Häxberget i Torsåker, Ångermanland

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

Mellan åren 1668-1675 pågick trolldomsrannsakningar i Ångermanland och på hösten 1674 och våren 1675 avrättades där cirka 71 personer.

Jorden skulle snart gå under och de trollkunniga bar skulden

Det hade varit missväxt i området under flera år och människorna svalt – allas ögon riktades då mot de människor som ansågs ha övernaturliga förmågor. Man trodde att världen stod inför en apokalyps och de gamla läkekunniga tanterna och farbröderna troddes vara skyldiga till detta.

Några pojkar berättade att de hade hört att ”trullkärringarna” förbannade ”allt som på jorden är och allt som växer däruppå”. Eftersom trolldom ansågs vara en överförbar kunskap inom familjen så fängslade man, torterade och halshögg även släktingar till de misstänkta trollpackorna. De misstänkta var dömda på förhand och fördes till en grotta i närheten där de tros ha hållits fängslade under vintern 1674 och följande vår. Jordprover som har utförts på avrättningsplatsen har visat att bål har brunnit vid tre tillfällen. ”Resultatet av gjorda undersökningar visar med full evidens att folktraditionen här har rätt. Häxberget bär med skäl sitt dystra namn” (Jan Stattin, 1952).

Foto: Helena Bure Wijk


Tvingades att sjunga psalmer på väg till avrättningsplatsen

I juni 1675 fick de arma människorna se solens ljus för första gången efter flera månader i en fängelsehåla. De som överlevt tortyren och svälten trodde nu att de skulle få komma hem till sina barn, men istället väntade prästen, grannarna och släkten – de äkta männen, bröderna och även de äldre sönerna utanför fängelsehålan, med grepar och andra tillhyggen. De tvingade kvinnorna att gå sju kilometer till avrättningsplatsen.

Många dödsdömda svimmade under vägen av utmattning och man tvingade dem då att sjunga psalmer. Kvinnorna svimmade av utmattning och av dödsängslan enligt vittnesmål, men föstes framåt till avrättningsplatsen av sina egna anhöriga. Brita Rufinia, som var hustru till kaplan Laurentius Hornaeus och syster till min anfader Johan har berättat följande om den dagen:

”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångstpredikan och meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var och en att öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här hjälper varken rop eller tårar. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”. (Källa: Hornaeus, Sannfärdig berättelse om trolldomsväsendet)

Släpade de anhörigas kroppar upp till bålet och gick sedan hem, ”utan sinnesrörelse”

Väl framme vid avrättningsplatsen väntade två bödlar från Härnösand nedanför det som har kommit att kallas bålberget, eller häxberget. Allt var planerat i detalj och man halshögg kvinnorna nedanför berget för att inte allt blod skulle släcka elden. Efter att de anhöriga hade tagit hand om de dödas kläder släpade man de huvudlösa kropparna till elden som brann däruppe på berget. Enligt vittnesmål gick man sedan hem, var och en till sitt, utan sinnesrörelse.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Så hittar du dit:

Avrättningsplatsen ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget som är ca 7,5 kilometer. Man kan även parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.

Året runt på udden

Sedan jag var i 20-års åldern har jag varje år cyklat ner till Mälaren i Västerås, så snart isen gått upp om våren. Jag brukade tillbringa varje ledig stund på bryggorna vid Öster Mälarstrand. På den tiden fanns ingen bostadsbebyggelse i området, bara några industribyggnader samt båtuppställningsplatser så långt ögat nådde. På Öster Mälarstrand fanns ett mysigt café dit jag ofta brukade gå. I dag är området längs Östra hamnen, Lillåudden och Öster Mälarstrand nästan omöjligt att känna igen på grund av alla bostadshus som har tillkommit, men vackra Mälaren är densamma som förr. I ett tidigare inlägg har jag berättat lite mer om Lillåuddens historia. Här finns en länk till inlägget ”Lillån och udden”.

cropped-img_0695.jpg

Sedan 2016 är jag bosatt här på ”udden” och behöver inte längre cykla långt för att se hur solen glittrar i vattnet om våren. Att få tillbringa några stunder då och då vid Mälaren gör mig lika lycklig och rofylld nu, som då. Här sitter jag gärna och blickar ut över vattnet.

