Vipeholmsexperimenten – ett mörkt kapitel i svensk historia

SMHS1601_000_01
Vipeholmsanstalten Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

1935-1982 fanns i området Vipeholm i Lund en vanföreanstalt som tog emot ”sinnesslöa” personer från hela Sverige. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner och till Vipeholm kom många värnlösa människor. I byggnaderna som tidigare hade varit en militäranläggning bodde som mest 1000 patienter. Från början hyste anstalten endast en mansavdelning för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män” men man öppnade snart även avdelningar för kvinnor och barn. Hugo Fröderberg som var läkare och kursledare i psykiatri blev Vipeholmsanstaltens sjukhuschef år 1935 och han kom att stanna där i många år, ända fram till 1963.

Dålig tandhälsa hos befolkningen

Vipeholm har gått till historien för de grymma experiment som utfördes där på värnlösa patienter, både vuxna och barn, mellan åren 1945-1955. Svenska folkets tandhälsa var väldigt dålig i början av 1900-talet och många hade karies redan i unga år. Under en period hade hela 83% av alla barn i treårsåldern hål i sina tänder. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville gärna införa folktandvård för landets alla medborgare men det skulle innebära väldigt stora kostnader. Man lade fram förslag på ett antal reformer som skulle främja befolkningens tandhälsa. 1942 upptäcktes att tandhälsan hos värnpliktiga unga män var usel. Hela 99,9% av 19-åringarna hade allvarlig karies i sina tänder, ofta ända ned till tandroten vilket ledde till flera veckors sjukskrivning. Man insåg att reformerna skulle bli långt mer kostsamma än man först trott. Det vore därför bäst att hitta vägar för att förebygga karies uppkomst, i stället för att behandla problemen när de uppstått.

Man inledde därför ett forskningsprojekt med Riksdagens godkännande. Gunnar Dahlberg, som också var chef för statens institut för rasbiologi, tillsattes som ansvarig statistiker för projektet. För studien krävdes en större grupp deltagare om minst 1000 personer som kunde medverka under en längre tid och där deltagarna hade ungefär samma kosthållning. Fler än 660 patienter på Vipeholm kom på så sätt att bli ”försöksdjur” i ett plågsamt och skamligt experiment som pågick under flera år.

SMHS1847_000_01Copp
Borstbinderiet på Vipeholms sjukhus Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

För en god sak

De patienter som var intagna på Vipeholm ansågs vara väldigt svårhanterliga – de kallades ”svårskötta idioter”. Många hade fysiska och mentala handikapp. Hälften av patienterna var sängbundna, kunde inte äta själva och många hade även svårt att kommunicera genom tal. De flesta av dessa patienter skulle komma att bli kvar på anstalten livet ut.

I början av 1900-talet fanns en stor oro över att antalet sinnesslöa tycktes öka och man ansåg denna grupp människor vara särskilt belastande för det svenska samhället. Tanken kring allas lika värde fanns inte på den här tiden och ända fram till mitten av 1970-talet genomfördes tusentals tvångssteriliseringar eftersom man ansåg att vissa människor inte skulle föra sina gener vidare genom att bli föräldrar. När undersökningarna på Vipeholmsanstalten godkändes såg man inga etiska problem med experimenten. Tvärtom ansåg man att studien gav dessa individer möjlighet att få bidra till samhället och forskningen. Det var således en god sak, både för de människor som man utförde experimenten på och till gagn för hela samhället.

33749
Tandundersökning på Vipeholm omkring 1950. Foto: Hagblom-Foto

Sockerexperiment

Forskarna, tillsammans med dåvarande Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) bestämde vilken sorts diet patienterna skulle få under studien. Man delade in deltagarna i grupper och experimenterade med olika sorters kost för att se vad som främst orsakade karies. Vissa patienter fick en näringsrik kost som kom att förbättra deras hälsa och som visade sig minska infektioner, men man kunde inte se att kosten inverkade särskilt mycket på tandhälsan.

Man övergick därför till en kariesprovocerande diet som var framtagen för att orsaka hål i tänderna. Initiativet till detta togs av forskarna själva och man tillfrågade inte regering eller riksdag innan experimenten påbörjades. Redan innan projektet inleddes visste man att socker spelade en stor roll när det gäller utvecklande av karies, men några större kontrollerade studier hade inte utförts tidigare i Sverige.

SMHS2048_000_01
Tandläkare på Vipeholm Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

Sega kolor som inte kunde sväljas

Det var i den här fasen av experimenten som den omtalade Vipeholmstoffén/Vipeholmskolan började att användas. De stora klibbiga kolorna framställdes genom sponsring av företag som tillverkade sötsaker. Den specialtillverkade kolan var så stor att den inte kunde sväljas ned – bara tuggas och sugas på, vilket gav extra frätande ”effekt” på tandemaljen. Ingen av de hundratals patienter som ingick i studien fick använda tandborste. När studien avslutades kunde man se att varje deltagare hade fått ett tiotal nya hål i tänderna.

Sveriges Radio P1 Dokumentär har avslöjat att även barn tvingades att medverka i de fasansfulla experimenten på Vipeholm under 1940-talet. Bertil Losell som då var 12 år berättar i dokumentären hur han tvingades att äta klibbig söt och ”extra farlig” kola.

Efter dessa experiment påbörjades nya där man undersökte hur tänderna påverkas vid ”normalkonsumtion” av godis och även denna studie sponsrades av ett företag som tillverkar sötsaker. Först 1955 avslutades experimenten och många patienter hade då fått så stora skador på tänderna att de hade svårt att tugga under resten av sina liv. Många saknade tänder helt då de blivit sönderfrätta under experimentets gång och många led i åratal av fruktansvärd tandvärk. Tusentals av patienternas tänder var så skadade att de fick dras ut, men det skedde först efter att studien hade avslutats.

Cuboid_sugar
Foto: Carioc

Fluortant och lördagsgodis

Vipeholmsexperimenten ledde till att forskarna fick större kunskap om kosten och sockrets betydelse för tandhälsan. Sverige kom att ses som ledande inom odontologi. Resultaten av undersökningarna ledde till att svenska barn snart fick besök av den så kallade ”fluortanten” redan i lekskolan. Genom de grymma experimenten på Vipeholm introducerades även det reglerade godisätandet som kom att kallas ”lördagsgodis”. Det etiska dilemmat där hundratals försvarslösa människor, mot sin vilja och utan anhörigas vetskap tvingades att äta närmare 30 ton socker och fick livslånga skador under de år som studien pågick, hamnade först i skymundan. Den kritik som framfördes gällde främst att forskningsprojektet blivit sponsrat av företag som tillverkade godis. I dag ses Vipeholmsexperimenten som ett av de grymmaste övergreppen i svensk historia.

