders Matsson f.1820 i Gunnarskog och hans hustru Marta Andersdotter f. 1829 i Mangskog. Paret hade barnen Johan Alfred och Oskar Romanus.
Anders Matsson växte upp på norra Bortan i Gunnarskog som son till bonden Mats Karlsson f.1787 och Ingeborg Persdotter f.1777 i Treskog. Storbonden Anders Matsson avled på Tavelbacken 1896-04-05.

Norra flygeln uppges vara äldst. Den byggdes av Anders Mattsson strax efter det han förvärvat fastigheten. Därefter uppförde han stora manbyggnaden och sist södra flygeln. Av norra flygeln användes de två östra rummen till drängstuga, det västra rummet blev Anders Mattssons kontor. Källare under husets båda ändar. I södra flygeln hade han snickeriverkstad i östra änden, medan det stora rummet åt väster var kvinnornas slöjdstuga. Här torde åtskilliga tusental meter ha vävts…” (Källa Anders Olsson, Gunnarskogs hembygdsförening)

Foto: Klas Holm

Förutom ägarfamiljen bodde flera anställda på Tavelbacken på 1800-talet: Arbetaren August Larsson från Lekvattnet med hustru Emma och sonen Albert. Familjen är antecknade som ”hyresgäster” i församlingsboken. Vid denna tid bodde även Anders Matssons son, Magnus Matsson f.1856 på gården och är antecknad som ”ägare”.

På gården bodde även rättaren Johan Olsson f.1865, hustru Maria f.1870 samt parets tre barn. Här bodde också Sven Öster f.1856 i Gräsmark, hans hustru Kajsa och två söner. Som tjänstefolk boende på gården fanns vid den här tiden tre drängar, en timmerman med hustru och två barn, fem pigor, en mejerska, hyresgästen Mats Olsson, hyresgästen poststationsföreståndaren Rolén, hans syster Emma samt en brorsdotter. Här bodde även två garvare, en handelsföreståndare samt ytterligare två hyresgäster med sina familjer om sammanlagt åtta personer.

Efter att Anders Matsson avlidit 1896 flyttade hans hustru Marta och sonen Magnus Matsson till Grafås i Gunnarskog. Anders Matssons äldsta son köpte gården Stora Årbotten i Gunnarskog.

1900-talet och framåt

År 1913 till 1919 bodde på Tavelbacken Rättaren Hans Olsson f.1866 i Järnskog och hans hustru Stina Olsdotter f.1874 i Köla. I hushållet fanns även sonen Olof Ragnar som föddes i Köla år 1899. På gården bodde även mejerskan Emma Sofia Lindberg från Norrbärke i Kopparberg. Två andra familjer som också bodde på gården var stalldrängen Anders Danielsson Wikström med hustrun Signe Elisabeth Sundin samt deras åtta barn. Alla familjemedlemmar var födda i Gunnarskog.

I samma hus bodde också ladugårdskarlen Karl Henrik Holm från Grums och hans hustru Lovisa Andersdotter från Ölme, samt deras barn. Även hustruns son (som hon fick som ogift) bodde hos familjen och en anteckning berättar att hans fader var J. Hultgren från Arvika.

1920 – 1929 bor rättaren Hans Olsson och hans hustru kvar i huset men nya rättare har flyttat in: Rättaren Anders Gustaf Andersson, hans hustru Hildur Maria Johansson samt deras tre barn. Även rättaren Karl Fredrik Pettersson från Grums och hans hustru Edit Charlotta Magnusson bodde på Tavelbacken.

Stalldrängen Anders Wikström och hans hustru bodde och arbetade kvar på gården och vid den här tiden hade barnaskaran utökats till tolv barn, åtta döttrar och fyra söner. Dottern Signe Ingeborg uppges vara ”sinnesslö”. Även stalldrängen Karl Henrik Holm, hans hustru och två söner bodde kvar på gården. Sonen Karl hade vid den här tiden gift sig med Hulda Kristina Hellberg från Gräsmark och paret bodde hos föräldrarna på Tavelbacken.

1930 – 1939 bor rättaren Karl Fredrik Pettersson från Grums och hans hustru Edit Charlotta samt deras två fosterbarn Nisse Johan Bertil Högström och fosterdottern Astrid Rose f.1928 på Tavelbacken. Fosterbarnen har kommit till familjen från Glava och Stockholm. Prästen har antecknat i församlingsboken att Johan Bertil är ”avlad av Johan August Högström och hans hustru Anna Kristina Nilsson”. Lilla Astrid Rose uppges vara ”avlad av Astrid Margareta Andersson och Bernhard Jansson”.

Stalldrängen Anders Wikström och hans familj bor och arbetar kvar på Tavelbacken. Dottern Signe Ingeborg f.1918 har vid den här tiden avlidit. Hon dog 1930. Stalldrängen Karl Holm gick bort 1935 men hans hustru och två söner bor kvar. Sonen Karl som nu är anställd som jordbruksarbetare, hans hustru och deras dotter Anna Greta f.1930 bor kvar, liksom sonen Knut Hilding som är antecknad som skogsarbetare. Hos Knut bor även en pojke, Ivar Reinhold, som uppges vara hans son.

I en artikel (Arvika Nyheter, 1977-04-05) berättar Karl Henrik Holms barn hur det var att arbeta på Tavelbacken i början av 1900-talet. Det var ingen dans på rosor. När intervjun gjordes var de båda barnen i 90-årsåldern och bodde på Gunnebo vårdhem i Gunnarskog.

I början av 1900-talet var Tavelbacken i sina blomstringsdagar, berättade sonen Klas Holm i intervjun. Det var en stor gård med en åkerareal av 150 tunnland, ett 40-tal mjölkkor, 11 hästar och 40 grisar. Det mesta arbetet utfördes med hjälp av parhästar. Tavelbacken hade eget mejeri där man tillverkade ost. En gång i veckan hämtades varorna och transporterades vidare till Jössefors där disponent Benich ordnade med vidare transport, oftast till Arvika. Den fasta personalen på gården var inte så stor men dagsverkarna var desto fler, berättar Klas Holm för reportern. Han blev anställd på gården 1906 eftersom hans far arbetade som stalldräng där. Som anställd vid gården arbetade man ofta 15 timmar per dag för 20 öre i timmen.

Arvika Nyheter, 1977-04-05

Så kan du själv forska forska på hus och gårdar med hjälp av arkiven – en liten guide


Sedan några år tillbaka finns alla svenska kyrkböcker på nätet, helt kostnadsfritt. Du hittar alla kyrkböcker och mycket mer på Riksarkivets webbsida.

Det är i de gamla husförhörslängderna och församlingsböckerna som du lättast kan hitta torpen och gårdarna. Välj därför ”kyrkoarkiv” på startsidan…

Skriv sedan in den ort där ditt hus finns i sökrutan. Som exempel väljer jag här att söka på Gunnarskog i Värmland…


En lista med husförhörslängder och församlingsböcker, från de äldsta till de yngsta, kommer nu upp…

För att slippa läsa de gamla kyrkböckerna från pärm till pärm i sökandet efter torpet/gården är böckernas register en värdefull hjälp. Du hittar ortregister på någon av de första sidorna när du ”bläddrar” i husförhörslängder och församlingsböcker. (Om det finns flera böcker för samma tidsperiod så brukar register finnas i den allra sista boken). Här finns en lista med alla torp och gårdar, samt sidnummer…

Husförhörslängder och församlingsböcker är intressanta tidsdokument och berättar vem eller vilka som bodde på en viss plats under en viss tid, men uppgifterna om människorna som levde där är ofta sparsamma. Genom födelse/dop, vigsel och dödböcker kan man få veta lite mer om personerna. Alla böcker finns att söka i, helt kostnadsfritt i Riksarkivets digitala forskarsal.

Bouppteckningar kan berätta mer om människorna som levde på platsen. Här kan man få veta mer om familjens möbler, husgeråd, kläder och mycket mer. Bouppteckningarna berättar även mer om familjens försörjning och intressen. Om husägaren ägde diverse hyvelbänkar och många verktyg, fiskebåtar samt nät, bikupor så berättar det lite mer om vad man hade som bisyssla. Läsglasögon och bokhyllor med böcker berättar att man var läskunniga. I bouppteckningarna får man även veta om familjen ägde djur. Allt är detaljerat antecknat. På Riksarkivets startsida (digitala forskarsalen) kan man välja att söka bland bouppteckningar.

Gamla soldattorp genomgick förr i tiden regelbundna besiktningar och dessa dokument finns bevarade hos Krigsarkivet. Ritningar av gamla hus har i de flesta fall endast bevarats när det gäller slott och herrgårdar men i dessa fall kan även ritningar över gamla arbetarbostäder finnas. Större gårdar kan ha blivit brandförsäkrade och kan då finnas i brandstodsbolagens arkiv. Läs gärna mer här: ” Hur hittar jag mitt torp i arkiven?”

Lycka till med din forskning!

Jag har hittat mitt kall

När jag i våras gav mig i kast med diverse fröpåsar och blomjord för att prova på livet som balkongodlare så kunde jag väl aldrig ana att detta skulle leda till både sinnesfrid och en påtaglig känsla av eufori. Med facit i hand måste jag erkänna att jag äntligen har hittat mitt livs kall, här i min lilla djungel av gröna växter.

Att så små fröer och vårda växter tillhör det mest grundläggande vi kan göra, något som kan skänka både lycka och frid. Det där har jag läst om, men trodde inte att jag själv skulle bli så fäst vid denna hobby när jag i våras köpte påsar med allehanda fröer som jag glatt planterade i små krukor. Efter någon vecka tittade små gröna skott fram…massor av små skott, överallt.

Det var då jag insåg att det kan vara en bra idé att ha läsglasögon på näsan när man köper och planterar fröer, för säkerhets skull. Skumögd som jag är, råkade jag nämligen köpa frö för diverse högväxande saker som blir närmare två meter höga och helst bör växa i det fria, eller åtminstone i ett stort växthus. Det kunde jag läsa på fröpåsen när jag väl hade planterat fröerna och satt på mig glasögonen…

Solmogna tomater, snart redo att plockas
Sommarens första gurka


Sedan den dagen lever vi i någon slags harmonisk symbios, mina växter och jag. Jag vakar som en hök över plantorna från morgon till kväll och tillbringar större delen av tiden på balkongen, i full färd med att vattna alla de törstiga växterna. Jag har insett att jag stortrivs bland blommor och blader. Här på balkongen har jag äntligen hittat mitt livs kall. 😊

Paprika och Chili


Bilder: Helena Bure Wijk

Dold men inte glömd

Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid.
När jag mötte journalisten Gustav Asplund och vi samtalade om det hemska som hände i Ångermanland en gång i tiden så anade ingen av oss att vi har en gemensam historia. Men våra kopplingar till varandra visar sig vara närmare – och blodigare – än vi någonsin kunnat ana. Här finns alla avsnitt i serien ”Häxmorden” att lyssna på.

Foto: Helena Bure Wijk

Många anmödrar halshöggs och brändes på bål 1675 men i min släkt har man aldrig talat om det hemska som hände en gång i tiden. Det verkade nästan som om en barmhärtig glömska hade lagt sig över det hela. När jag som 20-åring började släktforska och till slut hamnade i häxprocessernas tidevarv så insåg jag att släkthistorien visserligen hade dolts, men den var inte bortglömd. Min farmors mamma fick namnet Emerentia efter anmodern som en gång i tiden ansågs vara en av de ”argaste trullpackorna”, trollkunniga Emerentia i Dynäs. En annan anmoder, Margareta Olofsdotter, ansågs vara den ”värsta” trollpackan av dem alla och även hennes namn har ärvts i släkten, bland andra farmor och jag fick bära hennes namn.

Trollkunniga Emerentia i Dynäs, Gudmundrå ansågs ha förmågan att bota sjuka med hjälp av örter och läsningar, men hon tycks även ha varit en väldigt stark kvinna som vågade stå upp och trotsa rådande normer. Hon finns omtalad i gamla dokument långt före häxprocessernas tid. Under häxprocessen lyftes det fram att Emerentia ”i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade, som några av nämnden vittnade om. Detta har också kyrkoherden och de gambla hört.”


När häxjakten drabbade Ångermanland blev det plötsligt väldigt viktigt att kika närmare på släktskap eftersom trolldom ansågs vara en kunskap som ärvdes inom släkten. Hustru Elisabeth i Aspby var visserligen en ärbar hustru med fyra barn, men hennes mamma var ”trollkunniga Emerentia i Dynäs, som i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade”, och detta tycks ha vägt tungt.

Släktingar och grannar pekar ut Elisabeth som trollpacka. Många barn säger sig ha sett hustru Elisabeth i Blåkulla där hon ”reder mat, skurar fat, dansar och bolar med den fule under bordet”. Per i Fanom, 7 år har i Blåkulla sett en hustru med ett krokigt finger som ska vara Elisabeth. Elisabeth halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 tillsammans med många andra kvinnor, bland andra dottern Anna och svågerns hustru Barbro.

”Hindrich Joensson i Aspby lade sin hand på bibeln och vittnade, att i den tid då Olof Eriksson friade till sin hustru Elisabetta, sade han något till honom som han då inte förstod: Skönt, idag har jag varit åstad och friat till en som sägs vara en trollkäringsdotter, på det att jag skall få smörlycka nog. Hans svärmoder var ju hustru Emeräntzia i Dynäs, Gudmundrå socken, som under sin livstid enligt ryktet gällt för att vara en trollkäring. Detta rykte hade många i salen hört, så även Herr Kyrkoherden och alla sade att ryktet var sant.” (rättegångsprotokoll angående trolldomsväsendet 1674, vol A I a: 1, Södra Ångermanlands domsagas arkiv)

Foto: Helena

Lappudden i Nordingrå

Foto: Babiarne

Ångermanland med vackra Nordingrå började att skönjas för cirka 10 000 år sedan när inlandsisen sakta drog sig undan och bildade ett hav av den smältande isen. Där på Lappudden i Nordingrå bodde mina anfäder- och mödrar en gång i tiden.

Lappudden i Nordingrå, Ångermanland har sedan urminnes tider varit en viktig plats för de samer som färdades tillsammans med sina renar efter den flyttled som gick via Lappkåteberget, förbi Lappudden och ut mot havet. Sápmi, samernas land, delas in i nio områden. Även om Nordingrå har placerats utanför detta område på kartan så har det under hundratals år tillhört Sápmi, och tillhör fortfarande området, menar forskaren och författaren Mats Lundin. Han lyfter bland annat fram Frostvikensamerna som ofta anlände till Nordingrå via Ström, Tåsjön, Flåsjön eller Ormsjön.

Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet



Redan på 1200-talet kategoriserade man människor från de östersjöfinska områdena genom att benämna dem som ”loppis” och ”lappie”. Samerna vandrade till sina viktiga vintervistesplatser i Graninge, Ramsele, Backe, Rossön och Junsele, bland andra platser. Fjällsamerna använde sig gärna av sjö-och älvsystemen och påbörjade vinterförflyttningen först när snön hade lagt sig och isar och myrar frusit till is. Man kan påvisa tidigare samisk närvaro i många ångermanländska byar.

Samisk man med sin lille son i Frostviken, Jämtland i slutet av 1800-talet.
Foto: Nordiska museet


Under senare delen av 1600-talet blev flera samiska familjer bofasta i Nordingrå och antecknades i kyrkböckerna som sockensamer eller ”sockenlappar”. Familjerna, som tidigare hade levt en nomadiserande tillvaro och som strövat omkring fritt i området och livnärt sig på jakt, fångst och renar blev härmed bofasta, fick en bit jord där de kunde hålla några djur och tilldelades arbetsuppgifter som ingen annan ville ha.

Sockensamer, (liksom romer och resande), befann sig allra längst ned på den så kallade samhällsstegen och tvingades ofta att arbeta som ”rackare” där arbetsuppgifterna handlade om att avliva, kastrera och flå djur. Författaren Maria Blomster berättar att samerna fick behålla de avlivade djuren, även hästarna, då bönderna inte åt hästkött. De bofasta samerna ägnade sig även åt hantverk, som korgmakeri, att skapa viktiga hushållsredskap, rep och mjärdar som man sålde i bygden. De var skickliga jägare men det uppstod ofta konflikter med majoritetsbefolkningens representanter om man utövade jakt.

Bild: Wikipedia


Mina rötter enligt DNA test och Gedmatch



Källor: Mats Lundin (Samer i Nordingrå), Maria Blomster (Nordingra.nu), Kulturmiljövårdens rapporter 2000:8 (Länsmuseet Västernorrland), Lars Ivar Hansen (Om finnar och lappar), egen forskning.

De obesuttna

Mamma och några av hennes syskon Foto: Privat

Sverige var under lång tid ett bondesamhälle och jordbruket utgjorde den självklara grunden för människornas försörjning fram till andra halvan av 1800-talet. I det gamla bondesamhället hjälptes alla familjemedlemmar åt vid produktionen. Männen brukade jorden medan kvinnorna skötte djuren, tillverkade tyger, lagade mat och sydde kläder. Familjens barn deltog i arbetet från tidig ålder.

Mellan åren 1800 – 1870 ökade Sveriges befolkning från 2,3 till 4,2 miljoner och det fanns inte möjlighet för alla att försörja sig som jordbrukare. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården, medan de övriga fick söka arbete som lönearbetare på landsbygden. För många människor återstod att bli torpare, soldater – eller att helt enkelt emigrera från Sverige.

Burviks gård i Uppland. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården. De övriga blev torpare och soldater. Foto: Helena Wijk

Torpare, statare och backstugusittare

Under 1850-talet bodde var sjunde person i Sverige på ett torp. Det fanns dagsverks- stat- och jordtorp men de flesta torp var så kallade bondetorp som beboddes av torpare som själva inte ägde jord. Torparen fick nyttja en liten bit av bondens mark om han betalade i pengar eller i dagsverken (arbete).

Backstugusittare kallades de allra fattigaste människorna som levde i enkla stugor och på markägarens nåder, utan möjlighet att arrendera sin jord. De livnärde sig genom tillfälliga arbeten och var helt beroende av markägarens välvilja för att få bo kvar.

De många obesuttna, som själva inte ägde någon jord, arbetade för storbönderna för att få tak över huvudet och mat för dagen. Det förhatliga statarsystemet fick ursprungligen fäste i Stockholmstrakten och bredde ut sig över landet. Hela familjer anställdes och fick arbeta hårt för sitt uppehälle. Anställningskontrakten avslutades eller förlängdes under hösten varje år och det var endast under den så kallade ”slankveckan” i oktober som stataren hade möjlighet att byta arbetsgivare.

Statarfamiljerna fick tak över huvudet i ofta undermåliga bostäder, samt lön ”in natura” – matprodukter (mjöl, potatis, rovor, sill och mjölk) istället för pengar. Alla i familjen förväntades bidra med dagsverken på bondens gård, ”mot lindrigaste betalning”. År 1880 tillhörde 143 000 svenskar den så kallade statarklassen.

Gunnar_Lundh_statare
Statare på väg hem från mjölkning 1933. Foto: Gunnar Lundh

I anställningskontraktet ingick, förutom den manliga stataren, även hustrun som tvingades mjölka bondens många kor, fyra gånger per dag, sju dagar i veckan. Mjölkerskans arbetsdag började klockan fyra på morgonen och avslutades inte förrän vid 20-tiden på kvällen. Däremellan skulle hon hinna ta hand om det egna hemmet samt sina egna barn. Statarens arbetsdag styrdes av den så kallade vällingklockan som ringde och arbetsdagarna var 10-12 timmar per dag.

Längst ned på samhällsstegen

Stataren befann sig längst ned på samhällets stege och minsta kritik mot arbetsgivaren kunde leda till uppsägning och till att familjen måste flytta innan anställningskontraktet löpte ut. De kalla bostäderna som uppförts i så kallade ”statarlängor” omfattade 1 rum och kök (ca 30-35 kvadrat) och var ofta fulla av vägglöss vid byte av hyresgäster. Min morfar var statare i Uppland och Västmanland på 1930- och 40-talet och vid varje flytt ägnade min mormor minst en vecka till att städa, skura och sanera de nya statarbostäderna innan familjen kunde flytta in, på grund av smuts och ohyra. Min mamma berättar:
– Mamma skurade från golv till tak och barnen satt uppradade på kökssoffan medan arbetet pågick. De hemvävda mattorna lades på när de breda golvtiljorna blivit torra. Det var viktigt att vänta tills de torkat ty annars skulle golven inte avge den rena friska doften av såpa. Gardinerna skulle upp, släta och vita. Därefter bar vi in ved och vatten.

Bostäderna var trånga och saknade alla moderniteter men morfar tillverkade en kyl-anordning som han placerade i de närliggande bäckarna. Där förvarades maten så att den höll sig kall och fräsch. Vintertid var det så kallt inomhus att det låg is över vattnet i hinkarna när kaffet skulle kokas på morgonen.

Fattigdomen skulle inte synas utanpå

”Stataronga syns ofta i klonga” sades det föraktfullt på den tiden och sant är att statarna, de allra sämst bemedlade, ofta hade stora barnaskaror. I den fattiga tillvaron handlade familjens heder om att uppfostra skötsamma, duktiga arbetare som höll sig friska och kunde arbeta hårt. Man försökte uppfostra sina barn till goda, arbetsamma medborgare och fattigdomen skulle inte synas utanpå. Barnen skulle alltid vara ”hela och rena”.
Min mormor, som också hon växte upp som statarbarn, i en syskonskara av tretton barn har berättat:
– Mamma, som före äktenskapet arbetade som bagerska, såg till att vi alltid hade färskt rågbröd. Trots de kärva tiderna försökte man se till att maten var näringsrik och stärkande. Sill och potatis åt vi varje dag och när orken tröt fick vi suga på varsin sockerbit.

Alla i familjen fick bidra till försörjningen. Om dagarna arbetade mormors pappa som statare och på nätterna extraknäckte han som skomakare. Mormor har berättat om sin barndom:
-Vi barn plockade bär som vi sålde och rensade rovor på åkrarna vår och höst från 7 års ålder. Värst var ändå att dra upp rovorna om hösten. Då var händerna så stela av köld. Vi lärde oss tidigt att vårda våra kläder – att lappa och laga så fint att det knappt märktes. Det var viktigt att vara hel och ren, trots de svåra omständigheterna.

För mormor Elsa var det viktigt att fattigdomen inte skulle synas utanpå. Barnen skulle vara skötsamma, artiga, hela och rena. Foto: Privat

Ur askan, i elden

I början av 1930-talet hade min morfar sadlat om till byggnadsarbetare i Uppsala.  Han hade tidigare varit anställd inom Upplands regemente många år men valde sedan att helt byta inriktning. Morfar var en fri själ och trivdes inte så bra inom det militära då man där måste lyda order. Han var en duktig smed och hovslagare och arbetade en tid med detta men fick sedan anställning på Diös i Uppsala. Morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta och en lekplats, med gungor till barnen. Allt var frid och fröjd tills den stora arbetslösheten slog till.

Morfar byggde ett hus i Flottsund och en lekplats med gungor för barnen.

Mamma, som var barn när detta hände berättar:
– Plötsligt en dag stod vi på bar backe och tvingades flytta från vårt paradis. Pappa var trettioåtta och mamma var trettiosex år när det hände. Fem barn fanns i familjen – den äldsta var tio år och den yngsta fyra. Vi barn fick aldrig veta att den verkliga orsaken till uppbrottet var ekonomiska svårigheter, men vi förstod det med tiden. Pappa blev statare på ett stort jordbruk.  Dit vi flyttade fanns, så långt ögat kunde se, åkerfält och åter åkerfält samt en och annan liten arbetarbostad i skogsbrynet.

Mormor och morfar tillsammans med döttrarna vid statarlängan. Morfar vägrade att lyda order och gick till arbetet med vit skjorta varje dag. Foto: Privat

Att tvingas lämna sitt hem och degraderas till statare som inte ens fick lön för sin möda, det var en tillvaro som morfar avskydde. När det här hände på 1930-talet fick stataren en mindre summa pengar men största delen av den lilla lönen betalades fortfarande ut ”in natura” – sill och potatis. Och statarhustrun ingick fortfarande i anställningskontraktet som mjölkerska. Morfar var en duktig och skötsam arbetare men han vägrade att krusa för bönderna han arbetade för. Och min mormor vägrade att mjölka böndernas kor. Hon hade vuxit upp i detta statar-elände och vägrade nu att lämna sina barn vind för våg. Allt var bäddat för katastrof.

När andra statarfamiljer flyttade en eller två gånger per år, flyttade min mormor och morfar tre, fyra – ibland sex gånger om året på grund av att de vägrade att foga sig i de slavliknande regler som fanns i anställningskontraktet. Deras många barn hann aldrig rota sig någonstans.

När alla andra hade arbetskläder, hade morfar vit skjorta och kepsen bak-och-fram

Morfar blev sedan rättare och traktorman. När statarsystemet äntligen avskaffades 1945 blev han anställd vid Västerås kommun där han arbetade (och fick riktig lön) tills han gick i pension.

Morfar Ivar

Bröderna Hakkarainen i Aspberget

Gammalt finntorp Foto: Helena Bure Wijk

Den gamla finnbyn Aspberget på Höljesskogen i Norra Finnskoga, Värmland var en gång i tiden boplats för både samer och östfinska nybyggare (skogsfinnar) som levde sida vid sida där. Det har berättats att det ursprungligen var två bröder – Lars och Josef Hakkarainen som bebyggde Aspberget. Många nu levande ättlingar till de skogsfinnar som bosatte sig på finnskogarna i Sverige och Norge under 15- och 1600-talet, kan spåra sina rötter till just orten Rautalampi, varför värmländska Torsby och Grue i Norge idag är vänorter till Rautalampi kommun.

Stenhuggarsläkt

För skogsfinnarna var släktnamnet väldigt viktigt eftersom det visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade vad gäller jakt- och fiske. Släktnamnet var det namn som en gång i tiden hade burits av släktens patriark och som sedan gick i arv, i generation efter generation. Namnen bildades ursprungligen utifrån klanledarens egenskaper. Tillnamnen formades efter yrke, hemvist eller personliga egenskaper såsom namnen Hakkarainen som betyder ”stenhuggare”, Karjalainen som betyder ”karelare” och släktnamnet Käivärärinen som betyder ”lockig”.

Bröderna Lars och Josef Hakkarainen, eller ”Hackran”/”Hackare” som de kom att kallas av sina svenska grannar, härstammade från en stenhuggarsläkt.

Lars och Josef Hakkarainen var söner till Pekka (Per) Hakkarainen (f.1570, Saimi Rautalampi). Pekka var min anfader, liksom en annan finsk nybyggare, Anders Liitiäinen (f.1625), som bosatte sig i Aspberget mitten av 1600-talet. Anders bodde först i Röjden, Värmland men var tvungen att flytta till Gravberget i Norge på grund av djup osämja med en granne. Anders Liitiäinen som även kallades ”Anders Liden”/”Anders liten” var enligt domböckerna en av Norge anlitad spejare och kunskapare under den Gyldenlöfska fejden (norskt-danskt krig mot Sverige under åren 1675-1679). Han bedrev även olaga handel. Byn Aspberget kom att bli ”skövlad och spolierad” under kriget men återuppbyggdes sedan.

Grå vadmalskläder, trindmössor och långa hår

På 1820-talet bestod Aspberget av 16 hushåll som alla var finska. 1860 bodde över 100 personer i byn (500 personer i hela hemmanet) och i början på 1900-talet byggdes byns skola. ”I mitten av 1800-talet var bostäderna byggda på svensk-norskt vis med järnugn och inbyggda sängar, men finnsederna var bibehållna. Man låg på bäddar av starrhö mellan lakan av vita kalvskinn med håren på. Därtill fanns också långulliga fårskinnsfällar. I byn sågs ”små finnpojkar i sina små tarvliga grå vadmalskläder, långa ned på axlarna hängande hår och små efter huvudet formade trindmössor”, berättade på sin tid jägaren och författaren Gustaf Schröder (f.1824 d.1912)

Den siste i Aspberget som talade finska var Erik Josefsson d. 1880, sonson till nybyggaren Josef Hakkarainen.

