Skogsfinnarnas släktnamn

Foto: Helena Bure Wijk

Skogsfinnarnas släktnamn bildades ursprungligen utifrån klanledarens egenskaper. Släktnamnet var det namn som en gång i tiden hade burits av släktens patriark och som sedan gick i arv, i generation efter generation. Tillnamnen formades efter yrke, hemvist eller personliga egenskaper såsom namnen Hakkarainen som betyder stenhuggare, Karjalainen som betyder karelare, Käivärärinen som betyder lockig och Pohjalainen som betyder österbottning.

För skogsfinnarna var släktnamnet otroligt viktigt redan på 1200-talet eftersom det visade på vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade vad gäller jakt- och fiske, men när de finska nybyggarna satte bo i Sveriges nordliga trakter så förlorade de ofta sina släktnamn. I Värmland och Bergslagen, där det fanns finska präster i vissa församlingar, blev de skogsfinska släktnamnen ganska väl dokumenterade, men i Ångermanland förlorade de flesta skogsfinska familjer sina släktnamn direkt och blev endast dokumenterade med förnamn och tillnamn ”finne”.

De öst-finska släktnamnen har ändelsen -inen, exempelvis Liitäinen, Lehmoinen, Vilhuinen, och Hörköinen.  När det handlade om geografiska benämningar så har släktnamnen ändelsen -lainen, som i namnet Karjalainen.

Finnskogen, Värmland Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Skogsfinska släktnamn i Skandinavien (Bladh, Myrvold och Persson, 2009) och Språk och släktnamn, Finnskogarna.

”Inga” – en riktig krutgumma

Mormors morfars mormor Ingrid, som kallades ”Inga”, var en riktig krutgumma. Hon föddes år 1788 i Östra Vingåker, Södermanland. Vår fina släkting Marianne som är en duktig släktforskare har hittat denna födelsedagsartikel som publicerades i Norrköpings Tidningar när ”Inga” fyllde 100 år, år 1888.



”Klockaränkan Inga Andersdotter i Simonstorp fyllde den 23 förliden januari 100 år. Dagen till ära hade en del församlingsbor och släktingar samlats hos den åldriga, men mycket livliga och krya gumman; som ett bevis på det senare anför vår sagesman att gumman senast i somras kunde syssla med strumpstickning samt med ledighet ur minnet återgiva händelser som passerat, till och med under hennes barndom. Hennes avkomlingar äro rätt många. Hon har förnärvarande i livet 7 barn, 25 barnbarn och 51 barnbarnsbarn. Dessutom äro flera döda.”

Testade hemmatest för att få veta blodgruppen

Sandra-Li testade ett hemmatest för att få veta sin blodgrupp

Det här med blodgrupper och hur vi ärver dem är intressant. Jag skrev om detta i bloggen för något år sedan och det blev ett av mina mest lästa inlägg. Det ökande intresset för våra blodgrupper beror förmodligen på att flera vetenskapliga studier har visat att människor med blodgrupp 0 löper mindre risk att drabbas av svår sjukdom av coronaviruset SARS-CoV2. Människor, som jag själv, som har blodgrupp A, löper dock en högre risk.

Antigener på ytan

Det var den österrikiske biologen Karl Landsteiner f. 1868 som först upptäckte blodgrupperna A, B och 0, vilket han tilldelades Nobelpriset för år 1930. Blodgrupperna indelas i det så kallade AB0/ABO-systemet där O står för ”utan antigen” (från tyskans ohne Antigene). Systemet baseras på att det finns två betydelsefulla antigener (proteiner) på ytan av blodkropparna – antingen A eller B. Den som har antigen A på sina blodkroppar har blodgruppen A och den som har antigen B tillhör blodgrupp B. Om man har både antigen A och B har man blodgruppen AB. Om man saknar antigen A och B så har man blodgrupp 0. De olika blodgrupperna delas även in i det system som kallas Rhesus, där man har antigenen D och därmed är Rh-positiv, eller om den saknas, Rh-negativ.

Mamma Gun Britt är 0 RhD positiv


Olika vägar att få veta sin blodgrupp

Det finns flera vägar att ta reda på sin blodgrupp. Om man är blodgivare får man veta det, likaså om man väntar barn eller genomgår en större operation. Dessa uppgifter finns då dokumenterade i läkarjournaler.

Under en graviditet görs alltid en blodgruppering för att ta reda på Rhesus-status. En Rh-negativ kvinna som väntar ett barn som är Rh-positiv kan under havandeskapet utveckla antikroppar mot fostrets blod som ibland kan leda till blodbrist hos barnet. Därför görs alltid blodgruppering under graviditeten. Om du har fött barn så finns din blodgrupp i mödravårdsjournalen som går att läsa på 1177 (genom att logga in med bankID).

Personnummer, namn och även blodgrupp finns inpräglat på identitetsbrickan som har använts i Sverige sedan i början av 1900-talet, både för militärt och civilt bruk. ID-brickan fick man tidigare i militärtjänsten och alla barn som är födda i Sverige mellan 1960 och 2010 har fått denna bricka. Obs! Från år 1986 finns blodgruppen inte på ID-brickan.

Morfar Ivar var 0 RhD negativ

Äldre manliga släktingars blodgrupp kan man ofta hitta på deras värnpliktskort (stamkort) som finns på Arkiv Digital (kräver abonnemang) . Stamkort finns för alla män som mönstrade inom militären åren 1902 – 1950. På korten finns ofta, förutom namn, adress, längd och uppgifter om tjänstgöring och utbildningar även uppgift om personens blodgrupp.

Hur vi ärver vår blodgrupp

Hur vi ärver vår blodgrupp är lite klurigt då både A och B är så kallade dominanta anlag medan 0 är ett icke-dominant, recessivt anlag. Varje människa har två arvsanlag som kan vara A+0, A+B, B+B, B+0, A+0 eller 0+0. Om man är barn till två föräldrar som båda har blodgrupp 0 så har man förmodligen samma blodgrupp som dem. När min mormor och morfar fick sina tio barn tillsammans så ärvde alla barnen blodgrupp 0. De flesta i min släkt på mammas sida har blodgrupp 0. Mina systrar har blodgrupp 0 RH negativ. Själv har jag blodgruppen A Rh positiv. Blodgrupp A är ett dominant anlag och då min farfar hade denna blodgrupp ärvde min pappa denna och jag ärvde den av honom.

Farfar Gustaf var A RhD positiv


Hemmatest för att få veta blodgruppen

I mina journaler från tiden då jag väntade min nu 18-åriga dotter finns endast uppgift om min blodgrupp (A Rh positiv). Min dotter har inte genomgått någon operation och har inte fött några egna barn, varför det helt saknas uppgifter om hennes blodgrupp.

Jag är A RhD positiv

Hon ville väldigt gärna veta sin blodgrupp, så vi beställde Eldoncards blodgruppstest på nätet för 129:- Det är ett smidigt hemmatest där man inom några minuter får svar. Min dotter fick veta att hon har blodgrupp 0 RhD positiv och hon har därmed inte ärvt ”mamsis” lite tristare blodgrupp, A 🙂

Men trots att min flicka är vuxen så innebar det en del trauma att göra testet och är man det minsta rädd för blod så ska man helt undvika detta självtest. Man måste nämligen sticka sig själv i fingret och sedan ”massera” för att pressa ut blod från fingertoppen som man sedan placerar på testet, upprepade gånger, inom en viss tid, för att resultatet ska bli synligt. Detta test ska absolut inte användas för att ta reda på yngre barns blodgrupp! För (modiga) vuxna kan det dock vara ett smidigt sätt.

Eldoncards blodgruppstest identifierar de antigener som finns på ytan av de röda blodkropparna och resultatet blir synligt inom några minuter. Testet kan beställas genom Netoteket, som är den enda godkända leverantören av Eldoncard i Sverige.

Sandra-Li är 0 RhD positiv

 

Birkarlar i släkten

Kvänland (Kvenland) är ett historiskt område som en gång i tiden omfattade västra Ryssland, svenska och finska Lappland samt Österbotten. Området tros ha sträckt sig fram till de samiska områdena i Norge och Sverige. I detta vidsträckta område levde människor som på olika sätt hade kontakt med Novgorod i nordvästra Ryssland, där skinnhandeln en gång blomstrade. Invånarna – kvänerna (finska: kainuulainen) tros ha varit bönder och handelsmän som hade ryska eller finska som modersmål och som behärskade det samiska språket. Vissa forskare härrör deras ursprung till finska Satakunda.

1024px-Reindeer_milking
Mjölkning i Sør-Varanger. Kvinnan på bilden är samisk, från Enare kommun i finska Lappland och mannen är kvän. Foto: Wikipedia


Birkarlar med okänt ursprung

Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick  birkarlarna i norr monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.

Ursprunget till själva titeln birkarl (finska: pirkkalalainen) är omtvistat och vissa har velat härleda ordet till Tavastland och ”man från Pirkkala socken”, ”bäverjägare” och ”birk-karl” som betyder handelsman. Karvstocken var ett hjälpmedel när birkarlarna tog upp skatt och nyare forskning av Thomas Wallerström har föreslagit att ordet härstammar från det ryska ordet ”birka” som betyder just ”karvstock”.

Birkarlarna hade ensamrätt på handeln mellan samer och svenska kronan fram till år 1553 då de förlorade sitt monopol men fortsatte sin verksamhet som lappfogdar. Birkarlar och samer hade en intim relation till varandra och nyare forskning har visat att relationerna präglades av ömsesidighet och gemensamt beroende av varandra. Inte det ensidiga maktutövande över de underordnade samer som tidigare forskning har fokuserat på.

Suecia_2-072_;_Piteå_Civitas_Vetus
Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg

 

Birkarlssläkten Rhen i Piteå

Min farfars mm fm mf mm mm mf f hette Andreas Nicolai Rhen f.1520 och levde i Piteå där han var verksam som präst och birkarl. En tid var han även hovpräst hos dåvarande kungen Gustav Vasa. Birkarls-släkten Rhen hade lyckats skapa en stor förmögenhet och ”herr Anders” i Piteå var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han ägde många renar och därtill ett eget sågverk. Flera dokument styrker att han behärskade det samiska språket till fullo. Andreas var son till birkarl Nils Olofsson f.1490 i Öjebyn, Piteå, som i sin tur var son till ”Olof birkarl” Nilsson f. 1460 i Piteå.

Birkarlarna var välbeställda män som hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Nicolaus behärskade samiska språket och i början av 1600-talet utarbetade han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Nicolaus Rhen startade även en samisk skola för blivande teologistudenter  – ”en lappskola där 6 lappynglingar årligen skulle åtnjuta instruktion i bokliga konster”, men skolan flyttade strax därpå till Lycksele.

Det var förbjudet för präster att bedriva handel med samer från år 1611, men prästen Nicolaus fortsatte ändå sin verksamhet som birkarl. Han dog år 1628 och om honom har det skrivits ”han var nitisk om Guds ära i gemen och i synnerhet om lappskolan i Piteå”.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken

Källor: Egen forskning, ”Folk i norr. Om samer, kväner, birkarlar och präster” av Lars Stiernman, ”Nya forskningsrön om birkarlarna”, Kulturmiljö vid Norrbottens museum, ”Birkarlssläkter i Övre Tornedalen”, Erik Kuoksu, ”Norrlandssläkten Rhen – ur släktens historia genom ett halvt årtusende”, Alma Rhen.

 

En kärleksfull och strävsam familj i Röjden

 

Huset Velgunaho. Målning av Allan Englund efter beskrivning av August Andersson i Sanla, som han mindes huset från sin ungdom när han ofta var där och hjälpte familjen. Foto: Privat

Jag besökte Röjden och den mytomspunna ”spökplatsen” Velgunaho 2017. Bostället ligger så vackert, djupt inne i den värmländska granskogen, nära norska gränsen. Det var på Velgunaho som extrema poltergeistfenomen härjade under sent 1800- och i början av 1900-talet, som gjorde platsen så känd. Husgeråd, stenar, psalmböcker och tunga möbler flög genom luften, som vore det en osynlig kraft som kastade omkring föremålen. Familjens kor släpptes ut från sina trygga bås och irrade omkring på måfå i skogen om morgnarna, trots att ladugårdsdörren varit låst kvällen innan.

Det har berättats att gamla hustru Marit, som bodde i huset tillsammans med sin man och hans syster, kunde känna på sig när de märkliga fenomenen var på intågande. Marit var blind men hon kunde ana de osynliga väsendena genom sitt sjätte sinne och varnade då familjen med orden ”Nu kommer de små grå”.

Velgunaho Foto: Helena Bure Wijk


Vacker men sorgsen stämning

Det fanns inte mycket kvar av det gamla huset när jag var där, endast några fragmentariska minnen från svunna tider i form av ett stenröse, delar av husgrunden och några gamla föremål – som en rostig kopparkittel. Saker som den lilla familjen fick lämna i all hast när de tvingades fly sitt hem vid 1900-talets början. Man skulle helst inte röra vid några föremål på platsen, fick jag veta, det skulle föra otur med sig.  Det verkar som om man fortfarande tror att platsen är ”smittad” av något ondskefullt…

Solens strålar silades ned genom trädens vackra, täta grenar när jag stod där i skogen den dagen. Det var så grönt, så fridfullt, vackert och så oändligt sorgset vid Velgunaho. Jag visste ingenting om huset, eller om familjen som bott där en gång i tiden, men jag kände, intuitivt, att det som hänt en gång i tiden var kopplat till en kvinna som hade mist ett eller flera barn. Jag frågade guiden om det hade funnits någon kvinna i området som hade begravt odöpta barn i området, längre tillbaka i tiden, men han kände inte till något sådant.


En kärleksfull och strävsam familj

Att försöka förklara vad som egentligen hände där i Velgunaho så här, flera hundra år efteråt är omöjligt. Jag och flera hängivna släktforskare, bland andra ättlingarna till familjen som levde i Velgunaho och vännen Margareta Gullström Linder, (som har skrivit en väldigt fin berättelse om familjen som du hittar här) vill ge en sann berättelse om familjen, med hjälp av de anteckningar som finns i kyrkböcker, samt minnen och muntliga berättelser. Den bild som växer fram, är en bild av en väldigt kärleksfull, stark och strävsam familj, som verkligen värnade om varandra i tuffa tider. Man tog aldrig avstånd från släktingar som var mindre bemedlade eller sköra – tvärtom. Man värnade om de svaga och tog hand om dem livet igenom och såg till att de hade det tryggt och gott.

Vackra Röjden i södra finnmarken, Värmland blev ursprungligen upptaget av den finske nybyggaren Philippus Halinen år 1648. Många år senare – år 1809 – föddes hans ättling Olof Olofsson Halinen där. Olof bosatte sig i Kindsjön, Röjden och gifte sig med Valborg Thomasdotter som var född i Kringsbergen, Dalby.

Något år innan Olof gifte sig med Valborg fick han ett barn tillsammans med pigan Anna som föddes 1795. Anna var dotter till Anders Hämäläinen och hans hustru Kerstin Henriksdotter Turpeinen. Olof och Anna fick tillsammans sonen Anders Olsson Halinen f.1831 som hade en nära och fin kontakt med sina halvsyskon och hjälpte dem under hela livet.

Foto: Helena Bure Wijk

 

Ärftligt anlag

Olof Halinen och Valborg fick flera barn tillsammans barn. I kyrkböckerna är sonen Olof f. 1833 antecknad som ”döf och dumb”. År 1848 blev Olof ”fri elev å Institutet för blinda och dövstumma i Stockholm”. Han konfirmerades där 1855 men han blev förmodligen inte så bra bemött på ”institutet”. Olof ”hemkom samma höst men bortvandrade genast” enligt prästens anteckning. Senare kom Olof tillbaka och bodde då hos brodern Henrik Olsson i Velguna.

Hörselnedsättning tycks ha varit ett ärftligt anlag inom familjen Halinen. Även dottern Brita f. 1844 var döv. Om henne har prästen antecknat ”Kan ej tala, hör litet”. I familjen bodde även Olof Halinens bror, Pål, som också var döv. Pål föddes 1818 i Röjden. Även Pål har av prästen fått anteckningen ”döv och dumb”. Pål flyttade till Rotberget i närbelägna Hedmarks finnskog i Norge 1846 och avled där året efter.

I hushållet bodde även Olof Olssons Halinens far, som då var änkling. Fadern hette Olof Olofsson Halinen, (som sin son) och var född år 1766 i Röjden. Han bodde i Pohjoskylä, Röjden och avled år 1844. Olofs hustru, Anna Samuelsdotter Raatikainen var född 1775 i Djäkneliden. Olof och Anna fick 1815 sonen Henrik som antecknades vara ”döf och dumb”, liksom sonen Pål som föddes 1818.

Ansvarsfulla med goda hjärtan

Parets son Henrik Olofsson Halinen f. 1838 var ansvarsfull och hade ett gott hjärta. Han tog hand om sin familj och syskonen genom hela livet. Genom en tillfällig romans i ungdomen blev Henrik far till en pojke och trots att han inte var gift med barnets mor, tog han hand om sonen.

År 1866 firades bröllop i Röjden då Henrik gifte sig med den arton år äldre Marit Olsdotter Saastainen som några år tidigare hade kommit till familjen som piga. Marit hade stora problem med sin syn och skulle med tiden komma att bli helt blind. Liksom Henrik var hon väldigt mån om sin familj. 

Dödfött gossebarn

Enligt kyrkböckerna födde Marit Olsdotter Saastinen ett dödfött gossebarn år 1857. Hon var då 37 år och ogift. Det finns ingen uppgift om barnafadern. Den lille pojken föddes död den 8 juni och bara några veckor senare, den 30 juni, flyttade Marit till Grue i Norge. Hon återvände dock snart till föräldrahemmet i Röjden.

Marit var 37 år när hon födde sitt enda barn som sorgligt nog inte levde vid födseln. Dödfödda barn kunde inte begravas i den vigda jorden på kyrkogården förr i tiden. De begravdes ofta utanför kyrkogårdsmuren men ingen vet var Marits lille son begravdes. Men barnet fanns säkert i hennes tankar, dagligen, under resten av hennes liv.

Från ”lånehus” till spökhus

Marit hade hunnit fylla 46 när hon gifte sig med den 18 år yngre Henrik Olsson Halinen. Han var en fin make och värnade ömt om Marit och släktingarna, men paret fick aldrig några gemensamma barn.

Huset Saunala/Sanla är själva ”huvudgården” till det hus som senare kom att kallas Velgunaho, med ryktet om sig att vara ett ”spökhus”. Det var Anders Olsson Halinen f. 1831 i Röjden som byggde Saunala.  Anders ättlingar har släktforskat i många år och vet mycket om sina finska rötter. Gårdsnamn som har ändelsen ”-la” har ofta en variant av släktnamnet som förled. I det här fallet släktnamnet Saastainen.

Marits make Henrik hade inte riktigt råd att bygga ett eget boställe, men tack vare halvbrodern Anders kunde han, hustrun Marit och syskonen Tomas, Olof och Brita bo fint och tryggt i huset Velguna, som var en tillbyggnad till brodern Anders närliggande gård Saunala (Sanla). En tid bodde även Henriks son Martin, som han fått före giftet med Marit, hos familjen.

Marits synproblem hade nu förvärrats och hon var nästan blind. Henriks bror Olof var dövstum och systern Brita är antecknad i kyrkboken som ”nästan dövstum”. De familjemedlemmar som kunde höra och se förmedlade sig till de övriga familjemedlemmarna på olika sätt och man hjälptes åt med vardagens bestyr.

På 1880-talet kallas Henrik och Marits boställe för ”Vella-Hå” i husförhörslängder. Att grannhuset till Saunala/Sanla kallades ”Vellahå” berodde förmodligen på att Henrik Halinen lånade huset av sina släktingar. ”Velhoa” betyder ”skuld” på finska, så husets namn var ”skuldbråten”, eller ”lånebråten”. Genom spökerierna kom det att få ett lite annat uttal – Velgunaho – som betyder ungefär ”spökbråten”.



Övernaturliga fenomen

Det finns ingen dokumentation om exakt när de omtalade ”spökerierna” började. De första påtagliga händelserna tros ha skett under en påskhelg då familjens kor en morgon sprang omkring i skogen, i stället för att stå trygga i sina låsta bås. Någon/något hade släppt djuren fria och de rusade nu omkring, skrämda och förvirrade. Det här upprepades om och om igen och oron i den lilla familjen blev alltmer påtaglig. När Marit och Brita mjölkade korna kunde det plötsligt komma stora stenar flygande i luften, som om de var avsedda att skada dem båda. Ängslan och oro växte sig allt allt starkare och de mystiska fenomenen tycktes eskalera med tiden.

Kyrkböckerna förtäljer inte något om spökerier, men man kan följa familjen hela vägen och ser att familjemedlemmarna var ”kristliga” och regelbundet gick till nattvard, såsom det var påbjudet på den tiden. År 1888 finns en anteckning om att Henriks bror Tomas insjuknat och prästen har då antecknat att man höll förbön för honom 8 april år 1888. Thomas avled 1889-06-08 av ”plötslig död”. 8 juni var samma datum som Marit födde sin dödfödde son många år tidigare.

Efter Tomas död bestod den lilla familjen av Henrik, hustrun Marit och systern Brita. Marit hade nu helt förlorat sin synförmåga och Brita kunde inte höra eller tala. Henrik var den enda i familjen som hade dessa sinnen och fick förmedla det som hände i omvärlden till sina familjemedlemmar. Det var säkert en ganska tyst och mörk tillvaro för Marit, med många tankar och minnen som gjorde sig påminda.

Släkt, grannar och vänner fick uppleva många besynnerliga ting när de besökte Velgunaho under 1800-talets slut och fram till 1900-talets början. Bland annat kunde man se husgeråd, porslin och tunga möbler förflyttas i luften, som vore de burna av en osynlig hand. Flera personer bevittnade även när stora, tunga möbler plötsligt restes upp och ställdes på ända. Det har berättats att när prästen besökte huset, i hopp om att ställa allting till rätta, så blev han varse om att husgeråd och tunga kopparföremål kastades i luften, som av osynliga händer.

Familjens släktingar och grannar var väl medvetna om de märkliga saker som hände i Velgunaho, men man var även måna om att försvara Henrik, Marit och Brita som var så utsatta för dessa spöklika fenomen. En ättling till familjen berättar att hans morfar aldrig någonsin ville tala om det som hände i Velgunaho. Ofta, när andra berättade om spökerierna, så avbröt morfadern och sa: ” Lägg inte till. Det räcker mer än väl med vad som hände.”

Tvingades fly sitt hem

Enligt många muntliga och nedskrivna berättelser plågades familjen i Velgunaho av så hemska och påträngande spökerier i början av 1900-talet att man till slut blev tvungna att flytta för att undkomma sina plågoandar. Det har berättats att möbler och husgeråd flög omkring. Tallrikar vändes upp och ned i luften och for runt som projektiler. Tunga sängar och bänkar ställdes på ända, rakt upp i luften och psalmböcker kastades omkring. Hustru Marit, som då var blind och sängliggande, kunde känna på sig när de otrevliga fenomenen var på väg och det måste ha inneburit en enorm rädsla för henne. De osynliga väsendena tycktes ha familjemedlemmarna och även de personer som besökte familjen som måltavla. Det har berättats att Marit, från sin säng, försökte blidka de osynliga väsendena som hon kallade ”de små grå”, genom att ”mata” dem med små brödsmulor som hon lirkade ned i golvspringorna. Men det tycks inte ha hjälpt.

Lugn och ro efter en orolig tid

Henrik, Marit och Henriks syster Brita blev till slut tvungna att fly i all hast från Velgunaho till Andinadobba (Andersstugan), på södra sidan av vägen. Flyttlasset gick i all hast år 1900. Huset Velgunaho revs och delar av virket/husets stommar användes till andra hus som uppfördes, bland annat till uthuset i Andinadobba. Nu fick familjen äntligen lugn och ro på ålderns höst och man höll ihop och värnade om varandra ända fram till livets slut.

Henrik Halinen gick bort den 15 juni 1903 och hans hustru Marit Saastainen avled fem dagar senare. Efter Henriks och Marits död bodde Henriks syster Brita som inhyses på Röjden. Enligt en anteckning skickades prästbetyg för ansökan om pension för Brita år 1918. Hon avled år 1929.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

Källor: Ättlingar till familjen i Velgunaho, Margareta Gullström Linder och egen forskning.

Mina rötter på Orsa finnmark

Stefan Öst är en hängiven släkt- och hembygdsforskare som under många år har kartlagt sina finska rötter. Berättelsen om de tusentals östfinska nybyggare som en gång i tiden valde att bosätta sig i de svenska skogarna har under hundratals år varit saknad på många håll i vårt land. När nybyggarna slog sig ned i de oländiga trakterna förlorade de ofta sina finska släktnamn och kallades Pål, Bertil och Grels ”finne”.

På senare tid har stolta ättlingar, som Stefan Öst, arbetat med att lyfta fram de viktiga släktberättelserna. I den fina texten ”Mina rötter på Orsa finnmark” berättar han med värme om sina strävsamma förfäder- och mödrar och deras milda och ännu påtagliga närvaro i den vackra finnbyn Lehtomäki, i Orsa finnmark i Dalarna. Magi har alltid funnits i den skogsfinska kulturen och Stefan undrar om det inte var den omtalade gråbjörnen ”Unntorparn” han mötte en vacker höstdag. Läs gärna Stefans fina berättelse!


Stefan Öst vid släktgården Lehtomäki i Orsa finnmark.
Foto: Stefan Öst

 

Mina rötter på Orsa finnmark

För drygt 25 år sedan jobbade jag ett halvår med skogstaxering åt Orsa besparingsskog, och var stationerad i Noppikoski, mitt på den stora finnmarken. Att jag gick omkring på mina förfäders svedjor och slåttermyrar hade jag då ingen aning om! Under uppväxten på finnskogen i Gästrikland väcktes tidigt intresset och fascinationen för de mystiska och exotiska namnen på myrar, sjöar och berg. Detta inspirerade till att läsa allt jag kunde komma över om den finska invandringen och nyfiken på om jag hade finnar bland förfäderna började jag snart att släktforska. Jag hittade någon enstaka på 1600-talet som prästen kallade tex Bertil Finne. Mera spännande blev det för ca 5 år sedan när det via DNA-träffar (och verifiering i kyrkböckerna) stod klart för mig att jag via min farmor hade skogsfinnar betydligt närmare i släktträdet. Nu fick jag från Torbjörn Nääs dessutom reda på många av deras släktnamn!

Min anmoder Katarina Hänninen lämnade finnbyn Lehtomäki (Björkberg) runt 1820 och hade i princip enbart finska anor från många av de redan då 200 år gamla byarna. Hennes förfäder med namnet Nykäinen grundade hembyn, Hänninens flyttade sedan in från Hälsinglands angränsande finnskogar. Några andra byar grundade av mina förfäder är Fågelsjö av släkten Tossavainen, Rosentorp av Jämsäläinen, Kvarntorp av Makkoinen och Unntorp av Poikonen.

Vid den sistnämnda tänkte jag för ett ögonblick dröja mig kvar och åter förflytta mig 25 år bakåt i tiden, till berättelsens början: En vackers höstdag ser jag plötsligt ca 20 m framför mig i storskogen en gammal grå björn, så upptagen med att mumsa blåbär inför sin vintervila att den inte märkte mig förrän efter flera minuter, då vi tittade ett tag på varandra och den lufsade i väg helt lugnt. När jag samma kväll berättade för några äldre gubbar om händelsen, beskrev platsen och björnens utseende, var de säkra på att björnen var den gamle hane som gick under namnet ”Unntorparn”, efter platsen där den en gång föddes. Med det jag nu vet om mina förfäder så undrar jag om det inte var gamle Mickel i Unntorp (eller Unå-Mickel som han kallades, medan han själv säkerligen föredrog Mika Poikonen) som i björnskepnad var ute och tittade till sin flerfaldige ättling som ensam gick omkring i de milsvida skogarna…

Man får tro vad man vill om sådant men den skogsfinska trolldomen och shamanismen blev snabbt efter koloniseringen, inte utan fruktan, omtalad bland den svenska allmogen. En mäktig upplevelse har jag från mitt första besök i Björkberg precis innan bilden togs, när historiens vingslag träffade mig och jag blev sittande vid de stenrösen som förfäderna med blod och svett släpat ihop. En mycket stark känsla omslöt mig och tog all energi för några minuter. Var det förfäderna som gjorde mig sällskap där på sin vackra boplats där de upplevt 200 år av glädje, sorg, kärlek och hårt arbete?



Text och foto: Stefan Öst

Viskle som gammel-remsen

Rems-gården Foto: Byvallarn

Min gamle anfader, bonden Jon Jonsson var den förste i den så kallade ”Rems-släkten”. Det har berättats att han kom vandrande till Glissjöberg, Härjedalen i slutet av 1500-talet tillsammans med sin hustru Annika. Paret flydde oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

albert edelfelt - den brända byn
Bild: Albert Edelfelt ”Den brända byn”

 

 

 

 

 

 

 

 


Bomärket

Flykten till en tryggare plats gick via Bottenviken. De familjer som flydde tillsammans med Jon och Annika valde att sätta bo i Stöde, Medelpad. Jon och Annika fortsatte sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Jon byggde där ett hus och hans bomärke föreställde två avhuggna träd med en bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på första gången han kom till Remshöjden och blickade ut över den natursköna höjden.

Viskle som gammel-remsen

Jon, Annika och deras ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen” eller ”Gammel-Remsen” som han också kallades, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Det finns nedtecknat om Rems-sönerna att de var storväxta och arbetsamma. ”Gammel-Remsen” ansågs vara framgångsrik och det har sagts att allt han tog sig för, gick väl.  ”Viskle (viska) som Gammel-Remsen” var ett talesätt i trakten som syftade på att avslöja dolda hemligheter, förmodligen på intuitiv väg.

Tillsammans med sin hustru fick ”Gammel-Remsen” två söner, Olof och Mårten. Mårten var till skillnad från sin äldre bror väldigt ansvarsfull vad gäller sysslorna på gården. Min anfader, Olof, vistades mest i skog och mark i yngre år och verkade inte bry sig om arbetet på gården. Efter fadern ”Gammel-Remsens” bortgång föll ändå arvslotten på den bekymmerslöse Olof, som var äldst, medan Mårten fick flytta till nybygget Skogarvallen.

Gråt int du mor

Modern var väldigt bekymrad och oroade sig för att släktgården skulle förfalla när den nu hade kommit i Olofs vård. Men Olof tröstade henne: ”Gråt int du Mor. Han drä int á maten för oss´n hann kärn. Dä bli föll någa rå”.

Efter denna händelse fick Olof fart vad gäller arbetet på gården. Så till den milda grad att han enligt sägen ”for fram som Lucifer”. Det har sagts att Olof kunde bygga sju lador under en dag. En lördagsmorgon gick han en mil till en myrslått (där man slog hö på myrarna) och timrade där en slåtterstuga under dagen tillsammans med sin dräng. Stugan kallades ”Stor-Störese”. Efter att ha byggt huset gick han så hem den långa vägen, tog på sig sina kyrkkläder, slängde yxan över axeln och promenerade till kyrkan i Överberg, som ligger 1 1/2 mil därifrån. På vägen passade Olof på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft” står det att läsa.

En hyllning till hustrun 

Olof gifte sig med Annika Hammar och paret fick flera barn. Olof byggde ut familjegården med nya byggnader så att Remsgården förvandlades till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Från år 1748 fanns där även ett dubbelhärbre med ett mindre härbre bredvid, en kornlada, bagarstuga, loftbod, torkbastu och torrdass. De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika. ”Lill-Remsen” har där låtit skriva till sin fru: ”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare: thå hon thertil är wänlig och from”.

De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika.

Det spökar på brunnen

Sätra brunn är en av Sveriges äldsta kurorter.
Foto: satrabrunn.se

Kurort med gamla anor

Sätra brunn ligger naturskönt mellan Sala och Västerås och är en av Sveriges allra äldsta kurorter. Under 300 år har både fattiga och rika vistats på anläggningen för att återfå styrka och hälsa genom brunnens mineralrika vatten.  

Sätra brunn anlades av läkaren Samuel Skragge på 1700-talet. Doktor Skragge var mycket intresserad av källvatten med hög järn- och kolsyrehalt. När han blev verksam som provincialmedicus i Västmanland köpte han hälsokällan mellan Sala och Västerås och grundade där Sätra hälsobrunn. Sedan dess har tusentals människor vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn” i den välgörande och natursköna miljön. Brunnens hälsobringande vatten hämtas än idag från Trefaldighetskällan.

Tusentals människor har genom åren vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn”.
Foto: satrabrunn.se

Inte bara de levande stortrivs på Sätra brunn

Men det är inte endast de levande som genom tiderna har sökt sig till Sätra brunn. Kurorten är även välbesökt av spöken, som liksom brunnens nu levande gäster, verkar stortrivas där. Ett av de spöken som ofta kan förnimmas på platsen är Den Röda damen som huserar i en av festlokalerna. Hon tros ha varit gäst på kurorten under 1800-talet. För röda damens del blev vistelsen tyvärr inte särskilt hälsosam. Hon blev strypmördad och hennes kvarlevor kom att bli kvar i husgrunden. Trots att huset en gång brann ned, försvann inte hennes vålnad. Än idag går hon omkring på Sätra brunn, sökandes efter sin mördare.

En ganska otrevlig närvaro har många fått uppleva på övervåningen och man tror att det kan vara konditor Ofvandal som stökar runt där uppe. Konditorn som under sin livstid blev hela 102 år tycks trivas i huset än idag. På senare tid har stämningen på övervåningen blivit lättare.

Det spökar i Bergabo, Sätra brunn.
Foto: Gustav Lundin


Biskopinnan Kalsenius bodde i Biskopsgården och var under sin livstid en ganska kontrollerande och snål människa. Hon donerade Sätra brunn till Uppsala universitet och skrev i donationsbrevet att hon tänkte återvända till Sätra brunn under alla sina levnadsdagar, vilket hon också gjorde. 

Badaren August Andersson är ett av de ”husspöken” som finns på Sätra brunn. Under sin livstid hade August en ganska barsk framtoning och den personligheten tycks han ha behållit. Han brukar nämligen köra ut obehöriga från Sätra brunn.

Badaren August Andersson spökar i badhuset. Foto: Gustav Lundin

I trappan upp till övervåningen och i köket kan man förnimma en äldre kvinnogestalt som bär en sjal på huvudet. Man tror att hon är en av badaren Augusts döttrar – Maria eller Emma. Besökare och personal har genom åren upplevt hur lampor tänds och släcks och ibland kan man känna kalla vindilar som går genom huset. Ibland trilskas låsen och det är omöjligt att låsa, och att låsa upp, vissa dörrar.

I Bergabo kan vissa gäster uppleva en dunkel närvaro, men i de olika husen på området finns även ljusare krafter. I torpet Fristaden kan man exempelvis förnimma ”den goda häxan” Stina Gunnarsson. Under många år skötte Stina om brunnens matförråd och verkar nu stortrivas i iskällaren.

Positiva energier lär finnas i Fristaden på Sätra brunn. Foto: satrabrunn.se

Sätra brunn är än idag en välbesökt kurort som erbjuder brunnsbad, spa och olika behandlingar. Genom århundradena har man erbjudit gästerna logi och behandlingar som passar allas plånböcker och denna filosofi har man än idag. Till kurorten kan man komma över en dag, eller övernatta i boende som passar plånbok, tycke och smak. På satrabrunn.se kan du läsa mer.

Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt/Schmidt

800px-Stockholmspanorama_1790Stockholm 1790 (Johan Fredrik Martin 1755-1816)

Johan Wilhelm Schmidt (Smitt) föddes 1821 i Hedvig Eleonoras församling, Stockholm. Han var ättling till guldsmedsmästaren Olof Schmidt f. 1627 i Ronneby, Blekinge. Johan Wilhelm var en driftig man som under sin livstid kom att bli omtalad som Sveriges rikaste man. Han kallades även ”Kungsholmskungen”.

”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans ögon äro vassa och genomträngande. Hans tal är kort, distinkt och vittnar om en mogen tankegång”. (Projekt Runeberg)

I sin ungdom studerade Johan Wilhelm vid Nya elementarskolan i Stockholm men gav sig sedermera ut på långa resor till Sydamerika. I Argentina lade han grunden för sin stora förmögenhet och han återvände till Sverige som välbärgad generalkonsul. Johan Wilhelm Smitt var bland annat med och grundade Nitroglycerinbolaget tillsammans med Alfred Nobel, Stockholms enskilda bank, Graningeverken och Stockholms bryggeriindustri. Han ägnade sig även flitigt åt diverse tomtaffärer på Kungsholmen där han sedermera gick under namnet ”Kungsholmskungen”. Tillsammans med sin familj bodde han ”i sitt enkla palats vid Scheelegatans slut intill Fleminggatan”, skriver författaren Per Anders Fogelström i sin bok ”Mödrar och söner (1991)”.  ”Smittens palats”, som huset kallades i folkmun, låg vid Scheelegatan 13 B och var en ombyggd malmgård.

Johan Wilhelm Smitt kom från enkla förhållanden och skapade sin förmögenhet på egen hand. Under sin livstid donerade han ca 400 000 kronor till Stockholms högskola och var även en generös donator till andra skolor och projekt. När Brusells bryggeri stod inför konkurs, investerade Johan Wilhelm pengar i verksamheten genom att köpa så många aktier han kunde i företaget, till ett så lågt värde som möjligt. När han sedan hade fått aktiemajoritet i bolaget tog han över ansvaret för verksamheten, som bytte namn till St Eriks bryggeri och senare Stockholms bryggerier. Verksamheten blomstrade och kom att bli landets näst största bryggeri.
”Smitt var känd som välgörare och donator, han hade också gett pengar åt en fond till de anställdas fromma. Men han var affärsman och inte någon socialreformator och än mindre en företrädare för kvinnans jämställdhet. Om en man och en kvinna utförde samma arbete vid bryggeriet hade mannen dubbelt så hög lön som kvinnan”. (Fogelström 1991).

Under en period låg ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Schmidt och ”Brännvinskungen” L.O Smith, också han verksam i Stockholm, i luven på varandra. De hade samma efternamn men var inte släkt med varandra. Brännvinskungen L. O Smith anklagade Johan Wilhelm i Stockholms rådhusrätt och Johan Wilhelm gav svar på tal genom att anklaga konkurrenten för förtal:

”Jag vågar blotta lögnaren, belackaren och utspridaren av det hemliga och öppna giftdrypande förtalet, hvilken är uslare än procentaren, ty han ockrar på folks heder och ära samt på sin nästas goda namn och rykte. Om det finnes någon rättvisa, så måste herr L. O. Smith, som jag åtalat för ärekränkning, dömas till det strängaste strafflagstadgar, ty det allmänna rättsmedvetandet skulle på det djupaste kränkas, om en person, »vars» — för att begagna herr L. O. Smiths egna ord — »bord är fint, vars rock är fin, vars samvete är fint», och som skryter med att äga millioner, skulle fällas till några hundra kronors böter. Utslaget i detta mål må falla huru som helst, så står däröver det allmänna medvetandet och känslan av vad som är anständigt, rätt och hederligt, och inför denna domstol är herr L. O. Smith redan dömd”.

Brännvinskungen L.O Smith dömdes till fem månaders fängelse men straffet efterskänktes genom kungens nåd efter att Johan Wilhelm donerat 100 000 kronor till Stockholms högskola.

Smitt,_Johan_Wilhelm_(Av_Richard_Bergh_1885)
Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt 
Foto Wikipedia

Johan Wilhelm Smith avled den 8 oktober 1904 på sitt älskade Kungsholmen i Stockholm. I sitt testamente donerar han hela förmögenheten till släktingar, anställda och före detta anställda. Han skänker bland annat pengar till Stockholms högskola, hälsobrunnen i Ronneby (den stad hans far föddes i), Stockholms barnkrubba, Stockholms sjukhem, stiftelsen i Stockholm för gamla tjänarinnor samt många andra projekt. Testamentet avslutas med följande ord: ”Slutligen förordnar jag, att min begrafning må ske med all enkelhet, utan kransar och blommor, icke något liktal hållas samt liket förbrännas vid Stockholms krematorium och askan nedsättas i mitt grafställe å Stockholms kyrkogård”. (Källa: Projekt Runeberg)

Släkten Rödlund

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

 

Det ångermanländska kustområde som nu kallas Höga kusten är ett klipprikt, vilt och vackert landskap där kustlinjen efter istiden fick en landhöjning på närmare 300 meter. Området tros ha varit bebott i minst 7000 år. Var mina förfäder befann sig för 7000 år sedan, det vet jag tyvärr inte, men jag har i alla fall lyckats följa några av dem, några hundra år tillbaka i Ångermanland.

Rödlund i Rossvik

År 1820 föddes farmors morfars far Johan i Rossvik, Nora, Höga kusten. Johan och hans bror Per f. 1834 var torparsöner. I vuxen ålder fick Per namnet Rönnlund då han blev kronobåtsman och min ana Johan valde att byta till efternamnet Rödlund. Varifrån idén till namnet kommer är fortfarande en gåta. Genom åren har jag funderat över om det kan finnas en koppling mellan torpet Rossvik och namnet Rödlund (röd=rosso på latin) men jag har inte funnit några belägg för detta.

High_Coast_from_Skuleberget_-_Panorama
Höga kusten Foto: P. Lindgren

Johan Rödlund blev torpare, liksom sin far och på söndagarna befann han sig i kyrkan där han var anställd som orgeltrampare. Han trampade bälgarna som försåg kyrkorgeln med luft. Tillsammans med sin hustru, Brita Elisabeth Åkerlund f. 1830 i Nora fick han flera barn, bland annat min farmors morfar Petrus Rödlund.

Syskonen blev utackorderade

Petrus Rödlund gifte sig med Olivia Olsdotter och paret hade ett litet hus och några djur i Ed, Ytterlännäs, Ångermanland. Tillsammans fick paret barnen Elise Eugenia, Dora Emerentia (min farmors mor), Johan Helmer, Agnes Frideborg, Kristina Olivia och Svea Ottilia. Min farmors mamma har beskrivit barndomen i sina texter: ”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad men mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fanns där fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Pappa hade blivit satt i konkurs så djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem”.

När barnen utackorderades var äldsta systern Elise elva år. Foto: privat

Föräldrar som på grund av sjukdom eller fattigdom inte kunde ta hand om sina barn kunde få hjälp av fattigvårdsnämnden att placera barnen i olika fosterhem mot s.k uppfostringsbidrag. Många av de utplacerade barnen gick en hård framtid till mötes. Elisabeth Engberg som har forskat kring fosterbarn i äldre tider menar att det gamla bibliska citatet, ”Den som inte arbetar skall heller inte äta”, är en princip som verkar ha stått före alla andra när det gäller synen på barn som hamnat på livets skuggsida i vår historia.

Ett hårt liv många gånger

Syskonskaran Rödlund skingrades och hamnade hos olika fosterhem men de verkar ha klarat sig väldigt bra, trots de svåra omständigheterna och idag finns ättlingar på flera olika platser i Sverige, bland annat här i Västmanland. Det har berättats att farmors moster Agnes Rödlund fick arton barn. Agnes hade en tuff barndom och hennes vuxna liv var heller ingen dans på rosor, men hon älskade sina barn och brukade alltid sjunga för dem, medan hon utförde sina hushållsbestyr. Även farmors mamma var målmedveten och lyckades vända på ”ödets mynt”. Liksom sina syskon blev hon en handlingskraftig och sund person men när hon på ålderns höst blickade tillbaka kunde hon dock konstatera att förlusten av modern hade satt sina spår:
”Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”. Gammelfarmor avslutar sin nedskrivna berättelse med en liten dikt om sin älskade mor Olivia: ”Varthän jag går i världen. Varthän jag någonsin far följer minnet mig på färden, minnet av lilla mor. Aldrig hon hördes klaga fast hon var trött och blek och tvingades hon att aga skedde det mest med smek…”.

Barnens far, Petrus Rödlund lyckades ordna en bra tillvaro för egen del och kom snart att bli hemmansägare med hus, djur, en ny hustru och fler barn. År 1901 gifte han om sig med en trettio år yngre kvinna och fick barnen Göta Dorotea, Gunhild Alice, Märta Elisabeth och Kurt Tage.

Storsjön_-_KMB_-_16000300033604
Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet

Källor: Egen forskning, Släktband ”Barn på skuggsidan”.

 

Häxjakten tog sin början i Älvdalen

Foto: Vistit Dalarna

År 1668 dömdes ett 30-tal personer till döden för trolldom i Lillhärdal, Jämtland. De flesta var kvinnor. Denna rannsakning kom att bli startskottet för flera omfattande trolldomsprocesser som från Jämtland spreds över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm 1675. Året 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under endast några månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Många anmödrar i min farmors släkt avrättades i Torsåker, Ångermanland 1675, men det var i Älvdalen som allting började, i min farfars släkt.

Min anmoder Sigrid levde ett lugnt och strävsamt liv tillsammans med bonden Tor i Lillhärdal, Jämtland när trolldomshysterin började att sprida sig upp mot Sverige, men det hade man ingen aning om, då. Sonen Per, som är min anfader föddes år 1641 och kom att bli bonde liksom sin far. När fadern avled gifte Sigrid om sig med Sven från Älvdalen och paret fick dottern Gertrud år 1656. Gertrud Svensdotter har blivit omtalad då det var hennes vittnesmål som startade den lavin av trolldomsanklagelser som kom att få så förödande konsekvenser med närmare 300 dödsoffer i vårt land under häxprocessernas tid.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Häxjakten tog sin början

Gertrud Svensdotter föddes år 1656 i Lillhärdal som dotter till Sven Nilsson Wass och hans hustru Sigrid (min anmoder). Sigrid avled i barnsäng och det har berättats att Sven hade tankar på att gifta om sig med den mycket yngre pigan Märet Jonsdotter. Dottern Gertrud reste till sin farfar i Älvdalen år 1664 och tanken var att hon skulle växa upp hos honom men då han avled året därpå kom Gertrud att växa upp hos farfaderns ogifta systrar, Chirstin och Elin Jonsdotter. Hon tycks ha haft det gott och tryggt hos familjen under några år men 1667 blev hon anklagad för att ha övernaturliga förmågor. En pojke som hette Mats påstod att han hade sett Gertrud föra sina getter över östra Dalälven genom att ”gå på vatten”. En möjlig orsak till pojkens anklagelse kan ha varit att barnen en dag hade vallat getter tillsammans och Mats hade då fått stryk av Gertrud. Kanske ville han hämnas?

Släktingar anklagades

Under häxprocessernas tid åsidosattes många lagar och regler och man riktade gärna in sig på att förhöra barn. Gertrud förhördes av prästen Lars Elvius och snart hade hon övertalats att peka ut pigan Märet Jonsdotter där hemma i Lillhärdal, som den som hade fört henne till djävulen. Gertrud berättade att hon vid åtta års ålder hade förts till en sandgrop och en trevägskorsning där Märet ropat ”Du fanen, kom fram”, varpå djävulen hade visat sig, i skepnad av en präst. Natten därpå hade Märet fört med sig Gertrud till satan genom skorstenen

Gertrud Svensdotter pekade ut pigan Märet och sju andra personer. Därmed hade trolldomsvansinnet och häxjakten börjat. Mellan åren 1668 och 1675 avrättades cirka 300 personer för trolldom i vårt land.

Märet Jonsdotter, 28 år, kallades inför sittande rätt för att bekänna sitt brott men förnekade allt. Ett märke på hennes vänstra lillfinger pekades ut som djävulsmärke och Märet erkände att hon ibland brukade ”läsa i salt” för att bota ryggont hos djuren. Hon hade läst ramsan ”Vår herre Jesus, han rese fjäll och fjär, bote flog och finnskott, vattenskott och den skott som skjuten är emellan himmel och jord. Guds ord och amen.”
Märet nekade men rätten fastslog att ”hennes blotta nekande kan henne icke hjälpa eller från livsstraffet befria” Hon halshöggs och brändes på bål vid Spångmyrsholmen i Lillhärdal tillsammans med sex andra dödsdömda. Gertrud Svensdotter anklagades också men friades.

Foto: Häxornas tid/SVT

När man pekade ut häxor under häxprocessernas tid var det vanligt att använda släktforskning. Släktskap var på den tiden väldigt viktigt att ha koll på eftersom man trodde att trolldomsförmågan gick i arv. Man präntade därför släktträd för de anklagade. Sju andra personer i min släkt pekades ut för trolldom och vägrade erkänna. De satt fängslade under flera år och 1672 föll domen. Pigan Märet Jonsdotters yngre syster befriades från dödsstraff, liksom 31-åriga Kerstin Halvarsdotter. Kerstins mor, Malin dömdes dock till döden liksom Gertrud Olofsdotter.

Foto: Isak Stomberg/Dalarnas museum

Släktingen Karin var gravid och fick sin avrättning uppskjuten tills efter förlossningen. De gamla dokumenten berättar: ”Ock som hon var havandes, så gick icke hon till döden samma gång som de övriga, förr än hon fött fostret, som blev en beskedelig bondhustru ock levde intill år 1759”. Den avrättade kvinnans ”foster” blev alltså en beskedlig bondhustru som levde många år, men hennes mor halshöggs och brändes på bål. Så fruktansvärt.

Även släktingen Malin Björsdotter och hennes dotter Karin dömdes till döden, liksom Malins syster Karin. De avrättades tillsammans med de andra kvinnorna år 1673 på Spångmyrsholmen i Lillhärdal genom halshuggning och bålbränning.


De gamla dokumenten berättar vidare om släkten: ”Två systrar, bägge heta Gertrud med den skillnad: stor-Gertrud ock lill-Gertrud, bodde på nr 11 i Kyrkbyn. Ogifta lill-Gertrud gick i döden utan någon egen bekännelse, utan blev dömder efter vittnens övertygande. Den skall hava haft ett så angenämt utseende, att skarprättaren icke utan nära känning ock rörelse kunde sin syssla värkställa, med önskan: om han hade kunnat hännes liv befrida”.
Den yngre Gertrud var snygg så bödeln hade svårt att avrätta henne, men det gjorde han ändå…det gör riktigt ont i hjärtat att läsa sådana här gamla dokument där det framgår så tydligt hur man värderade människor.

Hustru Ingeborg från Orrmo var redan död och begraven, innan häxjakten började men den gamla kvinnan fick så många trolldomsanklagelser emot sig så man valde att gräva upp hennes lik och bränna det på bål där på Spångmyrsholmen, för säkerhets skull. ”En hustru Inginborg, bodde på nr 4 i Ormo, var död ock begraven. Blev genom andras intygande överbevist, det hon ock varit i livstiden i sällskap i de övrigas resor till det av dem så kallade Blåkulla, varest möte hölls med de orena andar till överläggning, vad som hänt sedan sista möte hölts ock vad som sedermera förehavas borde; om vilken orsak dess kropp ur graven upptogs ock på avrättsplatsen fördes ock i båle brände”.

Det sägs att Gertrud Svensdotter bevittnade avrättningarna i Lillhärdal. Hon kom sedermera att gifta sig med Lars, som även han hade vittnat mot trollpackorna under rannsakningen. Enligt gamla berättelser blev Gertrud inbjuden till prästgården under 1670-talet med uppdraget att underhålla besökarna med sina Blåkullaberättelser och det gjorde hon gärna. Hon avled i juni 1675, strax efter att hon hade fött en liten son.

Trolldomsrannsakningarna i Lillhärdal kom att bli startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm. År 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige.

Många av mina anmödrar halshöggs och brändes på bål i Ångermanland i juni 1675. Häxprocesserna i Sverige tog, sorgligt nog, sin början i min släkt i Älvdalen år 1668 och har kommit att beröra så många människor på ett mycket tragiskt sätt.

Foto: Helena Bure Wijk

Nya Sverige i Amerika

800px-Kalmar_Nyckel_by_Jacob_Hägg_cropped
Fartyget Kalmar Nyckel. Oljemålning av Jacob Hägg 1922

Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Många emigranter var brottslingar som fick välja mellan att vistas minst fem år i Amerika, eller att sitta i fängelse i Sverige. Många var också östfinnar som flytt till Värmland från krig i Savolax. Bland de svensk-finska emigranterna fanns min anfader Mattias Nertunius f.1622.

Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling.  Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

NouvSuede
Kolonisatörerna bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen

Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han en dag blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…

Den svenska kolonin var vid den tiden i stort behov av nya bosättare och man behövde även materiella förnödenheten. Efter några nödvändiga reparationer avlöpte fartyget från Göteborgs hamn i början av juli 1649. Fartyget var fullastat med proviant, vapen, ett trettiotal besättningsmän och ett sjuttiotal förväntansfulla passagerare.

Färden till den Nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, Engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Kopparstick av Wenzel Hollar (1607-1677)

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv.

Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Pirate_Flag_of_Jack_Rackham.svg

Efter några år i Stockholm ville Nertunius åter  pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet.

Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att västnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig.  I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias Nertunius blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Kartskiss_över_Nya_Sverige
Karta över Nya Sverige

 

En antavla från min farfar till Mattias Nertunius hittar du här

Orsa finnmark

 

Orsa finnmark i Dalarna är en magiskt vacker plats på jorden, med vild och otämjd natur. När jag var där för någon vecka sedan låg snön meterdjup och det bästa sättet att ta sig fram var på skoter.