SMHS002150Copp
Minnessten för Vipeholmspatienter på Norra kyrkogården i Lund. ”Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935 – 1965. Var resan stormig, huru skön är hamnen” Foto: Ingemar Nilsson Universitetssjukhuset, Lund

Spanska influensan

”Spanska influensan” slog till som en blixt från klar himmel 1918 och de som insjuknade drabbades av feber, ont i halsen, värk i leder, kräkningar, diarré och hosta. När Sverige drabbades av spanska sjukan insjuknade cirka 10 000 personer under en kort tid men få människor avled. Sjukdomen ansågs till en början vara ganska harmlös och lindrig. Men viruset återkom snart i en muterad variant som var mer aggressiv. Det tillstötte oftare komplikationer och vid årsskiftet 1918/1919 hade 27 000 svenskar avlidit till följd av sjukdomen.

Kvinna vid fönster Målning av Caspar David Friedrich

Smittspridning på regementen och hospital

Hösten 1918 diskuterade myndigheter i Sverige hur man skulle göra med de militära övningar som man planerat. Första utbrottet av spanska sjukan hade redan drabbat Sverige vid den tiden och man kände till att trängsel innebar större risk för att smittan skulle spridas. Man valde trots detta att inte ställa in.

Till Sveriges regementen kom snart stora grupper yngre män, ofta från landsbygden och man vistades tillsammans under samma tak under en längre tid. Smittan spred sig blixtsnabbt i dessa utrymmen där många människor vistades och andades samma luft. Den spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet.

Västerås regemente

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade strax därpå i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

På regementet i Östersund avled nästan var tionde av de som insjuknade i spanska sjukan. Av de cirka 117 500 värnpliktiga män som var inkallade vid svenska regementen 1918 – 1919 insjuknade 44 689 personer och 820 avled.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918


”Den influensaepidemi, spanska sjukan, som under senare hälften av året gått fram över landet, har även härjat å statens sinnessjukhus. Av intagna patienter hava 2269 drabbats av sjukdomen, motsvarande 25,7 %” skriver Kungliga medicinalstyrelsen 1918. ”Av de insjuknade (på mentalsjukhusen) hava 277 personer, eller 12,2 % avlidit. Av sjukvårdspersonalen hava 1250 personer eller 69,4 % insjuknat och 28 personer, eller 2,2 % hava avlidit i sjukdomen. Motsvarande siffror bland ekonomipersonalen äro 313 personer eller 33 %. Värst hemsökta hospital hava varit Kristinehamns med 56,2 % insjuknade patienter, Östersunds med 56, 1 % och Säters med 42,3 %”.

Man lyfter i skrivelsen även fram den stora andel patienter som drabbats av akuta och kroniska mag- och tarmlidanden under och efter pandemin. Vid Östersunds hospital inträffade 288 fall, på Piteå hospital avled 24 personer och på Uppsala hospital inträffade 17 dödsfall till följd av diarré.

Vissa orter drabbades hårdare

I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled i sjukdomen 1918.

Att vissa delar av Sverige drabbades extra hårt av pandemin blir påtagligt när man gör några nedslag i kyrkböckerna. I Östersund avled exempelvis 106 personer år 1917. Året därpå hade antalet avlidna ökat till närmare 300. Antalet avlidna i Kristinehamn uppgick till 197 personer år 1917 och 1918 avled där 295 personer. De som avled av spanska sjukan var främst barn och unga.

De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen.  Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.

Storgatan i Glommersträsk tidigt 1900-tal Foto: Glommersträsk Hembygdsförening

I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.

Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I grannlandet Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.

Målning av Johannes Vermeer

Sveriges sista leprosorium

Under medeltiden och ända fram till 1940-talet fanns spetälska i Sverige. I mitten av 1800-talet inrättades ett Spetälskesjukhus i Järvsö på inrådan av Medicinalstyrelsen. Tanken var att de sjuka skulle isoleras från omvärlden och samtidigt ges en värdig vård, men på den tiden fanns ingen bot för sjukdomen. Patienterna led av att isoleras, långt ifrån sina kära anhöriga och flera rymde.  År 1895 avled min farfars morfars far, Jon Mattisson på Järvsö Spetälskesjukhus där han hade vistats under många år.

Smittsam sjukdom med gamla rötter

Spetälska (lepra) är en smittsam och svår sjukdom med urgamla rötter. Den omnämns bland annat i Bibeln där det fastställs att de insjuknade ”skall hava sin bostad utanför lägret”. Sjukdomen orsakas av en mikrob kallad mycobacterium lepraesom, en släkting till tuberkelbakterien, som kan överföras till människan via loppor och löss. Lepra, eller Hansens sjukdom, som den också kallas efter den läkare som först lyckades identifiera smittan år 1873, smittar via luften och angriper huden och dess nerver. Inkubationstiden är lång och sjukdomen kan bland annat leda till blindhet och till att ansiktet deformeras till oigenkännlighet.

Betraktades som orena

Spetälska är en sjukdom som är omgärdad av stor skam. De som drabbats av sjukdomen har sedan urminnes tider blivit betraktade som orena, förskjutits från samhället och placerats på särskilda anstalter. Under medeltiden fanns fler än 20 000 spetälskeanstalter, även kallade spital och leprosorium i Europa. Den bibliska Lasarus var de spetälskas helgon och det var också genom honom ordet lasarett kom till en gång i tiden. Under 1200-talet fanns Stockholms största inrättning för spetälska i nuvarande Kungsträdgården. På 1500-talet fanns ett trettiotal hospital i Sverige. Sjukdomen var särskilt utbredd vid Dalälvens mynning och den kom att kallas ”Älvkarlebysjukan”.

Hälsingland drabbades hårt

Hälsingland drabbades särskilt hårt av sjukdomen och människor insjuknade där ända in på 1940-talet. Det kan ha haft flera orsaker, exempelvis linodlingen i området eller att pilgrimsleden för spetälska till Sankt Olovs grav i Trondheim gick via Ljusnans dalgång under medeltiden. I Hälsingland hade man även en speciell byggnadsstil med sammanbyggda bostads- och fähus som kan ha gjort det lättare för smittan att överföras via loppor och löss. Professor Sven Britton har lyft fram att leprabakterien trivs bra i jord och sjukdomen uppstår i de områden där människor ofta går barfota.

Sveriges sista leprosorium

Med tiden blev spetälska en alltmer sällsynt sjukdom, kanske på grund av att en viss immunitet mot sjukdomen uppstått. Idag kan antibiotika bota spetälska men förr i tiden erbjöds endast isolering, sårvård och smärtlindring. Under 1800- och början av 1900-talet insjuknade cirka 800 personer i Hälsingland. I Järvsö inrättades på inrådan av Medicinalstyrelsen år 1867 Sveriges sista leprosorium där 388 patienter från hela landet isolerades och vårdades. Tanken med Spetälskesjukhuset i Järvsö var att de sjuka skulle isoleras och samtidigt få en värdig vård, men de intagna patienterna led av att vara isolerade långt från sina familjer och flera rymde.