Det är så fint att följa årstidens växlingar och se fåglarna komma tillbaka varje år. På våren kommer grågässen hit och bygger sina bon vid strandkanten. De beskyddar sina ungar så fint och när de simmar med sina små finns alltid en vuxen längst fram och en längst bak i ledet.

Varje vinter kommer gråhägern ”Gunnar” till udden. Det var min dotter som döpte pippin (han heter säkert något annat). Gunnar brukar ofta sitta och fiska under bron där isen är tunnare.

Lite längre bort, vid Kokpunkten där vattnet är varmare bor den lilla mandarinanden som en gång förvillade sig hit från Asien. I den varma viken har den exotiska pippin fått goa små vänner i gräsänderna och verkar känna sig hemma i ”gänget”.

img_0844

Foton: Helena Bure Wijk

Sökandet efter gamle Tørris

Foto: Helena

Min farfars morfars mamma hette Anne Tørrisdatter och föddes år 1812 i Åsnes, Hedmark, Norge. Annes far, Torris (Tørris) Larsen föddes 1789 i Åsnes och gifte sig med Olea (Oleana) Andersdatter från Gravberget på Finnskogen i Hedmark. Olea var ättling till de östfinska familjerna Liitiäinen och Puranen som kommit till Norge från Värmland på 1600-talet men Tørris anfäder- och mödrar har jag inte lyckats hitta.

Foto: Helena

Tørris Larsen och Olea Andersdatter fick tillsammans sju barn, Anne, Karen, Anders, Ole, Arne, Thea och Lovise. Dottern Anne Tørrisdatter f.1812 gifte sig med Ejner (Ener) Gundersen som var ättling till familjerna Hakkarainen, Liitiäinen och Karjalainen.

Gjesåsens kyrka.
Foto: Olaerie

Från Tørberget i Norge till USA

Tørris och Oleas son, Arne Tørrisen f.1824 gifte sig med Ellie Mortensdatter Tørberget f.1829. Ellie var ättling till Morten Mortensen Liitiäinen f. 1703 och Marit Pedersdatter Kuosmainen f. 1718. Det var familjen Kuosmainen som upptog Tørberget i Trysil en gång i tiden. Anders Olsen Kuosmainens familj kom från Mikkelin (Sankt Michel) i södra Savolax och man bosatte sig först i Dalarna och norra Värmland. Sonen Anders f.1627 i Ore kom att bosätta sig i Tørberget, Trysil i Norge och släkten har idag många ättlingar.

Arne Tørrisen och hustrun Ellie emigrerade till Wisconsin i USA år 1887. Paret fanns med på fartyget, men sedan är de omöjliga att hitta. Vart tog de vägen när de kom till La Crosse?

Ole Arnesen Törberget och hans hustru Johanna Jacobsdotter i Snohomish county, Washington, USA, 1927.
Foto: Karin Larsson

Från Kornstadsberget till Glissjöberg i Härjedalen

Arnes syster Anne stannade kvar i Norge. Tillsammans med Ener Gundersen fick hon flera barn, bland annat Torsten som föddes 1848 i Åsnes. I Norge var det vanligt att man fick ett tillnamn från gården/platsen man föddes på. Torstens syster kallades därför Olia Enersdatter Kornstadsberget. När hennes bror Torsten, min farfars morfar, flyttade till Sverige i slutet av 1880-talet valde han istället att kalla sig Kornberg.

Min farfars morfar Torsten Enersen Kornberg.
Foto: privat


De flesta av släktens grenar är nu kartlagda men sökandet efter gamle Torris och hans rötter fortsätter. Torris (Tørris) föddes ca 1789 i Hof, Hedmark och enligt flera uppgifter hette hans pappa Lars Torrisen/Tørrisen f. ca 1753, gift med okänd hustru som föddes ca 1762.

Vet du mer om Torris och hans släkt? Vet du kanske vad som hände med Arne Tørrisen och hans familj efter att de anlänt till La Crosse i Wisconsin, USA?
Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com
Alla upplysningar är så värdefulla.