Till dessa obebyggda trakter kom de första finska nybyggarna i början av 1600-talet och man valde, trots att det innebar många svåra umbäranden, att slå ned sina bopålar i den oländiga terrängen. Man bosatte sig främst på höjderna i den djupa granskogen. Det var en osäker och tuff tillvaro för finnarna ”på skogen” då man aldrig kunde vara säker på att kunna äta sig mätt. Frosten låg ofta kvar långt inpå sommaren och det var därför svårt att odla marken, men i skogen fanns småvilt och sjöarna var fulla av fisk, så man tog sig fram och klarade livhanken.



Till Orsa finnmark kom bland andra de finska familjerna Tossavainen, Makkoinen, Jämsäläinen och Nykäinen på 1600-talet. Många av nybyggarnas ättlingar bor fortfarande kvar på finnskogen, så här, 400 år senare. 😊


Foton: Helena Bure Wijk

Fransoserna vid de uppländska bruken

Francois_Dubois_001
Bild: Massakern på hugenotter under Bartolomeinatten 1572. Målning av François Dubois (1529 – 1584)

Det var några tusen valloner som kom till Sverige mellan åren 1626 – 1655.  För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl.  De fransktalande vallonerna var ofta reformerta kalvinister –  så kallade hugenotter – som valde att fly hemlandet efter tider av förföljelse från stat och katolska kyrkan. Det som är mest utmärkande för kalvinismen är den dubbla predestinationsläran – tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till evig förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.

Jean Calvin

Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.

Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra
för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.

Mina anfäder- och anmödrar med namnen Pousette, Vincent -Rafflier, Poulain och Barre var några av de fransktalande valloner som bekände sig till den reformerta kalvinismen och somliga kom att behålla sin tro länge. Trots de skärpta bestämmelserna deltog familjerna  i reformerta sammankomster in på 1700-talet. Somliga vallonsläkter tycks ha varit mer motsträviga mot att assimileras och man behöll sin religion, sitt språk och kultur långt in i tiden. Vid Lövsta bruk och Österbybruk i Uppland hade man bland annat egen skolundervisning på franska. Det var främst bland hantverkarna – kolare, smeder- och hyttpersonal, skogshuggare och körare som ”försvenskningen” och även acceptansen gentemot lutherdomen, dröjde längre.

Anfadern Henri Vincent-Rafflier kom till Sverige 1626 från Fanzel i Belgien: ”Sonen till Jean Vincent från Fanzel har rest med Mathieu de Geer till Sverige”. Hans far, Jean Vincent-Rafflier, hade några år tidigare försvunnit tillsammans med kapten Trouillets trupper. Henri var gift med en ännu okänd hustru och kom att arbeta som kolare i Österbybruk och Gimo bruk fram till sin död 1679. Jag härstammar från hans dotter Margareta Vincent f.1634 som var gift med kolaren Mårten Dubois f. 1629.

Anfadern Michel Poulaine f. 1610  flyttade också till Sverige tillsammans med sin hustru, Jeanne Barre. I Forsmark antecknar man år 1679 att familjen Poulaine håller reformerta konventiklar, som då var en förbjuden verksamhet. De fransktalande kalvinisterna höll sig gärna till familjer med samma trosuppfattning och man gifte sig med dessa släkter. Michel Poulaine var hammarsmed och skrivare i Uppland. Han fick tillsammans med hustrun Jeanne Barre bland andra dottern Cathleen Poulaine f.1627 (min ana) som gifte sig med Gottfrid Pousette f. 1626. Även släkten Pousette höll sig till den reformerta tron till en början. Familjerna Vincent, Pousette, Le Chotton (Cotton), Dandenel, Francois och Magnette har sitt ursprung i Spanska Nederländerna.

År 1655 bodde det 43 personer i Gimo Bruk, Skäfthammar. Av dessa var 17 personer valloner. Familjerna Anthoine, Dandenel, Hubinet, Magnette och Pousette tillhörde smides- och hyttpersonalen. Le Chotton och Vincent var kolare och skogshuggare. Till ”övrig personal” hörde skrivaren François och mjölnare Magnette.

Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.

Vid Österbybruk i Uppland  fanns samma år 190 mantalsskrivna personer. Av dessa var 66 personer valloner, eller ”fransoser”, som de också kallades. Bland smides- och hyttpersonalen fanns familjerna Bastin, Baudou, Bayard, le Blanc, le Brun, Chevet, Goffin, Nonnet, Pira, Poulain och Pousette. Till kolar och skogshuggarpersonal samt körare hörde familjerna Anjou, Anthoine, Baudou, Carlier, du Clou, Dubois, Hubinet, de Marte, Martin, Michot, Mineur och Philip. Hantverkspersonalen bestod av familjerna Bailli (hovslagare), Hubinet (hjulmakardräng) och Tissier (hjulmakare). Övrig personal bestod av två mjölnare – Boudry och Pousette.

På bruket fanns en reformert verksamhet långt in i tiden. Skolläraren Jacques Potheuck anställdes vid bruket år 1636 och i hans arbetsuppgifter ingick barnundervisning, läsning på söndagarna, dels på förmiddagen, dels på eftermiddagen, ur Bibeln och ur någon reformert författares postilla. Läsningen skulle omges av bön och av psalmsång. Dessutom skulle han trösta de sjuka. Flera präster rapporterade från mitten av 1600-talet att den reformerta verksamheten tilltog alltmer i Österbybruk, istället för att minska. Man krävde att alla invånare skulle gå till sockenkyrkan om söndagen, men det verkar inte ha skett. Först 1735 invigdes en svensk kyrka på bruket.

Bruken var små miniatyrsamhällen där människor ofta levde sina liv, i generation efter generation. Vid Österbybruk, liksom flera andra uppländska bruk hade man egen skolundervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man nästan uteslutande gifte sig med landsmän, fördröjde assimileringen in i det svenska samhället.

Här är mina vallonrötter i Uppland

 

Källor: Vägen in i sockenkyrkan av Tore Hållander samt egen forskning

 

 

Strövtåg i hembygden – Badelunda

Mina föräldrar kommer från Jämtland och Uppland så jag saknar helt släktanknytning till Västerås, där jag är född och uppvuxen. Ärligt talat har jag aldrig känt mig riktigt hemma i den här gamla industristaden. Här finns i alla fall några väldigt vackra platser och så snart våren kommer hoppar jag på cykeln och beger mig ut till Badelunda, strax utanför sta´n…

Anundshög Foto: Helena Bure Wijk

Stenyxor och gamla bosättningar

I Badelunda har arkeologer funnit fler än tusen gravar på många bevarade gravfält vilket visar att platsen har varit betydelsefull både som boplats och kultplats genom tiderna. Man har bland annat funnit åtskilliga stenyxor i området. Under stenåldern stod vattnet ca 40 centimeter högre än idag och större delen av Badelunda låg då ännu under vatten. Men lämningar efter tidiga boplatser har hittats vid Fågelbacken, nära gränsen till Badelunda samt i närliggande Romfartuna, på Äsåsen.

I området har man bland annat hittat stenyxor (den äldsta formen kallades trindyxa), båtyxor och skafthålsyxor. Att Badelunda var bebott under bronsåldern har man bland annat sett genom de skärvstenshögar och den hällkista som har hittats där, men det var under järnåldern (500 f.v.t -1070 e.v.t) som Badelunda var ett blomstrande samhälle.

Anundshögen (Anundshög) i Badelunda är en av de största gravhögarna i Sverige och det stora gravfält som finns i anslutning till högen skvallrar om att området en gång var ett viktigt centrum. Andra storhögar i Badelunda-området är Gryta hög, några kilometer från Anundshög och Furbyhögen, som verkar ha blivit jämnad med marken för flera hundra år sedan. I Sveriges första fornminnesinventering från år 1682 beskrivs Furbyhögen som ”en storhögh i Ingeberga” men det finns idag inga spår kvar efter denna gravhög.

Jag stortrivs på Anundshög, en vacker plats som har en intressant historia

Spännande kvinnogravar

På 1950-talet upptäcktes ett 90-tal järnåldersgravar i Tuna, nära Anundshög. De flesta gravarna är brandgravar, där de avlidna har kremerats, men åtta av gravarna är så kallade båtgravar där de döda har begravts med sina smycken och husgeråd utan att ha kremerats. De åtta båtgravarna är kvinnogravar som ligger centralt på gravfältet, i närheten av en äldre grav från 200-talet f.Kr. som är placerad i mitten. I den centrala kammargraven fann arkeologerna en halsring, armringar och fingerringar av rent guld. I graven fanns även spännen som kvinnan använt för att hålla ihop sina kläder, liksom romerska silverskedar och andra föremål av brons och glas – sammanlagt 337 gram rent guld.

Placeringen av båtgravarna i förhållande till den äldsta kvinnograven, som vid utgrävningen fick namnet X, samt DNA-analys som visar att kvinnorna i båtgravarna var mor/dotter eller systrar gör att man nu tänker sig att kvinnan i grav X kan vara en anmoder till de övriga. En kvinna per generation tycks därmed ha blivit begravd i båt på fältet.

Foto: Helena Bure Wijk

Tunakvinna med make från Danmark?

När jag arbetade som journalist intervjuade jag Stefan Elgh som är chef på stiftelsen kulturmiljövård och han påpekade då att flera av ”Tunakvinnans” föremål visar på någon slags koppling till Danmark. Kanske var hon gift med en man från Danmark? Ingen vet. Gravarnas placering och de föremål som kvinnorna begravts tillsammans med gör att man numera tror att de döda kvinnorna kan ha varit völvor och att det på den tiden kan ha utövats en Freja-kult här i området.

I en båtgrav som gravsattes flera hundra år senare, troligen på 800-talet e.v.t. vilar en kvinnlig ättling till ”Moder X”. Vid sin sida hade hon sin sierskestav och amuletter, hängen, spännbucklor och mynt när hon gravsattes. Båten hon begravdes i är hela sju meter lång och är tillverkad med en teknik som använts i Finland och nordvästra Ryssland. Det är en urholkad stockbåt med sydda kanter och hon begravdes på en bädd av mossa och fräken. En sådan bädd kallades ”Frejagräs” enligt religionshistoriker Britt-Mari Näsström.

Tunakvinnan i båtgrav 75 begravdes på Frejagräs någon gång på 800-talet. Bild: Spaning nr 22 23/2014



Som barn besökte jag ofta Västmanlands Läns Museum och Tunabåten var det mest intressanta föremålet. Jag kunde stå där i timmar och betrakta båten och skelettet efter järnålderskvinnan, hennes vackra, färgglada pärlor och de fina föremålen. Det fanns dock aldrig något skelett i båten, endast några pärlor och en liten, liten bit av hennes käke men genom ett barns fantasiförmåga kan saker förvandlas till helt andra ting. Det blev jag varse när jag i vuxen ålder besökte museet tillsammans med min dotter och fick då veta att det aldrig hade funnits något skelett i ”Tunabåten”. Det var bara en båt, en bit av en käke och några pärlor som hade fängslat mig så mycket som barn…

Arkeologer tror att det fanns en Freja-kult här i området under järnåldern och att Tunakvinnan och de sju kvinnliga släktingar som finns begravda intill henne, var spåkvinnor, så kallade völvor. Völvan var den kvinnliga schamanen och nåjden den manliga i det fornnordiska religiösa samhället. De ansågs vara mångkunniga och hade förmågan till botande. Man trodde att de kunde se framtiden, bota sjukdomar och troddes kunna skänka fiske- och jaktlycka.

Gudinnan Freja var den främsta av alla völvor

Den kvinnliga völvan var ofta äldre och sällan bofast. Ordet völva kommer av det fornnordiska völr sombetyder stav och hon betraktades som en ”vandrande stavbärerska”. Det finns mycket som man forfarande inte vet om Badelunda och dess starka kvinnor men man tydligt se att området inte var en isolerad plats under järnåldern. Människor hade kontakt med andra områden och länder.

I den isländska berättelsen, ”Erik den rödes saga” som präntades under 1300-talet, beskrivs en völva som var klädd i en blå mantel, täckt av stenar. På huvudet hade hon en hätta, fodrad med vitt kattskinn. Hennes vantar var fodrade med samma vita skinn. Kring midjan hade hon ett bälte av fnöske där det hängde en stor skinnpåse med trolldomssaker.

Staven begravdes tillsammans med sina ägarinnor. Rekonstruktion av völvans stav och klädedräkt finns på Västmanlands läns museum. Foto: Helena Bure Wijk

En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan, völvan, en vördad schaman här i Norden. Völvornas stavar har hittats i ett fyrtiotal skandinaviska gravar, intill sina ägarinnor. Stavarna är av trä eller järn och har ibland en liten ”korgliknande” anordning upptill. Staven tros ha varit ett symboliskt spinnredskap. Med sin stav och sången, ”vårdlocken” troddes völvan ha makt över liv och död, lycka och olycka.

Föreställningen om att somliga kvinnor hade makt över liv och död genom sin spinnutrustning är väldigt gammal. I den förkristna nordiska mytologin satt de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot och spann människornas livs- och ödestrådar med sina sländtrissor. Man trodde också att dödsgudinnor, så kallade valkyrior kunde väva utgången i strider på sina vävstolar.

Nornorna satt vid Yggdrasils fot

 

 

 

Källor: ”En historisk vandring i Badelundabygden”(Badelunda hembygdsförening 1989), Stefan Elgh, John Kraft, Britt-Mari Näsström och egen forskning

Bomärket, ett forntida personligt sigill

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.

Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
lena bomärke (2)

Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här,  framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:

Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-

Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.

Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.

Inristat kors vid Juhola finngård, Värmland. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.


Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

Foto: Sveriges radio

Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön har gjort en bra låt om Orsa-Hedebanan – ”Över Överberg” som du kan höra genom att ”klicka” här.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Ombord på M/S Freja

Foto: SVT

Rederiet var en svensk TV-serie som producerades av Sveriges Television och sändes mellan åren 1992 – 2002, den längsta serien i sitt slag. I handlingens centrum stod familjen Dahlén som ägde ett rederi och fartyget M/S Freja.

Bert-Åke Varg med peruk Foto: SVT

Bland skådespelarna återfinns bland andra Bert-Åke Varg, Gaby Stenberg, Gösta Prüzelius, Thomas Hellberg, Johannes Brost, Susanne Reuter, Gerhard Hoberstorfer och Yvonne Schaloske.

Gaby Stenberg i Rederiet. Foto: SVT

I min glada ungdom fick jag möjlighet att göra ett inhopp i serien med en roll som Carita Hadar, en smugglare. På SVT tyckte man egentligen att jag såg alldeles för snäll ut för att spela rollen, men med lite smink och en djupdykning i kostymförrådet så förvandlades jag från snäll till ganska tuff.

Foto: SVT

Rederiet 1997. Foto: SVT

”Totte” (Gerhard Hoberstorfer) Foto: SVT

Säkerhetsvakten ”Bengtsson” på M/S Freja (Yvonne Schaloske) Foto: SVT

Djäkneberget – en oas mitt i stan

Djäkneberget i Västerås reste sig ur havet för 4500 år sedan och var under lång tid en ganska ogästvänlig och kal plats. Tack vare eldsjälen Sam Lidman förvandlades berget till den grönskande oas det är idag. Djäkneberget är välbesökt av människor i alla åldrar för rekreation, lek och samvaro. Därtill är det ett hem för många fridlysta grodor, paddor och vattensalamandrar.

Djäkneberget är i dag hem för små fridlysta grodor, paddor och vattensalamandrar. Foto: Christer Johansson

Peder Gustaf Samuel ”Sam” Lidman föddes 1824 i Linköping, Östergötland. Under sin levnadstid var han lärare, överste inom militären och politiker. Efter en olycka vid en militär övning år 1850 tvingades han att amputera sitt ena ben och fick en protes av trä. När Lidman sedermera kom till Västerås undervisade han i språk vid Västerås högre elementärläroverk. Han blev med tiden även överbefälhavare i Västerås skarpskytteförening. Till Djäkneberget brukade eleverna, djäknarna, vid Rudbeckianska skolan, ofta gå för att hålla sina gymnastiklektioner, vapenövningar och Valborgsmässofiranden.
Sam Lidman

På den här tiden var det knappast någon som kunde se att det kala och trista berget som reser sig strax väster om Svartån, hade någon som helst potential. Berget var kalt och trädfattigt och beskrevs på 1860-talet ha ”icke annat än moras, enbuskar, ljung, törne och en mager gräsväxt mellan klipporna”. Men Lidman såg bergets möjligheter och hade stora visioner för dess framtid. Han ville förvandla platsen till en vacker, lummig park och satte sin plan i verket.
Västerås med Djäkneberget i förgrunden år 1700. Från Erik dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna”.

Åren 1862 – 1895 förvandlades Djäkneberget till en lummig, vacker oas och Sam Lidman uppgav senare att han hade brutit och grusat 1800 famnar väg samt planterat 1100 parkträd på egen bekostnad. Han lät plantera bok, ek, björk, al, pil, lönn, rönn och många andra träd på berget. Han anlade terrasser, stigar och små paviljonger. Lidman kallade dessa paviljonger för ”tempel, holkar och fluster”. Den språkbegåvade eldsjälen lät även rista in mer än 500 inskriptioner på berget som västeråsarna kan njuta av än i dag. Sam Lidman avled 1897 och begravdes i familjegraven i Linköping med inskriptionen ”47 lyckliga år uppå träben”.

Sam Lidman 1824-1897. Foto: Chrizz

Sedan Sam Lidman förvandlade det kala Djäkneberget har platsen varit välbesökt av människor i alla åldrar för rekreation, lek och avkoppling. Från mitten av 1940-talet fanns där en anläggning med olika fågelarter, bland annat exotiska fåglar och fyrfota djur. Vi som växte upp på 1960- och 70-talet minns de vackra påfåglarna som strövade fritt på berget. I dag är Djäkneberget hem för många fridlysta grodor, paddor och vattensalamandrar. Tidigt på våren förvandlas Djäknebergets fyra sammansatta dammar till en enorm barnkammare där djuren leker. Infarter och genomfarter till området där dammarna finns, spärras av för att skydda de små djuren som rör sig mellan dammarna.

Vi som föddes på 1960-talet minns de vackra påfåglarna som strövade omkring på Djäkneberget

 

En fridfull tillvaro i skogen

Jag tar gärna en promenad i en närliggande skogsdunge, men bor helst inte ensam i skogen numera 🙂

Närheten till naturen har alltid varit viktigt för mig, så det föll sig naturligt att slå till då jag fick möjlighet att hyra det lilla torpet. Ganska snart insåg jag dock att livet i skogen kan vara riktigt påfrestande, inte alls så fridfullt som jag hade hoppats.

Takdropp och fågelsång

Det lilla torpet med anor från 1700-talet ligger väldigt ensligt, djupt inne i de mörka Upplandsskogarna, men att vistas i skog och mark har alltid varit min ”grej”. Som barn brukade jag ligga i den mjuka mossan och betrakta grantopparna som sakta vajade i vinden. Att vara i skogen och lyssna till vindens sus i trädtopparna fyllde mig med lugn och lycka. Jag insåg att stillheten i skogen var precis vad jag behövde.

Visserligen var det vårvinter när jag hyrde torpet och beslutade mig för att flytta dit. Kanske inte den bästa tiden på året när man vill prova på att leva torparliv, men jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta på den lilla verandan i den ljuvliga vårsolen. Takdropp och fågelsång skulle fylla mina dagar. Jag var förväntansfull när jag packade bilen och styrde kosan mot Uppland och mitt nya, mycket mer fridfulla liv.

Skomakare Åhman och hans hustru Lovisa utanför torpet omkring 1925. Foto: Knutby-Faringe-Bladåkers Hembygdsförening



Vårvintrar kan vara lite luriga och man vet aldrig riktigt var man har dem. Ena dagen är det blidväder och fågelsång. Nästa dag kan det vara tio minusgrader, snöstorm och höga snödrivor överallt. Så var det även det här året. Snön var meterdjup när jag kom fram till Upplandsskogen, körde fast i en snödriva och tvingades att pulsa några kilometer in i skogen för att komma till mitt nya hem.

Målning: Gustaf Fjæstad

Det lilla torpet låg så fridfullt där i en skogsglänta och jag fylldes av lycka och förväntan. Snart skulle jag få sitta i vårsolen och dricka mitt morgonkaffe medan lärkorna drillade i trädtopparna! Det fanns varken elektricitet eller rinnande vatten i stugan, men ska man leva torparliv så är det väl lika bra att göra det fullt ut, tänkte jag.

Stugan var inte stor. Den bestod av ett kombinerat kök och vardagsrum med en gammal vedspis samt en mindre kammare där en säng stod. Jag klappade den fina, gamla vedspisen och kände plötsligt historiens vingslag. Till det här lilla torpet flyttade min mammas farmor när hon hade fött ett oäkta barn år 1896. Torparhustrun var en släkting och fadder till morfars mamma, så det föll sig naturligt att hon och barnet flyttade till familjen. Jag gick runt en stund och inspekterade stugan och kunde inte begripa hur i hela friden skomakare Åhman med hustru, deras tre barn och två pigor kunde rymmas i det minimala torpet, då på 1800-talet. Och sedan flyttade mammas farmor och hennes dotter in. Det var ett mysterium hur de kunde rymmas under samma tak, allihop.

År 1896 bodde mammas farmor Charlotta och hennes dotter i det lilla torpet tillsammans med skomakare Åhman, hans hustru, deras tre barn och två pigor. Hur i hela friden fick de plats allihop?


Egen härd är guld värd

Torpet var iskallt och jag insåg att det var dags att elda i vedspisen, torpets enda värmekälla. Jag hittade några vedklabbar och gammalt gulnat tidningspapper i en korg och började glatt att göra upp eld. ”Egen härd är guld värd” lyder ju det gamla ordspråket och jag sände en innerlig tanke av tacksamhet till författaren. Så rätt han eller hon hade! Det finns ju ingenting så härligt som att sitta vid sin härd och känna den ljuvliga värmen som sprider sig i rummet och även inombords. Tyvärr insåg jag snart att det inte är det lättaste att få fyr i den egna härden när både tidningspapper och vedträn är fuktiga.

Det hade redan hunnit bli mörkt utanför fönstret när jag äntligen fick fart på brasan. Jag förstod med ens hur Robinson Crusoe måste ha känt, där på den öde ön när han lyckades bemästra de svåra omständigheterna. Glad i hågen dansade jag omkring i torpet, rusig av lycka. Jag hade lyckats göra upp eld!
Efter någon halvtimme kom det inte längre rökmoln från munnen när jag andades, så jag förstod att det kanske var plusgrader i stugan. Jag bestämde mig för att ta av mig stövlarna och göra mig lite hemmastadd. Jag pysslade och donade i mitt nya hem en bra stund. Allt kändes så mysigt och vedspisen spred sin ljuvliga värme. Jag lade på vedträ efter vedträ i spisen och framåt sjutiden på kvällen var det så varmt att jag blev tvungen att öppna dörren på vid gavel för att få lite svalka. Det var becksvart där utanför och jag kunde inte ens ana trädstammarna i skogen. Bäst att hålla sig inomhus i värmen, tänkte jag.

Foto: Wikipedia

Några timmar senare insåg jag att spisen hade slocknat och vedkorgen var tom, men den mysiga värmen spred fortfarande sin härliga värme i stugan. Jag bestämde mig för att gå till sängs, sopade bort lite musspillring som låg på madrassen och lade mig ned. Att leva torparliv tar på krafterna och morgonen därpå hoppades jag kunna sitta på verandan och dricka morgonkaffe i den värmande vårsolen. Apropå morgonkaffe…var i hela friden fanns brunnen där jag skulle hämta vatten? Det hade jag glömt att ta reda på. Utedasset hade jag i alla fall koll på. Det lilla rucklet stod en bit in i skogen, öster om torpet om jag mindes rätt…

Det var lite svårt att somna. Jag kunde inte låta bli att känna ett visst obehag nu när jag visste att råttor och möss tydligen besökte huset och även sängen. Livet på landet hade sina baksidor, men de många fördelarna övervägde, tänkte jag. Tänk så lugn och fridfull jag skulle känna mig inom bara ett par dagar här i stillheten, i skogen. Jag skulle sitta på verandan och skriva böcker i vårsolen mest hela dagarna, alldeles fridfull och glad.

Monster under sängen

Jag vaknade med ett ryck vid midnatt. Hela torpet skakade när någonting rörde sig under golvet. Det var iskallt i rummet och jag blev tvungen att sätta på mig stövlar och vinterjacka igen.

Någonting for runt under golvet, i husgrunden och jag kände mig med ens inte ett dugg fridfull. Livet på landet kändes väldigt skrämmande. Jag tog min ficklampa och stapplade ut i den mörka skogen med yxan, sökandes efter en huggkubbe där jag kunde hugga lite ved för att elda i vedspisen. Det var becksvart där ute och väldigt skrämmande i det totala mörkret. Jag insåg snart att det är omöjligt att hugga ved samtidigt som man håller i en ficklampa. Jag tyckte att jag såg gula ögon lysa i mörkret mellan trädstammarna och rusade skräckslagen in i den kyliga tryggheten i torpet. Det var säkert en varg eller någonting ännu farligare. Jag sov med stövlar, mössa och jacka på den natten.

Framåt morgonen vaknade jag av att det var full fart på monstret under sängen igen. Den knakade och skälvde under golvet. Jag kände mig alldeles panikslagen. Plötsligt mindes jag att någon hade berättat att det bodde en grävling under stugan. Jag skrattade åt min löjliga rädsla och kände mig med ens väldigt lättad. Det var bara en liten sprallig grävling som bodde under huset, som just höll på att vakna ur sin vintersömn! Det var absolut inget monster! Så larvig man kan bli när man inbillar sig saker och skrämmer upp sig själv i onödan, tänkte jag, tog yxan igen och begav mig åter till vedkubben.

Monstret under sängen visade sig vara en sprallig grävling Foto: BadgerHero

Snön låg fortfarande meterdjup och det var minusgrader, men skogen tedde sig alls inte lika hotfull i det disiga morgonljuset. Jag lyckades klyva några vedträn och gick med ett segervisst leende mot stugan. Nu skulle jag minsann få fart på brasan i vedspisen och sedan försöka hitta brunnen där jag kunde hämta vatten till morgonkaffet. Allt skulle bli så bra! Och jag var ju inte alls alldeles ensam i skogen. Jag hade en liten vän under huset. En liten trevlig grävling som höll på att vakna ur sin vinterdvala. Jag funderade på vad jag skulle kalla min nya vän. ”Grävlis” kändes ganska rätt. ”God morgon lilla söta Grävlis”, kunde jag säga om morgnarna när jag gick till brunnen för att hämta vatten…

Men så insåg jag att jag hade läst något väldigt skrämmande om just grävlingar! De kanske ser söta och beskedliga ut men kan vara lika opålitliga som vårvintervädret. Man vet aldrig riktigt var man har dem heller – och de kan vara särskilt aggressiva när de vaknar ur sin vintersömn. Kalla kårar löpte åter utmed ryggraden och jag vågade knappt ta steget upp på farstubron till torpet. Tänk om han fick för sig att vakna just nu och alldeles yrvaken rusa fram och bita mig i benet?

Jag hade läst om de där lite mer aggressiva grävlingarna som plötsligt kan rusa fram och bita sig fast i benen. Då gäller det att ha någonting som prasslar eller knakar, instoppat i stövlarna. Att ha träkol eller knäckebröd i stövelskaftet var ett välbeprövat knep på 1800-talet. Grävlingar släpper nämligen inte taget förrän det knakar, det har jag läst någonstans. Jag rusade runt i stugan och letade efter träkol eller något annat som prasslar, alldeles panikslagen. När jag varken hittade kol eller knäckebröd bestämde jag mig för att stoppa in tidningspapper i stövlarna. Prasslande tidningspapper kan säkert skrämma en yrvaken grävling som har råkat bita sig fast i benet, hoppades jag.

Grävling Foto: Wikipedia


Stressigt liv i skogen

Jag tittade ut genom fönstret och såg brunnslocket skymta där borta i fjärran. Målet för dagen var att tända eld i vedspisen och koka det där ljuvliga morgonkaffet. Irrationella rädslor skulle inte få hindra mina planer! Jag tog några djupa andetag och rusade ut i snödrivorna med andan i halsen. När jag till slut hade lyckats springa fram till brunnen råkade jag halka på brunnslocket och låg där i snön en stund och kippade efter andan. Brunnslocket var fastfruset och först framåt 16-tiden på eftermiddagen hade jag fått fart på elden, vattnet och allt det andra och kunde äntligen dricka morgonkaffet.



Den kommande tiden i skogen förflöt som i ett töcken. Om nätterna härjade min nya, skrämmande ”vän” där under golvplankorna och höll mig klarvaken. Om dagarna högg jag ved mest hela tiden, eldade i spisen och kämpade med att få vatten från den frusna brunnen. Jag började ganska snart inse att torparlivet kan vara riktigt påfrestande och är inte alls så fridfullt som jag hade hoppats på. Om jag hade lämnat torpet i ottan för att göra dagsverken, som man gjorde förr i tiden, så vet jag inte hur i hela friden jag hade hunnit få värme i huset innan det var dags att sova. Eller morgonkaffe. Jag beundrar alla de människor som genom tiderna har klarat av att leva så. Dagarna var så fyllda av arbete och göromål men de lyckades ändå få tiden att räcka till.

Foto:Pixabay

Tiden i skogen fick mig att inse att jag har blivit en inbiten stadsbo genom åren, bortskämd med moderna bekvämligheter som el, rinnande vatten och toalett. Jag sitter gärna vid strandkanten och metar på sommaren, tar långa promenader i någon närliggande skogsdunge och njuter av vindens sus i grantopparna, men håller mig helst i närheten av det som jag uppfattar som trygghet. Det förvånade mig att jag blev så skrämd av ensamheten i naturen och av djuren som lever där. Som barn var jag inte alls så här fånig.

När snödrivorna hade smält undan litegrann den vintern och den härliga vårsolen äntligen tittade fram, packade jag snabbt mina pinaler, lämnade torpet och sprang med stora skutt hela vägen genom skogen till bilen för att återvända till stan, fortfarande med prasslande tidningspapper i stövelskaften, för säkerhets skull…

Jag metar gärna på sommaren men håller mig helst vid strandkanten 🙂

 

Obs! Det är en gammal myt att grävlingen biter tills de hör ett krasande ljud och att man därför bör ha kol eller knäckebröd i stövlarna! Grävlingen är en social och fredlig varelse som hellre flyr än går till attack. Grävlingen är aktiv på nätterna så det kan bli lite störande om man har en grävling i hemmet (eller under golvet) 🙂

Vid gamla gårdar och gods i Norrköping

 

Norrköping blomstrade när Louis De Geer grundade pappersbruk, textilfabrik, skeppsvarv och vapenfaktori i staden

Till Finspångs bruk i Östergötland kom mina anfäder med släktnamnen Qvarfordt och Köhler under 1600-talet. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av den duktige affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom Finspång att bli en blomstrande industri där stångjärns- och kanontillverkning blev navet i verksamheten. De Geer erbjöd landsmannen Willem De Besche att arrendera bruket och man anställde främst smeder från hemtrakterna.

Mormors mm mf mm ff far, Anders Qvarfordt var smältare och fick anställning hos Louis de Geer där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet. Flera av Anders barn blev hammarsmedsmästare och släkten kom att stanna kvar i Östergötland i många generationer.

800px-David_Beck_-_Louis_De_Geer_d.ä._1587-1657
Louis De Geer 1587-1657

Genom Louis De Geers fina affärssinne kom Norrköping att blomstra när han grundade pappersbruk, textilfabrik, skeppsvarv och vapenfaktori i staden. Många av ättlingarna till de smeder som ursprungligen kommit till Finspång med Louis de Geer och Willem De Besche kom sedan att arbeta hos nederländska och tyska familjer i generationer.

Mormors mormors morfars far Zacharias Fogelström var anställd som laxfiskare vid Västerbyholms gård i Norrköping och hans bröder arbetade vid gårdarna Lindö och Händelö.

Anfadern Zacharias Fogelström var anställd vid Västerbyholms gård i Norrköping som laxfiskare i mitten av 1700-talet. Gården arrenderades vid den tiden av av Willam De Besches ättlingar. Foto: Norrköpings historia

Mormors mormors mormors morfars far Per Kullström f. 1729 var skräddare och kusk vid Björnsnäs gård i Kvillinge, Norrköping hos Jacob De Falck och hans hustru Christine Yvelasco de Monteleone från Holland. Även Pers son, Carl, arbetade hos familjen som lakej (livréklädd betjänt)  under sin livstid.

250px-Björnsnäs_herrgård_Norrköpings_kommun_2005-07-10
Björnsnäs herrgård Foto: Norrköpings kommun

Anmodern Elsa Persdotter (Qvarfordt) föddes 1730 på Himmelstalunds herrgård i Norrköping. Gården ägdes vid den tiden av av Reinerius Reineri Broocman (och sedan av hans son), som hade estländska och tyska släktrötter.

himmelstalund.jpg
Himmelstalunds herrgård, Norrköping

Funderar du på att byta efternamn?

Foto: Helena Bure Wijk

Funderar du på att byta efternamn? Du är inte ensam. Allt fler svenskar väljer att byta till ett nybildat efternamn och man hämtar gärna inspiration från naturen, djur, årstider, gamla släktgårdar och orter.

Om du vill byta till ett släktnamn som finns inom släkten (men som inte föräldrarna heter) så måste namnet ha funnits i släkten minst två generationer i rakt nedstigande led. Namnet ska också finnas inom fyra generationer (från föräldern räknat). Om jag räknar bakåt från mina föräldrar så kan jag byta namn till Schmidt, Rödlund, Norling, Kornberg eller Söderman. Att byta till ett gammalt släktnamn kostar 1800 kronor.
Läs mer om namnbyte på Skatteverkets webbsida som du hittar här.

Vill man byta till ett namn som föräldrarna har burit (exempelvis namn som ogift) så är det helt gratis. Det kostar inte heller något om man vill byta till ett namn som är bildat av en förälders förnamn och son/dotter som slutled. Jag skulle exempelvis kunna byta till Helena Björnsdotter, eller varför inte Helena GunBrittsdotter, utan kostnad. Att lägga till en make/makas, eller förälders efternamn som mellannamn är också gratis. Jag bär min mammas efternamn Bure som mellannamn.

Vill man byta till ett nybildat efternamn, eller ett efternamn som bärs av fler än 2000 personer så är avgiften 1800 kronor. Här kan du söka bland de vanligaste efternamnen i Sverige. Institutet för de inhemska språken har skapat en förteckning som kan vara till hjälp och inspiration för den som funderar på att byta till ett nytt efternamn.
I förteckningen, som du hittar här, finns cirka 700 svenska och cirka 5 000 finska förslag på namn. Samtliga namn i listan saknar registrerade namnbärare.

För nybildade efternamn finns regler som är bra att känna till. Efternamnet ska exempelvis inte gå att förväxla med en utdöd släkts namn. Inte heller ska namnet kunna förväxlas med utländsk känt namn. Avgiften som är 1800 kronor ska betalas in vid ansökan och man får inte tillbaka pengarna om ansökan om namnbytet avslås. Läs mer om vilka regler som gäller för byte till nybildat efternamn på Skatteverkets webbsida.

Foto: Helena Bure Wijk

Masmästarens ättlingar

När Sverige behövde skicklig arbetskraft under 1600-talet invandrade många vallonsmeder till Sverige. Tanken var att man skulle arbeta här i några år och sedan återvända till hemlandet, men många familjer valde att stanna kvar. Idag är vi fler än 100 000 vallonättlingar i Sverige. Genom släktforskningen har jag lärt känna flera släktingar, som liksom jag är ättlingar till Per Persson som en gång i tiden var masmästare i Bennebols masugn i Uppland.

Morfars mamma Charlotta f.1876 i Bladåker

Vallonerna

Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Vallonernas speciella teknik att framställa smidesjärn gjorde dem väldigt efterfrågade. Liège i Belgien var den europeiska järnhanteringens nav under 1500-talet och det var naturtillgångarna i området samt järngruvor, skogstillgångar och vattenkraft från Ardennerna som gjorde den blomstrande utvecklingen möjlig. I området uppstod nya innovationer och produktionsmetoder, exempelvis ”resmilan” som förbättrade kolets kvalitet. Vallonsmidet gav ett smidbart och segt järn av extra hög kvalitet som gjorde att materialet kunde användas i helt annan omfattning.

Vallonerna invandrade till Sverige från sydöstra Belgien och norra Frankrike på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer även till de uppländska bruken, som på den tiden arrenderades av köpmannen Louis de Geer.


Bennebols masugn

Bennebols bruk ligger naturskönt i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby. Gården Bennebol med omgivande skogar ägdes ursprungligen av den välbärgade Görel Fadersdotter Sparre. I slutet av 1600-talet övertogs Bennebol av riksamiralen Gustav Otto Stenbock och det var han som beslutade sig för att uppföra ett järnbruk på platsen.

I masugnen tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. Bruket var ett litet miniatyrsamhälle, där några hundra personer levde. Längs Bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation. Vid Bennebols masugn var de flesta bruksarbetare svenska men där fanns även några vallonfamiljer.

Bennebols bruk Foto: Riggweter


Den 29 april år 1625 tecknade smältaren Bertrand Sporrong kontrakt i Liége, Belgien, för fyra års arbete som smältare vid Finspångs Bruk i Östergötland. Hans hustru Jacqueline Martelleur kom inflyttande flera år senare och familjen bodde en tid vid Österby bruk och sedan i Forsmark. Namnet Sporrong (le sporon) betyder ”sporre” och det sägs att man hade en sporre som sitt bomärke.

Sonen Francois Sporrong f.1605 fick ett tvåårigt kontrakt som malmslagare i Löfsta bruk i Uppland år 1627. Francois blev sedermera masmästare och valde att stanna kvar i Sverige tillsammans med sin familj. Sonen Pierre Sporrong f. 1677 blev masmästare, liksom sin far. Han arbetade en tid vid Vällnora bruk i Knutby, Uppland och bosatte sig sedan i Bennebols masugn i Bladåker, Uppland. Flera av Pierres söner blev masmästare och familjen kom att arbeta flera hundra år i Bennebols bruk.

Per Persson f.1717 blev masmästare liksom sin far och gifte sig med Margareta Gottfridsdotter Dubois f.1721 i Almunge. Paret fick tillsammans sex barn – Margareta, Per, Anders, Johan, Maria och Gottfrid. Ättlingarna kom att kalla sig Bladlund och Åkerlind, namn som har sitt ursprung i ortsnamnet Bladåker. Jag härstammar från Per och Margaretas son Johan Bladlund som föddes 1755 i Bennebols masugn. Tack vare släktforskningen har jag på senare tid fått kontakt med flera fina släktingar som också är ättlingar till masmästaren Per. De har bland annat berättat om spännande sedvänjor som har levt kvar inom familjen i hundratals år.

Morfar Ivar och hans bröder

 

Behöll sina sedvänjor

Vid bruken levde vallonfamiljerna sina liv och behöll sina kulturella sedvänjor och det franska språket, långt in i tiden. Bruken var som små samhällen i miniatyr och när man forskar i de gamla arkiven kan man se att några familjer ofta hade en mer framträdande position än andra. För arbetsgivaren var det viktigt att upprätthålla en monopolställning inom produktionen och för vallonfamiljerna var det viktigt att uppnå en sådan ställning vad gäller arbetstillfällen. Arbetslagen utgjorde för de anställda och familjerna den sociala tryggheten. Mästaren hade den högsta sociala positionen på bruket och hans söner bereddes ofta plats i faderns arbetslag där de fick börja sin bana som dräng eller kolpojke, goujar.

Ett socialt mönster formades på bruken där vissa familjer hade mer framträdande poster inom arbetslagen och svarade för ett utbyte av giftemålspartner. På så sätt såg man till att arbetstillfällena på bruket hölls inom familjen.  Som utomstående var det väldigt svårt att komma in i dessa slutna sociala sammanhang, men det kunde i vissa fall ske, genom ingifte eller om en släkt saknade en manlig medlem i lämplig ålder i sitt arbetslag. Det här mönstret levde kvar på vallonbruken länge, ända in på 1900-talet på vissa orter.

Morfar



Masmästarens ättlingar

Masmästaren Per Persson och Margareta Dubois dotter Maria Bladlund f. 1758 i Bennebols masugn gifte sig med Hans Jansson från Burvik i Knutby. Tillsammans fick de sex barn – Anders, Hans, Jan, Greta Maja, Petrus och Brita Kristina. Genom Petrus Hansson f.1792 i Bennebols masugn uppkom släktnamnet Åkerlind.

Familjen Åkerlind levde i Bennebols masugn i generation efter generation i flera hundra år. Per Johan Åkerlind som föddes där år 1869 var ättling till masmästaren Per Persson som var verksam där under 1700-talet. Per Johan var gift med Augusta Emilia Schedin f.1870 i Edsbro, Stockholms län. Tillsammans med de sex barnen bodde de på västra gaveln i den vita arbetarlängan Karl Karls. Även Per Johans mamma, Anna Maria Norström f.1835 i Knutby, bodde tillsammans med familjen. Från baronen i Harg erhöll Anna Maria en gratial som bestod av fri bostad, fri ved samt en liten summa som skulle räcka till livets nödtorft.

 

På bilden här ovan är hela familjen Åkerlind i Bennebol. I den främre raden sitter Anna Maria, dottern Margit och Per Johan. På den mellersta raden står f.v. döttrarna Sigrid, Astrid och Edit. I Bakre raden f.v. står sönerna Johan Helmer och Per Georg Åkerlind som är fäder till kusinerna May-Lise och Bertil Åkerlind.

Tack vare släktforskningen har jag fått den stora glädjen att lära känna flera släktingar som liksom jag är ättlingar till masmästaren i Bennebols masugn. Bertil och May-Lise Åkerlind är kusiner och ättlingar till Per Johan Åkerlind f.1869. Båda är hängivna släktforskare sedan många år. May-Lise Åkerlind har genom åren sammanställt sin släktforskning hundratals år tillbaka och hon använder sig av släktforskningsprogrammet Disgen2019 för att dokumentera släkten:
”Det är så roligt att den yngre generationen fortsätter med släktforskning. Jag har släktforskat för mina fyra barnbarn, så att de vet varifrån de härstammar. De får en varsin utskrift när de fyller 20 år, som de kan ha när de blir äldre, som ett minne av mig och deras släkt” berättar May-Lise.

Även May-Lises kusin, Bertil Åkerlind, som är sonson till Per Johan Åkerlind och Augusta Emilias son, Per Georg, är en hängiven släktforskare med stor kunskap. Bertil berättar att det endast var ett 15-tal personer som var fast anställda vid Bennebols bruk – masmästare, hyttdräng, uppsättare, bokare, malmdraghare och slaggskjutare. Därtill fanns många dagsverkskarlar som hyrdes in per dag när de behövdes.

Genom forskningen har jag även lärt känna släktingen Henrik Eriksson, som, liksom Bertil och May-Lise, är ättling till masmästarens dotter Maria Bladlund f.1858. Henrik är också en duktig släktforskare som har påbörjat sin spännande släktresa på senare år. Masmästaren Per Persson f.1717 var Henriks farfars mormors farmors far. Som många andra har han genom åren hört hur det pratats om valloner i släkten: ”Det har berättats att farfars mor, Charlotta Bladlund var av vallonsläkt och det verkar stämma. Jag ser att hon också var det på sin fars sida så det finns flera trådar att undersöka”.

Livet i masugnen

Under vinterhalvåret hämtades järnmalmen från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar berättar Bertil Åkerlind: ”Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. För bönderna i Alunda, som skötte malmtransporterna blev det ett välkommet bidrag till hushållskassan. Koltransporterna till Bennebols masugn sköttes av kolbönderna i trakten. Han beskriver hur det hårda arbetet gick till: ”Under de perioder då man smälte tackjärn, det kallades att blåsa masugnen, arbetade man i skift, en vecka i taget. Masugnsarbetarna övernattade i en stuga, alldeles intill masugnen, som kallades ”labbe”. Efter en vecka bytte man besättning och de som gick av skiftet badades rena från topp till tå och befriades från allt sot och annat”, berättar Bertil Åkerlind.

En gammal fiskemetod som gått i arv

Vallonerna behöll ofta språk och traditioner långt in i tiden. Vid somliga bruk hade man egna skolor med undervisning på franska och man samlades ibland för hemliga gudstjänster. Många valloner var kalvinister och de bekände sig till reformert tro, som det var förbjudet att utöva på den tiden. För många vallonfamiljer tog det hundratals år att assimileras in i det svenska samhället och man behöll sina seder och bruk genom generationer.

Att fiska med ”fork” var en fiskemetod som vallonerna förde med sig till bruket i Bennebol, en metod som har bevarats i släkten. Bertil Åkerlind minns hur hans farfar Per Johan ofta gav sig ut på Norrsjön med sin fork för att fiska. Han berättar: ”Man använde en stör som kallades ”fork” för att skjuta ut fiskenäten och för att mana på fiskarna, så att de hamnade i näten. I fiskenäten fanns en strut som var gjord av näver, där man stack in forken. Intressant i sammanhanget är att ”fourche” är det franska ordet för grep/gaffel”. Även Henrik Eriksson känner till forken som tradition i sin släkt: ”Farfar Nils gjorde sådana när min pappa var barn. Pappa berättar att forken fungerade bättre med en klump i botten och järnbeslag som höll fast den. Pappa gjorde en sådan till oss barn när vi skulle ro till en badplats. Stören användes då för att skjuta iväg båten genom vass och dy m.m. tills vi kunde komma loss och ro”.

Bertil och May-Lise Åkerlinds farfar Per Johan fiskar med fork i Norrsjön

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Bertil Åkerlind, May-Lise Åkerlind, Inger Ärlemalm, Henrik Eriksson, Fataburen 1981, Nordiska museets och Skansens årsbok och egen forskning

Anteckningar under coronapandemin 2020 –

I början av februari 2020 insåg jag att en pandemi var på väg. Jag följde utvecklingen i Wuhan, Kina och förstod att viruset snart skulle komma till övriga länder i världen. Det var bara en tidsfråga. I skrivande stund (maj 2022) har 6, 5 miljoner människor världen över mist sina liv till följd av SARS-CoV2 och närmare 20 ooo människor har avlidit i Sverige. Det är en fruktansvärd tragedi för alla de drabbade och deras anhöriga. En stor sorg och förlust för oss alla som har förlorat underbara medmänniskor.

Detta inlägg uppdateras så länge pandemin pågår…

Oljemålning Metropolitan Museum, New York

17 januari 2020

Isen har ännu inte lagt sig på Mälaren. Det verkar inte bli någon riktig vinter i år. Gråhägern som brukar sitta på isen och fiska i viken har inte heller synts till detta år. Jag går en promenad längs sjön och tänker på våren. Solen, blommorna och grönskan. Som man törstar efter ljus och värme! Väl hemma läser jag på internet om ett nytt virus som skapar oro i världen.

18 januari 2020

Jag läser att 1700 människor i Wuhan, Kina kan vara smittade av ett nytt virus. Det är främst äldre människor som har insjuknat efter att ha blivit smittade. Amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC tror att risken att viruset ska spridas till andra länder är låg. Men då det kinesiska nyåret firas snart och då miljontals människor kommer att resa till och från staden Wuhan, som är en tågknutpunkt, känner jag oro. Det nya viruset tycks vara besläktat med SARS som hade väldigt hög dödlighet. Under SARS-epidemin avled ungefär 800 människor.

 

Foto: Helena Bure Wijk

20 januari 2020

I dag berättar SVT ekot att antalet bekräftade fall av det nya viruset som kallas Corona, har tredubblats i Wuhan. Mycket tyder på att smittan kan spridas mellan människor och man befarar att viruset nu sprider sig i landet. Coronaviruset kan leda till en svår form av lungsjukdom. Med anledning av smittspridningen av det nya viruset kommer Världshälsoorganisationen WHO hålla krismöte. På sociala medier visas små filmsnuttar där man ser vitklädda personer med ansiktsmask som går omkring på flygplanen och tar tempen på alla resenärer. Konspirationsteoretikerna befarar att det är digerdöden som nu har återkommit i ny form. Hur som helst, vad detta än är, så tycks det vara värre än en vanlig förkylning i alla fall.

Tisdag 21 januari 2020

I Kina har nu sex personer avlidit i sviter efter coronaviruset och antalet bekräftade fall närmar sig 300. 15 vårdanställda, som har vårdat corona-patienter har insjuknat enligt BBC. CNN anklagar Kina för att mörka utbrottet av det nya viruset.  Enligt utländsk media har man lyckats kartlägga virusets DNA som verkar härröra från fladdermöss. Även SARS är ett virus som kan spridas till människa och som har fladdermusen som mellanvärd.

En man som blivit smittad och insjuknat med det nya viruset anlände med flygplan den 15 januari i Seattle, USA, från Kina rapporterar bland andra CNBC. New York Times beskriver hans tillstånd som allvarligt.

Enligt WHO behöver resenärer inte vidta några särskilda åtgärder vid resor till Wuhan och Kina men man verkar inte vara helt obekymrade. ”Att tre fall har spridit sig från Wuhan till andra länder borde innebära att det skulle finnas många fler fall än vad som har rapporterats, säger professor Neil Ferguson, en av författarna till rapporten, till BBC”. Neil Ferguson tycker att det ännu är för tidigt att trycka på alarmknappen och jag tolkar det som att man ännu inte vet tillräckligt mycket om viruset för att kunna dra några säkra slutsatser. I svenska medier är det väldigt tyst om det nya viruset.

På lördag infaller det kinesiska nyåret då miljoner människor kommer att fira och resa över världen.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Onsdag 22 januari 2020

Det nya viruset verkar vara luftburet och väldigt smittsamt. 17 dödsfall är nu bekräftade i den kinesiska provinsen Hubei där staden Wuhan ligger. Tidningen Reuters rapporterar att 444 personer är bekräftat smittade med viruset. Shine berättar att kinesiska myndigheter nu har utlyst en höjd folkhälsorisk med anledning av virusspridningen. Li Bin, vice-minister i National Health Commission uppmanar människor att inte resa in- eller ut från Wuhan. ”Basically, do not go to Wuhan. And those in Wuhan please do not leave the city”.

24 januari 2020

En expert säger i en intervju med Sveriges radio att vi inte behöver oroa oss för viruset i Sverige. ”För 16 år sedan spreds ett virus som heter sars. Det började också i Kina. Över 750 personer dog då. Det nya viruset liknar sars, men det verkar inte vara lika farligt. Det säger Anders Tegnell till nyhetsbyrån TT”.

31 januari 2020

En patient på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping bekräftas vara smittad med coronaviruset. Patienten hade vistats i området kring Wuhan i Kina men var symtomfri när hon anlände till Sverige. ”Det är viktigt att komma ihåg att enstaka fall inte är samma sak som att vi har en smittspridning i Sverige. Den risken bedömer vi för närvarande som mycket låg utifrån erfarenheter från andra länder. Hälso- och sjukvården har rutiner för att ta hand om fall som detta på ett bra och säkert sätt” säger Karin Tegmark Wisell på Folkhälsomyndigheten.

Patienten var inlagd på sjukhuset i minst en månad men det kom ingen vidare rapportering om hon sedan friskförklarades. ECDC:s sammanställning visar att mer än 9 800 fall av det nya coronaviruset har diagnostiserats och 213 personer har avlidit med infektionen.

4 februari 2020

All skyddsutrustning som andningsskydd, desinfektionsmedel, handsprit och skyddsglasögon saknas i svenska butiker och på apotek. Hyllorna i byggvaruhusen gapar tomma och produkterna går heller inte att köpa på internet. Någonting riktigt hemskt är på väg att hända. Eller rättare sagt – någonstans i världen har det hemska redan hänt och man har köpt upp all skyddsutrustning som fanns att tillgå, även här i Sverige.

28 februari 2020

Alla elever ska återvända till skolorna efter sportlovet även om man har vistats i områden som har stor smittspridning…

 

Foto: Helena Bure Wijk

1 mars 2020

Ingenting tyder på att barn sprider coronaviruset. Det hävdar Folkhälsomyndigheten som hänvisar till en studie som WHO nyligen har genomfört i Kina.

6 mars 2020

Melodifestivalen kan genomföras med publik, trots pandemi.

3 mars 2020

Jag lyckades beställa några munskydd från ett utländskt företag. Det är första gången jag använder ett sådant skydd och råkade vända det upp och ner. Insåg sedan att den lilla metall-bygeln vid näsan är viktig för att få rätt passform. Då kirurgmunskydd inte ger särskilt bra skydd mot luftburna virus så övergår jag snart till andningsskydd av säkerhetsklass ffp3.

Mars 2020

”En poäng skulle tala för att hålla skolorna öppna för att snabbare nå herd immunity (flockimmunitet)
Med vänlig hälsning Anders Tegnell”


Om vi låter viruset sprida sig ganska ostört i samhället så får vi många fördelar, menar Johan Giesecke, en virusexpert på Folkhälsomyndigheten enligt Sveriges television. (17/3-20)

”Så överlistar du corona viruset” 13 mars 2020
Tvätta händerna och sjung Blinka lilla stjärna…

25 mars 2020

Coronaviruset SARS-CoV-2, som kan leda till sjukdomen covid-19, sprids främst via droppar, när någon hostar eller nyser – så kallad droppsmitta, men man har även sett att viruset kan stanna kvar i luften och spridas den vägen via aerosol – luftburen smitta. En sådan smittväg är utrymmen där många människor vistas och där ventilationen är mindre god, exempelvis hissar, trapphus och toaletter. Även ventilationssystem kan vara en smittväg och forskare undersöker nu hur länge viruset kan hänga kvar i luften och hur det sprids i olika utrymmen. Man smittas främst efter att ha andats in viruset men ögonen är också sårbara då man kan smittas också den vägen. I Sverige är coronaviruset endast en droppsmitta. Det är väldigt märkligt – om ett virus heter SARS-CoV-2 så är det väl ett sars-virus och sprids som ett sådant?