Anfadern Jon Mattisson föddes 1822 i Glissjöberg, Jämtland. Han gifte sig år 1849 med Ingeborg Svensdotter från Glissjöberg och paret fick tillsammans åtta barn. De sista åren av sitt liv tillbringade han på Järvsö sjukhus och som de flesta andra leprasjuka, blev han kvar där fram till sin död. Han, liksom övriga patienter begravdes på en undanskymd plats i anslutning till spetälskesjukhuset och en attest skickades till hemförsamlingen.

En tillvaro i ensamhet och isolering

Det var inte alltid det lättaste att förmå de sjuka att lämna sina familjer för att vårdas på inrättning. Mia Marie Lundén beskriver i Kulturhistorisk tidskrift 2005 hur omgivningen uppfattade sjukdomen och den sjukes situation: ”Vanställdheten som spetälskan orsakar väckte avsmak och skräck hos de friska. Men de starka känslorna som lepran framkallade hos omgivningen handlade inte bara om en rädsla för själva sjukdomen, utan också om de sociala konsekvenser som följde för den som insjuknade: att mot sin vilja isoleras. Att drabbas av spetälska var detsamma som att bli ensam. De sjuka tvångsförflyttades från sina hembyar till en trakt som oftast var dem totalt främmande. Den invanda vardagen med familjen ersattes av en okänd tillvaro på ett sjukhus, långt hemifrån. Det var oklart hur länge de skulle stanna där – några veckor, en månad eller flera år – och det var ovisst om de någonsin skulle få återse sina nära och kära”.

Många sjuka gömdes undan i familjernas torp och ladugårdar när provinsialläkaren kom på hembesök. De leprasjuka höll sig då ofta undan och familjen skyddade dem i det längsta. De hade plötsligt gått till skogs, vistades på åkern eller ute i skären och kunde därför inte hittas. Tanken att isoleras, långt ifrån familj och trygghet skrämde många, förståeligt nog.  År 1909 antecknar en provinsalläkare efter ett hembesök hos en leprasjuk flicka: ”Då jag kom till moderns hem hade hon med moderns vilja gömt sig, och först efter ett långt sökande och med hjälp av hennes broder hittade jag henne gömd i en rågåker. Hennes tillstånd ungefär som år 1907, men hade nu sår i gommen. För övrigt tillät hon ingen vidare undersökning. Den sjuka jämte modern förklarade bestämt, att hon ej kom att resa till Järfsö”.

Miljoner sjuka runtom i världen

Sjukdomen finns inte i Sverige idag, men finns fortfarande kvar i fattiga delar av världen. WHO räknar med att det finns över en miljon spetälska och att 15 – 20 miljoner människor lever med sviter av sjukdomen i form av olika funktionshinder i dag.

Källor: Egen forskning, Arne Sundelin & Anne Sörman: Skammens hud – Om spetälska i Sverige. Bokförl. DN, Stockholm 2004, Mia Marie Lundén, Kulturhistorisk tidskrift 2005.

När spanska sjukan kom till Sveg

 

Farmor Margit var 8 år när hon insjuknade i spanska sjukan. Hon överlevde men blev döv i sviterna efter sjukdomen. Foto: Privat

Åren 1918-1920 dog närmare 40.000 svenskar i den pandemi som kom att kallas spanska sjukan. Flest invånare avled i Jämtlands län där man tror att det isolerade läget kan ha bidragit till att invånarna hade bristande immunitet mot influensa. I norrländska glesbygden var det även sämre kommunikationer samt brist på sjukvård, som möjligen också bidrog till det stora antalet döda.

Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka svåra skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation.

Spanish_flu_hospital
Mellan 50 och 100 miljoner världen över beräknas ha dött av spanska sjukan. Foto: National Museum of Health and Medicine, Washington, USA/Wikipedia

Sjukdomen spred sig över världen

De första fallen av spanska sjukan rapporterades i den franska hamnstaden Brest där en grupp soldater plötsligt insjuknade. Inom loppet av några dagar spreds sjukdomen till Afrika, via en hamn i Sierra Leone och pandemin var ett faktum. När den spanske kungen Alfons XIII insjuknade spreds nyheten över världen och den mystiska sjukdomen fick namnet spanska sjukan. Som med många andra epidemier som drabbar människa, tros även denna ha uppstått i möte mellan djur och människa. Spanska sjukan, eller ”spanskan” som den också kallades var en svår epidemi till följd av ett muterat virus som kom att få förödande konsekvenser.  Sjukdomen spreds över världen i tre stora influensavågor, med kulmen i oktober 1918. Man beräknar att mellan 50 och 100 miljoner människor miste livet på grund av spanska sjukan, runtom i världen.

Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom hit tillsammans med  båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen och i Jämtland var det många som avled. Många av de människor som överlevde drabbades av bestående men, till följd av sjukdomen.

När spanska sjukan kom till Sveg

Min farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt slog ned som en blixt från klar himmel och drabbade den lilla orten på hösten 1918. En av de första som insjuknade var Doras make, Oscar. Han överlevde sjukdomen, men hans gode vän, som insjuknade samtidigt, hade inte samma tur och avled efter en vecka.

Farmors mamma Dora (t.v på fotot) drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt drabbade den lilla orten år 1918. Foto: privat

Även min farmor Margit som var 8 år när hon insjuknade i ”spanskan” överlevde, men blev döv till följd av den hjärnhinneinflammation hon drabbades av. Vid tiden för pandemiutbrottet i Sveg var det familjeägda pensionatet fullbelagt med gäster som säsongsarbetade i trakten och Dora tog hand om alla de skogsarbetare och rallare som låg sjuka på sina rum. Hon klarade sig mirakulöst från att själv insjukna i den smittsama sjukdomen.

Gammelfarmor Dora har berättat om tiden då spanska sjukan kom till Sveg:
”Det var en mycket svår tid då man hade ansvar för sjuka familjemedlemmar och även för inneboende som insjuknade. En gång låg elva stycken stora, starka karlar sjuka och hjälplösa. Jag, som husmor måste se till att ordna både mat och medicin. På den tiden var det inte så välordnat inom sjukvården.”

 

Spanska sjukan och medföljande lunginflammation dominerade som dödsorsak i Svegs dödbok år 1918. 

 

 

 

 

 

Läkarjournaler kan berätta

Läkarjournaler kan vara en viktig källa för information när man släktforskar. Journalerna innehåller, förutom information om patientens hälsotillstånd även bakgrundsinformation (anamnes). Genom dokumenten kan vi lära känna vår släkt lite mer. Obs! Journalkopior innehåller aldrig någon glättig information. Det är ofta väldigt tung läsning då det handlar om sjukdomar och bland även död. Jag vill därför, väldigt försiktigt, tipsa om att journalerna kan vara en väg till mer kunskap om släkten. Viftar samtidigt med en stor varningsflagga. Om man inte vill läsa om sjukdomar eller kanske få kännedom om eventuella ärftliga sjukdomar i släkten så bör man inte läsa gamla journaler.