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: ”Kuosmainens ättlingar i Trysil och Nordvärmland” av Bjarne Persson, egen forskning och Karin Larssons släktforskning.


Berättelsen om Juliette

Juliette föddes i början av 1900-talet i Blekinge, i en syskonskara med nio barn. Hon är inte en släkting till mig men hennes öde är så gripande och jag vill gärna berätta om henne.

Vid 1900-talets början var det naturligt för en flicka att arbeta som piga hos familjer och att ha siktet inställt på äktenskap och en egen familj, men Juliette var inte som alla andra. Hon var fri för sin tid och vägrade att inordna sig. Hennes dröm var istället att få studera. Med en stor barnaskara fanns ingen ekonomisk möjlighet för föräldrarna att bekosta dotterns utbildning och med tiden ansågs Juliette vara alltför besvärlig och belastande för familjen.

Att gifta sig, få barn och kanske en egen vävstol var en dröm för många flickor. Foto: Blekinge museum

 

Ville studera – spärrades in på mentalsjukhus

Juliette hade ett livligt intellekt och ville gå sin egen väg. Kroppsarbete och barnafödande var inte riktigt hennes ”grej”. Hon ville studera och använda ”huvudet”. Strax före dotterns 20-årsdag tog föräldrarna ett beslut som tycktes vara förnuftigt och rätt just då. Dottern sändes till Lunds hospital för sinnessjuka och hon kom sedan att leva hela sitt vuxna liv på institution.

800px-Sankt_lars_1880
Lunds hospital/Sankt Lars sjukhus Foto: B. Lindgren

Lunds hospital i sydvästa Skåne invigdes 1879 och hade till en början en avdelning, ”asylen”,  för de patienter som ansågs vara obotligt sjuka. I slutet av 1920-talet byggdes sjukhuset ut med flera byggnader som bland annat rymde avdelningar för barn och unga och några år senare uppkallades sjukhuset efter skyddshelgonet S:t Laurentius och fick namnet Sankt Lars sjukhus. Arbetsterapi var en central del av behandlingen på sjukhuset och patienterna skulle, i den mån de orkade, delta i produktion och självhushåll.

Lunds hospital hade till en början en avdelning, ”asylen”,  för de patienter som ansågs vara obotliga. Foto: SMHS

Det var många patienter som avled på mentalsjukhuset och de begravdes till en början på kyrkogårdar i Lund, men invånarna protesterade då de inte ville att de ”sinnessjuka” skulle gravläggas på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

Arbetsterapi, långbad och sängläge 

Tillvaron på hospitalet förflöt bakom höga plank, stängda dörrar och låsta fönster i en väldigt sluten tillvaro, för både patienter och personal. För de sinnessjuka patienterna ordinerades gärna ”sänglägesbehandling” då de tvingades att ligga fastspända i sin säng dygnet runt . En annan behandlingsmetod som användes var ”långbad” där patienterna tvingades ligga i vattenfyllda badkar under flera veckor – ibland i flera månaders tid.

thumb_SMHS4419_000_02Copp
Långbad som behandlingsmetod på Sankt Lars sjukhus Foto: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet


Ny revolutionerande behandlingsmetod 

Under 1930-talet kom en ny, revolutionerande behandlingsmetod- leukotomi (lobotomi) – som gick ut på att läkare, på kirurgisk väg, skar av viktiga nervbanor som går från pannloben, till mer djupliggande områden i hjärnan som är centrum för känslolivet. Operationen, som var snabb och relativt enkel utfördes med ett sylliknande instrument som fördes in i hjärnan via ögats tårkanaler. Målet med operationen var att lindra patienternas svåra oro och ångest till glädje för omgivningen och dem själva: ”Oroliga och bråkiga patienter blir lugna, snälla och beskedliga till stor glädje både för sig själva och för omgivningen” (Svenska dagbladet 1947-06-07).  Egas Moniz som utvecklat lobotomi som behandlingsmetod fick Nobelpris i medicin 1949.