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Torbjörn Styffe (Klippt och skuret om Norra Värmland 1997), Nils-Erik Iversen, egen släktforskning

Morgonstund har guld i mund – en husmoders vardag förr i tiden

mentessi_donna_seduta

Så här skulle en gift kvinna inrätta sin dag vid 1900-talets början enligt boken ”Populär kokbok och rådgifvare för alla hem”:

”Morgonstund har guld i mund” är en af våra gamla mest kända ordspråk och äfven ett af de mest sannspådda för en familjs samtliga medlemmar, lika väl som för hvarje enskild individ. I hvarje familj, där ej en eller flera tjänare finnas eller där äldre dotter eller döttrar öfvertagit sin moders husbestyr, är husmodern den som stiger upp först om morgonen.  Om hon är frisk och kry skadar klockslagets tidighet ej, ty hvarje människa, som vänjer sig vid att stiga upp med solen, som man säger, finner snart att denna vana medför såväl hälsa som spänstighet och livsglädje. Att tillgodogöra sig bortsofven tid skall man snart finna omöjligt – till och med med hela dagslängdens hjälp.

Giuseppe-Mentessi-Orphans (1)

Låt oss nu följa familjens dag sådan den rätteligen bör ordnas: Först gäller det då husmoderns verksamhet, emedan hon, som sagdt, är den som i första hand börjar en ny dags äflan och arbete. Hon sätter vatten öfver elden till kaffe eller te som sedan serveras familjens öfriga medlemmar. Om vintern kanske äfven kakelugnarna behöfva sin brasa. Dock bör hälst eldningen anstå tills rummens vädring samtidigt kan ske. Detta låter sig dock ej alltid göra förrän öfriga familjemedlemmar äro klädda och gått till sina respektive sysselsättningar.

Farfars mamma Anna Mathilda med sin familj

Tiden intill frukosttimmen får användas till golfs och trappors sopande, möblers afdamning m.m. Sängarna böra bland annat fråntagas eller afvikas sina täcken och filtar under den vädring rummet eller rummen nu undergår. Vintertiden skall, som sagdt, eldningen ske samtidigt som vädringen. Att under en stund anordna korsdrag är ej så farligt som mången tror, men åstadkommer betydligt bättre ventilation och luftombyte än eljest. Bäst är dock att, om man är känslig för drag eller lätt besvärad af håll, själf söka skydd, under det att luften en kort stund får fritt spela genom rummen.

Farmors mamma Dora Emerentia

En bestämd tid för måltiderna är och förblir en hufvudregel i hvarje väl ordnat hem. Tiderna för målen bör alltid indelas så, att de i största mån falla sig lämpliga för de flesta familjemedlemmarna. Middagsmålet måste i första rummet af dagens måltider vara färdig på bestämd tid. Denna måltid äro ju dagens förnämsta. Ingenting är otrefligare för den utom hemmet arbetande än att ej finna maten färdig på den därtill utsatta tiden. Sådan försummelse åstadkommer otålighet hos den väntande och mången gång kanske oberättigadt klander öfver maten, en missbelåtenhet som nog alldeles uteblifvit om den hungrige fått sin mat på rätt tid.

Mormor med fyra av de tio barnen

Efter middagen bör genast afdukning, rengörning och diskning af servis och kokkärl äga rum, ty ett uppskjutande häraf till morgondagen, förökar oftast arbetet, emedan de fasttorkade och hårdnade matresterna å respektive pannor, kärl och servis kunna bli rätt besvärliga och tidsödande att borttaga.

Mormor Elsa

Då tiden efter aftonmåltiden ej användes till promenader utomhus, bör familjens medlemmar just använda denna tid till gemensam förströelse inomhus där samtal och dryftande af frågor rörande familjen eller samhället upptagas, god läsning, musik, sång och andra själsodlande sysselsättningar förekomma. Dock bör familjen beflita sig om att alltid ordna sitt lif så att sängen intages tidigast möjligt och på någorlunda bestämd tid, sällan senare än klockan tio.
De som så göra och beflita sig om att af egen god vilja understödja husmodern i hennes arbete, så att hon får gå till hvila samtidigt, eller strax efter de öfriga, skola jämte henne finna den andra nya dagen ingå med ett förnöjdt sinne”.

Morfars mamma Charlotta

Källa: ”Populär kokbok och rådgifvare för alla hem”

Framtiden kommer att berätta mer

När det kom ett extremt oberäkneligt och samhällsfarligt virus som hotar mina medmänniskors hälsa så var jag tvungen att tänka om. Det mesta är fortfarande på experimentstadiet men jag var en av de första i Sverige som blev vaccinerad med en dos av Astras vaccin och en dos Pfizers.

Vaccinering av smittkoppor 1950

Den mycket smittsamma och dödliga sjukdomen smittkoppor härjade i Sverige på 17- och 1800-talet och orsakade närmare 300 000 dödsfall. Sjukdomen blossade upp i kluster gång på gång och skördade många människoliv, men utrotades slutligen, framför allt med hjälp av vaccin.

Ett experiment

Smittkoppor var en extremt smittsam, dödlig sjukdom med svåra biverkningar som orsakade vattniga utslag som kallades ”koppor”. Sjukdomen drabbade alla samhällsklasser men slog hårdast mot barnen. Dödligheten i smittkoppor var mellan 10% och 20%. De som överlevde blev ofta döva, blinda och led av livslånga neurologiska biverkningar. De som överlevde sjukdomen kom att bli immuna mot smittan.

Den engelske läkaren Edward Jenner (f.1749 d.1823) upptäckte att mjölkerskor inte kunde insjukna i smittkoppor. I diskussioner med bönderna fick Jenner veta att de människor som tidigare hade haft den ofarliga sjukdomen kokoppor inte kunde få smittkoppor. Byläkaren Edward Jenner beslutade sig då för att försöka sig på att ”ympa” en pojke med kokoppor genom att rispa hans hud och ta var från en person som var sjuk i kokoppor, som påfördes på huden för att på så sätt ge ”experimentpersonen” samma sjukdom. Efter sex veckor upprepades samma procedur med smittkoppor. Pojken, som experimentet utfördes på förblev frisk och vaccinet som metod hade uppfunnits.

Vaccination mot smittkoppor hos barnmorskan A.L Hagström i Lillhärdal, Västmanland i början av 1900-talet


År 1816 blev vaccin mot smittkoppor obligatoriskt i vårt land. Det var ofta byns barnmorska eller klockaren som ansvarade för vaccinationerna i Sverige på den tiden. Under 1870-talet blev det obligatoriskt att vaccinera alla bebisar under deras första levnadsår. Vaccinationen utfördes genom att man rispade barnets hud med ett vasst instrument och kokoppsämnet infördes därefter i såret. Ofta direkt med vätska från en annan sjuk persons utslag. Detta kallades skyddskoppsympning. Efter någon vecka skulle barnen återkomma och visa upp en rejäl koppa på platsen som tecken på att man fått kokoppor, annars förväntades man omvaccineras. Efter att koppan läkt fick man ett karaktäristiskt ärr som fortfarande många har eftersom ympningen fortsatte långt in på 1900-talet. (Källa: SCB)

Ordet vaccination härrör förresten från latinets ”vacca” som betyder ”ko”. Även om obligatoriska vaccinationer infördes så återkom sjukdomen smittkoppor under vissa perioder och så sent som år 1874 avled fler än 4000 svenskar i sjukdomen. Man tror att mellan 70 och 95% av befolkningen måste vaccineras mot en viss sjukdom för att den inte ska sprida sig.

Allmänna vaccinationsprogrammet

Allmänna vaccinationsprogrammet i Sverige inrättades på 1940-talet för att förebygga smittsamma sjukdomar, främst tuberkulos men sedan även polio, smittkoppor, difteri, stelkramp, kikhosta och mässling. Tack vare programmet har samtliga sjukdomar minskat kraftigt i befolkningen, så vaccinationer har en väldigt god inverkan på folkhälsan.

Jag vill gärna tro att vårt naturliga immunförsvar blir som starkast när det får byggas upp och stärkas i lugn och ro. Har aldrig varit rädd för bakterier och virus tidigare. Tvärtom har jag tänkt att immunförsvaret grejar det mesta. Jag har inte vaccinerat mig mot något sedan jag var barn. Men när det kom ett extremt oberäkneligt och samhällsfarligt virus som hotar mina medmänniskors hälsa, och även min, så var jag tvungen att tänka om.

En ny samhällsfarlig sjukdom

Världen lärde känna en ny sjukdom 2003 som fick namnet ”svår akut respiratorisk sjukdom” (SARS). Den dödliga sjukdomen upptäcktes i 29 länder världen runt. Omkring åtta tusen fall upptäcktes och en tiondel av de insjuknade avled.  Sjukdomen som orsakas av detta coronavirus hade cirka 50% dödlighet bland äldre och personer med underliggande sjukdomar. Ingen behandling eller botemedel fanns, förutom symtomlindring. Det elaka viruset lyckades stävjas, men återkom i ny form. Under 2020 drabbades världen av ännu ett coronavirus, SARS-CoV 2, med förmåga att orsaka allvarlig sjukdom hos människa.

Omkring fyra miljoner människor i världen har avlidit efter att ha blivit smittade av viruset SARS-CoV 2. Det är ett lurigt och oberäkneligt virus vi har att göra med och jag vågar inte alls lita på att ett starkt, naturligt immunförsvar har motståndskraft mot detta. Jag ser vaccination som en solidaritetshandling, på samma sätt som att bära munskydd/andningsskydd för att värna om mina medmänniskor.

Framtiden kommer att berätta mer

Vaccin mot SARS-CoV 2 har framställts med raketfart och i Sverige används idag Pfizer, Astra Zeneca (Vaxzevria) och Modernas vaccin. Pfizers och Modernas använder sig av en teknik där modifierat mRNA i ett inkapslat lipidhölje ges i vaccininjektionen. Den modifierade mRNA-molekylen kodar sedan för sars-cov-2:s spike-protein som fungerar som antigen för immunsystemet, som i slutändan bland annat leder till att neutraliserande antikroppar mot viruset produceras.

Vektorvaccinet från Astra (Vaxzevria) bygger på samma principer som DNA- och RNA-vaccin, men här finns genen för antigenet inbyggd i ett virus. Vaccinen består av ett försvagat och ofarligt virus där man har satt in en gen som kodar för ett antigen. Viruset tas upp av kroppens celler, där genen kan uttryckas och ger upphov till det önskade antigenet, som i sin tur sätter igång ett immunsvar.

Hur går det om man blandar en dos vektorvaccin (Astra) med mRNA-vaccin (Pfizer, Moderna)? Några mindre studier har gjorts i andra länder där man har konstaterat att det verkar fungera. Det mesta är fortfarande på experimentstadiet vad gäller SARS-CoV 2. Jag var en av de första i Sverige som blev vaccinerad med en dos av Astras vaccin och en dos Pfizers. Framtiden kommer att berätta mer om vaccinernas effekter och eventuella biverkningar, men jag lever ännu och mår bra *peppar, peppar* 🙂

Foto: Gaze















Källor: Tekniska museet, SCB, Läkartidningen, Folkhälsomyndigheten, Läkemedelsverket

Statarens katt – om klasskillnader förr


Mamma och jag vid Ängsö slott 1969
Foto: Björn Wijk

Det är drygt sjuttio år sedan statarsystemet försvann ur den svenska historien för gott, men det är sällan vi i dag hör människor berätta om hur det var att leva på den tiden. Författare som Ivar LO har skildrat den hårda tiden, men få av de som lever idag vill, eller orkar berätta om hur det var att växa upp som ”statarbarn”. Det gör alldeles för ont, är förknippat med tunga minnen och framför allt en stor skam. Min mamma är en av många som växte upp i ett Sverige som präglades av klasstillhörighet och förtryck. Här är hennes berättelse:

”Stataren var en gift man som anställdes vid större gårdar och fick sin lön helt eller delvis ”in natura”. Istället för pengar fick familjen kost och logi, ofta i form av en undermålig bostad full av ohyra. Stataren anställdes på ettåriga kontrakt och hade bara friheten att flytta och byta arbetsgivare under den sista veckan i oktober månad, den så kallade slankveckan. Vägarna under hösten var därför fyllda av förhoppningsfulla familjer som flyttade från den ena arbetsgivaren till den andra, ofta för att inse att det var lika dåliga villkor på den nya arbetsplatsen.

I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem.

Min mamma Elsa vägrade att mjölka och därför måste familjen bryta upp och flytta två, tre, ibland fyra gånger per år. Mamma föddes 1903 och växte upp i Östergötland som barn till statare. Hennes far, liksom hans far, och hans far, före honom, tvingades leva under svåra förhållanden som statare. När Elsa var barn fick stataren endast lön ”i natura”, det vill säga, man fick sin inkomst i råg, vete, mjölk och så vidare. Det kallades ”helstat”. Min mormor, Hedvig Kristina, lyckades, trots de svåra omständigheterna att hålla sina barn ”hela och rena”.

Hur fattig man än var, så skulle det inte synas utåt. Barnens kläder lappades och lagades ständigt. Barnen hjälpte till med arbetet på gården från 10-årsålder och mamma har berättat hur hon och hennes syskon låg på knä och drog upp rovor under hösten, med frusna händer. Flyttlassen gick vår och sommar och mormor var alltid noga med att huskatten skulle följa med i flytten. ”Annars äter röttera öpp öss”, som hon sa på sin östgötska dialekt.


 Mormor Elsa och morfar Ivar med döttrarna Majlis och GunBritt (min mamma)

De barn som växte upp i ”statarfamiljer” fick ofta en tuff uppväxt och möttes av förakt från omgivningen eftersom familjerna var fattiga och ansågs vara på samhällets ”botten”. Vi hann heller aldrig rota oss någonstans. Statarfamiljerna levde och arbetade ofta i närheten av arbetsgivarna, de välmående familjerna, men det var två skilda världar som sällan möttes. När vi bodde i en arbetarbostad alldeles intill ett västmanländskt slott där far var anställd som statare, i slutet av 1940-talet, så visste alla i familjen sin plats. Varken barn eller vuxna fick någonsin beträda herrskapets mark och det gjorde vi heller aldrig. Det var helig mark.

Grevinnan gick alltid klädd i sin jakt-uniform, med ett gevär på axeln och alla i familjen visste att man inte fick komma i närheten av hennes mark, trots att det bara var några meter mellan statarbostaden och herrgårdens ägor. Men min älskade gråspräckliga katt förstod sig inte på det här med klasstillhörighet och andra dumheter. Katten sprang en dag, tvärs över herrskapets välkrattade grusgång och grevinnan gick då ut på trappan och sköt katten med sitt gevär.

Den skadeskjutna katten lyckades på något sätt krypa hem. Katten plågades svårt så pappa var tvungen att avliva den när han kom hem från arbetet. Han gick till sin arbetsgivare med anklagelser. Varför sköt man familjens katt? Och varför, om de nu var tvungna att skjuta henne, varför såg de inte till att katten var död så att hon slapp lida? Grevinnan svarade att katten hade beträtt hennes mark, utan lov. Hon hade därför rätt att skjuta katten. Det var så det var på den tiden och vi var tvungna att acceptera det”.

Svenska dagstidningar genom tiderna

Bild: Kungliga biblioteket

Kungliga bibliotekets söktjänst ”Svenska dagstidningar” innehåller digitaliserade dagstidningar mellan år 1645 och fram tills idag. Allt material som är äldre än 115 år kan läsas fritt på internet. Yngre material, som är upphovsrättsskyddat, kan läsas i Kungliga bibliotekets mikrofilmsläsesal i Humlegården, Stockholm samt på vissa bibliotek. Här finns en lista över de bibliotek som erbjuder söktjänsten.

De gamla dagstidningarna kan vara en riktig skattkammare för oss som släktforskar. Man kan söka på namn, ort, gård, årtal eller vissa händelser…bara fantasin sätter gränser. Har man tur kan man hitta någon liten (eller stor) nyhetshändelse där anfäder- och mödrar var inblandade en gång i tiden. Jag hittade en artikel om en eldsvåda i Nyland, Ångermanland där en anfader räddade sin familj från lågorna genom att kasta ut hustrun och barnen genom fönstret 1902.

Brand i Nylands bryggeri 1902

Om man inte släktforskar så kan det vara ett nöje att bara bläddra på måfå i de gamla tidningarna där det finns många intressanta artiklar. Att läsa annonserna från 1800-talet kan locka till skratt om man känner att man behöver muntras upp lite.

Nyheter för saisonen – modehattar för damer och barn

Just nu arbetar man för fullt på Kungliga biblioteket med att fylla på söktjänsten ”Svenska dagstidningar” med miljontals nya sidor. Om några år (2023) kommer samtliga tidningar från 1645 – 1906 att finnas fritt tillgängligt för alla.

Häxberget i Torsåker, Ångermanland

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

Mellan åren 1668-1675 pågick trolldomsrannsakningar i Ångermanland och på hösten 1674 och våren 1675 avrättades där cirka 71 personer.

Jorden skulle snart gå under och de trollkunniga bar skulden

Det hade varit missväxt i området under flera år och människorna svalt – allas ögon riktades då mot de människor som ansågs ha övernaturliga förmågor. Man trodde att världen stod inför en apokalyps och de gamla läkekunniga tanterna och farbröderna troddes vara skyldiga till detta.

Några pojkar berättade att de hade hört att ”trullkärringarna” förbannade ”allt som på jorden är och allt som växer däruppå”. Eftersom trolldom ansågs vara en överförbar kunskap inom familjen så fängslade man, torterade och halshögg även släktingar till de misstänkta trollpackorna. De misstänkta var dömda på förhand och fördes till en grotta i närheten där de tros ha hållits fängslade under vintern 1674 och följande vår. Jordprover som har utförts på avrättningsplatsen har visat att bål har brunnit vid tre tillfällen. ”Resultatet av gjorda undersökningar visar med full evidens att folktraditionen här har rätt. Häxberget bär med skäl sitt dystra namn” (Jan Stattin, 1952).

Foto: Helena Bure Wijk


Tvingades att sjunga psalmer på väg till avrättningsplatsen

I juni 1675 fick de arma människorna se solens ljus för första gången efter flera månader i en fängelsehåla. De som överlevt tortyren och svälten trodde nu att de skulle få komma hem till sina barn, men istället väntade prästen, grannarna och släkten – de äkta männen, bröderna och även de äldre sönerna utanför fängelsehålan, med grepar och andra tillhyggen. De tvingade kvinnorna att gå sju kilometer till avrättningsplatsen.

Många dödsdömda svimmade under vägen av utmattning och man tvingade dem då att sjunga psalmer. Kvinnorna svimmade av utmattning och av dödsängslan enligt vittnesmål, men föstes framåt till avrättningsplatsen av sina egna anhöriga. Brita Rufinia, som var hustru till kaplan Laurentius Hornaeus och syster till min anfader Johan har berättat följande om den dagen:

”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångstpredikan och meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var och en att öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här hjälper varken rop eller tårar. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”. (Källa: Hornaeus, Sannfärdig berättelse om trolldomsväsendet)

Släpade de anhörigas kroppar upp till bålet och gick sedan hem, ”utan sinnesrörelse”

Väl framme vid avrättningsplatsen väntade två bödlar från Härnösand nedanför det som har kommit att kallas bålberget, eller häxberget. Allt var planerat i detalj och man halshögg kvinnorna nedanför berget för att inte allt blod skulle släcka elden. Efter att de anhöriga hade tagit hand om de dödas kläder släpade man de huvudlösa kropparna till elden som brann däruppe på berget. Enligt vittnesmål gick man sedan hem, var och en till sitt, utan sinnesrörelse.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Så hittar du dit:

Avrättningsplatsen ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget som är ca 7,5 kilometer. Man kan även parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.

Året runt på udden

Sedan jag var i 20-års åldern har jag varje år cyklat ner till Mälaren i Västerås, så snart isen gått upp om våren. Jag brukade tillbringa varje ledig stund på bryggorna vid Öster Mälarstrand. På den tiden fanns ingen bostadsbebyggelse i området, bara några industribyggnader samt båtuppställningsplatser så långt ögat nådde. På Öster Mälarstrand fanns ett mysigt café dit jag ofta brukade gå. I dag är området längs Östra hamnen, Lillåudden och Öster Mälarstrand nästan omöjligt att känna igen på grund av alla bostadshus som har tillkommit, men vackra Mälaren är densamma som förr. I ett tidigare inlägg har jag berättat lite mer om Lillåuddens historia. Här finns en länk till inlägget ”Lillån och udden”.

cropped-img_0695.jpg

Sedan 2016 är jag bosatt här på ”udden” och behöver inte längre cykla långt för att se hur solen glittrar i vattnet om våren. Att få tillbringa några stunder då och då vid Mälaren gör mig lika lycklig och rofylld nu, som då. Här sitter jag gärna och blickar ut över vattnet.

Det är så fint att följa årstidens växlingar och se fåglarna komma tillbaka varje år. På våren kommer grågässen hit och bygger sina bon vid strandkanten. De beskyddar sina ungar så fint och när de simmar med sina små finns alltid en vuxen längst fram och en längst bak i ledet.

Varje vinter kommer gråhägern ”Gunnar” till udden. Det var min dotter som döpte pippin (han heter säkert något annat). Gunnar brukar ofta sitta och fiska under bron där isen är tunnare.

Lite längre bort, vid Kokpunkten där vattnet är varmare bor den lilla mandarinanden som en gång förvillade sig hit från Asien. I den varma viken har den exotiska pippin fått goa små vänner i gräsänderna och verkar känna sig hemma i ”gänget”.

img_0844

Foton: Helena Bure Wijk

Sökandet efter gamle Tørris

Foto: Helena

Min farfars morfars mamma hette Anne Tørrisdatter och föddes år 1812 i Åsnes, Hedmark, Norge. Annes far, Torris (Tørris) Larsen föddes 1789 i Åsnes och gifte sig med Olea (Oleana) Andersdatter från Gravberget på Finnskogen i Hedmark. Olea var ättling till de östfinska familjerna Liitiäinen och Puranen som kommit till Norge från Värmland på 1600-talet men Tørris anfäder- och mödrar har jag inte lyckats hitta.

Foto: Helena

Tørris Larsen och Olea Andersdatter fick tillsammans sju barn, Anne, Karen, Anders, Ole, Arne, Thea och Lovise. Dottern Anne Tørrisdatter f.1812 gifte sig med Ejner (Ener) Gundersen som var ättling till familjerna Hakkarainen, Liitiäinen och Karjalainen.

Gjesåsens kyrka.
Foto: Olaerie

Från Tørberget i Norge till USA

Tørris och Oleas son, Arne Tørrisen f.1824 gifte sig med Ellie Mortensdatter Tørberget f.1829. Ellie var ättling till Morten Mortensen Liitiäinen f. 1703 och Marit Pedersdatter Kuosmainen f. 1718. Det var familjen Kuosmainen som upptog Tørberget i Trysil en gång i tiden. Anders Olsen Kuosmainens familj kom från Mikkelin (Sankt Michel) i södra Savolax och man bosatte sig först i Dalarna och norra Värmland. Sonen Anders f.1627 i Ore kom att bosätta sig i Tørberget, Trysil i Norge och släkten har idag många ättlingar.

Arne Tørrisen och hustrun Ellie emigrerade till Wisconsin i USA år 1887. Paret fanns med på fartyget, men sedan är de omöjliga att hitta. Vart tog de vägen när de kom till La Crosse?

Ole Arnesen Törberget och hans hustru Johanna Jacobsdotter i Snohomish county, Washington, USA, 1927.
Foto: Karin Larsson

Från Kornstadsberget till Glissjöberg i Härjedalen

Arnes syster Anne stannade kvar i Norge. Tillsammans med Ener Gundersen fick hon flera barn, bland annat Torsten som föddes 1848 i Åsnes. I Norge var det vanligt att man fick ett tillnamn från gården/platsen man föddes på. Torstens syster kallades därför Olia Enersdatter Kornstadsberget. När hennes bror Torsten, min farfars morfar, flyttade till Sverige i slutet av 1880-talet valde han istället att kalla sig Kornberg.

Min farfars morfar Torsten Enersen Kornberg.
Foto: privat


De flesta av släktens grenar är nu kartlagda men sökandet efter gamle Torris och hans rötter fortsätter. Torris (Tørris) föddes ca 1789 i Hof, Hedmark och enligt flera uppgifter hette hans pappa Lars Torrisen/Tørrisen f. ca 1753, gift med okänd hustru som föddes ca 1762.

Vet du mer om Torris och hans släkt? Vet du kanske vad som hände med Arne Tørrisen och hans familj efter att de anlänt till La Crosse i Wisconsin, USA?
Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com
Alla upplysningar är så värdefulla.

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: ”Kuosmainens ättlingar i Trysil och Nordvärmland” av Bjarne Persson, egen forskning och Karin Larssons släktforskning.


Berättelsen om Juliette

Juliette föddes i början av 1900-talet i Blekinge, i en syskonskara med nio barn. Hon är inte en släkting till mig men hennes öde är så gripande och jag vill gärna berätta om henne.

Vid 1900-talets början var det naturligt för en flicka att arbeta som piga hos familjer och att ha siktet inställt på äktenskap och en egen familj, men Juliette var inte som alla andra. Hon var fri för sin tid och vägrade att inordna sig. Hennes dröm var istället att få studera. Med en stor barnaskara fanns ingen ekonomisk möjlighet för föräldrarna att bekosta dotterns utbildning och med tiden ansågs Juliette vara alltför besvärlig och belastande för familjen.

Att gifta sig, få barn och kanske en egen vävstol var en dröm för många flickor. Foto: Blekinge museum

 

Ville studera – spärrades in på mentalsjukhus

Juliette hade ett livligt intellekt och ville gå sin egen väg. Kroppsarbete och barnafödande var inte riktigt hennes ”grej”. Hon ville studera och använda ”huvudet”. Strax före dotterns 20-årsdag tog föräldrarna ett beslut som tycktes vara förnuftigt och rätt just då. Dottern sändes till Lunds hospital för sinnessjuka och hon kom sedan att leva hela sitt vuxna liv på institution.

800px-Sankt_lars_1880
Lunds hospital/Sankt Lars sjukhus Foto: B. Lindgren

Lunds hospital i sydvästa Skåne invigdes 1879 och hade till en början en avdelning, ”asylen”,  för de patienter som ansågs vara obotligt sjuka. I slutet av 1920-talet byggdes sjukhuset ut med flera byggnader som bland annat rymde avdelningar för barn och unga och några år senare uppkallades sjukhuset efter skyddshelgonet S:t Laurentius och fick namnet Sankt Lars sjukhus. Arbetsterapi var en central del av behandlingen på sjukhuset och patienterna skulle, i den mån de orkade, delta i produktion och självhushåll.

Lunds hospital hade till en början en avdelning, ”asylen”,  för de patienter som ansågs vara obotliga. Foto: SMHS

Det var många patienter som avled på mentalsjukhuset och de begravdes till en början på kyrkogårdar i Lund, men invånarna protesterade då de inte ville att de ”sinnessjuka” skulle gravläggas på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

Arbetsterapi, långbad och sängläge 

Tillvaron på hospitalet förflöt bakom höga plank, stängda dörrar och låsta fönster i en väldigt sluten tillvaro, för både patienter och personal. För de sinnessjuka patienterna ordinerades gärna ”sänglägesbehandling” då de tvingades att ligga fastspända i sin säng dygnet runt . En annan behandlingsmetod som användes var ”långbad” där patienterna tvingades ligga i vattenfyllda badkar under flera veckor – ibland i flera månaders tid.

thumb_SMHS4419_000_02Copp
Långbad som behandlingsmetod på Sankt Lars sjukhus Foto: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet


Ny revolutionerande behandlingsmetod 

Under 1930-talet kom en ny, revolutionerande behandlingsmetod- leukotomi (lobotomi) – som gick ut på att läkare, på kirurgisk väg, skar av viktiga nervbanor som går från pannloben, till mer djupliggande områden i hjärnan som är centrum för känslolivet. Operationen, som var snabb och relativt enkel utfördes med ett sylliknande instrument som fördes in i hjärnan via ögats tårkanaler. Målet med operationen var att lindra patienternas svåra oro och ångest till glädje för omgivningen och dem själva: ”Oroliga och bråkiga patienter blir lugna, snälla och beskedliga till stor glädje både för sig själva och för omgivningen” (Svenska dagbladet 1947-06-07).  Egas Moniz som utvecklat lobotomi som behandlingsmetod fick Nobelpris i medicin 1949.