”Gammelmormor”

När vi beställde mormors mammas läkarjournaler fick vi lära känna ”gammelmormor” Hedvig lite bättre. Hon föddes 1870 i Kolmården och det visade sig att hon diagnostiserades med struma colloidis med toxicitet (giftstruma) när hon var 22 år men det dröjde ända fram till 1932 innan hon opererades. Då hade Hedvig hunnit fylla 62 år och var änka. Hon uppgav för läkaren att ingen annan i släkten hade haft struma. Hon påstod att hon inte hade känt av några som helst obehag av sköldkörtelsjukdomen förrän omkring 1928 då hon började besväras av en alltmer tilltagande nervositet, sömnlöshet och huvudvärk. Sömnlösheten kom sig av att hon skakade så mycket i hela kroppen att det var omöjligt att sova när hon väl hade gått till sängs.

Att leva med obehandlad giftstruma så länge tär väldigt mycket på kroppen och mormors mor var i dåligt skick när hon äntligen sökte läkare våren 1932.
Hon var djupt religiös och hade väl genom åren hoppats att ”han däruppe” skulle ordna till det så att allt blev bra. Nu var hon avmagrad och svårt sjuk med skakningar i hela kroppen och hade svårt att gå. Hon hade även Graves oftalmopati på båda ögonen – en följd av obehandlad giftstruma där ögonlocken förskjuts uppåt och man får en ”stirrande” blick och synförändringar. I april genomfördes en operation där man genom kirurgi avlägsnade 400 gram från höger och vänster sköldkörtellob.

Operationen misslyckades

Operationen misslyckades helt och nerven till stämbanden skadades. Hedvigs stämband ”stod helt stilla” enligt journalen. Man råkade även operera bort delar av bisköldkörtlarna, som har till uppgift att reglera kalciumhalten i blodet. Den oro och nervositet Hedvig hade känt så länge försvann efter operationen, men hon kunde inte sköta sina vardagliga sysslor och kunde knappt gå.

Vid återbesök hos läkaren 1933 var hon blek och ”utan hull”. Hennes mimik var stel och talet entonigt men medvetandet var ”klart och redigt”. Hon gick framåtlutad med orörliga armar och ”stultande” steg. Läkaren beslutade sig för att ordinera medicinen Atropin – 6–7 piller per dag och skickade så hem Hedvig med ett recept och några uppmuntrande ord. Atropin är en medicin som hämmar det parasympatiska nervsystemet och framställs av de giftiga växterna Belladonna och Bolmört. Denna medicin kan framkalla svåra hallucinationer.

I juli samma år kom mormors mamma på återbesök till läkaren, som lovsjöng de framsteg hon gjort tack vare medicinen. ”Balansen betydligt bättre. Det vill nu till en ganska kraftig knuff för att få henne att falla baklänges, men faller då fortfarande rak, som en tennsoldat. Utskriven med Atropin 3 mg gånger 6–7 per dag samt Albyl” skrev läkaren i journalanteckningen.

Några månader senare sökte mormors mamma upp läkaren igen för att få hjälp. Hon hade svåra smärtor, kunde inte röra sig och hon kräktes av medicinen. Hon var fortfarande ”klar och redig” och medicineringen ökades då till 8 gånger per dag.

I december 1933 lades Hedvig in på sjukhus och man tog då bort medicinen Atropin helt. ”Är vissa dagar oredig och hallucinerar om död och begravning” står det i journalen. Några år senare avled hon på Ålderdomshemmet i Åland, Uppland ”i sviter af sömnsjuka”. Hon hade drabbats av narkolepsi efter strumaoperationen och återhämtade sig aldrig.

Mormors mamma Hedvig födde många barn, men det var endast dottern Elsa Lovisa f. 1903 som ärvde moderns sköldkörtelsjukdom. Elsa var min mormor och även hon fick många barn. Endast ett barn ärvde sjukdomen – min mamma Gun-Britt. Mamma har tre döttrar och jag ärvde sjukdomen. Jag opererades när jag var i 30-årsåldern och har varit frisk som en nötkärna sedan dess. Ingen av oss har behövt äta medicin (Levaxin) efter operationen. Har skrivit mer om struma i ett tidigare inlägg som du kan läsa här

Mamma och jag har aldrig träffat ”gammelmormor” Hedvig ”Sona-Hedda”, men vi bär båda ett släktminne från henne i form av ett ärr på halsen.

Ledtrådar i journalanteckningarna

Vi som vill hitta okända fäder i släkten kan få viktiga ledtrådar genom läkarjournalerna. Morfars och hans syskons pappa är antecknad som ”okänd” i kyrkböckerna men enligt släktrykten bodde han hos familjen ibland. Morfar Ivar som föddes 1901 berättade att hans mamma var förlovad med barnafadern och han bodde ”säsongsvis” hos familjen. Morfars bror, Alrik Ingvar, som föddes 1914 lämnade efter sin bortgång en lapp efter sig där det står ”Far död i olycka 1916”.

1912 föddes brödernas syster Agnes Teresia i Bladåker, Uppland. Samma år avled deras äldre syster Elin Maria i tuberkulos. Det finns inga bilder på flickorna men genom Agnes läkarjournal kan vi få en liten inblick i hennes och familjens liv. Hon var 17 år när hon sökte läkare och berättade då att hennes far hade avlidit när hon var liten ”troligen i lunginflammation”. Agnes berättar vidare att hennes mor och syskon alltid har varit friska, men själv har hon inte varit lika stark. Som barn var hon ofta förkyld, särskilt höst och vår. Nu sökte hon hjälp för den molande, hemska värken i ryggen och i ljumsktrakten. Hon ordinerades en kost utan salt, kryddor och gick hem. Agnes blev snart inlagd igen och gick bort i njursjukdom 1929 när hon var 17 år.



Så här beställer du journalkopior

För att beställa journalkopior ur din egen läkarjournal kan du logga in på 1177 och göra en beställning som gäller dig själv.

För äldre journaler som gäller släktingar vänder man sig till Regionarkivet i den region där personen levde. Bifogar några länkar här nedan. Om just din region inte finns med, så finns kontaktuppgifter på internet.

Lycka till med din forskning!



Regionarkivet Västmanland

Regionarkivet Stockholm

Regionarkivet Göteborgs stad

Regionarkiv Skåne

Regionarkivet Örebro län

Regionarkivet Norrbotten

Regionarkivet Östergötland

Regionarkivet Värmland

Regionarkivet Sörmland

Regionarkivet Uppsala

Berättelsen om Juliette

Juliette föddes i början av 1900-talet i Blekinge, i en syskonskara med nio barn. Hon är inte en släkting till mig men hennes öde är så gripande och jag vill gärna berätta om henne.

Vid 1900-talets början var det naturligt för en flicka att arbeta som piga hos familjer och att ha siktet inställt på äktenskap och en egen familj, men Juliette var inte som alla andra. Hon var fri för sin tid och vägrade att inordna sig. Hennes dröm var istället att få studera. Med en stor barnaskara fanns ingen ekonomisk möjlighet för föräldrarna att bekosta dotterns utbildning och med tiden ansågs Juliette vara alltför besvärlig och belastande för familjen.