Men det var många patienter som dog till följd av ingreppet. Och de flesta som överlevde blev apatiska och personlighetsförändrade. I Sverige utfördes 4 500 sådana operationer på utvalda patienter och en av dem var Juliette från Blekinge.

thumb_SMHS4476_000_02Copp
Sankt lars sjukhus Foto: SMHS


”De fattigas borg”

Juliettes dröm hade en gång varit att studera. Istället blev hon inspärrad på mentalsjukhus och utsattes för lobotomi. Hennes tidigare så fria och livliga intellekt, liksom hennes drömmar var nu borta samt förmågan att ta beslut rörande sitt eget liv. Hon placerades på ”de fattigas borg”, Strandgården  i Karlskrona där hon avled, ogift och utan barn i slutet av 1980-talet. De små ekonomiska tillgångar hon hade testamenterade hon till sina syskon.

Juliettes dröm var att få studera och att få ett yrke men hon levde sitt liv på ”de fattigas borg” med anteckningen ”utan yrke”.

 

 

 

Offer eller förövare?

Under sommaren medverkar jag i programserien ”Häxmorden” i Sveriges Radio P1. Första avsnittet, ”Offer eller förvare?” finns att lyssna på här

Foto: Sveriges Radio

Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid. Här berättas historien om vad som hände och hur det kunde ske. Hur gick det till när staten mördade hundratals kvinnor, i det som kallats det värsta justitiemordet i svensk historia? Men det är också jakten på vår egen släkthistoria, som kanske också är din.

Avsnitten sänds på tisdagar varje vecka klockan 14.30 med start 29 juni. Häxmorden finns även att lyssna på i Sveriges Radios app.

I morse medverkade journalisten Gustav Asplund och jag i P1-morgon i Sveriges Radio. Inslaget finns att lyssna på här.

Foto: Helena Bure Wijk

Lillån och udden

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås hade förr i tiden två vattendrag som rann genom stadens kärna – Svartån och Lillån. Lillån rann där dagens Munkgatan nu ligger och hade sitt flöde via Kopparbergsvägen och Karlsgatan med utlopp vid Lantmännens silo i östra hamnen, vid Verksgatan. Via den skrangliga Hospitalsbron kunde man vandra från centrala Västerås till Munkholmen där dagens stadshus nu finns. Förr i tiden låg ett kloster på denna plats.

Lillån i Västerås. Foto: Johan Ludvig Nordmark

Karta från 1784

Lillån var en å som ställde till med stora bekymmer i staden och till slut bestämde man sig för att helt enkelt gräva ned den. Ån hade redan tidigt en benägenhet att torka ut. På 1770-talet anlade man en dammarm för att förhindra uttorkning, men det hjälpte inte. I början av 1800-talet muddrades både hamn och Svartå. Lillåns vattenflöde blev därmed säkrat en tid, men på 1860-talet var ån så förorenad och igenslammad på grund av de många garverier och fabriker som fanns längs norra stranden. Man beslutade sig för att fylla igen vattendraget helt. När uppförandet av Turbinhuset påbörjades på 1890-talet revs dammbyggnaden och man började arbetet med att fylla igen Lillån. Dess vatten leddes från och med då till Svartån via cementrör, till gjutjärnsrör vid åns mynning. År 2008 stängdes Lillåns vattenflöde av definitivt då man placerade 5 m3 betong i schaktet för den kulverterade ån.

Lillåudden Foto: Helena Bure Wijk

Lillåudden i Västerås hamn, där jag bor, är en liten konstgjord ”ö” byggd av schaktmassor från den tid då man rev många historiska byggnader i Västerås. Lillåudden var länge en mindre trevlig boplats för människor men sedan början av 2000-talet har området bebyggts med sjönära och exklusiva bostadshus som lockat många att bosätta sig här.

Foto: Helena Bure Wijk

En öppningsbar bro som är byggd på sex stålrörspålar med en längd av 35 meter i tre par, leder från ”fastlandet” i östra hamnen ut till Lillåudden. Vi som bor här, bor i hus som är stadigt förankrade med pålar som fäster djupt ned i de schaktmassor som en gång var Västerås forna bebyggelse.