Flockimmunitet är väldigt viktigt för att få stopp på virusets framfart menar Folkhälsomyndigheten. Omkring sex miljoner svenskar behöver smittas med coronaviruset för att flockimmunitet ska inträda menar statsepidemiolog Anders tegnell. ”Samtidigt måste vi komma ihåg att de allra flesta kommer att bli väldigt lindrigt sjuka”…”Även om det låter mycket så är det kanske en av de här 60 procenten som blir riktigt sjuka och kanske fem-sex av dem som behöver vård. Kan man då smeta ut de här fem-sex procenten på sex-åtta-tolv månader så är det hanterbart för sjukvården” (Anders Tegnell, Aftonbladet)

I mars 2020 kritiserar f.d statsepidemiolog Annika Linde Folkhälsomyndighetens strategi


4 april 2020

Vi kommer att få räkna de döda i tusental säger statsminister Stefan Löfven. Det är lika bra att vi förbereder oss på det, säger han.

5 april 2020

Smittskyddsläkare Anders Nystedt i Norrbotten menar att nästan alla norrbottningar kommer att drabbas av coronaviruset. Till SVT säger han i en intervju att man strävar efter flockimmunitet. Det är viktigt att skydda de äldre och sköra men ”Det vore jättebra om yngre människor hyfsat snabbt, men i lugn och ro, gick igenom den här infektionen och blev immuna. Vårt mål är att långsamt bygga upp en immunitet i befolkningen så att smittan inte ska sprida sig så snabbt”. Det gäller att bromsa precis lagom. Att släppa på precis lagom, så att vi långsamt bygger upp den här flockimmuniteten säger han.

16 april 2020

Statsepidemiolog Anders Tegnell medverkar i norsk media och Expressen meddelar ”Kan bli flockimmunitet i Stockholm i maj”.

 

April 2020

Knut Wittkowski tänkte sig att coronaviruset skulle svepa fram snabbt genom befolkningen och smitta de flesta, utan att man ens märkte av det. Viktigt var att skydda de äldre och de sköra några månader medan viruset ”svepte” genom befolkningen tills flockimmunitet hade uppnåtts. (Han blev avstängd på sociala medier efter sina uttalanden)

Knut Wittkowski framträder i Fox News

 

19 april 2020

Mail från Johan Giesecke till Anders Tegnell några dagar senare. ”Jag tror att Wittkowski har rätt”. ”Det går inte att stoppa en luftburen smitta. Den stannar bara när man nått herd immunity. Eller vaccin”

29 april 2020

”Många andra länder har stängt samhället mycket mer än Sverige. Sveriges strategi mot coronaviruset är att smittan ska spridas långsamt, så sjukvården kan ta hand om alla som behöver vård. Och att skydda de som är mest känsliga. Det är äldre människor och människor med vissa sjukdomar. Samtidigt vill regeringen att ekonomin och jobben påverkas så lite som möjligt” säger statsminister Stefan Löfvén till Sveriges radio.

Folkhälsomyndigheten i Sverige rekommenderar inte allmänheten att bära ansiktsmask/andningsskydd för att skydda sig mot smitta. Man menar att det inte finns tillräckligt som talar för att sådana skydd skulle hjälpa. Dessutom finns risk att man använder skydden fel eller invaggas i en falsk trygghet.

Nu finns smittan i 185 länder i världen och 217 55 människoliv har redan släckts. Närmare 2 500 människor har avlidit i Sverige.

5 maj 2020

Äldre människor prioriteras bort och får inte den vård de behöver och har rätt till.

9 maj 2020

Munskydd är väldigt otrevliga enligt Folkhälsomyndigheten och flockimmunitet i Stockholm kan uppnås i juni menar matematikprofessor Tom Britton.

Juni 2020

Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar människor över 60 år och människor som har underliggande sjukdomar att bära andningsskydd med skyddsfaktor FFP2/N95. I Sverige finns inga sådana rekommendationer.

 

19 juni 2020

År 2019 bodde 144 500 personer i Sverige som var födda i Finland. Statistiken visar att dödligheten i covid-19 är 4,5 gånger större för de invånare som är födda i Finland. Även människor som är födda i Somalia, Turkiet, Chile och Etiopien insjuknar oftare i covid-19 i Sverige.

1 augusti 2020

Barn och unga under 18 år kan fortfarande inte smittas av coronaviruset, eller smitta vidare till sina anhöriga i riskgrupp enligt Folkhälsomyndigheten. Rektorn på min dotters skola säger att det är jag som 50 plus som är den stora faran för att smitta mitt barn som är 17 år. Skolan kommer inte att erbjuda distansundervisning för elever med anhöriga i riskgrupp.

Det här med munskydd/andningsskydd är verkligen en laddad fråga i Sverige. Folkhälsomyndigheten påstår att de kan bidra till ökad smittspridning. 


September 2020

Många skolor i staden, bland annat min dotters skola måste stänga efter diverse ”coronautbrott” bland elever och lärare. 
Att använda munskydd handlar om jämlikhet säger nu Folkhälsomyndigheten. 

17 december 2020

Kungen anser att vi har misslyckats. ”Vi har ett stort antal som har avlidit och det är fruktansvärt. Det är något som vi alla lider med”, säger han till SVT.

Journalisten Sofia Nerbrand skriver: ”När pandemin är över och världen åter öppnar sig ska jag utvärdera mitt kontrakt med Sverige. Men en sak är säker: tilliten till staten och mina medmänniskor har fått sig en rejäl törn. Jag är inte mig lik”. (Mitt samhällskontrakt behöver omförhandlas/Opulens.se 9/12-20)



3 januari 2021

Region Stockholm har identifierat fall av muterat covid-19 virus – det handlar om tre fall av den virusvariant som upptäckt i Storbritannien och ett fall av den variant som identifierats i Sydafrika.

14 januari 2021

Över 10 000 döda och vi förväntar oss tyvärr att ökningen kommer att fortsätta säger Karin Tegmark Wisell, avdelningschef på Folkhälsomyndigheten.


Januari – februari – mars 2021

Sverige vaccinerar de äldsta och de som bor i särskilt boende med Pfizer och Modernas vaccin. Personal inom vård-omsorg – yngre personer vaccineras med Astra Zeneca. Målet är att alla i vuxen ålder ska vara vaccinerade innan midsommar. Det mesta verkar krångla – vaccin levereras inte som det ska och Astra Zenecas vaccin stoppas då det kan finnas allvarliga biverkningar.

Jag vaccineras med en dos av Astra Zenecas vaccin och känner mig glad och lättad. Nu kan jag skydda mina medmänniskor och är även skyddad själv. Snart kanske livet kan återgå till någonting som liknar det ”normala” livet. Hoppas, hoppas! Men dagen därpå, 16 mars 2021, stoppas Astras vaccin tillfälligt pga allvarliga biverkningar. Aldrig får man vara riktigt glad…

 

”Den brittiska mutationen tar över” enlig Folkhälsomyndigheten.
13 146 döda av/med covid-19 i Sverige.

Astra Zenecas vaccin (Vaxzevria) rekommenderas nu endast för personer som är 65 år och äldre. De som är yngre än 65 år och som redan har fått en första dos med Astras vaccin rekommenderas att välja annat vaccin som andra dos, men kan välja att få Astra Zeneca om man vill.

9 april 2021

Socialminister Lena Hallengren frågas ut om Sveriges hantering av coronapandemin och säger att det aldrig fanns någon idé om man skulle ha flockimmunitet. Det har inte varit en del av svenska strategin. ”Det är en epidemiologisk term men vi har inte haft i vår strategi att uppnå detta” säger hon.

April 2021

Sverige ligger näst högst vad gäller smittspridning i Europa.

Jag odlar växter för att försöka finna lite själsro under pandemin 🙂


Maj 2021

Smittan ser ut att sjunka i flera svenska regioner men inte i Norrbotten. Smittskyddsläkaren Anders Nystedt ”ryter till” enligt Sveriges Radio och manar invånarna till försiktighet. Regionen har 779 smittade per 100 000 invånare.

Expressen intervjuar smittskyddsläkaren i Norrbotten och lyfter fram att han för ett år sedan ville nå flockimmunitet i befolkningen. ”Jag utgick mycket från influensan, men nu har den inte riktigt betett sig som en vanlig influensa. Visst var jag lite färgad av det” svarar Anders Nystedt.

Jag får min andra dos vaccin mot covid-19 och är en av de första i vårt land som får det ”mixade” vacciner, en dos Astra (Vaxzevria) + en dos Pfizers. Lite mer om det har jag skrivit i det här inlägget.

26 maj 2021

Dominic Cummins, tidigare rådgivare till Storbritanniens premiärminister frågas ut om hanteringen av pandemin. Han berättar att man till en början inte såg någon annan väg än ”flockimmunitet” genom infektion, att låta viruset spridas genom befolkningen. Människor fick inte rätt information om att viruset sprids asymtomatiskt (innan man insjuknar) och att det är luftburet. ”I’d like to say to all the families who died unnecessarily, how sorry I am” säger han i Channel 4 News.


27 maj 2021

Sverige har 14 451 avlidna med/av covid-19.
15,7% av befolkningen är nu vaccinerade. (Källa DN)

Restriktionerna lättas från 1 juni


3 juni 2021

 

10 juni 2021

Stor överdödlighet i Sverige 2020 och utrikesfödda särskilt drabbade.



10 juni 2021

Andel av befolkningen som nu är vaccinerade personer med en dos: 49,4%
Andel av befolkningen som är vaccinerade med två doser: 24,3%

 

15 juni 2021

Folkhälsomyndigheten får kritik eftersom barn och unga 0-19 år har visat sig ha högre förekomst av antikroppar än vuxna. Man har hela tiden hävdat att barn inte smittas, eller smittar vidare i någon högre grad.
– Det kan vara en olycklig formulering att barn helt säkert inte är drivande i pandemin, om man syftar på hur läget ser ut just nu i Sverige, säger virologiproferssorn Niklas Arnberg till Svenska Dagbladet. Anders Tegnell medger att fler ungdomar smittas än vad FHM trott – men står fast vid att ”barn är väldigt mycket mindre smittsamma än vuxna”. (Källa: Expressen)

 


18 juni 2021

Den så kallade ”deltamutationen” som har drabbat Indien svårt tycks vara 60% mer smittsam. Mutationen har nu samhällsspridning i flera länder, bland annat i Sverige. Vaccin verkar inte skydda mot denna variant i lika hög grad men statsepidemiolog Anders Tegnell tycker inte att vi ska vara oroliga.

 

Då Folkhälsomyndighetens databas Sminet har varit utsatt för något slags dataintrång rapporteras inte antalet smittade eller avlidna i Sverige men databasen kommer snart att fungera som den ska igen.


18 juni 2021

29,5 procent av Sveriges befolkning är nu vaccinerade med två doser vaccin enligt Dagens Nyheter.

Smittan ökar i världen, förmodligen på grund av den alltmer smittsamma deltavarianten som kan smitta på endast några sekunder, enligt erfarenheter från Sydney i Australien.

30 juni 2021

5 juli 2021

Närmare en halv miljon svenskar hämtade sitt digitala covidbevis/covidpass från E-hälsomyndigheten under den första dagen när tjänsten öppnade. Så gjorde även jag.

73 av 76 anställda bärplockare i Älvsbyn testades positivt för covid-19, men i Sverige handlar det fortfarande om ”droppsmitta”…


9 juli 2021

Antalet covidfall ligger totalt sett på en ganska låg nivå i Sverige nu men antalet fall av deltamutationen fortsätter att öka. Om några månader kommer denna variant av viruset att vara dominerande i landet, tror Folkhälsomyndigheten.

 

12 juli 2021

Cirka 35 procent av den vuxna befolkningen i Sverige är nu vaccinerad med två doser vaccin mot covid-19.

 

Antalet fall av covid-19 fortsätter att öka i världen, så också i Storbritannien som snart kommer att lyfta bort nuvarande restriktioner och rekommendationer. Detta möts av stark kritik från flera håll.

 

Juli 2021

Alla regioner erbjuder nu vaccin till dem som är 18 år eller äldre. Från och med vecka 32, i augusti, kommer vaccin även att erbjudas till yngre. Sedan en tid tillbaka erbjuder region Örebro vaccin till alla ungdomar som är 18 eller som fyller 18 år i år. Min dotter som är 17 år fick sin första vaccindos i början av juli.

Totalt 3 682 574 personer har nu fått två doser vaccin mot covid-19 enligt Aftonbladet.

2 augusti 2021

Sverige öppnar upp för att vaccinera 16-18-åringar, så även här i region Västmanland.

 

4 augusti 2021

Coronaviruset är en luftburen smitta, som många länge har misstänkt.

Vaccinet tycks inte skydda så mycket som man hoppats mot den så kallade deltavarianten. Fullvaccinerade har mellan 50-60 procents skydd mot att insjukna men kan sprida smittan vidare, om de insjuknar, i lika hög grad som ovaccinerade individer.



Folkhälsomyndigheter har publicerat en rapport där man förutspår att mellan 30-50 procent i de ovaccinerade grupperna kan komma att insjukna i höst.

Källa: Folkhälsomyndigheten

 

5 augusti 2021

Källa: CDC



Deltavarianten är mycket smittsam och är som ett helt nytt virus menar somliga läkare. Många ovaccinerade och framför allt yngre människor drabbas hårt av covid-19 och sjukvården är överbelastad i flera länder. I Florida, USA, som är hårt drabbat har man sett att sjukdomsförloppet är snabbare.

8 augusti 2021

Smittspridningen ökar i världen och även här i Sverige. ECDC (Europeiska smittskyddsmyndigheten) har nu klassat nästan hela landet som gult och Stockholm och Gotland som rött (ju mörkare färg desto högre smittspridning). Andel av den svenska befolkningen som har fått två doser vaccin är nu 43,4 procent.

 

25 augusti 2021

 

Smittan ökar ”men från låga nivåer” rapporterar tidningarna. 63% av Sveriges befolkning har nu fått två doser vaccin mot covid-19. Vaccinet är godkänt från 12 år men bör barn mellan 12-15 år vaccineras? Detta diskuteras just nu. Folkhälsomyndigheten tycker inte att det finns tillräckligt med data som talar för vaccination av barn. 

17 september 2021

Sverige är näst sist i Europa med att vaccinera barn mellan 12-15 år. Folkhälsomyndigheten har hela tiden menat att barn sällan blir svårt sjuka i covid-19 och att denna grupp inte står för smittspridning i någon högre grad. I början av november påbörjas dock vaccinationer i dessa åldersgrupper. Folkhälsomyndigheten förväntar sig inte att smittspridningen ska minska i samhället utan menar att man har tagit detta beslut för att skydda barnen från svår sjukdom.

14.775 människor har hittills avlidit av coronaviruset i vårt land. 74,1% av landets vuxna befolkning har nu vaccinerats med två doser.

Den 29 september 2021 kommer de flesta restriktioner att tas bort i Sverige, bland annat deltagartak för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Även råd om att arbeta hemifrån kommer att lyftas bort.

 

Källa: CovidXIX

 

23 september 2021

Smittan har åter tagit sig in på äldreboenden runt om i Sverige och ett hundratal personer har smittats. På ett äldreboende i Överkalix insjuknade 11 av de boende och 8 personer har nu avlidit. Man tror att smittan kom in på boendet genom ovaccinerad personal. De flesta av de avlidna var vaccinerade med två sprutor. Smittalen har gått ned i de flesta regioner den sista veckan, men dödstalen ökar. Det är de sköra äldre som åter igen drabbas och det är så tragiskt.

Källa: Omni


De antikroppar som vaccinet ger verkar klinga av efter några månader. Folkhälsomyndigheten ska ta ett beslut om en eventuell tredje dos för de som har störst behov av det i ”närtid”. Nästa vecka lyfts alla restriktioner bort och Sverige ska återgå till det mer normala. De som av olika anledningar inte har vaccinerat sig ska fortsätta att hålla avstånd. 14813 personer har avlidit under pandemin. 75,5% av den vuxna befolkningen är nu vaccinerad med två doser vaccin.

Källa: Dagens Industri

 

29 september 2021

Källa: Dagens Nyheter


De flesta restriktioner har idag släppts och Sverige återgår till ”det mer normala” efter pandemin. Samtidigt varnar myndigheter för att pandemin fortfarande pågår, vilket är lite motsägelsefullt. Flera smittskyddsläkare och kritiker runt om i landet känner oro för att smittspridningen och därmed belastningen på sjukvården ska öka nu när restriktionerna släpps. Myndigheter och regering förlitar sig på att så många nu är fullvaccinerade, samt att medborgarna håller avstånd till varandra.

Källa: TV4

Folkhälsomyndigheten rekommenderar nu en tredje dos vaccin till alla över 80 år.
I Sverige finns inga krav på munskydd/andningsskydd eller vaccinpass.

76,8% av befolkningen har vaccinerats med två doser vaccin. 14 856 personer har avlidit av Covid-19.

Källa: Folkhälsomyndigheten

Munskyddsrekommendationer under vissa tider i kollektivtrafiken försvinner. Pandemin är nu borta. It´s gone!


SVT Nyheter 29/9-21

 

19 oktober 2021

”Fullvaccinerade barn, unga och vuxna och de som nyligen har haft covid-19, behöver från och med den 1 november generellt inte testas för covid-19 vid nytillkomna luftvägssymtom eller feber. Som tidigare gäller också att små barn i förskoleåldern (upp till förskoleklass) inte testas” (Folkhälsomyndigheten

Källa: Läkartidningen

Ansträngt läge inom barnsjukvården pga RS-virus uppger flera regioner och föräldrar uppmanas hålla sina små hemma. Små barn verkar inte testas för covid-19. Märkligt.
14963 personer har avlidit av coronaviruset i Sverige. Så sorgligt.

 

29 oktober -21

Sveriges hantering av pandemin har präglats av senfärdighet. Man valde tidigt en annan väg än de andra nordiska länderna. Coronakommissionen riktar stark kritik mot den svenska pandemihanteringen i sin andra rapport. Bland annat kritiserar man beredskapen som var undermålig, de inledande åtgärderna var otillräckliga och smittskyddslagstiftningen är fortfarande otillräcklig för att möta en pandemi.

15025 människor har avlidit i sviter av covid-19 i Sverige sedan pandemin började.

Äldre personer som är 80+ kan nu vaccineras med en tredje spruta. Min mamma som är 88 år får sin ”boosterdos” om några dagar.

5 november 2021

WHO varnar för att ytterligare en halv miljon människor kan avlida i sviter av coronaviruset i Europa och Centralasien i vinter. Man framhåller vikten av testning, smittspårning och att bära munskydd. Man sänder en varning till de länder som nu har öppnat upp samhället. Folkhälsomyndigheten i Sverige menar att vårt land inte stämmer in på beskrivningen. ”Vi har inte öppnat” säger statsepidemiolog Anders Tegnell.

Expressen

 

9 november 2021

En fjärde våg av smittspridning har drabbat Europa och nu säger statsepidemiolog Anders Tegnell att detta är en varningsklocka för Sverige.  Folkhälsomyndigheten räknar med en ökning även här under hösten och vintern och kallar utvecklingen ”i det närmaste oundviklig”.  I Sverige är smittan, antalet inlagda på sjukhus och även dödsfall på en låg nivå men Tegnell menar att vi måste förbereda oss på att smittan kommer att öka. Då kommer det att innebära fler covidpatienter på sjukhusen och kan även innebära att vi måste återgå till ”en del åtgärder som vi haft på plats tidigare”. (Aftonbladet 9/11)

2098 nya smittade presenterades idag och 8 avlidna av/med covid-19. Sedan 1/11 finns ingen rekommendation att fullvaccinerade ska låta testa sig, trots symtom. Patienter på intensivvårdsavdelningar har ökat med 9 personer sedan i torsdags och patienterna är i åldern 30 – 89 år. De avlidna är i åldrarna 20-29 och 60-90+. (Källa: Covid XIX)

Västmanland, där jag bor, har högst smittspridning i landet, sett till folkmängd. Under förra veckan registrerades närmare 500 smittade i länet. ”Varför det ökar hos oss – det vet vi inte”, sa smittskyddsläkare i region Västmanland Jan Smedjegård i förra veckan till Sveriges radio P4 Västmanland.

15057 människor i Sverige har avlidit med/av covid-19. (Our World in Data)

I många länder är munskydd/andningsskydd ett krav vid trängsel och sammankomster inomhus, men inte i Sverige. När den svenska delegationen besökte klimatmötet i Glasgow, Skottland anlände de utan munskydd trots att detta är krav i landet – ”By law everyone age 12 and over must wear a facecovering in most indoor public places in Scotland”(Källa:gov.scot). DN-journalisten Pia Gripenberg förundras över vår inställning till munskydd som går på tvärs med övriga Europa.

Källa: Dagens Nyheter

10 november 2021

Tidsintervallet mellan vaccindos två och tre ändras nu från sex månader till fem. Folkhälsomyndigheten befarar ökad smittspridning de närmaste månaderna och rekommenderar därför de som är över 65 år att boka tid för en tredje vaccindos. (SVT Nyheter 10/11-21)

17 november 2021


Vintern kan bli riktigt kuslig men hoppas att vi alla nu har uppdaterat vår kunskap vad gäller coronaviruset. Att tvätta händerna skyddar inte mot ett luftburet virus.

Folkhälsomyndigheten befarar  en ökad smittspridning kommande månader och väljer nu att återgå till tidigare rekommendationer. Från 22 november kan även vaccinerade personer testas vid symtom på covid-19-infektion. Mer om nya åtgärder för att minska spridning av covid-19 finns att läsa på Folkhälsomyndighetens webbsida.

Man vill även införa covidpass med vaccinationsbevis vid större evenemang inomhus, med fler än 100 personer från 1 december -21. Myndigheten har inkommit med en hemställan om detta till regeringen.

Källa: SVT Nyheter

24 november 2021

Smittspridningen har nått rekordnivåer runt om i Europa och i tisdags gjorde WHO bedömningen att omkring två miljoner människor kan komma att mista sina liv i Europa under denna vinter. Sverige kan drabbas hårt och riskerar hög belastning inom intensivvården under vintern och våren -22. Statsepidemiolog Anders Tegnell vet inte riktigt vad WHO:s bedömning grundar sig på. Han menar att det visserligen kommer att bli ett ökat tryck på intensivvården men inte på de nivåer vi har sett tidigare. 

SVT Nyheter 24/11-21

Hela Sveriges vuxna befolkning kommer framöver att erbjudas en tredje så kallad ”boosterdos” vaccin, meddelade man idag. Just nu vaccineras gruppen 65+ med en tredje dos.

Källa: CovidXIX

30 november -21

En ny och mycket, mycket mer smittsam ”variant” av coronaviruset har gjort entré på världens scen. Media hävdar att denna mutation tycks ge endast ”lindriga” symtom med hänvisning till den läkare som upptäckte denna ”variant”. Men man utelämnar en viktig del av intervjun där hon lyfter oron över dessa så kallade ”milda” symtom av svår trötthet och hjärtrusningar – hur kommer detta att drabba äldre människor med underliggande sjukdomar som diabetes och hjärtproblem? Ingen vet.

 

12 december 2021

Dagens Nyheter 12/12-21

Den nya mutationen, omikron, anses vara mer luftburet än tidigare varianter. Alternativt krävs en mindre smittdos för att viruset ska orsaka infektion, även hos människor som fått två eller tre doser coronavaccin. Smittalen ökar oroväckande i många länder, även i Sverige.

Smittan ökar i Sverige. Källa: Our World in Data


Vaccinationstakten är inte så hög som den borde vara och i flera regioner har det varit svårt att boka vaccinationstid för den tredje dosen coronavaccin. Det har även varit näst intill omöjligt att testa sig för covid-19 på vissa håll. Region Västmanland, som jag tillhör, öppnade i veckan upp för alla födda 1971 och tidigare, så nästa vecka kommer jag att få en tredje så kallad ”booster-dos” vaccin.

Från och med 8 december har Folkhälsomyndigheten infört nya rekommendationer för att motverka ökad smittspridning. Bland annat bör man hålla avstånd till varandra i offentliga miljöer, särskilt inomhus, undvika trängsel i kollektivtrafik och i de fall detta inte går rekommenderas munskydd vid trängsel på bussar och tåg. rekommendationerna finns att läsa på Folkhälsomyndighetens webbsida.

15 191 personer har avlidit i sviterna av covid-19 i vårt land sedan pandemin började.

17 december 2021

Det går inte att köpa andningsskydd med säkerhetsklass ffp2 och ffp3. Skyddsutrustning är slut på alla apotek och på internetföretag. Det känns som en repris av vinter/våren 2020. 

Aftonbladet 17/12-21

Jag tar min tredje vaccindos mot SARS-CoV2, men nu börjar det kännas lite tröstlöst. Ligger ”däckad” i tre dygn efteråt, med feber och muskelvärk, som med de två första sprutorna. Försöker finna någon liten tröst i Folkhälsomyndighetens ständiga upprepningar om att ”vaccinet skyddar mot svår sjukdom och död”, men det känns som en ganska klen tröst när det inte verkar skydda mot att bli smittad eller att smittas. Fortsätter väl med mina ffp2/ffp3 några år till, för säkerhets skull…

30 december 2021

Dagens Nyheter 30/12-21

Folkhälsomyndigheten verkar vara förvånade över omikron-variantens snabba spridning och tror nu att den snart kommer att dominera helt. Före jul trodde man, av någon outgrundlig anledning, att smittotalen skulle gå ned över helgerna, men i dag nådde vi de högsta smittotalen sedan pandemins start. 

Källa: Covid XIX

2 februari 2022


Min kära farbror Owe, 75 år, avled av covid-19 på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

9 februari 2022

Samtliga restriktioner tas bort i Sverige och det är inte längre nödvändigt att testa sig för covid-19.

Källa: Regeringen

17 mars 2022

17 937 personer har mist sina liv i sviter av covid-19 i Sverige. 
Man har nu inlett en så kallad ”Nationell vaccinationsvecka” 14-20 mars -22, för att öka motivationen till vaccin mot viruset.

Mina föräldrar har nu fått den 4:e dosen vaccin mot covid-19.
Vi har hittills klarat oss från att bli smittade av viruset *peppar peppar*. 

6 maj 2022

Läkartidningen maj/2022

I mars -22 deklarerade statsepidemiolog Anders Tegnell att han skulle sluta sin tjänst på Folkhälsomyndigheten för ett internationellt uppdrag inom WHO (Världshälsoorganisationen). Det visade sig dock att WHO tackat nej till jobbkandidaten och han är nu tillbaka på den svenska folkhälsomyndigheten där han varit verksam sedan 2014. Svenska Dagbladet, som har gjort ett ”gräv” kring detta kunde med hjälp av majlkonversationer som begärts ut, konstatera att svenska tjänstemän kämpade tappert för att få in Tegnell på en skräddarsydd post inom WHO.

7 maj 2022

6, 5 miljoner människor världen över har nu avlidit av SARS-CoV2. I vårt land, cirka 20 000 människor. De som fortfarande hoppades på flockimmunitet mot detta luriga virus blir säkert besvikna om de läser Västerbottens Kuriren i dag. Matematikprofessorn Tom Britton, som tidigare var en de envetna som hoppades på flockimmunitet i Sverige redan i maj 2020 säger nu ”Jag är ledsen men jag tror faktiskt att vi kan glömma det.”

Västerbottens Kuriren 7/5 -22

När virusmutationen Omicron kom så lanserades den över världen som en mycket ”mildare” variant av SARS-CoV2-viruset, som i de flesta fall skulle ge en mycket ”mild” sjukdomsbild, men också det kan vi glömma, enligt tidningen Reuters, som hänvisar till en ny studie. Omicron är lika vidrig som den tidigare varianten och risken för att hamna på sjukhus och avlida är lika stor, som med den förra.

Omicron inte så ”mild” som man hoppats. Källa: Reuters

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Sveriges television, Folkhälsomyndigheten, Sveriges radio, Aftonbladet, Expressen, Skolvärlden, SVT, Svenska Yle, Covid XIX, Dagens Nyheter, Nyhetsbyrån TT, Läkartidningen, Krisinformation, Reuters, Omni, Our World In Data, John Hopkins CSSE, ECDC, The Lancet, Svenska Dagbladet,  TV4, Dagens Industri och Västerbottens Kuriren.

Härliga Härjedalen

Rems-gården i Sveg
Foto: Byvallarn

Min släkt har bott i Härjedalen i många generationer och jag tillbringade min barndoms somrar där. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land men jag undrar om inte Härjedalen är den allra vackraste. Den magiska naturen har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Härjulfs dal

Härjedalen – Heriulffs-dal sägs ha fått sitt namn efter dess första invånare, Härjulf Hornbrytare (Heriulfuer Hornbriotr). Härjulf var den norske kungen Halvdan Svartes märkesman, men när han en dag slog ihjäl kungens närmaste man kände han sig manad att fly till Sverige. Han arbetade en tid för kung Anund i Uppsala men då han blev kär i kungens släkting, Helga, blev han tvungen att fly, än en gång. Tillsammans med sin blivande hustru flydde han till en öde dal som på den tiden tillhörde Norge. Platsen kom senare att kallas Härjedalen. Härjulfs söner Hakon (Hucker), Björn, Enfast, Nötbjörn och Ulf blev kvar i Härjedalen och fick många ättlingar.

Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga
Skulptur av Lars Widenfalk


De första nybyggarna i Härjedalen sägs ha varit högresta och starka. Enligt myten ska Härjulfs barn ha fångat björnungar levande, hängt dem i midjebältet och sedan gått hem till sin pappa med bytet. Man livnärde sig främst av jakt, boskapsskötsel och fiske. Någon vidare sämja verkar det inte ha varit i familjen Härjulf. Det har berättats att hans söner bråkade om jaktmarker och fiskevatten mest hela tiden. Under ett familjebråk dödades Hakon (Hucker) av sina bröder och på platsen där han dödades ska delar av ett enormt människoskelett ha hittats. Om detta är sant förtäljer dock inte sägnen. Familjen i Härjedalen levde av jakt och fiske men med tiden började ättlingarna att odla marken. Man lämnade fjällen där marken ofta var frostnupen långt in på sommaren och bosatte sig i stället i dalgångarna som hade ett mer skyddat läge.

Härliga Härjedalen

Min släkt har bott i Härjedalen i många generationer och jag tillbringade min barndoms somrar där. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land men jag undrar om inte Härjedalen är den vackraste av dem alla. Släkten har främst bott i Glissjöberg, Mosätt, Linsell, Remmet och i Lillhärdal. Lillhärdal var från början ett annex till Sveg och kallades på den tiden Lille Heriadal.
Här finns ett tidigare inlägg där jag har skrivit lite om mina anfäder- och mödrar som bodde på gården Högen i Lillhärdal.

Släkten i Glissjöberg


Genom tiderna har Härjedalen haft många namn. Under 1200-talet kallades området Heriardal för att på 1300-talet heta Heireiadal. Under 1500-talet fick Härjedalen heta Herrdal, för att i början av nästa århundrade kallas Herredal. Under 1600-talet skiftar namnen mellan Herredalen, Herrjedalarne och Herrjodalen. Under 1700-talet kallades området kort och gott Dalarne i dokumenten och härjedalingarna kallades därmed Dalamän.

Farfars morbror Manne i Glissjöberg

Sveg är regionens äldsta stad och under medeltiden fanns där en tingsplats där lagmans- och bygdeting hölls. En av Svegs första nybyggare var ”Annflomannen” eller ”Annflogubben” enligt folksägnen. Enligt myten bodde ”Annflogubben” (som egentligen hette Nils), tillsammans med sina söner i Annflo där marken ofta var frostnupen, långt in på sommaren.

”Annflogubben” och hans familj levde främst av fiske och jakt men började med tiden att odla sin mark. Enligt myten hade nybyggaren spillt korn på ett närliggande berg. En dag ropade hans son ”Du ser, dä börje glise (växa) på bärga!”. Familjen tog då genast sitt pick och pack, lämnade Annflo och bosatte sig på det mer fruktbara berget strax intill, som kom att få namnet Glisberge (Glissjöberg). 

Jag och två fina släktingar i Glissjöberg

Det sägs att ”Annflogubben” drunknade i Gråforsen en dag. Hans hustru vägrade att sätta sig i den fallfärdiga båten, men den envise maken hoppade i den skrangliga farkosten och for i väg, ropandes ”Jä skä åkä, så dä skä spörjäs mann ätte mann!”.

”Anflogubbens” söner bosatte sig på ett fäboställe som fick namnet Mosätern (Mosätt), i Glissjöberg samt i Överberg. Det sägs att namnet Överberg kom till en dag när en av de ditflyttande sönerna frågade om hans odling syntes. Hans bror svarade då ”Ja, den syns där överst på bärga”.

Målning av Vincent Van Gogh

I Mosätt, på gården ”öst i heen” (öst på heden) bodde min släkt i många generationer. Det var i Mosätt som Härjedalens potatisodling först började på 1700-talet. Det har berättats att en släkting, Nils, hade rest till Gävle för att påbörja en målarutbildning. I Gävle upptäckte han en förunderlig och nyttig rotfrukt som kallades potatis. Han skickade några exemplar hem till familjen i Mosätt och förklarade i ett medföljande brev hur den skulle odlas och användas. Nils målade även en tavla som visade ”huru päla ska se ut då de växt upp med gräset”.

Farfars mamma Anna i Glissjöberg

Remmet i Härjedalen, som ursprungligen var en fäbovall, bebyggdes först av min finske anfader Jon och hans hustru Annika som kommit dit från Österbotten. Jons och Annikas sonson kallades ”Stor-Remsen” och var den som byggde ut gården med de byggnader som finns där än idag. Mer om Rems-släkten kan du läsa i ett av mina tidigare inlägg.

Undertecknad för många herrans år sedan 🙂
Foto: Björn Wijk

Artisten och trubaduren Ewert Ljusberg lämnar efter sig en fantastisk skatt av visor på härjedalska som den vackra versionen av ”Så skimrande var aldrig havet” –  ”So blank va alder halvfarloken”. 

Ewert Ljusberg 1945-2021 Foto: Calle Eklund

Mina härliga släktingar från Härjedalen har ett bra band som heter Obducenterna -Logpunkarna från Linsellsjön. Här kan du lyssna på deras version av låten ”Härliga Härjedalen”.

Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön
Foto: Catarina Johansson/Sveriges Radio

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Egen forskning, Svenska landsmål och svenskt folkliv 1901

Barnmorskan på Lilla Munklägersgatan 11

114d8594-c1a8-4924-9474-d8e4b9c18bb9
I Stockholm fanns på 1800-talet utbildade barnmorskor som hjälpte barn till världen. På Lilla Munklägersgatan 11 bodde en barnmorska. Hos henne födde min farmors farmor ett barn i största hemlighet 1865. Foto: Larssons atelje

Barnmorskan har genom tiderna hjälpt barn till världen genom att bistå den födande modern med stöd och hjälp. Hon har haft många namn – jordemor, närmor, hjälpkvinna, ljusmor och ackuschörska. Att föda barn som ogift innebar förr i tiden stora svårigheter för den ogifta modern och hennes ”oäkta” barn. Det rådde en sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars.

Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag. Det var inte ovanligt att ”oäkta” barn dödades av föräldrarna och det hände också att mammorna utförde olagliga aborter på sig själva. Det förekom även att ogifta mödrar födde sina barn hos ”änglamakerskor” mot betalning, där barnen vanvårdades till döds och blev på så sätt små ”änglar”.

Barnamordsplakatet

Kungen Gustav III oroades av de många spädbarnsmorden som skedde på grund av de ogifta mödrarnas utsatthet och sociala ställning. Genom det barnamordsplakat han instiftade, fastslogs år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var.

Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Gustavo-III,-Rey-de-Suecia_1777-by-Roslin
Gustav III oroades över de många barnamorden och instiftade barnamordsplakatet. Målning av Alexander Roslin 1777

 En stor summa pengar

På 1800-talet fanns utbildade barnmorskor i hela landet som arbetade med att hjälpa havande kvinnor. På Lilla Munklägersgatan 11 i Stockholm bodde en barnmorska som år 1865 hjälpte den lille gossen Gustaf Erik Sigismund Posse till världen år 1865. Den ogifta modern var min farmors farmor, Hulda Schmidt. Hon födde sin son hos barnmorskan i största hemlighet och barnet antecknades i födelseboken med ”föräldrar okända”.

Många ”oäkta” barn gick en tuff framtid till mötes då de ofta lämnades till barnhus eller utackorderade som fosterbarn på landsbygden där de fick slita hårt. Gustaf Erik Sigismund fick en tryggare framtid.

Vid tiden arbetade och levde en ogift man vid namn Gustaf Posse vid Stockholms slott. Posse är namnet på en gammal adelssläkt som  härstammar från en jylländsk väpnare som hette Nils Jensen Loupose. Innan Gustaf Erik Sigismund föddes bodde även hans mamma i Hovförsamlingen där hon arbetade som piga, så Gustaf Posse var förmodligen barnets far. Den ”oäkta” sonen fick hans efternamn och en stor summa pengar betalades till den ogifta moderns familj. Det verkar även som om barnafadern försökte se till så att pojken fick växa upp i ett kristet och ”välordnat” hem.

Posse_CoA
Posses släktvapen

 

Gifta på låtsas

Farmors farfar, Johan Gustaf Söderman föddes 1841 på Värmdö

En kort tid efter förlossningen flyttade Hulda och hennes son hem till den då präststuderande Johan Gustaf Söderman som bodde i närheten, på Svartmangatan 22 i gamla stan. Pojken blev då antecknad som Södermans styvson. Johan Gustaf  Söderman var född på Värmdö 1841 och hade ingen anknytning alls till Nordmaling i Västerbotten, men ändå fick han infödingsrätt där när han avslutat sina präststudier, vilket borde ha varit en omöjlighet.

I Härnösands herdaminne står det att Johan Gustaf Söderman och Hulda Schmidt vigdes 1872, men några vigselhandlingar existerar inte. För Söderman var det förmodligen mer ett symboliskt äktenskap, där han för en stor summa pengar och vissa samhälleliga förmåner, tackade ja till att uppfostra en annan mans barn. Att gifta sig på riktigt med den ”fallna” kvinnan, det ville han inte.

Hela familjen försvann och prästen gifte om sig 

Gustaf Erik Sigismund Posse fick med tiden efternamnet Söderman och antecknades i Nordmalings kyrkböcker som ”son” till prästen. Han flyttade sedermera till Ramsele där han arbetade som folkskollärare en tid. Han dog år 1890 av lungsot (TBC), endast 24 år gammal. Fosterfadern och prästen Johan Gustaf reste då dit och begravde honom. Några år senare dog Hulda Schmidt hastigt, liksom hennes far, mor och syster som också bodde i prästgården hos Söderman. Några uppgifter om dödsorsaker finns inte i Nordmalings kyrkböcker. Det var ju Söderman som var präst och han tyckte kanske inte att det var så viktigt att föra in dessa anteckningar i död- och begravningsboken. Strax efter Huldas död gifte han sig på ”riktigt” med sin mer än trettio år yngre hushållerska.

1024px-Nordmalings_kyrka01
Farmors farfar fick pengar och andra fördelar när han tog hand om Hulda Schmidt och hennes oäkta barn. Bland annat fick han infödingsrätt i Nordmaling. Foto: Håkan Svensson

Sökandet efter gamle Zachris

Mormor hade sina rötter i Norrköping  Foto: Helena Bure Wijk

När jag började släktforska i tjugoårsåldern så trodde jag att det skulle bli väldigt enkelt att hitta morfars okände far och alla de där vallonerna som det hade ryktats om i släkten. Morfar skulle fylla 90 år när jag glatt berättade att alla släktgåtorna snart skulle vara lösta. Men det skulle dröja många år innan jag hade lyckats ”gräva” så långt tillbaka att jag kunde hitta de franskklingande vallonnamnen. Och nu, trettio år senare letar jag fortfarande efter morfars okände far…

Som ung släktforskare blev jag varnad av en erfaren forskare som hade ägnat många år till att lägga sitt släktpussel. ”Släktforskning är beroendeframkallande och du kommer inte att kunna sluta när du väl har börjat” sa han och tillade med glimten i ögat: ”Det sägs  förresten att man måste vara lite knasig för att släktforska”.
Så rätt han hade!

Som släktforskare kan man ligga sömnlös och grubbla över saker som ingen normalt funtad person ens skulle bry sig om. Vad hände egentligen med gamle Per Larsson på 1700-talet? Fick han bo kvar i torpet? Tog barnen hand om honom?

Människor som inte sysslar med släktforskning har nog också väldigt svårt att förstå den stora lycka man kan känna, när man efter många års ”grävande” äntligen hittar nya spår efter de gamla anfäderna- och mödrarna i kyrkböckerna. Som häromdagen, när jag efter tjugo års sökande äntligen hittade gamle anfadern Zachris…

Mormors mormors morfar, Lars Fogelberg, föddes i Norrköping år 1755. Hans föräldrar var fiskaren Zacharias Fogelström och Elsa Persdotter. Bland pojkens dopvittnen fanns befallningsmannen Petter Fogelberg och en Madame Catharina Fogelberg.

När Lars föddes arbetade hans pappa som fiskare vid Västerbyholms gård i Norrköping

Två år senare, 1757, födde Elsa ytterligare en son och hon dog i barnsäng samma år. I dödboken antecknas hennes make med namnet Zachris Fogelberg. Därefter försvinner han spårlöst från alla Norrköpings kyrkböcker. Sonen Lars växer upp hos sin moster Catharina i Tråbrunna, Östra Eneby. Catharinas make var skräddare och det var förmodligen han som lärde upp Lars inom yrket. Lars Fogelberg blev sedermera sockenskräddare och gifte sig med Ingrid Kullström. Det var oroliga tider i världen och Lars kallades ut i krig. Han avled i Pommern när han var 35 år.

Hur det gick för släkten framåt i tiden, det vet jag. Lars och Ingrids dotter Anna Catharina Fogelberg f. 1784 gifte sig med bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f.1798 och deras dotter Lovisa Dahlberg var min mormors mormors mamma.
Men vad hände egentligen med fiskaren Zachris? Han måste ha flyttat, men vart? Och varför i hela friden kallades han Fogelström när allt tyder på att han borde heta Fogelberg, som sin son?

Efter att ha lusläst varenda kyrkbok i Östergötland utan att hitta ett enda spår efter Zachris, var jag på väg att ge upp. Men skam den som ger sig. Härom dagen hittade jag honom! Det visade sig att gamle Zachris levde livets glada dagar i en helt annan församling. Zachris hann med tre äktenskap efter första hustruns död och blev 81 år. Han hette förresten inte alls Fogelström i efternamn…

Det visade sig att Zacharias Fogelberg levde livets glada dagar i en helt annan församling

Zacharias Olofsson Fogelberg föddes i torpet Strömma under Vittvik, Tryserum och var son till torparen Olof Zachrisson f.1690 och Ingrid Larsdotter f.1695. Min anfader Lars fick således sitt förnamn efter sin farmors far.

Zacharias föddes 1626 i torpet Strömma, Tryserum

Namnet Fogelberg i min släkt, kommer av godset Fågelvik (Fogelvik) i Tryserum. Gården, som har medeltida anor och ägdes av släkten Gyllenstierna, hade många underliggande gårdar och säterier på 1700-talet. Allt eftersom släkten Gyllenstierna växte genom att nya barn föddes, byggdes säterierna Vittvik, Löt, Kurum och Stjärnö. Torpet Strömma, där gamle anfadern Zachris föddes, hörde till Vittvik.

1024px-Fågelvik_slottet1_070111
Namnet Fogelberg i min släkt har sitt ursprung i gården Fågelvik, Tryserum. Foto: Tryserum-SB

Att dämpa oro under svåra tider

När en allvarlig epidemi hotar landets befolkning så borde smittskyddsåtgärder stå i fokus, för att förhindra sjukdom, lidande och död hos befolkningen kan man tycka, men om och om igen har det visat sig att det viktigaste tycks vara att dämpa oro.

Kvinna vid fönster Målning av Caspar David Friedrich

När pesten drabbade Stockholm år 1710 så var den första reaktionen från de styrande att förringa allvaret och faran som var på väg genom det pestsmittade fartyg som anlände från andra sidan Östersjön. Fartyget sattes inte i karantän, det medel som sedan länge hade visat sig vara effektivt för att mota farsoter ”i grind”. Man vill helst att de ekonomiska hjulen skulle fortsätta att rulla och man ville dämpa befolkningens oro. Urban Hjärne som var kunglig livläkare försökte att tona ned det hela, även när smittan hade fått fäste i staden och menade att ”även om det finns pestsmitta i Stockholm så är det nog bara litegrand”.

När smittan väl hade fått fäste i staden och dödstalen steg så valde de rika att lämna Stockholm och bosätta sig på landsbygden. När pestbakterien yersinia pestis var färdig för denna gång hade nästan hälften av Stockholms befolkning avlidit.

Foto: Helena Bure Wijk


När koleran drabbade Göteborg hårt år 1834 och dödade närmare tio procent av befolkningen så tycks man mest ha riktat in sig på att dämpa oro hos befolkningen. Epidemin återkom fram till år 1866 då 435 av stadens invånare avled i en sista ”våg”. För att försöka hindra smittan från att nå Göteborg höjdes röster om karantän för de skepp som anlände till hamnen, men förslaget mötte motstånd i Stadsfullmäktige där man menade att ”Sådant skulle fastmer kunna inverka menligt, i det erfarenheten visat, att sjukdomen tagit mesta fart just på de orter, der man som ifrigast sökt afspärra sig mot densamma. Göteborgs befolkning har vid föregående tillfällen mycket lugnt mött sjukdomen, som och uppträdt ganska mildt”.


Även journalisterna verkar ha trott att deras uppdrag handlade om att dämpa oro i befolkningen i första hand och tidningarna skrev i juli 1866: ”Då det ingalunda kan vara lämpligt att rädslan, pratsjukan och beställsamheten fortfarande skola tillåtas framkalla spöken midt på ljusa dagen, så ha vi ansett oss pligtige att upplysa våra läsare om huru det för närvarande förhåller sig med koleran härstädes.”

Sommaren 1918 kom Spanska sjukan till Sverige och man tror att den kom hit med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen. De konservativa i landet menade på den tiden att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin.

 Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Han påstod att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar helt saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var i stället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.

Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och oro påverkade ju även människors vilja att hjälpa sina smittade medmänniskor.

Dagens Nyheter skrev en notis om ”Spanska influensan” 1918: ”Den är inte farlig men den är obehaglig nog med feber under några dagar och kraftnedsättning under flera veckor. Sjukdomsförloppet är ganska karaktäristiskt. Febern kommer plötsligt och patientens allmänna tillstånd försvagas. Det värker i korsryggen och rister i leder och muskler. Man känner strävhet i svalg och strupe och stark hostretning. Ofta uppträder snuva och ibland höra kräkningar och diarré till de tidigare symtomen. Sjukdomen går ganska snabbt över. Men man får vara lite grand försiktig, inte minst under rekonvalescensen, så att inga komplikationer tillstöta. Särskilt bör man akta sig att för snart ta itu med intellektuellt arbete”.

Cirka 40 000 människor avled av Spanska sjukan i Sverige 1918-1920 och tusentals levde med svåra och långvariga sviter efter sjukdomen.

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Pestens år. Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro (2020), Delsjöområdets historia, egen forskning

God Jul!

Kyrkobesökare på väg till julottan av Jenny Nyström

Önskar er alla en riktigt God Jul! ❤

Farmors mamma har berättat om sin barndoms jul året 1894 i Ångermanland och jag återger hennes berättelse här:
”Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas. Det var jag som hade turen att följa med till julottan 1894. Vi barn fick, från sexårsåldern turas om att åka med. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan.

Ja, så kläddes jag riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd. Pappa var i stallet och ordnade med mat till hästen ”Blacken” som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och bjällerklang hördes från hundratals andra kyrkobesökare.

Målning: Gustaf Brandelius, släde i snöstorm

Så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgonkaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade baka. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum.

300px-Chimney_Fire_0001

Så var vi äntligen framme. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden. Den lilla kammaren var även smyckad med lingonris-girlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen.

250px-Julkrubba_i_Perstorp-2
Julkrubba med Josef, Maria och Jesusbarnet (Perstorps kyrka)

Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med.

Så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan”.

Dora Emerentia Rödlund f. 1888, Ytterlännäs, Ångermanland

 

Gammelfarmor Dora, farmor Margit, pappa Björn och jag

 

 

Magnus Rönnow Dublar

Foto: Jamie Campbell

Magnus Rönnow Dublar 1665-1735

Magnus Rönnow föddes 1665 i Åhus, Skåne. Under sin livstid var han en hängiven orientalist och latinsk poet. I unga år studerade han i Lund och Uppsala men reste sedan till Tyskland där han valde att studera de österländska språken hos den tyske läraren Esdras Edzardus (f.1629 d.1708).

Magnus familj var välbärgad och man kunde därför låta sonen studera. Efter ett kort besök i Sverige bestämde han sig för att flytta till Holland där han ägnade sig åt rabbinska studier. Det har berättats att han hade förhoppning om att bli professor vid ett holländskt universitet. Någon sådan tjänst blev dock inte aktuell och Magnus återvände därför till Sverige med förhoppning om att få biträda vid det nya bibelverket. När inte heller denna befattning blev hans, valde Magnus att återvända till England.

Väl i England erbjöd han sig att utarbeta en översättning av Talmud, mot ett årligt underhåll, men förslaget antogs inte. År 1714 befordrades Magnus Rönnow till protokollssekreterare vid inrikes ärenden. Han utnämndes till assessor i Antikvitetsarkivet 1719 men tycks inte ha känt sig särskilt nöjd med sin befordran. Han begärde snart avsked och reste tillbaka England.

Skånestenen

Adlades med gammalt släktnamn?

Magnus Rönnow verkar ha varit en fri själ. Under sin livstid ägnade han sig bland annat åt latinsk verskonst och genomförde flera runologiska resor i Sverige då han tecknade av runstenar, bland annat Skånestenen.

Trots att Magnus inte lyckades tillträda något av de högre ämbeten han hoppades på, har det ändå sagts att han erhöll adlig sköld av kung Karl XII och upptog därmed ett gammalt släktnamn på faderns sida, Dublar.

Enligt Sveriges introducerade adel framgår det att Magnus faktiskt blev adlad med släktnamnet Dublar. Han slöt sin egen ätt när han dog utfattig på ett hospital i England år 1735. Något spår efter hans sköldebrev finns dock inte.

Hans pappa, Casten, var kyrkoherde och antog det latiniserade namnet Rönnow efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade Casten kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Ättlingarna fick därefter ärva Åhus pastorat.

Casten Rönnow

Dunbar från Skottland

Poeten Magnus Rönnows farfars föräldrar var borgaren John Dunbar f.ca 1570 i Elgin, Moray, Skottland och Elisabeth Tulidef f.1560 i Skottland. När deras son (min anfader) Magnus f.1600 i Dundee, Angus, Skottland, sedermera kom till Sverige och Ronneby kom han att kallas Magnus Dublar/Dobblare. Magnus var under sin livstid handelsman och rådman i Ronneby, Blekinge. Enligt electric scotland reste Magnus till Sverige tillsammans med medpassageraren John Innes som flydde religionsförföljelser. Innes satte bo i Helsingborg och Magnus, som kallas Dublar eller Dunbar i dokumentet, etablerade sig i Ronneby.

Det kan vara så att Magnus Rönnow Dublar, fadern Casten och farfadern Magnus aldrig haft någon länk till släkten Dublar, utan i stället till den skotska släkten Dunbar. (En teori som även styrks genom DNA-test där vi har DNA-match med flera personer som har Dunbar i sina anor).

Magnus Dunbar/Dublar

Anfadern Magnus Dublar, som troligen hette Dunbar, var en skotsk handelsman som bosatte sig i Ronneby, Blekinge i början av 1600-talet. Han föddes i Dundee, Skottland omkring år 1600, som son till borgaren John Dunbar och Elisabeth Tulidef från Elgin i Skottland. Släkten Dunbar spårar sina rötter tillbaka till kung Æthelred II av England som föddes år 966.

Magnus Dunbar gifte sig två gånger under sin livstid och i det andra äktenskapet med Maren Michelsdotter f.1610 föddes dottern Anne år 1636. Två år senare, föddes sonen Casten. Anne, som är min anmoder, gifte sig med guldsmedsmästaren Olof Schmidt f.1637 i Ronneby.

Electric Scotland nämner den skotske handelsmannen Magnus Dublar, eller Dunbar, som emigrerade till Sverige och Ronneby för att göra affärer. Han reste tillsammans med landsmannen John Innes (Ennes) som kom att bli handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då man lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig där.