Att gifta sig, få barn och kanske en egen vävstol var en dröm för många flickor. Foto: Blekinge museum

 

Ville studera – spärrades in på mentalsjukhus

Juliette hade ett livligt intellekt och ville gå sin egen väg. Kroppsarbete och barnafödande var inte riktigt hennes ”grej”. Hon ville studera och använda ”huvudet”. Strax före dotterns 20-årsdag tog föräldrarna ett beslut som tycktes vara förnuftigt och rätt just då. Dottern sändes till Lunds hospital för sinnessjuka och hon kom sedan att leva hela sitt vuxna liv på institution.

800px-Sankt_lars_1880
Lunds hospital/Sankt Lars sjukhus Foto: B. Lindgren

Lunds hospital i sydvästa Skåne invigdes 1879 och hade till en början en avdelning, ”asylen”,  för de patienter som ansågs vara obotligt sjuka. I slutet av 1920-talet byggdes sjukhuset ut med flera byggnader som bland annat rymde avdelningar för barn och unga och några år senare uppkallades sjukhuset efter skyddshelgonet S:t Laurentius och fick namnet Sankt Lars sjukhus. Arbetsterapi var en central del av behandlingen på sjukhuset och patienterna skulle, i den mån de orkade, delta i produktion och självhushåll.

Lunds hospital hade till en början en avdelning, ”asylen”,  för de patienter som ansågs vara obotliga. Foto: SMHS

Det var många patienter som avled på mentalsjukhuset och de begravdes till en början på kyrkogårdar i Lund, men invånarna protesterade då de inte ville att de ”sinnessjuka” skulle gravläggas på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

Arbetsterapi, långbad och sängläge 

Tillvaron på hospitalet förflöt bakom höga plank, stängda dörrar och låsta fönster i en väldigt sluten tillvaro, för både patienter och personal. För de sinnessjuka patienterna ordinerades gärna ”sänglägesbehandling” då de tvingades att ligga fastspända i sin säng dygnet runt . En annan behandlingsmetod som användes var ”långbad” där patienterna tvingades ligga i vattenfyllda badkar under flera veckor – ibland i flera månaders tid.

thumb_SMHS4419_000_02Copp
Långbad som behandlingsmetod på Sankt Lars sjukhus Foto: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet


Ny revolutionerande behandlingsmetod 

Under 1930-talet kom en ny, revolutionerande behandlingsmetod- leukotomi (lobotomi) – som gick ut på att läkare, på kirurgisk väg, skar av viktiga nervbanor som går från pannloben, till mer djupliggande områden i hjärnan som är centrum för känslolivet. Operationen, som var snabb och relativt enkel utfördes med ett sylliknande instrument som fördes in i hjärnan via ögats tårkanaler. Målet med operationen var att lindra patienternas svåra oro och ångest till glädje för omgivningen och dem själva: ”Oroliga och bråkiga patienter blir lugna, snälla och beskedliga till stor glädje både för sig själva och för omgivningen” (Svenska dagbladet 1947-06-07).  Egas Moniz som utvecklat lobotomi som behandlingsmetod fick Nobelpris i medicin 1949.

Men det var många patienter som dog till följd av ingreppet. Och de flesta som överlevde blev apatiska och personlighetsförändrade. I Sverige utfördes 4 500 sådana operationer på utvalda patienter och en av dem var Juliette från Blekinge.

thumb_SMHS4476_000_02Copp
Sankt lars sjukhus Foto: SMHS


”De fattigas borg”

Juliettes dröm hade en gång varit att studera. Istället blev hon inspärrad på mentalsjukhus och utsattes för lobotomi. Hennes tidigare så fria och livliga intellekt, liksom hennes drömmar var nu borta samt förmågan att ta beslut rörande sitt eget liv. Hon placerades på ”de fattigas borg”, Strandgården  i Karlskrona där hon avled, ogift och utan barn i slutet av 1980-talet. De små ekonomiska tillgångar hon hade testamenterade hon till sina syskon.

Juliettes dröm var att få studera och att få ett yrke men hon levde sitt liv på ”de fattigas borg” med anteckningen ”utan yrke”.

 

 

 

Massgrav på Frösön

Frösö hospital Foto: hembygd.se

Söder om Frösödal i Östersund öppnade man år 1910 ett sinnessjukhus med fler än 500 vårdplatser. Det var på den tiden då mentalsjukhusen poppade upp som svampar ur marken i Sverige, för att vårda och förvara de psykiskt sköra, helst i ensliga trakter, långt från familj och vänner. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner runt om i landet.

Frösön tog emot patienter från hela Norrland. Vintern 1915 anlände den första patienten till Frösö och inom kort var hospitalet fullbelagt med patienter från landets alla hörn. Patienterna anlände med speciella ”sinnessjuketransporter”, genom SJ:s försorg och patienterna var alla yngre än 70 år. Här fanns människor som ansågs leva i sus och dus på olika sätt – Arbetsvägran, vidskeplighet och omåttlighet fanns antecknat i patienternas journaler. 
Bland ”behandlingsmetoderna” ingick bland annat att försätta patienten i insulinchock och att framkalla epileptiska anfall. Dessa tillstånd åstadkoms genom injektioner och tortyrliknande behandlingar.

Sida upp och sida ned i dödboken för 1918 vittnar om att många patienter på Frösö mentalsjukhus avled i sviter av spanska sjukan.

När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i Jämtland, liksom i övriga världen 1918 så blev mentalsjukhuset i Frösö snabbt en smitthärd som skördade många dödsoffer. Jämtland och Östersund drabbades hårt av pandemin. Av stadens 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen, mer än hälften var patienter på Frösön. Under pandemier med luftburna virus är social distansering och skyddsutrustning A och O, men människorna som levde på mentalsjukhuset hade ingen möjlighet att skydda sig. Dödboken för år 1918 vittnar om att många patienter avled i sviter av spanska sjukan –”morbus hispanicus” och medföljande lunginflammation.

Influenza morbus hispanicus och lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken på Frösö sinnesjukhus 1918.

Endast ett fåtal patienter begravdes på sin hemort. Majoriteten begravdes anonymt i en massgrav på Frösö västra kyrkogård som nyligen har påträffats tack vare historiker Joel Nordkvist. Enligt Nordkvists forskning kom smittan till sjukhuset via kvinnornas avdelning och inom några månader hade 58 patienter avlidit. I dödboken för Frösön 1918 kan man se att 31-åriga patienten Agda Maria Andersson från Umeå blev pandemins första offer. Hon avled 12 september 1918 och några veckor senare hade åtta kvinnliga patienter dött av spanska sjukan. Smittan spred sig sedan vidare mellan avdelningarna.

Agda Maria Andersson från Umeå avled 12 september 1918 och blev pandemins första offer på Frösön.

Anledningen till att man valde att begrava så många människor i en anonym massgrav hade förmodligen sanitära orsaker men visar även hur somliga människor inte ansågs ha samma värde som andra.