Men det var många patienter som dog till följd av ingreppet. Och de flesta som överlevde blev apatiska och personlighetsförändrade. I Sverige utfördes 4 500 sådana operationer på utvalda patienter och en av dem var Juliette från Blekinge.

thumb_SMHS4476_000_02Copp
Sankt lars sjukhus Foto: SMHS


”De fattigas borg”

Juliettes dröm hade en gång varit att studera. Istället blev hon inspärrad på mentalsjukhus och utsattes för lobotomi. Hennes tidigare så fria och livliga intellekt, liksom hennes drömmar var nu borta samt förmågan att ta beslut rörande sitt eget liv. Hon placerades på ”de fattigas borg”, Strandgården  i Karlskrona där hon avled, ogift och utan barn i slutet av 1980-talet. De små ekonomiska tillgångar hon hade testamenterade hon till sina syskon.

Juliettes dröm var att få studera och att få ett yrke men hon levde sitt liv på ”de fattigas borg” med anteckningen ”utan yrke”.

 

 

 

Medial sedan barndomen

 

 

Den mediala förmågan verkar ha funnits i släkten sedan urminnes tider och redan tidigt 1600-tal var mina anfäder- och mödrar kända för att kunna bota sjuka och hitta försvunna föremål. På den tiden ansågs förmågan ärvas ned inom familjen, från föräldrar till barn. Under häxprocessernas tid blev det tydligt att även kyrkan trodde att fama publica, släktskap, var ett starkt indicium för trolldom. Många människor inom samma släkt halshöggs och brändes på bål som häxor 1675.

Det enda jag visste var att jag absolut inte ville

När jag som ung upptäckte att jag är medial kände jag inte till att förmågan finns i släkten. Det enda jag visste var att jag absolut inte ville vara medial.
En stor del av min barndom tillbringade jag nämligen i en frikyrkoförsamling och där fick man lära sig det mesta om himmel och helvete, ont och gott. Om man följde Jesus och blev frälst så skulle allt bli bra. Jag minns hur pastorn visade en bok som hade en svart och en guldfärgad sida i söndagsskolan. De goda människorna skulle få vandra på gator av guld tillsammans med Jesus i livet efter detta. För de andra väntade totalt mörker och ett evighetslångt lidande i gehenna. Den rädsla jag fick med mig från kyrkotiden gjorde att jag absolut inte kunde acceptera att jag hade ”övernaturliga” förmågor. Att ägna sig åt det ockulta gick ju stick i stäv med bibelns budskap och jag var livrädd för den där djävulen som man alltid pratade om i kyrkan…

Religiösa övertygelser

Det här var på den tiden då ingen pratade högt om parapsykologi och medialitet. Det fanns inget internet på den tiden och enda källan till information var det kommunala biblioteket. Jag bestämde mig för att gå dit och läsa igenom all litteratur inom området. Jag lyckades bara hitta tre böcker – ”Jag ser”, ”Jag hör” och ”Seanser”, skrivna av mediet Astrid Gilmark som redan på 1960-talet gick ut offentligt med att hon var synsk.
Det var en ganska ensam tid och jag kände inte till någon i släkten som hade samma ”problem” som jag. Jag vände mig till en pingstpastor som sa att jag måste be Jesus om förlåtelse. Jag visste inte vad jag skulle be om förlåtelse för, men gjorde det ändå. Det hjälpte inte. Jehovas vittnen kom på visit en dag och menade att det var djävulen som hade öppnat en kanal till mig. Anledningen skulle vara att jag hade läst en bok om indisk psykologi.

Jag sökte efter svar överallt, men hittade ingenting. När jag till slut hittade en spiritualistisk förening och kontaktade dem, hade jag hoppats på att få lite vägledning om hur jag skulle hantera det hela, men rådet jag fick var i stället att föreställa mig att jag hade en ”ostkupa på huvudet”. Då skulle de onda andarna inte kunna nå mig.

Jag skrev till mediet Astrid Gilmark.
Foto: Astrid 1963, Uppsala museum

Jag var visserligen ung och rädd vid den här tiden, men inom mig kände jag att de här religiösa föreställningarna jag mötte från olika håll var ganska märkliga. Jag började känna mig trött på all religiös övertygelse och hade inte den minsta lust att gå med i spiritualisterna och föreställa mig en ostkupa på huvudet, heller. Jag skrev ett långt brev till Astrid Gilmark. Om någon kunde ge mig råd, så var det hon, tänkte jag.

När svarsbrevet kom var det hennes make som skrev brevet och jag fick veta att Astrid hade varit tvungen att gå under jorden och bodde nu på okänd ort, då hon under lång tid blivit förföljd av religiösa grupper.  Jag insåg att jag var helt ensam. Ensam är inte alltid stark, men om jag bara kunde hitta vägar att själv kunna kontrollera min medialitet så kunde jag kanske lära mig att leva med det?

Lärde mig leva med det

Ordet intuition kommer av latinets introire som betyder ”att gå inåt”. Den intuitiva förmågan har vi alla. Det är en slags insikt i stunden som går bortom förnuftet och som förmedlas från vårt undermedvetna. Intuitionen finns där ständigt men för att bli en fruktbar kraft i våra egna och andra människors liv behöver den intuitiva insikten kombineras med logiskt tänkande. Att gå omkring här på jorden och hela tiden känna på sig saker, att känna in hur andra varelser känner sig och vad de behöver är till ingen hjälp, vare sig för den inkännande personen eller hans/hennes omgivning om man inte känner att man har kontroll. Jag bestämde därför att jag skulle lära mig att ta kontroll över min mediala gåva/förmåga. Varsel och sanndrömmar ville jag inte ha. Jag ville själv bestämma när jag ”öppnade” och när jag ”stängde” för den intuitiva förmågan.

Jag började utforska hur förmågan fungerade genom att be människor i min omgivning att skriva eller rita saker på ett papper, lägga ned arket i ett kuvert och sedan skulle jag, utan att se vad som fanns inuti, beskriva vad som ritats/skrivits. Det fungerade väldigt bra. Jag minns en gång när en person hade ritat en cirkel och vikt pappersarket på mitten. Jag beskrev cirkeln som en halvmåne eftersom teckningen var vikt på mitten för det var så den såg ut för mig. Från detta gick jag över till att läsa av föremål. Genom att hålla ett föremål – en ring, ett armbandsur eller något annat i handen, kunde jag berätta om personens liv. Vissa föremål hade mer att berätta än andra. En ny klocka exempelvis, hade ingen historia alls. Att läsa av föremål kallas psykometri (själsmätning på latin) och jag kände med tiden att det var begränsande. Jag behövde inga ”redskap” som föremål eller kortlekar och behövde inte heller vara fysiskt nära personen som vägledningen gäller. Ju mindre jag vet om personen desto bättre fungerar det och det spelar ingen roll om vi är hundratals mil ifrån varandra eller om vi sitter i samma rum.

Det har nu gått trettiofem år sedan jag började hjälpa människor genom medial vägledning och den förmågan/gåvan har aldrig varit till belastning, bara till glädje. Under senare år har jag utbildat mig för flera duktiga lärare och blev certifierat medium 2011.

Under sommaren medverkade jag i radioserien Häxmorden i P1 och ni som lyssnade till slutet kanske undrar om jag nu ska läsa till präst? Jag har läst teologi i många år på universitetet och funderade en tid om jag kanske ska bli präst, men vid närmare eftertanke insåg jag att det inte skulle bli så bra, varken för kyrkan eller mig, så jag hoppar över det 🙂

Birkan Tore, en av mina lärare genom åren

Offer eller förövare?

Under sommaren medverkar jag i programserien ”Häxmorden” i Sveriges Radio P1. Första avsnittet, ”Offer eller förvare?” finns att lyssna på här

Foto: Sveriges Radio

Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid. Här berättas historien om vad som hände och hur det kunde ske. Hur gick det till när staten mördade hundratals kvinnor, i det som kallats det värsta justitiemordet i svensk historia? Men det är också jakten på vår egen släkthistoria, som kanske också är din.

Avsnitten sänds på tisdagar varje vecka klockan 14.30 med start 29 juni. Häxmorden finns även att lyssna på i Sveriges Radios app.

I morse medverkade journalisten Gustav Asplund och jag i P1-morgon i Sveriges Radio. Inslaget finns att lyssna på här.

Foto: Helena Bure Wijk

Ett finntorp på en höjd i Valdemarsvik

Mycket är ännu okänt om de finska nybyggare som bosatte sig i Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Att det har funnits skogsfinska bosättningar det vet man, men det finns tyvärr väldigt få anteckningar om de finska familjer som en gång levde där. Att det även har funnits finska nybyggare i Östgötaskärgården var helt okänt för mig, tills jag nyligen upptäckte att min mormors mormors mormors farfars mamma föddes i finntorpet Slätvik i Valdemarsvik, Tryserum.

Grönskande skog och kala klipphällar

Valdemarsviken är ostkustens enda fjord och området är både kargt och grönskande med skogsmark och kala klipphällar som vänder sig mot det öppna havet. Torpet Slätvik låg på sin tid i Gryts södra skärgård men har idag ersatts av ett modernare hus. På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför levde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Dottern Ingeborg föddes i finntorpet år 1694.

1024px-Harstena13
Harstena i Gryts skärgård, Valdemarsvik Foto: Einat Spetz

De första bosättarna

Jag vet ännu inte till vilken finsk släkt Lars i Slätvik hörde. Inte heller varifrån i Finland släkten härstammade, men källorna bekräftar att Östergötlands skärgård en gång i tiden var livligt trafikerad. Den danske kungen Valdemar Atterdags farled mellan Danmark och Estland, via Finland, passerade genom Gryts och S:t Annas skärgård i Östergötland. Uppfattningen att det ursprungligen var människor från andra sidan Östersjön som först befolkade skärgården har funnits länge och det finns en gammal bevarad berättelse om de första bosättarna på ön Harstena i Gryts skärgård.

Carl_Blechen_-_Stürmische_See_mit_Leuchtturm
Målning: Carl Blechen cirka 1826

En stormig natt

En stormig natt kom en båt drivande på havet utanför östgötaskärgården. Eldarna som brukade vara tända på stränderna till varning hade slocknat i stormen och skutan tumlade nu planlöst omkring på det svarta havet. Till slut stötte båten på grund och började att ta in vatten. Besättningen ombord trodde nu att slutet hade kommit, men man lyckades på något sätt ta sig i land på en obebodd ö. När morgonen grydde hade båten sjunkit till botten och kunde inte längre bärgas. De finnar som färdats ombord på båten kunde nu inte ta sig från ön så de var tvungna att göra sig hemmastadda där. Det fanns gott om fisk, säl och sjöfågel som man livnärde sig på.

Det sägs att öns nuvarande befolkning härstammar från den finska besättning som en natt drev iland på ön och långt in i tiden talades där en dialekt som skilde sig från den östgötska dialekten. Den påminde snarare om åländsk eller finsk dialekt. Namnet Harstena kan ha uppkommit från finskans ”harju” som är benämningen på kam, ås eller krön.

Harstena fiskeläge Bild: Waldemar Bernhard

Även andra platser i Östergötlands skärgård bär namn efter de finska nybyggare som en gång levde där. Finnaracke (Findrakö) i Gryt minner om de finska nybyggare som en gång levde där och betyder ”Finnes raka fura”. De skogsklädda och klippiga öarna Norra Finnön och Södra Finnön i Gryt och S:t Anna delas genom Finnfjärden. Här finns även fiskeläget Finnkrogen (finnkroken/finntarmskrogen) som minner om de första nybyggarna.

På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför torpet Slätvik bodde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Foto: Hemnet

 

Källor: Egen släktforskning och ”Finnarnas historia i Östergötland” av Harri Blomberg

Förkortningar i kyrkböckerna

Gerard_van_Honthorst_001
Målning av Gerhard van Honthorsts 1622

När man släktforskar och söker i de gamla källorna stöter man ofta på märkliga förkortningar som kan vara svåra att tolka. Förkortningen ”abs” användes förr för ”absolution”, en kyrklig ritual som den ogifta modern genomgick efter förlossningen, då hon blev förlåten för sina synder.  Anteckningen ”ej abs” i kyrkboken betyder att den ogifta modern inte fått någon sådan förlåtelse.

Min morfars mormor födde flera barn utom äktenskap men blev inte kyrktagen. Noteringen ”ej abs” i församlingsböckerna följde henne livet ut.

I bland stöter man på förkortningen ”b.f.ä.” vid en persons namn. Förkortningen betyder ”barn före äktenskapet” och tyder på att barnet fötts innan föräldrarna hunnit ingå äktenskap. Förkortningen ”b:sf.ä.d.” betyder ”bådas före äktenskapet dotter” och visar att båda föräldrarna fått detta barn före äktenskapet, till skillnad mot ”d. h:s oä. före äkt.” som betyder ”hennes oäkta före äktenskapet”. En annan förkortning som ibland användes för barn som fötts före äktenskapet var ”s./ante n” – ”Son ante nuptialis”, som betyder ” son före äktenskap”.

Riksarkivet har sammanställt en användbar lista med förklaringar till många av de förkortningar man ofta möter i kyrkböckerna. Du hittar hela listan här.

 

Tietäjä

Tietäjä Väinämöinen, målning av Robert Wilhelm Ekman 1866

Eftertraktade och behövda

Vismännen Pål Andersson och Christian Göransson var populära och eftertraktade för sina övernaturliga förmågor i norra Sverige under 1600-talet. Även om kyrkan avskydde vismännen och kallade dem ”djävulens instrument” så såg de själva på sin verksamhet och sitt ”kall” med helt andra ögon.

De finska vismännen (tietäjä) ärvde förmågan inom sin släkt då de gamla magiska riterna och runorna/sångerna förmedlades från far till son (och av mor till dotter). Vissa familjer ansågs därför vara ”vismans släkter”. De troddes ha förmågan att kunna bota sjukdomar och att avvärja ont, som medhjälpare till den Högste. I deras föreställningsvärld kunde det onda vara pålagt av illasinnade människor eller av Gud. Det senare, jumalantauti, avstod man helt från att försöka avvärja/bota.  ”Duger inte mina händer, duger säkert Herrens händer! Passar inte mina fingrar, passar säkert Herrens fingrar! Flinkare är Herrens fingrar, mjukare är Herrens händer ”. (Kalevala, fyrtiofemte sången)

Foto: Helena Bure Wijk

Behövda och fruktade

Övernaturliga förmågor var, förståeligt nog, väldigt eftertraktade i en tid då få människor hade möjlighet att uppsöka en läkare för sina krämpor och problem. De trollkunniga vismännen- och kvinnorna var behövda men de var även fruktade. Till vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön, Medelpad, reste människor långa vägar för att få hjälp. Om man hade tur kunde man stöta på honom då han var ute på någon av sina många resor och då få konsultation direkt, mot en summa pengar. Anteckningar om vismannen Pål Anderssons förmågor har bland annat hittats i Långskogs finnby och Hampura finnby i Orsa. Han hjälpte en bonddotter från Järvsö i Hälsingland med en speciell ”kärleksmedicin” som hade förmågan att väcka kärlek. Pål var omtalad för att kunna bota sjukdomar och tillintetgöra spåsändningar och trollskott som andra trollkunniga hade sänt mot sina offer. Han ansågs ha förmågan att återfinna stulet gods och kunde även peka ut tjuven.

Prästerna i Järvsö var väldigt skrämda av Pål Anderssons övernaturliga förmågor och kallade honom ett ”diabolicum instrumentum” (djävulens instrument). Han anklagades för att ”skapa stor osed och galenskap i landet”. Det man kanske skrämdes mest av var att vismännen hade allmogens fulla förtroende. Prästerna ville gärna straffa de människor som sökte hjälp hos de finska vismännen, men det var svårt att genomföra. En av de anklagade som fått hjälp menade att det var ”troligare att vismannen fått sina krafter från Gud, än från djävulen, eftersom djävulen uppenbarar och röjer inte gärna tjuveri”.

Foto: Helena Bure Wijk

Anfadern Christian Göransson ”finne” i Forsed, Ytterlännäs, Ångermanland var en visman som ansågs kunna bota sjuka, peka ut tjuvar och ”trolla” tillbaka stöldgods. Liksom Pål Andersson från Stormörtsjön reste Christian runt i norra Sverige och hjälpte människor för några mark per uppdrag. En bonde hade anlitat Christian för att få hjälp att återförskaffa tobak som stulits från honom. Bonden hade av vismannen blivit lovad att stöldgodset skulle vara tillbaka inom 14 dagar och han hade betalat tre mark för uppdraget. Men efter en vecka hade endast en del av tobaken återförts till ägaren. Detta trots att Christian vänt sig till vismannen Pål för att få hjälp.

I domboken framgår det att flera andra bönder hade sökt Christian Göransson för ”trulldomshielp”. En trumslagare hade blivit botad då han ”var illa fogad i sin mun”. Christian hade sagt till mannen att ”låta hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan sig med den lagen tvetta och basa för elden”.

Vismanssläkt

Vismannen Christian Göransson var son till Göran/Gierland ”finne” (anteckning om släktnamn saknas) som var nybyggare i Graninge i Ångermanland tidigt 1600-tal.

Vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var gift med Margareta Persdotter Porkka f.1611 i Hassela, Hälsingland, dotter till Peder Pedersson Porkka f.1575 i Sikajokka, Österbotten och Helena Andersdotter Tarvainen f.1585. Helena Tarvainen var dotter till Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax.

Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var son till Anders Pålsson Laininen f.1575 i Rautalampi och Malin Persdotter Tarvainen f.1575 i Kölsjön, Hassela. Malins farfar var Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax. Vismannen Pål Anderssons farfar var nybyggaren Pål Andersson Laininen (eller Luuainen) f.1550 i Rautalampi och Margareta Pålsdotter f.1545.

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Richard Gothe, Wallenberg&Bondesson, Maud Wedin, egen forskning

Samme anfader på flera grenar

När jag hjälper släktforskare att bygga släktträd får jag ibland frågan varför samme ”gube” dyker upp på flera släktgrenar i trädet. Vid första anblick kan det verka som om släktforskningen inte stämmer, men det här fenomenet är ganska vanligt och kallas anförlust. Anförlust uppstår när släktingarna har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.

Även om det också längre tillbaka i tiden var förbjudet att gifta sig med nära släktingar så gjorde man det ändå, främst med syftet att behålla egendom inom släkten. I Vånga, Östergötland, där bergsmannafamiljerna bodde en gång i tiden, gifte man sig ofta med kusiner för att behålla gruvor och hyttor inom familjen och detta har medfört att många nu levande Vångabor som släktforskar har ganska få personer i sin antavla, men dessa personer förekommer flera gånger i släktträdet. Släktgiften har längre tillbaka förekommit i Sverige, speciellt inom vissa grupper.

Bergsmansgård som finns att besöka på Vallby friluftsmuseum i Västerås.
Foto: Helena Bure Wijk

Jag har hittat en bergsman som är min anfader på två släktgrenar i Östergötland samt Pål ”finne” i Ångermanland som är min anfader på flera släktgrenar. Dessa kusingiften skedde i början av 1600-talet så förhoppningsvis har det inte blivit några bestående men då ingen har gift sig inom släkten sedan dess.

Värre var det för Karl II av Spanien…

Karl II av Spanien. Målning av Juan Carreño de Miranda


Kung Karl II av Spanien, Neapel och Sicilien som även kallades Karl den vansinnige, tros ha fått genetiska defekter på grund av långvarig inavel i släkten. Det sägs att hans syster gifte sig med sin morbror och Karls mormor var också hans faster. Inom vissa adliga ätter och kungahus har släktgiften varit vanligt förekommande då man ansåg att det var ett bra sätt att behålla jordegendomar, gods och gårdar inom släkten. Nackdelen med ett sådant inavelssystem är att det kan bidra till genetiska defekter.

Att samme ”gube” dyker upp på flera grenar i släkten beror alltså på det som kallas anförlust. Anförlust i släktträdet uppstår när släkten på vissa grenar består av ett färre antal personer på grund av giften inom släkten och beror på att en anfader/anmoder har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.

Finska anor i Norge

Gammalt finnetorp i Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Att släktforska är fantastiskt roligt men kan ibland vara oerhört frustrerande. Speciellt, om man som jag, söker rötter till de östfinska anfäder och mödrar som en gång i tiden bosatte sig i Ångermanland.

Släktnamnet var oerhört viktigt för skogsfinnarna och visade vilken grupp man tillhörde. Namnen bildades efter klanledarens förnamn, tillnamn, yrke, utseende eller hemort, exempelvis släktnamnet Hakkarainen som betyder stenhuggare och Karjalainen som betyder karelare. Men de östfinska nybyggare från Savolax som bosatte sig i Ångermanland i slutet av 1500- och början av 1600- talen förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast förnamn och ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och har resulterat i att jag och många andra släktforskare har släktträd med många Pål, Grels, Henrik och Eskil ”finne”, som vi inte kan forska vidare på. Inte heller går det att hitta deras finska släktnamn.

De finska nybyggare som kom till finnskogarna i Värmland och norska Hedmark är lyckligtvis mycket väl dokumenterade. En stor del av dagens befolkning i Hedmark är ättlingar till de finska nybyggare som en gång i tiden slog sig ned där och man är stolta över sitt arv. Man har kartlagt sina rötter med hjälp av DNA-test och lyfter fram den skogsfinska kulturen genom att anordna årliga marknader och sammankomster där de gamla skogsfinska traditionerna, hantverk och mat står i fokus.

Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Liitiäinen i Hedmark

Släkten Liitiäinen (som jag härstammar från) tycks ha kommit till Hedmark, Norge via Gästrikland, Sverige, i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget, Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget.

Om Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen finns många berättelser. Ingeborg föddes 1720 i Gravberget, Våler, som dotter till Henrik Andersen Liitiäinen och Anne Mortensdatter. Hon fick flera barn utom äktenskap och kom att bli omtalad som ”Ingeborg løskone”. När hon födde sin andre son utom äktenskap 1742 antecknades följande:
”Ingeborg Henricksdaatter i Graffbberged stevnet for å forklare hvem som er far til det andre barnet hun, som ennå ikke er gått til Guds bord, nestleden høst fødte til verden. Hun skal ha utlagt ektemannen Henrik Mortensen Grafberged, som har sin hustru i live, for barnefar. Ingeborg er også stevnet for andre leiermål i sin ungdom, Utsatt”.
(Källa: Morten Nasch Sandvold)

Barnafadern(fäderna?) tycks ha varit gifta män i trakten och Ingeborg blev hatad av många, speciellt av de gifta kvinnorna som såg henne som ett hot. Det har berättats att kvinnorna i Gravberget tvingade bort henne och att hon därför bosatte sig under ett liggande stenblock, en bit ovanför bebyggelsen i Gravberget. Enligt denna vandringssägen var det också där hon födde sonen Daniel år 1741. Ingeborg dömdes sedermera att flytta därifrån och tillsammans med barnen begav hon sig till en ny sten, vid Haldammen, Gravberget.

När Ingeborg dömdes att flytta från sin bostad under stenen i Gravberget, har det berättats att hon flyttade till ett stenblock nära Haldammen. Det som i dag finns kvar av stenen kallas ”Ingeborgsteinen”, 3-400 meter från Haldammen, längs vägen mot Haltorpet. Foto: Nils Erik Iversen

Vill du också söka dina rötter i Norge?
Digitalarkivet är en fantastisk tjänst där man kan söka i kyrkböcker och andra handlingar helt gratis.

Gruvarbetare i Dannemora

Dannemora_Elias_Martin_1700
Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800

Öregrundsjärn av högsta kvalitet

I Dannemora gruvor i Uppland bröt man  järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.

Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.

Gryttjom_7097.tif
Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan

Gruvdrängar- och pigor i Dannemora

Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.

Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaf f. 1843,  och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.

Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna

Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.

Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.

Farlig arbetsplats

Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.

På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.

 

 

 

Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning

När sommaren är som vackrast

Foto: Helena Bure Wijk

Nu är sommaren som allra vackrast. Ljuset. Dofterna. Grönskan. Det är så bedövande vackert alltsammans men jag kan inte låta bli att känna ett litet, litet sting av vemod nu när ljuset redan har nått sin höjdpunkt genom sommarsolståndet, som inföll härom dagen. Men sommaren har bara börjat och framför oss väntar många härliga och ljusa dagar.

Vår älskade kisse Esther stortrivs på den inglasade balkongen i söderläge och tillbringar mycket tid där, bland diverse tomatplantor och andra växter.

Älskade katten Esther


Hon verkar stortrivas i den växthusliknande värmen, men under värmeböljan var vi tvungna att försöka skydda den envisa kissen med ett provisoriskt ”parasoll” då hon ville vara på balkongen trots att det var minst 40+ i solen.

Balkongen påminner förresten numera om en djungel sedan jag råkade plantera alltför många fröer med högväxande tomatplantor i våras (när jag glömde att sätta på mig läsglasögonen). Mängder av klasar med små tomater kan skymtas bland grenarna.


Nu närmar vi oss midsommar då natten är som ljusast och vackra små blommor växer på ängarna. Enligt gammal tradition får man veta vem man ska gifta sig med om man plockar sju eller nio sorters blommor på midsommarnatten och sedan lägger blommorna under huvudkudden. I drömmen kommer svaret. Jag måste erkänna att det där inte alls har fungerat för mig, men envis som jag är ska jag göra ett nytt försök på fredag.


Veckan efter midsommar, på tisdag 29 juni sänds första delen av Häxmorden i Sveriges Radio P1, klockan 14.30.
I juni år 1675, för 346 år sedan, avrättades många människor för trolldom i Torsåker, Ångermanland. Många av de avrättade var mina och många andra, nu levande människors anmödrar. Häxmorden i P1 där jag medverkar är en True crime-serie av journalisterna Gustav Asplund och Moa Soltanian Magnusson som tar sin början i 1600-talet och kopplar dåtid till nutid. Dokumentärserien Häxmorden sätter nytt ljus på häxprocessernas blodiga historia då hundratals människor i Sverige och var femte kvinna i Torsåker, Ångermanland avrättades för brott de inte hade begått.

Om du är morgonpigg och vill lyssna så medverkar Gustav Asplund och jag i P1-morgon i Sveriges Radio på onsdag 30 juni cirka klockan 06.40.

Önskar er alla en fin och glad midsommar!



Velgunaho – en mystisk plats

Foto: Helena Bure Wijk

Poltergeistfenomen och väsen som bodde under golvet

Röjden i södra finnskoga, Värmland har länge varit omtalat för mystiska fenomen och även spökerier. Gården Velgunaho drabbades av säregna poltergeist-spökerier i början av seklet 1900 och det har berättats att väggfasta bänkar och möbler förflyttade sig som av en osynlig hand, liksom porslin och husgeråd som flög omkring i luften. Stenar kastades mot besökare och alla djuren släpptes ut från ladugård och hagar, som av osynlig kraft.

På gården Velgunaho bodde vid denna tid en familj bestående av Marit, Henrik och Brita. Marit var blind och det har berättats att hon kände på sig när spökerierna startade och hon varnade omgivningen med orden: ”Nu kommer de små igen”. Marit brukade mata dessa väsenden, som tydligen bodde under golvet, med brödmulor, som hon petade ned från sängkanten.

Tvingades att riva huset

På hösten 1900 blev de spökliga fenomenen så påträngande att familjen bestämde sig för att riva huset. Det finns många äldre (och även nutida) ögonvittnesskildringar vad gäller Velgunahos spökerier. Det berättas bland annat om en man från missonsförbundet som försökte välsigna platsen då bibeln plötsligt slogs ur hans hand, en tullare som som såg hur en trebent kaffekokare flög iväg så att kaffesumpen yrde. Strax därpå såg han en stor säng flyttas omkring för att slutligen ställas på ända.

Här kan du läsa Margareta Gullström-Linders fina berättelse om människorna som bodde på gården Velgunaho en gång i tiden.

Hitta till Velgunaho: Resterna av gården ligger cirka 500 meter norr om byn Röjden, mellan Bjurberget och Falltorp nära den norska gränsen.

Mosätt och Glissjöberg i Härjedalen

Vackra Härjedalen i Norrlands inland gränsar till Dalarna, Jämtland, Norge, Medelpad och Hälsingland. Härjedalen, eller Herjárdalr, som området kallades förr, var ursprungligen norskt och ingick i Trøndelagen. Först år 1645 blev Härjedalen svenskt.

Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga.
Skulptur av Lars Widenfalk


Enligt historiska källor var Heriulfuer hornbriotr (Härjulf Hornbrytaren) en av de allra första bofasta norrmännen i Härjedalen. Området hade tidigare varit flitigt besökt av jägare, fiskare samt herdar som förde en mer nomadiserande tillvaro.