Lillån är nu ett minne blott men när man bor här ute på ”udden” kan man om vintrarna se hur sjöfåglar samlas vid den forna åns utlopp, vid den stora silon där vattnet håller en högre temperatur.

 

 

 

 

Ett finntorp på en höjd i Valdemarsvik

Mycket är ännu okänt om de finska nybyggare som bosatte sig i Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Att det har funnits skogsfinska bosättningar det vet man, men det finns tyvärr väldigt få anteckningar om de finska familjer som en gång levde där. Att det även har funnits finska nybyggare i Östgötaskärgården var helt okänt för mig, tills jag nyligen upptäckte att min mormors mormors mormors farfars mamma föddes i finntorpet Slätvik i Valdemarsvik, Tryserum.

Grönskande skog och kala klipphällar

Valdemarsviken är ostkustens enda fjord och området är både kargt och grönskande med skogsmark och kala klipphällar som vänder sig mot det öppna havet. Torpet Slätvik låg på sin tid i Gryts södra skärgård men har idag ersatts av ett modernare hus. På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför levde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Dottern Ingeborg föddes i finntorpet år 1694.

1024px-Harstena13
Harstena i Gryts skärgård, Valdemarsvik Foto: Einat Spetz

De första bosättarna

Jag vet ännu inte till vilken finsk släkt Lars i Slätvik hörde. Inte heller varifrån i Finland släkten härstammade, men källorna bekräftar att Östergötlands skärgård en gång i tiden var livligt trafikerad. Den danske kungen Valdemar Atterdags farled mellan Danmark och Estland, via Finland, passerade genom Gryts och S:t Annas skärgård i Östergötland. Uppfattningen att det ursprungligen var människor från andra sidan Östersjön som först befolkade skärgården har funnits länge och det finns en gammal bevarad berättelse om de första bosättarna på ön Harstena i Gryts skärgård.

Carl_Blechen_-_Stürmische_See_mit_Leuchtturm
Målning: Carl Blechen cirka 1826

En stormig natt

En stormig natt kom en båt drivande på havet utanför östgötaskärgården. Eldarna som brukade vara tända på stränderna till varning hade slocknat i stormen och skutan tumlade nu planlöst omkring på det svarta havet. Till slut stötte båten på grund och började att ta in vatten. Besättningen ombord trodde nu att slutet hade kommit, men man lyckades på något sätt ta sig i land på en obebodd ö. När morgonen grydde hade båten sjunkit till botten och kunde inte längre bärgas. De finnar som färdats ombord på båten kunde nu inte ta sig från ön så de var tvungna att göra sig hemmastadda där. Det fanns gott om fisk, säl och sjöfågel som man livnärde sig på.

Det sägs att öns nuvarande befolkning härstammar från den finska besättning som en natt drev iland på ön och långt in i tiden talades där en dialekt som skilde sig från den östgötska dialekten. Den påminde snarare om åländsk eller finsk dialekt. Namnet Harstena kan ha uppkommit från finskans ”harju” som är benämningen på kam, ås eller krön.

Harstena fiskeläge Bild: Waldemar Bernhard

Även andra platser i Östergötlands skärgård bär namn efter de finska nybyggare som en gång levde där. Finnaracke (Findrakö) i Gryt minner om de finska nybyggare som en gång levde där och betyder ”Finnes raka fura”. De skogsklädda och klippiga öarna Norra Finnön och Södra Finnön i Gryt och S:t Anna delas genom Finnfjärden. Här finns även fiskeläget Finnkrogen (finnkroken/finntarmskrogen) som minner om de första nybyggarna.

På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför torpet Slätvik bodde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Foto: Hemnet

 

Källor: Egen släktforskning och ”Finnarnas historia i Östergötland” av Harri Blomberg

Förkortningar i kyrkböckerna

Gerard_van_Honthorst_001
Målning av Gerhard van Honthorsts 1622

När man släktforskar och söker i de gamla källorna stöter man ofta på märkliga förkortningar som kan vara svåra att tolka. Förkortningen ”abs” användes förr för ”absolution”, en kyrklig ritual som den ogifta modern genomgick efter förlossningen, då hon blev förlåten för sina synder.  Anteckningen ”ej abs” i kyrkboken betyder att den ogifta modern inte fått någon sådan förlåtelse.