I ett tidigare inlägg berättade jag om Juliette som sändes till Sankt Lars mentalsjukhus i Lund, Skåne som 20-åring.  Till en början begravdes Sankt Lars avlidna patienter på stadens kyrkogårdar, men invånarna protesterade mot att ”sinnessjuka” gravlades på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för de tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

De fasansfulla Vipeholmsexperimenten är ett annat, väldigt mörkt kapitel i Sveriges historia. Här kan du läsa mer.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Den sista resan

Våren 1908 intogs ogifta Ida Jönsson, 37 år, på Malmö sinnessjukeanstalt. Till Asylen kom de patienter som ansågs vara omöjliga att behandla och där hamnade även Ida. Hon hade bott i Amerika sedan 16-års ålder och längtade tillbaka men lurades av sina anhöriga att tro att Malmö bara var en liten ”mellanlandning” på resan tillbaka till USA. Resan till Malmö skulle komma att bli Idas allra sista.

Spiritualistiska möten och het spis

I sjukhusjournalerna framgår att Ida var en vanlig flicka med glatt humör när hon växte upp. Hon fick en vanlig ”allmogeuppfostran” i Kattarp, Helsingborg, hade normal skolgång och någon ärftlighet för sinnessjukdom fanns inte. Ida hade ägt fullt förstånd ända fram till sinnessjukdomens utbrott år 1899. Vid intagningen på hospitalet berättar brodern att Ida aldrig har varit ”begiven på starka drycker, tobak, morfin eller opium”. Hon har heller aldrig ägnat sig åt ”religionsgrubbel”.

Som 16-åring reste Ida Jönsson till Amerika där hon arbetade som kokerska. Det var förmodligen hettan vid spisen samt att Ida ofta besökte spiritualistiska möten som gjorde att sinnessjukdomen bröt ut år 1899, menade både hennes bror och hospitalets läkare. Trots den plötsliga mentalsjukdomen levde Ida ett självständigt liv och reste ofta fram och tillbaka till USA under följande år. Hösten 1906 blev hon intagen på ett hospital i Boston, USA där hon bland annat ordinerades avslappnande massage.


Ilsken och förföljd

Ida reste sedan hem till familjen i Sverige men var då förändrad. Hon hade höga tankar om sig själv och upplevde sig vara förföljd av ”onda andar”. Det berättar hennes bror då han ansöker om en plats för sin syster på sinnessjukhuset. ”När hon hemkom från Amerika hade hon storhetstankar samt ansåg sig vara förföljd. Hon hade höga tankar om sig själv” står att läsa i det formulär som brodern fyllde i vid ansökan. Systern beskrivs som ilsken och tvär. Hon skällde ut sin bror och ”fäktade med armarna”. De onda andar som hon upplevde sig vara förföljd av försökte hon kasta ut genom fönstret, enligt brodern.

I journalerna beskrivs Ida Jönsson som en smal kvinna, över medellängd och kraftigt byggd. Hon har blågrå ögon och mörkbrunt hår och beskrivs som en person med gott minne och klart förstånd. Hennes rörelser är livliga. Ansiktsuttrycket är för det mesta allvarsamt och aningen misstänksamt. Allvarlig och misstänksam, det hade Ida all anledning att vara…


På väg till Amerika

Som ogift kvinna i början av 1900-talet utsågs brodern till Idas förmyndare. När han upplevde systern som svårhanterlig valde han att skriva in henne på sinnessjukhuset i Malmö, men till Ida sa han att hon bara skulle vistas där under någon dag, innan hon reste vidare till Amerika. ”När hon anlände hit trodde hon att det blott var på genomresa till Amerika. Hennes anhöriga hade nämligen, i syfte att underlätta hennes hitförande, inbillat henne att hon verkligen skulle resa dit” skriver läkaren i sina anteckningar. När hon insåg att hon hade blivit lurad och blev tagen ur sin villfarelse blev hon upprörd, men lugnade sig efter ett par dagar. ”Dock tänker hon och talar alltjämt om Amerika så snart man inlåter sig i samspråk med henne”, avslutar läkaren sin anteckning.

Brodern ansöker om en plats för sin syster på Malmö hospital (asylen) 1907


Läkaren noterar att Ida inte alls verkar vilja kännas vid sina ”sinnesvillor och de onda andarna”: ”Med ett överlägset leende förnekar hon helt enkelt dessa faktorer och svarar: det vet jag ingenting om, har aldrig sett eller hört några onda andar och har aldrig ansett mig vara förföljd”. Läkaren påpekar dock att när man vänder och vrider på frågorna och ansätter henne med ett ordentligt korsförhör så undslipper det henne i ett obevakat ögonblick och hon svarar då ”De sätter tryck på min hjärna, jag vet nog vilka de är”. När läkaren frågar vilka dessa är så blir hon genast på sin vakt och svarar ”Det vet jag inte”, men personalen har hört henne berätta hur hon i Amerika har sett dessa andar ”förvilla luften så att det kommer långa likkistor och benrangel”.

Åren förflyter på anstalten

Ida Jönsson sköter sina sysslor på asylen väl, är ”snygg och ordentlig” och inom kort har hennes inre röster tystnat. När man frågar henne om de ”onda andarna” så säger hon att hon inte längre hör dem. I juni 1908 när hon varit intagen på hospitalet en månad, antecknar läkaren: ”Går tyst och stilla sin väg fram, talar aldrig spontant utan svarar på tilltal. I det hela rätt slö och indifferent. Arbetar med sömnad och är duktig i handräckning”.

Åren förflyter på anstalten. Ida fogar sig i sitt öde men frågar ofta när hon kan resa till Amerika. I januari 1916 skriver läkaren: ”Deltager i arbetet, renhållning, handräckning och tvätt. Är tyst, sluten, stillsam, slö och bortkommen. När man talar till henne frågar hon alltid om hon ej får resa till Amerika snart. Ligger ibland till sängs på egen begäran en eller annan dag utan att något objektivt kan påvisas. Det är tydligt att det endast är för att ta en extra vilodag”. Ida Jönsson hade drabbats av cancer, men det visste varken hon själv eller läkarna vid den tiden och man undersöker henne inte heller.

Under åren som går försöker Ida på olika sätt att återta sin frihet. Hon skriver brev till släktingar i USA och ber om ekonomisk hjälp med en enkel resa. I januari 1918 antecknar hospitalsläkaren att patienten sällan talar självmant men alltid svarar på tilltal. Hon beskrivs nu som ”förslöad och bortkommen, arbetar i tvätten samt med skurning och städningsarbete. Emellanåt ber hon att få låna pengar till en Amerikabiljett”.

Ida skriver vädjande brev till sin kusin i USA från asylen: ”…Du vill väl inte vara af den godheten och hjälpa mig ur min förlägenhet här borta i fäderneslandet med en tredje klassens emigrantbiljett från Sverige till Amerika? Jag är nämligen i mycket små omständigheter…”


På hösten 1918 insjuknar Ida i spanska sjukan, tillfrisknar, men hälsan försämras väsentligt nu. Hon har magproblem och ordineras därför ”våtvärmande omslag och vaginalsköljningar”. Hon tvingas allt oftare att ligga till sängs och nu upptäcker man att hon är sjuk ”på riktigt”. 1921 försämras Idas tillstånd och i september samma år avlider hon av långt framskriden livmodercancer på Malmö Asyl. De många breven hon skrivit genom åren till släkt och vänner i USA beslagtogs av personalen och skickades aldrig iväg.