Jag har djupa släktrötter i Härjedalen, bland annat i den lilla orten Mosätt och i Glissjöberg. Glissjöberg betyder ”Glittrande sjön vid berget” men enligt sägnen finns också en annan bakgrund till namnet. De första invånarna bosatte sig först i Mosätt där jorden var frostnupen och svårodlad. Man flyttade därför till en plats vid en närliggande höjd och snart upptäckte man att grödorna växte bättre där. ”Se, det börjar glise (spira) på bärga” sade fadern till sin son och därav uppkom namnet Glissjöberg.

Linsells kyrka
Foto: Johnny Blästa



Anfadern Per Tholsson f.1720 var byggmästare och bildhuggare i Mosätt och var bland annat ansvarig för uppförandet av kyrkan i Linsell, Härjedalen. Per snidade även kyrkans dopängel och byggde bänkinredning samt predikstol. En av Per Tholssons söner, Nils, tog namnet Lindström och blev konstnär och målarmästare i Gävle. Enligt flera berättelser var det Nils som tog det första initiativet till potatisodling i Mosätt. I Gävle hade Per nämligen sett dessa mättande och nyttiga ”pärer” (potatis på jämtska) växa och skickade så några potatisar hem till föräldrarna i Härjedalen, samt en målning som visade hur potatisväxten ser ut när den har kommit upp ur jorden.

Kvinna skördar potatis. Målning av Vincent Van Gogh, 1885

Mina tidigare inlägg om släkten i Glissjöberg

Anfadern Jon och hustrun Annika kom vandrande till Glissjöberg från finska Österbotten på 1500-talet. Om ”Rems-släkten” i Glissjöberg kan du läsa i ett av mina tidigare inlägg.

Farfars morfar Torsten Kornberg var stenarbetare i Norge innan han kom till Glissjöberg. På faderssidan härstammade han från stenhuggarsläkten Hakkarainen. På 1880-talet köpte han en bit inrösningsjord i Glissjöberg och byggde där familjens hus. Medan Torsten byggde huset bodde hela familjen i en lada. Här kan du läsa mer om familjen Kornberg i Glissjöberg.

Farfars morfars far Jon Mattisson från Glissjöberg tillbringade sina sista år på Sveriges sista leprosorium i Järvsö. Mer om det kan du läsa här.

Norske gutter i familien

Teckning: Grueboka, 1949

I norska Grue, Hedmark ligger gården Sorknes där mina förfäder levde en gång i tiden. Sorknes, som gränsar mot Hof i norr och mot Stemsrud i söder är den äldsta gården i området och var under vikingatiden en enda stor gård som kom att delas upp i flera mindre gårdar – Nord-Sorknes och Sø- (och Mellom-) Sorknes. Vid uppstyckningen uppkom även gårdarna Dal och Toverud.

Farfar Gustaf

Gårdarna ödelades av pesten

Sorknes var ett kronogods fram till år 1312 då kung Håkon V skänkte gården till sin oäkta dotter Agnes. När pesten slog till i bygden 1350 ödelades Sorknes och andra gårdar i området. Det var först under 1600-talet som man så smått började att befolka gårdarna i området igen och Sorknes kom att delas upp i flera mindre bruk, ”stuer”. Den här speciella uppdelningen mellan flera gårdsägare var särskilt utmärkande på Sorknes, där det har berättats att det till slut var så många brukare, som bodde så tätt inpå varandra, att ”sju gard-kjerringer kunne sitte med spinnerokken utafor hver si stue og prate sammen”. (Sju granntanter kunde sitta med sina spinnrockar utanför sina hus och samtala med varandra)

Gården delades upp så mycket och så tätt att sju gard-kjerringer kunde sitta och samtala med varandra.
Foto: Grueboka (1949)



Mellom-Sorknes

Till Mellom-Sorknes kom anfadern Tosten Knutsen i början av 1600-talet. Tosten var son till Knut Kalgarden från Arneberg, Hof, Hedmark. Tosten hann bruka gården i ungefär tio år innan han avled omkring 1620 och hans söner, Knut och Ola tog över gården. Till en början brukade bröderna gården gemensamt då man samsades om att sköta gården något år i taget. Sonen Knut var äldst och hade rätt att ta över hela gården men han beslutade sig för att dela lika med sin lillebror Ola. I ett brev från 1631 står det att Knut går med på att överlåta till ”min kjære broder og hans arvinger det halve åsete, nemlig den halve del udi hus, ager og eng, skog og mark, fiskevan nog fegang – for 36 riksdaler”. Mellom-Sorknes kom härefter att delas upp i två gårdar – Nystua och Nordgarn (Noggarn). (Knut gav sin lillebror hälften av hus, åker, äng, skog och fiskevatten)

Ola Tostensson på Noggarn

Min anfader Ola Tostensen f.1631 fick, tack vare sin äldre broder gården Noggarn att bruka och förvalta. Det verkar ha gått bra för Ola. 1657 hade han 2 hästar, 22 kor, 20 får och 5 grisar. Ättlingar till Olas tre barn kom att stanna på Sorknes och omgivande gårdar i många generationer. Olas barnbarn, Torsten f.1700 kom sedermera till gården Sønsterud i Åsnes, Hedmark. Tosten Knutsens ättlingar stannade kvar i Norge, förutom den släktgren som jag tillhör, som kom till Sverige och Härjedalen i Jämtland på 1880-talet.

Gammal lada på Noggarn (Sorknes)

Flera hundra år senare

Våren 2016 gjorde jag ett autosomalt DNA-test hos företaget Family Tree DNA. I många år hade jag suttit och ”knåpat” med släktträdet på min farfars sida och hade kommit långt tillbaka vad gäller namn och årtal, men att släktforska i bygder man inte känner till och i andra länder, är svårt. Farfars morfars släkt kom från Norge och det är så svårt att få en bild av hur det var på den tiden, var platserna låg och hur människorna levde, när man aldrig själv har varit där.

Sonsterud, Åsnes


När mitt DNA-resultat kom kunde jag inte i min vildaste fantasi drömma om att jag snart skulle få kontakt med en släkting i Norge som skulle ta mig till alla dessa platser och berätta hela släktens historia och mycket mer! Men i Norge fanns min tiomänning Nils Erik, som liksom jag är en hängiven släktforskare. I början av år 2016 hade Nils Erik gjort ett likadant DNA-test hos Family Tree DNA som jag och snart kom vi upp i varandras lista över DNA-matchningar, som ”3th-5th cousins” (som delar 45 centiMorgan).


När jag hittade Nils Erik och insåg att han måste vara ättling till anorna i Hedmark, Norge så kastade jag mig över datorn och skrev ett mejl till honom. Vi hittade väldigt snart våra gemensamma anor på gårdarna Sorknes och Sønsterud och våren 2017 reste jag till Hedmark. Tack vare ett DNA-test fick vi lära känna varandra och det var en fantastisk upplevelse att tillsammans besöka gårdarna Sorknes och Sønsterud där bröderna, som kom att bli våra anfäder, en gång i tiden växte upp.

Nils Erik och jag
Källa: Ancestry

Källor: Grueboka II av Harad Hveberg (Grue kommune 1949), släktforskning Nils Erik Iversen, egen släktforskning

Pandemi med svåra följder

När Sverige drabbades av spanska sjukan sommaren 1918, insjuknade cirka 10 000 personer på kort tid men det var endast ett fåtal som avled, i den första vågen. Sjukdomen var ganska lindrig för de flesta och man trodde därför att den inte var så farlig. Men viruset återkom strax därpå i en muterad variant som var mer aggressiv. Det tillstötte nu oftare komplikationer som lunginflammation och vid årsskiftet 1918 – 1919 hade 27 000 svenskar avlidit till följd av sjukdomen. När pandemin till slut avklingade efter två år hade cirka 37 000 människor avlidit i vårt land och många av de som överlevde fick långvariga, eller bestående skador till följd av sjukdomen.

Sommaren 1918

Den 3 juli 1918 berättade svenska tidningar att den nya influensapandemin, spanska sjukan, närmade sig Sveriges gränser. Medicinalstyrelsen gav lugnande besked till Sveriges befolkning då sjukdomen ej ansågs vara av någon farligare karaktär. Man ansåg att de dödsfall som hade inrapporterats från Tyskland berodde på att de drabbade hade haft bristande motståndskraft. ”Några åtgärder för att förhindra sjukdomens spridande anser sig Medicinalstyrelsen ej kunna företaga, då den ej är af så farlig karaktär, att sådana kunna motiveras”.

I artikeln beskrivs sjukdomsförloppet som ett hastigt insjuknande med plötslig feber, värk i korsrygg då det rister i leder och muskler. ”Man känner strävhet i svalg och strupe och stark hostretning. Ofta uppträder snuva och ibland höra kräkningar och diarré till de tidigare symtomen. Sjukdomen går ganska snabbt över. Man får vara lite grand försiktig, inte minst under rekonvalescensen så att inga komplikationer tillstöta. Särskilt bör man akta sig att för snart ta i med intellektuellt arbete”.   

Hoppades att många skulle smittas, snabbt

Hösten 1918 diskuterade myndigheter i Sverige hur man skulle göra med de militära övningar som man planerat. Första utbrottet av spanska sjukan hade redan drabbat Sverige vid den tiden och man kände till att trängsel innebar större risk för att smittan skulle spridas. Man valde trots detta att inte ställa in.

Till Sveriges regementen kom stora grupper yngre män, ofta från landsbygden och man vistades tillsammans under samma tak under en längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet.

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade strax därpå i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

På regementet i Östersund avled nästan var tionde av de som insjuknade i spanska sjukan.

Av de cirka 117 500 värnpliktiga män som var inkallade vid svenska regementen 1918 – 1919 insjuknade 44 689 personer och 820 avled.

Gotland införde åtgärder

På Visborgsslätt, Gotland utbröt spanska sjukan den 23 september 1918. 1263 personer fanns samlade på regementet, men man vidtog tidigt åtgärder för att bekämpa pandemin. Bland annat bestämdes att det skulle vara minst en meter mellan sängarna. Hela logementet och samtliga stoppade madrasser skulle rengöras genom uppvärmning och torkning minst tre dagar innan manskapet kom. Kläder och sängpersedlar skulle desinfekteras och vädras i solsken några dagar.

Längre fram i pandemin utökades restriktionerna. Man införde permissionsförbud och skärpte renhållningen. Om någon insjuknade kunde man besluta att utrymma lokalerna och därefter städa dem grundligt. Om någon insjuknade på logementet så blev personen inte friskskriven förrän han varit feberfri i minst två dygn. Han fick inte heller delta i praktiska övningar under en vecka därefter. Gotland införde även permissionsförbud och inskränkningar vad gäller besök av familj, släkt och vänner för den värnpliktige. Den personliga hygienen var ytterst viktig och handlade bland annat om noggrann handtvätt och att hålla munnen fri från orenheter genom tandborstning och gurgling.

På Gotland förde man även hälsoregister över de värnpliktiga som insjuknade i spanskan. De sjuka skulle inte stanna kvar på logementet, de skulle helst vårdas på militär- eller epidemisjukhus. Skyddsmasker som bestod av gasväv, som placerades framför näsa och mun, eller ”bomullstappar” av lämplig storlek, som placerades i varje näsborre, användes av regementets sjukvårdspersonal och av de personer som kom i nära kontakt med sjuka. Trots att fler än 700 personer insjuknade där under pandemin var det endast fyra personer i manskapet som avled.

Influensapandemi med svåra följder

I dag vet man att influensaviruset H1N1 som orsakade spanska sjukan till stor del liknar fågelinfluensaviruset, men vid tiden för pandemins utbrott hade läkarvetenskapen just upptäckt bakterien och man antog därför att denna sjukdom orsakades av en bakterie.

Spanska sjukan-viruset drabbade främst unga friska och annars starka individer mellan 18 och 35 år. Det luriga med viruset var att många som drabbades insjuknade i sekundära bakteriella infektioner och fick allvarliga lungförändringar. Många drabbades av meningit, bronkit och svår diarré som en direkt följd av viruset och gravida kvinnor som insjuknade riskerade att få missfall.  

Insjuknandet skedde ofta snabbt och de drabbade kunde få mörka fläckar på huden som spred sig till ansiktet och som gjorde att ansiktsfärgen mörknade till en brun-violett hudton. Många avled hastigt inom endast några dagar av lungödem. För andra var sjukdomsförloppet mer smygande. Det som börjat som en influensa förvandlades efter någon vecka till svår lunginflammation. De svårt sjuka hostade blod och fick svåra andningsproblem som har beskrivits som att de drunknade i vätska. Vid obduktioner av avlidna såg man att många offer för spanska sjukan uppvisade svampaktiga, bakterieangripna lungor.

Mot spanska sjukan fanns inga botemedel. Antibiotika, som hade kunnat ha effekt på de sekundära bakteriella tillstånden, fanns inte på den tiden. I stället ordinerades våta omslag och konjak.

Efter pandemin  

Det är känt att infektioner kan påverka nervsystemet och ge upphov till långsiktiga konsekvenser. Redan på 1700-talet kunde man se att epidemier orsakade ökad förekomst av psykisk sjukdom som schizofreni.

Många av de som insjuknade i spanska sjukan drabbades av svåra komplikationer. De psykiatriska följderna – trötthet, ångest och melankoli – var påtagliga. Antalet inlagda patienter på norska mentalsjukhus ökade sexfaldigt från år 1819. Även självmorden ökade med cirka 60 procent i både USA och Sverige mellan åren 1919 och 1921.

Sjukdomen Encefalits lethargica, europeisk sömnsjuka, ökade kraftigt och kom att bli en global epidemi efter spanska sjukan. Man beräknar att cirka en miljon människor drabbades av sjukdomen mellan åren 1919 och 1928. Av dessa avled en halv miljon människor. Tillståndet orsakade bland annat psykisk trötthet, huvudvärk, fördröjd motorik och ibland även koma. Många som överlevde sjukdomen kom att tillbringa återstoden av sina liv på institution.

Även Parkinsons sjukdom samt ökad risk att avlida i denna sjukdom drabbade överlevarna från spanska sjukan i högre grad. Viruset H1N1 som gav upphov till spanska sjukan har visat sig kunna utlösa en inflammation i hjärnan som leder till förlust av de dopaminproducerande cellerna.  

Spanska sjukan som härjade åren 1918 – 1920 räknas som den värsta farsoten sedan digerdöden. Mellan 30 och 100 miljoner människor miste livet under sjukdomens tre vågor som spred sig över världen under några få år.

Oljemålning Metropolitan Museum, New York

 



Källor: Egen forskning, Sanna Meriläinen, Roots & Branches -Bloggen

Radera släktträd och släktbilder på internet enligt GDPR-lagen

Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur svårt det kan vara att radera släktträd och släktfoton som man har publicerat på olika släktforskningssidor. Tack vare en snäll och kunnig läsare som tipsade mig om GDPR-lagen har jag nu fått hjälp att radera vissa uppgifter som har funnits på internet i många år. Andra uppgifter har visat sig vara svårare att radera.

Geneanet raderade direkt

Geneanet har fler än fyra miljoner medlemmar och bygger på att medlemmarna delar med sig av släktträd och familjebilder. Ett premiummedlemskap ger tillgång till ytterligare möjligheter. Jag byggde ett släktträd på Geneanet för många herrans år sedan men min dåvarande e-postadress finns inte längre kvar och lösenordet har för länge sedan fallit ur mitt minne. När jag kontaktade Geneanet med en förfrågan härom dagen, om de kunde hjälpa mig att radera mitt gamla släktträd som har funnits offentligt på internet sedan 2004, så hade jag inga större förhoppningar. Men inom några timmar fick jag ett vänligt svar.

Man kan avsluta sitt konto på Geni, men aldrig radera sitt släktträd

Även My Heritage och Geni har svarat vänligt och snabbt på mina förfrågningar, men då GDPR-lagen inte omfattar anfäder-och mödrar längre tillbaka i tiden så kommer mitt träd på Geni (med diverse felaktigheter som jag inte kan ändra) att finnas kvar på internet. Man har hjälpt mig att radera vissa foton samt några profiler på nu levande släktingar. Alla andra uppgifter som jag mödosamt har forskat fram genom åren och har lagt in i trädet kommer att finnas kvar och mitt släktträd ”ägs” fortfarande av andra personer som har ”hakat” in i släktträdet.

Som engagerad släktforskare kanske man lägger in värdefulla personberättelser i släktträdet men dessa släktberättelser är inte heller ens egna om man inte kan bevisa att man har copyright på dem.

Man kan avsluta sitt konto på Geni, men aldrig radera sitt släktträd eftersom andra användare har ”hakat” in och blivit en del av samma träd. Jag önskar att jag hade vetat om detta när jag byggde mitt träd på Geni, men det finns naturligtvis ingen information om sådant när allt handlar om att så många som möjligt ska dela med sig av så mycket information som möjligt.

När jag avslutade mitt konto på Geni ”övertogs” mitt släktträd av andra personer och sedan dess har jag bara kunnat se på hur mina uppgifter, bilder och även felaktiga släktuppgifter ”valsar” runt i olika släktträd på internet och även som ”smarta matcher” på My Heritage. Jag har ingen möjlighet att ändra felaktigheterna eftersom det nu är Geni och My Heritage som äger mina uppgifter.

I e-postsvaret till mig hänvisar Geni till sina villkor som jag borde ha läst igenom mycket noga innan jag började bygga mitt träd. Där står det bland annat: ”If, however, you invite other Members to share your family tree on the Service, or agree to merge your family tree with another Member’s family tree on the Service (in either case, a ”Shared Family Tree”), then you agree that you will not delete Content in the Shared Family Tree except to correct inaccurate or offensive data”.

Har trasslat in mig i nya grenar

Här hade jag tänkt skriva ett inlägg om släktgrenarna till de okända fäder på 1800-talet som jag försöker att reda ut, men har istället trasslat in mig i en djungel av tomatplantor på balkongen.

Har ägnat nationaldagen åt att vattna alla törstiga tomatplantor på balkongen. Jag är alldeles novis på det här med odling men tänkte i våras att det skulle vara härligt med någon liten grön växt att pyssla om. Jag köpte påsar med allehanda fröer som jag glatt planterade i små krukor och efter någon vecka tittade små gröna skott fram…massor av skott, överallt.

Jag insåg då att det kan vara en bra idé att ha läsglasögon på när man köper och planterar fröer, för säkerhets skull. Skumögd som jag är, råkade jag köpa fröer med högväxande tomatplantor som kommer att bli närmare två meter höga. Plantorna är redan meterhöga och jag misstänker att balkongen kommer att se ut som en djungel framåt midsommar. Har lyckats adoptera bort två plantor till min mamma, men resten växer och frodas så det knakar här på balkongen…

Paprika eller Chili? Tiden får utvisa. Dumt att inte ha läsglasögon på näsan när man planterar fröer…

Den härliga värmeböljan har kommit med besked, så jag hoppar nog över kyrkböckerna just idag. Det är 35 grader varmt i lägenheten, men jag hittade en fungerande golvfläkt i garderoben. Nu sitter jag här och njuter av svalkande vindar. Önskar er alla en härlig sommar! ❤

Teckning: Helena Bure Wijk

Trolldomsprocesser i Östergötland

 

De anklagade

Allt började när en övernattande soldat en dag påstod att han hade sett några kvinnor flyga iväg under Skärtorsdagen. Nästkommande högmässa angav han dem. De tre gömde sig till en början i en grotta men deras gömställe avslöjades när kölden kom och de tvingades att göra upp en eld. Kvinnorna fängslades. Den yngsta av de tre skonades, men mamma och mormor kom att avrättas för trolldom.

De anklagade och sedermera dödsdömda kvinnorna 1617 var Lusse i Mullsäter, Ingrid i Rippestorp, Ingrid Göran Orres, Kirstin i Näs, Margareta i Eketorp, Elin i Näs, Ingrid i Gållbo och Kerstin i Tråbrunna. De arma kvinnorna var dömda på förhand och fängslades innan de avrättades. Elin i Näs var fängslad i närmare tre månader innan hon avrättades.

Vattenprovet

Det ökända ”vattenprovet” ansågs avslöja kvinnornas skuld efter de långa och många förhören. Man knöt ihop den anklagades högra tumme med vänster stortå och sedan vänster tumme med höger stortå. Därefter kastades den anklagade i ”Trollkärringegölen” och om hon kom att flyta var hon skyldig. Om hon sjönk friades hon från skuld. Man hade, för säkerhets skull, bundit rep om kvinnornas midjor och stod redo att hala in dem, om de mot förmodan skulle sjunka.

Ellisif Sjöholm som har vuxit upp i området menar att det i själva verket var i sjön Bleklången kvinnorna tvingades att utstå det hemska vattenprovet och att ”trollkärringeberget” i själva verket är en bergsknalle vid sjöns kant. Här finns en artikel i Katrineholms-Kuriren där hon berättar mer.

Avled efter tortyr

Lusse från Mullsäter vägrade att erkänna något brott och skulle därför efter vattenprovet ”pinas til enn sann bekennelse” genom tortyr. Den arma kvinnan avled och prästen visste inte riktigt vad han skulle göra med Lusse som ända in i döden hade förnekat alla anklagelser. Efter att prästen Bengt hade haft kontakt med Domkapitlet i Linköping fick Lusse begravas på en undanskymd del av Skedevi kyrkogård.

Tjudrades vid ringar och puttades utför berget

De övriga sju anklagade dömdes förmodligen till halshuggning och bål. Ellisif Sjöholm menar att kvinnorna tjudrades fast vid järnringar på berget. Som barn bevittnade hon en av dessa, numera sönderrostade ringar. På avrättningsdagen ville ingen, inte ens bödeln, komma i beröring med de föraktade och dödsdömda. Det har berättats att kvinnornas huvudlösa kroppar bands ihop, tre och tre och puttades sedan utför ett högt berg, med hjälp av träpinnar, ned till den brinnande elden.

Några år senare, 1620, avrättades ytterligare en kvinna och år 1699 dömdes och avrättades en man för trolldom och samröre med den onde.

Konstnärsliv i 1950-talets Stockholm

Foto: Helena Bure Wijk

Mamma Gun Britt Bures bok ”Där vildrosor blomma” tar sin början i 1930-talets Sverige, då en svår ekonomisk kris med stor arbetslöshet som följd, drabbade vårt land. Mina morföräldrar, som vid den tiden hade lyckats bygga upp en trygg tillvaro, tvingades lämna allt för att bege sig ut på landsbygden där arbete fanns. De kommande åren blev svåra för familjen. Den gemensamma framtidsdrömmen var grusad. Men trots stridigheter och svåra levnadsvillkor, fanns där ändå en förhoppning om försoning och en bättre framtid. I snårigheten spirar alltid hoppet.

På 1950-talet gifte sig mamma och flyttade till Stockholm där maken var konstnär. Familjen flyttade sedan till Spanien en tid. Här följer ett utdrag ur boken ”Där vildrosor blomma” som även kan läsas på mammas blogg med samma namn.

Mamma Gun Britt Bure 1955

Stockholm 1955

Nu stod lägenheten inflyttningsklar på Dalagatan i Stockholm. Vi var lyckliga. Ett rum och kök, halvmodernt med kakelugn, vedspis samt fristående gaskök av gjutjärn med två eldhärdar. Diskbänk av zinkplåt som skulle putsas blank varje veckoslut. detta gjordes med aska. En mässingskran satt högt ovanför den vita, emaljerade vasken med endast kallt vatten. Då spisen eldades fick vi varmvatten. Vattenklosett hade vi, en sådan där man drog i ett snöre, varpå en kaskad av vatten dundrade ljudligt.

Dalagatan i Stockholm. Foto: Holger Ellgaard

Utställningsateljén låg vid Västerlånggatan. Petra, som förestod konstnärerna. var alltid dem allt och allom. Hon hade en stor kännedom om konst och var en originell och trevlig person. Pratade mycket och rörde sig hela tiden. På huvudet hade hon en rolig, grön mössa, tudelad i mitten med två hängande, avsmalnande flikar där hon hade fäst små bjällror. Då hon rörde sig gav dessa ett svagt, klingande ljud ifrån sig. Petra beundrade Bengts konst mycket och föreslog en utställning. Ateljén bestod av två rum. Petra bestämde det mesta när tavlorna kommit på plats. Sits placerades en stol, hög som en piedestal i det ena rummet. Där skulle jag sitta, sade hon. Som en del av konstverket. Hon tog barnen i handen och försvann med orden ”Kommer strax!”. Hon försvann en trappa upp till sin bostad.

Dörrklockan plingade till och en gestalt fyllde hela dörröppningen. Personen måste böja sitt huvud framåt, ty han var en lång och ståtlig man, kungen. Det var verkligen Hans Majestät Konungen Gustaf VI Adolf som steg in! Där satt jag och i samma stund gjorde jag en ansats att stiga ned från stolen och göra en djup nigning, men Hans Majestät gjorde en hastig gest, ”Sitt, sitt” och fortsatte att titta på konstverken. Minuterna tycktes mig vara eviga. Då kungen lämnade utställningen hade han köpt flera alster.

Kung Gustaf VI Adolf

Våra närmaste vänner var Greta-Lena och Nancy, samt deras äkta män, konstnärerna Olle och Staffan. De gick också på konstakademin samtidigt som Bengt. Deras hustrur var yrkesutbildade. Jag hade ingen skolad utbildning. Vi träffades så ofta tiden tillät. Alla hade ju små barn som krävde sin uppmärksamhet. Ett av Staffan och Nancy Lindhs barn, Anna, blev sedermera minister. Vi tre par blev bjudna till konstnären Sven X Erixon och hans nyblivna hustru, i hans andra äktenskap. Hon hade mörkt hår och hälsade oss med ett vänligt leende. De var något äldre än oss. Jag minns den respekt, nästan vördnad som våra respektive visade inför honom. Han var ju Mästaren. Vi fick god mat och det blev en trevlig och varm samvaro hos dem.

Nu pågick utställningar för Bengts del, på andra orter än Stockholm, vilket gjorde att han stannade borta i flera veckor. Under tiden träffade han många intressanta människor. I början av det året ville han berätta för mig att kärlek till en annan kvinna hade uppstått. Hon var medtävlande person i Hylands hörna på den tiden. Hon ville ha betänketid och giva beske senare. Det följde en djup förtvivlan en tid. Så kom beskedet. Bengt berättade, något nedstämd och generad att hon ville avstå förhållande med honom eftersom han var gift och hade barn.

Anna Lindh 1957-2003 var jurist och svensk politiker. Foto: Towpilot

Spanien

I samband med att detta hänt, kom en god nyhet. Bengt hade fått ett stipendium, en uppmuntran till skapande, med mindre bekymmer för ekonomin. Resan skulle bli till Spanien. Då föreslog min svärmor att hela familjen skulle göra den resan. Vi hade ju inte haft så mycket omväxling tillsammans, tyckte hon. Barnen var nu fyra och sex år. Lägenheten skulle hyras ut till trubaduren William Clausson och kontrakt skulle skrivas på ett år framåt.

Några av våra närmaste vänner bilade ned till Spanien, men till skillnad från oss hade de en mer välplanerad resa och ett hus som väntade på dem. Costa del Sol var deras mål. Färdvägen för oss blev till norra delen – Katalonien, närmare bestämt till Gerona…

Läs gärna mer på mammas blogg ”Där vildrosor blomma”.

Batet Olot i Gerona, Spanien. Foto: Cesar August Torras

Träd som inte kan raderas

Som gammal släktforskare har jag genom åren gjort många misstag som jag lärt mig av men mitt mest ödesdigra misstag var nog att jag en gång i tiden byggde ett släktträd på Geni där jag lade in allt jag forskat fram om min släkt, inklusive gamla släktfoton och släktberättelser. När jag sedan ville radera mitt träd så visade det sig vara helt omöjligt. Tack vare ett fint brev från en läsare här på bloggen som tipsade mig om dataskyddsförordningen (GDPR) så känner jag nu äntligen lite hopp.

Träd som inte går att radera

Geni erbjuder sina användare att kostnadsfritt lägga upp sina släktträd. Geni ägs av företaget My Heritage och alla uppgifter som publiceras på Geni används på My Heritage som ”smarta matcher”. Om man vill vara krass kan man säga att företaget tjänar stora pengar på att naiva människor som jag, ger bort sin mödosamt förvärvade släktforskning, med släktbilder och allt, gratis. Sedan säljs uppgifterna vidare som smarta matcher, via dyra abonnemang.