”Turning now to eminent Scottish merchants in other parts of Sweden, we first come across the name of Magnus Dublar or Dunbar, a Scot who carried on business at Rönneby…Next to Dunbar we find John Innes or Ennes, as he is called. He was born about the year 1600, had to fly from Emden on account of religious persecution, and finally settled in the Swedish town of Helsingborg, where he gained great wealth and honour…” Källa: electric scotland

Guldsmedssläkt med okända rötter

Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, som jag härstammar från, gifte sig med guldsmeden Olof Schmidt i Ronneby. Släktnamnet Schmidt har funnits i vår familj i rakt nedstigande led sedan dess men vi vet fortfarande inte varifrån släkten kom från början. Schmidt verkar haft en stark koppling till Skottland och tysk-baltiska länder. Man döpte sina barn till tyskklingande förnamn, som Gerhardt, Adolph och Friederich, långt in på 1800-talet.

Släkten Schmidt gifte in sig i de skotska släkterna Ouchterlony och Dublar (Dunbar), men även tysk-baltiska släkter, som von Cappel, von Fliegen och Freytag (von der Loringhoven). Dessa släktgrenar sägs ha sina rötter i det tyska området Niederösterreich, som gränsar till Slovakien, Tjeckien och flera andra länder. De tysk-baltisk-skotska anorna tycks ha invandrat till Blekinge som handelsmän, hantverkare och militärer. Ouchterlony är en släkt med skotska rötter som etablerade sig i Karlshamn genom sjökaptenen John Ouchterlony.  Hans ättling, Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo, grundade Frälsningsarmén i Sverige och Norge.

Vet du mer om Magnus Rönnow Dunbar/Dublar? Alla upplysningar, stora som små, är av intresse. Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com

Kungsstugan i Åhus där Karl XI gömdes i skorstenen undan danskarna, enligt myten.
Foto: Hedning

 

 

 

Källor: Riddarhuset, electric scotland, Hans Edmans forskning och egen forskning.

Den mörkaste natten

Akvarell av Emelie von Walterstorff (1871-1948), Nordiska museet

I alla tider har vi människor här i Norden försökt att uthärda och blidka mörkret och varje år vid den här tiden ser vi fram emot att snart få fira ljusets återkomst. Långt innan det moderna luciafirandet kom till oss var natten till den 13:e december en mycket speciell och farlig natt. Enligt den julianska kalendern, som vi följde under medeltiden, räknades just lucianatten som årets allra längsta och den föreställningen levde kvar länge i vårt land – långt efter att den julianska kalendern byttes mot den nuvarande, gregorianska och vintersolståndet flyttades fram någon vecka.

Foto: Helena Bure Wijk

En passage från mörker till ljus

Det ansågs förr i tiden att Lucianatten var en farlig passage – en övergång från mörker till ljus då det gällde att hålla sig hemma, i stillhet. Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Lucianatten var övernaturlig, farlig och magisk och man föreställde sig att djuren kunde tala. Grisen skulle vara slaktad och alla julförberedelser skulle vara färdiga till Lucia, för just den här dagen då skulle man helt undvika att baka, brygga och mala. Man trodde att Oden var ute och red lussenatt och man blidkade honom genom att lägga ut lite hö till hans häst. För att inte de elaka trollkärringarna skulle stjäla modet ur hästarna stack man en kniv i stallväggen som beskydd.

Ungdomarna kunde bege sig ut för att tigga, festa och sjunga i de intilliggande gårdarna men de vuxna höll sig hemma i tryggheten. Lucianatten ansågs vara farlig men var även en stor festhögstid som länge kallades ”Lusse långnatt” och ”lilla julafton”. Lucianatten var inledningen till en av dåtidens fastetider och det var viktigt att människor och djur åt sig ordentligt mätta just under Lucianatten. I vissa hem serverades upp till sju frukostar, med start redan klockan två på natten.

Man trodde förr att trollkunniga människor kunde anta en fågels skepnad. Foto: Helena Bure Wijk

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn. Föreställningen att vissa människor hade förmågan att flyga har djupa rötter i fornnordisk förkristen tro där man föreställde sig att de trolldomskunniga, bland annat gudinnan Freja, kunde anta en fågels skepnad.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Men hur kan det komma sig att vår ljusbärerska har ett så mörkt förflutet i Sverige? Fil dr. Katarina Ek Nilsson berättar att det förr fanns en utbredd tro att Lucia i själva verket var Adams första hustru och att hon, liksom Adam skapades av jord. Tillsammans med Adam födde hon 14 barn, som alla tillhörde Lucifers underjordiska och osynliga släkte.

Snart återvänder ljuset

Man trodde länge att natten mellan den 12:e och 13:e december var årets längsta och det var den natten som själva vintersolståndet inföll. Liksom sommarsolståndet var Lucianatten en passage, en övergång till någonting nytt och natten var fylld av magi.  För människan gällde det att ta sig igenom denna passage med hjälp av försiktighet och gärna några besvärjelser för att ljuset skulle återvända.

Vi befinner oss nu i den absolut mörkaste tiden på året. Om vi hade följt den Julianska kalendern så skulle vintersolståndet inträffa redan 13:e december, men så är det inte nu. Vi måste vänta lite till, men håll ut! Nu dröjer det inte länge innan ljuset kommer tillbaka. Klockan 16.59 den 21:a december 2021 infaller vintersolståndet. Därefter återvänder ljuset till oss igen, sakta men säkert.

Foto: Helena Bure Wijk

Finland och Sverige – två länder med lång gemensam historia

Eero_Järnefelt_-_Forest_Girl_(1894)
Målning av Eero Järnefelt 1894

Lång gemensam historia

Sverige och Finland har en lång gemensam historia. Redan i förkristen tid skedde in- och utflyttning till respektive länder och vi hade stort utbyte genom handel bland annat. Strax utanför Västerås, i Tuna har man hittat kvinnogravar med båtar från 300-talet som är tillverkade med en teknik som på den tiden endast fanns i Finland och nordvästra Ryssland.

Tunakvinnans båt är tillverkad med en teknik som på den tiden endast användes i Finland och Ryssland. Foto: Helena Bure Wijk för Västerås Tidning

Under medeltiden hade Stockholm, i likhet med de flesta europeiska huvudstäder ett stort födelseunderskott på grund av hög dödlighet och man tog tacksamt emot de tusentals finska arbetskraftinvandrare som kom att arbeta inom många olika yrkesområden i staden. Många bosatte sig även i Uppland, Södermanland, Närke, Västmanland och i Bergslagen där man kom att arbeta inom gruvnäringen, som lantarbetare och torpare.

Kulturella skillnader

Från östfinska Savolax kom de människor som behärskade den speciella odlingsmetod som kallades svedjebruk (huuhta) och man bosatte sig bland annat i Medelpad, Dalarna, Värmland, Gästrikland, Ångermanland och Hälsingland, hitlockade av några års skattefrihet. I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde skogsfinnarna vårt eget folk, trots att det fanns många olikheter. Den statliga svenska migrationspolitiken under 1600-talet handlade i mångt och mycket om att stimulera inflyttning från utlandet, reglera omflyttning inom riket samt att minimera utflyttning från Sverige. Myndigheterna ville gärna kontrollera och stimulera inflyttning till vissa områden och de östfinska nybyggarna erbjöds flera års skattefrihet när de upptog obebyggd mark i snårskogarna.

Trälar under penningen av Eero Järnefelt

Finnar – från sydvästra Finland, Bottenhavskusterna och östra Sverige – och svenskar hade för det mesta inte några större anpassningsproblem men för de grupper som inflyttade från östra Finland blev det lite svårare. Skogsfinnarna som idkade svedjebruk härrörde från ett klansamhälle och språkliga olikheter, de långa avstånden till samhälle och kyrka och kulturella och även religiösa skillnader bidrog till att assimilering in i det samhället dröjde.

Somliga östfinnar flydde hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa personer saknade egna torp och sökte sig gärna till de landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, enligt forskaren Rickard Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”.  För att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som flyttia och omfärda” antog regeringen ett särskilt plakat år 1636. Från och med nu fick man böta 40 mark för varje lösfinne som man hyste i sitt hem. Målet var att samtliga skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland.

Järnefelt_Kesäyön_Kuu_1889
Kesäyön Kuu – Sommarnattens måne. Målning av Eero Järnefelt år 1889.

Många män

Skogsfinnarna var arbetsamma och många blev bofasta. Utöver svedjandet ägnade man sig åt jakt och fiske, men till de bofasta finnarna sökte sig ibland mer rörliga ”lösfinnar”som inte hade egna torp och som tycktes trivas med ett mer rörligt och kringflackande liv i frihet. Somliga drog sig inte heller för att begå brott. Till Värmland kom ett stort antal finnar utan egna torp i början av 1600-talet och allmogen klagade att ”de finnar som här kring och med oss bo och sittia utöva all skalck- och bofvestycken, i det de till sig taga och hysa en hop landstrykare som komma från Norge, Hälsingland, Gästrikland, Österdalarna och Bergslagen”.

Svedjebruk krävde stora skogsarealer och en stor arbetsstyrka så, trots att det enligt lag var förbjudet att hysa ”lösfinnar” så betalade många bönder ändå hellre böter än att göra sig av med den nödvändiga arbetskraften. Det blev ett stort mansöverskott på vissa orter och sexuella brott som mökränkningar ökade.

Med heder i fokus

För människorna som levde på skogen var tillvaron skör och osäker. Det handlade om att försöka skydda och behålla liv, hälsa och lycka i en tuff tillvaro. Att kränka någon genom att överträda personens tomtgräns och egendom kunde i vissa fall få väldigt ödesdigra konsekvenser. Det fick stackars ”Sacke” erfara en dag när hans renar råkade norpa några grässtrån på Pål finnes mark.

1024px-20070818-0001-strolling_reindeer_cropped
Bild: Wikipedia

Min anfader Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs uppges ha varit både stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i ständiga bråk med Västansjöfinnen, och de båda trollkunniga männen ”stämde björn” på varandra. Det har berättats att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg nämligen att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick fri från efterräkningar. Sackes skelett återfanns först långt senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.

Foto: Helena Bure Wijk

Richard Gothe, som under sin livstid bedrev forskning om skogsfinnarna, ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Östfinnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men, menade Gothe – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.

 

Källor: Finnarnas historia i Sverige 1 av Kari Tarkiainen, Richard Gothe, Bertil Hasselberg samt egen forskning

 

Resande och romer, en släkthistoria

800px-Katarina_Taikon_1953
Katarina Taikon Foto: Linde, Aftonbladet 1953

Regementshovslagaren Peter Segerblad föddes i Västerbotten år 1731. Han var gift med Brita Benjaminsdotter född 1747 i Umeå och paret fick tillsammans barnen Albrecht, Karl och Kristina. Peters föräldrar är okända men Britas föräldrar var troligen Benjamin Gustafsson och Rosina Karlsdotter. Förnamn som Rosina/Rosita var ovanliga på den tiden och ger en ledtråd om att familjen var resande eller romer.

Avskedad hovslagare

Familjen förde en ganska rörlig tillvaro och var bosatt på flera platser runtom i Sverige – i Västmanland, Stockholm, Jönköping och Uppland. Allt tycks ha förflutit väl, men någonstans där på vägen blev Peter uppsagd från sitt arbete och kallas ”avskedad hovslagare på resa från Kalmar till Sundsvall” i källorna. Under de sista levnadsåren bodde Peter och Brita i Järlåsa, Uppsala län.

Glashandlare och borgare

Sonen Albrecht Segerblad f. 1774  blev glashandlare och borgare i Östhammar, Uppland. Han gifte sig med glashandlardottern Albertina Pettersson-Detlofsson från Stockholm. Albertinas far Peter Detlofsson ingick i ett ”anhang ziguener” som landshövdingen lät ”efterslå” och som skulle drivas ur riket. Paret fick flera barn tillsammans, bland andra sonen Valentin Segerblad som föddes år 1807 i Östhammar. Familjen vistades bland annat i Västerås: ”Den 22 sep 1804 fick borgaren Albrekt Pettersson Segerblad pass i Västerås tillsammans med sin hustru Albertina Pettersson (Detlofsson) och brodern Carl Johan Pettersson”.

Lumpsamlare

Parets son Valentin Segerblad försörjde sig som lumpsamlare under sin livstid. Han gifte sig med Hedvig Sofia Lundström från Norrtälje och fick tillsammans med henne sex barn, bland andra sönerna Wilhelm f. 1844 (som kom att bli farfars far till Calle Jularbo) och Ferdinand Theodor August Arvid f. 1832.

 

Dragspelskungen Calle Jularbo föddes år 1893 och var barnbarns barn till Valentin Segerblad

Lösdrivare och skojare

Sonen Ferdinand Theodor August Arvid Segerblad gifte sig med Maria Sofia Almin. Tillvaron var tuff. I källorna antecknas han som ”lösdrivare och skojare, driva ofta omkring”. Paret fick sonen Arvid Valentin Segerblad f. 1862 i Skederid, Stockholms län. Arvid Valentin valde att lägga till släktnamnet Faltin i sitt namn. Under sin livstid försörjde han sig som lumpsamlare, hästhandlare och valackare – yrken som återfanns allra längst ned på samhällsstegen. Resande har genom tiderna varit förknippade med vissa yrken såsom borgare, krämare (försäljare) och hantverkare av bältesspännen (häktmakare). Under 1800-talet och i senare tid återfinns resande vid yrken som valackare (som kastrerade hästar), lumpsamlare och kittelflickare (som förtennade och lagade kopparkittlar).

Arvid Valentin Segerblad-Faltin

1889 dömdes Arvid Valentin till fängelse för grov misshandel. I tidningen beskrevs den åtalade: ”Den nu omsider häktade är en 27 års man, lång, smärt och mörkhyad, med ett äkta ziguenarutseende. Hans namn är Arvid Segerblad eller Faltin”.

Arvid gifte sig två gånger och fick många barn. Första äktenskapet var ett så kallat ”samvetsäktenskap” då han gifte sig med sin egen kusin Johanna Sofia Dahlström och fick med henne sju barn – Hans Elias, Augusta Eugenia, Svea Sofia, Gottfrid, Ingeborg Axelina, Fanny Astrid Valentina och Teresia Frideborg.

Efter första hustruns död gifte sig Arvid Valentin med min morfars moster Gerda Maria Bure och fick tillsammans med henne barnen Karl Olof, Hans Arvid Valentin, Anna Josefina och Otto Emanuel. Gerda och Arvid Valentin avled i Funbo, Uppland 1932 med några dagars mellanrum och barnen togs omhand av resandefamiljer där de sedan växte upp.

Läs gärna mer om släkten Segerblad-Faltin i mitt tidigare inlägg ”Resandefolket”.

Romer och resande

Morfar Ivar

Att tillhöra en resandesläkt var i äldre tider förknippat med diskriminering och stigmatisering från omgivningens håll. I Sverige var det till exempel olagligt att inte ha ordnad försörjning och en fast adress. Samhället såg med oblida ögon på de människor som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. Resande och romer gifte sig väldigt sällan med gajer, (icke-romer) utan höll sig inom den egna gruppen. De som ville smälta in i samhället talade bara det egna språket, romani, i hemmet.

Min mormor förbjöd sina barn att ha någon som helst kontakt med ”tattarna” i släkten men både hennes bror och en av hennes söner gifte sig med ”resandekvinnor”. Hennes make, min morfar talade romani flytande (men han fick bara använda språket inom hemmets fyra väggar, vid vissa tillfällen). Mormor ville absolut inte kännas vid resande i släkten men framhöll gärna sina systrars ”sydländska” manér och böljande kjolar. På baksidan av ett foto som föreställer systern Anna har mormor skrivit ”Fru Taikon”.

Mormors systrar hade sydländska manér och böljande kjolar.

De första romerna kom till Europa från Indien på 1100-talet e.Kr. Till Sverige kom man på 1500-talet och kallades då ”tatare”. Resandefolket i Europa härrör sitt ursprung tillbaka till de sinter som befolkade provinsen Sind (dagens Pakistan), vid Indusflodens nedre del. Många av dagens resandefamiljer härrör sitt ursprung till de legosoldater som kom till vårt land under 1700-talet. Dessa soldater levde i utanförskap och har sina rötter i flera europeiska folkgrupper.

”Fru Taikon” har mormor skrivit på baksidan av det här fotot.

Renlighetsregler

Hos romer och resande finns vissa regler som måste följas. Barn och äldre människor värderas högt och det är (var i alla fall förr) otänkbart att ett yngre par skulle kunna bosätta sig i en lägenhet som låg på våningsplanet ovanför en äldre familj. Rent är sådant som är vuje medan marime betecknar sådant som är orent. Att torka golvet med en disktrasa är marime och absolut otänkbart.

Mirelle Gyllenbäck beskriver i sin artikel ”Romska renhetsregler” hur dessa mer eller mindre rituella renhetsregler uppstod hos de romer som först etablerade sig i Europa på 1300-talet. Pest och många andra sjukdomar härjade då och för de grupper som levde i sämre förhållande blev det extra viktigt att vara försiktiga. Hos romerna utvecklades ett system för mat och renlighet, som skydd mot sjukdomar. ”Exempelvis får kökskärl aldrig ställas på golvet, tvätten ska tvättas och sorteras utifrån var i hemmet den placeras och råkar man tappa exempelvis en sked på golvet anses den vara oren. Kvinnornas, männens och barnens tvätt separeras. Detta görs eftersom barn och äldre anser vara mer rena. Inte mer rena i den traditionella bemärkelsen utan i den rituella” skriver Gyllenbäck som är ättling till finska romer.

Lästips om du vill veta mer om romer/resande:

Boken ”Resandefolket:Från tattare till traveller” av Bo Hazell (Ordfront, 2011)

Magasinet DIKKO- Dik Manusch förmedlar nyheter och kunskap ur ett resande/romskt perspektiv.

Musiktips:

Min släkting Ronny Lundin är en duktig trubadur som sjunger på svenska och romani. Här och här kan du lyssna på några av alla de fina låtar han framför.

1024px-Flag_of_the_Romani_people.svg
Det röda hjulet är en symbol för alla romska folk. Hjulet symboliserar resan och kan även ses som evighetens hjul.

 

 

 

 

 

 

 

Soldat med oduglig uniform

Slaget vid Helsingborg. General Magnus Stenbock. Målning av Gustaf Cederström

Vid 1700-talets början låg Sverige i krig med flera andra europeiska länder. Sverige hade tidigare erövrat Skåne som varit ett av Danmarks mest blomstrande områden men 1709 hade Danmark som mål att återta Skåne, Halland och Blekinge. På senhösten 1709 samlades en stor dansk flotta i Öresund. Den sammansatta danska hären under ledning av general Christian Ditlev Reventlow (senare tog general Rantzau över) bestod av 15 000 man. Vid det tillfället hade guvernören i Skåne, Magnus Stenbock inte mycket att sätta emot. Den svenska armén var i dåligt skick efter slaget vid Poltava och det fanns vid tidpunkten endast ett enda skånskt regemente, bestående av 1500 man, som var i stridsdugligt skick.

I början av december hade Danmark tagit kontroll över hela mellersta Skåne (förutom Malmö och Landskrona) och man hade som mål att inta flottbasen i Karlskrona.
General Stenbock ville inte ge upp utan strid och hade under kort tid samlat ihop flera svenska regementen som samlades i Småland. I februari 1710 hade man lyckats samla 16 000 man. De oerfarna soldaterna fick uniformer som hämtades från militärförråden och de övade dagligen strid på en frusen sjö innan striden gick av stapeln. Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari år 1710 och föll väl ut för Sveriges del.

Min anfader Erik Matsson var en av de många män, utan militär erfarenhet, som antogs som soldater och skyndsamt begav sig till Växjö för att strida med general Stenbock. Erik var då 50 år gammal och levde ett lugnt liv i Uppland tillsammans med sin familj. Han fick soldatnamnet ”Enman” och begav sig iväg 1709. Erik överlevde striderna och kunde återvända hem till Uppland med hälsan i behåll. Men vid mönstringen 1715, när han blev ”munstrad” av greve och generalen Magnus Julius De La gardie så gick det inte så bra. Greven anmärkte nämligen på den gamle soldatens uniform. Tyvärr felades både Eriks byxor och väst och man antecknade att soldaten ”har guhl väst”.

Inför följande mönstring några år senare, valde Erik att stanna hemma. Han kände sig krasslig och tyckte nog inte riktigt att soldatyrket var hans ”grej” nu när han närmade sig de sextio. Han skickade istället sin son, ”för sin sjuk och ålderdoms skull”. Erik fick avsked trots att han inte närvarade personligen. Nu anmärkte generalen på midjebältet i uniformen som inte höll måttet:  ”Erik Enman tjänt i 7 åhr förafskedas och dennesamma karlen Aprob: gehänget (midjebältet) odugligt”.

Erik avled vid 82 års ålder i Tuna, Uppland.
”Wart i tiänst på åtskilliga ställen. På sitt 34 åhr, gaf sig i egtenskap med Pigan Anicka Persdotter. Left i egtenskapet 50 åhr och aflat 9 barn. Tog frust emot et hemman i Enby och blef der i fråntagen till soldat. Bewistade Helsingborgsslaget 1709. Kom der ifrån med helsan hem och 5 åhr efter aflöst i — militiastaten, af sin Son Matz Enman. Och 1718 tog mot Prästegårds torpet Bodar, der han blef död siukdomen begyntes med wårk i axlarn och halsen som sedan steg til hiärtat. left 82 åhr”.

 

Slaget vid Helsingborg, tyskt kopparstick Källa: Wikipedia

 

Vallonsläkten Gävert

 

Foto: Pål-Nils Nilsson

Vallonerna invandrade till Sverige
Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom många vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis De Geer.

Louis De Geer var protestantisk hugenott, född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. De Geer anställde gärna vänner och landsmän som delade den religiösa övertygelsen, bland andra familjen Gävert som kom till Sverige i början av 1600-talet.

Av religiösa skäl
För många smedsfamiljer var det arbete och bättre ekonomi som lockade dem hit, men många valde att emigrera av religiösa skäl. De fransktalande vallonerna var ofta reformerta kalvinister – så kallade hugenotter – som valde att fly hemlandet efter tider av förföljelse från stat och katolska kyrkan. Det som är mest utmärkande för kalvinismen är den dubbla predestinationsläran – tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till evig förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.

Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.

Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.

Många kom med Louis De Geer
Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen Louis De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen. Louis var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. De Geer anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruket

Till Finspångs bruk i Östergötland kom mina anfäder med släktnamnen Qvarfordt och Köhler under 1600-talet. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av affärsmannen Louis De Geer, som hade sina rötter i Liège, i östra Belgien, kom Finspång snart att bli en blomstrande industri där stångjärns- och kanontillverkning blev själva navet i verksamheten. De Geer erbjöd snart landsmannen Willem De Besche att arrendera bruket och man anställde främst smeder från hemtrakterna. Genom Louis De Geers fina affärssinne kom Norrköping att blomstra när han grundade pappersbruk, textilfabrik, skeppsvarv och vapenfaktori i staden.

Några av de vallonsläkter som etablerade sig i Sverige under 1600-talet är Gävert, Qvarfordt, Dubois, Drougge och Pousette. Jag är ättling till smederna Pousette, Qvarfordt, Drougge och Dubois och man beräknar att vi i dag är cirka 100 000 ättlingar till de valloner som en gång flyttade in till Sverige med Louis De Geer och Willem De Besche.

Vallonsläkten Gävert
Vallonsläkten Gävert kom till Sverige i början av 1600-talet med den stora invandringen av smeder från nuvarande Belgien. Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge namnen i skrift. Släktnamnet Pousette förvandlades gärna till ”Poncet” och Gevaerts blev ”Kiefwert/Gävert/Gefvert”. Forskaren Göran Hedenberg belyser hur stavningen Kiefwert, som var vanlig i de äldsta svenska källorna kan ha varit ett försök att återge det holländska sche-ljudet som ligger ganska långt bak i halsen.

Enligt ättlingen Walter S. Gefvert som forskade om släkten under 1930 – 1940-talen, kom släkten Gävert från Liége och värvades av familjevännen Louis De Geer. Han menar att släkten ursprungligen kom från provinsen Brabant, vallonernas hemtrakt och att ”aerts”-delen i släktnamnet knyter släkten till trakten kring Antwerpen. Släkten Gevaerts har gamla rötter och har bland annat tjänstgjort för Godefroid III på 1100-talet.

Walter Gefvert har gått på djupet i sökandet efter släkten Gäverts ursprung och belyser i sin forskning att släktens förste kände anfader var Wallem Gevarts, gift med Matilda av Ouwen. Wallem var krigare och avled i en drabbning år 1377. Sonen Jean Gevarts gifte sig enligt dokumenten år 1405 och avled 1429. Släkten Gevarts hade höga ämbeten hos hertigarna i flera generationer. Det var först i sjätte generationen som namnet ändrades, från det vallonska Gevarts, till det flamländska Gevaerts. I denna generation finns två grenar som båda använder flamländsk stavning och har anknytning till Antwerpen, menar Walter S. Gefwert och förklarar: ”Antwerpen låg i Brabant nära gränsen till Flandern, och hörde efter 1356 till grevskapet Flandern. Efter 1470 kom habsburgarna i besittning av Burgund. Under Karl (1510 – 1558) hade Brabants adel liten makt. Karl var 1517 hertig av Burgund och blev senare kung av Spanien. 1520 blev han som Karl V kejsare i det heliga romerska riket. Mycket lite är känt om den femte generationen, då uppdelningen i två grenar ägde rum. Att grenarna är besläktade visas av att de stavar sitt namn på samma sätt och att de använder samma vapensköld (rött grund med 6 fält i guld eller silver). Det är tydligt att femte generationens Gevaerts var bröder”.

Den första kända medlemmen av släkten i Sverige är Andreas Gäfvert, som var verksam vid Västlands bruk i Uppland. Släkten Gävert kom därifrån till Västmanland och under andra hälften av 1600-talet går det att urskilja tre släktgrenar – en gren som utgår från Jacob Andersson Gävert i Dalarna (Västanfors/Söderbärke/Malingsbo), en gren som utgår från Adam Gävert (Nora/Näsby/Skagershult/Amnehärad). Adams ättlingar levde främst i Värmland. Det finns även en tredje släktgren som utgår från Henrik Gäfvert som var verksam i Ramnäs, Västmanland.



Källor: Walter S. Gefvert, Örjan Hedenberg, Svenska Smedsläkter nr 6 och nr8 (Föreningen för Smedsläktsforskning) och egen forskning

Gruvarbetare i Dannemora

Dannemora_Elias_Martin_1700
Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800

Öregrundsjärn av högsta kvalitet

I Dannemora gruvor i Uppland bröt man  järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.

Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.

Gryttjom_7097.tif
Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan

Gruvdrängar- och pigor i Dannemora

Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.

Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaf f. 1843,  och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.

Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna

Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.

Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.

Farlig arbetsplats

Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.

På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.

 

 

 

Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning

Mosätt och Glissjöberg i Härjedalen

Vackra Härjedalen i Norrlands inland gränsar till Dalarna, Jämtland, Norge, Medelpad och Hälsingland. Härjedalen, eller Herjárdalr, som området kallades förr, var ursprungligen norskt och ingick i Trøndelagen. Först år 1645 blev Härjedalen svenskt.

Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga.
Skulptur av Lars Widenfalk


Enligt historiska källor var Heriulfuer hornbriotr (Härjulf Hornbrytaren) en av de allra första bofasta norrmännen i Härjedalen. Området hade tidigare varit flitigt besökt av jägare, fiskare samt herdar som förde en mer nomadiserande tillvaro.

Jag har djupa släktrötter i Härjedalen, bland annat i den lilla orten Mosätt och i Glissjöberg. Glissjöberg betyder ”Glittrande sjön vid berget” men enligt sägnen finns också en annan bakgrund till namnet. De första invånarna bosatte sig först i Mosätt där jorden var frostnupen och svårodlad. Man flyttade därför till en plats vid en närliggande höjd och snart upptäckte man att grödorna växte bättre där. ”Se, det börjar glise (spira) på bärga” sade fadern till sin son och därav uppkom namnet Glissjöberg.

Linsells kyrka
Foto: Johnny Blästa



Anfadern Per Tholsson f.1720 var byggmästare och bildhuggare i Mosätt och var bland annat ansvarig för uppförandet av kyrkan i Linsell, Härjedalen. Per snidade även kyrkans dopängel och byggde bänkinredning samt predikstol. En av Per Tholssons söner, Nils, tog namnet Lindström och blev konstnär och målarmästare i Gävle. Enligt flera berättelser var det Nils som tog det första initiativet till potatisodling i Mosätt. I Gävle hade Per nämligen sett dessa mättande och nyttiga ”pärer” (potatis på jämtska) växa och skickade så några potatisar hem till föräldrarna i Härjedalen, samt en målning som visade hur potatisväxten ser ut när den har kommit upp ur jorden.

Kvinna skördar potatis. Målning av Vincent Van Gogh, 1885

Mina tidigare inlägg om släkten i Glissjöberg

Anfadern Jon och hustrun Annika kom vandrande till Glissjöberg från finska Österbotten på 1500-talet. Om ”Rems-släkten” i Glissjöberg kan du läsa i ett av mina tidigare inlägg.

Farfars morfar Torsten Kornberg var stenarbetare i Norge innan han kom till Glissjöberg. På faderssidan härstammade han från stenhuggarsläkten Hakkarainen. På 1880-talet köpte han en bit inrösningsjord i Glissjöberg och byggde där familjens hus. Medan Torsten byggde huset bodde hela familjen i en lada. Här kan du läsa mer om familjen Kornberg i Glissjöberg.

Farfars morfars far Jon Mattisson från Glissjöberg tillbringade sina sista år på Sveriges sista leprosorium i Järvsö. Mer om det kan du läsa här.

Vipeholmsexperimenten – ett mörkt kapitel i svensk historia

SMHS1601_000_01
Vipeholmsanstalten Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

1935-1982 fanns i området Vipeholm i Lund en vanföreanstalt som tog emot ”sinnesslöa” personer från hela Sverige. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner och till Vipeholm kom många värnlösa människor. I byggnaderna som tidigare hade varit en militäranläggning bodde som mest 1000 patienter. Från början hyste anstalten endast en mansavdelning för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män” men man öppnade snart även avdelningar för kvinnor och barn. Hugo Fröderberg som var läkare och kursledare i psykiatri blev Vipeholmsanstaltens sjukhuschef år 1935 och han kom att stanna där i många år, ända fram till 1963.

Dålig tandhälsa hos befolkningen

Vipeholm har gått till historien för de grymma experiment som utfördes där på värnlösa patienter, både vuxna och barn, mellan åren 1945-1955. Svenska folkets tandhälsa var väldigt dålig i början av 1900-talet och många hade karies redan i unga år. Under en period hade hela 83% av alla barn i treårsåldern hål i sina tänder. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville gärna införa folktandvård för landets alla medborgare men det skulle innebära väldigt stora kostnader. Man lade fram förslag på ett antal reformer som skulle främja befolkningens tandhälsa. 1942 upptäcktes att tandhälsan hos värnpliktiga unga män var usel. Hela 99,9% av 19-åringarna hade allvarlig karies i sina tänder, ofta ända ned till tandroten vilket ledde till flera veckors sjukskrivning. Man insåg att reformerna skulle bli långt mer kostsamma än man först trott. Det vore därför bäst att hitta vägar för att förebygga karies uppkomst, i stället för att behandla problemen när de uppstått.

Man inledde därför ett forskningsprojekt med Riksdagens godkännande. Gunnar Dahlberg, som också var chef för statens institut för rasbiologi, tillsattes som ansvarig statistiker för projektet. För studien krävdes en större grupp deltagare om minst 1000 personer som kunde medverka under en längre tid och där deltagarna hade ungefär samma kosthållning. Fler än 660 patienter på Vipeholm kom på så sätt att bli ”försöksdjur” i ett plågsamt och skamligt experiment som pågick under flera år.

SMHS1847_000_01Copp
Borstbinderiet på Vipeholms sjukhus Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

För en god sak

De patienter som var intagna på Vipeholm ansågs vara väldigt svårhanterliga – de kallades ”svårskötta idioter”. Många hade fysiska och mentala handikapp. Hälften av patienterna var sängbundna, kunde inte äta själva och många hade även svårt att kommunicera genom tal. De flesta av dessa patienter skulle komma att bli kvar på anstalten livet ut.

I början av 1900-talet fanns en stor oro över att antalet sinnesslöa tycktes öka och man ansåg denna grupp människor vara särskilt belastande för det svenska samhället. Tanken kring allas lika värde fanns inte på den här tiden och ända fram till mitten av 1970-talet genomfördes tusentals tvångssteriliseringar eftersom man ansåg att vissa människor inte skulle föra sina gener vidare genom att bli föräldrar. När undersökningarna på Vipeholmsanstalten godkändes såg man inga etiska problem med experimenten. Tvärtom ansåg man att studien gav dessa individer möjlighet att få bidra till samhället och forskningen. Det var således en god sak, både för de människor som man utförde experimenten på och till gagn för hela samhället.

33749
Tandundersökning på Vipeholm omkring 1950. Foto: Hagblom-Foto

Sockerexperiment

Forskarna, tillsammans med dåvarande Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) bestämde vilken sorts diet patienterna skulle få under studien. Man delade in deltagarna i grupper och experimenterade med olika sorters kost för att se vad som främst orsakade karies. Vissa patienter fick en näringsrik kost som kom att förbättra deras hälsa och som visade sig minska infektioner, men man kunde inte se att kosten inverkade särskilt mycket på tandhälsan.

Man övergick därför till en kariesprovocerande diet som var framtagen för att orsaka hål i tänderna. Initiativet till detta togs av forskarna själva och man tillfrågade inte regering eller riksdag innan experimenten påbörjades. Redan innan projektet inleddes visste man att socker spelade en stor roll när det gäller utvecklande av karies, men några större kontrollerade studier hade inte utförts tidigare i Sverige.

SMHS2048_000_01
Tandläkare på Vipeholm Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

Sega kolor som inte kunde sväljas

Det var i den här fasen av experimenten som den omtalade Vipeholmstoffén/Vipeholmskolan började att användas. De stora klibbiga kolorna framställdes genom sponsring av företag som tillverkade sötsaker. Den specialtillverkade kolan var så stor att den inte kunde sväljas ned – bara tuggas och sugas på, vilket gav extra frätande ”effekt” på tandemaljen. Ingen av de hundratals patienter som ingick i studien fick använda tandborste. När studien avslutades kunde man se att varje deltagare hade fått ett tiotal nya hål i tänderna.

Sveriges Radio P1 Dokumentär har avslöjat att även barn tvingades att medverka i de fasansfulla experimenten på Vipeholm under 1940-talet. Bertil Losell som då var 12 år berättar i dokumentären hur han tvingades att äta klibbig söt och ”extra farlig” kola.

Efter dessa experiment påbörjades nya där man undersökte hur tänderna påverkas vid ”normalkonsumtion” av godis och även denna studie sponsrades av ett företag som tillverkar sötsaker. Först 1955 avslutades experimenten och många patienter hade då fått så stora skador på tänderna att de hade svårt att tugga under resten av sina liv. Många saknade tänder helt då de blivit sönderfrätta under experimentets gång och många led i åratal av fruktansvärd tandvärk. Tusentals av patienternas tänder var så skadade att de fick dras ut, men det skedde först efter att studien hade avslutats.

Cuboid_sugar
Foto: Carioc

Fluortant och lördagsgodis

Vipeholmsexperimenten ledde till att forskarna fick större kunskap om kosten och sockrets betydelse för tandhälsan. Sverige kom att ses som ledande inom odontologi. Resultaten av undersökningarna ledde till att svenska barn snart fick besök av den så kallade ”fluortanten” redan i lekskolan. Genom de grymma experimenten på Vipeholm introducerades även det reglerade godisätandet som kom att kallas ”lördagsgodis”. Det etiska dilemmat där hundratals försvarslösa människor, mot sin vilja och utan anhörigas vetskap tvingades att äta närmare 30 ton socker och fick livslånga skador under de år som studien pågick, hamnade först i skymundan. Den kritik som framfördes gällde främst att forskningsprojektet blivit sponsrat av företag som tillverkade godis. I dag ses Vipeholmsexperimenten som ett av de grymmaste övergreppen i svensk historia.

SMHS002150Copp
Minnessten för Vipeholmspatienter på Norra kyrkogården i Lund. ”Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935 – 1965. Var resan stormig, huru skön är hamnen” Foto: Ingemar Nilsson Universitetssjukhuset, Lund

Några trevande försök

Genom åren har jag jobbat som skrivande reporter och som reporter på radio och lokal-TV. Någon kändisreporter har jag aldrig varit men jag har gjort några intervjuer med kända profiler – några av mina trevande försök blev ganska bra medan andra tog en ända med förskräckelse.

Spillde öl på Peter Lundblad

Som den gången då jag råkade spilla öl i knäet på Peter Lundblad på 90-talet. Jag fick syn på honom i folkvimlet och bestämde mig för att be om en intervju. Han nickade vänligt och jag såg framför mig hur han äntligen skulle få möjlighet att berätta mer om sig själv i en gemytlig och förtroendefull atmosfär. Innan jag ens hade hunnit få ordning på mikrofonen och alla sladdar hade jag råkat välta ett bord med diverse ölglas, över artisten. Det blev en ganska kort intervju.
Varje gång jag hör den fina låten ”Ta mig till havet” på radion tänker jag på den misslyckade intervjun och skäms.

Peter Lundblad 1950-2015. Foto: Anders Henrikson


Det kändes lite bättre när jag fick en pratstund med Orup. Han var väldigt vänlig och pratglad. Den gången spillde jag ingenting och välte inte något bord. Det är sådana fina stunder man bevarar i minnet. Magnus Uggla visade sig vara lite svårare att intervjua. Jag vet inte om det berodde på honom eller om det var för att jag mest satt och stirrade på hans långa, mörka ögonfransar?

Jerry Williams Foto: Niclas Brunzell


Utan batterier med Jerry Williams

På 1990-talet var Jerry Williams en artist med ett fullspäckat turnéschema. Alla intervjuer skulle bokas genom hans musikbolag men jag bestämde mig för att försöka boka direkt med artisten. På 1960-talet hade Jerry Williams spelningar på Henrys i Skarpnäck, Stockholm och min pappa träffade honom där på den tiden. Här kan du läsa mer om Henrys raggarfik.

Jerry Williams på Henrys. Foto: Björn Wijk

Trettio år senare var det inte alls lika enkelt att komma i kontakt med Mr. Williams, men jag försökte. Jag tog mig igenom publikhavet, kröp under några trailers och gick upp på scenen, knackade honom på axeln och frågade om jag kunde få en liten intervju. Han nickade och sa ”javisst, vänta i logen så kommer jag snart”. Jag gick till logen och väntade, överväldigad av lycka. Tiden gick. Ingen Jerry Williams syntes till. Jag såg att batteriet i min bandspelare hade oroväckande låg nivå.

Jerry Williams 1998. Foto: Jonny Hansson

Efter en stund kom Jerry Williams manager in i rummet och bad mig gå. Jag hade inte bokat intervjun med honom så det var bara att gå, direkt. Jag var så besviken men förstod. Jag hade ju kringgått reglerna…
Jag lunkade i väg med min bandspelare när managern ropade igen ”Du, där! Jerry säger att han har lovat dig en intervju så du kan komma tillbaka!”.

Jag fick åka med i turnébussen som stannade strax utanför staden. Jerry Williams kom farande i sin svarta sportbil och plötsligt stod vi på den mörka vägen, han och jag. Han höll sitt löfte och tog nu av sin dyrbara tid för att bli intervjuad av en uppenbart ”grön” och ovan reporter. Jag var så tacksam och glad. Jag ”knäppte” på bandspelaren och kände mig redo att ställa mina frågor, men innan jag ens hann påbörja intervjun hade batteriet i bandspelaren slocknat.

Jag skämdes och visste inte riktigt vad jag skulle säga. För en sekund tänkte jag att jag kanske kunde fortsätta intervjun som om ingenting hade hänt, men jag kan inte ljuga. Jag kände mig tvungen att berätta som det var och Jerry Williams skrattade och sa ”det är sån´t som händer”. Han bad om mitt telefonnummer och susade sedan i väg i sin sportbil. Jag ville bara sjunka genom marken. Men dagen efter hade jag ett nytt meddelande på telefonsvararen från Jerry Williams! Han sa ”Tja ba! Jag heter Jerry. Det var vi som träffades i Enköping. Jag kommer snart att lira i Örebro och vi kan träffas där om du vill”.
Om jag ville! Jag fick min intervju och insåg vilken fin och genuin person Jerry Williams var.

På konsert med Robert Wells

En annan fantastisk och ödmjuk artist är Robert Wells som jag hade glädjen att få göra en intervju med 2015. Tack vare Robert W. kunde jag ta med hela familjen på konserten Rhapsody in Rock. Det blev en oförglömlig kväll.

Robert Wells 2015.
Foto: Helena Bure Wijk
Robert Wells och jag
Foto: Västerås Tidning

Yohio – en begåvad artist med många strängar på sin lyra

Yohio
Foto: Helena Bure Wijk

Yohio, eller Kevin Lucas Johio Rhen Eires, som han egentligen heter, är en väldigt begåvad, ung artist med många strängar på sin lyra. Han slog igenom i Melodifestivalen 2013 med låten ”Heartbreak Hotel” som kom på andra plats. Sedan den dagen har jag rest land och rike runt tillsammans med min dotter Sandra, som var minderårig och behövde ha gamla ”mamsi” med sig för att kunna besöka alla Yohio-konserter. Vi har varit i Stockholm och på diverse småorter runt om i Sverige för att lyssna till min flickas idol. Visst känner man sig lite malplacerad som äldre bland alla ungdomar, men det har varit en kul och intressant tid.

Yohio i Orsa, Dalarna Foto: Helena Bure Wijk

Innan Yohio flyttade till Japan fick jag möjlighet att göra ett reportage om honom och min dotter fick möjlighet att träffa sin idol.

Sandra väntar på Yohio 2016.
Foto: Helena Bure Wijk

Yohio har bland annat medverkat i musikalen ”Snövit” och har gjort en julskiva, ”Snöängelns rike” (2015) med fina låtar som borde spelas på radio oftare. 

Yohio på Fryshuset, Stockholm Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

Guldsmedsmästaren Gerhardt Schmidt

Farmor Margit Alice Foto: Privat

Min farmors farmors morfars farmors morfars farfars farfar hette Gerhardt Olofsson Schmidt och föddes år 1676 i Ronneby, Blekinge. Han var son till guldsmedsmästaren Olof Nielsen Schmidt, som i sin tur var son till guldsmedsmästare Nicolaus Schmidt som föddes i början av 1600-talet på ännu okänd ort och i okänt land.

Gerhardt Schmidt, (eller Gert Oluffsson Smieth/Schmit/Smitt), som han också kallades, gifte sig med Eva Freitag som var dotter till Nicolaus Freytag von Loringhoven och Maria Elisabeth von Flegen från Pulkau i Niederösterreich.  Paret fick flera barn, bland andra sonen Magnus Gerhardt Schmidt f.1713, som även han kom att bli guldsmedsmästare.

Lång och svår väg till burskap

För hantverkare som Gerhardt var det oerhört viktigt att äga burskap, för att fritt kunna utöva sitt yrke i staden och på så sätt kunna försörja familjen. Det var på den tiden endast borgare – handlare, hantverkare och andra näringsidkare, som hade möjlighet att vinna burskap och det krävdes att man ägde mark i staden. Den som var född, eller ingift i en borgerlig familj, kunde automatiskt erhålla burskap men för hantverkare krävdes i regel en period som lärling, samt en gesälltid om tre år, varefter man blev mästare.

Till ansökan om burskap bifogade man betyg och intyg om gott rennomé och klanderfritt leverne (frejd), vilket utfärdades av en präst. Hantverkare skulle även utfärda ett mästerstycke, som blev bedömt av en ”skådemästare”. Om denne underkände provet så var det näst intill omöjligt för hantverkaren att erhålla mästarbrevet, som utgjorde beviset på hantverkarens kunnande.

Gerhardt Schmidt lärdes upp i guldsmedsyrket av sin far men vägen till att bli mästare och att erhålla burskap var lång. Man refuserade honom 1702 då han inte kunde framlägga något lärobrev. Gerhardt försökte om och om igen följande år och kunde bland annat lägga fram rekommendationer från landshövdingen, amiral Cornelius Ancharstierna och riksämbetsmannen Michael Pohl men åldermannen i nämnden avslog ändå hans ansökan.

1024px-Ronneby_Bergslagen
Ronneby Foto: Henrik Sendelbach

Guldsmedsmästare

När han visade upp en silverkanna som han gjort till landshövdingen erhöll han äntligen burskap och kunde avlägga bured i Karlskrona år 1705. Han var då i trettioårsåldern och blev guldsmedsmästare året därpå. Nu kunde han äntligen utöva sitt yrke, men fejden var långt ifrån över. Samma år klagade man nämligen att Gerhardt hade ”förbigått ämbetet för vinnande av burskap” och man krävde att han skulle ”prestera den prestanda skråordningen förmår”.

Nämnden krävde att Gerhardt skulle infinna sig 7 december 1705. Under en tillfällig paus i de stridigheter som pågick lyckades han avlägga sitt mästarprov, men blev strax därpå bötfälld och tvingades betala 61 daler för en skuld hans svärmor gått i borgen för.

Stridigheterna med ämbetet varade under hela hans liv. År 1723 valde Gerhardt att ingå förlikning och avled tre år senare, 1726.

Några av Gerhardt Schmidts arbeten finns i Kristianopels, Lösens och Augerums kyrkor. Mästarstämpel: Ett sammanflätat GS

Kalk (nattvardskärl) Foto: Wikipedia

 

Man vet aldrig riktigt var man hamnar när man börjar ”gräva”

Släktforskning är så spännande och man vet aldrig riktigt var man hamnar när man börjar ”gräva” i sin släkt. Att släktforska är en hobby som ligger mig så varmt om hjärtat. När jag inte lusläser kyrkböcker för att lösa gåtorna i min egen släkt, så ”gräver” jag i de gamla arkiven för att hjälpa andra forskare.

Jag var i 20-årsåldern när jag började att släktforska. Tanken var att jag skulle ägna högst några månader till att gräva i gamla kyrkböcker. Jag hade annat för mig på den tiden och ville helst ägna mig åt nuet, inte det förflutna. Det kunde ju inte vara så svårt att få veta det mesta om anfäderna med hjälp av de gamla kyrkböckerna, tänkte jag. Men tji fick jag. Nu fyller jag snart 55 och sitter fortfarande och försöker lösa de gamla släktgåtorna. Det mesta om släkten är förstås numera kartlagt men det finns fortfarande några mystiska ”luckor” i mitt träd, i form av okända fäder. På många sätt har min släkt varit väldigt svår att forska i och mina mor- och farföräldrar kände inte till särskilt mycket, om ens något, om släkten bakåt i tiden.

Släktforskning i Knutby på 90-talet


Fantastiska människor

Att släktforska till andra är därför en härlig hobby som jag gärna ägnar mig åt. Jag gör släktutredningar och löser släktgåtor med hjälp av de gamla källorna. Det är lika spännande varje gång jag påbörjar ett nytt släktforskningsprojekt. Att släktforska är litegrann som att läsa en spännande bok, baklänges. Det är så intressant och man vill så gärna veta hur allting började. Det är en ynnest att få veta mer om dessa fantastiska och strävsamma människor som var här på jorden före oss – våra anfäder- och mödrar som möjliggjorde att just vi fick möjlighet att födas här.

Spännande släktträd

Förra veckan började jag med Rolfs antavla. Rolf känner till ganska mycket om sin släkt och har alltid vetat om att han är vallonättling på släktgrenarna i Uppland. Till skillnad från mig har han inga anor med okända fäder i sina släktgrenar och släktforskningen gick därför som en dans. Snart hade jag hittat vallonerna i Uppland. Det visade sig att Rolf även har flera anfäder som var valloner och som bodde och arbetade vid Robertsfors bruk i Västerbotten. Att hitta vallonerna i min egen släkt tog ungefär tio år av forskning men i detta släktträd dök de upp efter bara några dagar. 🙂

Dessutom visade det sig att Rolf är ättling till de skogsfinnar som kom till Bygdeå en gång i tiden. Att hitta de finska släktnamnen kan vara ett elände då namnen ofta försvann när man kom hit som nybyggare, men det gick väldigt lätt att hitta Rolfs anfader Mikko Karjalainen som kom från Savolax. Det visade sig även att Rolf är ättling till den så kallade ”Bureätten” från Skellefteå i Västerbotten. En annan släktgren gick raka vägen till Gustav Vasa!



Även om man inte hittar kungar och drottningar i släkten så är det så värdefullt att känna till sin historia. Släktforskning är så spännande och man vet aldrig riktigt var man hamnar när man börjar ”gräva” i släkten.

Vill du veta mer om din släkt?

Om du också vill veta mer om din släkt, eller om du vill ha släktforskningstips, kontakta mig gärna. Ingen fråga är för liten eller för stor. Min e-postadress är forskningwijk(at)gmail.com

Västerås i vinterskrud. Foto: Helena BW



Regler för att byta till ett gammalt släktnamn

 

Foto: Helena Bure Wijk

Jag får många frågor om namnbyte och hur man gör för att anta ett släktnamn som har funnits i släkten längre tillbaka i tiden. I det här inlägget ska jag berätta mer om vilka regler som gäller för namnbyte.

Namnlagen kom 1901 

Förr i tiden kunde man byta efternamn lite hur som helst, men när namnlagen kom 1901 så ”frystes” alla befintliga efternamn i Sverige och för att byta släktnamn var man därefter tvungen att ansöka om detta via myndigheterna.

När namnlagen kom år 1901 var min mammas farmor Augusta Charlotta Bure f. 1876 (Svensson) 25 år. Hennes mamma, Ulrica Charlotta Bure, var ogift och Augusta Charlotta hade vuxit upp som fosterbarn hos sina morföräldrar i Bladåker, Uppland. När namnlagen kom kunde barn till ogifta mödrar anta sin fars namn, om fadern var känd. Augusta Charlotta valde att kalla sig Svensson från 1901, så förmodligen hette hennes far Sven. Hon fick sex barn som ogift och alla fick efternamnet Svensson.

Namnbyte på 1990-talet

När min mamma ansökte om att anta släktnamnet Bure i början av 1990-talet så var kraven att namnet skulle finnas i släkten, i rakt uppstigande led inom de närmaste 80 åren och ha burits i släkten i flera generationer.
När Augusta Charlotta föddes i Bladåker 1876 hette hon Bure, liksom hennes mamma Ulrica Charlotta  f.1854, morfar Johan peter Bure f. 1823 och morfars far Johan Bure f. 1790. Släktnamnet hade därmed funnits i fyra generationer och vi kunde anta namnet.

Nuvarande regler för byte till släktnamn som funnits längre tillbaka i släkten

Enligt nuvarande regler kan man anta ett släktnamn som har burits inom släkten, i rakt uppstigande led (fars mors/mors mors/fars fars/mors fars), i minst två generationer. Namnet ska ha funnits max fyra generationer tillbaka i tiden, från dina föräldrar räknat. Så om mormors mor bar ett efternamn, samt om ett av hennes barn eller en av hennes föräldrar bar samma efternamn, så kan även du ansöka om att få bära släktnamnet.

Här är ett exempel från min egen släkt:
Min farmor, Margit Alice föddes 1910 och fick då namnet Söderman efter sin pappa.
Farmors pappa föddes 1871 och även han hette Söderman, efter sin far och hans far, före honom. Farmors farmor f. 1838 hette Schmidt, ett namn som finns i släkten i rakt uppstigande led i tio generationer. Eftersom släktnamnen Söderman och Schmidt finns i släkten i rakt uppstigande led (pappa-farmor-farmors far/mor osv.) och har burits i släkten, i minst två generationer så skulle jag kunna anta något av dessa namn.

Ansökan om byte av efternamn görs via Skatteverket och kostar 1800 kronor. Avgiften ska betalas in vid ansökan och återbetalas inte om man får avslag, så var noga med att kontrollera allting innan du skickar in ansökan.

Dubbelt efternamn

Om du vill kan du utan avgift lägga till en förälders namn till ditt nuvarande efternamn, med eller utan bindestreck emellan. Jag är en av många som bär båda föräldrarnas namn (Bure Wijk).

”Du kan byta till någon av dina föräldrars efternamn, och i de flesta fall även till ett efternamn som de tidigare har haft. Detta gäller både för barn och vuxna. Du kan byta ditt efternamn till något av följande:

  • dina föräldrars eller någon av dina föräldrars efternamn
  • ett efternamn som någon av dina föräldrar har haft, om de inte fick det i ett tidigare äktenskap
  • ett dubbelt efternamn som är bildat av de efternamn dina föräldrar har eller har haft, om de inte fick det i ett tidigare äktenskap
  • ett efternamn som är bildat av något av dina föräldrars förnamn plus någon av ändelserna -son eller -dotter, eller som är bildat på ett jämförligt sätt”. (Källa: Skatteverket)

Tidigare kallades det namn som stod närmast förnamnet för ”mellannamn”, men sedan 2017 betraktas båda namnen som efternamn.
Här kan du ansöka om dubbelt efternamn gratis.

All viktig information och regler om för- och efternamnsbyte finns här

Lycka till!