Idas brev skickades aldrig iväg och finns sparade i arkiven.




Många fler gripande levnadsöden finns att läsa om i arkiven. Den här gången har jag läst gamla dokument från Malmö hospitalsläkare 1842-1927 som finns i Arkiv Digital.

Apkoppan – smittkoppans okände kusin lurade i vassen

Som om det inte var nog med en lång pandemi med det smittsamma och luriga SARS-CoV-2-viruset. De senaste månaderna har nu även den ovanliga sjukdomen apkoppor (monkeypox) fått spridning i många länder. Den 17 augusti 2022 har fler än 35.000 fall av apkoppor konstaterats i ett 90-tal länder. Folkhälsomyndigheten i Sverige ser för närvarande inga risker för större smittutbrott i vårt land. Hittills har 126 fall av apkoppor konstaterats i Sverige.

Enligt myndigheten sprids viruset främst genom nära fysisk kontakt med en infekterad person – främst genom sexuella kontakter men smitta kan också ske genom exempelvis sängkläder eller handdukar. Viruset kan möjligen även spridas via luftvägarna, uppger Folkhälsomyndigheten.




Aldrig får man vara riktigt glad…

 

Apkoppor (monkeypox), som fram tills nu har varit en ovanlig infektion, orsakas av apkroppsvirus som är en art av ortopoxvirus. En annan sjukdom som också tillhör variolaviruset ortopox är smittkoppor (smallpox) som genom tiderna har skördat cirka 60 miljoner dödsoffer runt om i världen (90 procent av de som avled var barn). Tack vare vaccination lyckades man till sist kväsa viruset helt och år 1980 deklarerade Världshälsoorganisationen WHO segervisst att sjukdomen helt hade utrotats från jordens yta. Men någonstans ”i vassen” låg tydligen smittkoppans elake kusin, monkeypox, och lurade, redo att göra entrè i världen…

Sverige var det första landet som införde obligatorisk smittkoppsvaccination år 1816 och alla barn i vårt land vaccinerades mot kopporna fram till 1976. 1980 deklarerade WHO att smittkoppor var utrotade i världen och då var det ju ingen idé att fortsätta med vaccinationer.

Den gambianska jättepåsråttan har ett fantastiskt luktsinne och har genom tiderna varit till människans hjälp då den kan hitta landminor och spåra människor som har tuberkulos.
Foto: Gooutside

Människor emellan

Apkoppsinfektion har förekommit i Afrikas tropiska regnskogsområden, främst i västra och centrala Afrika sedan år 1970 då sjukdomen första gången upptäcktes hos människa i Demokratiska republiken Kongo. Namnet till trots så är det inte apor, snarare gnagare, som är det huvudsakliga värddjuret och man har genom åren upptäckt infektioner med apkoppsviruset monkeypox hos sovmöss, ekorrar, gambiansk jättepåsråtta samt hos olika arter av apor. Apkoppor är en så kallad zoonos – en sjukdom som kan spridas mellan djur och människa. De enskilda fall som tidigare rapporterats i Europa har handlat om fall där resenärer återvänt till Europa från Västafrika, men på senare tid har sjukdomen spridits på ett nytt sätt.

Nu tycks spridningen främst ske människor emellan och det finns ingenting som tyder på att djur är inblandade.

Smittvägar

Den vanligaste smittvägen har tidigare varit från djur till människa, men sjukdomen kan också överföras vid nära kontakt mellan människor. Viruset smittar främst via nära kontakt med infekterade djur eller människor eller via material som har kontaminerats med viruset.

Det är fortfarande mycket som är oklart om virusets nya spridning men på sin webbsida förklarar State of New Jersey Department Of Agriculture hur smittvägarna tidigare har sett ut: ”Apkoppsviruset kan smitta från djur till människa genom bett av det infekterade djuret, genom aerosolsmitta (smitta via luften/andning) eller genom kontakt med blod eller kroppsvätskor från den infekterade personen eller djuret. De flesta som smittas har haft nära kontakt med ett infekterat djur men smitta människor emellan har också konstaterats, då smittan förmodligen har skett genom kroppskontakt (genom nära hudkontakt) eller genom aerosol (andning). Apkoppsviruset kan även smitta via kontaminerade ytor.”

Ingen risk för stor spridning av apkoppor i Sverige.

Ingen fara på taket

Den 20 maj -22 klassades den ovanliga sjukdomen apkoppor som allmänfarlig i Sverige. Man fattade ett snabbt regeringsbeslut som innebär att varje nytt fall behöver smittspåras och anmälas enligt smittskyddslagen, men Folkhälsomyndigheten tar det hela med ro och tycker inte att det finns någon anledning att slå på den stora trumman för några enstaka fall av apkoppor i landet. Myndigheten hävdar att det inte finns någon risk för att apkoppor ska få stor spridning i Sverige. Däremot har man en liten gnagande oro för att monkeypox kan få fäste som en sexuellt överförbar sjukdom. Det berättar man för tidningen Expressen den 24 maj -22.

Konstaterade smittfall i världen 24 maj -22. Källa: Our World in Data


Samtidigt som man gick ut med de lugnande budskapen i media passade man på att radera information på sin webbsida om hur hårt sjukdomen kan slå mot vissa grupper. Tidningen Expressen konstaterade i en artikel att man den 9 maj kunde läsa följande under rubriken ”symptom och komplikationer” på Folkhälsomyndighetens hemsida: ”Sjukdomsbilden vid apkoppor liknar den vid smittkoppor, men är i regel mildare. Den kan också förväxlas med vattkoppor. Dödligheten hos barn har angivits till omkring tio procent”

Vid ändringen på myndighetens hemsida har meningen om dödligheten bland barn tagits bort och formuleringen har ändrats till följande: ”Sjukdomsbilden vid infektion med apkoppor ger ofta upphov till utslag, sår och blåsor, symtomen är ofta milda. Blåsorna kan spridas till bålen, armar, ben, händer, fötter och ansikte. Symtom kan även innefatta feber och svullna lymfkörtlar.

Enligt WHO har antalet dödsfall för den västafrikanska versionen av viruset dokumenterats vara omkring 1 procent, medan den centralafrikanska kan vara så hög som 10 procent. Barn löper också högre risk för att drabbas av infektionen.

Folkhälsomyndigheten förklarar sin uppdatering med att man nu har ny information och att det därför var viktigt att ändra i texten.

Symtom på apkoppsinfektion

Om man insjuknar i apkoppsviruset kan man vara smittsam redan dagen innan de första symtomen visar sig och upp till cirka 21 dagar därefter. Inkubationstiden är vanligtvis 6–13 dagar, men kan variera mellan 5 och 21 dagar.