Det är enkelt att lägga in uppgifter och ”bygga” släktträd på Geni till en början men det blir med tiden oerhört svårnavigerat allt eftersom trädet växer och nya användare ”hakar” in i trädet. På Geni kan man bygga sitt släktträd med obegränsat antal personer i trädet men det finns ingen möjlighet att radera trädet om man skulle vilja. Man kan avsluta sitt konto, men aldrig radera släktträdet eftersom andra användare har ”hakat” in och blivit en del av samma träd. Jag önskar att jag hade vetat om detta när jag byggde mitt träd på Geni, men det finns naturligtvis ingen information om sådant när allt handlar om att så många som möjligt ska dela med sig av så mycket information som möjligt. När jag avslutade mitt konto på Geni ”övertogs” mitt släktträd av andra användare och sedan dess har jag bara kunnat se på hur mina uppgifter, bilder och även felaktiga släktuppgifter ”valsar” runt i olika släktträd på internet och även som ”smarta matcher” på My Heritage. Jag har ingen möjlighet att ändra felaktigheterna eftersom det nu är Geni och My Heritage som äger mina uppgifter.

Nya lagar och en smula hopp

Tack vare en omtänksam och kunnig läsare här på bloggen fick jag nyligen veta att det kan finnas möjlighet att radera det gamla släktträdet på Geni/My Heritage. Enligt dataskyddsförordningen (GDPR) har man nämligen rätt att få information om när och hur personuppgifter behandlas/används. Om de publicerade uppgifterna grundar sig på samtycke och man sedan väljer att återkalla detta samtycke, eller om företaget använder uppgifterna för direktmarknadsföring så ska uppgifterna raderas om den enskilde önskar det, liksom om personuppgifterna inte längre behövs för de ändamål som de först samlades in för. Om man önskar att uppgifter ska raderas så kontaktar man företaget. Från det att man skickat in sin begäran har företaget 30 dagar på sig att behandla ärendet. Ibland kan denna tid förlängas på grund av hög arbetsbelastning.
Integritetsskyddsmyndigheten finns mer information.

”Om personuppgifter har publicerats, eller på annat sätt gjorts offentliga, exempelvis i ett socialt nätverk, i ett internetforum eller på en webbsida så räcker det inte alltid att uppgifterna raderas där. I dessa situationer måste den som offentliggjort uppgifterna också vidta rimliga åtgärder för att informera andra som behandlar uppgifterna om den enskildes begäran så att även kopior av eller länkar till uppgifterna tas bort”. (Källa: Lawline.se)

Jag har kontaktat My Heritage/Geni med min begäran om att alla uppgifter ska raderas snarast och fick ett vänligt svar väldigt snabbt. Det återstår att se om man kommer att vidta några åtgärder, men GDPR-lagen ger i alla fall en smula hopp för mig och andra släktforskare som har gjort samma misstag. Fortsättning följer… 🙂

Rättegången mot Lars Joensson ”på skogen”

Som släktforskare hittar man sällan några långa, utförliga beskrivningar av sina anfäder- och mödrar. I kyrkböckerna står det oftast bara när personen har fötts, döpts, gått till nattvard, gift sig och dött. Om man har tur kan man hitta mer detaljerade beskrivningar och anteckningar, men då rör det sig oftast om andra källor, som exempelvis domböcker.

Elva generationer bakåt i tiden levde min anfader ”Lars Joensson på skogen”. Han bodde tillsammans med hustru Brita och sex barn i Simonstorp, Östergötland.  Lars, som var Kronoskytt och Kolare kände mycket väl till de mörka skogarna i Kolmården och kom att bli anklagad för mordet på en kringresande handelsman.

Mordet på en kringresande tobakshandlare

Strax efter midsommar 1693 hittades i Simonstorpsskogen liket efter en man som blivit bragd om livet. Även några ”slarvor” av hans kläder upphittades. I domboken berättas att sockenbon Jöns Lärka ”visste att en karl från Västmanland var efterlyst, men kunde inte säkert säga om det var honom man hittat”, så invånarna uppmanades att ta reda på vem den okände döde mannen kunde vara.

Foto: Helena Bure Wijk

Året därpå stod den då 64-årige Lars Joensson i tinget, anklagad för mordet på mannen, som hade visat sig vara en kringresande tobakshandlare. Lars granne, Erik Eriksson hade nämligen hört Arvid i Lindalen berätta att det var Lars som var den skyldige. Arvid berättade att ”Håkansson och Lars Joensson hade kolat tillsammans i skogen och en natt hade Joensson pratat i sömnen och sagt att han skulle gå till Tinget och bekänna dådet”. Enligt rykten hade Lars Joensson slagit den stackars ”karlen alldeles ihjäl med en tall-stake” där i skogen.
Vittnesmålen ansågs inte trovärdiga så man la ner förhören men rykten fortsatte att florera så i oktober 1699, sex år efter att man funnit tobakshandlaren, stod Lars Joensson åter i Risinge tingsrätt. Rätten tyckte nu att ”Joensson skulle låta Guds ande regera och göra en sannfärdig bekännelse” men Lars Joensson nekade stadigt och sa sig ”varken ha haft ihjäl denne karl eller någon annan människa”.

Sov i en höstack 

I februari året därpå blev Lars Joenssons son, Nils, kallad till tinget för att föra sin fars talan. Han bedyrade inför Gud den allsmäktige att fadern var fri från alla beskyllningar och sa att han nu var orolig för sin fars liv och hälsa. Sonen berättade att pappan inte längre vågade sova i sin stuga. I tre veckor hade han därför suttit i en höstack ett stycke därifrån, utan både mat och dryck. Sonen hade gjort fadern sällskap och vädjat till honom om att återvända hem, eftersom vintern var så sträng och kölden ven kring husknuten. Inför den sittande rätten föll nu Nils plötsligt ned till golvet och ”andningen syntes inte till på en lång stund”, står det i domboken. Rätten trodde att han antingen skulle ge upp andan helt eller bekänna allt. Men strax därpå  reste han sig åter och någon bekännelse blev det inte den här gången heller. För att vara på den säkra sidan låstes far och son in i ”häkte med järn”, tills nästa dag.

Fick plikta med kroppen 

Rätten ansåg att Lars Joensson for med osanningar och att han därför var skyldig till dådet. Man hade nämligen hittat 3 rockar med silverkantade knappar i hans stuga. Lars försvarade sig och sa att han levt ett ”hederligt liv i vandel och rockarna var minsann betalning för den gången han skjutsade en prästfru med häst och vagn till Stockholm”. Han nekade än en gång till anklagelserna och vägrade också erkänna att han sovit i en höstack flera veckor. Han bedyrade sin oskuld och sade sig vara ”lika ren som Jungfru Maria” och så avrundade han det hela med att säga att ”han som dömer honom i Rätten inte borde få sitta där han sitter”. Nu tyckte man förstås att Joensson alldeles hade förgripit sig på rätten, men han nekade även till det.

Friad efter sju år 

Rätten insåg att man inte skulle komma någonvart med den envisa karlen. Lars Joensson fick böter och fick plikta 40 piskrapp för förargelse mot rätten, men efter 7 år av anklagelser var han äntligen en fri man. Kronoskytten Lars Joensson verkar ha varit en riktig krutgubbe. Han gifte förresten om sig när han hade fyllt 84. Enligt den gamla vigselboken hette hon Kerstin och var ”några och tjugu år gammal”.

Foto: Helena Bure Wijk


Anor i Hammerdal

Ströms_kyrka_20060106
Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg

Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.

Spåkvinnan Agnis ättlingar

När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.

Under 1600-talet levde svenskar i området, men även samer och finnar. Finnarna livnärde sig av svedjebruk, jakt och fiske. Fale Burman antecknade i sin dagbok att deras ättlingar var resliga och att de i allmänhet hade bättre hälsa än bönderna i området. Om man ska tro Burman så var de även hårigare än sina svenskättade grannar: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

 

Farmor Margit i Tåsjön på 1970-talet. Foto: Björn Wijk

Långa karlar med blå rockar 

Burman beskriver även hur människorna i området var klädda i början av 1800-talet. Kvinnorna i Hammerdal bar låspungar (små väskor/portmonnäer), hade vacker hy men var enligt honom inte särskilt ”välsvarvade” – de hade enligt Burman slät plie (form). Till helger och finare tillfällen hade kvinnorna svarta kjolar, mössor med band och livstycken utan tröja med sydda axelremsor på linnet. De manliga invånarna beskrivs som ”långa karlar”. Blå jackor med stora metallknappar var modernt bland männen och vintertid bar man gärna blå kapprockar. Burman noterar även en ny modefluga bland männen i Hammerdal – ludna fårskinnsbyxor.

Norra Jämtland hade få och dåliga vägar förr i tiden. Det anmärkte även Fale Burman på. Dessutom ansåg han fjällen i Hammerdal vara ”stora, många, snöstarka och rysliga”. 

1280px-Hammerdal_kyrka_view2
Hammerdals kyrka Foto: Håkan Svensson

Den bortjagade prästen i Hammerdal

Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. 

Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.

Prästen beväpnade sig då med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.

Även Jon Sparfs son, Erik Jonæ Sparf, kom att arbeta som präst i Hammerdal och Ström. Av någon anledning brann kyrkan i Hammerdal upp 1588 och man tvingades sälja en bit av kyrkans jord för att kunna finansiera återuppbyggnaden.

1024px-Hammerdal_kyrka_entrance_view
Hammerdals kyrka brann upp år 1588. Genom att sälja en bit av kyrkans jord fick församlingen in 5 1/2 daler. Foto: Håkan Svensson

Inbundna, trotsiga och egensinniga jämtar

 

250px-Johan_Tirens_naecken
En jämtlandssägen. Målning av Johan Tirén år 1881

Under sina resor i området år 1802 slog Fale Burman fast att de jämtländska männen i allmänhet var vackrare än de jämtländska kvinnorna: ”Kvinnfolket i Oviken är ej så vackert som mankönet. Med få undantag gäller detta om alla socknar i Jämtland”. 
Burman menade även att jämtlänningar är ett ganska missförstått ”folk”: ”Främmande folk hata landets infödingar – anser dem vara alltför inbundna, egennyttiga, trotsiga, lata och egensinniga människor”.

I Hammerdal och Ström bar invånarna näverskor istället för träskor, antecknade Burman i sin dagbok. Han skrev även att det tidigare varit ”ohyfsat” i Ström, som tidigare kallades ”sjåbygden” eftersom invånarna där hade blåsor (skrapade djurhudar) istället för fönster i sina hus. Men nu tyckte han att det hade det blivit mer civiliserat i Ström: ”Orten är mycket driftig och de som komma dit vilja ej gärna flytta därifrån enligt ordspråket”. Och om invånarna i Hammerdal och Ström hade han bara gott att säga 1802: ”Hamerdalsboerne ej trätgiriga eller begifna på fylleri”.

 

Foto: Björn Wijk

 

Hypertyreos i fyra generationer

Den lilla fjärilsformade sköldkörteln är så viktig för vår hälsa. Problem och obalans i sköldkörteln kan ibland uppkomma efter graviditet, i samband med klimakteriet, av vissa läkemedel men ärftlighet spelar också en stor roll. Jag är fjärde generationen på en kvinnolinje som har opererats för hypertyreos (struma).

Körtel som påverkar hela kroppen

Sköldkörteln (glandula thyreoidea) är en fjärilsformad och väldigt viktig körtel som sitter placerad på halsen, strax under struphuvudet. I sköldkörteln produceras trijodotyronin och tyroxin som har stor inverkan på nästan alla våra kroppsliga funktioner. Sköldkörteln producerar bland annat viktiga tillväxthormoner och hormonet kalcitonin som bidrar till att sänka kalciumnivåerna i blodet. Sköldkörtelhormonerna reglerar även cellernas ämnesomsättning, dess värmeproducerande förmåga samt förmågan att bibehålla rätt koncentrationer av joner i och utanför cellen.

Hos de allra flesta människor är sköldkörteln i balans och den hjälper då kroppen på ett fantastiskt sätt att upprätthålla alla funktioner, men hos vissa människor uppstår det en obalans som kan påverka hälsan på många olika sätt.
Tillverkningen av tyroxin och trijodotyronin styrs av ett hormon som heter tyroideastimulerande hormon, som bildas i hypofysen.

Foto: 1177


Hypotyreos – underproduktion av sköldkörtelhormon

Underfunktion av sköldkörteln kallas hypotyreos och lite enkelt förklarat kan man säga att kroppens funktioner går på ”sparlåga” om man har denna obalans. När sköldkörteln producerar för lite tyreoideahormoner blir ämnesomsättningen låg och både kropp & själ påverkas. Den som lider av hypotyreos kan öka i vikt då ämnesomsättningen är låg, få besvär med led- och muskelvärk, trötthet, dåligt minne, torr hud och en känsla av allmän svaghet och långsamhet.  

Hypertyreos – överproduktion av sköldkörtelhormon

Motsatsen till hypotyreos är hypertyreos (giftstruma) när sköldkörteln tillverkar för mycket hormoner och detta tillstånd kan jämföras med att köra en bil med gasen i botten, dygnet runt. Den som drabbas minskar i vikt, blir trött, kan få hjärtklappning, svettas och känna av en ständig inre stress.

Ordet ”struma” innebär att man har en förstorad sköldkörtel och kommer av det grekiska ordet som betyder ”att stapla”. När sköldkörteln försöker att balansera jodbristen i kroppen genom att ”pytsa” ut mer sköldkörtelhormoner växer körteln på halsen.

Struma visar sig ofta genom en bula eller utbuktning på halsen som blir synlig när man sväljer eller böjer huvudet tillbaka framför spegeln. Den höga aktiviteten och muskelspänningen i kroppen syns om man sträcker ut båda armarna, rakt ut. Om man har överproduktion i sköldkörteln kan man se att händer och fingrar darrar.

Orsaker till obalans i sköldkörteln

Problem med sköldkörteln kan bland annat uppkomma efter graviditet, i samband med klimakteriet, av vissa läkemedel men även ärftlighet spelar stor roll. För att kroppen ska kunna bilda sköldkörtelhormon krävs jod och det var Carl von Linné (f.1746 d.1747) som första gången beskrev sjukdomen struma.

Jod förekommer naturligt i berggrunden, i fisk, skaldjur, mejeriprodukter och i ägg. I Dalarna och Gästrikland var närmare 65 procent av barnen drabbade av struma i slutet av 1800-talet. Att bo långt ifrån havet med dess salta vindar och framför allt dess sill, visade sig ha negativa konsekvenser på folkhälsan. Jordar som är fattiga på jod finns bland annat i Dalarna, Gästrikland, Småland, Gävleborg, Gästrikland, norra Östergötland, Värmland, Västmanland och mellersta Norrland, som ligger långt från havet. Sedan 1930-talet har man tillsatt jod i bordssaltet i Sverige och struma har minskat i befolkningen.

Flyttade inåt land

En haplogrupp kan beskrivas som en genetisk grupp eller familj som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete och boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit till Norden via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.

Haplogrupp U5 (Ursula), som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Denna grupp var jägare och samlare. Mormors anmödrar U5, valde av någon anledning att vandra till Östergötland för cirka 8 – 9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika och bräckta vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda. Arkeologer har på senare tid hittat mängder av skelettdelar i området och även föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en träpinne.

Hypertyreos i fyra generationer

Med tiden flyttade mormors släkt längre inåt land, till trakter med brist på jod och kan hända var det detta som gav upphov till en genetisk känslighet som har ärvts ned på kvinnolinjen i flera generationer i rakt nedstigande led? (Obs! Bara mina egna funderingar och ej någon vetenskaplig teori)

Mormors mamma

Min mormors mamma Hedvig Kristina föddes år 1870 i Kolmården, Östergötland. Hon födde 18 barn under sin livstid och av dem levde 13 barn till vuxen ålder. Hedvig Kristina fick diagnosen hypertyreos (struma) när hon närmade sig trettioårsåldern. Läkarna opererade bort hela hennes sköldkörtel. På den tiden förstod läkarna inte riktigt vilken betydelse bisköldskörtlarna har, så man opererade även bort dem. De fyra små körtlarna sköter om kalkproduktionen i kroppen. Mormors mamma överlevde operationen men blev aldrig sig själv igen och avled i sviter av operationen, av ”sömnsjuka”.

Mormors mamma efter operationen

Hedvig Kristina fick många barn. Av hennes 13 barn var det endast ett av barnen som ärvde sjukdomen, min mormor, Elsa Lovisa som föddes 1903 i Norrköping. Mormor fick diagnosen hypertyreos (struma) när hon var i 30-årsåldern och man opererade bort hennes sköldkörtel med gott resultat. Mormor blev frisk och behövde inte äta någon medicin. Mormor fick under sin livstid 12 barn.

Mormor Elsa

Av mormors många barn var det endast ett barn som fick den ärftliga sjukdomen hypertyreos, min mamma Gun Britt som föddes 1933 i Uppsala. Mamma var 28 år när läkarna upptäckte att hon hade hypertyreos och man tyckte på den tiden att det kanske kunde vara bra att vänta en tid med att operera. Det var nya rön och man ville gärna avvakta. Mamma led under många år av sin sjukdom och hade hunnit fylla 50 år när hon äntligen blev opererad. Mamma blev helt frisk efter operationen och har inte behövt äta någon medicin.

Mamma


Mamma har tre döttrar och ett av barnen har ärvt hypertyreos. Jag var i 30-årsåldern när jag insjuknade. Halva min sköldkörtel opererades bort 1998. Jag har varit frisk sedan dess och har inte behövt äta någon medicin.

jag



Bouppteckningarna berättar

Foto: Helena Bure Wijk

Som släktforskare har vi ganska små möjligheter att få lära känna de människor som har varit här före oss, på ”djupet”. Kyrkböckernas sparsamma anteckningar räcker helt enkelt inte till för att ge en helhetsbild av personen bakom namnet och årtalet. Frågor och funderingar kring mormors farfars mors fritidsintressen eller hur de gamla anfäderna- och mödrarna var klädda får lämnas därhän…tror man. Men det är här bouppteckningarna kommer in i bilden. Genom bouppteckningarna kan vi förhoppningsvis lära känna personerna lite mer.

Familjen

Genom bouppteckningarna får vi veta namnen på familjemedlemmarna. När morfars mammas farmor, Lena Christoffersdotter f. 1749 i Almunge gick bort 1822 hade hon flera barn enligt bouppteckningen:
”År 1822 den 14 januari förrättades bouppteckning efter avlidne frälsebonden Eric Olsons änka, Lena Christoffersdotter i Burviks ladugård som med döden avled den 9 december 1821 och lämnat efter sig 5st levande barn, fyra söner och en dotter, nämligen son Anders, Eric, Per och Dragonen Jan Bure, samt dottern Greta gift med Bonden Eric Hansson, Kumla å Knutby socken”

Lena var bondhustru i Uppland, född i mitten av 1700-talet. Hon hade det förhållandevis gott ställt och behövde troligtvis inte svälta, som många andra. Bouppteckningen avslöjar hur Lena gick klädd.

Kläder m.m.

Genom bouppteckningen får vi veta vilka ”gångkläder” (vardagskläder) den avlidne bar när han/hon levde. 17-och 1800-talet långt ute på landsbygden kan lätt uppfattas som en lite dyster tid, präglad av vadmalskläder i gråskala, men bouppteckningen avslöjar att Lena klädde sig i färger.  Här finns bland annat upptecknat en grön kappa, en svart klänning, en blå och vit ylleklänning, en blå och röd skjortel (kjol) och en svart och gul kjol samt näsdukar, handskar, strumpor, spinnrock och psalmbok, samt 4 st fingerringar av mässing

Intressen och bisysslor

Lenas bror, Per Christoffersson, var bonde i en närliggande socken och uppgifterna om honom är få i kyrkböckerna, men hans bouppteckning som upprättades 1817 berättar desto mer om vad han arbetade med, vid sidan av sitt heltidsarbete som bonde. Per måste ha varit en duktig snickare och smed. I bouppteckningen finns diverse tackjärnspannor, bleckpannor, hyvelbänkar, skruvträ, huggyxor, borrar, sågar, hyvlar, huggjärn, svarvar, vinklar och snickarbänk upptecknade.

Läskunnighet

Bouppteckningarna kan även berätta om läskunnighet (i alla fall möjligheten att köpa böcker). Syskonen Per och Lena hade högsta betyg i innanläsning och goda betyg i kristendomskunskap. I bouppteckningarna finns biblar, böcker och psalmböcker upptecknade.

Djuren på gården

Även djurens namn kan berätta mycket om familjen och dess rötter. När Per avled 1817 i Almunge ägde han en ”röd” häst på åttonde året, ett sto, en ko med namnet ”Mångås”, en ko med namnet ”Kulla”, en ko med namnet ”Lena” (sin systers namn), en ko med namnet ”Juska” samt en ko med namnet ”Röpeta”. Han hade därtill fem tackor med ull, några grisar, en tjur, en kalv samt en ”spansk ko”. Djurens namn, som är ovanliga för den uppländska landsbygden skvallrar om familjens rötter i norra Sverige.

Tillgångar och skulder

Bouppteckningarna berättar även om personens tillgångar och skulder. Som släktforskare får vi veta mer om vilka personer vår ana hade samröre med och här kan det finnas spännande trådar att ”nysta” vidare i.

Genom Riksarkivet kan du söka efter bouppteckningar helt gratis.

Soldat med oduglig uniform

Slaget vid Helsingborg. General Magnus Stenbock. Målning av Gustaf Cederström

Vid 1700-talets början låg Sverige i krig med flera andra europeiska länder. Sverige hade tidigare erövrat Skåne som varit ett av Danmarks mest blomstrande områden men 1709 hade Danmark som mål att återta Skåne, Halland och Blekinge. På senhösten 1709 samlades en stor dansk flotta i Öresund. Den sammansatta danska hären under ledning av general Christian Ditlev Reventlow (senare tog general Rantzau över) bestod av 15 000 man. Vid det tillfället hade guvernören i Skåne, Magnus Stenbock inte mycket att sätta emot. Den svenska armén var i dåligt skick efter slaget vid Poltava och det fanns vid tidpunkten endast ett enda skånskt regemente, bestående av 1500 man, som var i stridsdugligt skick.

I början av december hade Danmark tagit kontroll över hela mellersta Skåne (förutom Malmö och Landskrona) och man hade som mål att inta flottbasen i Karlskrona.
General Stenbock ville inte ge upp utan strid och hade under kort tid samlat ihop flera svenska regementen som samlades i Småland. I februari 1710 hade man lyckats samla 16 000 man. De oerfarna soldaterna fick uniformer som hämtades från militärförråden och de övade dagligen strid på en frusen sjö innan striden gick av stapeln. Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari år 1710 och föll väl ut för Sveriges del.

Min anfader Erik Matsson var en av de många män, utan militär erfarenhet, som antogs som soldater och skyndsamt begav sig till Växjö för att strida med general Stenbock. Erik var då 50 år gammal och levde ett lugnt liv i Uppland tillsammans med sin familj. Han fick soldatnamnet ”Enman” och begav sig iväg 1709. Erik överlevde striderna och kunde återvända hem till Uppland med hälsan i behåll. Men vid mönstringen 1715, när han blev ”munstrad” av greve och generalen Magnus Julius De La gardie så gick det inte så bra. Greven anmärkte nämligen på den gamle soldatens uniform. Tyvärr felades både Eriks byxor och väst och man antecknade att soldaten ”har guhl väst”.

Inför följande mönstring några år senare, valde Erik att stanna hemma. Han kände sig krasslig och tyckte nog inte riktigt att soldatyrket var hans ”grej” nu när han närmade sig de sextio. Han skickade istället sin son, ”för sin sjuk och ålderdoms skull”. Erik fick avsked trots att han inte närvarade personligen. Nu anmärkte generalen på midjebältet i uniformen som inte höll måttet:  ”Erik Enman tjänt i 7 åhr förafskedas och dennesamma karlen Aprob: gehänget (midjebältet) odugligt”.

Erik avled vid 82 års ålder i Tuna, Uppland.
”Wart i tiänst på åtskilliga ställen. På sitt 34 åhr, gaf sig i egtenskap med Pigan Anicka Persdotter. Left i egtenskapet 50 åhr och aflat 9 barn. Tog frust emot et hemman i Enby och blef der i fråntagen till soldat. Bewistade Helsingborgsslaget 1709. Kom der ifrån med helsan hem och 5 åhr efter aflöst i — militiastaten, af sin Son Matz Enman. Och 1718 tog mot Prästegårds torpet Bodar, der han blef död siukdomen begyntes med wårk i axlarn och halsen som sedan steg til hiärtat. left 82 åhr”.

 

Slaget vid Helsingborg, tyskt kopparstick Källa: Wikipedia

 

När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.


Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Ett slott med gamla anor

Staden Västerås, som till en början hette Västra Aros, blev biskopssäte i mitten av 1100-talet och stadens slott  började troligen byggas under 1200-talet. Slottet byggdes ursprungligen som en borg, till skydd för staden och dess hamn. Slottet fungerade även som fängelse (ända in på 1830-talet) och som residens för den fogde som verkade som kungens ombud i staden och i länet.

1280px-Västerås_slott-IMG_0513
Västerås slott byggdes ursprungligen som en borg som skulle skydda staden och dess hamn. Foto: Wikipedia

Det var på Västerås slott som reformationen beseglades och banden till katolska kyrkan klipptes år 1527.  Gustav Vasa tycks ha trivts bra på slottet och han tillbringade mycket tid där, men slottets historia är också kantat av våldsamheter och ond bråd död. Slottet var ursprungligen ett fängelse och kom att så förbli, ända in på 1830-talet. I norra tornet fanns det så kallade ”tortyrfängelset” där man sänkte ned misstänkta brottslingar till en iskall och kolsvart fängelsehåla, genom en lucka i golvet.

Slottets borggård anlades av Gustav Vasa Foto: Helena Bure Wijk

Under Gustav Vasas regeringstid gjordes flera om- och tillbyggnader av slottet. Vasa anlade även en borggård. Västerås slott var belägrat flera perioder under 14- och 1500-talet. På borggården har man bland annat hittat människoskelett och en kanonkula som väger närmare 18 kilo. Arkeologerna tror att de begravda kan vara danska soldater som var fångar på slottet åren 1521- 22. Även kung Erik XIV tillfångatogs och fördes till Västerås slott år 1573 där han tillbringade ett år i fångenskap.

På Västerås slott finns kungens säng bevarad. Det sägs att även medlemmar av Sveriges nuvarande kungafamilj har övernattat där. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

Mitt glada 70-tal

”Televisioner” från 1974 med Ernst Hugo Järegård, Claire Wikholm, Jan Olof Strandberg och Margaretha Krook
Foto: SVT Play

Jag föddes 1967. När jag växte upp hade man rundklippt lugg, hängslen och bruna manchesterbyxor. Dagarna i ända flätade vi plastband där på lekskolan. Vi satt i ring och klappade i händerna. Fröknarna spelade på tamburin.

En poliskonstapel besökte lekskolan 1973 och vi barn fick berätta om polisens arbete genom att rita en teckning

Lekskolebarnen lade platta urtrista saker som kallades ”Flano” dagarna i ända, eller kröp genom pedagogiska träkuber som låg utspridda på golvet. På den tiden visste alla vem fluortanten var och vad som skulle hända om vi inte sköljde ordentligt – då skulle tandtrollen ”Karius och Baktus” dyka upp.

Tandtrollen Karius och Baktus av Thorbjörn Egner

Musiken som riktades till barn var konstig. ”En liten klapp. En liten klang. Var inte slapp. Var inte bang”. Vadå ”bang”? Jag begrep mig aldrig på det där. ”Sovdjuret” med Barbro Hörberg var en annan grammofonskiva som jag inte riktigt lyckades förstå mig på. Hon sjöng i timmar om ”sovdjuret” som hade stora kinder och hängande ögonlock och som helst ville sova hela dagarna. ”Klas Klättermus” var visserligen lite roligare än ”sovdjuret” men han var också en lat figur som vägrade att samla sina egna nötter och hellre norpade nötter av andra. Musik, böcker och TV-program som riktades till barn hade ett formande syfte på 1970-talet. Som Grönsaksvisan (Klas Klättermus) ”Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor, morot, selleri och dill är inte heller illa”…

Jag på 1970-talet
Foto: Björn Wijk

Det var först 1970 som regelbundna färg-TV sändningar började och man visade då sex färgtimmar per vecka. Det skulle dröja länge innan färg-TV gjorde entré i mitt barndomshem, men det gjorde ingenting. Barnprogrammen skulle nog ändå ha varit lika gråtrista och omöjliga att förstå sig på. Var de överhuvud taget gjorda för barn?