Min morfars mormor födde flera barn utom äktenskap men blev inte kyrktagen. Noteringen ”ej abs” i församlingsböckerna följde henne livet ut.

I bland stöter man på förkortningen ”b.f.ä.” vid en persons namn. Förkortningen betyder ”barn före äktenskapet” och tyder på att barnet fötts innan föräldrarna hunnit ingå äktenskap. Förkortningen ”b:sf.ä.d.” betyder ”bådas före äktenskapet dotter” och visar att båda föräldrarna fått detta barn före äktenskapet, till skillnad mot ”d. h:s oä. före äkt.” som betyder ”hennes oäkta före äktenskapet”. En annan förkortning som ibland användes för barn som fötts före äktenskapet var ”s./ante n” – ”Son ante nuptialis”, som betyder ” son före äktenskap”.

Riksarkivet har sammanställt en användbar lista med förklaringar till många av de förkortningar man ofta möter i kyrkböckerna. Du hittar hela listan här.

 

Tietäjä

Tietäjä Väinämöinen, målning av Robert Wilhelm Ekman 1866

Eftertraktade och behövda

Vismännen Pål Andersson och Christian Göransson var populära och eftertraktade för sina övernaturliga förmågor i norra Sverige under 1600-talet. Även om kyrkan avskydde vismännen och kallade dem ”djävulens instrument” så såg de själva på sin verksamhet och sitt ”kall” med helt andra ögon.

De finska vismännen (tietäjä) ärvde förmågan inom sin släkt då de gamla magiska riterna och runorna/sångerna förmedlades från far till son (och av mor till dotter). Vissa familjer ansågs därför vara ”vismans släkter”. De troddes ha förmågan att kunna bota sjukdomar och att avvärja ont, som medhjälpare till den Högste. I deras föreställningsvärld kunde det onda vara pålagt av illasinnade människor eller av Gud. Det senare, jumalantauti, avstod man helt från att försöka avvärja/bota.  ”Duger inte mina händer, duger säkert Herrens händer! Passar inte mina fingrar, passar säkert Herrens fingrar! Flinkare är Herrens fingrar, mjukare är Herrens händer ”. (Kalevala, fyrtiofemte sången)

Foto: Helena Bure Wijk

Behövda och fruktade

Övernaturliga förmågor var, förståeligt nog, väldigt eftertraktade i en tid då få människor hade möjlighet att uppsöka en läkare för sina krämpor och problem. De trollkunniga vismännen- och kvinnorna var behövda men de var även fruktade. Till vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön, Medelpad, reste människor långa vägar för att få hjälp. Om man hade tur kunde man stöta på honom då han var ute på någon av sina många resor och då få konsultation direkt, mot en summa pengar. Anteckningar om vismannen Pål Anderssons förmågor har bland annat hittats i Långskogs finnby och Hampura finnby i Orsa. Han hjälpte en bonddotter från Järvsö i Hälsingland med en speciell ”kärleksmedicin” som hade förmågan att väcka kärlek. Pål var omtalad för att kunna bota sjukdomar och tillintetgöra spåsändningar och trollskott som andra trollkunniga hade sänt mot sina offer. Han ansågs ha förmågan att återfinna stulet gods och kunde även peka ut tjuven.

Prästerna i Järvsö var väldigt skrämda av Pål Anderssons övernaturliga förmågor och kallade honom ett ”diabolicum instrumentum” (djävulens instrument). Han anklagades för att ”skapa stor osed och galenskap i landet”. Det man kanske skrämdes mest av var att vismännen hade allmogens fulla förtroende. Prästerna ville gärna straffa de människor som sökte hjälp hos de finska vismännen, men det var svårt att genomföra. En av de anklagade som fått hjälp menade att det var ”troligare att vismannen fått sina krafter från Gud, än från djävulen, eftersom djävulen uppenbarar och röjer inte gärna tjuveri”.