 

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

Covid-19 och neandertal-DNA

Skelett och rekonstruktion av neanderthalman, Tokyo (beskuren) Foto: Photaro

En pytteliten snutt DNA på kromosom 3

När forskare förra året hittade vissa kopplingar mellan en speciell kromosom i vårt DNA och risken för att bli svårt sjuk i covid-19 så blev jag riktigt rädd. Jag tillhör den gamla MtDNA-haplogruppen U5 som är den äldsta i Europa med cirka 40-50.000 år på nacken.
Det var just den där ”neandertal-kromosomen” som jag helst ville undvika- en pytteliten ”snutt” DNA på kromosom 3 som kan kopplas till svårt insjuknande och andningssvikt om man drabbas av coronaviruset. Forskarna Hugo Zeberg och Svante Pääbo har rapporterat att de människor som bär på denna genvariant har upp till tre gånger högre risk att hamna i respirator på grund av covid-19.

Studien visar att den genetiska riskvarianten är vanlig i södra Asien där ungefär halva befolkningen beräknas bära på genen från neandertalare, men genvarianten finns inte alls i samma utsträckning i Afrika och i östra Asien. I Europa beräknar man att en av sex personer bär på denna riskabla genvariant. Genvarianten uppkom en gång i tiden, för cirka 60 000 år sedan, när neandertalare och moderna människor blandade sig med varandra.

Illustration: Helena Bure Wijk

Samlade kottar och nötter

Jag tillhör MtDNA-haplogruppen U5, den äldsta haplogruppen i Europa. Mina anmödrar- och fäder gick omkring och samlade nötter och kottar här, många tusentals år innan dagens svenskar, (där majoriteten tillhör MtDNA-haplogruppen H, ens hade börjat fundera på att fotvandra hela vägen från Anatolien för ca 6000 år sedan (dagens Turkiet). Med en så gammal uråldrig haplogrupp i bagaget var jag nästan säker på att jag hade neandertalare i mina rötter och det kändes lite oroligt i dessa corona-tider. Med min vanliga otur hade det hela förstås hamnat på just kromosom 3. Jag försökte därför att förtränga det hela, så gott det nu gick…

Jag blev plötsligt upprymd och loggade in på Gedmatch

Nya studier av samma forskare har nu visat att en liten snutt neandertal-DNA på kromosom 12 i själva verket kan minska risken att bli svårt sjuk i covid-19! Den här genvarianten, som är nedärvd från neandertalare, tycks vara kopplad till minst 20 procents minskad risk att bli inlagd på intensivvårdsavdelning med covid-19. Dessa gener, som kallas OAS, reglerar aktiviteten av ett protein som bryter ner virus. Genvarianten som är nedärvd från neandertalare gör detta mer effektivt. Jag kände mig plötsligt upprymd och loggade in på Gedmatch. På Gedmatch kan alla som har gjort ett DNA-test hos de olika släktforskningsföretagen ladda upp sitt DNA-resultat helt gratis. Gedmatch har många spännande DNA-verktyg där man mer ingående får veta mer om sina rötter, även eventuella Neandertal- och Denisovan-rötter.

Neandertalare och denisovan (de översta raderna) lyser med sin frånvaro i mitt DNA.

Jag hade förväntat mig massor av neandertal-DNA på de flesta kromosomer, men aldrig får man vara riktigt glad. Både neandertal och denisovan lyser med sin frånvaro i mina gener. Däremot tycks jag vara nära besläktad med de människor som en gång levde i Motala, där de fiskade vid strömmen och placerade sina anhörigas kvarlevor på pålar under ceremoniliknande former. Men det är en annan historia som du kan läsa mer om i ett tidigare inlägg som du hittar här 🙂

Sunderbyn – Kråksläktens näste

Foto: Helena Bure Wijk

Sunderbyn nordväst om Luleå är en by med anor från 1300-talet och tros ha fått sitt namn av det sund som en gång fanns på platsen. Namnet Sunderbyn betyder ungefär ”De som bor vid sundet”. Före år 1621 fanns över huvud taget inga städer i Norrbotten. Östra och västra sidorna av Bottenviken kallades rätt och slätt ”norra bottnen” och handeln i området hanterades på den tiden av besuttna bönder som kallades landsköpsmän och birkarlar. Även köpmän från Åbo och Stockholm, så kallade ”bottnekarlar” bedrev handel i området. Tidigt 1500-tal var Sunderbyn den största byn i Luleå socken och 1543 tecknas byn för hela 19 hemman samt ett kyrkohemman. På den tiden fanns den mesta bebyggelsen kring Kråkberget och Kläppen.

Anders Nilsson Kråka f.1495 var birkarl och landsköpsman i området och köpte Sunderby kyrkohemman år 1574. Några år senare blev han tvungen att låta köpet återgå och familjen kom därefter att ha sitt näste på ”Kråkhemmanet” på Kråkberget. Anders Nilsson var son till Nils Hansson Djäkne som föddes år 1450 i Lugnvik, Bjärtrå, Ångermanland.

Birkarlar med rötter i Kvänland?

Kvänland är ett historiskt område som en gång i tiden omfattade västra Ryssland, svenska och finska Lappland samt Österbotten. Området tros även ha sträckt sig fram till de samiska områdena i Norge och Sverige. I området levde människor som på olika sätt hade nära kontakt med Novgorod i nordvästra Ryssland, där skinnhandeln blomstrade. Invånarna – kvänerna (finska: kainuulainen) tros ha varit bönder och handelsmän som hade ryska eller finska som modersmål och som behärskade det samiska språket. Vissa forskare härrör deras ursprung till finska Satakunda.

Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.
Birkarlarna var landsköpsmän som hade ensamrätt till handeln med samerna i området och som även hanterade skatteindrivning för kronans räkning. År 1553 förlorade man sitt monopol, men fortsatte sin verksamhet som lappfogdar.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 4 – Kapitel 9 – Om folkets sysselsättningar vid månljus. – Utgivningsår 1555.

Ursprunget till själva titeln birkarl (finska: pirkkalalainen) är omtvistat och vissa har velat härleda ordet till Tavastland och ”man från Pirkkala socken”, ”bäverjägare” och ”birk-karl” som betyder handelsman. Karvstocken var ett hjälpmedel när birkarlarna tog upp skatt och nyare forskning av Thomas Wallerström har föreslagit att ordet härstammar från det ryska ordet ”birka” som betyder just ”karvstock”.

Eftersom dessa landsköpsmän var så välbeställda så hade man råd att låta sönerna studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Till Sunderbyn via Medelpad

Släkten Kråka bestod på sin tid av många fogdar, birkarlar, landsköpmän, storbönder och nämndemän. Kråksläkten levde en tid i Medelpad och kom sedermera till Nederluleå via Ångermanland på 1400-talet. Det var först under 1500-talet som man började kalla sig Kråka. Ångermanlands äldsta vapen var en sittande fågel och släkten Kråkas bomärke föreställde en bild av en kråkfot. Kråksläkten var under en tid en dominerande borgarsläkt i Norrbotten och Stockholm. Olle Malmsten i Luleå har berättat att alla statliga befattningshavare kom att kallas ”kråkor” och lägre befattningshavare kallades ”kråklingar” på den tiden. Anders Nilsson Kråka f.1495 var son till Nils Hansson Djäkne som föddes år 1450 i Lugnvik, Bjärtrå, Ångermanland. Den äldste kände anfadern bör vara Nils Guttormsen Djäkne som var fogde och häradshövding i Västergötland under 1400-talet. Anders Kråka f.1494 och hustrun Brita Andersdotter f.1495 fick i Sunderbyn flera barn – Per f.1530, Jakob f.1532, Hans f.1534, Anna f.1536, Margit f.1540 och Nils f.ca 1545.

Kråkas bomärke



Mer om birkarlar finns att läsa i ett tidigare inlägg som finns här.



Källor: ”Några Borgare i Stockholms Stads Tänkeböcker med anor från Luleå och Piteå socknar” av Ulf H Larsson 2009, Nils Harnesk, Kulturmiljö vid Norrbottens museum, Komplettering till kyrkoherde Albert Nordbergs utredning ” om den norrbottniska Birkarlssläkten Kråka omfattande år 1500 – 1992 ” av Olle Malmsten, Luleå, Folk i norr. ”Om samer, kväner, birkarlar och präster” av Lars Stiernman,  Richard Sunebring och egen forskning.

Djupa rötter i norr

Jag och ett litet rådjurskid för många år sedan Foto: Pappa Björn Wijk

Gedmatch har många bra verktyg för DNA-släktforskning som är gratis.  När man har skapat ett konto på Gedmatch kan man enkelt ladda upp sitt DNA-resultat genom att hämta det från den från den personliga DNA-sidan på Family Tree DNA, My Heritage, Ancestry etc. Här finns en guide som visar hur man gör.

Genom att ladda upp DNA-resultatet på Gedmatch kan man få många nya DNA-matcher som har låtit DNA-testa sig på de olika företag som erbjuder DNA-test. Här finns även möjlighet att lägga in ett eget släktträd och möjlighet att se DNA-matchernas släktträd, förutsatt att de har valt att lägga upp sina träd. För varje DNA-match finns även en ungefärlig beräkning om avståndet till de gemensamma anorna.

I Tåsjö på 1970-talet Foto: Björn Wijk

Gedmatch har många olika verktyg för etnicitetsberäkning där det uppladdade DNA-resultatet jämförs med populationer över hela världen. Om man genom DNA-testet har fått veta att man huvudsakligen härstammar från Europa kan man exempelvis välja verktyget Eurogenes för att få en fördjupad kunskap. All ”etnicitets-beräkning” bör tas med en stor nypa salt, men det kan vara roligt att se hur de olika DNA-testernas beräkningar överensstämmer med varandra.

Om man har judiska anor kan man välja Jtest för att få veta mer. Dodecat är ett annat verktyg som kan vara bra om man vet att man har rötter i Asien, Afrika och/eller Europa. World9 passar oavsett varifrån i världen man härstammar och här jämförs det egna DNA-resultatet med nio populationer i världen.

Foto: Björn Wijk

Genom den funktion som kallas ”oracle” kommer testet att gissa ursprung genom att lista olika populationer. ”Oracle 4” är samma sak, men här listar testet flera kombinationer. Ju högre upp på listan, desto mer sannolik är kombinationen, enligt testet.

Genom släktforskningen vet jag att det finns djupa släktrötter bland samer och skogsfinnar i norra Sverige och även i Norge, men kommer det att visa sig när jag laddar upp mitt DNA-resultat på Gedmatch? Jag trycker på ”knappen” och efter någon minut kommer resultatet där min ”genetiska mix” presenteras och det verkar ju stämma ganska bra:

 

 

 

 

 

Lönskaläger – ett brott med gamla anor

Målning av Giuseppe Mentessi

I Sverige var lönskaläger ett brott från senare delen av 1200-talet fram till 1864. Sexuellt umgänge skulle endast ske inom äktenskapet varför utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt. Lönskaläge, när två ogifta personer hade en sexuell relation, var ett brott fram till år 1864 men från och med år 1810 slapp man straff, åtminstone de första två gånger som detta brott begicks.

Det var inte så lätt att bevisa att brott hade begåtts men när den utomäktenskapliga förbindelsen resulterade i graviditet sågs detta som bevis. Straffet var oftast böter men om ekonomiska medel saknades kunde spöstraff utdömas istället. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 53 kap. 1 § var följande inskrivet: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Om de anklagade valde att gifta sig efter lägersmålet blev straffet endast böter för ”otidigt sängelag”.

Målning av Giuseppe Mentessi

År 1805 inställdes den ogifta pigan Christina till vintertinget, anklagad för lönskaläger. Christina hade då fött en liten dotter som avlidit, endast en månad gammal. Då den anklagade modern själv inte kunde närvara vid tinget skrev hon ett brev där hon förklarade att hon inte kunde uppge faderns namn: ”Jag tillstår mitt fel och underkastar mig derför laga böter, men kan omöjligen upgifwa namn eller hemvist på lägersmannen…”
Året därpå födde Christina ännu ett barn och inkallades till sommartinget, anklagad för lönskaläge. Åter igen skrev hon ett brev: ”Jag erkänner mitt begångna Brott för andra gången och hwilket jag i största ödmjukhet afbeder, kan således icke annat, än underkasta mig de Böter som lag förmår, men att uppgifwa namn eller hemwist på lägersmannen, den jag uti en händelse träffade uppå Rudu frälseägor är för mig aldeles omöjligt, häldst jag icke det fådt weta, eller honom någonsin sedan sedt…..”

Under många år hade Christina ett förhållande med samme man och de fick tillsammans sju barn men de gifte sig aldrig. Först när parets femte barn föddes uppgav hon faderns namn.

Målning av Giuseppe Mentessi

 

 

 

 

Couchois – ett yvigt släktträd med många grenar

Pierre Couchois föddes år 1550 i Vallonien. Han kom att bli anfader till släkten Couchois Grandpré vars ättlingar idag bildar ett stort, yvigt släktträd med många spretande grenar. Trädet grenar bland annat ut sig i släkterna Anckarswärd, Adlersparre, Gripenstedt, von Essen och Gevert på vissa håll. Och till min mormor Elsa Andersson från Norrköping på andra…

Släkt med rötter i Normandie

Pierre Couchois föddes ca 1550, blev kolare och gifte sig med Jeanne Thiery. Paret fick tillsammans tre söner – Jean f.1575, Ron f.1579 och Nicolaes f.1580.

Namnet skrivs omväxlande Couchois – Caussoy – Coussoy – Cochois och Cosswa i de gamla handlingarna så det är lätt att bli lite yr i huvudet när man forskar. Det finns uppgifter om att släkten kan ha sina rötter i Caux, Normandie men det är svårt att hitta källor som kan verifiera detta.

Corne de Turenne du château-fort et pont sur la Semois. Foto: Jean-Pol Grandmat


Kolarfamilj med adliga grenar

Sonen Jean f.1575 tecknade först kontrakt som kolare i Amsterdam, Nederländerna men kom sedan till Sverige och Finspångs bruk i Östergötland. Tillsammans med sin hustru (som ännu har okänt namn) fick han sönerna Johan och Pierre som båda blev kolare i Åkers styckebruk, Södermanland.

Pierres och Jeannes son Nicolaes f.1580 blev kolare i Finspång, Östergötland och gifte sig med Florens le Moine och fick flera barn. Parets sonsons sonsons son, lantmarskalk Michael Cosswa f.1742 adlades med namnet Anckarswärd år 1772.

 

Michael Cosswa Anckarswärd f.1742 Bild: Mikko Laakso

 

Lagreff – ett nytt skott på släktgrenen

Min anfader var sonen Jean Cochois f.1575. Han fick i sin tur sonen Johan f.1610 (mormors ff ff ff mf) som av någon anledning valde att lägga till namnet ”La greffe” som kan översättas med ”ympning” – när två skott från olika växtslag sammanblandas och växer ihop.

Johan Cochois Lagreff gifte sig med Ingeborg som kom från Lunda i Nyköping och fick tillsammans med henne dottern Catharina Johansdotter Cosswa f.1638 på Skepplinge gård. Som kolare arbetade Johan bland annat i Kila, Tuna, Bergshammar, Lunda och Nyköping.

Dottern Catharina gifte sig med hammarsmedsmästaren Anders Henriksson Schult som jag har skrivit lite mer om i ett tidigare inlägg.

Catharina avled 1731 i Eds bruk, Västra Ed och prästen antecknade: ”Gamla gumman hustru Catarina Cossewa. Ålderman Mr Tolvedz svärmoder på bruket, född i Lunda socken och Skeplinge gård. I ungdomen war hos föräldrarna, på sitt 29 år blev hon gift födde 6 barn, bodde med sin man wid bruket Gryt i 58 år. Sen levat här vid bruket hos sina barn uti 6 år och njutit deras underhåll. Uti ½ år liggande på säng uti ett stort elände, dess ålder är 93 år”. Bertil IW Kjeldorff belyser att om uppgiften om att Catharina var 29 år när hon gifte sig stämmer, så var hon 86 år när hon avled, inte 93 år och hon var således född 1644, inte 1638.

 

Skepplinge gård i Lunda. Foto: Bergshammars Hembygdsförening/Ingegerd Leijon



Här finns mina rötter tillbaka till Couchois.




Källor: Bertil IW Kjelldorff, Smedsskivan, Riddarhuset, Järnrötter/Bitte Wikinskiöld och egen forskning.

Böckerna kan berätta mer

Anders_Zorn_-_Emma_Zorn,_Läsande
Läsande kvinna. Målning av Anders Zorn (1860-1920)

Att lära känna de människor som har varit här före oss med hjälp av de knapphändiga uppgifter som finns i kyrkböckerna är inte alltid så lätt. Vilka var våra förfäder- och mödrar egentligen? Vad drömde de om? Hur såg de på livet? Det är frågor som sällan får sina svar om det saknas skriftliga eller muntliga berättelser i släkten, men med hjälp av de dokument som finns att tillgå – bland annat bouppteckningar – kan vi i alla fall få ett litet hum om hur våra anor levde sina liv, vilka kläder de bar och vad de brukade göra på fritiden.

Läskunnigheten i Sverige förr

När man studerar husförhörslängder kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det väldigt viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.

I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor. Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.

Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.

Läsglasögon och böcker i bouppteckningarna

Postillor, biblar och diverse religiös litteratur fanns i mormors släktingars bokhyllor redan på 1700-talet

Anders_Nohrborg
Anders Nohrborg var präst i finska församlingen

”Till bondfolket tränger ingen annan skrift ännu, än psalmboken, katekesen och stundom bibeln: ganska väl att likväl de tränga dit” skrev prästen Carl Love Almqvist (f.1793 d.1866). I bouppteckningar på min mormors sida har jag blivit överraskad när jag upptäckt att anorna var läskunniga och ägde böcker redan på 1700-talet. Det var först under 1800-talet som böcker kom att bli mer vanliga i svenska hem i och med att bokutgivningen förbättrades. Många anfäder- och mödrar har ”bokhyllor med diverse böcker” antecknade i bouppteckningar, samt läsglasögon. Boktitlarna på de böcker som fanns i bokhyllorna antecknades inte – endast den teologisk litteraturen och där återfinns ofta, förutom bibeln, även bönböcker, postillor, krönikor, psalmböcker och böcker med titlarna ”Paradis lustgård”, ”Himmelska örtagårds sällskap” och ”Nohrborgs postilla”.

Min mormors morfars mormors farmor Christina f.1751 ägde, förutom ett par glasögon, även en bibel, en postilla, en krönika, två psalmböcker samt boken ”Paradis lustgård”.

Anders Nohrborg f.1725 i Norberg, Västmanland var präst i finska församlingen i Stockholm. Han var även hovpredikant. Nohrborgs postilla som också kallades ”den fallna människans salighetsordning” gavs ut 1771 och kom att bli populär. ”Paradis lustgård” skrevs av den tyske teologen och läkaren Johan Arndt f.1555 i Anhalt, Tyskland. Verket gavs ut första gången 1648. ”Himmelska örtagårds sällskap” skrevs av Johan Qvirsfeld f.1642 i Dresden, Tyskland. Qvirsfeld var kantor och ärkediakon i Tyskland under sin livstid.

Anfadern Nils Larsson avled 1796 och hade enligt bouppteckningen, förutom en bokhylla med ”diverse böcker”, även Anders Nohrborgs postilla samt en bok med en svårtydd titel.

Anfäder- och mödrar på min morfars sida tycks inte varit särskilt läskunniga under 1700-talet. På sin höjd hade man en psalmbok, eller en husbibel, men släkten på mormors sida tycks ha haft ett stort intresse för böcker och var läskunniga. Att de även var religiösa syns på valet av böcker. Många av mormors anfäder- och mödrar blev baptister i mitten av 1800-talet. Man samlades i varandras hem och turades om att läsa högt ur bibeln, så läskunnigheten var central inom denna gren av kristendomen.

Anmodern Ingrid avled 1822. Hon hade förutom en bibel även en psalmbok samt boken ”Himmelska örtagårds sällskap” av magister Johan Qvirsfeld.

 

Mormors släkting Johan Andersson tyckte om att läsa religiös litteratur

Du hittar bouppteckningar på Riksarkivet och Arkiv digital. Riksarkivets forskningstjänst är kostnadsfri. På arkiv digital krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis om man vill.

 

Källor: Egen forskning och ”Bokstävernas intåg” av Egil Johansson

Schult – en tysk smedssläkt

Gryts bruk i Svennevad, Örebro län i början av 1900-talet. Foto: Digitalarkivet

I mormor och morfars släktgrenar finns flera vallon- och tyska smedssläkter, de flesta ganska välkända. Men så finns där också några okända familjer i grenarna som jag inte hade hört talas om tidigare. Då blir det lite extra spännande att släktforska. 🙂


Invandrade från Tyskland på 1600-talet

Anfadern Hans Schult f.1580 inkom till Sverige från Tysk-romerska riket (Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation) och städslades som hammarsmed i Garpenberg, Dalarna tidigt 1600-tal. Det verkar som om familjen Schult själva gärna skrev sitt namn som Scholl men namnet förekommer i hammartingsprotokoll och kyrkböcker omväxlande som Scholl, Schult och Skult. Om hammarsmedernas tidiga led skriver Bertil IW Kjelldorff: ”De tidigaste företrädarna för hammarsmeder i Sverige med släktnamnen Scholl/Schult/Skult är svåra att placera. De kan tillhöra en och samma släkt eller ingå i olika släkter. Gemensamt för dem alla tycks dock vara att de invandrat från Tyskland”.

I sin text berättar Kjelldorff bland annat om hammarsmeden Hans Schult som var verksam i Garpenberg. Denne Hans hade i sin tur någon slags koppling till hammarsmeden ”mäster Hans” som var verksam i Billsbro hammar och Krämbol i Västra Vingåker under 1630- och 40-talen. En annan Schult som dyker upp i dokumenten från den tiden var ”mäster Heinrich Schulle, der Hammerschmidt, räckare” som var verksam i Torshälla och senare i Virå bruk, Björkvik i Södermanland. Männen i dokumenten är svåra att placera och Bertil Kjelldorff belyser i sin text att det är först med den tredje generationen hammarsmeder med detta namn som släktband med säkerhet kan skönjas.

Del av Svennevads socken. Pilen visar var Gryts bruk låg. Foto:Släkt och hävd 1999/LMV:s arkiv 1688



Hammarsmed Hans Heinrich Schult

Min anfader Hans Heinrich Schult föddes år 1580 i Tyskland och kom att bli hammarsmed i Garpenberg, Dalarna tidigt 1600-tal. Hans var gift med Maria Götriksdotter från Thüringen i Tyskland och paret fick tillsammans flera barn, bland andra Henrik f.1615 som blev hammarsmed i Virå bruk, Björkvik. Henrik Hansson Schult var gift med Margareta Herfesdotter och fick sonen Anders 1640 som blev hammarsmed liksom sin far och farfar.

Paret fick även sönerna Göran f.1611 och Herman f.1620

Anders Henriksson Schult


Mormors farfars farfars farfars morfar Anders Henriksson Schult f.1640 blev först mästersven hos Jacob Falleij vid Ramnäs och Färna bruk i Västmanland. Han gifte sig två gånger – första äktenskapet med Elisabeth Piersdotter som avled 1673 och sedan omgift med min anmoder Maria Johansdotter Cochois (Cosswa). Han fick sammanlagt tolv barn under sina båda äktenskap.

Barn i äktenskap 1 med Elisabeth Piersdotter:
Katarina f.1663
Anna f.1665
Johanna f.1669
Herman f.1670
Maria f.1671
Brita f.1673

Barn i äktenskap 2 med Maria Johansdotter Cochois:
Elisabet d.1700
Johan f.1675
Anders f.1678
Henrik f.1680
Herman f.1680
Maria f.1685
Herman f.1687


Anders Schult var en skicklig yrkesman och blev med tiden hammarsmedsmästare och ålderman. Under sin livstid var han verksam vid flera bruk, bland andra Eds, Folkströms och Gryts bruk. När familjens bostad plötsligt en dag brann upp, hamnade familjen i ekonomiska svårigheter och Anders blev svårt skuldsatt. Han hamnade i konflikt med flera brukspatroner och valde till slut att avsäga sig sitt uppdrag i Hällestads bergslag.

Gryts bruk i Svennevad. Foto: Digitalarkivet/Örebro läns museum


Mina rötter till släkten Schult finns här

Källor: Bertil IW Kjelldorff (Släkt och Hävd nr.2/1999), Ulf Berggren, Smedsskivan och egen forskning.


Avrättningsplatser och galgbackar

Över en halv miljon svenskar bor idag nära en avrättningsplats utan att veta om det. Statistikmyndigheten SCB avslöjar nu var alla dessa galgbackar finns!

Från norr till söder i vårt avlånga land finns de platser som en gång i tiden fungerade som offentliga avrättningsplatser. I städerna placerades avrättningsplatsen ofta på en höjd. I takt med att befolkningen växte flyttades den längre ut. I Stockholm flyttades den permanenta avrättningsplatsen till området där dagens Hammarbyhöjden nu ligger.

Avrättningsplatsen låg längst norrut. Foto: Helena Bure Wijk

I Västerås hamnade galgbacken så långt norrut man kunde komma. På Djäknegatan, på Kyrkbacken i Västerås hade bödeln – även kallad skarprättare och mästerman i äldre tid – sin bostad. ”Mästermansgården” i Västerås hyste stadens bödlar från 1500 ända fram till 1830-talet. Till bödelns arbetsuppgifter hörde att prygla och avrätta brottslingar enligt en speciell prislista. Det sägs att en avrättningsplats, ”galgen”, funnits norr om Brunnsgränd, på Kyrkbacken.

På landsbygden var dessa avrättningsplatser gärna placerade utefter en väg för att uppmärksamma förbipasserande på vad som hände. Många av dessa platser finns i dag i frilufts- och motionsområden och närmare 557 000 invånare i Sverige bor närmare än en kilometer till en gammal galgbacke, utan att känna till det. Tack vare SCB, som har inhämtat information från Riksantikvarieämbetets Fornsök, kan allmänheten nu använda en sökfunktion för att hitta närmaste galgbacke eller avrättningsplats.

Här kan du söka avrättningsplatser i Sverige.
SCB skriver om sin söktjänst: ”Klicka på länken till informationspanelen så kommer du till en interaktiv karta där du kan söka på platser och se antalet boende i närheten. Därifrån kan du också länka dig vidare till Riksantikvarieämbetet och läsa mer om platsen”.

Foto: Helena Bure Wijk

Fjällsjö-finnarna

Fjällsjö betraktades länge som en ödslig ”avkrok” långt upp i norr. Bygden fanns inte ens med på 1600-talets Ångermanland-karta. Där bosatte sig några av mina finska förfäder i början av 1600-talet. På den tiden tillhörde Jämtland Norge. Foto: Undertecknad i Fjällsjö på 1970-talet

Fjällsjö, en gång i tiden en ödslig avkrok i norr

Fjällsjö som idag tillhör Strömsund i Jämtland, var en gång i tiden en långsmal socken som sträckte sig ända fram till norska gränsen, mellan Lappland och Jämtland. Arkeologiska fynd visar att det redan under folkvandrings- och vikingatid fanns en svensk bosättning i nordvästra delen av området. Området kom senare att kallas Ångermanlands lappmark.

På besök i Tåsjön, Fjällsjö på 1970-talet

Området betraktades länge som en ödslig avkrok i norr och Fjällsjö-bygden finns inte ens med på 1600-talets kartor över Ångermanland. De få bönder som levde där under 15 – och 1600-talet hade en tuff tillvaro i det karga området. Ännu tuffare var det för de finska bönderna i Österbotten och östfinska Savolax på den tiden. Löfte om upp till sex års skattefrihet lockade många finska nybyggare till Norrland, Dalarna och Värmland. Till Fjällsjö kom flera finska nybyggarfamiljer i början av 1600-talet.

 

1280px-Storberg
Fjällsjö Foto: Boern

Finska nybyggare

De finska nybyggare som kom till Strömsunds-orterna Fjällsjö, Hoting, Rudsjö (Russjö), Rörström och Vängel bildade tidigt egna ”finnbyar”. I Rudsjö (Russjö) och Tåsjön bosatte sig även några av mina finska förfäder.

Till Rudsjö flyttade bland andra släkten Lauinen och till Tåsjö kom den finska släkten Hokkanen. De första generationernas ”Russjö-finnar” tycks inte ha varit så särskilt fridsamma eller laglydiga och de förekommer ofta i dåtida domböcker. Några av ”värstingarna” tycks ha varit Zackris Persson f. 1620 och hans bror, Peder, söner till Peder Smed. År 1638 stod Peder inför tinget: ”Hafver bitit ett stycke utur armen på Peder Larsson hemma uti hans egen gård”. Jag har inte hittat något släktskap med dessa ”gubar”, tack och lov 🙂 

Forskarna Patricia och Erica Forssen Alonso har gjort en intressant sammanställning av domting i området mellan åren 1629 -1788. Här hittar du den.

Ortsbefolkningen upprördes över den tjuvjakt och det tjuvfiske som ”lösfinnarna” ägnade sig åt. Lösfinnar/drevfinnar” kallades de finnar som saknade egen stadigvarande hemvist. Genom ett tillägg i lagen försökte drottning Kristina få bukt med problemet. Alla lösfinnar skulle lagföras och bli deporterade tillbaka till Finland, eller dömas till straffarbete.

Enligt historikern Fale Burman så var ”finmärska” en inhemsk beteckning på de finska avkomlingarnas ludenhet. Foto: Sommar i Tåsjö


När historikern Fale Burman besökte bygden i slutet av 1700-talet antecknade han följande:
”Tåsjön – färsk fisk, gott folk, finsk ögonfähl”.  Han beskriver hur de finska nybyggarna först hade byggt sina rökstugor och fähus (ladugårdar) när de kom till sitt nya hem. Familjerna bodde sedan i ladugården tillsammans med djuren tills man hade snickrat färdigt torpet. Om man ska tro Burman så var de finska ättlingarna hårigare än sina svenskättade grannar. I sin dagbok antecknade han nämligen: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

Några väderförutsägelser från Tåsjön enligt Burmans anteckningar i slutet av 17- och början av 1800-talet: ”Då laxöringar vaka och rök stiger upp ur skogen ifrån högden, blifver duskig (mulen) väderlek” och ”brun rand med ett sken under solen bådar storm”.

Fjällsjö-ättling 🙂

 

Läs gärna mer om Strömsund och dess historia i mitt tidigare inlägg.

Källor: Erik Modin ”Finnarna komma”, Patricia och Erica Forssen Alonso, Uno Persson, Fale Burmans dagbok, egen forskning.

Varje dag har varit den lyckligaste i mitt liv

 

Sandra Li. Foto: Björn Wijk

Det var inte alls så länge sedan som hon låg i min famn första gången en solig förmiddag i oktober. Jag betraktade det lilla barnet och fylldes av sådan lycka och tacksamhet. Det var första dagen på vår resa tillsammans och varje dag sedan dess, har varit den lyckligaste i mitt liv ❤ Klockan var 10.38 den soliga oktoberförmiddag 2003 när hon föddes, min älskade flicka. Härom veckan fyllde hon 18 år. När barnen blir vuxna inser man hur snabbt tiden flyger iväg 🙂 

Sandra och jag



Sandra

Bror Johan och Sandra i London

 

 

 

Tenhunen i Tunsjön

1024px-Skuleberget
Landskapet Ångermanland gränsar mot Medelpad, Jämtland, Lappland, Västerbotten samt Bottenhavet. Foto: Zejo

Familjer utan släktnamn

De skogsfinska familjer som bosatte sig i Ångermanland under 15- och 1600-talet är väldigt svåra att forska vidare på eftersom de förlorade sina finska släktnamn när de kom till området som nybyggare. Den första generationen antecknades endast med förnamn samt tillägget ”finne” i kyrkböckerna, vilket gör att många av oss med rötter i Ångermanland har släktträd med många ”Pål”, ”Henrik”, ”Eskil”, ”Grels” och ”Sjul”- ”finne”, utan efternamn. Därför är det extra roligt när man någon gång lyckas koppla de finska anfäderna- och mödrarna till deras ursprungliga finska släkter.

Farmors mormors farfars morfars mormors morfar hette Mikael Henriksson f.1622. Mikael var torpare på finntorpet Tunsjön i Dals socken, Ångermanland från år 1650. Han var gift två gånger, med min anmoder Märit (utan efternamn men troligtvis hette hon Henriksdotter) samt med Elin Eskilsdotter som var dotter till Eskil Göransson ”finne” och Karin Persdotter i Knäsjön, Ytterlännäs.

De gamla källorna berättar att Mikael år 1650 fick fastebrev på hus och jord efter ”Hinrik finne”, hans far. Efter några år hade Tunsjön utökats med 4½ seland och var då ”fullsuttet” hemman. Ett tjugotal år senare, år 1672 kunde Mikael visa att han även var bördig till ett halvt hemman i Holm, Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland, där hans far hade levt.

Tenhunen från Jorois, Savolax

Mikaels far var enligt källorna knekten och torparen Henrik Pålsson Tenhunen f. 1600 som först bodde i Grundtjärn, Anundsjö. Från 1646 var han skriven på finntorpet Tunsjön:”En finne på Torsåkersskogen vid Tunsjön detta år 1646”. Fadern gick bort år 1653. Henrik var gift med okänd hustru.

Mikaels farföräldrar var Pål Henriksson Tenhunen f. 1575 i Jorois, Savolax, d. 1651 i Grundtjärn, Anundsjö och Ella Pålsdotter f. i Grundtjärn. Ella var dotter till Pål Pålsson f. 1590 i Viksjö finnmark, Stigsjö, Ångermanland och Märeta Matsdotter f. 1590 i Stigsjö. Ellas farfar var Pål ”finne” f. ca 1555 i Finland, d. 1639 i Viksjö, finnmark i Stigsjö.
Pål Henriksson Tenhunen var son till Heikki Tenhunen f. 1545 i Savolax och okänd hustru.

Konflikter bland finska nybyggare

Finnarna var till en början välkomna och erbjöds flera års skattefrihet för att bebygga och odla den ångermanländska vildmarken där ingen bodde då, men med tiden växte missnöjet gentemot nybyggarfamiljerna. Finnarna ansågs bland annat vara okristliga och trollkunniga. Man höll sig gärna till gamla sedvänjor och sitt språk. Att man bodde långt från ”civilisationen”, på avlägsna platser i de djupa skogarna, fördröjde säkert assimilering.  Att skogsfinnarna som kom till Ångermanland även förlorade sina släktnamn kan också ha varit en orsak till konflikt. Släktnamnet visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade gällande jakt och fiske. Att man förlorade namnet kan möjligen varit en grund till konflikter mellan nybyggarfamiljerna. Redan tidigt 1600-tal visar domböckerna hur de finska nybyggarna råkade ”i luven” på varandra och mästrade, hotade och misshandlade varandra så svårt att vissa familjer tvingades begära skyddsbrev från kungen för att kunna bo kvar.

Två anfäder försökte skrämma bort varandra genom att använda trolldom. Att ”stämma” björn var en form av svart magi där man mentalt trodde sig kunna ta kontroll över björnen och få djuret att döda ovännens tamboskap. Det har berättats att de båda anfäderna med sin trolldomsförmåga fick den arma björnen att springa fram och tillbaka mellan gårdarna tills den var alldeles skinnflådd under tassarna.

Foto: Helena Bure Wijk

Våld och trolldom på fjället

Byn Forsed i Ytterlännäs beskrevs tidigt som en ”froste by upp på fjellet”. Det var finnar som upptog och envetet brukade marken trots att frosten ofta låg kvar långt efter midsommar och omintetgjorde skörd. Finnarna i Forsed var tidigt beryktade för trolldom då den finske vismannen Kristian finne mot betalning botade sjuka, hittade stulna saker och pekade ut tjuvar. Redan 1655 ställdes han inför tinget, anklagad för trolldom. Och ännu tidigare, år 1648 var han i fokus för ett misshandelsmål – mot sin mamma. Mikael Henriksson i Tunsjön vittnade då mot släktingarna i Forsed: ”Christier finne i Forsse hafver nästförledne annandag jul slagit sin moder med näven och dragit henne i håret och hans hustru slagit sin svärmoder i huvudet med ett vedträd så att blodet lopp ut därefter”.

Foto: Helena Bure Wijk

De beryktade 

När trolldomshysterin nådde Norrland och Ångermanland tjugo år senare, riktades blickarna först mot de familjer som redan var beryktade för trolldom och för att på olika sätt vara ”bråkiga” och okristliga. Ättlingarna till skogsfinnarna låg då väldigt illa till. Margareta Henriksdotter, mor till vismannen i Forsed (som blivit misshandlad av sin son) avrättades, liksom Mikael Henrikssons hustru Märit.

Margareta i Forsed beskrivs i rättegångsprotokollen som ”utgammal, mer än 80 åhr, går stödd på tvenne käppar”. Under förhöret vägrade Margareta att prata svenska och hon bröt därmed mot Svea rikes lag. Hon låtsades först inte förstå vad som sades, men när tre vittnen påstod att hon brukade sitta i Blåkulla och rensa grisfötter, då blev hon arg. Margareta tog sin större käpp och gick till attack mot dessa vittnen. Hon drog sedan upp en kniv ”för att them skadha”. När tre starka män skulle sätta henne i handklovar så bet hon dem i händerna. ”Finskan Margareta i Forsse” halshöggs och brändes på bål.

Under rannsakningen sa anmodern Märit till sitt försvar att hon ”ingen annan synd hade bedrivit än att hon en gång hade stulit en hare och låtit sig lägras av en ogift knekt” men förhören och tortyren fortsatte och när hon senare stod inför rätten, utvakad och svimfärdig stack man henne i händerna med nålar, eftersom man trodde att sovande ”häxors” själar kunde smita iväg till Blåkulla. Märit vaknade och sa: ”Tro inte att jag är i Blåkulla!”. Hon halshöggs och brändes på bål i juni 1675.

1024px-Utsikt_över_Solberg
Foto: Wikipedia

Källor: Björna och Trehörningsjö socknar, en bortglömd finnbygd? (Tord Eriksson, 2009), Skogsfinska släktnamn i Skandinavien (Bladh, Myrvold och Persson, 2009), Om finnar och lappar (Lars Ivar Hansen 2006), egen forskning.

Hjältanstorp – en gammal finnby i Östra finnmarken

Torps socken i Ångermanland ligger vid älven Ljungan och har flera höglänta skogsområden som når mer än 500 meter över havet. Där i den Östra finnmarken finns bland annat den gamla byn Hjältanstorp, dit delar av min släkt kom som nybyggare under 1600-talet. På den tiden hade en fjärdedel av befolkningen i Torps socken finskt ursprung.

Folkskoläraren och folklivsforskaren Levi Johansson forskade under sin livstid om folkminnen och gammal folktro i området. Att folktro och vidskepelse var högst levande i Hjältanstorp så sent som i början av 1900-talet, det kan man se i Johanssons anteckningar från den tiden.

Ljungan. Foto: Ankars

Om våren ville man gärna beskydda djuren innan de gick ut på vårbete och enligt folktron kunde detta beskydd uppnås genom föremål av järn och stål. De äldsta invånarna i Hjältanstorp hjälptes därför åt på vårkanten att samla ihop yxor, liar och andra föremål av stål som sedan placerades över och under dörren där djuren passerade. Man hjälptes även åt att korsa stålet över djuren och lät dem gå över eld på väg till betet. Allt detta i hopp om att de inte skulle skadas av trolldom och elaka människors tankar. Enligt Levi Johansson trodde Hjältanstorps-borna på fullt allvar att man kunde framkalla förälskelse genom att krafsa på den tilltänktas kläder med en grodfot.

Ett gammalt hus i Hjältanstorp


Massgrav på Frösön

Frösö hospital Foto: hembygd.se

Söder om Frösödal i Östersund öppnade man år 1910 ett sinnessjukhus med fler än 500 vårdplatser. Det var på den tiden då mentalsjukhusen poppade upp som svampar ur marken i Sverige, för att vårda och förvara de psykiskt sköra, helst i ensliga trakter, långt från familj och vänner. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner runt om i landet.

Frösön tog emot patienter från hela Norrland. Vintern 1915 anlände den första patienten till Frösö och inom kort var hospitalet fullbelagt med patienter från landets alla hörn. Patienterna anlände med speciella ”sinnessjuketransporter”, genom SJ:s försorg och patienterna var alla yngre än 70 år. Här fanns människor som ansågs leva i sus och dus på olika sätt – Arbetsvägran, vidskeplighet och omåttlighet fanns antecknat i patienternas journaler. 
Bland ”behandlingsmetoderna” ingick bland annat att försätta patienten i insulinchock och att framkalla epileptiska anfall. Dessa tillstånd åstadkoms genom injektioner och tortyrliknande behandlingar.

Sida upp och sida ned i dödboken för 1918 vittnar om att många patienter på Frösö mentalsjukhus avled i sviter av spanska sjukan.

När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i Jämtland, liksom i övriga världen 1918 så blev mentalsjukhuset i Frösö snabbt en smitthärd som skördade många dödsoffer. Jämtland och Östersund drabbades hårt av pandemin. Av stadens 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen, mer än hälften var patienter på Frösön. Under pandemier med luftburna virus är social distansering och skyddsutrustning A och O, men människorna som levde på mentalsjukhuset hade ingen möjlighet att skydda sig. Dödboken för år 1918 vittnar om att många patienter avled i sviter av spanska sjukan –”morbus hispanicus” och medföljande lunginflammation.

Influenza morbus hispanicus och lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken på Frösö sinnesjukhus 1918.

Endast ett fåtal patienter begravdes på sin hemort. Majoriteten begravdes anonymt i en massgrav på Frösö västra kyrkogård som nyligen har påträffats tack vare historiker Joel Nordkvist. Enligt Nordkvists forskning kom smittan till sjukhuset via kvinnornas avdelning och inom några månader hade 58 patienter avlidit. I dödboken för Frösön 1918 kan man se att 31-åriga patienten Agda Maria Andersson från Umeå blev pandemins första offer. Hon avled 12 september 1918 och några veckor senare hade åtta kvinnliga patienter dött av spanska sjukan. Smittan spred sig sedan vidare mellan avdelningarna.

Agda Maria Andersson från Umeå avled 12 september 1918 och blev pandemins första offer på Frösön.

Anledningen till att man valde att begrava så många människor i en anonym massgrav hade förmodligen sanitära orsaker men visar även hur somliga människor inte ansågs ha samma värde som andra.

I ett tidigare inlägg berättade jag om Juliette som sändes till Sankt Lars mentalsjukhus i Lund, Skåne som 20-åring.  Till en början begravdes Sankt Lars avlidna patienter på stadens kyrkogårdar, men invånarna protesterade mot att ”sinnessjuka” gravlades på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för de tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

De fasansfulla Vipeholmsexperimenten är ett annat, väldigt mörkt kapitel i Sveriges historia. Här kan du läsa mer.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Hindrik finne i Halvarsbenning

 

Norbergsån
Foto: Arkland

Bergslagen har sedan medeltiden haft en omfattande verksamhet inom koppar- och järnhantering och vi som har våra anor där kommer förr eller senare att hitta bergsmän i släkten. Släktforskaren Britt-Marie Sohlström och hennes far Arne Sohlström har gjort ett omfattande och väldigt intressant forskningsarbete om bergsmansbyn Halvarsbenning i Norberg, Västmanland och om de människor som har levt där genom tiderna. På 1630-talet dök anfadern Hindrik ”finne” upp i Norberg och Halvarsbenning men det mesta om gamle Hindrik är fortfarande okänt.

Självständiga bönder som ägde skog och mark

Bergsmän kallades de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk.  Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes. Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet.

Djupa rötter i Halvarsbenning

Arne Sohlberg och hans dotter Britt-Marie har djupa släktrötter i Halvarsbenning och har ägnat många år till att forska i de gamla källorna. Halvarsbenning hade, som många andra byar i Bergslagen, hytta eller hammare redan under 1500-talet. Från att ha varit ett livligt litet hyttsamhälle under 1700-talet genomgick Halvarsbenning en utveckling liknande de flesta andra byar i Bergslagen. Från början fanns där endast två gårdar med ett tiotal innevånare och under 1700-talet hade byn förvandlats till ett ganska livligt litet hyttsamhälle, för att därefter åter bli en avfolkad plats med endast några få sommartorpare och en enda bofast familj, berättar Arne Sohlberg i sin text om Halvarsbenning.

Gammal bergsmansgård som finns på Vallby friluftsmuseum i Västerås Foto: Helena Bure Wijk



Hindrik ”finne”

Arnes, Britt-Maries och även min gamla anfader – Hindrik ”finne” dyker upp i gamla dokument i Norberg på 1630-talet. Det är fortfarande okänt varifrån i Finland Hindrik kom och hans släktnamn är ännu okänt men han beräknas vara född ca år 1495. Det mesta om Hindrik ”finne” och hans hustru, Kirstin Andersdotter, är fortfarande höljt i dunkel men man vet att Kirstin hade två systrar – Sicilia och Elin, som också bodde i trakten. Hindrik och Kirstins söner Anders och Michel Hindrisson stannade kvar i Norberg.

Sonen Michels dotter Malin gifte sig sedermera med bergsmannen Holsten Persson i Halvarsbenning. Malin och Holsten bosatte sig i Rosendal som ligger vid åmynningen där Flohammarsån (Hedströmmen) utgår från Nedre Vättern (Storsjön).

De gamla dokumenten berättar: ”År 1610 Kom Päder Holstensson i Halvarsbenning och talade till Päder Andersson i Rosendal om en half part i ett änge i Rosendal förebärandes att hans moder fader Mickel Hendriksson kom det halva änge till, därtill sade Päder att han samma äng både ärft och köpt hade, först ärvde han efter sin fader Anders Hindriksson sedan af (något verkar saknas) i Pädersbo så avsades att efter nu så länge o…. ståt hade gav den med och i ….. förente de sig emellan här för rätten, så att Päder Holstensson gav Päder Andersson 900 och skall nu behålla samma halva äng”. (Källa: Britt-Marie Sohlström/ Ting i Norberg 1610 (Renoverad dombok) Svea hovrätt Kopparbergs län EXIe:2720 sid 422)


Vet du mer om gamle Hindrik och släkten i Halvarsbenning? Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com



Vill du läsa mer om bergsmännen i Norberg kan jag varmt rekommendera bloggen Bergsmän i Gamla Norbergs bergslag – ett pågående projekt






Källor: Arne & Britt Marie Sohlströms forskning, egen släktforskning

Ryttartorpet

Johan Eriksson Bure föddes år 1790 på gården Burvik i Knutby, Uppland. Han var min morfars mormors farfar. Förr i tiden var det den äldste sonen som fick ta över släktgården och Burvik togs därför över av brodern Anders som var äldst. Johan fick skaffa försörjning på annat håll. Han valde att bli ryttare och dragon. Vid anställningens början år 1813, fick han ryttarnamnet Bure. Dragoner var infanterisoldater som förflyttade sig med häst, men som stred till fots.

Svenska_dragonuniformer,_Nordisk_familjebok
Svenska dragoner från sent 1600- till 1900-talet. Bild: Nordisk familjebok 1907

Ryttarnamn
Soldaternas namn hade ofta anknytning till det geografiska område där man verkade, men namnen kunde också anspela på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen ”Stark”, ”Munter” och ”Glad” gör. Johan Bure fick ett ryttarnamn som var kopplat till gården Burvik och till det rusteri där han var anställd. Burvik hette ursprungligen Yla, men fick sitt nuvarande namn på 1600-talet när Jonas Bure från Skellefteå köpte gården.

Ryttartorpet Svanbol är ett så kallat dubbeltorp som hyste två dragonfamiljer. Torpet byggdes någon gång på 1600-talet. Foto: Helena Bure Wijk

Ingen dans på rosor
Johan gifte sig med soldatdottern Ulrica Stark och paret flyttade in i dragontorpet Svanbol i Knutby. Det var svåra tider och livet som soldat och soldathustru var ingen dans på rosor.  Paret fick många barn tillsammans men endast några få nådde vuxen ålder. Johan var anställd som dragon och ryttare vid Livregementets dragoner under de kommande 31 åren och han slutade sitt yrkesliv med betyget ”tjänt berömligt”. Han avled i Knutby 1858: ”Askedade dragonen och Häradstjänaren Jan Bure 68 år, 3 månader och 3 dagar”.

Efterträdare med samma namn
Torpet Svanbol kom därefter att hysa andra dragoner, som fick samma efternamn som föregångaren. Huset, som var i mycket dåligt skick genomgick flera renoveringar under senare delen av 1800-talet. Det var bland annat hål i väggar och spisen var otät med ohälsosam rök i bostaden som resultat. Dessutom var fähuset fallfärdigt. I slutet av 1800-talet fick torpet, som tidigare hade varit naturfärgat, sin nuvarande röda färg.

Foto: Privat

Ett vackert torp med historia
För några år sedan fick jag kontakt med tropets nuvarande ägare. Familjen har lagt ner hundratals arbetstimmar på varsam renovering för att återställa det gamla torpet till ursprungligt skick. Att torpet var väldigt ohälsosamt kallt och dragigt när Johan och Ulrica bodde där, det framgår av Krigsarkivets handlingar då man genomförde besiktningar. De nuvarande ägarna har hittat människohår som har använts för att täta de dragiga fönstren. Kanske försökte Ulrica förtvivlat att täta fönstren med sitt hår, för att barnen skulle överleva? Men endast fyra av de elva barnen överlevde till vuxen ålder.

De nuvarande ägarna har även hittat vitlöksplantor intill torpet. Vitlök har använts sedan tusentals år tillbaka för att bota förkylningssjukdomar och har även använts som beskydd,  för att hålla onda krafter borta.

Det gamla torpet vårdas idag ömt av nuvarande ägaren. Foto: Privat

 

 

Lillån och udden

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås hade förr i tiden två vattendrag som rann genom stadens kärna – Svartån och Lillån. Lillån rann där dagens Munkgatan nu ligger och hade sitt flöde via Kopparbergsvägen och Karlsgatan med utlopp vid Lantmännens silo i östra hamnen, vid Verksgatan. Via den skrangliga Hospitalsbron kunde man vandra från centrala Västerås till Munkholmen där dagens stadshus nu finns. Förr i tiden låg ett kloster på denna plats.

Lillån i Västerås. Foto: Johan Ludvig Nordmark

Karta från 1784

Lillån var en å som ställde till med stora bekymmer i staden och till slut bestämde man sig för att helt enkelt gräva ned den. Ån hade redan tidigt en benägenhet att torka ut. På 1770-talet anlade man en dammarm för att förhindra uttorkning, men det hjälpte inte. I början av 1800-talet muddrades både hamn och Svartå. Lillåns vattenflöde blev därmed säkrat en tid, men på 1860-talet var ån så förorenad och igenslammad på grund av de många garverier och fabriker som fanns längs norra stranden. Man beslutade sig för att fylla igen vattendraget helt. När uppförandet av Turbinhuset påbörjades på 1890-talet revs dammbyggnaden och man började arbetet med att fylla igen Lillån. Dess vatten leddes från och med då till Svartån via cementrör, till gjutjärnsrör vid åns mynning. År 2008 stängdes Lillåns vattenflöde av definitivt då man placerade 5 m3 betong i schaktet för den kulverterade ån.

Lillåudden Foto: Helena Bure Wijk

Lillåudden i Västerås hamn, där jag bor, är en liten konstgjord ”ö” byggd av schaktmassor från den tid då man rev många historiska byggnader i Västerås. Lillåudden var länge en mindre trevlig boplats för människor men sedan början av 2000-talet har området bebyggts med sjönära och exklusiva bostadshus som lockat många att bosätta sig här.

Foto: Helena Bure Wijk

En öppningsbar bro som är byggd på sex stålrörspålar med en längd av 35 meter i tre par, leder från ”fastlandet” i östra hamnen ut till Lillåudden. Vi som bor här, bor i hus som är stadigt förankrade med pålar som fäster djupt ned i de schaktmassor som en gång var Västerås forna bebyggelse.

Lillån är nu ett minne blott men när man bor här ute på ”udden” kan man om vintrarna se hur sjöfåglar samlas vid den forna åns utlopp, vid den stora silon där vattnet håller en högre temperatur.

 

 

 

 

Man kastade plötsligt både smittskydd och försiktighetsprincipen överbord

I Sverige värnar man om liv och hälsa så mycket att ingen person under 18 år kan köpa tobak i butikerna och ingen vuxen människa kan köpa alkoholhaltiga drycker på vissa veckodagar och efter vissa klockslag. Folkhälsan är så viktig i vårt land och för att skydda alkoholisterna och deras anhöriga får ingen köpa alkoholhaltiga drycker på Systembolaget efter klockan tre på lördagen. Alla människor är lika mycket värda.

För att skydda människors liv och hälsa måste man till exempel ha flytväst när man åker båt och säkerhetsbälte under bilfärd. Utgångspunkten för Trafikverkets ”nollvision” är det etiska ställningstagandet att ”ingen enda människa ska dödas eller skadas allvarligt i trafiken”.

Jag har därför alltid trott att man värnar om varje människoliv. När pandemin kom var jag säker på att man skulle följa försiktighetsprincipen i vårt land – åtminstone smittskyddslagen, men man kastade både smittskydd och försiktighetsprincipen överbord. Redan i juni 2020 sa WHO att coronaviruset är en luftburen smitta och rekommenderade alla att bära munskydd i kontakt med många människor i slutna utrymmen. För de som är 60+ eller har underliggande sjukdomar rekommenderades en mer skyddande andningsmask, N95 (FFP2). I vårt land vill man fortfarande definiera smittan som ”droppsmitta” och rekommenderar inte munskydd/andningsskydd till befolkningen.