”Tisdagskul” med clownen Manne.
Foto: SVT Play

På eftermiddagarna, klockan halv fem, cyklade Clownen Manne omkring på sin cykel framför en konstgjord kuliss och utförde sin pantomimteater. Jag begrep aldrig vad han ville säga. Undrar just om han förstod det själv. Jag kände mig mest skrämd av alltihop.

70-talets barnprogram bestod för det mesta av en serie diabilder som föreställde tråkiga höghus i någon miljonprogramsförort medan en allvarlig speakerröst berättade ”Här bor Olle. Olles föräldrar är skilda. Olle är ett nyckelbarn”.  Stackars Olle verkade mest irra omkring ensam på gården i förorten och det var synd om alla barn i hela världen. Om man inte tyckte om maten så tvingades man att äta upp allt på tallriken ändå med förmaningen ”Tänk på de stackars barnen i Biafra”. Jag tänkte på de stackars barnen och skämdes över att jag hade mat.

Och inte blev det bättre när Staffan Westerberg började leka invecklade ensamlekar i TV-rutan och hävdade att ”jorden är platt som en pannkaka”. Om man inte hade varit ängslig innan så blev man det nu. Den där ”storpotäten” kunde ju skrämma livet ur vem som helst.

”Storpotäten” i ”Vilse i pannkakan”
Foto: SVT Play

Jag kan förstå att man då, precis som nu ville informera och lära barnen något, men resultatet blev djupa, konstiga och politiskt vinklade barnprogram. Som barn kunde man lätt få för sig att världen var en riktigt obehaglig och orättvis plats att bo på och att barn for illa överallt. I förorterna irrade de ensamma nyckelbarnen omkring. Överallt på jordklotet var det svält och i pannkakan härjade den orättvisa ”storpotäten”. Och ingenting kunde man göra åt det.

”Nyckelbarn”
Foto: Superbass

Som tur var kom ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och ställde allt tillrätta. Pedagogik blandades med kreativitet. Äntligen ett program som riktade sig till barn och trots att vi ännu inte hade färg-TV hemma hos mig, så var hela programserien som en fantastisk färgsprakande show. Det var då allt det roliga började och man började ana ljuset i den gråtrista tunnelns slut.

”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Lars Erik ”Brasse” Brännström, Eva Ramaeus och Magnus Härenstam
Foto: SVT Play
Jag överlevde glada 70-talet utan några bestående men, hoppas jag…

Männen på Blåkulla

Under häxhysterin i Sverige i början av 1670-talet så var det främst kvinnor som pekades ut och avrättades för trolldom, men det fanns även några män bland de anklagade och dödsdömda. Anfadern Hans Thomasson liksom släktingen David var två av de män som pekades ut när rannsakningarna pågick i Torsåker, Ångermanland.

I förkristen tid var det enligt myten gudinnan Freja som invigde Oden i sejdkonsten, men eftersom det i trolldomsutövande fanns någonting som ansågs vara omanligt och gränsöverskridande så överlämnades detta till gydjorna, de trolldomskunniga kvinnorna, som förde kunskapen vidare genom sina döttrar.

De visa männen och kvinnorna tycks ha haft en särskild status men levde även i ett visst utanförskap redan i forna tider, långt före häxprocessernas tid och man såg inte på dessa människor med blidare ögon när kristendomen väl hade etablerat sig. Martin Luther trodde att kvinnor var mer benägna än män att utöva trolldom, att de var påverkbara för falska irrläror och moraliskt svagare och att straffet för detta måste vara döden. Resultatet blev att många oskyldiga kvinnor avrättades i protestantiska länder.


När häxhysterin drabbade Sverige och Ångermanland under åren 1668 – 1676 var det, liksom i övriga Europa, främst kvinnor som pekades ut och dömdes för trolldom, men det fanns även några män bland de anklagade och dödsdömda i Ångermanland. Tjugo år tidigare stod anfadern Christian Göransson inför tinget anklagad för trolldom men när häxjakten tog fart i området var han förmodligen död. Man anklagade och avrättade då istället hans mamma och andra släktingar.

I Blåkulla anklagades de utpekade kvinnorna för att bära fram mat till bordet, kasta korn i elden, dansa, skura grytor, stoppa korv eller sticka vantar. Centralt i Blåkullaberättelsen var att trollkonorna slogs om att få ligga hos ”den fule”, djävulen, som för det mesta befann sig ”under bordet”. I Blåkullamyten framställdes djävulen som en herreman som välkomnade dem alla, som en röd eller svart karl med vita strumpor och ibland som en hund. Oftast låg han under bordet, där han var fjättrad. Trollkonorna tävlade om att få gå under bordet och ”famnta och kyssa den fule” där.

De anklagade männen hånades på olika sätt och anklagades för att ha incestiösa förhållanden, för att utöva misshandel, föra ett okristligt leverne samt för diverse sexuella utsvävningar i Blåkulla. Anfadern Hans Thomasson liksom släktingen David var två av de män som pekades ut som ”häxor” när rannsakningarna pågick i Torsåker, Ångermanland. Hans Thomassons hustru, anmodern Karin halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675. Maken Hans anklagades också för att fara till Blåkulla där han enligt vittnen hade sexuellt umgänge ”med alla trollkäringar och använder till det en järnpinne på Blåkulla”. Hans hade, enligt dessa barnvittnen i Blåkulla hotat att misshandla de barn som vittnade mot honom, men han friades från dödsstraff.

Värre gick det för David Nilsson som anklagades av många barn för att föra barn till Blåkulla och där dansa och äta. Grannpojken Olle var först ut att vittna mot David. Pojken berättade att David hade klagat över att de andra dansade alltför snabbt i Blåkulla. Förmodligen hade David Nilsson svårt att gå. Strax inställdes flera andra barn inför rätten som vittnade om att David alltid dansar bak-och-fram i Blåkulla och att han brukade ropa till de andra att dansa snabbare. Barnen hånade honom och påstod att han hade ”virvlat och ropat””Nyttjen benen! Nyttjen benen så länge vi är här!” Barnen påstod även att David hade givit dem olika slags mat som han hade fått av ”en hustru Elisabetta med ett krokigt finger”. David anklagades för att ha givit barnen gåvor och mat och de hade tvingats att läsa diverse förbannelser över måne, sol, syster och bror. När frågan ställdes i rätten om det fanns ännu fler barn som ville vittna mot David var han uppgiven och svarade själv på den frågan: ”Han svarade att alla barnen i socknen vittnar mot honom”.
David avrättades tillsammans med ett 70-tal andra i pastoratet 1675.

Barnhusbarn i Stockholm

Allmänna_Barnhuset,_perspektivskiss
Allmänna barnhuset vid Norrtullsgatan i Stockholm

Första barnhuset i Sverige

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution blev ofta kvar där under hela barndomen och många barn for väldigt illa. 1785 kom en ny förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling.

Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Här kan du söka efter barn som varit placerade i Allmänna barnhuset mellan åren 1800-1916.

68d77a99-575b-4949-a7aa-353a95c93f69
Frimurarbarnhuset i Stockholm Foto: Stockholmskällan

Frimurarbarnhuset – endast för välartade och friska barn 

Frimurarbarnhuset i Stockholm startade sin verksamhet i mitten av 1700-talet och man tog endast emot friska och välartade barn mellan sex och tio år, som var födda inom äktenskapet. Barnhuset grundades av Frimurarelogen ”S:t Jean Auxiliaire” (senare ”Den Nordiska Första”), som en ”bestående insats till samhällets gagn”.

På barnhuset bodde cirka 170 barn som mest och man hade egen skola. Morgonmålet bestod av ”ölsupa” som serverades klockan sju varje morgon. Fyra gånger per år fick barnen besöka sina föräldrahem och detta var för många barn ljuspunkten i tillvaron. Men dåligt uppförande kunde resultera i indragen hemgång som straff.

63d246d4-7aa3-492b-a294-e05841f38c63
Pojkarnas sovsal på Frimurarbarnhuset Foto: Stockholmskällan

Till Frimurarbarnhuset kom barn som hade gifta föräldrar men där den ena föräldern hade dött, eller där föräldrarna av olika orsaker inte längre kunde försörja sitt barn. Barnhuset erbjöd en ordnad tillvaro, god uppfostran och skolgång…men när man läser om barnhus-barnen i arkiven så framträder en tillvaro präglad av hård disciplin och bestraffning.

Hemska straff

”Smaka ridspö” och ”ris” var ofta förekommande bestraffningar, liksom ”planstraff” men det är för mig ännu oklart vad planstraffet handlade om. Förmodligen innebar straffet någon form av offentlig ”uthängning” på skolgården/”planen” inför de andra barnen…

f68a5983-7850-4471-a259-01a6b9ae695e
Pojkar vid Frimurarbarnhuset Stockholm Foto: Stockholmskällan

Här följer några anteckningar från barnhuset, angående en pojke som bodde där på 1930-talet och de straff han fick under ett år:

14 september: Gripen på bar gärning då han stal frukt i trädgården – arrest 2 söndagar, planen
28 september: Olovligen utåt vägen – Ljög. – smaka ridspö, 1 söndag
27 mars: Slagit sönder kamingaller. – Arrest
1 maj: Sparkat sönder ett trumskinn – Ris
1 augusti: Med Jansson sålt tagna kopparrör – Ridspö 14 dagars planstraff
25 oktober: Olovligen till Holmia – Ris
16 november: Frånvarande vid uppställning – förmaning
2 december: Tagit ur slöjdmontern 1 slev och 1 tavelram, vilka han sålt – Ris

Frimurarbarnhuset-i-Stockholm-DIVd-2-1894-1939-Bild-500-sid-93
Anteckningar om en pojke, Frimurarbarnhuset

Här kan du läsa mer och söka i arkiven för Frimurarbarnhuset.

Att släktforska är som att läsa en spännande bok…

Att släktforska är som att läsa en spännande bok. Trots att informationen i kyrkböckerna ofta är knapphändig så blir varje människoöde så levande när man med hjälp av de handlingar som finns, lägger pussel över personens liv. Vissa livsöden är mer gripande än andra.

Brita Eriksdotter föddes 1783 i Burvik, Knutby som dotter till frälsebonden Erik Olofsson. Hon gifte sig med bonden Johan Jansson i Sotter, Knutby. Brita var då 28 år och paret fick sitt första barn, dottern Anna, två år senare.
Barnet visade tecken på svaghet vid födseln och man befarade att hon inte skulle överleva natten. Därför beslutade grannhustrun Margta sig för att nöd-döpa den lilla.
I födelseboken noterar prästen senare:

”I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av bonden Erik Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro: Bonden U. Anders Ersson i Burvik, Bonden Mats Jansson och dess hustru i Sotter; Pigan Anna Jansdotter i Spångtorp, Lohärad socken”.

Lilla Anna överlevde förlossningen och hela veckan därpå, men avled sedan, 11 dagar gammal. Om föräldrarnas sorg finns förstås ingenting noterat i kyrkböckerna men vi kan föreställa oss att de måste ha sörjt sin flicka djupt, även om det alls inte var självklart för någon förälder på den tiden att deras barn skulle leva till vuxen ålder.

När jag följde den lilla familjen framåt i tiden via kyrkböckerna, blad för blad, hoppades jag  innerligt att Brita och Johan snart skulle få uppleva lyckan i att bli föräldrar igen. Denna gång till ett levande och friskt barn. Det dröjde två år innan nästa barn kom. Hon hette Lena Cajsa och föddes 1815. Jag blev så lycklig över att läsa att barnet föddes friskt och starkt. Jag är själv mamma och har upplevt den stora sorgen att mista en liten dotter men även den största lyckan, då jag några år senare fick gåvan att få en levande och frisk dotter.

Det verkade som om allt nu skulle bli bra för den lilla familjen i Sotter. Jag pustade ut och tänkte stänga arkivet och avsluta forskningen om Britas liv.  Brita är inte en direkt anmoder då jag härstammar från hennes bror Johan, men jag ”bläddrade” ändå framåt i tiden, lite förstrött. En anteckning i födelseboken fångade plötsligt min uppmärksamhet. Paret fick ännu en dotter 1819 men den lilla var död när hon föddes. Arma föräldrar!
Jag kände att jag måste få veta hur de gick vidare i livet. Jag hoppades att allt slutade lyckligt för dem, trots allt. Men Brita fanns inte med i församlingsboken. Istället hittade jag henne i dödboken år 1819:

”Bonden Jan Janssons hustru Brita Eriksdotter i Sotter af barnsbörd, 36 år. Dödfödda dottern jordfästes tillsammans med modern den 18 april”

 

 

 

 

En fantastisk hjälp på vägen

Släktforskning är för det mesta väldigt roligt, givande och spännande, men när man år efter år sitter och försöker hitta okända fäder i släktgrenarna så kan det ibland kännas hopplöst trist att släktforska. Här kan DNA-test vara en fantastisk hjälp på vägen.

DNA-test kan vara en fantastisk hjälp på vägen

Autosomalt DNA-test

När man försöker att reda ut släktskap så kan ett autosomalt DNA-test vara en stor hjälp. Genom testet får man DNA-matcher som presenteras i en lista (som uppdateras med nya matchningar kontinuerligt). Alla DNA-matcher som kommer upp i listan är nu levande släktingar, som är släkt på pappas, eller på mammas sida. DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som man är närmast släkt med har de högsta siffrorna.

DNA-matcher, som de visas hos Family Tree DNA

DNA-test kan bekräfta släktskap

Om man har fått kontakt med en person som möjligen är en släkting så kan det autosomala DNA-testet påvisa släktskapet. Om både jag och min förmodade släkting gör DNA-testet så kommer vi att kunna se varandra i listan med DNA-matchningar, om vi är släkt. Om inget biologiskt släktskap finns så kommer vi inte upp som varandras DNA-matcher. På så sätt är DNA ett fantastiskt verktyg.

DNA-testet kanske visar att vi är släkt?

Väldigt viktigt att tänka på att DNA-testet kan verifiera släktskap och på så sätt vara en fantastisk ”dörröppnare” vad gäller släktskap, men det kan även omkullkasta allt man trodde var sant. För några år sedan uppmuntrade jag en vän som gärna ville veta mer om sin pappas släktgrenar, att göra ett DNA-test. När DNA-resultatet äntligen kom så visade det sig att pappan som personen vuxit upp med, inte var biologisk far. Allt blev bra för den här familjen och man fick en fin kontakt med den biologiska faderns släkt genom DNA-testet, men det hade kunnat sluta olyckligt. Numera passar jag alltid på att varna lite extra för att det kan dyka upp sådana här saker när man gör DNA-test.

Flera företag

Det finns flera företag som erbjuder autosomala DNA-test. De största är Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage. Det är en smaksak vilket företag man vill använda sig av. Om man är flera personer som ska göra DNA-test för att bekräfta släktskap så är det bäst att välja att göra DNA-test hos samma företag, annars kommer man inte att se varandra som DNA-matchningar.

DNA-matcher som de visas på Ancestry

Full kontroll

Det är långt ifrån alla människor som kan tänka sig att göra ett DNA-test för att bekräfta släktskap och det måste respekteras. Vårt DNA är ju vårt innersta material, som innehåller all information om oss och om vår härkomst. Om man får detta förtroende så är det väldigt viktigt att personen får möjlighet att själv administrera DNA-testet och på så sätt har full kontroll över sitt DNA-test och resultatet.

DNA-matcher på My Heritage



Teckningar: Helena Bure Wijk

DNA kommer att ge svaret

Mamma och jag när vi började släktforska 1990

Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat många år åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseböckerna. Den lilla anteckningen får ju så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt, nästan omöjligt att komma vidare med släktforskningen och på så sätt få lära känna sina rötter. Men tack vare DNA-släktforskning kan vi äntligen få svar på släktgåtorna.

Fader okänd

Min morfar Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland med anteckningen ”Fader okänd”, liksom hans fem syskon. Deras mor arbetade till en början som piga hos familjerna i bygden men efter att hon hade fött sitt första barn som ogift, kunde hon inte längre arbeta hos familjerna i gårdarna. På den tiden ville man inte ha ogifta pigor som hade fött utomäktenskapliga barn i sina hem. Man tänkte sig att barnen kunde påverkas negativt av hennes blotta närvaro.  Charlotta blev därför förvisad till ladugården och där kom hon att arbeta som mjölkerska under hela sitt liv.

Torpet i Bladåker där morfar och hans syskon växte upp


En svårfångad man

Charlotta födde fem barn men gifte sig aldrig. Hon bodde tillsammans med barnen i den lilla stuga hon fick ta över efter sina morföräldrar och arbetade vid Norrgarns herrgård hela sitt liv, fram till 1953 då hon avled. När morfar var 90 år berättade han att hans pappa hette Düring och kom från Belgien. Han visste inte så mycket mer om sin far men sa att han bodde tillsammans med familjen i Bladåker ”ibland” och att hans föräldrar var ”trolovade”. Mamma och jag började släktforska 1990. När morfar berättade vad fadern hette – ett ovanligt namn, så trodde vi att det skulle vara lätt att hitta honom men han skulle visa sig vara en väldigt svårfångad man. I dag, mer än trettio år senare, har vi fortfarande inte hittat honom.

Köpte läsapparat och reste runt i bygden

När vi började släktforska var kyrkböcker inte lika lättillgängliga som idag. På den tiden var man tvungen att boka tid i bibliotekets släktforskarsal för att få tillgång till en speciell läsapparat som kunde läsa mikrokort. Mikrokorten, med de avfotograferade kyrkböckerna, beställdes från SVAR och man var tvungen att veta vilken församling, tidsperiod och vilka utdrag men ville kika på från de olika böckerna – husförhörslängder, församlingsböcker, vigsel-födelse eller dödböcker. Efter beställningen måste man vänta någon vecka innan de efterlängtade mikrokorten kom med posten. Sedan rusade man till biblioteket och läsapparaten, bara för att upptäcka att man hade beställt fel mikrokort.

Vi köpte en egen läsapparat. Det underlättade en del, men det var ändå krångligt att släktforska. Mamma och jag började istället resa till Släktforskarnas hus och Landsarkiv där vi hade möjlighet att sitta hela dagar och söka i riktiga kyrkböcker. Vi reste även runt i bygden där morfar och hans familj hade bott, i hopp om att någon kunde berätta mer. Vid den tiden hade morfar tyvärr lämnat jordelivet.

Morfar och hans bröder

Släktrykten

Morfar påstod att hans pappa hette Düring och flera släktingar menade att de också hade hört honom tala om fadern. Vissa hade hört honom säga Düring, andra sa att fadern hette Düringer. Vissa sa att fadern arbetat som murare, snickare och målare i Uppsala. Andra sa att han varit inspektor/förman på någon gård samt arbetat som trädgårdsmästare vid något slott eller herrgård i Uppland. Flera uppgifter pekar på att barnafadern avled mellan 1916 och 1918, men ingen vet säkert.
1991 hittade mamma och jag en familj som hette Düring i församlingsboken för Uppsala i början på 1900-talet, där fadern och flera söner arbetade just inom hantverk – som murare, målare, plåtslagare och snickare. Mamma och jag blev så glada, men glädjen blev kortvarig eftersom det snart visade sig att familjen hette Düsing. Vi blev tvungna att lägga bort alla förhoppningar om att detta kunde vara en familj med koppling till morfars okände far…

Inga ledtrådar

När mamma och jag reste runt i Bladåker i början av 1990-talet och pratade med de äldre invånarna som bodde där så hoppades vi på att få någon liten ledtråd till den okände barnafadern. Något litet skvaller…vad som helst…
I en liten bygd där alla känner alla så borde man ha sett eller hört någonting om en ogift kvinna födde fem barn. Kanske tisslades det och tasslades i stugorna? Kanske hade man sett någon främmande karl smyga runt? Men nix. Ingen hade sett någon man tillsammans med Charlotta.
En kvinna berättade att Charlotta ofta brukade tvätta kläder vid den lilla sjön, intill stugan. En annan berättade att hon kokade alldeles för starkt kaffe. En man sa att torpet där man bodde var jättekallt då det var byggt direkt på marken, utan husgrund. Någon sa att man alltid kunde se Charlotta gå till och från ladugården med en höghalsad klänning. Ingen visste någonting om den okände barnafadern.

Samma far till alla barnen

Charlotta fick barn åren 1896, 1901, 1904, 1912, 1914 och 1916. Det är ett ”hopp” på åtta år mellan barnen och det var för mig väldigt svårt att tro att det skulle vara samme fader till alla barnen. Vi gjorde ett jämförande DNA-test mellan Charlottas äldste sons son och hennes yngste sonson som visade att de har samma farfar till 99,9%. Att det är samme far till alla barnen tyder på att han måste ha befunnit sig i trakten (och kanske arbetat på annat håll under de åtta år då Charlotta inte fick några barn) men ingenting tyder på att han bodde i bygden. De DNA-test min mamma, hennes bror och kusin har gjort på senare år visar inte alls att han kom från Uppland. DNA pekar istället på för oss helt nya och okända släktrötter, i Skåne.

DNA kommer att ge svaret

För några år sedan bestämde jag mig för att ta upp forskningen kring familjen Düsing igen och följa dem i kyrkböckerna. Det visade sig att prästerna skrev familjen som Düring i vissa kyrkböcker och som Düsing i andra böcker. När jag följer dem tillbaka i tiden så kommer jag till Skåne och den anrika gården Bollerup.

Friederich Ludwig Düsing f. 1801 invandrade till Sverige från Mecklenburg-Vorpommern i norra Tyskland, tillsammans med hustrun Sofia Elisabeth Röse (von Röös) f. 1800 och deras barn. Familjen bodde till en början vid Bollerups gård i Tomelilla, Skåne och med tiden kom deras ättlingar att etablera sig på flera orter, i bland annat Skåne, Uppland, Södermanland och Östergötland. I kyrkböckerna skrevs man ibland som Düsing och ibland som Düring och det har berättats att släkten ursprungligen hette von Deuringer.

Genom ett blogginlägg där jag för några år sedan efterlyste information om familjen Düsing/Düring har jag fått en så fin kontakt med ättlingar till familjen. De har visat stor vänlighet och har berättat mycket om sin släkt, dess rötter och släktgrenar. För att hjälpa oss att få svar på den förbryllande släktgåtan med morfars okände far så vill man hjälpa oss genom att göra ett DNA-test, som kommer att ge svar på gåtan. Den vänlighet som mamma och jag har mött från familjen värmer våra hjärtan. DNA-testet Family Finder kommer snart att ge svaret, men även om det skulle visa sig att vi inte är biologisk släkt så vill vi gärna fortsätta att hålla kontakten. Det känns att vi är släkt i själ och hjärta.

Fortsättning följer…

Häxmorden i P1

Under våren har jag fått följa två fantastiska journalister på deras resa till Ångermanland och tillbaka till häxprocessernas tid. Sommaren 2021 medverkar jag i programserien Häxmorden i Sveriges radio.

”Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid. Här berättas historien om vad som hände och hur det kunde ske. Hur gick det till när staten mördade hundratals kvinnor, i det som kallats det värsta justitiemordet i svensk historia? Men det är också jakten på vår egen släkthistoria, som kanske också är din”.

Sänds 29/6 kl 14.30, 6/7 kl 14.30, 13/7 kl 14.30, 20/7 kl 14.30 och 27/7 kl 14.30.


MEDVERKANDE I SERIEN

* Helena Bure Wijk, ättling till flera av de dödade kvinnorna
* Björn Thunberg, släktforskare
* Håkan Sjöberg, guide vid Häxmuséet
* Maria Nordlund, museipedagog
* Jan Guillou, författare till Häxornas försvarare
* Jonny Jonsson, vaktmästare i Torsåkers församling
* Agneta Sjöberg, ordförande i Ådalens släktforskarförening
* Kalle Holmqvist, författare till Ondskan i Nordingrå
* Agneta Nyholm, författare och engagerad i Nordic Noise Movement

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan”.
Foto: Helena Bure Wijk

Högen i Lillhärdal

Moragården på Skansen är en fyrbyggd gård. Foto: Johan Fredriksson

I vackra Härjedalen har släkten bott i många generationer. Högen i Lillhärdals kyrkby är en av få bevarade nordsvenska gårdar som är byggda i en fyrkant, så kallad ”fyrbyggd” gård. Denna gårdstyp var i forna tider vanlig i norra Sverige, Dalarna, Gästrikland och även i Finland och Norge.

Här bodde släkten en gång i tiden Foto: Härjedalens hembygdsförening

I Lillhärdal och Högen satte anfadern Peder Olofsson och hans hustru Karin Halvarsdotter bo i slutet av 1500-talet. På den tiden ville man gärna bygga gården för familjens trygghet, där allt det nödvändiga skulle finnas på nära håll. Gårdens fyrkant med de samlade byggnaderna fungerade som ett litet ”fort” som skyddade familjen mot det okända i utmarkerna.

Högen i Lillhärdal Foto: Visitsveg

På gården finns två boningshus samt byggnader för mat, foder, stall, ved, avträde samt loft- och vedbod. Gammelstugan vid gården Högen i Lillhärdal är den äldsta bevarade byggnaden och har blyinfattade fönsterrutor och dekorerade fönsterluckor av trä. Även ytterdörren är dekorerad.

Härbre på Högen år 1914. Foto: Jamtli

Källor: Härjedalens hembygdsförening, visitsveg.com, Jamtli, egen forskning

Jag kommer aldrig att bli som han

Farmors farfar

Jag var på en seans och plötsligt vände sig mediet till mig och berättade att en man, en släkting, i en lång, svart prästkappa hade en hälsning till mig. Mediet beskrev honom som en man som alltid hade prästkappan på. Han gick ofta omkring med stora stövlar och långkalsonger, men alltid med prästkappan över och hans enda hälsning till mig var ”Bli aldrig som jag!”.

Från Värmdö till Nordmaling i norr

Farmors farfar Johan Gustaf Söderman växte upp i en väletablerad och välmående familj som hade bott i Stockholms skärgård i många generationer. Hans far var bonde och nämndeman, men trots att Johan Gustaf var den ende sonen så verkar han inte ha känt sig tillfreds med livet på gården. Han lämnade familjehemmet, vände föräldrarna ryggen och blev präst i Västerbotten.

Han studerade i Uppsala några år och flyttade sedan till Stockholm för att avsluta sina präststudier. I Stockholm kom han i kontakt med familjen Schmidt, den före detta sjömannen och konstsvarvaren Adolph Schmidt, hans hustru Johanna Jeanson och de vuxna barnen Alfons, Johanna och Hulda som lite tidigare hade kommit till Stockholm från Karlshamn i Blekinge. Adolph var vid den tiden sjuklig men försörjde familjen så gott det gick, som svarvare och konstsnidare i elfenben. Äldsta dottern, Hulda, min farmors farmor, hjälpte till med försörjningen genom att arbeta som hushållerska på Stockholms slott.

År 1865 födde Hulda en utomäktenskaplig son som fick namnet Erik Gustaf Sigismund Posse. Barnafadern, som vid tiden var anställd på slottet, ville inte gifta sig med henne men han önskade att barnet skulle få en kristen och trygg uppväxt.

Pengar och inflytande

Johan Gustaf Söderman axlade ansvaret för pojkens uppväxt och familjen Schmidt såg honom säkert som en räddande ängel…men var han verkligen det?
Det sägs att om någonting verkar vara alltför bra för att vara sant, så är det också det. Det verkar stämma när det gäller farmors farfar. Visserligen tog han sitt ansvar, utåt sett. Han såg till att det oäkta barnet fick en kristen uppväxt och han tog hand om familjen, på sitt sätt. Hur de egentligen hade det är svårt att veta men kyrkböcker och släktrykten kan berätta litegrann…

Som nybliven ”far” för pojken Erik Gustaf Sigismund Posse fick Johan Gustaf Söderman många fördelar. Han fick en stor summa pengar samt infödingsrätt i Härnösands stift, på villkor att han skulle ta hand om och uppfostra den utomäktenskapliga pojken. Han ordnade så att systern Karolina Josefina fick en tjänst på slottet. Det var ungefär vid den här tiden som han verkar ha upptäckt att man kan trixa med uppgifter i kyrkböckerna lite hur man vill, om man har inflytande och makt.