Foto: Helena Bure Wijk

Anfadern Christian Göransson ”finne” i Forsed, Ytterlännäs, Ångermanland var en visman som ansågs kunna bota sjuka, peka ut tjuvar och ”trolla” tillbaka stöldgods. Liksom Pål Andersson från Stormörtsjön reste Christian runt i norra Sverige och hjälpte människor för några mark per uppdrag. En bonde hade anlitat Christian för att få hjälp att återförskaffa tobak som stulits från honom. Bonden hade av vismannen blivit lovad att stöldgodset skulle vara tillbaka inom 14 dagar och han hade betalat tre mark för uppdraget. Men efter en vecka hade endast en del av tobaken återförts till ägaren. Detta trots att Christian vänt sig till vismannen Pål för att få hjälp.

I domboken framgår det att flera andra bönder hade sökt Christian Göransson för ”trulldomshielp”. En trumslagare hade blivit botad då han ”var illa fogad i sin mun”. Christian hade sagt till mannen att ”låta hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan sig med den lagen tvetta och basa för elden”.

Vismanssläkt

Vismannen Christian Göransson var son till Göran/Gierland ”finne” (anteckning om släktnamn saknas) som var nybyggare i Graninge i Ångermanland tidigt 1600-tal.

Vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var gift med Margareta Persdotter Porkka f.1611 i Hassela, Hälsingland, dotter till Peder Pedersson Porkka f.1575 i Sikajokka, Österbotten och Helena Andersdotter Tarvainen f.1585. Helena Tarvainen var dotter till Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax.

Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var son till Anders Pålsson Laininen f.1575 i Rautalampi och Malin Persdotter Tarvainen f.1575 i Kölsjön, Hassela. Malins farfar var Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax. Vismannen Pål Anderssons farfar var nybyggaren Pål Andersson Laininen (eller Luuainen) f.1550 i Rautalampi och Margareta Pålsdotter f.1545.

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Richard Gothe, Wallenberg&Bondesson, Maud Wedin, egen forskning

Samme anfader på flera grenar

När jag hjälper släktforskare att bygga släktträd får jag ibland frågan varför samme ”gube” dyker upp på flera släktgrenar i trädet. Vid första anblick kan det verka som om släktforskningen inte stämmer, men det här fenomenet är ganska vanligt och kallas anförlust. Anförlust uppstår när släktingarna har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.

Även om det också längre tillbaka i tiden var förbjudet att gifta sig med nära släktingar så gjorde man det ändå, främst med syftet att behålla egendom inom släkten. I Vånga, Östergötland, där bergsmannafamiljerna bodde en gång i tiden, gifte man sig ofta med kusiner för att behålla gruvor och hyttor inom familjen och detta har medfört att många nu levande Vångabor som släktforskar har ganska få personer i sin antavla, men dessa personer förekommer flera gånger i släktträdet. Släktgiften har längre tillbaka förekommit i Sverige, speciellt inom vissa grupper.

Bergsmansgård som finns att besöka på Vallby friluftsmuseum i Västerås.
Foto: Helena Bure Wijk

Jag har hittat en bergsman som är min anfader på två släktgrenar i Östergötland samt Pål ”finne” i Ångermanland som är min anfader på flera släktgrenar. Dessa kusingiften skedde i början av 1600-talet så förhoppningsvis har det inte blivit några bestående men då ingen har gift sig inom släkten sedan dess.

Värre var det för Karl II av Spanien…

Karl II av Spanien. Målning av Juan Carreño de Miranda


Kung Karl II av Spanien, Neapel och Sicilien som även kallades Karl den vansinnige, tros ha fått genetiska defekter på grund av långvarig inavel i släkten. Det sägs att hans syster gifte sig med sin morbror och Karls mormor var också hans faster. Inom vissa adliga ätter och kungahus har släktgiften varit vanligt förekommande då man ansåg att det var ett bra sätt att behålla jordegendomar, gods och gårdar inom släkten. Nackdelen med ett sådant inavelssystem är att det kan bidra till genetiska defekter.

Att samme ”gube” dyker upp på flera grenar i släkten beror alltså på det som kallas anförlust. Anförlust i släktträdet uppstår när släkten på vissa grenar består av ett färre antal personer på grund av giften inom släkten och beror på att en anfader/anmoder har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.