När ett samhällsfarligt virus började att spridas i Sverige förväntade jag mig att få korrekt information så att jag skulle kunna skydda mig själv och mina nära och kära på bästa sätt men, tyvärr..

Foto: Helena Bure Wijk

Liitiäinen i Gravberget, Våler

Farfars morfar var en norsk gutt med finska rötter

 

Min farfars morfar Torsten föddes i Åsnes, Norge på 1800-talet. I hans släktgrenar finns många östfinska nybyggare som en gång kom att bosätta sig på finnskogen i Norge och i Sverige. Tack vare verktyget ThruLines på Ancestry har jag nu, efter många års forskande, lyckats reda ut mina skogsfinska släktgrenar i Norge.

ThruLines

ThruLines är ett verktyg som följer med då man väljer att göra DNA-test hos Ancestry. När man gör ett DNA-test hos företaget kan man ladda upp ett släktträd på sin sida (eller skriva in det man känner till om sin släkt). Det är helt frivilligt om man vill publicera sitt träd, men ThruLines kan vara en fin hjälp på vägen. Jag har bland annat kunnat verifiera pappersforskningen kring mina skogsfinska släktgrenar i Norge. Jag har även hittat en anfader på mormors sida som jag grubblat över i många år. Släktträdet, som bör omfatta åtminstone 3-4 generationer ”matchas” sedan med andra användares träd och man får förslag om hur man är släkt med sina DNA-matcher.

Ancestry ThruLines ger förslag om hur man är släkt med sina DNA-matcher.

Liitiäinen i Gravberget, Våler

Farfars morfar Torsten föddes i Åsnes, Norge 1848. Hans mormor, Oleana Andersdotter tillhörde släkten Liitiäinen som bodde i Gravberget, i Våler finnskog, Norge i flera hundra år. Släkten Liitiäinen kom till Hedmark via svenska Gästrikland i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget i Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget. Enligt forskaren och författaren Bjarne Persson var släkten Liitiäinen (som också kallades Lyytikäinen) talrik i Suomenniemi- och Pellosniemi, söder om staden Mikkeli. Släkten bodde där bland annat på gården Lyytikäinen talo, som finns kvar där än idag och som ett gårdsmuseum.

Landskap från Savolax av Berndt Lindholm f.1841 d.1914


Den äldste kände Liitiäinen i min egen släkt var Jacob som föddes ca 1550 i Suonenjoki i norra Savolax. Hans son Morten föddes i Savolax, på gården Liitila år 1590 och det var när han bestämde sig för att emigrera som släkten etablerade sig i Norge. Släktnamnet Liitiäinen kommer enligt flera forskare av gårdsnamnet Liitila. Morten gifte sig med Berte Larsdatter Hakkarainen f.1605 i Aspberget, Dalby, Värmland och paret fick tillsammans flera barn, bland annat min anfader Jakob Mårtensson Liitiäinen f.1636 i Järbo (Ovansjö), Gävleborg. Jakob gifte sig med Marit Eriksdotter Karttuinen f.1646 i Fryksdalen, Värmland och år 1666 föddes i Gravberget sonen Morten. Morten och hans hustru Brita fick sonen Henrik 1694 i Gravberget, som gifte sig med Kari f.1706. Tillsammans fick paret sonen Henrik 1739, som i sin tur fick sonen Anders f.1753. Anders Hendriksen Liitiäinen blev pappa till farfars morfars mormor Oleana år 1896. När hon föddes hade familjen Liitiäinen bott i Gravberget i 130 år.

Jag har skrivit mer om Gravberget i ett tidigare inlägg som du kan läsa här.

Ett gammalt finnetorp i Hedmark, Norge Foto: Helena BW

Fjorton generationer

Jacob Liitiäinen f.ca1550 – Beret Persdotter f.1572
Mårten Jacobsson Liitiäinen f.1590 – Berte Larsdatter Hakkarainen f.1605
Jacob Mårtensson Liitiäinen f.1636  – Marit Eriksdotter Karttuinen f.1646
Morten Jacobsen Liitiäinen f.1666 – Berte Pedersdatter Purainen f.1672
Henrik Mortensen Liitiäinen f.1703 – Kari Mathisdatter f.1706
Henrik Henriksen Liitiäinen f.1739 – NN
Anders Henriksen Liitiäinen f.1753 – Maren Pedersdatter
Oleana Andersdatter Liitiäinen f.1786 
Anne Tørrisdatter f.1812 
Torsten Enersen Kornberg f.1848 
Anna Mathilda Kornberg f.1886
Johan Gustaf Sjölin f.1915
Björn Wijk f.1936
Helena Bure Wijk f.1967









Källor: Ancestry ThruLines, Bjarne Persson ”Livet i Finnskogarna: Mina skogsfinska anor, nybyggarna i Nordvärmlands och Hedmarkens Finnskogar” och egen forskning.

Ättestupan

Ättestupa enligt Suecia Antiqua et hodierna år 1693

Ättestupan är omnämnd i den isländska Gautreks saga (Götrikssagan) som nedtecknades på 1300-talet. I berättelsen får kung Göte, som var regent över Götaland, information om en brant berghäll där de gamla fick avsluta sina liv. Berget var så högt och brant att ingen levande varelse som for utför berget fick behålla sitt liv. Uttrycket ättestupan förklaras i sagan: ”Den kallas ättestupan därför att vi där minskar vår släkt. Vi dödar våra föräldrar så att de utan sjukdom kan fara till Oden och vi slipper ha någon tyngd eller besvär med dem”.

Muntliga berättelser och skrönor 

Om ättestupor verkligen har existerat kan inte beläggas då de helt saknas trovärdiga källor och bevis, men även om bevis på ättestupans existens saknas och myten har avfärdats så har föreställningar om hur de äldre behandlades illa -särskilt inom vissa folkgrupper – levt kvar genom tiderna. I norrländska gamla hörsägner var det framför allt samer, finnar, romer och resande som behandlade sina äldre brutalt och hänsynslöst. När föräldrarna hade uppnått en ålder av 60 år och inte längre orkade föra den nomadiserade tillvaron med sin familj, så avlivades de, enligt de muntliga berättelser som florerat genom tiderna. Historikern Johan Nordlander sammanställde dessa muntliga berättelser och beskrev en av dem 1889: ”Ett sådant tattarsällskap af elfva hjon kom en gång till Rätan, körandes med två hästar. Bland männen var en gammal gubbe, som var mycket sorgsen och dumpen och aldrig sade ett ord. Af hans sorgbundna väsen drog bygdfolket den slutsatsen, att han var dömd till döden”.

Kallbad, renskjuts eller kör-åti-tall

Nordlander sammanställer i ”Hvarjehanda anteckningar 1889” några av de föreställningar som länge levde kvar i södra Norrland vad gäller samer/finnar och deras behandling av de äldre. Samma berättelse florerade i flera olika former men skrönans kärna är att när anhöriga hade nått en hög ålder eller på annat sätt blivit en börda för sin familj så fick personen välja mellan tre olika dödssätt – kallbad, renskjuts eller tjör-åti-tall. Det första alternativet handlade om att den gamle dränktes i en sjö eller isvak. Vid renskjuts spändes en släde eller akkja efter en otämjd ren som släpptes lös i skogen, varpå döden inträffade då släden våldsamt slog i de många träden. Dödssättet tjör-åti-tall avsåg en sista färd, fastspänd i en kälke, utför ett högt berg kantad av stockar och stenar. På vissa håll kunde de gamla även välja att avsluta sitt liv genom att fara nedför ett högt berg på skidor.

I Edsele, Ångermanland, berättades att en ”fin herre” en dag kom åkande förbi en frusen sjö där han upptäckte en hopknuten säck. Någonting rörde sig i säcken och när han närmade sig kunde han höra en människa som läste en bön. I säcken låg en gammal ”lappkärring” som berättade att hon skulle fara till sin himmelske fader den dagen. När mannen frågade om hon inte ville leva längre svarade hon att hon väldigt gärna ville leva, om hon blott finge. ”Men jag är blind och kan ej gå. Inte orka de heller draga mig. Och nu vill jag hellre ha kallbad än renskjuts” blev hennes svar.

Enligt berättelsen hade hennes son lämnat henne i säcken för att gå till byn och låna en yxa för att hugga upp en vak då sjön hade frusit på. Den vänlige mannen som hittade damen tog henne med hem till sin familj där hon fick ett gott liv under sina sista levnadsår.

Foto: Nordiska museet

Fattighjon och människor på undantag

I de gamla skrönorna om ättestupan och den grymma behandlingen av äldre och sköra ville man gärna lyfta fram hedniska vikingar liksom ”okristliga” finnar, samer och romer, men faktum är att de äldre inte har haft någon hög status i det svenska samhället. I ett samhälle där arbete, att kunna bidra till försörjningen, stod i fokus hade varken barn eller gamla någon högre rang förr i tiden. Principen ”den som inte arbetar skall heller inte äta” har länge varit rådande i vårt land.

Fram till 1800-talet var det många äldre av bondesläkt som inhystes i en liten del av huset och sattes på ”undantag” när barnen tog över gården. Genom ett kontrakt fick de lov att bo kvar hos barnen och fick mat för dagen. De som saknade någon som försörjde dem hamnade på fattigstugan och slutade sina strävsamma liv som fattighjon. I fattigstugorna levde samhällets utstötta grupper – de sinnessjuka, de sinnesslöa och de äldre i stor fattigdom och smuts. Det var först år 1918 som fattigstugorna bytte namn till ålderdomshem, men även om man bytte namn dröjde det innan någon förändring till det bättre skedde innanför institutionernas väggar.

På sin hemsida belyser Nordiska museet vår kluvna syn på åldrandet, där de icke produktiva individerna genom tiderna har föraktats, samtidigt som friska människor med hög ålder och stor erfarenhet har respekterats och vördats.

Målning av Carl Larsson 1886

Fästekvinna

I äldre tider kallades en mans fästmö ofta för ”fästeqvinna” i kyrkböckerna. En fästekvinna var en kvinna som blivit lagligen trolovad och därmed bunden och ”fäst” vid sin tilltänkta make och bara bröllopet återstod nu för att knyta ”hymens band” ordentligt. Föreställningen om ”hymens band” har sina rötter i den romerska mytologin där Hymenaios/Hymen, äktenskapet gud, illustrerades av en ung man som bar en fackla. Hymen har även varit synonymt med kvinnans ”mödomshinna” genom tiderna.

Hymenaios_Terme_di_Nettuno_Ostia_Antica_2006-09-08
Hymen, äktenskapets gud var en ung man med en fackla i den romerska mytologin

Kyrktagning

Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen.

För de ogifta mödrarna som inte var ”fästeqvinnor” var det andra regler som gällde. Dessa kvinnor ”skriftades” istället för att kyrktagas och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En kvinna som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de ogifta mödrar som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs”.

Min morfars mormor födde flera barn utom äktenskap men blev inte kyrktagen. Noteringen ”ej abs” i församlingsböckerna följde henne livet ut.

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande. Barn som föddes i ett sådant förhållande kallades trolovningsbarn. Läs gärna mer om det i ett tidigare inlägg som du hittar genom att klicka här.

 

 

Familjen Kornberg i Glissjöberg, Sveg

Glissjöberg, Västbyn nr 4 Foto: Privat

Våren 1878 lämnade min farfars morfar, Torsten Kornberg, Åsnes i Hedmark, Norge och begav sig till Glissjöberg i Sveg, Härjedalen. Han var då i 30-årsåldern och arbetade som sten- och vägarbetare. Torsten, som egentligen hade efternamnet Enersen efter sin far, tog namnet Kornberg efter Kornstadsberget, den ort han bodde på i Norge

Farfars morfar Torsten Enarsen Kornberg f. 1848 i Åsnes, Norge Foto: Privat

 

 

 

 

 

 

 

I Sveg träffade Torsten Sigrid Jonsdotter som kom från Glissjöberg och paret fick tillsammans barnen Emma Olivia f. 1879, Erik f. 1881, Johan August f. 1884, Anna Matilda f. 1886, Signe f. 1889, Sven Emanuel f. 1893 och Torsten Georg Mattias f. 1897. I församlingsböckerna är Torsten med familj antecknade som ”norska undersåtar”.

Sigrid Jonsdotter f. 1853 i Glissjöberg, Sveg Foto: Privat

År 1888 fick Torsten möjlighet att köpa en bit inrösningsjord i Glissjöberg. Man rustade en befintlig lada och använde den till boningshus, men  byggde senare ett nytt hus i närheten. (se bild överst i inlägget)

Torsten Kornberg med barn och barnbarn Foto: Privat

Jag har ”nystat” länge i släktens historia men har tyvärr inte lyckats kartlägga alla personer. Det jag vet om Sigrids och Torstens barn är följande:

Dottern Emma Olivia f. 1879 gifte sig med Per Erik Käck f. 1858 i Ljusdal. Paret fick fem barn tillsammans: Johan Einar f. 1898, Torsten Emanuel f. 1901, Signe Kristina f. 1904, Anna Margareta f. 1907 och Olof Arvid f. 1910 (d.1911). Alla barn är födda i Glissjöberg, Sveg. Familjen utvandrade till USA 1911.

Sonen Johan August Kornberg f. 1884 i Glissjöberg, Sveg utvandrade också till USA.  Gifte han sig där? Fick han barn?

Sonen Sven Emanuel Kornberg f. 1893 i Glissjöberg, Sveg gifte sig med Emma Kristina Holmin f. 1891 i Vemdalen. Paret fick bland andra dotter Irma.

Dottern Anna Matilda Kornberg f.1886 i Glissjöberg, Sveg (min farfars mamma) fick fem barn: Torsten Sigurd Leander f. 1911 i Glissjöberg, Sveg. Han föddes utom äktenskap men fadern uppgavs vara bokhållaren Johannes Teofil Pettersson f. 1879 på  i Stockholm. (Torsten Sigurd Leander bodde senare hos sin far, så de verkar ha haft en bra kontakt), Johan Gustaf f. 1915 i Glissjöberg, Sveg (min farfar). Anna Matilda gifte sig med skogsarbetaren Arvid Harald Svante Sjölin f. 1881 i Alsens församling och paret fick tillsammans barnen Arvid Harald Sjölin f. 1920 och Asta Sjölin i Glissjöberg, Sveg.

Farfars mamma Anna Matilda Foto: Privat

Vet du mer om släkten?
Hör gärna av dig till mig: forskningwijk(at)gmail.com

Någonstans finns en gemensam anfader

Foto: Helena Bure Wijk

DNA-släktforskning är så roligt och spännande. Och ibland väldigt frustrerande. Hur i hela friden är man släkt med alla dessa tusentals personer som dyker upp som DNA-matchningar? Det vet man sällan till en början, men en sak kan man vara säker på och det är att det någonstans bakåt i tiden finns gemensamma anfäder som man delar med DNA-matcherna. Sedan jag började att forska lite mer på ”snedden” har jag lyckats lösa många släktgåtor.

När man gör ett DNA-test genom något av de företag som erbjuder denna tjänst, exempelvis Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage så får man inloggningsuppgifter till en privat sida där DNA-resultat, DNA-matcher, etnicitetsuppskattning med mer kommer att visas när resultatet är färdigt. När DNA-resultatet väl kommer får man många DNA-matchningar. DNA-matcher är nu levande släktingar som också har låtit DNA-testa sig. De släktingar som man delar mest DNA med, kommer att listas högst upp på sidan. Det är nu det riktigt spännande detektivarbetet kan börja!

Hur i hela friden är man släkt med alla dessa personer? Det vet man sällan till en början, men en sak kan man vara säker på och det är att det någonstans bakåt i tiden finns gemensamma anfäder som man delar med DNA-matcherna. Nu gäller det bara att hitta dem…vilket ofta visar sig vara lättare sagt än gjort. DNA-släktforskning är ett riktigt spännande detektivarbete.

DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som vi är närmast släkt med har de högsta siffrorna och hamnar högst upp i listan över DNA-släktingar. Ett råd är att börja med att utforska dessa närmaste DNA-släktingar och sedan gå vidare med släktingar på längre avstånd allt eftersom. Om du eller din DNA-släkting har en grundlig släktforskning så är det möjligt att hitta släktskapet många generationer tillbaka.

Foto: Helena Bure WIjk

Ett släktträd är värdefullt

Att ha en ”pappersforskning” är guld värt när det gäller att hitta gemensamma anfäder. Med en bra grund att stå på kan det vara möjligt att hitta släktskapet även om den gemensamme anfadern finns så långt tillbaka som tio, elva generationer bakåt i tiden.

Hos samtliga företag som erbjuder DNA-tester har användare möjlighet att lägga in sina släktträd men det är långt ifrån alla som gör det. Man kanske inte känner till sin släkt eller har kanske gjort ett DNA-test i annat syfte än för släktforskning. När man får nya DNA-matchningar blir man väldigt glad och vill förstås gärna få veta hur man är släkt, men det är inte sällan man möts av en alldeles tom sida, i stället för ett släktträd. Ett litet släktträd, åtminstone några generationer tillbaka och gärna med ortsnamnen antecknade, kan underlätta enormt och öka möjligheterna att hitta den gemensamme anfadern. Om DNA-matchen inte har lagt in något släktträd så kan man skicka mejl med sina funderingar. Kontaktuppgifter brukar finnas intill personens namn. Eller så kan man på egen hand ”bygga” ett släktträd för DNA-matchen och på så sätt hitta släktskapet. Det brukar jag göra.

Hitta släktskapet genom att göra släktträd

Google kan vara en bra start när man söker information om sina nyfunna DNA-släktingar. Här får man ofta veta var personen bor och bostadsorten kan vara en värdefull ”vink” när det gäller att se om släktskapet är på fars- eller morssidan.

Alla kyrkböcker är numera gratis att söka i via Riksarkivet. När det handlar om att hitta människor som lever nu är Arkiv digital och dess register Sveriges befolkning t o m 1985 en riktig guldgruva. Arkiv digital erbjuder flera olika abonnemangsformer och jag brukar abonnera en månad i taget, då och då, för att bygga släktträd. Genom register och kyrkböcker är det enkelt att skapa släktträd för DNA-matcher som man kan jämföra med det egna trädet.

När man söker efter den gemensamme anfadern är det viktigt att anteckna alla barn i släktträdet eftersom en DNA-match kan härstamma från en bror eller syster som är ättling till den gemensamme anfadern.

Jag har okända fäder i mitt släktträd så jag gör numera släktträd även för de DNA-matcher som jag inte alls hittar någon ”koppling” till. Jag har nu många helt okända släktträd i min dator då både min morfars pappa och hans mammas pappa är ”okända”, men genom att bygga släktträd så börjar jag kunna se ”röda trådar” vad gäller födelseorter och namn. Det är tidsödande men kan visa sig vara värdefullt i framtiden.

Släkt på ”snedden”

Jag gjorde mitt första DNA-test 2016 och genom åren har jag fått tusentals nya DNA-kusiner som jag ännu inte har lyckats hitta släktskapet till. Men jag har hittat den ”gemensamme nämnaren” för ganska många DNA-matcher på senare tid. Ofta har det visat sig att vi är släkt lite på ”snedden” och det var först när jag började forska på mina anors syskon som jag lyckades hitta släktskapet. Ett bra tips är därför att anteckna alla barn och syskon. DNA-matchen kan härstamma från en bror eller syster som är ättling till den gemensamme anfadern.

Min mormor föddes 1903 i Norrköping. Hon hade många syskon och tack vare DNA-testet har mamma och jag fått kontakt med flera av deras ättlingar. Mammas DNA-matcher som hon delar mellan 230 – 280 cM med visade sig vara hennes mammas systers barnbarn och tack vare DNA-testet fick vi även lära känna mormors brors sonson som delar 281 cM med mamma.
Genom DNA-testet har jag även fått kontakt med ättlingar till min farmors mammas syskon och det känns så fint. Att forska lite på ”snedden” kan vara en bra idé när man vill hitta släktskapet.






Självhypnos och mental träning genom tiderna

Foto: Gerd Altmann

Lars-Eric Uneståhls mentala träningsmetod används inom många områden, som idrott, skola, arbetsliv samt inom hälso- och sjukvård. Integrerad mental träning, som också kallas den svenska modellen är en systematisk långsiktig och beprövad träning av tankar, bilder, attityder och känslor med målet att fungera bättre och må bättre inom alla livets områden. Genom att förändra våra attityder kan vi låta våra känslor och tankar arbeta för oss i stället för, som ofta sker, emot oss.

Hypnos har genom tusentals år använts som ett hjälpmedel för olika fysiska och psykiska besvär. Även om själva begreppet hypnos är mycket yngre och uppstod för cirka hundra år sedan så har hypnotiska metoder praktiserats mycket, mycket längre, bland annat av orakel, yogis, medicinmän och religiösa ledare runt om i världen.

James Braid f.1795 d.1860

Den moderna hypnosens grundare var den skotske läkaren James Braid (1795-1860). Det var också han som gav tillståndet namnet ”hypnos”. Ordet kommer från grekiskans hypne, som betyder sömn. Men man sover inte när man befinner sig i hypnos och man är inte alls bortkopplad eller medvetslös. Tvärtom innebär hypnos ett slags avslappnad koncentration. Som mental tränare arbetar jag med att lära ut självhypnos. All hypnos är egentligen självhypnos eftersom ingen kan hypnotisera oss mot vår vilja. Oavsett om man hypnotiserar sig själv eller låter någon annan göra det så går man tillväga på samma sätt.

Mental träning, där självhypnos är ett viktigt redskap, är ett samlingsnamn för olika tekniker som kan hjälpa oss att må bättre, att växa och utvecklas som människor. Professor Lars-Eric Uneståhl utvecklade den mentala träningen inom idrotten under 1970-talet. Han har genom åren utvecklat metoder och hjälpmedel för egenbehandling som en hjälp till självhjälp. ”Ingen annan kan förändra mig, bara jag själv” menar Lars -Eric Uneståhl och därför har det egna ansvaret och de egna åtgärderna en central roll inom allt förändringsarbete.

Foto: Helena Bure Wijk

På 1970-talet spelade han in skivan ”Lugn genom avspänning”. Några varnande röster höjdes inför skivsläppet, som menade att man inte hade undersökt om det fanns några biverkningar med avspännings-skivan. För säkerhets skull receptbelades hela LP:n. När skivan släpptes skrevs det ut 26 000 recept på avspänningsskivan samma år. Ingen endaste biverkning noterades och ”Lugn genom avspänning” släpptes snart fri på marknaden, till glädje för miljoner lyssnare genom åren.

Numera används Lars-Eric Uneståhls mentala träningsmetod inom många områden – som idrott, skola, arbetsliv samt inom hälso- och sjukvården. Integrerad mental träning, som också kallas den svenska modellen är en systematisk långsiktig och beprövad träning av tankar, bilder, attityder och känslor med målet att fungera bättre och må bättre inom alla livets områden. Genom att förändra våra attityder kan vi låta våra känslor och tankar arbeta för oss i stället för, som ofta sker, emot oss.

I slutet av 1990-talet valde jag att utbilda mig för Lars-Eric Uneståhl på Skandinaviska ledarhögskolan i Örebro. Jag blev licensierad mental tränare, diplomerad målbildstränare och diplomerad stresscoach (avspänningspedagog) år 2002.

Foto: Pasial1000

Ursulas folk och Helenas

Cherdik_-_John_Speed
Kung Cerdic av Wessex d.534 och min farmor hade något gemensamt

Mitokondrie-DNA (mtDNA) är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. I den raka mödernelinjen (mor, mormor, mormors mor osv) har alla kvinnor samma mtDNA i tusentals generationer eftersom denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid.

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete och boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.

Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör haplogrupp U5, Ursulas folk.

Majoriteten av svenskarna tillhör haplogrupp H, Helenas folk, som kan spåras till Västra Asien för 20 -25 00 år sedan. Denna grupp människor kom hit till dagens Sverige via Anatolien för ca 6000 år sedan. Helenas grupp var väldigt duktiga på att tämja djur och att odla grödor och man tror att haplogrupp U, som levde en mer nomadiserande tillvaro, successivt trängdes undan när bondefolket etablerade sig här.

Min mormor var således en Ursula (U5) men min farmor var en Helena (H3h1).
Människor som delar farmors haplogrupp H3 finns över hela Europa och även i Marocko och Tunisien, men har inte återfunnits i fjärran Östern.

Grenen H3 har sitt ursprung i mesolitiska jägar-samlarsamhällen för ca 9- 11 000 år sedan men den ”kvist” på grenen som farmor tillhörde – H3h – återfinns främst i norra Europa. DNA- undersökningar av den anglosaxiska kungen Cerdic av Wessex d.534 har visat att även han tillhörde haplogrupp H3h. Man tror att anmodern till denna ”haplo-kvist” föddes för högst 3 700 år sedan, men hennes ursprung är ännu okänt.

Ursulagener
mtDNA-haplogrupp U5 – Ursulas folk,
var ursprungligen jägare-samlare.

Lyckå – en liten handelsstad i Blekinge

 

Lyckå slottsruin. Foto: Henrik Sendelbach

 

Lyckeby vid Lyckebyåns mynning var en gång en liten handelsstad som hette Lyckå. Den lilla staden hade tidigt en egen kvarn som drevs genom det vattenfall som låg ovanför staden, men staden men kom aldrig att bli en särskilt blomstrande handelsplats och den drabbades hårt i krigen mellan Sverige och Danmark. Det var Claus Nielsen Sparre som först satte Lyckå på kartan då han år 1449 köpte några tomter, byggde en gård samt en borg på platsen. Då Blekinge befann sig i gränslandet mellan Sverige och Danmark drabbades den lilla staden hårt i krigen.

1800-talsjournalisten Maximilian Axelson berättade på sin tid om stadens uppkomst: ”Platsens första tillvaro och öden förlora sig i forntidens mörker, och det är först från och med år 1452 man derifrån har några säkrare underrättelser”. Han beskriver hur Lyckå detta år erövrades av kung Karl Knutssons fältöverstar Gustaf Karlsson och Birger Tolle. Tolle blev sedermera hövitsman på Lyckå slott. ”Lyckå kallades på den tiden i den gamla rimkrönikan Lyckna, och nämnde urkund besjunger den nyssnämnda eröfringen sålunda: ”The drogo strax till Lyckna, Gud gaf them lycka thet att gaa, thet anammade Her Birger i the stunde att förvarat thet bäste han kunde.”

 

Maximilian Axelson f.1823 d.1884

 

Lyckå miste sina stadsprivilegier år 1600 och den danska kung Kristian IV befallde att slottet, som hade uppförts 1545, skulle rivas. Slottets stenar skulle i stället användas till befästningar i den nya staden Kristianopel.  När riksrådet Christer Bonde skrev till svenska regeringen 1658 framstår den lilla handelsstaden som allt annat än blomstrande: ”Mitt imellan Runneby och Christianopel ligger en gammal och nu ödelagd stad, benämnd Lyckeby, vid en ström, som löper in uti en vik af stora sjön. Men hamnen är af intet värde. Där bo ännu en hop folk, hvilka äga den åkern, som tillförne hafva hört under staden, och bruka honom fri för alla utlagor. En god krog och några handtverkare finns där, men ibland det öfriga folket synas några reglementen vara af nöden.”.

Christer Bonde f.1621 d.1659

På 1600-talet bodde en gren av min släkt i Lyckeby där de var guldsmeder och verkar ha trivts bra, trots de svåra tiderna. Jag har skrivit lite om anfäderna- och mödrarna i ett tidigare inlägg som du hittar här.

Även beskrivningar av staden under 1700-talet framhåller den som allt annat än blomstrande: ”Lyckeby har haft egen präst och kyrka, hvilken skall varit ganska rymlig och haft tre rader stolar, men år 1736, på en söndag, började kyrkan rämna och falla omkull”. Maximilian Axelson berättade på liknande sätt om staden på 1800-talet och menade att den redan under 1560-talet ansågs vara en ”klen handelsplats”. Bönderna kunde inte få de viktiga varor de behövde som humle, malt, salt, rågmjöl och hampa. När slottet intogs och förstördes år 1564 övergav invånarna sin stad och orten ”förde därefter intill sitt slut ett tynande lif”. I mitten av 1600-talet ansågs Lyckeby vara den ”fatt-och eländigaste församlingen i området”.

 

 

 

Källor: Lyckeby 19 Augusti 1658 Christer Bondes berättelse till svenska   regeringen d. 19 Aug. 1658.  Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Fjerde Bandet. I. J. K. L / Yngve Göransson, Lyckeby och Lyckå slott av Maximilian Axelson -Svenska Familjejournalen, Band XV, 1876, N:o VI, egen forskning.

Dags att ta till det tunga artilleriet!

 

 

Efter att ha sökt efter tre okända fäder i släkten i mer än trettio år, utan att hitta dem, börjar det hela kännas lite tröttsamt. Visserligen är jag envis men ibland känns det här projektet så hopplöst. Som att leta efter nålar i en gigantisk höstack.

Men skam den som ger sig! För att ”maxa” mina chanser att, åtminstone hitta en av de okända ”gubarna” innan jag går i pension, har jag nu skaffat ett abonnemang på My Heritage också. Nu när både DNA och abonnemang finns hos de största företagen – Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage, så borde det väl kunna leda till svar på släktgåtorna? Åtminstone någon av gåtorna? Hoppas, hoppas!

 

Ni som har följt mig i den här bloggen vet att jag har varit lite ”anti” vad gäller My Heritage och Geni (Geni ägs av My Heritage). Dels tycker jag att abonnemangen är alldeles för dyra och om man har lagt upp ett släktträd på Geni så är det omöjligt att radera trädet om man skulle vilja, då andra användare har ”hakat” in i trädet. Uppgifterna i släktträdet används även på My Heritage som ”smarta matcher”. Jag har nu lovat mig själv att sluta vara så himla kritisk och i stället se alla möjligheter som en tids vistelse på My Heritage kan erbjuda. Jag tycker fortfarande att abonnemangen är på tok för dyra, men lyckades igår hitta ett presentmedlemskap med 50 % rabatt. Jag beställde och gav denna trevliga gåva till mig själv. 😊

Om de okända fäderna inte ger sig till känna nu när jag har tagit till det riktigt tunga artilleriet i form av tre av de största släktforskningstjänsterna – då får jag nog lov att erkänna för mig själv att dessa släktgåtor kommer att förbli olösta.

Carl Wilhelmson 1866-1928/Nationalmuseum

Uppdatering i AncestryDNA

AncestryDNA har i dagarna lanserat en uppdatering av användarnas etniska bakgrund där man, genom att referensgruppen har utökats, får ett mer exakt resultat. Ancestry skriver om sin uppdatering att den utökade mängden data i referensgruppen gör det lättare att åtskilja närliggande regioner vilket ger en mer exakt uppskattning. Genom den nya uppdateringen har man även lagt till åtta nya regioner – Egeiska öarna, Bengalen, Arabiska halvön, Egypten och Levanten. Även tre nya regioner på den amerikanska kontinenten finns nu tillgängliga – ursprungsbefolkning i Panama och Costa Rica, Ecuador och Chile.

För egen del innebar uppdateringen att jag har blivit tre procent mer finsk och en procent mer norsk, så det tillförde inte så mycket för mig personligen, men kan säkert vara till glädje för andra användare. AncestryDNA´s beräkningar kring vilka regioner i Sverige jag härstammar från stämmer ganska bra.

Jag blev 1% mer norsk 🙂


Vid en ”etnicitetsuppskattning” har man jämfört mitt DNA-resultat med en referensgrupp bestående av människor som bor i olika länder och regioner. Ju fler människor som gör DNA-test, desto större blir referensgruppen och resultatet blir mer rättvisande, men man bör ändå ta dessa beräkningar med en nypa salt. Min ”etnicitetsberäkning” hos tre av de största DNA-företagen, Ancestry, Family Tree DNA och My Heritage skiljer sig åt men ger en liten ”vink” om var jag har mina rötter och överensstämmer ganska bra med min släktforskning.

AncestryDNA: 81% Sverige/Danmark, 14% Finland, 3% Norge och 2% Baltikum

 

Family Tree DNA: 76% Skandinavien, 11% Finland, 10% östslav och 4% baltisk

 

My Heritage: 79% skandinavisk, 17,6% finsk och 3,3% baltisk

 

DNA-resultat gav svaret på släktgåtan

DNA-test är ett fantastiskt verktyg för oss som släktforskar. Genom ett litet salivprov kan vi numera verifiera den gamla pappersforskningen och få bevis på att forskningen verkligen stämmer. DNA är ett väldigt, väldigt pricksäkert litet verktyg som ibland, tyvärr, omkullkastar allt vi hoppades och trodde på…

Sedan 1990 har jag sökt som en galning efter min morfars okände far, utan att hitta honom. Morfar föddes 1901 i Bladåker, Uppland med anteckningen ”fader okänd” i födelse-och dopboken. Innan han gick bort berättade han att fadern hette Düring och kom från Belgien. Mamma och jag började släktforska, övertygade om att vi snart skulle kunna berätta mer för morfar om hans far. Men tji fick vi. Nu, mer än trettio år senare, sitter vi fortfarande här och grubblar.



Morfars mamma var vallonättling från Belgien från familjerna Sporrong, Dubois och Pousette men varifrån morfars far kom vet vi fortfarande inte. Genom åren har jag försökt att kartlägga en familj i Uppsala som ömsom antecknades som Düring och ömsom som Düsing i kyrkböckerna. Familjen hade sina rötter i tyska Mecklenburg-Vorpommern. Tänk om detta var morfars okände fars släkt? Genom ett inlägg här i bloggen fick jag i våras kontakt med en underbar familj som är ättlingar till familjen Düsing från Vorpommern. Det kändes redan från första början av vår kontakt att vi var släkt och de var så snälla och ville göra ett DNA-test för att hjälpa oss att få svar på den här släktgåtan.

Foto: Helena BW



DNA är ett fantastiskt verktyg för släktforskning men ibland är det väldigt brutalt och inte alls så roligt. När familjen Düsing/Dürings DNA-resultat äntligen kom kunde vi inte hitta varandra i listan över gemensamma DNA-matcher, vilket betyder att vi tyvärr inte är biologisk släkt. Att få nya underbara vänner är så värdefullt och jag är så tacksam för det ❤

Rykten i släkten har ofta ett litet korn av sanning och man bör absolut lyssna på dessa rykten och gärna skriva ned dem, men det här med Düring verkar morfar ha fått helt om bakfoten 😉 Sökandet efter morfars okände far går vidare…

Elisabeth Målares

 



Mamma till två präster

Elisabeth ”Målares” föddes ca år 1614 i Säbrå, Ångermanland och var en av de hundratals kvinnor som avrättades för trolldom i vårt land. Elisabeth var mamma till två söner som båda blev präster – Laurentius Hornaeus f.1645 i Härnösand, den präst som har gått till historien som ”den onde kaplanen” och Petrus f.1646. Elisabeth och hennes make Christopher Larsson Målare har idag många ättlingar. Under mina föreläsningar om häxprocesserna har jag träffat fem personer som härstammar från Laurentius och Petrus i rakt nedstigande led.

Hustru Elisabeth var i 60-årsåldern när hon ställdes inför rätta den 5 oktober år 1674, anklagad av ”en hoper barn”. Barnen anklagade Elisabeth för att föra dem till Blåkulla men Elisabeth nekade. Hon menade sig vara helt oskyldig och om barnen hade blivit förda till Blåkulla så måste någon annan göra det ”efter den ondes spökeri”. Elisabeth menade även att hon hade två söner som båda hade blivit präster, en i Säbrå och en i Torsåker. Om hon vore så ond som man nu påstod så hade hon inte kunnat uppfostra sönerna till ett sådant ”Gudi behageligt ämbete”. Men rätten svarade att även onda föräldrar kan få goda barn.

Foto: Wikipedia

Tjugoåtta barn vittnade

Barnen, sammanlagt tjugoåtta stycken, går en efter en fram och vittnar mot hustru Elisabeth. Jonas Gene, 12 år, påstår att Elisabeth har fört honom till Blåkulla på en röd ko och lärt honom farliga förbannelser. Genom dessa läsningar har hon förtrollat pojken och givit honom en skål för att han skulle peka ut några förnämliga människor i staden. Jonas hävdar att Elisabeth under natten givit honom tre örfilar på utedasset för att han hade vittnat mot henne. Han hävdar vidare att Elisabeth kysser och klappar den onde och hennes arbetsuppgift i Blåkulla är att skära sönder kläder.
Efter Jonas trädde pojken Jöns fram, sedan Mats, Jons, Britta och många andra barn. De vuxna hävdade att Elisabeths mamma hade varit beryktad för trolldom under sin livstid. Erik Clementsson berättade att Målar-Elisabeth för fyra år sedan hade bränt trollkärringa-smör eller en bjäresgarn på hällen. Sedan hade hon sopat ihop askan, lagt den i en kruka som hon bar bort. Smeden Erik Ersson instämde med föregående talare och även Johan Andersson Luut påstod sig veta att Elisabeth och hennes syster ”Mosis-Brita” hade ärvt trolldomsförmågan från modern. En bjära var ett slags trollväsen som de trollkunniga tillverkade av garn och annat. Bjäran troddes kunna sändas ut för att stjäla mjölk.

Domen föll

Den 12 november 1674 föll domen i Härnösand:
”Såsom Hustru Elisabeth Christopher Larssons Målares med kraftiga skäl är övertygat fallet från Gudh sin Skapare, dehr emot medh den ledne defwulen sigh förbundet och beblandelse haft, fört honom åtta och tjugo stycken barn stora och små tillhanda hwilka hon till hans tienst och dyrkan tillijka medh sig hafwer wellat bedrage och förföhre, i ty hon them i Blåkulla lärdt dhe förskräckelige förbannelseböhnerne, tagit blodh af them, den onde till tienst, märcht och för dhet dhe sigh bekiänt, slagit item är härkommen af en sådan Modher som för trolldomb berychtadt var. Hon sielf och samme rychte öfver sigh samkandt medh trollsmör på hwilken hon sedhan thet hos annat folk förbränt wae, spåttadt och med sig bårtburit hafver. Och ehuru wäll hon icke till bekiännelse som in actis der om finns henne skylldigh och dömer henne, både efter Gudh och werdsligh lag skolle halshuggas och å båhle brännas”.

Mer om Elisabeth och de andra anklagade kan du läsa på Riksarkivets webbsida. Trolldomskommissionens handlingar som rör Västernorrland, Bohuslän, Dalarna, Hälsingland, Uppsala och Stockholm finns nu att läsa i digital form, helt gratis. Här finns länken till handlingarna.

Att skapa vinnare

Min kära kusin Peter Kisfaludy är en fantastisk idrottsman, fotbollsfantast och coach som sedan 1980 har lotsat många, många fotbollsungdomar till proffsnivå som tränare i Brommapojkarna bland annat. Han är en fin förebild och lever som han lär.

I boken ”Att skapa vinnare” ger Peter många värdefulla tips och råd om hur man lyckas nå den långa och många gånger mödosamma vägen till toppen. I boken förmedlar han sin metod för att skapa vinnare och ger konkreta tränings- och uppförandetips till ledare, föräldrar och idrottsungdom. Peter Kisfaludy är sportchef och akademitränare i Brommapojkarna. Boken ”Att skapa vinnare” (Mondial, 2021) är skriven tillsammans med Niclas Andersson, journalist och fotbollspappa och kan bland annat beställas hos Akademibokhandeln. (Finns även som ljudbok på Storytel)

Det här med sport är väl inte riktigt min ”grej” men jag har alltid varit intresserad av hur vi kan använda våra inneboende resurser för att nå uppsatta mål, trots svårigheter och motgångar. Jag blev licensierad mental tränare 2002 och diplomerad målbildstränare och stresscoach samma år. Boken ”Att skapa vinnare” är en inspirerande bok som just nu ligger på mitt nattduksbord och som jag gärna läser om igen.

Målinriktad, snäll och en riktig gentleman var Peter redan i barndomen. Här överlämnar han en liten blomma till mig 🙂 Foto: Björn Wijk

 

 

Norske gutter i familien

Teckning: Grueboka, 1949

I norska Grue, Hedmark ligger gården Sorknes där mina förfäder levde en gång i tiden. Sorknes, som gränsar mot Hof i norr och mot Stemsrud i söder är den äldsta gården i området och var under vikingatiden en enda stor gård som kom att delas upp i flera mindre gårdar – Nord-Sorknes och Sø- (och Mellom-) Sorknes. Vid uppstyckningen uppkom även gårdarna Dal och Toverud.

Farfar Gustaf

Gårdarna ödelades av pesten

Sorknes var ett kronogods fram till år 1312 då kung Håkon V skänkte gården till sin oäkta dotter Agnes. När pesten slog till i bygden 1350 ödelades Sorknes och andra gårdar i området. Det var först under 1600-talet som man så smått började att befolka gårdarna i området igen och Sorknes kom att delas upp i flera mindre bruk, ”stuer”. Den här speciella uppdelningen mellan flera gårdsägare var särskilt utmärkande på Sorknes, där det har berättats att det till slut var så många brukare, som bodde så tätt inpå varandra, att ”sju gard-kjerringer kunne sitte med spinnerokken utafor hver si stue og prate sammen”. (Sju granntanter kunde sitta med sina spinnrockar utanför sina hus och samtala med varandra)

Gården delades upp så mycket och så tätt att sju gard-kjerringer kunde sitta och samtala med varandra.
Foto: Grueboka (1949)



Mellom-Sorknes

Till Mellom-Sorknes kom anfadern Tosten Knutsen i början av 1600-talet. Tosten var son till Knut Kalgarden från Arneberg, Hof, Hedmark. Tosten hann bruka gården i ungefär tio år innan han avled omkring 1620 och hans söner, Knut och Ola tog över gården. Till en början brukade bröderna gården gemensamt då man samsades om att sköta gården något år i taget. Sonen Knut var äldst och hade rätt att ta över hela gården men han beslutade sig för att dela lika med sin lillebror Ola. I ett brev från 1631 står det att Knut går med på att överlåta till ”min kjære broder og hans arvinger det halve åsete, nemlig den halve del udi hus, ager og eng, skog og mark, fiskevan nog fegang – for 36 riksdaler”. Mellom-Sorknes kom härefter att delas upp i två gårdar – Nystua och Nordgarn (Noggarn). (Knut gav sin lillebror hälften av hus, åker, äng, skog och fiskevatten)

Ola Tostensson på Noggarn

Min anfader Ola Tostensen f.1631 fick, tack vare sin äldre broder gården Noggarn att bruka och förvalta. Det verkar ha gått bra för Ola. 1657 hade han 2 hästar, 22 kor, 20 får och 5 grisar. Ättlingar till Olas tre barn kom att stanna på Sorknes och omgivande gårdar i många generationer. Olas barnbarn, Torsten f.1700 kom sedermera till gården Sønsterud i Åsnes, Hedmark. Tosten Knutsens ättlingar stannade kvar i Norge, förutom den släktgren som jag tillhör, som kom till Sverige och Härjedalen i Jämtland på 1880-talet.

Gammal lada på Noggarn (Sorknes)

Flera hundra år senare

Våren 2016 gjorde jag ett autosomalt DNA-test hos företaget Family Tree DNA. I många år hade jag suttit och ”knåpat” med släktträdet på min farfars sida och hade kommit långt tillbaka vad gäller namn och årtal, men att släktforska i bygder man inte känner till och i andra länder, är svårt. Farfars morfars släkt kom från Norge och det är så svårt att få en bild av hur det var på den tiden, var platserna låg och hur människorna levde, när man aldrig själv har varit där.

Sonsterud, Åsnes


När mitt DNA-resultat kom kunde jag inte i min vildaste fantasi drömma om att jag snart skulle få kontakt med en släkting i Norge som skulle ta mig till alla dessa platser och berätta hela släktens historia och mycket mer! Men i Norge fanns min tiomänning Nils Erik, som liksom jag är en hängiven släktforskare. I början av år 2016 hade Nils Erik gjort ett likadant DNA-test hos Family Tree DNA som jag och snart kom vi upp i varandras lista över DNA-matchningar, som ”3th-5th cousins” (som delar 45 centiMorgan).


När jag hittade Nils Erik och insåg att han måste vara ättling till anorna i Hedmark, Norge så kastade jag mig över datorn och skrev ett mejl till honom. Vi hittade väldigt snart våra gemensamma anor på gårdarna Sorknes och Sønsterud och våren 2017 reste jag till Hedmark. Tack vare ett DNA-test fick vi lära känna varandra och det var en fantastisk upplevelse att tillsammans besöka gårdarna Sorknes och Sønsterud där bröderna, som kom att bli våra anfäder, en gång i tiden växte upp.

Nils Erik och jag
Källa: Ancestry

Källor: Grueboka II av Harad Hveberg (Grue kommune 1949), släktforskning Nils Erik Iversen, egen släktforskning

Tiden går fort när man har roligt

 

Jag och nyckelpiga

Året innan jag föddes började min pappa arbeta som journalist och jag fick vara med i några små artiklar i länstidningen. Det är inte klokt så snabbt åren flyger förbi. Idag är jag en (över)mogen dam i mina bästa år, men det är väl som det gamla ordstävet säger – tiden går extra fort när man har roligt 🙂

Text och foto: Björn Wijk


Nå´t vårfint?

”Det är dags att se om sin vårgarderob. Tjocka vinterkläder byts mot tunnare och lättare plagg i ljusare färger. Kanske många damer gör som Helena på bilden- försöker att knåpa ihop något plagg själva. Hon är bara nitton månader ännu och nöjer sig än så länge med att tråckla ihop något vårlätt för pojkdockan Olle.”

 

Nu börjar träningen

”Åka skidor är nog inte så lätt. Det har Helena i Surahammar, två och ett halvt år, kommit underfund med under de inledande övningarna med julklappsskidorna. Och även om man inte siktar så högt som till att bli en ny Toini så kan det vara roligt att vara någorlunda kompis med brädlappar och stavar. Tar man det bara med gott humör så går det i alla fall framåt, litet i taget. Och gott humör det har Helena. Det var rätt så knepigt att lära sig gå för halvtannat år sedan men nu är Helena fullfjädrad i den konsten, så det här med skidorna det ordnar sig säkert det också”.


Smultronflicka i Surahammar

”Småttingarna väntar i år otåligt på att smultronen skall mogna. Torkan har gjort att de åtråvärda bären inte utvecklats i normal takt. Nu börjar det emellertid lysa härligt rött lite varstans i backarna och barnen är inte sena att plocka munnen full av de söta bären.

Det klassiska grässtrået är en lyckad lösning för den som vill ta bär med sig hem och avnjuta dem med gräddmjölk. Det är ju inte alltid man beräknar att hamna mitt i ett smultronställe. De flesta smultronen är väl lite bleka på den sida som solen inte fått smeka, men Lena på bilden fick ett ordentligt skrovmål på solmättade bär i en dikeskant i Surahammar”.



Undulat på långtur

”Huvudsaken att man klarar sig, tycker både undulaten Putte och hans matte Helena

Undulaten Putte har alltid tyckt om att röra på sig. Naturligtvis har han bur och känner sig hemma i den – när han skall sova. Annars flyger han fritt, men bara inomhus förstås. Häromdagen bestämde han sig för en längre utflykt. Balkongdörren stod öppen och lilla matte, Helena 7 år, var utom synhåll. Så Putte stack iväg, han. På en riktigt lång utflykt. Bortåt sju kilometer, från Stentorpsgatan till Sidensvansgatan. Helena blev naturligtvis hjärtängslig när hon kom in och såg att Putte var borta. Sökande i grannskapet gav ingenting och man började tro att Putte var borta för gott. Man annonserade ändå, tog en sån där halmstråchans. Och den lyckades. Putte försvann en söndag och på onsdagen ringde man från en familj på Råby, att man tagit en gulgrön undulat tillvara. Det var Putte, det. Oskadd, glad och pigg återbördades han hem igen”.

 

Pappa och jag på 1970-talet

 

 

 

Våra blodgrupper

Intresset för blodgrupper har ökat på senare tid då forskning tyder på att människor med blodgruppen A tycks ha benägenhet att drabbas av svårare komplikationer än de individer som har blodgrupp 0 när det gäller coronaviruset SARS-CoV-2. Vi som har blodgrupp A befinner oss i riskgrupp enligt vissa studier.

Vi bör göra allt vi kan för att skydda oss själva och våra medmänniskor från smitta och inte fastna alltför mycket vid teorier kring blodgruppers egenskaper, men visst är det intressant om blodgruppen ändå kan ge ett litet hum om vår eventuella känslighet eller motståndskraft gentemot covid-19.

Antigener på ytan

Det var den österrikiske biologen Karl Landsteiner f.1868 som först upptäckte blodgrupperna A, B och 0, vilket han tilldelades Nobelpriset för år 1930. Blodgrupperna indelas i det så kallade AB0/ABO-systemet där O står för ”utan antigen” (från tyskans ohne Antigene). Systemet baseras på att det finns två betydelsefulla antigener (proteiner) på ytan av blodkropparna – antingen A eller B. Den som har antigen A på sina blodkroppar har blodgruppen A och den som har antigen B tillhör blodgrupp B. Om man har både antigen A och B har man blodgruppen AB. Om man saknar antigen A och B så har man blodgrupp 0. De olika blodgrupperna delas även in i det system som kallas Rhesus, där man har antigenen D och därmed är RH-positiv, eller om den saknas, Rh-negativ.

Min mammas bröder var 0 RhD negativa men mamma är 0 RhD positiv

Karl Landsteiner
Karl Landsteiner fick Nobelpriset 1930 för sina upptäckter kring blodgrupper. Foto: Albert Hilscher

Det är sedan länge känt att människor med blodgrupp 0 har större chans att överleva svår malariasjukdom eftersom de röda blodkropparna hos 0 inte ”klistrar ihop sig” till klumpar som kan ge livshotande vävnadsskador. Svåra fall av covid-19 orsakar på liknande sätt blodproppar varför blodgrupp 0 beräknas ha minskad risk att drabbas av svåra komplikationer.

Hur vi ärver vår blodgrupp

Hur vi ärver vår blodgrupp är lite klurigt då både A och B är så kallade dominanta anlag medan 0 är ett icke-dominant, recessivt anlag. Varje människa har två arvsanlag som kan vara A+0, A+B, B+B, B+0, A+0 eller 0+0. Om man är barn till två föräldrar som båda har blodgrupp 0 så har man förmodligen samma blodgrupp som dem.

Ibland kan en förälder med blodgrupp AB få barn med blodgrupp 0 Detta kan ske om det finns en ovanlig version av blodtypsgenen AB0. Man har funnit denna version hos människor från Asien.

När min mormor och morfar fick sina tio barn tillsammans så ärvde alla barnen blodgrupp 0. De flesta i min släkt på mammas sida har blodgrupp 0. Mina systrar har blodgrupp 0 RH negativ. Själv har jag blodgruppen A. Blodgrupp A är ett dominant anlag och då min farfar hade denna blodgrupp ärvde min pappa denna och jag ärvde den av honom.

På stamkortet (militärkortet) finns min farfars blodgrupp antecknad.

Positiv eller negativ?

Rhesus-status är viktigt att känna till, speciellt för gravida eftersom det kan uppstå komplikationer om mamman har en blodgrupp och barnet som hon väntar, en annan. En RH-negativ kvinna som väntar ett barn som är Rh-positiv kan under havandeskapet utveckla antikroppar mot fostrets blod som ibland kan leda till blodbrist hos barnet. Därför görs alltid blodgruppering under graviditeten.

Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.

De olika blodgruppernas förekomst runtom i världen

Blodgrupp A förekommer i Europa och Skandinavien i höga frekvenser men återfinns även hos Australiens och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.

Blodgrupp B finns främst i Nord- och Centralasien.

Blodgrupp 0 är den vanligaste blodgruppen i världen. I Baskien som ligger i gränsområdet mellan Spanien och Frankrike är blodgrupp 0 RhD negativ en väldigt vanligt förekommande blodgrupp och hela 52% av befolkningen i Egypten tillhör blodgrupp 0.

Blodgrupp AB är den ovanligaste blodgruppen av alla och den yngsta i familjen med sina cirka 2000 år på nacken.

Här kan du läsa mer om blodgruppsfördelningen i världen.

Ge och ta emot

När det gäller blodtransfusioner är blodgrupp 0 en väldigt värdefull blodgivargrupp. Blodgrupp 0 Rh-negativ kan ge blod till alla. De som har 0 Rh-positiv kan ge blod till alla, utom till dem som har blodgrupp 0 Rh-negativ. Blodgrupp AB däremot, kan ta emot blod från alla andra blodgrupper men kan endast ge blod till människor som tillhör gruppen AB. Gruppen A, som jag själv tillhör, kan ta emot blod från blodgruppen A och 0 och kan ge till A och AB. Blodgrupp B kan ge blod till grupp B och AB och kan ta emot av grupp B och grupp 0. Enligt katolska kyrkan och ny forskning hade Jesus blodgruppen AB.

Shroud_positive_negative_compare
Provtagning av Turinsvepningen, som av många påstås vara Jesu liksvepning, har påvisat att personen hade blodgruppen AB.

Så får du veta din blodgrupp

Mödravårdsjournal
Alla kvinnor som har fött barn kan hitta sin blodgrupp i de journaler som har upprättats på mödravårdscentralen. Om du har bank-ID kan du logga in på 1177.se  vårdguiden och läsa dina journaler på mobilen eller datorn.