Makt genom kyrkböckerna

När Hulda Schmidt födde ännu en son 1871, som den teologistuderande Söderman var far till, så valde han att helt ”trolla” bort barnet från födelseboken. Pojken Alphonzo föddes med ”okända föräldrar”. Först när Johan Gustaf Söderman hade slutfört sina studier och blivit prästvigd flera år senare ”trollades” barnet fram och skrevs in i kyrkböckerna som son till Hulda och Johan Gustaf. Det står även i kyrkböckerna att föräldrarna gifte sig 1872 men några vigselhandlingar har aldrig någonsin existerat. Prästen Söderman tycks ha varit en person som gärna dömde människor hårt och han ville nog inte gifta sig med en ”fallen” kvinna. Paret fick ytterligare en son år 1873 och när man ser hur fadern behandlade sina söner, speciellt vad gäller deras val av kvinnor, så skvallrar det en del om prästens dömande synsätt.

Johan Gustaf Söderman fick infödingsrätt i Härnösands stift trots att han inte hade någon anknytning till området. Tillsammans med ”hustrun” Hulda, fostersonen Erik Gustaf Sigismund, sönerna Alphonzo Hans Gustaf, Hans Erik Gustaf Albert, Huldas syster Johanna Matilda och deras mor Johanna så styrde familjen kosan mot norr och bosatte sig i Nordmaling där man bodde kvar livet ut. Som präst i församlingen hade Söderman nu total kontroll över kyrkböckerna och även över historien. Det känns märkligt att läsa Nordmalings kyrkböcker från den tiden och veta att det är min farmors farfar som har skrivit alla dessa anteckningar. Jag förfasas över hans syn på människor. I dödböckerna kategoriserar han väldigt gärna människor utifrån titlar och de som saknade sådana beskrivs som ”fattiga hjonet på fattighuset”.

 

Upplöste äktenskap

Prästens yngre son, Erik Gustaf Albert f.1873 gifte sig i Nordmaling 1896 och fick flera barn tillsammans med sin hustru, Anna Lovisa Nordström. Den lilla familjen bodde på prästbordet tillsammans med svärfadern och hans familj. Allt verkar ha varit frid och fröjd, men plötsligt dyker märkliga anteckningar upp i församlingsboken 1903. Prästen har där skrivit att paret har begärt skilsmässa på grund av skiljaktigheter och att man har blivit varnade år 1900. Den 4 april 1903 upplöstes äktenskapet och hustrun och barnen blev strukna från sin tidigare boplats hemma hos prästen. I flera år därefter är prästens son på ”genomresa” på olika orter och när han tio år senare finns som stadigvarande på en ort så visar det sig att han är gift med en annan kvinna och har fått många barn tillsammans med henne. Parets första gemensamma barn, en son, föddes långt tidigare än den skilsmässa som prästen Söderman deklarerade i kyrkboken 1903. Sonen hade alltså haft ett förhållande med en annan kvinna trots att han var gift, men med lite ”trolleri” i kyrkboken fixade fadern prästen till det hela så att det såg bättre ut.

 


Prästen Söderman verkar ha varit noga med att allt skulle se bra ut på ytan, men hur det var egentligen kan man bara gissa sig till. Det var förmodligen förfärligt. Han var noga med att se till att hans son fick ”fri lejd” ur äktenskapet, men sonens hustru och parets gemensamma barn, prästens egna barnbarn, verkar inte ha varit viktiga. Sonhustrun och barnen flyttade hem till föräldrahemmet där modern var änka sedan en tid och där tillvaron var knaper. Snart avled parets två söner men prästen verkar inte ha känt minsta uns av empati. När han präntar sitt eget barnbarns dödsruna 1911 så väljer han att helt utesluta sin son som barnets far. Han skriver i stället ”Edvin Sigismund Söderman, son till frånskilda bageriarbeterskan Anna Lovisa Nordström i Olofsfors”.

 



Några år senare gör han något liknande då hans första son tillsammans med Hulda Schmidt gifter sig. Sonen Alphonzo f.1871 gifte sig 1908 med min farmors mamma och två år senare föddes farmor Margit. Enligt släktrykten var svärfadern prästen inte alls nöjd med sonens val av hustru och han ska ha betalat en stor summa pengar för att hustrun och dottern skulle försvinna ur sonens liv. I kyrkböckerna står mamma och barn som ”obefintliga” (utan stadig hemvist) under flera år och först när maken avled kunde farmors mamma gifta om sig med en annan man.

Vem var han egentligen?


Enligt Härnösands herdaminne var han en ganska ordinär präst som hade siktet inställt på högre ämbete men han nådde inte sitt mål. Jag brukar säga att man inte ska tala illa om de döda men jag kan inte låta bli att reagera över den människosyn som denna person tycks ha haft. Den framgår med all tydlighet i de kyrkböcker han själv präntade.
Han verkar ha fått många fördelar då han tog ansvar över ett utomäktenskapligt barn och som präst fick han makt över kyrkböckerna, den viktigaste dokumentationen på den tiden.

1890 avled prästens fosterson Erik Gustaf Sigismund i Ramsele och han reste dit för att själv gravsätta sin ”son”. Kanske var det här som de ekonomiska bidragen upphörde. Det var nämligen vid den tiden som nästan hela familjen Schmidt avled där i Nordingrå. Alla avled med några månaders mellanrum och det finns ingen dödsorsak noterad av prästen. Huldas syster Johanna Matilda, som kom till Nordingrå senare, avled 1898 och systersönerna Alphonzo och Hans Erik fick ärva allt, hon var en rik kvinna och prästen Söderman skrev under bouppteckningen. Det gjorde han även för sin syster som hade flyttat till honom och som avled 1909. Där skrev han att det ”förmodligen inte fanns några andra arvtagare”. Systern som hade arbetat på kungliga slottet under många år ägde ett paraply, en reskoffert, en kaffekopp och några nipperaskar när hon avled, enligt Söderman. När ansvaret och hela familjen var borta gifte prästen om sig, på riktigt, med en trettio år yngre kvinna och paret fick flera barn. Inför äktenskapet upprättades äktenskapsförordning där den blivande hustrun tvingades att skriva under ett dokument där hon undantogs från allt som maken ägde. Johan Gustaf Söderman avled i Nordmaling 1915.

Prästkappa och stövlar

2009, många år senare, var jag på en seans i Karlstad och vi var många i publiken. Plötsligt vände sig mediet till mig och berättade att en man i en lång, svart prästkappa hade en hälsning till mig. Prästen, som förmedlade sig genom mediet, var en släkting och han hade en hälsning. Mediet beskrev honom som en man som alltid hade prästkappan på och under den kunde han ha grova stövlar och långkalsonger. Men prästkappan var på något sätt hans hela identitet. Hans enda hälsning till mig var ”Bli aldrig som jag!”.
Jag insåg inte då hur beskrivningen av farmors farfar stämde, nästan på pricken. Jag hittade långt senare en text i Oknytt från 1993 där man skrev: ”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”.

Och nej, jag kommer aldrig någonsin att bli som han! 😊

Prästsläkt

Badelunda kyrka, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk

I min, liksom i många andras släkter finns många präster. Prästfamiljer är ofta väldigt tacksamma att släktforska på då prästerna förr i tiden gärna präntade sina släktträd, men som släktforskare får man se upp lite. Ibland fanns det en önskan om att ”frisera” sanningen litegrann så att allt såg bättre ut. Så gjorde exempelvis min farmors farfar prästen Johan Söderman när han ”suddade” bort sin utomäktenskaplige son från kyrkboken för att sedan skriva in barnet, flera år senare, med ett annat och mer passande födelseår.

Inom prästsläkter var det vanligt med latiniserade eller grekiskinspirerade efternamn som avslutas med -us eller -er, som exempelvis namnen Leander och Rufinius.  Bruselius, Filmerius, Rufinius, Brunnius, Andreae, Angermannus och Nertunius är några av de prästnamn som förekommer i min släkt. I det här inlägget ska jag berätta om några av mina anfäder som var präster en gång i tiden.

Foto: Helena Bure Wijk

Johan Gustaf Söderman
Farmors farfar hette Johan Gustaf Söderman och föddes 1841 på Värmdö i Stockholms skärgård. Hans far var bonde och nämndeman och när det var dags för Johan Gustaf att studera så valde han att läsa teologi. Han studerade först i Uppsala några år och flyttade sedan till Stockholm för att avsluta sina präststudier. Som nyinflyttad i Stockholm blev han inneboende hos familjen Schmidt på Svartmangatan i gamla stan.

Familjen Schmidt bestod då av den före detta sjömannen och konstsvarvaren Adolf Fredrik, hustrun Johanna samt två söner och två döttrar. Adolph Fredrik var sjuklig men försörjde familjen så gott han kunde genom sitt hantverk, som elfenbenssnidare. Äldsta dottern Hulda hjälpte till med försörjningen som hushållerska på slottet.

År 1865 födde dottern Hulda Schmidt en utomäktenskaplig son, Erik Gustaf Sigismund Posse. Barnafadern ville inte gifta sig med henne men han önskade att barnet skulle få en god och kristlig uppväxt. När den teologistuderande och ogifte Johan Gustaf Söderman sökte studentrum i Stockholm, var det därför väldigt passande att han flyttade in hos familjen Schmidt. Han fick en stor summa pengar samt infödingsrätt i Härnösands stift, på villkor att han skulle ta hand om och uppfostra den utomäktenskapliga pojken. Johan Gustaf tackade ja till uppdraget, men att gifta sig med barnets mor, det ville han inte.

1871 födde Hulda ännu en son, Alfonso Hans Gustaf (min farmors pappa) och denna gång var det familjens hyresgäst, Johan Gustaf Söderman som var barnafader, men då det var opassande för honom att få barn som ogift och präststuderande så skrevs barnet in i födelseboken med ”föräldrar okända”.  Samma år avled Huldas far Adolf Fredrik Schmidt. Först när Johan Gustaf Söderman hade slutfört sina studier och blivit prästvigd 1874 ”trollades” barnet fram och skrevs in i kyrkböckerna som son till Hulda och Johan Gustaf. Det står även att föräldrarna gifte sig 1872 men några vigselhandlingar har aldrig existerat.

Med en stor summa pengar på fickan och plötslig förvärvad infödingsrätt i Härnösands stift flyttade prästen Johan Gustaf Söderman, Hulda Schmidt, sonen Alphonzo Hans Gustaf, Huldas son Gustaf Erik Sigismund Posse, Huldas syster Mathilda Johanna och svärmodern Johanna från Stockholm. Man styrde kosan norrut då Johan Gustaf fått befordringsrätt inom Lappmarken med ett stipendium att studera samiska. Man bosatte sig på Prästbordet i Nordmaling där familjen sedan kom att stanna kvar.

Vem var han egentligen, farmors farfar Johan Gustaf Söderman? Jag har inte lyckats hitta några ättlingar som kan berätta mer om honom. Så här beskrevs han i Oknytt 1993: ”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”.

Farmors farfar Johan Gustaf ”trollade” bort sin utomäktenskaplige son, farmors far, från kyrkboken.

Petrus Jonæ Angermannus
Anfadern Petrus Jonæ Angermannus föddes i Lunne, Arnäs i Ångermanland år 1559 och kom att bli biskop i Växjö stift. När pesten drabbade delar av stiftet åren 1601 – 1602 bestämde han sig för att skriva en liten en bok med goda råd för att ”motverka farsotens spridning”. Boken innehåller även diverse råd och anvisningar från det ”andliga apoteket”. Petrus skrev några år senare ”Örtebok eller örtekrans til almogins nyta” som utgavs år 1628 där han ”helsar then Christelige Lesaren venligen Gudi och alt godt tillönskar.”

Petrus Jonæ framhöll gärna en ”enfaldig” tro på Guds ord i Bibeln. I sina predikningar lyfte han fram sina personliga erfarenheter, varvat med historiska händelser. Han menade att den kristna tron främst bör visa sig i ett rättfärdigt leverne och genom ett spontant flödande av goda gärningar, speciellt riktat till de sjuka och svaga.

Andreas Nicolai Rhen
Anfadern Andreas föddes år 1520 och var på sin tid verksam som präst och birkarl i Piteå. Birkarlarna nämns i olika dokument från 1620-talet. De var troligen kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick birkarlarna monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte med säkerhet, men de behärskade både svenska och samiska.

Birkarlarna var välbeställda och hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Andreas var under en tid hovpräst hos kungen Gustav Vasa och var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han behärskade det samiska språket och i början av 1600-talet skrev han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Strax därpå startade han även en samisk skola för blivande teologistudenter.

Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg

Mattias Nertunius
Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades år 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling.  Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

Anfadern Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…
Färden till den nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv. Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Efter några år i Stockholm ville han åter pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet. Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att väsnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig.  I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Joghen Eriksson Sparf
Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.

När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.

Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.

Prästen beväpnade sig med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.

Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg



Olaus Erici Rufinius
Anfadern Olaus Erici Rufinius var komminister i Torsåker fram till år 1672 då han avled och svärsonen Laurentius Hornaeus tog över som kaplan. Olaus, eller Olof som han egentligen hette, verkar ha varit en ganska enkel och anspråkslös person. Olof önskade att få lämna över sin tjänst till en annan man men då denne redan hade fått en tjänst, föll lotten på Hornaeus, som även gifte sig med Olofs dotter Brita. Hornaneus dagtingade med svärfadern om tjänsten före hans död.

Det var svår missväxt under flera år i Ångermanland och människorna svalt. De svåra omständigheterna var troligtvis en bidragande orsak till att en stor trolldomsskräck fick så starkt fäste i bygden. De trollkunniga beskylldes för att ha uttalat förbannelser över allt som växte på jorden, vilket troddes ha orsakat missväxten.

Kung Karl XI:s kommission, som hade till uppgift att förhöra människor och avhandla domar på de trolldomsdrabbade orterna, gav sockenprästerna uppdraget att lista misstänkta. Kaplan Laurentius Hornaeus tog sitt uppdrag på största allvar och listade många under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad”. Han anlitade två ”visgossar” som troddes ha förmågan att se djävulens speciella ”invignings märke”, stigma diaboli, på de skyldiga. Pojkarna sägs ha stått i kyrkdörren efter gudstjänsten och där pekat ut de skyldiga. De som blev utpekade av pojkarna fick ställa sig på vägens ena sida, medan de som var friade från anklagelser, ställdes på den andra sidan. De utpekade uppmanades att inställa sig inför kommissionen dagen därpå. Laurentius Hornaeus sonson, Jöns, har berättat: ”ifrån den dagen fingo de aldrig komma till sina barn eller hemvist”. Över 100 personer i pastoratet utpekades och fler än 70 avrättades för trolldom genom halshuggning år 1675.

Foto: Helena Bure Wijk

Bland fattiga och bödlar på Kyrkbacken i Västerås

Kyrkbacken – förr ett område för de fattiga och förskjutna


Foto: Helena Bure Wijk

Västerås är en stad med anor från 1000-talet. Staden, som ursprungligen hette Westra Aros blev biskopsstift på 1100-talet och domkyrkan, som från början kallades ”Maria bebådelsekyrka”, invigdes år 1271. I dag är Kyrkbacken, berget bakom domkyrkan ett väldigt attraktivt bostadsområde men under lång tid var det ett område där de fattiga och förskjutna invånarna bodde. När pesten kom till Västerås på 1620-talet var det just Kyrkbacken som drabbades först. 

1024px-Västerås-IMG_0570
Foto: Domkyrkan sedd från Kyrkbacken, Wikipedia

Kyrkbacken kallades av västeråsarna kort och gott för ”backarna”. Där i ”norra qvarteret”, bodde stadens sämre bemedlade invånare. Ju längre norrut man bodde, desto lägre tycks människors status ha varit. På, vid och intill ”Kiörkbacken” bodde år 1697 skräddare, smeder, målare, snickare, skomakare och soldater. Här bodde även fattiga änkor, som exempelvis västeråsarna Malin Andersdotter, änka efter Olof Phillip, och Anna, Anders Schwarz änka. På 1740-talet inrättades en fattiggård på Kyrkbacken som skulle hysa de fattigaste invånarna. 

Bödlarna på Kyrkbacken 

På Djäknegatan, längst norrut, bland de fattigaste av fattiga, hade bödeln (även kallad skarprättare och mästerman i äldre tid) sin bostad. ”Mästermansgården” hyste stadens bödlar från 1500 till 1830-talet. Till bödelns arbetsuppgifter hörde att prygla och avrätta brottslingar enligt en speciell prislista. Det sägs att en avrättningsplats, ”galgen”, funnits norr om Brunnsgränd, på Kyrkbacken.

Några av Västerås bödlar var Erik Brant, Erik Simonson, Eric Frumerie och Fredrik Strandberg. Den sistnämnde mördades på Kyrkbacken av sin hustru Anna Stina, som lagt gift i hans hönssoppa. Anna Stina flydde efter mordet, men greps och dömdes ”att halshuggas och i bålet brännas”. Men bödelns hustru vägrade att låta sig avrättas och rätten antecknade: ”hon detta ej undergå vill”. Anna Stina fick behålla livet och dömdes istället till landsförvisning och höga böter.

I det här huset mördades bödeln Fredrik Strandberg av sin hustru 1766. Foto: Helena Bure Wijk (från artikel i Västerås tidning 2015

Bödeln – hatad och fruktad, med egen brunn

Bödelsyrket hörde till de mest avskydda av alla yrken. Ofta ärvdes sysslan från far till son i generationer. Efter mordet på Fredrik Strandberg, tog sonen Carl Fredrik över faderns arbete. Västerås bästa vattenbrunn fanns på Kyrkbacken, men då bödeln inte var välkommen att dricka ur stadens gemensamma brunn, fick han ha källan för sig själv. Med tiden kom den att kallas ”Mästermans källa” och den finns fortfarande kvar i den lilla parken vid Vasagatan-Norra Ringvägen.

Avrättningsplatsen låg längst norrut på Kyrkbacken Foto: Helena Bure Wijk

Skarprättare Eric Frumerie

Petra_Mede
Petra Mede Foto: Frankie Fouganthin

I Svt:s programserie ”Vem tror du att du är” fick komikern och TV-personligheten Petra Mede veta att hon är ättling till skarprättare Eric Frumerie som under sin livstid var verksam i Örebro-, Värmlands- och Västmanlands län. Eric var född 1777 (1779 enligt Svt) i Svennevad, Örebro län och levde sina sista år på Kyrkbacken i Västerås. En del av avsnittet där Petra medverkar kan du se här

Det spökar på ”backarna”

När jag arbetade som reporter på Västerås Tidning gjorde jag ett reportage om en familj som bor granne med bödelns gamla gård på Kyrkbacken. Husgrunden samt vissa delar av familjens hus har anor från 1600- talet då en linvävare och hans familj bodde där. Det spökar i huset, men familjen är inte rädda. Familjen hade precis flyttat in i huset när ljudet plötsligt höjdes kraftigt på stereon och man såg hur volymratten rörde sig, av sig själv.

Ljudet av okända fotsteg och spring i trappan är familjen sedan länge vana vid. En dag såg den då 4-årige sonen en man som tittade in genom fönstret till hans rum. De vuxna i familjen blev konfunderade eftersom rummet ligger på övervåningen, flera meter ovanför marken, men sonen var säker på sin sak.

Familjen bor granne med den gamla Mästermansgården på Kyrkbacken. Foto: Helena Bure Wijk, artikel i Västerås Tidning 2015-06

 

 

 

 

Källor: Texten är delvis hämtad från min artikel i Västerås tidning 2015-06, Husförhörslängd Västerås 1697-1707, boken ”Skarprättare, bödel och mästerman” av Jan G Ljungström, Visit Västerås och ”Vem tror du att du är” säsong 5 (2012)

Finska familjer utan släktnamn

Anundsjö i Ångermanland Foto: Y-näsmannen

Anfadern Pål Henriksson Tenhuinen föddes omkring år 1575 i Jorois, Savolax och var den förste nybyggaren som slog ned sina bopålar i Grundtjärn, Anundsjö i Ångermanland. Pål slog följe på vägen med en annan finsk nybyggare, Olof Larsson Oittinen som kommit från finska Kainuu. Man kom först till Hermansjö, som på den tiden kallades ”fjället”. Snart fick man sällskap på fjället av den finske nybyggaren Anders Andersson från Omsjön. Anders var son till Antti Tarvainen Antinpoika som tillsammans med sin familj först hade bosatt sig i Hassela, Hälsingland.

Gudmundrå finnmark lockade många finska nybyggare på grund av det goda träskfisket. Man slog sig först ned i Viksjö finnmark, Graninge, Gudmundrå och Sidensjö. Historikern Richard Gothe som under sin livstid ägnade mycket tid till att kartlägga den finska bosättningen i Sverige, såg ett mönster vad gäller nybyggarnas flyttvägar. Han lade märke till att någon eller några i varje generation valde att söka sig cirka fem, tio mil längre norrut för att på så sätt hitta obrukad mark. I min släkt flyttade många från Ångermanland upp till Lycksele lappmark i Västerbotten.

Tenhuinen, Tarvainen och Juvonen

Tillsammans flyttade familjerna Tenhuinen och Tarvainen sju kilometer norrut, från Hermansjö, till Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland. Pål och hustrun Ella Pålsdotter hade där en häst, några kor och åtta får. Paret fick i Grundtjärn sex barn – Henrik, Pål, Barbro, Anders, Sofia och Olof.

Sonen Henrik Pålsson Tenhuinen f.1600 (min ana) bodde en tid i Åsele, Västerbotten. Hans son Michael f.1622 blev bonde i Tunsjön, Dals socken i Ångermanland där han gifte sig med Märit och fick tillsammans med henne sju barn. Märit avrättades för trolldom i Torsåker år 1675. Henrik var också gift med Elin Eskilsdotter f.1635 i Knäsjön, dotter till finske nybyggaren Eskil Göransson f.ca 1600. Elin hade tidigare varit gift med med Daniel Jonsson f.1630 i Mjövattnet, Gudmundrå, en sonson till Henrik ”Långe” Jonsson, som jag kommer att berätta mer om i det här inlägget. Tillsammans med Daniel i Mjövattnet fick Elin barnen Jon f.1650, Sofia f.1662 och Eskil f.1663.

Det finns en intressant koppling mellan släktnamnet Tenhuinen och trolldom. Historiker Niclas Persson Tenhuinen har lyft fram att det finska ordet ”Tenho” betyder just trollkonst/häxkonst.

Sonen Pål Pålsson Tenhuinen f.1620 gifte sig med Elisabeth Olofsdotter som kom från Hoting i Tåsjö, Jämtland. Hon var dotter till nybyggaren Olof Matsson Juvonen som bosatte sig i Mullsjö, Nordmaling i Ångermanland. Dottern Barbro Pålsdotter Tenhuinen f.1627 gifte sig med Olof Andersson, ättling till Omsjöfinnen Anders som hade det finska släktnamnet Tarvainen.

De östfinska nybyggarnas ättlingar gifte sig gärna med andra finska ättlingar, långt in i tiden. Förutom familjerna Tarvainen och Juvonen var det två andra finska släkter som följde familjen Tenhuinen på deras väg genom många ingiften. Dessa två familjer förlorade tyvärr sina finska släktnamn när de inkom till Sverige och trots många försök och mycket ”grävande” i arkiven är det omöjligt för mig att hitta deras finska ursprung. Kanske någon som läser detta inlägg vet mer om familjerna?

Agnäs, Viksjö Foto: Havsfrun



Pål finne


Anfadern Pål ”finne” utan släktnamn föddes omkring 1555 i Savolax och kom till Agnäs från Viksjö finnmark i Ångermanland tillsammans med okänd hustru år 1638. Om han tillhörde släkten Tenhuinen, Tarvainen, Juvonen, Oittinen eller någon annan finsk släkt är svårt att veta. Som många andra östfinska nybyggare förlorade han sitt släktnamn direkt när han inkom till Ångermanland. Pål är min anfader på fyra släktgrenar.

År 1640 fick Pål ”finne” lagfart på ett hemman på 7 1/2 seland i Agnäs, som han köpte av Per Perssons änka Kerstin. Pål måste ha varit gift två gånger. Han var far till barnen Pål (Påvel) f.1590, Mats f.1615, Pål f.1618, Anders f.1620, Beata f.1625, Olof och Ella. Dottern Ella gifte sig med Pål Henriksson Tenhuinen f.1575, som jag skrivit om tidigare i inlägget. Mats gifte sig med Beata Persdotter från Agnäs, Pål gifte sig med Anna från Brattsbacka i Nordmaling, sonen Anders gifte sig med Cecilia i Nordmaling och dottern Beata f.1625 gifte sig med Mårten Henriksson från Nästvattnet i Gudmundrå.

Henrik ”Långe” Jonsson

Mårten Henriksson föddes år 1625 i Nästvattnet, Gudmundrå som son till ”fjällfinnen” Henrik ”Långe” Jonsson f.ca 1575 i Savolax. Henrik på fjället hade tillsammans med okänd hustru barnen Jon, Mats, Göran, Daniel, Nils, Mårten och Karin.

Henrik ”Långe” var son till Jon Henriksson f. 1555 i Savolax. DNA-test som har gjorts på den raka fädernelinjen har visat att Jon kom från Savolax-området. Henrik ”Långe” Jonssons ättlingar går in i min släkt på många ställen genom ingifte men jag har inte lyckats klura ut till vilken släkt ”Långe” tillhörde. Mina misstankar har länge varit att han tillhörde familjen Tenhuinen, men jag kan ingenting bevisa.

Barnen bosatte sig bland annat i Lycksele, Sidensjö och Gudmundrå. Sonen Mats f.1610 var gift med Helena Larsdotter som ansågs vara trollkunnig. Hon lärde sitt barnbarn Henrik finska trollramsor för att bota sjuka. Med hjälp av ramsan han lärt sig av sin mormor och diverse salvor och dekokter reste Henrik runt för att bota sjuka. Det verkar inte ha gått så bra med sjukdomsbotandet. Ramsan och smörjelserna ansågs vara helt värdelösa och Henrik ställdes inför tinget, men friades. Den finska ramsan Helena Larsdotter i Knaften lärde sitt barnbarn finns bevarad och översatt: ”Värk och sveda skall bortgå – där den känner värken stå – Din Fader, Han sörjer över det – att du så länge är, – Modren tycker alltsammans illa vara – Du har mat nog hemma – med mindre du icke här vill bo – gör god om natten – så att det är allt gott innan som dagen blir – och bättre än det varit före.”

Trälar under penningen av Eero Järnefelt


Källor: Egen forskning, ”Byarnas historia i Anundsjö” av Erik Jonsson (Anundsjö hembygdsförening 1969, Tyko Lundkvists bok: ”Olåt och munbruk”, 1977, Niclas Persson Tenhuinen.

Heliga träd och trädmagi

Det är nu mer än tusen år sedan den fornnordiska hedendomen var en levande religion, men delar av dess tankegods levde länge kvar, bland annat hos de östfinska nybyggare som kom till vårt land under 15-och 1600-talen.

I mitten av världen fanns i den fornnordiska religionen gudarnas värld, Asgård, där trädet Yggdrasil ståndade i dess centrum. De första människorna, Ask och Embla var träd och efter Ragnarök trodde man att människorna återkommer, gömda i trädstammar. Kopplingen mellan människa och träd i äldre mytologi är något som jag länge har intresserat mig för.

Nornorna Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot.
Ludwig Burger (1825-1884)

Yggdrasil – trädet som förbinder himmel och jord

I världens centrum växte livets träd, asken Yggdrasil som för människan var den fasta punkten i en kaotisk tillvaro. Trädet var själva navet i tillvaron – både som världsträd och som ödesträd. Yggdrasil hämtade det livgivande vattnet från Urds källa. Vätan spred sig genom rötter och grenarmar och fuktade så jorden. Trädet som symbol för den fasta punkt som förbinder himmel och jord finns i flera religiösa berättelser, bland annat den kristna – Edens lustgård.

Vid Yggdrasils fot satt de tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi. Nornorna var ett slags ödesgudinnor som inte bara kände alla hemligheter om gudars och människors öde, utan även kontrollerade det. Nornorna satt vid väven och spann människans livstrådar på sin magiska spinnrock. De ristade även in märken i trästocken och mätte upp människans livslängd och öde.

Föreställningen om trädet som symbol för trygghet levde kvar länge genom det vårdträd som planterades vid gården. Vårdträdets grenar fick man inte såga av eller bryta av då det betydde död i släkten. Kring vårdträdet låg familjens gård och tillhörande byggnader. Utanför denna trygghet fanns otryggheten i utmarken, där jättar, troll och andra okända väsen lurade. Dessa ville man helst undvika.

Rönnen ansågs vara ett heligt träd. Foto: Martin Olsson

Heliga träd i den finsk-ugriska traditionen

För de skogsfinnar som bosatte sig i Sverige under senare delen av 1500- och början av 1600-talet var naturen fylld av magi och särskilt träden hade en central plats i människornas religiösa liv. Företeelser som mieskuva, karsikko, köyri och björnskalleträd fanns endast hos de östfinska nybyggarna och tros vara bevarade traditioner från den finsk-ugriska religiösa föreställningsvärlden. I både samisk och skogsfinsk kultur finns vördnaden inför naturen och träden. Rönnen ansågs vara helig och för skogsfinnarna gav det människor och djur ett viktigt beskydd att passera genom en så kallad ”flygrönn”. Skogsfinnarna trodde sig kunna ”stämma” bort sjukdomar och olycka genom att rista eller spika i speciella träd. Man stämde bort ”det onda” i sjöar, stenrösen och träd där sjukdomen inte skulle kunna utgöra någon fara för andra. I finnskogarna har man funnit flera sådana ”tandvärkstallar” och ”smöjtallar”.

Får både östfinnar och samer var rönnen ett heligt träd. Även al ansågs ha särskilt goda och läkande egenskaper. Min anfader Christian Göransson ”finne” stämdes vid tinget för trolldomsbrott år 1655 och han hade då bland annat hjälpt en trumslagare som hade sår i munnen genom att ordinera en dekokt på al: ”Låt hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan dig med den lagen tvetta och basa för elden”. För de östfinska nybyggarna hade gran, tall och lärkträd också en speciell plats.

Björnskalletallar på Finnskogen

Den så kallade björnskalletallen finns omnämnd i många källor. Under en resa till Ockelbo år 1817 såg exempelvis forskaren Carl Axel Gottlund med egna ögon sex sådana märkliga tallar, med upphängda björnkranier. Det har berättats att det i Sundsjön, Värmland fanns en tall där nybyggaren Lång-Kristoffer hade spikat upp hundratals björnskallar. Björnen var fruktad och dyrkad av de östfinska nybyggarna och bakom sedvänjan att hänga upp björnskallar på träkilar, som spikats in i furans stam, fanns en gammal föreställning kring björnjaktsmagi. Björnskallen kunde på vissa håll hängas upp på de inslagna träkilarna i trädet. Därefter fylldes skallen med öl, som genom hålen i skallen droppade ner på marken. Slutligen sköt man salut och festade på öl.

Björnskalletall
Foto: Ida Feltzin


Den mäktiga björnen figurerar i många berättelser från finnmarken. Mina anfäder Pål och Sigfrid var (ö)kända för sin trolldomsförmåga och det har berättats att de kunde stämma björn. Under björnstämningen troddes den trollkunnige kunna få mental kontroll över björnen och på så sätt få den att anfalla ovänners tamboskap. Pål och Sigfrid var bittra fienden och enligt sägnen stämde de björn på varandra så till den milda grad att den stackars björnen fick springa mellan deras gårdar tills den var alldeles skinnflådd under tassarna.

Björnen var fruktad och dyrkad.
Foto: Wikipedia

Karsikko – magiska träd med inristningar

Karsikko var i den östfinska föreställningsvärlden träd som man tillskrev en särskilt magisk betydelse. I den finsk-ugriska religionen kunde det vara en uppsättning markeringar på träd som fanns på vägen mellan den avlidnes hem och begravningsplatsen. Man trodde att inristningarna skulle förhindra den dödes ande från att komma tillbaka.

Träden ansågs kunna förmedla kontakt mellan levande och döda. Det var ett slags minnesträd, minneslundar, som var knutna till en speciell händelse eller en speciell person. Karsikko kunde även vara ett träd som man kapat grenarna på och ställde intill gården för att välkomna gäster. Man har hittat hela tallbestånd med inristade och inhuggna initialer och årtal i östra Finland.

Karsikko, V. Svaetichin-Museovirasto

Mieskuva- avbild i syftet att håna

Att rista symboler i trädstammar var i den fornnordiska tron en kraftfull magisk handling. De tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi ristade tecken i Yggdrasils stam enligt myten. Runorna känner vi till från 200-talet e.Kr. Dessa tecken var inte bara ett alfabet utan ansågs även vara kraftfulla, magiska tecken. Att rista runor var en magisk handling. Den fornnordiska trolldomen har sina rötter i ett mycket gammalt jordbrukssamhälle där behovet av trygghet och mat stod i centrum. I den gamla tron var ödestron central och den levde kvar i de östfinska nybyggarnas föreställningsvärld. När man byggde sina torp och den första takbjälken kommit upp ristade man tecken i träet, till beskydd och för att markera tillhörighet. På samma sätt ristade man tecken i de föremål som man tillverkade, exempelvis på knivskaft.  

Att förolämpa och håna en annan människa var strängt förbjudet i den förkristna tiden. Sådant hån, som kallades ”nid” kunde framföras verbalt (tungonidr) eller i form av en skulptur eller figur ristad i trä (tränidr) och var strängt förbjudet i lag, men användes ändå.

Mieskuva var hos de östfinska nybyggarna en avbild i syfte att håna och skada. Det kunde vara en figur eller en uthuggning i ett träd, föreställande ett människoansikte som man använde sig av för att skada och håna ovänner. Det var en form av svart magi som var illa sedd men som förekom ändå.  Man trodde att den trollkunnige kunde skada sin fiende genom att exempelvis slå in en spik i denna avbild. Forskaren Richard Gothe hittade på sin tid i Säfsnäs en mieskuva som var tillverkad av lera och nattvardsvin.

Köyri-vridna träd och finsk fest

Vridna träd som under lång tid hade skavt mot varandra och som under blåsiga dagar kunde åstadkomma gnällande, vinande läten kallades köyri. Man trodde att osaliga andar hade sin hemvist där och att trollkunniga vismän, genom köyris jämmer, kunde få stor och hemlig kunskap om sina medmänniskor. Författaren Lars Andersson beskriver i sin bok Lomjansguten en skogsvandrare som förklarar vad köyri kunde vara: ”Vad som omgav honom var de som kallades köyri, de omvridna. Det var människor som hade dött i skogen före sin tid. De blev då fastklämda mellan två korsvuxna träd, när träden rörde sig och skavde mot varann gav de sig tillkänna med sina jämmerläten”.
Köyri (kekri) är även en finsk fest som firas på hösten, i slutet av böndernas arbetsår. Festen sammanfaller med allhelgonahelgen.

Världsträdet Yggdrasil av Oluf Bagge

Dala-Floda

Flickor med Flodadräkter. Foto: Héléne Edlund/Nordiska museet

Dala-Floda med sina vackra byar ligger naturskönt vid Västerdalälven i Gagnefs kommun i Dalarna. Bygden har en välbevarad historia och kultur. Redan vid istidens slut kom människor till området för att jaga och fiska och senare, från 900-talet, har man framför allt livnärt sig på järnframställning samt jord- och skogsbruk. I byarna Syrholen och Mossel vid Flosjön levde en gång i tiden mina förfäder- och mödrar.

En av de gamla traditioner som har bevarats i området är dansen ”huppleken”, en polska i två delar där de manliga kavaljererna inledningsvis hoppar och kråmar sig inför kullorna. Dansen övergår sedan i parvis dans runt på fläck. Tvåtaktspolska var vanlig i hela Europa under 15- och 1600-talen, men försvann successivt. Dansen lever fortfarande kvar i Dala-Floda.

En annan tradition som fortfarande finns kvar är ”komidsommarfesten” som infaller första veckan i juli. Det var då som ”bukullo”, flickorna, förr i tiden kom hem med korna från fäbodarna, där de hade vistats under några månaders tid. Man ställde då till med stor fest med dans på den kraftiga träbron Norsbron i Floda. Ibland gick det ganska vilt till under festligheterna och vid sekelskiftet 18/1900 förbjöds tillställningen helt efter att en kulla fått näsbenet avsparkat under ”huppleken”.

Slåtterfolk i Syrholns by Foto: K-E Forsslund

Källa:
Dala-Floda, Dalarnas lustgård

Familjen Åkerlind i Bennebols masugn

I Bennebols masugn, som ligger i de djupa skogarna strax utanför Knutby i Uppland, tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. Bruket var ett litet miniatyrsamhälle där några hundra personer levde. Längs Bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation.

Vallonerna i Bennebols masugn

Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom från sydöstra Belgien och norra Frankrike på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer även till de uppländska bruken, som på den tiden arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Vid Bennebols masugn var de flesta bruksarbetare svenska men där fanns även några vallonfamiljer.

Masmästaren Per Persson f.1717 var gift med Margareta Gottfridsdotter Dubois f.1721 i Almunge. Paret fick tillsammans sex barn – Margareta, Per, Anders, Johan, Maria och Gottfrid. Ättlingarna kom att kalla sig Bladlund och Åkerlind, namn som har sitt ursprung i ortsnamnet Bladåker. Jag härstammar från sonen Johan Bladlund som föddes 1755 i Bennebols masugn.

Familjen Åkerlind i Bennebols masugn

Masmästaren Per Persson och Margareta Dubois dotter Maria Bladlund f. 1758 i Bennebols masugn gifte sig med Hans Jansson från Burvik i Knutby. Tillsammans fick de sex barn – Anders, Hans, Jan, Greta Maja, Petrus och Brita Kristina. Genom Petrus Hansson f.1792 i Bennebols masugn uppkom släktnamnet Åkerlind.

Familjen Åkerlind levde i Bennebols masugn i generation efter generation i flera hundra år. Per Johan Åkerlind som föddes där år 1869 var ättling till masmästaren Per Persson som var verksam där under 1700-talet. Per Johan var gift med Augusta Emilia Schedin f.1870 i Edsbro, Stockholms län. Tillsammans med de sex barnen bodde de på västra gaveln i den vita arbetarlängan Karl Karls. Tillsammans med familjen bodde även Per Johans mamma Anna Maria Norström f.1835 i Knutby. Från baronen i Harg erhöll Anna Maria en gratial som bestod av fri bostad, fri ved samt en liten summa som skulle räcka till livets nödtorft. På bilden här ovan är hela familjen Åkerlind i Bennebol. I den främre raden sitter Anna Maria, dottern Margit och Per Johan. På den mellersta raden står f.v. döttrarna Sigrid, Astrid och Edit. I Bakre raden f.v. står sönerna Johan Helmer och Per Georg Åkerlind som är fäder till kusinerna May-Lise och Bertil Åkerlind.

Tack vare släktforskningen har jag fått den stora glädjen att lära känna två ättlingar till Per Johan Åkerlind, Bertil och May-Lise Åkerlind som är kusiner.
– Jag är barnbarn till Per Johan Åkerlind genom sonen Johan Helmer, berättar May-Lis Åkerlind som är en duktig och hängiven släktforskare. May-Lise har genom åren sammanställt sin släktforskning hundratals år tillbaka och hon använder sig av släktforskningsprogrammet Disgen2019 för att dokumentera släkten:
-Det är så roligt att den yngre generationen fortsätter med släktforskning. Jag har släktforskat för mina fyra barnbarn, så att de vet varifrån de härstammar. De får en varsin utskrift när de fyller 20 år, som de kan ha när de blir äldre, som ett minne av mig och deras släkt, säger May-Lise Åkerlind.

Även May-Lises kusin, Bertil Åkerlind, som är sonson till Per Johan Åkerlund och Augusta Emilias son Per Georg Åkerlind är en hängiven släktforskare med mycket kunskap. Bertil berättar att det endast var ett 15-tal personer som var fast anställda vid Bennebols bruk – masmästare, hyttdräng, uppsättare, bokare, malmdraghare och slaggskjutare. Därtill fanns många dagsverkskarlar som hyrdes in per dag när de behövdes.

Anna Maria Åkerlind f. Norström tillsammans med fyra av barnbarnen i Bennebols masugn. Fotot har tidigare publicerats av journalisten Inger Ärlemalm som har berättat om familjerna som arbetade och levde i bruket.

Livet i masugnen

Under vinterhalvåret hämtades järnmalmen från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen.
-För bönderna i Alunda, som skötte malmtransporterna blev det ett välkommet bidrag till hushållskassan. Koltransporterna till Bennebols masugn sköttes av kolbönderna i trakten, berättar Bertil Åkerlind och beskriver vidare hur arbetet gick till:

-Under de perioder då man smälte tackjärn – Det kallades att blåsa masugnen-arbetade man i skift, en vecka i taget. Masugnsarbetarna övernattade i en stuga alldeles intill masugnen som kallades ”labbe”. Efter en vecka bytte man besättning och de som gick av skiftet badades rena från topp till tå och befriades från allt sot och annat, berättar Bertil Åkerlind.

En speciell fiskemetod

Vallonerna behöll ofta språk och traditioner långt in i tiden. Vid somliga bruk hade man egna skolor med undervisning på franska och man samlades ibland för hemliga gudstjänster. Vallonerna, som ofta var kalvinister, bekände sig till den reformerta tron som det var förbjudet att utöva i Sverige på den tiden.

En speciell fiskemetod kan vara en tradition som vallonerna förde med sig och som levde kvar länge vid Bennebols masugn. Man fiskade med en metod där man använde en stör som kallades ”fork”, för att skjuta ut fiskenäten och för att mana fiskarna så att de hamnade i näten. I fiskenäten fanns en strut som var gjord av näver, där man stack in forken. Bertil minns hur farfar Per Johan Åkerlind ofta gav sig ut på Norrsjön med sin fork för att fiska.
-Intressant i sammanhanget är att ”fourche” är det franska ordet för grep/gaffel, avslutar han.

Bertil och May-Lise Åkerlinds farfar Per Johan fiskar med fork i Norrsjön.

Källor: Bertil Åkerlind, May-Lise Åkerlind, Inger Ärlemalm och egen forskning



Harald Blåtand

Sven Tveskägg, Harald Blåtands son

Harald Blåtand föddes cirka år 920 e.Kr. som son till Gorm den gamle och Tyra Danebot. Fadern Gorm (som var son till Knut I Hårdknut) var kung i Danmark under första hälften av 900-talet. På Jylland i Danmark finns en runsten med inskriptionen ”Konung Gorm gjorde dessa kummel efter Tyra, sin hustru, Danmarks bot”.

Tyra Danebot

Gorm den gamle verkar inte ha varit särskilt vänligt inställd till den kristna kyrkan. Hans barn-barns-barn kung Sven Estridson av Danmark som föddes cirka år 1020 berättade för historikern och prästen Adam av Bremen att anfadern Gorm under sin livstid var en gruvlig orm som planerade att helt utrota kristendomen i Danmark. Gamle Gorm fördrev, torterade och dödade präster.Sonen Harald som var kung i Danmark och Norge under sin livstid tycks ha haft en mer vänlig inställning till kyrkan och kristendomen än sin far. Han såg även till att fadern blev begravd i stenkyrkan på Jelling, Jylland i Danmark.

Gorm den gamle

Det har berättats att Harald Blåtand hade flera hustrur – Tove, Gunhild och Gyrid. Källorna är osäkra och man får ta det hela med en stor nypa salt. Jag är ättling till Harald och hustrun Gunhild (eller hustrun Tove) genom deras dotter Tyra f.936. Harald Blåtands hustru Gunhild Olofsdotter f.905 var dotter till kung Olof II Björnsson från Birka och Ingeborg Thrandsdotter från Uppsala.

Kung Olof II den mäktige

Hustrun Tove var dotter till den vendiske fursten Mistivoj. Det saknas anteckningar om henne, men det finns en viktig bevarad källa – en runsten som hon lät resa med inskriptionen ”Tofa, Mistivojs dotter, Harald den godes, Gorms sons hustru, lät göra detta minnesmärke efter sin moder.”

Stora Jellingestenen
Foto: Wikiwand

Harald Blåtands dotter Tyra var drottning av Norge under en kort tid. Hon var gift med Styrbjörn Starke och blev, enligt historikern Snorre Sturlasson, sedan bortgift med kung Boleslav I av Polen. Enligt sägnen besegrade Styrbjörn Starke den danske kungen Harald Blåtand och äktade sedan hans dotter. Styrbjörn uppges ha stupat vid slaget vid Fyrisvallarna utanför Gamla Uppsala:
”I kung Harald Gormssons dagar var Styrbjörn den starke på krigståg i österväg. Styrbjörn var en son av den svenske kungen Olaf Björnson. Styrbjörn kom med sin här till Danmark och tog kung Harald till fånga. Då gav Harald honom sin dotter Thyra till ägta och drog själv med Styrbjörn till Sverige. Styrbjörn stack eld på alla sina skepp innan han gick i land men då kung Harald blev varse att Styrbjörn var utan skepp höll han med sina skepp ut på Lögen och sedan bort tillbaka till Danmark. Styrbjörn höll slag på Fyrisvallen mot sin farbroder, den svenske kungen Erik den segersälle. Där föll Styrbjörn och den största delen av hans manskap men några flydde. Denna flykt kallade de svenske ‘Fyriselta’.” (Källa: Isländska Knytlingasagan)

Slaget vid Fyrisvall

Harald Blåtand sårades till döds av en pil och det finns teorier om att han fördes till Polen efter att han blivit skadad, där han senare avled. Mycket pekar på att det var jomsvikingen Palnetoke som avlossade pilskottet mot kungen. Palnetoke var fosterfar till Harald Blåtands son och gift med Sven Tveskäggs mor. Palnetoke är förresten en anfader till mig på en annan släktgren, men det är en annan historia 😊

Harald Blåtand, kalkmålning i Roskilde Domkyrka, Danmark

Skotsk-tysk-baltiska rötter

Katedralen i Elgin, Skottland

Anfadern Magnus Dublar, som egentligen hette Dunbar, var en skotsk handelsman som bosatte sig i Ronneby, Blekinge i början av 1600-talet. Han föddes i Dundee, Skottland omkring år 1600, som son till borgaren John Dunbar och Elisabeth Tulidef från Elgin i Skottland. Släkten Dunbar spårar sina rötter tillbaka till kung Æthelred II av England som föddes år 966.

DNA-testet visar på skotska och irländska rötter.

Mogens Dobblare
Magnus Dunbar gifte sig två gånger under sin livstid och i det andra äktenskapet med Maren Michelsdotter f.1610 föddes dottern Anne år 1636. Två år senare, föddes sonen Casten. Anne, som är min anmoder, gifte sig med guldsmedsmästaren Olof Schmidt f.1637 i Ronneby.

Annes bror Casten kom att bli kyrkoherde och han antog då det latiniserade namnet Rönnow, efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade han kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Som tack fick Castens ättlingar ärva Åhus pastorat och Castens son, Magnus f. 1765 adlades med namnet Dublar, som man då uppgav som släktnamn. I de gamla handlingarna kallas fadern Mogens Dublar, Mogens Dobblar och Mogens Dobblare.

Casten Rönnow f.1638 i Ronneby, Blekinge

Flydde religionsförföljelser

Electric Scotland nämner den skotske handelsmannen Magnus Dublar, eller Dunbar, som emigrerade till Sverige och Ronneby för att göra affärer. Han reste tillsammans med landsmannen John Innes (Ennes) som kom att bli handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då man lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig där.

Guldsmedssläkt med okända rötter

Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, som jag härstammar från, gifte sig med guldsmeden Olof Schmidt i Ronneby. Släktnamnet Schmidt har funnits i vår familj i rakt nedstigande led sedan dess men vi vet fortfarande inte varifrån släkten kom från början. Schmidt verkar haft en stark koppling till Skottland och tysk-baltiska länder. Man döpte sina barn till tyskklingande förnamn, som Gerhardt, Adolph och Friederich, långt in på 1800-talet.

Släkten Schmidt gifte in sig i de skotska släkterna Ouchterlony och Dublar (Dunbar), men även tysk-baltiska släkter, som von Cappel, von Fliegen och Freytag (von der Loringhoven). Dessa släktgrenar sägs ha sina rötter i det tyska området Niederösterreich, som gränsar till Slovakien, Tjeckien och flera andra länder. De tysk-baltisk-skotska anorna tycks ha invandrat till Blekinge som handelsmän, hantverkare och militärer.

Kung Ethelred II

Skotska släktgrenar

Släkten Dunbar spårar sina rötter tillbaka till kung Æthelred II f. 966 och man kartlägger nu släktens grenar genom ett pågående DNA-projekt.

Ouchterlony är en släkt med skotska rötter som etablerade sig i Karlshamn genom sjökaptenen John Ouchterlony.  Hans ättling, Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo, grundade Frälsningsarmén i Sverige och Norge.

Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo Foto: Wikipedia/Projekt Runeberg

Tysk-baltiska släktgrenar

DNA-testet visar att det finns rötter i det här området…

Släkten von Cappel spårar sitt ursprung till orten Cappeln nära staden Wildeshausen i tyska Niedersachsen. Grenar av släkten utvandrade till Norge och Sverige. Borgmästaren i Wildeshausen, Dietrich von Cappelen, var far till Johan von Cappelen (1627–1688), som år 1653 utvandrade till Norge. Genom sina tre söner blev Johan stamfader till en stor släkt där.

Anfader med spännande kläder. Herman von Cappel f.1595.  Målning: Georg Günther Kraill von Bemeberg.

Anfadern Johan von Cappelen var gift med Mechelt Kalkum-Leuchtmar från Tyskland. Den första noteringen om hennes släkt är från år 1176 när Willelmus de Calechheim donerade 60 hektar jord till ett kloster i Ostfriesland.

Slottet Kalkum


Anmodern Sophie von Wittenhorst hade sina rötter i tyska Sonsfeld, Nordrhein-Westfalen. Anfadern Nicolaus Freytag von Loringhoven kom från Pulkau i Niederösterreich, liksom hans hustru Maria Elisabeth von Fliegen. Freytag von Loringhoven är numera en stor släkt i Baltikum och Tyskland. Von Fliegen sägs ha sina rötter i tyska Nordrhein-Westfalen. 

Dorothea von Wittenhorst-Sonsfeld

Covid-19 och neandertal-DNA

Skelett och rekonstruktion av neanderthalman, Tokyo (beskuren) Foto: Photaro

En pytteliten snutt DNA på kromosom 3

När forskare förra året hittade vissa kopplingar mellan en speciell kromosom i vårt DNA och risken för att bli svårt sjuk i covid-19 så blev jag riktigt rädd. Jag tillhör den gamla MtDNA-haplogruppen U5 som är den äldsta i Europa med cirka 40-50.000 år på nacken.
Det var just den där ”neandertal-kromosomen” som jag helst ville undvika- en pytteliten ”snutt” DNA på kromosom 3 som kan kopplas till svårt insjuknande och andningssvikt om man drabbas av coronaviruset. Forskarna Hugo Zeberg och Svante Pääbo har rapporterat att de människor som bär på denna genvariant har upp till tre gånger högre risk att hamna i respirator på grund av covid-19.

Studien visar att den genetiska riskvarianten är vanlig i södra Asien där ungefär halva befolkningen beräknas bära på genen från neandertalare, men genvarianten finns inte alls i samma utsträckning i Afrika och i östra Asien. I Europa beräknar man att en av sex personer bär på denna riskabla genvariant. Genvarianten uppkom en gång i tiden, för cirka 60 000 år sedan, när neandertalare och moderna människor blandade sig med varandra.

Illustration: Helena Bure Wijk

Samlade kottar och nötter

Jag tillhör MtDNA-haplogruppen U5, den äldsta haplogruppen i Europa. Mina anmödrar- och fäder gick omkring och samlade nötter och kottar här, många tusentals år innan dagens svenskar, (där majoriteten tillhör MtDNA-haplogruppen H, ens hade börjat fundera på att fotvandra hela vägen från Anatolien för ca 6000 år sedan (dagens Turkiet). Med en så gammal uråldrig haplogrupp i bagaget var jag nästan säker på att jag hade neandertalare i mina rötter och det kändes lite oroligt i dessa corona-tider. Med min vanliga otur hade det hela förstås hamnat på just kromosom 3. Jag försökte därför att förtränga det hela, så gott det nu gick…

Jag blev plötsligt upprymd och loggade in på Gedmatch

Nya studier av samma forskare har nu visat att en liten snutt neandertal-DNA på kromosom 12 i själva verket kan minska risken att bli svårt sjuk i covid-19! Den här genvarianten, som är nedärvd från neandertalare, tycks vara kopplad till minst 20 procents minskad risk att bli inlagd på intensivvårdsavdelning med covid-19. Dessa gener, som kallas OAS, reglerar aktiviteten av ett protein som bryter ner virus. Genvarianten som är nedärvd från neandertalare gör detta mer effektivt. Jag kände mig plötsligt upprymd och loggade in på Gedmatch. På Gedmatch kan alla som har gjort ett DNA-test hos de olika släktforskningsföretagen ladda upp sitt DNA-resultat helt gratis. Gedmatch har många spännande DNA-verktyg där man mer ingående får veta mer om sina rötter, även eventuella Neandertal- och Denisovan-rötter.

Neandertalare och denisovan (de översta raderna) lyser med sin frånvaro i mitt DNA.

Jag hade förväntat mig massor av neandertal-DNA på de flesta kromosomer, men aldrig får man vara riktigt glad. Både neandertal och denisovan lyser med sin frånvaro i mina gener. Däremot tycks jag vara nära besläktad med de människor som en gång levde i Motala, där de fiskade vid strömmen och placerade sina anhörigas kvarlevor på pålar under ceremoniliknande former. Men det är en annan historia som du kan läsa mer om i ett tidigare inlägg som du hittar här 🙂

Drougge – stor släkt med många grenar

Collégiale Sainte-Croix de Liège
Foto:Emmanuel Brunner

I början av 1600-talet föddes anfadern Jean Drouguet/Drougge i Belgien och som många andra valloner valde han att emigrera till Sverige när duktig arbetskraft efterfrågades här. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom järnbruken att bli en blomstrande industri i Sverige, där stångjärns- och kanontillverkning blev själva navet i verksamheten.

De Geer – protestantisk hugenott med blomstrande affärer

Louis De Geer var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. Han anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruken här.

Här har jag skrivit lite mer om den religiösa övertygelse som många valloner delade på den tiden.

Till bruken i Uppland kom mina förfäder med släktnamnen Dubois och Pousette. Till Finspångs bruk i Östergötland kom anfäderna Qvarfordt och Köhler. Anders Qvarfordt var smältare och fick anställning där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet.

Louis De Geer 1587-1657

Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn i skrift. Namnet Dubois (de bois) betyder ”från skogen” och det namnet lyckades prästerna tyda ganska väl, men namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och släktnamnet ”Le Chotton” blev till ”Kotton”. Släktnamnet ”Drouguet” blev till ”Drogge/Drugge/Drygge” i kyrkböckerna.

Jean Drougge – anfader till stor släkt med många grenar

Anfadern Jean Drouguet var en duktig smältare och kolare. Han var gift med Marie Gauchet född i Liege, Belgien och paret fick tillsammans sonen Jean f. 1617. Jean Drouguet kom till Sverige på kontrakt för Louis de Geer och kom att arbeta vid smedjorna här under hela sitt liv. Han fick i sin tur en son, Louis f.1640 vid Forsviks bruk, Undenäs, som blev hammarsmedsmästare. Louis Drougge arbetade bland annat vid Forsviks bruk, Laxå bruk i Örebro län (Lassåna bruk) och Dömle bruk i Forshaga, Värmland.

Drougge är en smedssläkt som har många släktgrenar. Via Örebro och Värmland kom släktgrenar till Söderfors i Tierp, Uppland och det finns även många ättlingar i Norrbotten. Släkten har även grenar i Finland, Norge och USA.

 

 

Den långa väntan är över och jag är mer än nöjd

Vinter i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Sommaren 2016 gjorde jag ett autosomalt DNA-test hos företaget Family Tree DNA i släktforskningssyfte (Testet heter Family Finder och kartlägger våra rötter på både mammas och pappas sida) och har även laddat upp mitt DNA-resultat hos My Heritage, ett annat släktforskningsföretag. Tack vare en liten ”topsning” på insidan av kinden har jag fått möjlighet att verifiera min stora ”pappersforskning” som jag påbörjade 1990. Jag har även lyckats lösa många släktgåtor och har fått kontakt med många nya, härliga släktingar tack vare DNA-testet. Jag trodde inte att det kunde bli mycket bättre än så här…


För några månader sedan medverkade jag i en artikel om DNA-släktforskning och fick då möjlighet att göra ett DNA-test hos Ancestry, som är ett av de ledande släktforskningsföretagen. Jag trodde nog att jag redan visste det mesta om min släkt och att ännu ett DNA-test inte skulle kunna bidra med något nytt, men tji fick jag. Efter en lång vän