ID-bricka
Personnummer, namn och även blodgrupp finns inpräglat på identitetsbrickan (även kallad dödsbricka) som har använts i Sverige sedan i början av 1900-talet, både för militärt och civilt bruk. ID-brickan fick man tidigare i militärtjänsten och alla barn som är födda i Sverige mellan 1960 och 2010 har fått denna bricka. (Obs! 1986 beslutades att blodgrupp inte längre skulle skrivas ut på ID-brickan)

1024px-Swedogtag
På ID-brickan finns din blodgrupp inpräglad. Foto: Wikipedia

Stamkorten kan berätta mer
Värnpliktskort (stamkort) finns på Arkiv Digital för alla män som mönstrade inom militären åren 1902-1950. På värnpliktskorten finns ofta, förutom namn, adress, längd och uppgifter om tjänstgöring och utbildningar även uppgift om personens blodgrupp.

Alla mina åtta morbröder hade blodgrupp 0 enligt deras stamkort.

Blodgruppstest hemma
Med ett blodgrupptest som kostar cirka 149 kronor kan du få veta din blodgrupp hemma vid köksbordet. I testkitet finns allt man behöver för att testa AB0 och Rhesus D-system genom ett stick i fingret och man behöver därför inte besöka sjukvården för att få veta sin blodgrupp. Blodgruppstestet identifierar de antigener som finns på ytan av de röda blodkropparna. Resultatet kommer inom några minuter och på den medföljande blodgruppskartan kan man fylla i sina personuppgifter och förvara i plånbok eller i väskan. Detta blodgrupptest kan beställas genom Netoteket som är den enda godkända leverantören av Eldocard i Sverige.

Bli blodgivare
Genom att bli blodgivare får du veta din blodgrupp och får möjlighet att vara till hjälp för andra människor. På webbsidan geblod.nu finns mer information om hur du går till väga för att bli blodgivare.

Uppdaterat 2020-12-06
Ännu en studie stöder tesen att personer med blodgrupp 0 smittas med det nya coronaviruset i mindre grad än de med andra blodgrupper. Rönen saknar än så länge praktisk betydelse för behandling av covid-19. Tidskriften Annals of Internal Medicine publicerade nyligen en kanadensisk studie som indikerar att personer med blodgrupp A var överrepresenterade bland de virussjuka och att de med blodgrupp 0 var underrepresenterade. Skillnaderna var visserligen ganska små, men visar att människor med blodgrupp 0 har ett visst skydd – cirka 12% mindre risk att smittas och cirka 13% risk att bli allvarligt sjuka eller avlida, om de smittas i jämförelse med personer som har blodgrupperna A, AB och B.

Den vetenskapliga tidskriften Nature Communication publicerade en studie 13 november 2020 som visar att även blodgrupperna B och AB kan ha en ökad risk att drabbas svårare av covid-19 i jämförelse med patienter med blodgrupp 0. Blodgrupp AB visade sig ha en viss ökad risk för att hamna på intensivvårdsavdelning i respirator samt att avlida i sviter av viruset, men bland patienter som har blodgrupp B fann man en lägre risk att avlida, även om man blev så sjuk att man måste vårdas i respirator.

Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.

Vad beror det på att blodgrupp 0 tycks ha detta extra skydd?

Ingen vet ännu men man forskar febrilt. Möjligen handlar det om det naturliga antikroppsskyddet. Människor som har blodgrupp 0 kan ge blod till alla, men kan endast ta emot blod från personer med samma blodgrupp. Blodgrupp 0 har antikroppar mot A och B, vilket skulle kunna hindra smitta från A- och B-personer att infektera en 0-person.

Man forskar även på sockermolekyler. Dessa varierar med blodgrupperna och binder till cellvävnad, till exempel i lungorna, på olika sätt.

Även färre koaguleringsfaktorer i blodet hos 0-personer och därmed mindre risk för vissa hjärtkärlsjukdomar, som i sig är en allvarlig riskfaktor i sammanhanget tycks kunna ge en skyddande effekt mot covid-19.

Pandemi med svåra följder

När Sverige drabbades av spanska sjukan sommaren 1918, insjuknade cirka 10 000 personer på kort tid men det var endast ett fåtal som avled, i den första vågen. Sjukdomen var ganska lindrig för de flesta och man trodde därför att den inte var så farlig. Men viruset återkom strax därpå i en muterad variant som var mer aggressiv. Det tillstötte nu oftare komplikationer som lunginflammation och vid årsskiftet 1918 – 1919 hade 27 000 svenskar avlidit till följd av sjukdomen. När pandemin till slut avklingade efter två år hade cirka 37 000 människor avlidit i vårt land och många av de som överlevde fick långvariga, eller bestående skador till följd av sjukdomen.

Sommaren 1918

Den 3 juli 1918 berättade svenska tidningar att den nya influensapandemin, spanska sjukan, närmade sig Sveriges gränser. Medicinalstyrelsen gav lugnande besked till Sveriges befolkning då sjukdomen ej ansågs vara av någon farligare karaktär. Man ansåg att de dödsfall som hade inrapporterats från Tyskland berodde på att de drabbade hade haft bristande motståndskraft. ”Några åtgärder för att förhindra sjukdomens spridande anser sig Medicinalstyrelsen ej kunna företaga, då den ej är af så farlig karaktär, att sådana kunna motiveras”.

I artikeln beskrivs sjukdomsförloppet som ett hastigt insjuknande med plötslig feber, värk i korsrygg då det rister i leder och muskler. ”Man känner strävhet i svalg och strupe och stark hostretning. Ofta uppträder snuva och ibland höra kräkningar och diarré till de tidigare symtomen. Sjukdomen går ganska snabbt över. Man får vara lite grand försiktig, inte minst under rekonvalescensen så att inga komplikationer tillstöta. Särskilt bör man akta sig att för snart ta i med intellektuellt arbete”.   

Hoppades att många skulle smittas, snabbt

Hösten 1918 diskuterade myndigheter i Sverige hur man skulle göra med de militära övningar som man planerat. Första utbrottet av spanska sjukan hade redan drabbat Sverige vid den tiden och man kände till att trängsel innebar större risk för att smittan skulle spridas. Man valde trots detta att inte ställa in.

Till Sveriges regementen kom stora grupper yngre män, ofta från landsbygden och man vistades tillsammans under samma tak under en längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet.

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade strax därpå i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

På regementet i Östersund avled nästan var tionde av de som insjuknade i spanska sjukan.

Av de cirka 117 500 värnpliktiga män som var inkallade vid svenska regementen 1918 – 1919 insjuknade 44 689 personer och 820 avled.

Gotland införde åtgärder

På Visborgsslätt, Gotland utbröt spanska sjukan den 23 september 1918. 1263 personer fanns samlade på regementet, men man vidtog tidigt åtgärder för att bekämpa pandemin. Bland annat bestämdes att det skulle vara minst en meter mellan sängarna. Hela logementet och samtliga stoppade madrasser skulle rengöras genom uppvärmning och torkning minst tre dagar innan manskapet kom. Kläder och sängpersedlar skulle desinfekteras och vädras i solsken några dagar.

Längre fram i pandemin utökades restriktionerna. Man införde permissionsförbud och skärpte renhållningen. Om någon insjuknade kunde man besluta att utrymma lokalerna och därefter städa dem grundligt. Om någon insjuknade på logementet så blev personen inte friskskriven förrän han varit feberfri i minst två dygn. Han fick inte heller delta i praktiska övningar under en vecka därefter. Gotland införde även permissionsförbud och inskränkningar vad gäller besök av familj, släkt och vänner för den värnpliktige. Den personliga hygienen var ytterst viktig och handlade bland annat om noggrann handtvätt och att hålla munnen fri från orenheter genom tandborstning och gurgling.

På Gotland förde man även hälsoregister över de värnpliktiga som insjuknade i spanskan. De sjuka skulle inte stanna kvar på logementet, de skulle helst vårdas på militär- eller epidemisjukhus. Skyddsmasker som bestod av gasväv, som placerades framför näsa och mun, eller ”bomullstappar” av lämplig storlek, som placerades i varje näsborre, användes av regementets sjukvårdspersonal och av de personer som kom i nära kontakt med sjuka. Trots att fler än 700 personer insjuknade där under pandemin var det endast fyra personer i manskapet som avled.

Influensapandemi med svåra följder

I dag vet man att influensaviruset H1N1 som orsakade spanska sjukan till stor del liknar fågelinfluensaviruset, men vid tiden för pandemins utbrott hade läkarvetenskapen just upptäckt bakterien och man antog därför att denna sjukdom orsakades av en bakterie.

Spanska sjukan-viruset drabbade främst unga friska och annars starka individer mellan 18 och 35 år. Det luriga med viruset var att många som drabbades insjuknade i sekundära bakteriella infektioner och fick allvarliga lungförändringar. Många drabbades av meningit, bronkit och svår diarré som en direkt följd av viruset och gravida kvinnor som insjuknade riskerade att få missfall.  

Insjuknandet skedde ofta snabbt och de drabbade kunde få mörka fläckar på huden som spred sig till ansiktet och som gjorde att ansiktsfärgen mörknade till en brun-violett hudton. Många avled hastigt inom endast några dagar av lungödem. För andra var sjukdomsförloppet mer smygande. Det som börjat som en influensa förvandlades efter någon vecka till svår lunginflammation. De svårt sjuka hostade blod och fick svåra andningsproblem som har beskrivits som att de drunknade i vätska. Vid obduktioner av avlidna såg man att många offer för spanska sjukan uppvisade svampaktiga, bakterieangripna lungor.

Mot spanska sjukan fanns inga botemedel. Antibiotika, som hade kunnat ha effekt på de sekundära bakteriella tillstånden, fanns inte på den tiden. I stället ordinerades våta omslag och konjak.

Efter pandemin  

Det är känt att infektioner kan påverka nervsystemet och ge upphov till långsiktiga konsekvenser. Redan på 1700-talet kunde man se att epidemier orsakade ökad förekomst av psykisk sjukdom som schizofreni.

Många av de som insjuknade i spanska sjukan drabbades av svåra komplikationer. De psykiatriska följderna – trötthet, ångest och melankoli – var påtagliga. Antalet inlagda patienter på norska mentalsjukhus ökade sexfaldigt från år 1819. Även självmorden ökade med cirka 60 procent i både USA och Sverige mellan åren 1919 och 1921.

Sjukdomen Encefalits lethargica, europeisk sömnsjuka, ökade kraftigt och kom att bli en global epidemi efter spanska sjukan. Man beräknar att cirka en miljon människor drabbades av sjukdomen mellan åren 1919 och 1928. Av dessa avled en halv miljon människor. Tillståndet orsakade bland annat psykisk trötthet, huvudvärk, fördröjd motorik och ibland även koma. Många som överlevde sjukdomen kom att tillbringa återstoden av sina liv på institution.

Även Parkinsons sjukdom samt ökad risk att avlida i denna sjukdom drabbade överlevarna från spanska sjukan i högre grad. Viruset H1N1 som gav upphov till spanska sjukan har visat sig kunna utlösa en inflammation i hjärnan som leder till förlust av de dopaminproducerande cellerna.  

Spanska sjukan som härjade åren 1918 – 1920 räknas som den värsta farsoten sedan digerdöden. Mellan 30 och 100 miljoner människor miste livet under sjukdomens tre vågor som spred sig över världen under några få år.

Oljemålning Metropolitan Museum, New York

 



Källor: Egen forskning, Sanna Meriläinen, Roots & Branches -Bloggen

Brukets barn

Bennebols masugn i Uppland. Foto: Riggwelter

Bennebols bruk ligger naturskönt i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby. Gården Bennebol med omgivande skogar ägdes ursprungligen av den välbärgade Görel Fadersdotter Sparre. I slutet av 1600-talet övertogs Bennebol av riksamiralen Gustav Otto Stenbock och det var han som beslutade sig för att uppföra ett järnbruk på platsen.

I masugnen tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. I arbetarlängorna bodde bokhållare, bruksarbetare, kolare, skogshuggare och masmästare med sina familjer. Bennebols masugn var ett litet miniatyrsamhälle där några hundra personer levde. Längs bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation.

Mina förfäder levde och arbetade där under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och gamla arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Några av de släktgrenar som levde i Bennebols masugn härstammade från Belgien och vallonsläkterna Dubois och Pousette, men de allra flesta anfäder- och mödrar var svenska och hade tidigare arbetat i Gimo bruk, Skäfthammar och järnbruket i Ludvika, Dalarna.

Morfars mormors morfar hette Petrus Larsson och föddes i masugnen 1792. Han kom att arbeta där i närmare sextio år, liksom hans pappa och farfar gjort före honom. Fadern, Lars Persson f. 1748 arbetade som malmdragare i masugnen, ett slitsamt arbete.
Under vinterhalvåret hämtades malm från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. Lars farfar var under sin livstid körare vid Gimo bruk, ett arbete som också handlade om förflyttning av malm.

Malmdragaren Lars Persson arbetade som alla andra, hårt och i 1811 års husförhörslängd noterade prästen att han var ”oduglig” på grund av bråck. Han dog 1827 och hade då arbetat 56 år i masugnen.

 

Morfars mamma Charlotta Bure f. 1876 i Bladåker. Hennes mamma, far, farfar och farfarsfar föddes alla i bruksmiljö.

Tenhuinen i Kindsjön

Foto: Helena Bure Wijk

 

På 1640-talet kom många östfinska nybyggare till Fryksände i Värmland och man bosatte sig främst i socknens västra utskogar, i det område som sträcker sig längs älven Rottnan, Lekvattenssjön och till Rattsjöberget. Den skogsfinska bosättningen kom snart att bebygga skogsområden i värmländska Älvdals härads västliga områden i nuvarande Nyskoga där man bland annat upptog Norra Flatåsen (Öjeberget), Södra Flatåsen och Tjärnberget.

Tenhuinen i Kindsjön

Till Kindsjön i Södra Finnskoga kom den finske nybyggaren Mårten Staffansson Tenhuinen år 1649. Mårten var född i Rautalampi, Norra Savolax ca 1600 och under sin livstid fick han nio barn tillsammans med en hustru som ännu är okänd till namnet: Olof f. 1630 (gift med Marit Pålsdotter Kinnuinen f. 1645 i Håen, Säfsen), Pål f. 1632, Brita f. 1634, Anders f. 1635 (gift med Marit Henriksdotter f. 1625), Mats f. 1637 (gift med Svensdotter Pasainen f. ca 1640), Kerstin f. 1638, Henrik f. 1640, Valborg f. 1643 (gift med Erik Eriksson i Kindsjön) och Staffan f. 1645 (gift med Sara Johansdotter Veteläinen f. 1646).

Gamla handlingar har visat att familjen hade det gott ställt då Mårten bland annat ägde flera slåttermyrar som kunde användas både som betesmark och som höslåttermark för djuren.

0331uUNQ3a9a
Sörstugan, Kindsjön Foto: Sigurd Bograng, Värmlands museum (digitalt museum)

Mord vid frukostbordet

Sonen Mats Tenhuinen f.1637 (kallades ibland Thennund) gifte sig med en dotter till Sven Pasainen och upptog först Älgsjön tillsammans med äldre brodern Pål f.1632, men år 1660 fanns han som nybyggare på Aspberget, tillsammans med min anfader, Pekka Hakkarainen.

Några varmare känslor tycks Mats inte ha hyst för sin äldste bror Olof f. 1630 eftersom han knivmördade honom brutalt år 1667, vid frukostbordet. Bröderna hade den morgonen blivit osams då Mats menade att han inte hade fått något alls för allt slit då han uppröjde vid hemmanet i Kindsjön. Vad brodern Olof svarade är höljt i dunkel, men Mats dödade honom strax efter med sex knivhugg. Olof hann ropa ”Gud nåde!” innan han föll ihop på golvet och avled.

När huskarlen Michel Jönsson fann gärningsmannen hade han försökt att fly men hittades, stående på knä. Mats dömdes till döden för mordet på sin bror. Han visade ånger men kunde inte redogöra för mordet på annat sätt än att han hade upplevt någon slags ”yrhet i huvudet” under fyra års tid. Han blev benådad från dödsstraffet.

Foto. Helena Bure Wijk

Ännu ett mord

Även Mats brorson, Henrik Andersson Tenhuinen f. 1667 i Kindsjön dömdes till döden för mord på sin svåger, Anders Olofsson Vilhuinen f. 1693. Men även Henrik blev benådad och fick 100 daler i mansbot istället för dödsstraff. Henrik hävdade att han dödade sin svåger i nödvärn då denne sprang emot honom för att skada honom. Bakgrunden till mordet var att Henrik en dag hade kallat den 3-årige systersonen för ”skarpe Olof” ”eftersom han var så svulten och mager”, enligt Henrik. Barnets far tog väldigt illa vid sig av detta öknamn och sprang därför emot sin svåger med hot om att skada honom. Det var då Henriks bössa ”small av, mot hans vilje”, enligt egen utsago.

Tenhuinen i Uggelheden

Uggelheden var ett av torpen under Aspberget och beboddes ursprungligen av en nybyggare med namnet Samuel i slutet av 1600-talet. I början av 1700-talet fanns familjen Kousmainen med storfinnen ”Henrik Kosman” där och hans mågar slog sig sedan ned på torpet som nybyggare. Erik Matsson Tenhuinen f. 1754 bosatte sig där under senare delen av 1700-talet. Mats var gift med Karin Matsdotter Muhoinen f. 1750 i Aspberget och paret fick sex barn tillsammans, bland andra sonen Hindrik Eriksson Tenhuinen f.1782 i Uggelheden, gift med Brita Christoffersdotter Honkainen f.1788 i Järpliden, Södra Finnskoga. En av deras söner, Mattes Hindriksson Tenhuinen f. 1811, Berget, Uggelheden kom att byta efternamn till Hägglund och flyttade sedermera till Bollnäs i Hälsingland.

Mer om släkten Tenhuinen i Uggelheden finns att läsa i boken ”Uggliboka” av Örjan Olsson (2017). Boken kan beställas via Sveabok.

Örjan Olssons bok om Uggelheden är ett måste för alla som släktforskar i området

 

Källor: Richard Broberg: Finsk invandring till mellersta Sverige, Bjarne Persson, Livet i Finnskogarna: Mina skogsfinska anor, nybyggarna i Nordvärmlands och Hedmarkens Finnskogar, Örjan Olsson, Uggliboka.

Några av mina tidigare inlägg om skogsfinnarna i Värmland:
Bröderna Hakkarainen
Liitiäinen i Hedmark

 

 

 

 

 

 

 

Barnhusbarn nummer 6325

Målning av Carl Larsson 1886

När jag sitter här vid datorn och släktforskar hittar jag ofta människor i kyrkböckerna som inte alls är släkt, men som väcker min nyfikenhet, aktning och sympati. Jag vill så gärna veta mer om dessa människor och vips har jag börjat forska…

Det här är berättelsen om Charlotta Vilhelmina Hesse som växte upp som barnhusbarn nummer 6325.

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm grundades på 1600-talet och var det allra första barnhuset i vårt land. Det fanns många olika orsaker till att föräldrar valde att lämna sina barn till barnhuset, exempelvis att barnet hade fötts utom äktenskap. Ett annat skäl kunde vara att den ena föräldern avlidit.

Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid som ammor. Detta kallades att ”amma in barnet”. Som amma arbetade man under åtta månader med att amma sitt eget och andra barn som var intagna på barnhuset. Utöver denna arbetsuppgift utfördes även allmänna göromål som att bära in ved, laga mat, lappa och laga kläder och skura golv. Det var höga krav på ammorna som skulle vara hövliga, fromma, rena, lydiga och rättfärdiga.

Om anställningen avbröts i förtid, eller om modersmjölken sinade, fick kvinnan betala mellanskillnaden för barnets intagning, eller helt enkelt ta sitt barn därifrån och klara sig på egen hand.

Barnhusbarn nummer 6325

Den lilla flickan Charlotta Vilhelmina Hesse f.1814 lämnades till allmänna barnhuset när hon var fem år. Hon kom dit tillsammans med sin far, skomakaren Hans Hesse, som av någon anledning hade svårt att ta hand om sin dotter. Som alla andra barn fick hon ett nummer och blev barnhusbarn nummer 6325.

Genom en förordning som kom år 1785 skulle barnhusbarnen utplaceras i fosterhem, helst på landsbygden, för att bli ”samhällsnyttiga varelser” men många barn kom att växa upp på barnhuset, ofta under hårda villkor. Charlotta Vilhelmina var en av många som blev kvar på barnhuset

Amma nummer 990

Charlotta födde flera barn på barnhuset som ogift. År 1843 födde hon sonen August Theodor och hon anställdes då som amma nr.990 på Stockholms allmänna barnhus. Sonen blev utplacerad som fosterbarn hos torparfamiljen Zettergren året därpå.

Några år senare födde Charlotta sonen Carl Fredrik som skrevs in på barnhemmet som ”ambarn”. Modern påbörjar då en ny anställning som amma med nummer 163. Vid ett års ålder blev pojken fosterbarn hos statdrängen Jonasson i Hammarby men fosterföräldrarna valde att lämna tillbaka pojken till barnhuset strax därpå.

1847 föder Charlotta ännu en son, Gustaf Wilhelm, på barnhuset. Korpral Carl Nässel och hans hustru i Närtuna tar emot Gustav Vilhelm och hans bror Carl Fredrik som fosterbarn.

En trevande resa på egna ben

Efter att ha tillbringat hela sitt liv på institution börjar Charlotta Vilhelmina en trevande resa på egna ben år 1851. Hon är 37 år när hon får anställning som piga och en egen bostad på Skaraborgsgatan 12 i Stockholm. Hon beslutar sig då för att ta hem sina pojkar. Allt verkar gå bra men när hon några år senare gifte sig med den tolv år yngre guldsmedsgesällen Olof Nordström, valde hon att återlämna sina söner till barnhuset. Pojkarna skrevs in där i juni 1854. Samma år utplaceras de som fosterbarn hos hemmansägaren Anders Andersson i Hyringe, Skaraborgs län.

Det är svårt att veta hur Charlotta och hennes barn upplevde situationen. De få uppgifter som finns i kyrkböckerna förtäljer ingenting om vad människorna tänkte och kände, men sönerna tycks ha varit lojala mot sin mor och ville vara nära henne. År 1853 bor sonen Carl Fredrik hos modern och hennes make men är då antecknad som ”barnhusbarn” istället för ”son”. Han återvände snart till fosterföräldrarna i Skaraborg där han arbetade som dräng. Vid 25 års ålder återvände han till Stockholm och modern. En anteckning i församlingsboken berättar: ”Varit barnhusbarn och får fri från Kronoutlagor till fyllda 25 år enligt förordning den 10 april 1804”. Carl Fredrik gifte sig aldrig. Sina sista år tillbringade han på Danviks ålderdomshem i Stockholm. Brodern Gustaf Wilhelm gifte sig med Adelaide Matilda Charlotta Wahlström.

Efter alla år på barnhuset hoppades Charlotta Vilhelmina säkert på ett lyckligt liv i tvåsamhet, men den lyckan blev tyvärr väldigt kortvarig. Maken avled efter bara några år och hon blev åter ensam och bodde i Humlegårdsroten i Stockholm tillsammans med andra änkor och människor med skör ekonomi. Charlotta Vilhelmina Hesse avled på Stockholms sjukhem vid nyåret 1894.

 

Här kan du söka i Allmänna barnhusets rullor 1800-1916.

Anor i snårskogen

 

Foto: Helena Bure Wijk

Finspång har kallats den svenska industrins vagga och på min mormors sida av släkten har vi djupa rötter där. Genom århundradena har järnmalmsbrytning och järnhantering varit den viktigaste verksamheten i området och redan tidigt organiserades bergsbruket i flera bergslagar som hade särskild lagstiftning – Hällestads bergslag, Vånga bergslag och Risinge bergslag. Jag har skrivit lite mer om bergsmännen i ett tidigare inlägg här i bloggen.

Stuga från en bergsmansgård. Foto: Helena Bure Wijk

Risinge i norra Östergötland är en socken med gamla anor. Man tror att ortsnamnet betyder ungefär ”de som bor vid snårskogen”. Stenyxor har hittats i områden som tyder på att det redan för 5000 år sedan bodde människor där. De första invånarna var inte bofasta. De var jägare-samlare som förde en nomadiserande tillvaro och förflyttade sig mellan olika platser, beroende på tillgången av föda.

Författaren Mathilda Lönnberg, som själv var från Risinge beskrev vyerna från en båtresa år 1896: ”Icke är Glan en bland de största af Götalandets sjöar, den är kanske icke heller den fagraste, dock erbjuder den för ögat en mängd af växlande syner, som, förhöjda af den strålande sommarsolen och afspeglade af de klara glittrande böljorna, framställa sig som en både storslagen och tilldragande rundmålning”.

Eskil vid Ängnäs

På den lummiga halvön Ekön (Öna) öster om Finspång fanns under 1600-talets första hälft en frälse och säteribebyggelse som hette Ängnäs. Där arbetade min gamle anfader Eskil Jönsson som frälseinspektor. Eskil hade tidigare varit förman på Syttorp i Östra Ryds socken hos Salomon Skutenberg (f.1655 d.1693). Salomon var hovjunkare hos Magnus Gabriel de la Gardie. År 1689 blev Eskil frälsefogde på Skutenbergs gods på natursköna Ekön. När Salomon avled 1693 fortsatte Eskil att arbeta som frälseinspektor inom familjen, hos änkan Christina Kagg (d.1724). Han avled där år 1706.

”Och snart ila vi förbi det fagra Ängnäs, som ligger där så leende på sitt lummiga näs. Det aftecknar sig mot en bakgrund af skogiga berg i en omgifning af ekar och alar. Glan slår armarne omkring det i förtjusning, och framför sväfvar en liten björkbeklädd holme lik en farkost på vågen, under det att bakom oss sjön utbreder sitt vida, mörkblåa vatten — en graf för minnen från förgångna tider, hvilka stiga upp och gå igen i drömmar om hvad som varit” skriver Mathilda Lönnberg så målande år 1896.

Eskil Jönsson var gift med Elin och paret fick tillsammans fyra barn, tre döttrar och en son. Min anmoder Elsa Eskilsdotter f. 1675, gifte sig med hammarsmeden Valentin Bengtsson Qvarfordt f. 1661.Här kan du läsa mer om Elsa och Valentin och även på min sida som finns här.
Eskils och Elins ende son Henrik f.1683, gifte sig med Christina Borg f. 1886 och Henrik kom att bli anfader för den stora släkten Egnell som du kan läsa mer om här. Henrik skrevs in som ”Henricus Aeschilli” (latin) när han var endast 9 år gammal vid Linköpings skola år 1692 berättar ättlingar till Henrik på sin webbsida. Vid 23 års ålder var han student i Lund och valde då att byta namn till Egnelius. Tog värvning år 1709 och blev fältväbel samma år. Henrik blev sedan kapten. Han avled år 1743.

 

 

Källor: Anders Köhler, Mattias Loman, Egnelliana, egen forskning, ”Sommarvandring i Östergötland” av Mathilda Lönnberg 1896.

Mystiska skotska rötter

Min farmors farmors farmors farfars farmors far hette Magnus Dublar (f. ca 1600) och var en skotsk handelsman i Ronneby, Blekinge. Han gifte sig två gånger under sin livstid och i det första äktenskapet, med Elsebe utan efternamn, föddes dottern Anne år 1636 och två år senare, sonen Casten, 1638.

Casten Rönnow

Casten kom att bli kyrkoherde och antog då namnet Rönnow efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade han Kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Hans ättlingar fick därefter ärva Åhus pastorat och Castens son, Magnus f. 1765 adlades med släktnamnet Dublar. I de gamla handlingarna kallas fadern Magnus (f. ca 1600) Magnus/Mogens Dublar, Mogens Dobblar eller Dobblare. Men hette han verkligen Dublar? Och var denna släkt adlig?

Hette anfadern Magnus Dublar eller Dunbar? Foto: Wikipedia

Det kan vara så att Casten och fadern Magnus aldrig haft någon länk till släkten Dublar, utan istället till den skotska släkten Dunbar. (En teori som styrks genom DNA-test där vi har DNA-match med flera personer som har Dunbar i sina anor):

”Turning now to eminent Scottish merchants in other parts of Sweden, we first come across the name of Magnus Dublar or Dunbar, a Scot who carried on business at Rönneby…Next to Dunbar we find John Innes or Ennes, as he is called. He was born about the year 1600, had to fly from Emden on account of religious persecution, and finally settled in the Swedish town of Helsingborg, where he gained great wealth and honour…” Källa: electric scotland

Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, gifte sig med Olof Schmidt. Släkten Schmidt (Smitt) hade en stark koppling till Skottland då man gifte sig med den skotska släkten Ouchterlony och tysk-baltiska släkter. John Innes (Ennes) som nämns i den engelska texten här ovan, blev handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då de lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig här. Kanske var det av samma anledning släkten Dunbar/Dublar lämnade Skottland?

Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo startade Frälsningsarmén i Sverige och Norge. Hon var ättling till den skotske sjökaptenen John Ouchterlony som kom till Karlshamn på 1700-talet. Foto: Wikipedia/Projekt Runeberg

 

Vet du mer? Kontakta mig gärna: forskningwijk(snabela).com

Märkliga märken

Gerrit_Dou_-_Scholar_sharpening_a_quill_pen
Man som skär till en fjäderpenna. Målning av Gerrit Dou 1630-1635

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Lena Andersdotter var troligen inte skrivkunnig men kunde signera makens bouppteckning med sina initialer. (Almunge 1759)

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Också i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet.

Per Ersson i Edsbro ritade en personlig ”krumelur” när han signerade faderns bouppteckning på 1700-talet.

Min finske anfader Jon Jonsson som flydde klubbekriget i finska Österbotten i slutet av 1500-talet, var en av många som ristade sitt bomärke i träet när han byggt färdigt sitt hus i Härjedalen. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg.

Anfadern Jon ristade in sitt bomärke i huset på Remmet, Härjedalen. Foto: Byvallarn

Min morfars morfars mamma, Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan möjligen vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.

Det har forskats mycket om bomärkets ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremoni. Tuve Skånberg menar att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och OmegSa, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

Flera bomärken i Almunges bouppteckningar under 1700-talet påminner om de forntida tecken som Skånberg beskriver.

Äntligen!

Efter en lång tid med restriktioner ska det bli så roligt att få besöka Västra Mälardalens Släktforskare i Köping den 15 februari 2022! Efter årsmötesförhandlingarna berättar jag om de trollkunniga kvinnorna i fornnordisk tid och om häxjakten under 1600-talet.

”När Helena hade släktforskat några år upptäckte hon att många anmödrar hade blivit avrättade för trolldom på 1600-talet. Det väckte hennes intresse för en både spännande och skrämmande ”häxforskning”. Historia är ett ämne som ligger Helena varmt om hjärtat. Hon har en magister i religionsvetenskap och teologi och forskar bland annat om de nordiska häxprocesserna och förkristen folktro”. (Västra Mälardalens Släktforskare)

Varmt välkomna! ❤


Vid Jättabergets fot

Jättaberget Foto: Ingrid Andrén/Länsstyrelsen Örebro

Vid sjön Tisaren mellan Skåle och Skogaholm i Hallsberg arbetade man förr i tiden främst med skogsdrift, gruvnäring och kolning. Järnmalmen användes vid masugnarna och ett tjugotal gruvhål i området vittnar om den sjudande verksamhet som pågick i området mellan 1500-talet och 1800-talet.

På Jättaberget huserade enligt myten jätten ”Skalle” och på berget finns en märklig fornborg med rötter från järnåldern. Där, vid Jättabergets fot låg en gång gården Kållslätt där mina anfäder- och mödrar bodde. Anfadern Måns föddes 1573 på gården, som sedan övertogs av sonen Halfvard f.1601 och därefter hans son, Måns f. 1639. Måns son Olof f. 1664 tog därefter över i sin tur. Om gården Kållslätt och området visste jag ingenting när jag för några veckor sedan skrev en text här i bloggen med en liten efterlysning.


I dag när jag kom hem låg ett brev i brevlådan, från en släkting som är sons sons sons sons sons sons sons sons sons sons son till gamle anfadern Måns f.1573. Han hade sett min efterlysning. Så fantastiskt att få brev från livs levande släktingar! ❤ Min nyfunna släkting har berättat att gården Kållslätt på sin tid omfattade cirka 500 hektar och att släkten bodde där i åtminstone sju generationer. Man försörjde sig främst genom skogsbruk, kolning och gruvdrift. Kol, ved och malm såldes till Godegårds bruk och det närliggande Skogaholms bruk. Den märkliga fornborgen med rötter från järnåldern låg förmodligen på ägorna. Under 1800-talet köptes gården av Skogaholms bruk.

Skogaholms bruk, eller Skogaholms stångjärnssmedja som var det ursprungliga namnet, grundades i början av 1640-talet och strax anlades på samma plats även en masugn. Malmen hämtades från Skåleklintsgruvan.

Skogaholms bruk i bakgrunden. Foto: Gustaf Ferdinand Hallberg

Det har berättats att jätten ”Skalle” upprördes när gruvdriften blev alltför intensiv i området. När det slamrade som mest kände han sig tvungen att flytta. Han låste berget där han bodde och kastade nyckeln med våldsam kraft över skogen. Nyckeln landade med ett plask i Tisaren och har inte setts till sedan dess…

Familjen Le Chotton/Cottoun i Gimo bruk

Interiör_av_vallonsmedja_vid_Gimo_bruk._Fritz_von_Dardel,_1838_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0032399
Bild: Interiör av vallonsmedja vid Gimo bruk. Fritz von Dardel, 1838 – Nordiska Museet

Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen Louis De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen. Louis var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman.

De Geer anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruket i Skäfthammar, bland andra medlemmar av släkten Le Chotton (Cotton/Cottoun) som arbetade som skogshuggare, kolare och körare vid Gimo bruk. Le Chotton kom från Spanska Nederländerna, liksom familjerna Dandenel, Francois, Magnette, Vincent och Pousette.

Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn och även deras förnamn i skrift. Namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och ”Le Chotton” blev till ”Kotton” i kyrkböckerna. De franska förnamnen ”Jean” och ”Jeanne” präntades gärna som ”Johan” och ”Johanna”. Förnamnet ”Jaqueline” blev gärna ”Jenne” när de svenska prästerna präntade ned namnen i sina böcker.

Anna Le Chotton/Cottoun levde i Gimo bruk och var först gift med Gottfrid Pousette. Paret gifte sig i bruket 1692. Efter hans död gifte hon sig med en dragon och kallas då ”dragonihustrun Anna Johansdotter Kotton”. Hennes far bör därför haft namnet Jean Le Chotton.

Vet du mer om Anna och släkten Le Chotton/Cottoun?
Hör gärna av dig till mig: forskningbw(at)telia.com

Dubois, Vincent-Rafflier, Pousette, Barre, Banart, (Le Chotton?) Mantrain, Besnier och Poulain är några av de franskklingande namn mina anfäder och anmödrar bar en gång i tiden.

Bergsmännen

Stuga från en bergsmansgård i Ramsbergs socken. Finns nu att se på Vallby friluftsmuseum, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk

Självständiga bönder som ägde mark och skog

Bergslagen har sedan medeltiden haft en omfattande verksamhet inom koppar- och järnhantering och vi som har våra anor där kommer förr eller senare att hitta bergsmän i släkten.

Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk.  Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var  i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.

 

Wenzel_II_Kuttenberger_Bergordnung_1280_(01)
Bergsregalet var en slags statlig förfoganderätt som innebar att jordägaren inte ägde den malm som fanns på hans mark. Endast kronan kunde ge tillstånd att utvinna denna malm. Bild: Kung utfärdar bergsordning för sina bergsmän

Gemensam gruva och hytta

Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet.

I Vånga, Östergötland, där jag har många av mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det genom tiderna funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då man förlorade bergsprivilegierna.

 

Berättelsen om ett ovanligt hus

Mormors farmors farfars far byggde ”Gjutstugan” i Hällabrottet. Foto: C.G Rosenberg

”Den vakne hejdar ibland sina steg inför det ovanliga. Han ser, tänker, frågar och drar slutsatser. Om han är Kumlabo och på landsvägen dröjer framför den gamla och nu obebodda manbyggnaden till det forna kronohemmanet Hällabrottet, väckes nog också en medkänsla, lik den man hyser för en stum och säregen åldring, som med sliten dräkt, trött blick och påtaglig oro bidar sitt slutliga öde” skriver Henrik Juhlin när han på 1950-talet betraktar den märkliga ”Gjutstugan” i Hällabrottet, Kumla.

Min mormors farmors farfars far hette Sven Persson Lönnberg och föddes i Högby, Ekeby (Kumla, Örebro) år 1718. Sven blev soldat och kronobonde, liksom sin far, Per Dansson. Sven Lönnberg hade förmodligen gått ur historien som en helt okänd person om det inte hade varit för att han under sin livstid byggde det märkliga huset som idag kallas ”Gjutstugan”.

Huset byggdes cirka år 1774 och skiljer sig markant från övrig bebyggelse i Hällabrottet eftersom det är byggt av grovt huggen kalksten. Sven och hans bror, Olof Hellström, som var kunnig inom stenhuggeri, hjälptes åt att uppföra huset, som består av två våningar med två lägenheter. Anledningen till att man valde just kalksten var att kungen redan 1757 hade beslutat att de bönder som uppförde sina hus av sten i stället för av trä, skulle få 20 års frihet från ”alla personliga avgifter för sig samt hustru och barn”. Det var således på grund av att man ville spara på Kronans skogar och erbjöd ekonomiska lättnader för dem som valde annat byggmaterial, som ”Gjutstugan” fick sin speciella prägel.

Att bygga huset var tidsödande och bröderna Sven och Olof hjälptes åt. Brodern Olof Hellström hade vid tiden då bygget påbörjades redan uppfört ett eget hus till sin familj. Han var den som passade murstenen i hanterliga stycken, skötte bränning och släckning av kalk, rappning, samt bjälklags- och takarbeten. Murning och uttorkning av kalkstenen var tidskrävande och arbetet bör därför ha pågått under minst ett år. ”Ugnen för kalkbränningen stod antagligen i trakten av den nuvarande konsumbutiken. På 1782 års karta är nämligen ett ”kalkugnsröse” markerat på detta ställe cirka 180 meter från byggnadsplatsen” berättar Kumlabon Henrik Juhlin.

”Gjutstugan” byggdes för två familjer och hade (för sin tid) något så ovanligt som källare med tvättstuga. Huset hade ursprungligen torvtak som ersattes med tegel under början av 1800-talet. Garderober och skafferier saknas helt i huset. Förr i tiden hade man istället kistor och lösa skåp för all förvaring. Stenväggarna är 50 centimeter tjocka och innerväggarna var ursprungligen ”stänkta” och kalkfärgade. Innertaket är isolerat med brädor och golvet i förstugan består av stora kalkstenshällar, men övriga golv är av trä. Alla ugnar i huset är murade och putsade med upp- och nedgående rökkanaler. ”Väggarna i den västra vindskammaren äro icke panelade; de bestå liksom stora vindens västra vägg endast av barkat rundvirke, tätat med mossa. Husets interiör präglas av den största enkelhet. Trappan till den övre våningen är av kalkstensblocksteg och har en provisorisk prägel. Ledstänger saknas, även kring trappöppningen” berättar Juhlin och fortsätter: ”Hörnen samt fönster- och dörrfoder äro slätputsade. Färgen är gulgrå. Skorstenarna äro gjorda av kalkstenshällar och av en förr på orten gängse typ. Huvudfasaden har en välgörande sluten och allvarlig karaktär”.

Nybergs karta över Gjutstugan

Källor: Egen släktforskning och Kumla julblad 1955

 

När mormors mamma fick nya efternamn

Mormors föräldrar kom från Kolmården i Östergötland. Foto: Järnvägsmuseet

Hedvig Kristina Persdotter från Krokek
Mormors mamma Hedvig Kristina föddes i Krokek, strax utanför Norrköping år 1870 som dotter till Per August Persson och hans hustru Kristina Lovisa. På den tiden ärvde barn sin pappas förnamn som efternamn (patronymikon) och Hedvig Kristina fick således efternamnet Persdotter.

Hedvig Kristina Persdotter gifte sig med David Andersson från Risinge i Östergötland, som arbetade som lantarbetare. Familjen flyttade ofta och det var när det nygifta paret inflyttade till en ny församling första gången, som prästen förkortade Hedvigs efternamn till ”Pers.” Att den lilla förändringen i namnet skulle komma att ge henne helt nya och obegripliga släktnamn, det hade prästen förstås inte en aning om.

Prästen gjorde en förkortning när han präntade ned mormors mammas namn i församlingsboken den dagen.

Fick plötsligt ett nytt efternamn
Som statare anställdes man som lantarbetare vid de större bondgårdarna, säsongsvis. Varje höst, under den så kallade ”slankveckan”, gav sig familjen ut på vägarna med sitt flyttlass, för att finna en ny arbetsgivare och ett nytt anställningskontrakt någon annanstans. De kommande åren blev det därför många, många flyttar för familjen. Och många församlingsböcker, i vilka prästerna på de olika orterna präntade ned familjemedlemmarnas namn, födelseort och födelseår.

Hedvig Kristinas förkortade efternamn ”Pers” tolkades felaktigt som ”Hers” av prästerna som skulle föra in personuppgifterna. Under de följande åren kom hon därför att heta Hedvig Kristina Hers i alla kyrkböcker. Mormors mor hade plötsligt fått ett helt nytt släktnamn…

Ännu ett nytt efternamn
Hedvig, David och deras barn flyttade många gånger under åren som följde, men ingen tycks ha upptäckt felet eftersom alla präster envisades med att anteckna henne med namnet Hers. Det var först många år senare, när familjen flyttade till Dalarna som prästen upptäckte att något inte stod riktigt rätt till med den nya församlingsmedlemmens namn. Prästen tolkade namnet på sitt eget lilla vis och från och med nu blev mormors mamma Hedvig Kristina Hus i kyrkböckerna…

Hedvig Kristina Persdotter fick nu ännu ett nytt namn och kallades ”Hus” långt in på 1920-talet.

Fru Pettersson
När Hedvig till slut upptäckte att hon hade haft felaktiga efternamn under alla år, så gick hon till prästen och bad om en rättelse. Vid det laget hade hon tydligen ledsnat på att heta Pers, Hers och Hus och bestämde sig för att kalla sig fru Pettersson.

Mormors mamma tyckte att Pettersson passade henne perfekt, nu när hon själv fick bestämma vad hon skulle heta.

En promenad genom 1800-talets Stockholm

Drottninggatan i Stockholm år 1808. Målning av Elias Martin (1739-1818)

Farmors farmors pappa Adolf Fredrik Schmidt föddes år 1809 i Tingsås, Kronoberg och kom att gifta sig med Johanne Jeanson f.1814 i Asarum, Blekinge. Paret fick sonen Alfons f.1833, dottern Mathilda Johanna f.1835, dottern Hulda f.1838 och sonen Albert Ferdinand f.1841. Alla barnen föddes i Karlshamn, Blekinge.

Från Karlshamn till Södermalm

År 1854 lämnar familjen Schmidt Karlshamn och flyttar till Södermalm i Stockholm där de får en bostad på Pilgatan (långt österut på nuvarande Folkungagatan). Adolf Fredrik är då kofferdisjöman och anställd inom handelsflottan.

14fdb06f-92c5-4ce0-bc08-f296a8cfc71b
Bostad på Pilgatan 28, kvarteret Beckbrännaren mindre i Stockholm år 1838. Målning av Josabeth Sjöberg f.1812 d.1882

Flyttlasset går till Gamla Kungsholmsbrogatan

Några år senare lämnar man Södermalm för Gamla Brogatan på Norrmalm. Gatan, som också har kallats Gamla kungsholmsbrogatan, sträcker sig från Hötorget vid Kungsgatan, till Östra Järnvägsgatan på Norrmalm. Adolf Fredrik Schmidt lämnade vid den här tiden sjömansyrket och kom att arbeta som bensvarvare. Han tillverkade prydnadsföremål i elfenben.

Gamla kungsholmsbrogatan i Stockholm Fotograf: Kasper Salin

Tillbaka till Söder 

Från Gamla Brogatan går flyttlasset till Högbergsgatan och kvarteret Pelarbacken mindre på Södermalm. Adolf Fredrik arbetar nu som bensvarvare och i fastigheten bor flera andra arbetarfamiljer – bland annat kakelugnsmakare, restauratriser (kvinnor som arbetade med restaurering), sockerbruksarbetare och sedeltryckare. Vid den här tiden antecknas även äldsta sonen Alfons Schmidt f.1833 som ”arbetare”. Under medeltiden restes ett antal höga stenar med bilder från kristi lidande på platsen, i närheten av den avrättningsplats som då fanns på berget. De flata stenarna av gotländsk sandsten kallades i äldre tider ”pelare”, varför kvarteret fick namnet Pelarbacken.

Högbergsgatan, Pelarbacken mindre. Foto: Larssons Ateljé

Bland sjöfarare på Nytorgsgatan

I kvarteret Sankta Katarina större på Södermalm fanns från 1700-talets början textilfabrik och tobaksspinneri. I och med att befolkningen ökade i Stockholm byggdes hyreskaserner på Katarinaberget och vid 1800-talets mitt fanns där även salubod och fabrikslokal. Till trähuset på den gata som nu heter Nytorgsgatan flyttade familjen Schmidt år 1857. Adolf Fredrik är nu åter till sjöss. Övriga hyresgäster i fastigheten var sjökapten A.N Kruse, kofferdisjöman Per August Westman, underskepparen Frans Edvard Wahlgren, svarveriarbetare Sven Larsson och målargesällen Södervall med sina familjer.

Nytorgsgatan på Södermalm Foto. Holger Ellgaard

Drottninggatan i stan

Familjen Schmidt bytte snart bostad igen och man flyttade nu till Drottninggatan i Stockholms innerstad. Drottninggatan kallades på 1600-talet för Stora Konungsgatan. På 1800-talet var det en livlig gata, kantad av krogar och kaffehus där mängder med flanerande stockholmare och hästekipage trafikerade gatan. Gatans norra, sluttande del kallades förr i tiden för Kungsbacken.

Separation

Drottninggatan år 1831. Litografi av Ferdinand Tollin

År 1866 födde dottern Hulda en oäkta son vid namn Gustaf Erik Sigismund Posse och ungefär samtidigt separerade hennes föräldrar. Hulda, sonen och modern Johanna bosätter sig i en bostad vid Adolf Fredriks kyrka i centrala Stockholm medan fadern Adolf Fredrik och sönerna flyttar till Bondegatan, kvarteret Hatten på Södermalm. Paret är vid den här tiden separerade men formellt fortfarande gifta.

Från höjden vid Vita bergen på Södermalm åkte barnen förr gärna kälke vintertid. Kälkfärden tog fart vid Stora Bondegatan, ned till isen vid Barnängsbryggan. Om de hisnande kälkfärderna har författaren Per Anders Fogelström berättat i boken Mina drömmars stad (1960).

Adolf Fredrik Schmidt bosatte sig på Bondegatan tillsammans med sönerna. Fotograf: Kasper Salin

Tillbaka till Norrmalm

Några år senare har familjen återförenats och man har nu återvänt till Norrmalm och bosatt sig på Jakobsbergsgatan. Adolf Fredrik arbetar vid den här tiden som svarvare. Dagens Jakobsbergsgata sträcker sig från Birger Jarlsgatan i öster till Malmskillnadsgatan i väster, men på 1800-talet började gatan redan vid Riddargatan/Grev Turegatan. Längs Jakobsbergsgatan har det genom tiderna funnits bland annat glasmästargårdar och ölbryggerier.

Jakobsbergsgatan i Stockholm i slutet av 1800-talet.

Från Jakobsbergsgatan flyttar familjen Schmidt vidare till Luntmakargatan på Norrmalm. Gatan fick ursprungligen sitt namn efter luntspinnare Daniel Michelsson som hade sin gård där på 1600-talet. (Med hjälp av en lunta, som var en slags veke som brann långsamt, kunde man förr sätta fyr på eldvapen och kanoner). Från mitten av 1800-talet fram till 1884 växte Stockholms befolkning med närmare 100 000 personer. Staden var ingen hälsosam boplats för dåtidens människor och epidemier avlöste varandra. Medellivslängden i Stockholm var på den tiden endast 20 år för män och 26 år för kvinnor.

Luntmakargatan i Stockholm. Foto: Kasper Salin

Norra Tullportsgatan i Stockholms innerstad

Familjen återfinns något år senare på Norra Tullportsgatan (nuvarande Döbelnsgatan) i Stockholms innerstad. På 1870-talet anlades flera parker och planteringar i Stockholm och på Norra Tullportsgatan 44 uppfördes en växthusanläggning där man kunde driva upp och vinterförvara de plantor och växter som växte i parkerna sommartid. Ett fyrtiotal olika arter drevs upp och förvarades i växthuset, exempelvis pelargonia, gladiolus, stockros och dahlia.

Döbelnsgatan som ursprungligen hette Norra Tullportsgatan vid sekelskiftet 1900. Foto: Kasper Salin

Skilda vägar

De äktenskapliga problem som uppstått makarna Schmidt emellan tycks varit av mer bestående karaktär eftersom hustrun Johanna, döttrarna samt dottersonen snart lämnar Adolf Fredrik igen och man flyttar nu till Svartmangatan 22 i Gamla stan. Bostaden låg i den byggnad som kallas Ehrenstralska huset, en gammal byggnad med anor från 1600-talet. I dag finns här Storkyrkoskolan och Estniska skolan.

Ehrenstralska huset, kvarteret Juno Fotograf Lennart af Petersens

Adolf Fredrik och sönerna Alfons och Albert Ferdinand flyttar sedermera tillbaka till Södermalm, till kvarteret Barnängen där far och söner arbetar på nystartade Barnängens tekniska fabrik. Till en början tillverkade man bläck och Eu de cologne på fabriken men 1873 startade tillverkningen av den välkända Barnängens tvål. Adolf Fredrik Schmidt avlider på Södermalm vintern 1871.

Barnängens tekniska fabriker på Södermalm startade sin verksamhet 1868. Här en bild från år 1894. Foto: Axel Rydin

Änkan Johanna och barnen bor nu tillsammans med den präststuderande Johan Gustaf Söderman som 1871 blir far till dottern Huldas andra barn. Tillsammans med honom bosätter de sig på Prästgatan i Gamla stan. Stadsdelen har gamla anor och under medeltiden fanns både galgbacke och bödelsbostad där varför platsen kallades Helvetesgränd ända till slutet av 1800-talet. På Prästhegaten bodde Stockholms kaplaner fram till år 1708 när de fyra små husen revs och gav plats för prästbostaden, som finns kvar där än i dag.

Prästgatan i Gamla stan, kvarteret Hippomenes. Foto: Larssons Ateljé

Prästgatan är den sista Stockholmsadress där familjen är skriven. År 1874 lämnar prästen Söderman storstaden tillsammans med änkan Johanna Schmidt, döttrarna Hulda och Mathilda Johanna samt styvsonen Erik Gustaf Sigismund. Familjen Söderman-Schmidt styr kosan till Nordmaling där man stannar resten av sina liv.

 

Gamla prästgården i Nordmaling på 1800-talet Foto: VF

 

 

En bild av ondska

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

I forna tider hade kvinnliga trolldomsutövare olika benämningar, såsom ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Det har gått närmare 400 år sedan hundratals människor, främst kvinnor, halshöggs och brändes på bål i vårt land för trolldom. Vi är i dag upplysta och vet att häxan inte existerar – hon är en produkt av människors rädslor och fantasier. Men bilden av häxan lever ännu kvar. Små barn kan beskriva hur en häxa är och ser ut: Hon är elak, gammal, ful, har stor näsa, utskjutande haka, vårtor, krum rygg, en svart katt, i vissa fall en kvast. Hon lurar barn, äter ibland även upp dem och hon orsakar sjukdom och död.

Bilden av häxan är en bild av ondska i feminin form. Häxan framställs alltid som illvillig och grym. Hon återfinns i sagan Snövit som den elaka styvmodern som ser sin skönhet förgås genom åldrandet och därför dödar den vackra, oskyldiga Snövit. Även i Askungen framställs hon som styvmoder och har här även två minihäxor, upplärda i ondskans konst, till sin hjälp. I Hans och Greta framstår häxan i sin klassiska kristna form – gammal, ful, ond, ensam och hungrig på små barn.

En bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning

Eftersom häxan är en bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning har hon alla de karaktärsdrag som satan i den kristna tron har. Eftersom hon är allierad med den onde och därmed inte kan vara en god och sann kristen, saknar hon alla de karaktärsdrag som en god kvinna, enligt rådande tro skulle ha. Häxan är allt annat än en god kristen. Hon är avundsjuk, hämndgirig, falsk, grälsjuk och aldrig en god moder. Som kyrkans exempel på motsatsen till en god kristen kvinna, är häxan sällan gift.  Hon är istället icke-fertil, gammal, sjuk, ful och lever ofta ensam i en stuga, långt utanför det goda kristna samhället och gemenskapen.

Den bild vi idag har av häxan och som förmedlats till oss genom tiderna, började växa fram under 1400 – talet, i ett kristet Europa. Trots att häxor aldrig har existerat ledde föreställningen om häxan, som en djävul med feminina drag, till att mellan 300 – 500 000 människor, mestadels kvinnor avrättades för trolldom i Europa mellan åren 1450 – 1750. 

Häxan, såsom vi känner henne, har aldrig existerat. Föreställningen om häxan som en kvinnlig djävul uppstod i en tid då människan ville klargöra samhällets mål och vilka sociala värden som skulle eftersträvas. Man kan se henne som en social konstruktion, som under 1600-talets senare hälft fick statuera som skräckexempel – som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, menar bland andra psykiatrikern Bror Gadelius.

Porträtt av kyrkofadern Augustinus av Sandro Botticelli år 1480

Det ondas problem

Föreställningen om häxor kan relateras till det ”ondas problem”, vilket har sysselsatt kristna teologer och tänkare genom tiderna. Hur kan något ont existera när Gud är fullkomligt god? I försöken att förstå Guds natur, hans vilja och vägar, har man försökt att förstå och förklara det onda.

Kyrkofadern Augustinus av Hippo menade att djävulen, genom trolldomens verkningar kunde åstadkomma missväxt, sjukdomar och oväder. Även om detta onda endast skulle ses som ett bländverk, en slags illusion utan verklig existens, trodde Augustinus att människans själ kunde lösgöras från kroppen under sömnen, med hjälp av demonerna. På så sätt kunde själen fara iväg till avlägsna platser. Historikern Bengt Ankarloo menade att Augustinus föreställning om den magiska förgörningen – maleficium, kom att bli en viktig bas i medeltidens lagstiftning mot häxeri. Genom förgörelse kunde den trollkunnige, med djävulens hjälp, orsaka skada på människor, boskap, grödor och träd.

Bilden av häxan som en djävul i kvinnoskepnad är således en konstruktion som uppstod i en kristen europeisk kontext. Ett detaljerat porträtt av häxans liv och leverne målades upp och präntades in i den kristna auktoritetens, den politiska maktens och i folkets medvetande, hävdar religionshistorikern Barbara MacHaffie. Det centrala i föreställningarna om häxan var djävulspakten. Man föreställde sig att häxan avlade löften om att bistå den onde, att vara hans sexpartner och att ge avkall på den kristna tron.

Djävulen välkomnar sina undersåtar…

Även Gadelius poängterar att själva begreppet ”häxa” var ganska okänt under klassisk forntid och tidig medeltid. Begreppet tog form i den kristna kulturens mark, under slutet av 1400-talet. Sociologerna Heinsohn och Steiger menar att trolldom ett fenomen som visserligen existerar oberoende av tid och rum, medan själva ”häxeriet” var en företeelse uppstod i en Västeuropeisk kontext och omfattade endast tre århundraden – 1450 – 1750. Under denna tid avrättades mellan 300 – 500 000 människor och 80 procent av de dödsdömda var kvinnor. Själva trolldomsbrottet handlade om magi som var förbjuden eller borde förbjudas, antingen för att den inte var förenlig med den rådande religionen eller för att den ansågs vara fysiskt skadlig. Hur den mer allmänna opinionen såg på trolldomsbrotten är omöjligt att avgöra – men klart är att det under senmedeltid och reformation var kyrkan och den kristna överheten som definierade brottet, menar Bengt Ankarloo.

Vi har gärna velat koppla häxprocesserna till den mörka medeltiden, kännetecknad av katolsk vidskepelse och inkvisitoriska övergrepp, men det var först under renässansens 1500-tal och den vetenskapliga revolutionens 1600-tal som omfattande häxprocesser förekom, både i vårt land och på kontinenten. Detta poängteras bland andra av historikern Linda Oja som menar att ”de lärda” kom att distansera sig från magin under senare delen av 1600-talet. Man valde då att lyfta fram den nya tidens förnuftiga, upplysta och protestantiska samhälle i kontrast mot katolskt kaos och vidskepelse ”där vinningslystna präster bedrog folk med allehanda vidskepliga konster och tyranniska påvar brände horder av oskyldiga människor som häxor”.

Fiende till Gud, kristenhet och rådande ordning

Först under 1600-talets andra hälft förekom omfattande häxprocesser i Sverige, trots att föreställningar om häxan som allierad med djävulen hade funnits i Europa sedan sen medeltid.

Efter reformationens tid betraktades folklig vidskepelse som hädelsebrott mot Gud. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Den kristna kyrkan såg magi och folktro som konkurrerande aktiviteter som hotade hela den kristna samhällsordningen och det gudomliga majestätet. Trolldomsbrottslingarna var således att betrakta som direkta fiender mot Gud, kristenheten och rådande ordning.  Själva kärnan i en sådan föreställning var maleficium, förgörelse.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma gott, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont. De kunde förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg mjölka kvastar och pinnar. Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade man här mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, fastslår Ankarloo. I de svenska häxprocesserna blev pactum, barnaförande, en central företeelse och var anledningen till att man, med alla medel försökte rädda de små barnens själar.  I en tid då stat och kyrka samarbetade för att hålla lutherdomen ren från sådan skadlig tro, blev religionen ett verktyg för att upprätthålla statsmakten, samtidigt som kyrkan stod för den grundläggande världsbilden belyser historikern Soili-Maria Olli.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Statens och kyrkans disciplinerade åtgärder resulterade i ett 30-tal dödsdomar i Lillhärdal, Jämtland år 1668. Denna rannsakning kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.  I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa, var det ett förhållandevis blygsamt antal om ca 300 personer som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade ett antal svenska orter väldigt hårt. Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Majoriteten av de individer som avrättades för trolldom i Sverige var kvinnor.

Före kyrkolagens tillkomst år 1686, användes Kristoffers landslag. Genom ett tillägg år 1608 antogs vissa delar av den gammaltestamentliga Mose lag. Varje uppsåtlig hädelse mot Gud skulle därmed bestraffas med döden. Dödsdomar i trolldomsmål baserades på budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva.”. Efter reformationen fick hädelse mot Gud en central betydelse. Uppsåtlig hädelse skulle nu alltid bestraffas med döden. Genom pactum, barnaförande, då häxan ansågs föra oskyldiga barn, bort från den kristna gemenskapen, till djävulens Blåkulla, omintetgjorde hon en god framtid då barnen skulle föra vidare samhällets grundval, den kristna ordningen. Därmed blev hennes brott, inte endast ett brott mot Gud utan mot hela samhället.

Genom reformationen ”skärptes” den kristna tron genom att man avlägsnade alla mellanhänder i form av tilltro till mirakel och förböner till helgon. All vidskeplighet sågs som ”omodernt” och enfaldigt i en tid då teologin utgjorde den sanna vetenskapen. Samtidigt fanns gammal folktro och vidskepelse kvar i människans föreställningsvärld och levde sida vid sida av denna. Detta skapade samhälleliga och religiösa spänningar. För att bättre förstå de religiösa förändringar som skedde i den kristna kontexten behöver vi se närmare på reformationen.

Martin Luther
Målning av Lucas Cranach den äldre

Reformationen

Den katolska kyrkan hade stor makt och stora ekonomiska tillgångar under tidigt 1500-tal. Kritiska röster höjdes då många menade att kyrkan inte levde upp till det kristna budskapet.

En av flera reformatorer, som ansågs ha de egenskaper som krävdes för att omdana och förnya kyrkan var Martin Luther (1483 – 1546). Han var övertygad om att Gud talar direkt till människan genom skriften och han ansåg att människan hade rätt att tolka Bibeln på egen hand. Därför ville han förflytta makten, bort från kyrkans auktoritära ledare, till individen.

Reformationen inleddes i Sverige på 1520-talet och beseglades vid ett möte i Uppsala år 1593. I denna nyväckta direkta relation mellan människan och hennes Gud var all vidskepelse – exempelvis tilltro till budbärare och medlare i form av förböner till jungfru Maria och helgonen överflödiga. I den direkta relationen mellan Gud och människa behövdes inga mellanhänder.

Genom lutherdomen blev äktenskapet ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud, istället för ett sakrament. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan innebar detta en positiv förändring, menar historikern Barbara MacHaffie. Kvinnan räknades nu med, som en del i Guds skapelseplan, men hennes centrala uppgift var den gudfruktiga hustrun och moderns. Makten flyttades här från kvinnans far till hennes make. Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att, för att predika krävs en god röst, kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor, som kvinnor inte ägde. Luther var övertygad om att män och kvinnor hade skilda uppgifter och det ojämlika förhållandet mellan män och kvinnor var ett resultat av kvinnans synd. Innan Gud utdömde sitt straff hade män och kvinnor varit jämställda både vad gäller ansvar och privilegier. I Luthers föreställningsvärld hade trollpackorna förmågan att framkalla stormar, stjäla mjölk, kasta förbannelser på oskyldiga barn och orsaka sjukdomar. Sådana individer kunde man inte ha något förbarmande över. De måste dö och Luther hävdade att han själv skulle vilja bränna dem.

Foto: Helena Bure Wijk

Religionsstadga 1655

Den religionsstadga som tillkom 1655 har beskrivits som ett disciplineringsprogram med syfte att stävja vantro och ofog bland folket. Här var statens roll inte enbart att disciplinera, bestraffa och kontrollera. Den omfattades även av omvårdnaden för undersåtarna i syfte att forma ett väl fungerande samhälle. Man ville bevara den lutherska läran ren och fri från alternativa tolkningar, vilket innebar att möten med änglar, privat religionsutövning och annat betraktades som avfall från den lutherska läran och sågs som hädelse – ett brott mot staten då den hädande medverkade till rubbad ordning i samhället.  Enligt Lutherskt tänkande skulle den världsliga ordningen utdela all yttre bestraffning. Staten och kyrkan kom att samarbeta för att upprätthålla samhällsordningen.

Prästerna fungerade som en länk mellan statliga och kyrkliga myndigheter och hade till uppgift att anmäla religiösa överträdelser, samt tillrättavisa dem som for vilse i religionen. Prästerna måste undervisa sin församling i sann kristendomsundervisning, samt övervaka att irrläror inte förekom i församlingen.  Nattvard förutsatte ett visst beteende, en viss kristendomskunskap samt föranmälan då endast de värdiga skulle få delta. Prästen måste se till att nådemedlen inte missbrukades. I annat fall skulle Guds straff drabba hela befolkningen.

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

Häxan – en social konstruktion

Jag tror att det är viktigt att vi studerar och förstår häxan som den sociala konstruktion hon är. Häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa.  Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen häxa fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet.  

Tidigare, då kyrkan hade stor makt och spelade en stor roll i människornas liv, straffades avvikelser från rådande normer hårt. Det var visserligen den världsliga och den prästerliga överheten som fängslade och dömde de misstänkta, men det var allmogen som var den starkaste drivfjädern under processerna. Barnaförandet upprörde allmogen starkt och var orsaken till att man ansåg sig tvingad att agera. ”Det är utifrån den regering och domstolar handlar”, påpekar Benkt Ankarloo.  Han menar att somliga släkter kan ha burit en ”trolldomsstämpel” i flera generationer, utan att detta framgår i rättskällorna. Men under häxprocessernas tid vändes dessa anklagelser mot dem och då trolldomskunskapen ansågs vara en överförbar kunskap som lärdes från mor och mor/farmoder, avrättades främst kvinnor.

I det förkristna Norden kallades de kvinnliga trolldomsutövarna ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Benämningen ”häxa” hade nog ingen enda människa här hört talas om när häxjakten drabbade landet på 1600-talet. Många kvinnliga släktlinjer bröts i Torsåker 1675 då man avrättade den äldre ”trollkonan” och för säkerhets skull även hennes döttrar, systrar, svärdöttrar och kvinnliga barnbarn. Flera års missväxt hade utarmat allmogen i Ångermanland och man livnärde sig på ”onaturlig” föda, ”såsom bark och alderknopp” när Karl XI:s trolldomskommission skulle inleda rannsakningarna 1674.

I Torsåker beskyllde präster och allmogen trollkonorna för de svåra tiderna och det fanns tecken på att man närde apokalyptiska föreställningar kring en slutgiltig strid mellan gott och ont. Varje individs handlande påverkade hela det samhälle hon ingick i, under tidigmodern tid. Om en individ begick brott, trodde man att Guds kollektiva straff kunde drabba hela samhället.  Ett omoraliskt leverne och begångna synder kunde således resultera i hungersnöd, sjukdomar och andra plågor.

Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen ”häxa” fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, men häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa. 

Foto: Helena Bure Wijk

Källa: ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” (magisteruppsats Bure Wijk 2014)

Sökandet efter lilla Greta

Mormor Elsa

Den sista gången jag träffade min mormor var hon 91 år och hon bodde på ett äldreboende. Mamma och jag hade städat hos henne och pysslat om henne, som vi brukade göra. Det hade hunnit bli eftermiddag innan vi skulle gå hem. Mormor började plötsligt gråta och jag satte mig ned bredvid henne i soffan för att trösta. Hon grät över lilla Greta, ett barn som hon förlorade i sin ungdom.

Ett glas punsch och katastrofen var ett faktum

Mormor började trevande berätta om barnet. Hon berättade att hon började arbeta redan i elvaårsåldern och som sextonåring gick hon ”till och från”, som det kallades på den tiden då man var anställd som piga hos familjer, men bodde kvar i föräldrahemmet. Mormor arbetade som hushållerska och en dag efter arbetspasset blev hon bjuden på ett glas söt punsch av arbetsgivaren, en äldre, herre som var änkeman. Hon mindes inte mycket mer av den ödesdigra dagen men katastrofen var snart ett faktum. Mormor blev gravid.

Mormor förstod själv inte vad som hade hänt till en början. Det här med blommor & bin var ingenting man talade högt om på den tiden. När havandeskapet inte längre kunde döljas blev hon utkastad från föräldrahemmet och fadern tvingade henne att flytta hem till barnafadern, änklingen.
”Jag försökte verkligen, men jag kunde inte vara kvar där hos den gamle mannen. Jag klarade inte av att sova i hans säng om nätterna…det gick bara inte. Jag var tvungen att ta mig därifrån” berättade mormor snyftande. Hon berättade också att det lilla barnet hastigt avled senare och att hennes pappa David året därpå snickrade en så vacker, vit kista till Greta. Familjen höll en privat begravning för det lilla barnet.

Mormor Elsa 90 år

Sökandet efter lilla Greta

Det var sista gången jag träffade min mormor. Hon avled en kort tid därefter och berättelsen om Greta hamnade i skymundan en tid. När jag senare tog upp sökandet efter mormors förstfödda dotter så visade det sig att denna berättelse har så många frågetecken och väldigt få svar, men helt klart är att förlusten av barnet och omständigheterna kring hennes död tyngde mormor under alla år, ända fram till hennes död. Med hjälp av mormors och släktingars berättelser samt kyrkböcker har jag försökt att få svar på vad som egentligen hände lilla Greta.

Mormor och morbror Rolf

Mormor Elsa Lovisa föddes år 1903 i Borg, Norrköping i en stor syskonskara. Från elvaårsåldern fick barnen hjälpa till med försörjningen. Elsa var duktig i hushållsarbetet och kyrkböckerna berättar att hon fick en tjänst som hushållerska i Sigtuna 1919 och i september 1920 föddes en dotter utom äktenskap. Mormor berättade för mig att hon blev utkastad från föräldrahemmet då graviditeten inte längre gick att dölja och det verkar stämma. Enligt kyrkböckerna flyttade hon då hem till sin äldre syster i Dingtuna, Västmanland och födde barnet där. Det lilla barnet fick namnet Ingeborg Eugenia. Mormor sade att hennes dotter hette Greta, men det stämmer inte enligt kyrkböckerna. Kanske önskade mormor att dottern skulle heta Greta? Barnet döptes aldrig så det är svårt att veta.

En av mormors yngre systrar avled hastigt då hon endast var fem år. Pappan arbetade som statare och familjen var mycket fattig. En natt hade lillasystern Greta lämnat sin säng, gått till köket och ätit upp all gröt som familjen skulle äta dagen därpå och hon avled av svåra magplågor. Minnet av den döda systern kanske följde mormor genom åren, så till den milda grad att hon på ålderns höst förväxlade systern med den lilla dottern som hon fött som ogift?

Kyrkböcker och släktberättelser

Lilla dottern Ingeborg Eugenia som föddes i Dingtuna 1920 döptes inte. I kyrkböckerna ser man att barnets födelseattest har skickats till olika församlingar då mormor och hennes dotter bodde på flera platser kommande tid. Enligt släktingars berättelser var mormor utom sig av oro och visste inte vart hon skulle ta vägen som ogift mor med ett litet barn. Hon hade ”sprungit till skogs i ren panik” enligt vad hon själv berättat för en släkting. Hon tog sig samman och återvände sedan till föräldrahemmet där mamman lovade att se till barnet medan mormor arbetade. Men enligt mormor hade modern i stället lämnat barnet ensam i huset med ytterdörren på vid gavel. Den lilla flickan som låg på golvet avled i lunginflammation vid ett års ålder, enligt släktingen. Enligt mormors egna ord hade det skett något slags ”barmhärtighetsmord” där föräldrarna ville avlasta sin dotter från ett hemskt öde.

Kyrkböckerna skvallrar om en orolig tid då mormor flyttar från ort till ort med det lilla barnet. ”Attest om födelse avsänd till pastorsämbetet i Funbo den 28/9 1920 återkom. Ny attest sänds till Skuttunge förs. 1/3 1921”


Mormors mamma kom från en familj som tillhörde en baptistförsamling och att föda barn som ogift var något av det värsta man kunde göra, i Guds ögon. Då var man förtappad för all framtid. Om mormors mors religiösa föreställningsvärld inverkade något i det lilla barnets öde är omöjligt att veta. Dödboken berättar att lilla Ingeborg Eugenia avled i slutet av oktober 1921. Dödsorten, där barnet dog, är enligt kyrkboken Rasbo i Uppland men då barnets mor (min mormor) inte bodde kvar på orten skickades utdrag ur dödboken vidare till Vidbo, Stockholms län där mormor då bodde i föräldrahemmet.

Släktryktena stämmer delvis men Ingeborg Eugenia avled inte hos mormors föräldrar enligt kyrkböckerna. Det står i dödboken att hon avled av ”slag”. ”Slag” var en ganska diffus dödsorsak när det gällde små barn förr och kan liknas med det vi idag kallar plötslig spädbarnsdöd. Mormor berättade för mig att hennes pappa snickrade en liten kista till barnet som målades vit och man höll en privat begravning. Detta tycks stämma. Enligt flera släktingar uppsöktes mormor därefter av fjärdingsmannen som ville veta mer om omständigheterna kring barnets död.

Barnet tycks ha fötts utan att ha blivit döpt, avlidit på en ort och gravsatts på en helt annan ort. Av någon anledning försökte familjen att hemlighålla det lilla barnets födelse och död och mormor flyttade från ort till ort under den korta tid det lilla barnet fick leva. Det är mycket lätt att så här i efterhand, med de berättelser som finns, dra slutsatsen att mormors föräldrar försökte ”hjälpa” sin dotter genom att ”avlägsna” det oäkta barnet. Man hoppades på så vis att allt skulle falla i glömska och om det stämmer så är det fruktansvärt. Mormor Elsa gifte sig senare och blev mor till ytterligare elva barn som alla levde till vuxen ålder, men hon upphörde aldrig att sörja lilla ”Greta”.








En lisa för själen

Målning: Carina Linné, Unbounded 3, akryl på duk

Om du liksom jag älskar konst kan jag varmt rekommendera ett besök på Danderyds Konstrunda i Stockholm 4-5 september klockan 11-17. I år deltar 95 konstnärer, bland annat min fina vän Carina Linné som är en av fyra konstnärer som i år kommer att visa sina alster i Församlingens Hus, vid Danderyds kyrka kl. 12-17 båda dagarna. Vi besökare kommer att få njuta av lekfulla, spännande skulpturer, smakfullt designade smycken i silver samt färgstarkt måleri.

Om du inte har möjlighet att besöka Danderyds Konstrunda finns möjlighet att njuta av Carina Linnés vackra alster på webbsidan CLE ART.

Jag har läst Carina Linnés nyutgivna bok ”Lyckoflingor och bitterhetsfrön” med otroligt vackra haikudikter och målningar. En vacker bok som också är en lisa för själen. Jag rekommenderar den varmt. Poesiboken är en perfekt present till dig själv eller någon du tycker om och kan beställas via Carinas hemsida.

Carina Linnés poesibok ”Lyckoflingor och bitterhetsfrön” (2021) är en lisa för själen.

Trolovningsbarn

Äkta och oäkta

Att dela in nyfödda barn som ”äkta” eller ”oäkta” så som man gjorde förr i tiden har sitt ursprung i den gamla kristna föreställningen om den ”äkta” sängen: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebreerbrevet 13:4)

”Oäkta” barn kallades de barn som föddes av föräldrar som inte var gifta eller trolovade. Dessa barn saknade helt börd och bördsrätt (arvsrätt). Förutom de juridiska konsekvenserna vad gäller ekonomi så hamnade både barnet och modern i utanförskap och dömdes hårt av omgivningen. Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet.

Trolovningsbarn 

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande och hade samma legitimitet som bröllop. Eftersom kvinnan enligt lag var omyndig krävdes det att hennes far eller en annan nära släkting godkände hennes val av livspartner. Giftoman var den person som enligt lagen bestämde över och hade makt att bevilja kvinnans giftemål och förrätta vigsel (den handling som krävdes för att äktenskapet skulle vara legitimt och juridiskt bindande).

Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.

Trolovningen ingicks av brudgummen och brudens giftoman. Efter trolovningen kom fästningen som bekräftade trolovningen och bandet mellan makarna. Långt in på 1700-talet var överenskommelsen och handslaget mellan man och kvinna, i deras vittnens närvaro det som beseglade äktenskapet och detta lever kvar än idag när vi säger ”ge någon handen”. ”Trolovningsbarn” hade en bättre juridisk status än de så kallade ”oäkta” barnen och fram till 1970 ärvde trolovningsbarn sin far, till skillnad från utomäktenskapliga barn.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

Har tagit upp jakten igen

Efter en härlig och varm sommar som jag mestadels har tillbringat på balkongen, bland gurkor, paprikor och tomater, är jag tillbaka vid datorn och har på nytt tagit upp jakten på släktens okända fäder. Visserligen har jag sökt efter de okända ”gubarna” i mer än trettio år, men skam den som ger sig. Någon gång måste jag väl hitta dem!
Det är märkligt hur karlarna bara kunde försvinna spårlöst förr i tiden…

Min morfars far var ”okänd”, liksom hans morfar och min farfars far. Kyrkböckerna ger inga ledtrådar alls om barnafäderna. I 1800-talets Uppland var det vanligt att pigor fick barn som ogifta och som släktforskare kan man ofta hitta barnafadern om man tittar lite närmare på drängarna som arbetade på samma gård. Ofta dyker fadern upp i kyrkboken något år senare och har då erkänt faderskapet. Det är också vanligt att pigan gifte sig med barnets far. Om der var bonden på gården som var barnafader, eller en annan gift man, finns det sällan några anteckningar.

Tack vare DNA-tekniken har vi släktforskare fått ett nytt värdefullt redskap när vi söker efter okända pappor i släkten. När man har gjort ett DNA-test och resultatet har kommit, får man hundratals, ofta tusentals DNA-matcher i en lista. Alla dessa personer är nu levande släktingar och nu gäller det att försöka klura ut hur man är släkt. Någonstans finns en gemensam anfader men ofta kan det kännas som att leta efter en nål i en höstack. Jag brukar bygga släktträd för mina DNA-matcher om de inte själva har lagt ut sina träd. Har skrivit lite mer om hur man kan göra i ett tidigare inlägg som du hittar här.



Med flera okända fäder i släkten så är det svårt att hitta någon ”röd tråd” att gå vidare på, men ibland visar det sig att flera DNA-matcher har samme anfader och då kan man vara säker på att denne ”gube” är värd att titta närmare på. När dragonen Carl Nässel började dyka upp i flera av mina DNA-machers släktträd blev jag nyfiken. Han föddes i Rö, Uppland år 1806 och eftersom flera av släktens okända fäder levde i samma område känns det viktigt att gå på djupet med gamle Carl och hans familj.

Carl Nässel, en hittills okänd anfader



Carl Nässel föddes i Rö och var under sin livstid korpral och dragon. Han var gift tre gånger – det tredje äktenskapet ingicks när Carl hade fyllt 80 år och han avled samma månad – och fick många barn. Någon av hans fyra söner kan vara min morfars okände morfar, men vem av dem? För att få reda på det sitter jag nu och forskar om Carl Nässels ättlingar. Om man ”klättrar” upp och ned i släktträdet och ser efter var de bodde och arbetade kan man med lite tur hitta den okände fadern. Eller åtminstone en liten ”röd tråd” att följa vidare…

När jag började släktforska på 1990-talet blev jag varnad av en erfaren forskare. När man väl har börjat med det här så är det nästan omöjligt att sluta, sa han. Med facit i hand ångrar jag ibland att jag inte lyssnade på varningen 🙂

Någonstans i trädet finns den okände fadern…



Finnarna i Tiveden

Foto: tiveden.se

Pest, krig och missväxt

Till de vackra och skogrika bergstrakterna i Tiveden mellan Närke och Västergötland kom finska nybyggare från Savolax redan under 1580-talet och man bosatte sig då främst mellan sjöarna Skagern och Unden. Constantia Eriksdotter f.1560 var visserligen en ”oäkta”, men en aktad dotter till Gustav Vasas son Erik XIV och kallades på sin tid ”Drottningen av Tiveden”. Gården Bocksjö i sydöstra delen av Tiveden var Constantias sätesgård och hon bör ha varit den person som välkomnade de finska nybyggarna till bygden. Pest, krig och missväxt hade härjat och avfolkat området, men snart upptogs ödetorp och gårdar av nybyggarfamiljerna och befolkningen kom snabbt att öka.

Constantia Eriksdotter

Bättre tider

Under 1600-talets senare del hade man bebyggt området ända fram till Vätterns strand.  De finnar som kom som nybyggare till området hade släktförbindelser till nybyggarna i Värmland och området Rämmen liksom till finnskogen i Älgå, strax utanför Arvika.

Sätesgården Bocksjö och de övriga 24 hemman som Constantia Eriksdotter och maken Henrik Frankelin blivit donerade av hertig Karl i Undenäs och Hova kom att övertas av sonen Carl. Carl avled 1634 och Constantia pantsatte då Bocksjöholm och underlydande hemman till mågen Anders Koskull som kom att bli överste för ett regemente finskt fotfolk 1641.

Anders Koskull

Finska släktgrenar i Tiveden

Till Humlegårdsliden vid sjön Undens södra del i Undenäs, två mil från Karlsborg kom Per Olofsson med sin familj under 1600-talets senare del. Flera finska familjer hade varit bosatta på torpet innan dess. Den förste bosättaren var Håkan och efter honom följde Lars Finne, Sven, Per Joen och Svenning. År 1684 angavs Humlegårdsliden vara upptaget ”på förbudin ort” och reducerades från ätten Koskull som 1/8 hemman till kronan. Vid tinget i Valla 1686 berättade Per Olofsson, att han lagt 3 daler kopparmynt årligen samt gjort 2 dagsverken i veckan de 10 år han hade bott på hemmanet, under det att Joen Olofsson i Björkenäs, som bott där före honom, endast en gång hade lagt de 3 dalerna vid kaptenen Erik Koskulls bröllopsresa, men därutöver intet.

Per Olofssons dotter Gunella f. 1670 i Undenäs kom att gifta sig med Håkan Töresson och familjen bodde på Humlegårdsliden. Håkan och Gunellas son Jonas f.1700 gifte sig med Elin Larsdotter f.1707 i Hanefjäll, Undenäs. Elins far, Lars Göransson f.1658 på Hanefjäll kom från en släkt som gifte sig med finska ättlingar i Humlegårdsliden, Olofstorp, Holmgillret och Djäknatorp. Hanefjäll lydde från år 1595 under Constania Eriksdotter. Efter hennes död 1649 övertogs hemmanet av hennes barnbarn, Agata Frost.

Humlegårdsliden 1919


Mer om Tivedenfinnarnas historia

Mer om finnarna i Tiveden kan du läsa på Tivedenfinnar – en fantastisk hemsida som har skapats för att bevara, ta tillvara och väcka intresse för kunskap om den tid då Tiveden med omnejd till stor del byggdes av människor som kom från Finland.

Familjen Sporrong

Målning (beskuren): Évariste Carpentier 1845-1922

Under 1500-talet kom Liège i Belgien att bli den europeiska järnhanteringens nav. Det var naturtillgångarna i området samt järngruvor, skogstillgångar och vattenkraft från Ardennerna som gjorde den blomstrande utvecklingen möjlig. I området uppstod snart nya innovationer och produktionsmetoder, exempelvis ”resmilan” som förbättrade kolets kvalitet avsevärt. Vallonsmidet gav ett smidbart och segt järn av extra hög kvalitet som gjorde att materialet kunde användas i helt annan omfattning. När Sverige behövde skicklig arbetskraft kom många valloner hit. Tanken var att man skulle arbeta här i några år och sedan återvända till hemlandet, men många familjer valde att stanna kvar. Idag är vi fler än 100 000 vallonättlingar i Sverige.

Morfar och hans bröder



Många stannade

Det var vallonernas speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Några tusen valloner kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl i början av 1600-talet. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner.

Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa bosatte sig en tredjedel vid de uppländska bruken. För många familjer var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit. Tanken var att man skulle arbeta här en tid för att sedan återvända till hemlandet, men många familjer kom att stanna kvar. Endast cirka 20 procent av vallonerna återvände.

Hallberg var den siste masmästaren vid Ankarsrums bruk (med vit mössa på fotot).



Behöll sina sedvänjor

Vid bruken levde vallonfamiljerna sina liv och behöll sina kulturella sedvänjor och ibland även sitt språk långt in i tiden. Bruken var som små samhällen i miniatyr och när man forskar i de gamla arkiven kan man se att några vallonfamiljer ofta hade en mer framträdande position än andra. För arbetsgivaren var det viktigt att upprätthålla en monopolställning inom produktionen och för vallonfamiljerna var det viktigt att uppnå en sådan ställning vad gäller arbetstillfällen. Arbetslagen utgjorde för de anställda och familjerna den sociala tryggheten. Mästaren hade den högsta sociala positionen på bruket och hans söner bereddes ofta plats i faderns arbetslag där de fick börja sin bana som dräng eller kolpojke, goujar.

Ett slags socialt mönster formades på bruken där vissa familjer hade framskjutna poster inom arbetslagen och svarade för ett utbyte av giftemålspartner. På så sätt såg man till att arbetstillfällena på bruket hölls inom familjen.  Som utomstående var det oerhört svårt att komma in i dessa slutna sociala sammanhang men det kunde i vissa fall ske genom ingifte eller om en släkt saknade en manlig medlem i lämplig ålder i sitt arbetslag. Det här mönstret levde kvar på vallonbruken länge, ända in på 1900-talet på vissa orter.

Morfar Ivar

Familjen Sporrong

Den 29 april år 1625 tecknade smältaren Bertrand Sporrong kontrakt i Liége för fyra års arbete som smältare vid Finspångs Bruk i Östergötland. Hans hustru Jacqueline Martelleur kom inflyttande långt senare, år 1638 och familjen bodde en tid vid Österby bruk och sedan i Forsmark. Namnet Sporrong (le sporon) betyder ”sporre” och det sägs att man hade en sporre som sitt bomärke.

Sonen Francois Sporrong f.1605 fick ett tvåårigt kontrakt som malmslagare i Löfsta bruk i Uppland år 1627. Francois blev sedermera masmästare och valde att stanna kvar i Sverige tillsammans med sin familj. Sonen Pierre Sporrong f. 1677 blev masmästare, liksom sin far. Han arbetade en tid vid Vällnora bruk i Knutby, Uppland och bosatte sig sedan i Bennebols masugn i Bladåker, Uppland. Flera av Pierres söner blev masmästare och familjen kom att arbeta flera hundra år i Bennebols bruk.



Jag har skrivit mer om släkten i Bennebols masugn i ett tidigare inlägg som du hittar här




Källor: Fataburen 1981, Nordiska museets och Skansens årsbok, egen forskning

Den sista resan

Våren 1908 intogs ogifta Ida Jönsson, 37 år, på Malmö sinnessjukeanstalt. Till Asylen kom de patienter som ansågs vara omöjliga att behandla och där hamnade även Ida. Hon hade bott i Amerika sedan 16-års ålder och längtade tillbaka men lurades av sina anhöriga att tro att Malmö bara var en liten ”mellanlandning” på resan tillbaka till USA. Resan till Malmö skulle komma att bli Idas allra sista.

Spiritualistiska möten och het spis

I sjukhusjournalerna framgår att Ida var en vanlig flicka med glatt humör när hon växte upp. Hon fick en vanlig ”allmogeuppfostran” i Kattarp, Helsingborg, hade normal skolgång och någon ärftlighet för sinnessjukdom fanns inte. Ida hade ägt fullt förstånd ända fram till sinnessjukdomens utbrott år 1899. Vid intagningen på hospitalet berättar brodern att Ida aldrig har varit ”begiven på starka drycker, tobak, morfin eller opium”. Hon har heller aldrig ägnat sig åt ”religionsgrubbel”.

Som 16-åring reste Ida Jönsson till Amerika där hon arbetade som kokerska. Det var förmodligen hettan vid spisen samt att Ida ofta besökte spiritualistiska möten som gjorde att sinnessjukdomen bröt ut år 1899, menade både hennes bror och hospitalets läkare. Trots den plötsliga mentalsjukdomen levde Ida ett självständigt liv och reste ofta fram och tillbaka till USA under följande år. Hösten 1906 blev hon intagen på ett hospital i Boston, USA där hon bland annat ordinerades avslappnande massage.


Ilsken och förföljd

Ida reste sedan hem till familjen i Sverige men var då förändrad. Hon hade höga tankar om sig själv och upplevde sig vara förföljd av ”onda andar”. Det berättar hennes bror då han ansöker om en plats för sin syster på sinnessjukhuset. ”När hon hemkom från Amerika hade hon storhetstankar samt ansåg sig vara förföljd. Hon hade höga tankar om sig själv” står att läsa i det formulär som brodern fyllde i vid ansökan. Systern beskrivs som ilsken och tvär. Hon skällde ut sin bror och ”fäktade med armarna”. De onda andar som hon upplevde sig vara förföljd av försökte hon kasta ut genom fönstret, enligt brodern.

I journalerna beskrivs Ida Jönsson som en smal kvinna, över medellängd och kraftigt byggd. Hon har blågrå ögon och mörkbrunt hår och beskrivs som en person med gott minne och klart förstånd. Hennes rörelser är livliga. Ansiktsuttrycket är för det mesta allvarsamt och aningen misstänksamt. Allvarlig och misstänksam, det hade Ida all anledning att vara…


På väg till Amerika

Som ogift kvinna i början av 1900-talet utsågs brodern till Idas förmyndare. När han upplevde systern som svårhanterlig valde han att skriva in henne på sinnessjukhuset i Malmö, men till Ida sa han att hon bara skulle vistas där under någon dag, innan hon reste vidare till Amerika. ”När hon anlände hit trodde hon att det blott var på genomresa till Amerika. Hennes anhöriga hade nämligen, i syfte att underlätta hennes hitförande, inbillat henne att hon verkligen skulle resa dit” skriver läkaren i sina anteckningar. När hon insåg att hon hade blivit lurad och blev tagen ur sin villfarelse blev hon upprörd, men lugnade sig efter ett par dagar. ”Dock tänker hon och talar alltjämt om Amerika så snart man inlåter sig i samspråk med henne”, avslutar läkaren sin anteckning.

Brodern ansöker om en plats för sin syster på Malmö hospital (asylen) 1907


Läkaren noterar att Ida inte alls verkar vilja kännas vid sina ”sinnesvillor och de onda andarna”: ”Med ett överlägset leende förnekar hon helt enkelt dessa faktorer och svarar: det vet jag ingenting om, har aldrig sett eller hört några onda andar och har aldrig ansett mig vara förföljd”. Läkaren påpekar dock att när man vänder och vrider på frågorna och ansätter henne med ett ordentligt korsförhör så undslipper det henne i ett obevakat ögonblick och hon svarar då ”De sätter tryck på min hjärna, jag vet nog vilka de är”. När läkaren frågar vilka dessa är så blir hon genast på sin vakt och svarar ”Det vet jag inte”, men personalen har hört henne berätta hur hon i Amerika har sett dessa andar ”förvilla luften så att det kommer långa likkistor och benrangel”.

Åren förflyter på anstalten

Ida Jönsson sköter sina sysslor på asylen väl, är ”snygg och ordentlig” och inom kort har hennes inre röster tystnat. När man frågar henne om de ”onda andarna” så säger hon att hon inte längre hör dem. I juni 1908 när hon varit intagen på hospitalet en månad, antecknar läkaren: ”Går tyst och stilla sin väg fram, talar aldrig spontant utan svarar på tilltal. I det hela rätt slö och indifferent. Arbetar med sömnad och är duktig i handräckning”.

Åren förflyter på anstalten. Ida fogar sig i sitt öde men frågar ofta när hon kan resa till Amerika. I januari 1916 skriver läkaren: ”Deltager i arbetet, renhållning, handräckning och tvätt. Är tyst, sluten, stillsam, slö och bortkommen. När man talar till henne frågar hon alltid om hon ej får resa till Amerika snart. Ligger ibland till sängs på egen begäran en eller annan dag utan att något objektivt kan påvisas. Det är tydligt att det endast är för att ta en extra vilodag”. Ida Jönsson hade drabbats av cancer, men det visste varken hon själv eller läkarna vid den tiden och man undersöker henne inte heller.

Under åren som går försöker Ida på olika sätt att återta sin frihet. Hon skriver brev till släktingar i USA och ber om ekonomisk hjälp med en enkel resa. I januari 1918 antecknar hospitalsläkaren att patienten sällan talar självmant men alltid svarar på tilltal. Hon beskrivs nu som ”förslöad och bortkommen, arbetar i tvätten samt med skurning och städningsarbete. Emellanåt ber hon att få låna pengar till en Amerikabiljett”.

Ida skriver vädjande brev till sin kusin i USA från asylen: ”…Du vill väl inte vara af den godheten och hjälpa mig ur min förlägenhet här borta i fäderneslandet med en tredje klassens emigrantbiljett från Sverige till Amerika? Jag är nämligen i mycket små omständigheter…”


På hösten 1918 insjuknar Ida i spanska sjukan, tillfrisknar, men hälsan försämras väsentligt nu. Hon har magproblem och ordineras därför ”våtvärmande omslag och vaginalsköljningar”. Hon tvingas allt oftare att ligga till sängs och nu upptäcker man att hon är sjuk ”på riktigt”. 1921 försämras Idas tillstånd och i september samma år avlider hon av långt framskriden livmodercancer på Malmö Asyl. De många breven hon skrivit genom åren till släkt och vänner i USA beslagtogs av personalen och skickades aldrig iväg.

Idas brev skickades aldrig iväg och finns sparade i arkiven.




Många fler gripande levnadsöden finns att läsa om i arkiven. Den här gången har jag läst gamla dokument från Malmö hospitalsläkare 1842-1927 som finns i Arkiv Digital.

Spanska influensan

”Spanska influensan” slog till som en blixt från klar himmel 1918 och de som insjuknade drabbades av feber, ont i halsen, värk i leder, kräkningar, diarré och hosta. När Sverige drabbades av spanska sjukan insjuknade cirka 10 000 personer under en kort tid men få människor avled. Sjukdomen ansågs till en början vara ganska harmlös och lindrig. Men viruset återkom snart i en muterad variant som var mer aggressiv. Det tillstötte oftare komplikationer och vid årsskiftet 1918/1919 hade 27 000 svenskar avlidit till följd av sjukdomen.

Kvinna vid fönster Målning av Caspar David Friedrich

Smittspridning på regementen och hospital

Hösten 1918 diskuterade myndigheter i Sverige hur man skulle göra med de militära övningar som man planerat. Första utbrottet av spanska sjukan hade redan drabbat Sverige vid den tiden och man kände till att trängsel innebar större risk för att smittan skulle spridas. Man valde trots detta att inte ställa in.

Till Sveriges regementen kom snart stora grupper yngre män, ofta från landsbygden och man vistades tillsammans under samma tak under en längre tid. Smittan spred sig blixtsnabbt i dessa utrymmen där många människor vistades och andades samma luft. Den spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet.

Västerås regemente

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade strax därpå i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

På regementet i Östersund avled nästan var tionde av de som insjuknade i spanska sjukan. Av de cirka 117 500 värnpliktiga män som var inkallade vid svenska regementen 1918 – 1919 insjuknade 44 689 personer och 820 avled.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918


”Den influensaepidemi, spanska sjukan, som under senare hälften av året gått fram över landet, har även härjat å statens sinnessjukhus. Av intagna patienter hava 2269 drabbats av sjukdomen, motsvarande 25,7 %” skriver Kungliga medicinalstyrelsen 1918. ”Av de insjuknade (på mentalsjukhusen) hava 277 personer, eller 12,2 % avlidit. Av sjukvårdspersonalen hava 1250 personer eller 69,4 % insjuknat och 28 personer, eller 2,2 % hava avlidit i sjukdomen. Motsvarande siffror bland ekonomipersonalen äro 313 personer eller 33 %. Värst hemsökta hospital hava varit Kristinehamns med 56,2 % insjuknade patienter, Östersunds med 56, 1 % och Säters med 42,3 %”.

Man lyfter i skrivelsen även fram den stora andel patienter som drabbats av akuta och kroniska mag- och tarmlidanden under och efter pandemin. Vid Östersunds hospital inträffade 288 fall, på Piteå hospital avled 24 personer och på Uppsala hospital inträffade 17 dödsfall till följd av diarré.

Vissa orter drabbades hårdare

I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled i sjukdomen 1918.

Att vissa delar av Sverige drabbades extra hårt av pandemin blir påtagligt när man gör några nedslag i kyrkböckerna. I Östersund avled exempelvis 106 personer år 1917. Året därpå hade antalet avlidna ökat till närmare 300. Antalet avlidna i Kristinehamn uppgick till 197 personer år 1917 och 1918 avled där 295 personer. De som avled av spanska sjukan var främst barn och unga.

De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen.  Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.

Storgatan i Glommersträsk tidigt 1900-tal Foto: Glommersträsk Hembygdsförening

I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.

Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I grannlandet Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.

Målning av Johannes Vermeer

Hus med historia

Som ägare till ett äldre hus kan det vara värdefullt att få veta lite mer om huset/gården och om de människor som har bott där tidigare. Om man vill kan man sedan spara forskningen i en mapp som får följa med huset in i framtiden. Med hjälp av kyrkböcker kan man få veta mer om människorna som en gång levde i de gamla torpen och gårdarna.

Jag är främst intresserad av att få veta mer om de människor som har bebott husen förr i tiden och använder mig därför av kyrkböcker för att få veta mer om de tidigare ägarna. Genom husförhörslängder och församlingsböcker kan man söka på byar, torp och gårdar och kan därmed följa människorna som levde där via födelse-, vigsel- och dödböcker. Om bouppteckningar finns att tillgå kan man få mer detaljerade uppgifter om möbler, husgeråd och vilka kläder familjen ägde. Här finns även uppgifter om familjens djur och man kan ibland få veta namnen på familjens kor. Det kan rymmas så mycket historia i ett hus och jag tycker att det är så roligt att få förmedla den.

Berättelsen om ett hus – kyrkböckerna berättar

Vid sjön Gunnerns norra ände ligger Gunnarskog, inbäddat i de värmländska, trolska skogarna. Gården Tavelbacken dyker upp i kyrkböckerna i slutet av 1700-talet och kallas då ”Träskog södra”. På gården bodde då Nils Larsson f.1764, hans hustru Stina Jansdotter f.1769 och deras fyra barn. Alla familjemedlemmar uppges vara födda i Träskog. År 1800 avled dottern Marja, endast fem år gammal. På gården bodde vid den här tiden även drängarna Elias, Olof och Daniel samt pigorna Sophia, Karin, Cajsa och Lisa.

Vid 1800-talets början bodde Nils och Stina fortfarande på gården tillsammans med barnen Olof, Märta, Lars och Nils. Nu hade även Nils mor Britta Gunnarsson flyttat in. Hon avled där år 1808.

Hos familjen på gården bodde även pigan Märta, Olof Pettersson Brännberg, hans hustru Lisa och döttrarna Maria och Märta. Även Brännbergs föräldrar Petter Arenberg och Brita Jansdotter bodde på gården som inhyses. På den tiden var det vanligt att äldre föräldrar bodde hos sina släktingar på ”undantag”. De fick tak över huvudet och en bit mat. I husförhörslängden har prästen antecknat att gamla Brita ”dödde” i februari 1809 samt att maken Petter ”går på kryckor”.

Storbonden Anders Matsson flyttar in

På 1880-talet beboddes gården av bruksägaren Anders Matsson f.1820 i Gunnarskog och hans hustru Marta Andersdotter f. 1829 i Mangskog. Paret hade barnen Johan Alfred och Oskar Romanus.
Anders Matsson växte upp på norra Bortan i Gunnarskog som son till bonden Mats Karlsson f.1787 och Ingeborg Persdotter f.1777 i Treskog. Storbonden Anders Matsson avled på Tavelbacken 1896-04-05.

Norra flygeln uppges vara äldst. Den byggdes av Anders Mattsson strax efter det han förvärvat fastigheten. Därefter uppförde han stora manbyggnaden och sist södra flygeln. Av norra flygeln användes de två östra rummen till drängstuga, det västra rummet blev Anders Mattssons kontor. Källare under husets båda ändar. I södra flygeln hade han snickeriverkstad i östra änden, medan det stora rummet åt väster var kvinnornas slöjdstuga. Här torde åtskilliga tusental meter ha vävts…” (Källa Anders Olsson, Gunnarskogs hembygdsförening)

Foto: Klas Holm

Förutom ägarfamiljen bodde flera anställda på Tavelbacken på 1800-talet: Arbetaren August Larsson från Lekvattnet med hustru Emma och sonen Albert. Familjen är antecknade som ”hyresgäster” i församlingsboken. Vid denna tid bodde även Anders Matssons son, Magnus Matsson f.1856 på gården och är antecknad som ”ägare”.

På gården bodde även rättaren Johan Olsson f.1865, hustru Maria f.1870 samt parets tre barn. Här bodde också Sven Öster f.1856 i Gräsmark, hans hustru Kajsa och två söner. Som tjänstefolk boende på gården fanns vid den här tiden tre drängar, en timmerman med hustru och två barn, fem pigor, en mejerska, hyresgästen Mats Olsson, hyresgästen poststationsföreståndaren Rolén, hans syster Emma samt en brorsdotter. Här bodde även två garvare, en handelsföreståndare samt ytterligare två hyresgäster med sina familjer om sammanlagt åtta personer.

Efter att Anders Matsson avlidit 1896 flyttade hans hustru Marta och sonen Magnus Matsson till Grafås i Gunnarskog. Anders Matssons äldsta son köpte gården Stora Årbotten i Gunnarskog.

1900-talet och framåt

År 1913 till 1919 bodde på Tavelbacken Rättaren Hans Olsson f.1866 i Järnskog och hans hustru Stina Olsdotter f.1874 i Köla. I hushållet fanns även sonen Olof Ragnar som föddes i Köla år 1899. På gården bodde även mejerskan Emma Sofia Lindberg från Norrbärke i Kopparberg. Två andra familjer som också bodde på gården var stalldrängen Anders Danielsson Wikström med hustrun Signe Elisabeth Sundin samt deras åtta barn. Alla familjemedlemmar var födda i Gunnarskog.

I samma hus bodde också ladugårdskarlen Karl Henrik Holm från Grums och hans hustru Lovisa Andersdotter från Ölme, samt deras barn. Även hustruns son (som hon fick som ogift) bodde hos familjen och en anteckning berättar att hans fader var J. Hultgren från Arvika.

1920 – 1929 bor rättaren Hans Olsson och hans hustru kvar i huset men nya rättare har flyttat in: Rättaren Anders Gustaf Andersson, hans hustru Hildur Maria Johansson samt deras tre barn. Även rättaren Karl Fredrik Pettersson från Grums och hans hustru Edit Charlotta Magnusson bodde på Tavelbacken.

Stalldrängen Anders Wikström och hans hustru bodde och arbetade kvar på gården och vid den här tiden hade barnaskaran utökats till tolv barn, åtta döttrar och fyra söner. Dottern Signe Ingeborg uppges vara ”sinnesslö”. Även stalldrängen Karl Henrik Holm, hans hustru och två söner bodde kvar på gården. Sonen Karl hade vid den här tiden gift sig med Hulda Kristina Hellberg från Gräsmark och paret bodde hos föräldrarna på Tavelbacken.

1930 – 1939 bor rättaren Karl Fredrik Pettersson från Grums och hans hustru Edit Charlotta samt deras två fosterbarn Nisse Johan Bertil Högström och fosterdottern Astrid Rose f.1928 på Tavelbacken. Fosterbarnen har kommit till familjen från Glava och Stockholm. Prästen har antecknat i församlingsboken att Johan Bertil är ”avlad av Johan August Högström och hans hustru Anna Kristina Nilsson”. Lilla Astrid Rose uppges vara ”avlad av Astrid Margareta Andersson och Bernhard Jansson”.

Stalldrängen Anders Wikström och hans familj bor och arbetar kvar på Tavelbacken. Dottern Signe Ingeborg f.1918 har vid den här tiden avlidit. Hon dog 1930. Stalldrängen Karl Holm gick bort 1935 men hans hustru och två söner bor kvar. Sonen Karl som nu är anställd som jordbruksarbetare, hans hustru och deras dotter Anna Greta f.1930 bor kvar, liksom sonen Knut Hilding som är antecknad som skogsarbetare. Hos Knut bor även en pojke, Ivar Reinhold, som uppges vara hans son.

I en artikel (Arvika Nyheter, 1977-04-05) berättar Karl Henrik Holms barn hur det var att arbeta på Tavelbacken i början av 1900-talet. Det var ingen dans på rosor. När intervjun gjordes var de båda barnen i 90-årsåldern och bodde på Gunnebo vårdhem i Gunnarskog.

I början av 1900-talet var Tavelbacken i sina blomstringsdagar, berättade sonen Klas Holm i intervjun. Det var en stor gård med en åkerareal av 150 tunnland, ett 40-tal mjölkkor, 11 hästar och 40 grisar. Det mesta arbetet utfördes med hjälp av parhästar. Tavelbacken hade eget mejeri där man tillverkade ost. En gång i veckan hämtades varorna och transporterades vidare till Jössefors där disponent Benich ordnade med vidare transport, oftast till Arvika. Den fasta personalen på gården var inte så stor men dagsverkarna var desto fler, berättar Klas Holm för reportern. Han blev anställd på gården 1906 eftersom hans far arbetade som stalldräng där. Som anställd vid gården arbetade man ofta 15 timmar per dag för 20 öre i timmen.

Arvika Nyheter, 1977-04-05

Så kan du själv forska forska på hus och gårdar med hjälp av arkiven – en liten guide


Sedan några år tillbaka finns alla svenska kyrkböcker på nätet, helt kostnadsfritt. Du hittar alla kyrkböcker och mycket mer på Riksarkivets webbsida.

Det är i de gamla husförhörslängderna och församlingsböckerna som du lättast kan hitta torpen och gårdarna. Välj därför ”kyrkoarkiv” på startsidan…

Skriv sedan in den ort där ditt hus finns i sökrutan. Som exempel väljer jag här att söka på Gunnarskog i Värmland…


En lista med husförhörslängder och församlingsböcker, från de äldsta till de yngsta, kommer nu upp…

För att slippa läsa de gamla kyrkböckerna från pärm till pärm i sökandet efter torpet/gården är böckernas register en värdefull hjälp. Du hittar ortregister på någon av de första sidorna när du ”bläddrar” i husförhörslängder och församlingsböcker. (Om det finns flera böcker för samma tidsperiod så brukar register finnas i den allra sista boken). Här finns en lista med alla torp och gårdar, samt sidnummer…

Husförhörslängder och församlingsböcker är intressanta tidsdokument och berättar vem eller vilka som bodde på en viss plats under en viss tid, men uppgifterna om människorna som levde där är ofta sparsamma. Genom födelse/dop, vigsel och dödböcker kan man få veta lite mer om personerna. Alla böcker finns att söka i, helt kostnadsfritt i Riksarkivets digitala forskarsal.

Bouppteckningar kan berätta mer om människorna som levde på platsen. Här kan man få veta mer om familjens möbler, husgeråd, kläder och mycket mer. Bouppteckningarna berättar även mer om familjens försörjning och intressen. Om husägaren ägde diverse hyvelbänkar och många verktyg, fiskebåtar samt nät, bikupor så berättar det lite mer om vad man hade som bisyssla. Läsglasögon och bokhyllor med böcker berättar att man var läskunniga. I bouppteckningarna får man även veta om familjen ägde djur. Allt är detaljerat antecknat. På Riksarkivets startsida (digitala forskarsalen) kan man välja att söka bland bouppteckningar.

Gamla soldattorp genomgick förr i tiden regelbundna besiktningar och dessa dokument finns bevarade hos Krigsarkivet. Ritningar av gamla hus har i de flesta fall endast bevarats när det gäller slott och herrgårdar men i dessa fall kan även ritningar över gamla arbetarbostäder finnas. Större gårdar kan ha blivit brandförsäkrade och kan då finnas i brandstodsbolagens arkiv. Läs gärna mer här: ” Hur hittar jag mitt torp i arkiven?”

Lycka till med din forskning!