De vanligaste symptomen är feber, huvudvärk, muskelvärk, svullna lymfkörtlar, allmän sjukdomskänsla samt hudutslag med blåsor. Utslagen liknar smittkoppor. Enligt Världshälsoorganisationen WHO är sjukdomen dock lindrigare och mindre smittsam än smittkoppor. Enligt Leif Lakoma brukar kopporna först synas i ansiktet, i händerna och under fotsulorna för att sedan spridas till andra delar av kroppen. I flera av de fall som nu har konstaterats i Europa har smittade patienterna även haft utslag eller andra hudproblem i könsorgan, ljumskar och kring huden runt analöppningen. Det finns ingen specifik medicin eller behandling mot apkoppor och oftast tillfrisknar patienten av sig själv.

Information från Folkhälsomyndigheten:

Apkoppor orsakas av apkoppsvirus, en art av ortopoxvirus. Kunskapen om hur sjukdomen sprids är ofullständig. Kontakt med infekterade djur har identifierats som en smittväg, men sjukdomen kan även spridas mellan människor. Apkoppor smittar framför allt vid nära fysisk kontakt med en person som är infekterad. Viruset bedöms sannolikt kunna ta sig in i kroppen via luftvägarna, skadad hud (även små skador som inte syns) eller via slemhinnor. Smittvägarna är inte helt klarlagda, men viruset tros spridas via stora droppar från luftvägarna, kroppsvätskor och vätska från blåsor. Det är inte helt klarlagt om viruset också kan spridas på andra sätt.

Apkoppor ger ofta upphov till utslag, sår och blåsor. Symtomen är ofta milda men kan bli allvarliga hos personer i riskgrupper. I äldre studier som genomförts i Afrika har även en viss dödlighet rapporterats.

Blåsorna kan uppträda på bålen, armar, ben, händer, fötter och ansikte. Sjukdomen kan ge lokala blåsor på den del av kroppen som blivit infekterad. Exempelvis har blåsor på och runt könsorganen, runt analöppningen och munnen observerats vid smitta efter intima kontakter såsom sex. Symtom kan även innefatta feber, huvud- och muskelvärk samt svullna lymfkörtlar. Källa: Folkhälsomyndigheten

Möjliga smittvägar enligt WHO

WHO informerar om att viruset kan spridas vid närkontakt med en smittad person ”hud mot hud”, genom kroppsvätskor men även genom kontaminerade ytor, kläder, sängläder/handdukar, porslin/bestick som använts av en smittad person. Viruset kan finnas i munnen och spridas via saliv och således via luften genom andning/tal.

Mödrar som bär på viruset kan smitta sina ofödda barn via moderkakan och sina spädbarn genom kontakt ”hud-mot-hud”: ”People with monkeypox are infectious while they have symptoms (normally for between two and four weeks). You can catch monkeypox through close physical contact with someone who has symptoms. The rash, bodily fluids (such as fluid, pus or blood from skin lesions) and scabs are particularly infectious. Clothing, bedding, towels or objects like eating utensils/dishes that have been contaminated with the virus from contact with an infected person can also infect others.

Ulcers, lesions or sores in the mouth can also be infectious, meaning the virus can spread through saliva. People who closely interact with someone who is infectious, including health workers, household members and sexual partners are therefore at greater risk for infection.

The virus can also spread from someone who is pregnant to the foetus from the placenta, or from an infected parent to child during or after birth through skin-to-skin contact.”

Uppdatering: 27 maj fanns fler än 300 konstaterade fall i 20 länder…

Uppdatering 7 juni 2022, fler än 1000…

Uppdatering: 2 juli fanns fler än 5100 konstaterade fall i 51 länder.

Uppdatering 7 juli: 4908 fall av apkoppor registrerades, bland annat från Spanien med 1477 fall, Sverige 34, Tyskland 1385 och Portugal 415.
Venhälsan på Södersjukhuset i Stockholm larmar om stegrande utveckling och vädjar om vaccin men Folkhälsomyndigheten avvaktar och ”följer utvecklingen”. 

11 juli 2022

Bekräftade fall av apkoppsvirus ökar för var dag och det är dags att inse att vi nu står inför en pandemi som kan kosta många människoliv. Vi måste agera nu och kan inte vara så senfärdiga som vi varit de senaste två åren. Det menar epidemiologerna  Eric Feigl-Ding, Kavita Patel och Yaneer Bar-Yam i en debattartikel i Washington Post 7 juli -22. 

Källa: Our world in data

 

23 juli 2022

Världshälsoorganisationen WHO klassar spridningen av apkoppor som ett internationellt hälsonödläge. Viruset har funnits länge, främst i afrikanska länder, men sedan maj månad i år har stora utbrott av sjukdom skett i Europa. 77 fall av apkoppssmitta har konstaterats i Sverige (21 juli) men enligt Folkhälsomyndigheten har de flesta haft en ”mild” infektion. Man vet dock att allvarlig sjukdom och dödsfall har rapporterats vid tidigare utbrott i Afrika, främst hos barn, gravida och bland personer med nedsatt immunförsvar.


30 juli 2022

I Spanien har två personer avlidit till följd av apkopps-infektion och nu förväntar sig WHO att fler människor kommer att avlida. Folkhälsomyndigheten i Sverige ser inga större risker för större smittutbrott i vårt land. Hittills har 85 fall av apkoppor konstaterats i Sverige. Enligt myndigheten sprids viruset främst genom nära fysisk kontakt med en infekterad person – främst genom sexuella kontakter men smitta kan också ske genom exempelvis sängkläder eller handdukar. Viruset skulle också kunna spridas via luftvägarna, uppger Folkhälsomyndigheten till tidningen Expressen. 

Källa: Expressen 30/7-22

 

17 augusti 2022

35 000 fall av apkoppor har nu registrerats i 92 länder. Marcus Oscarsson, politisk kommentator, lyfter i sin blogg fram att apkoppssmitta nu har upptäckts mellan människa och hund. Uppgifterna kommer från Mike Ryan på WHO som enligt BBC också uttrycker en vissoro för att viruset ska mutera: ”Det vi inte vill se hända är att sjukdomar flyttar från en art till en annan och sedan förblir i den arten och flyttar runt inom en ny art”. WHO tror dock inte att en smittad hund i sin tur kan smitta andra hundar, eller överföra smittan till människor…vi får hoppas att experterna har rätt.

Källa: BBC

 

 

 

 

Källor: Our World in data, CDC – Center for Disease Control and Prevention, WHO, Expressen, Folkhälsomyndigheten, Kry, SVA – Statens veterinärmedicinska anstalt, Läkartidningen, Svenska Yle, BBC, Aftonbladet, Reuters, Dagens Medicin, Department Of Agriculture, State of New Jersey, Marcus Oscarsson och The Washington Post.

Testade hemmatest för att få veta blodgruppen

Sandra-Li testade ett hemmatest för att få veta sin blodgrupp

Det här med blodgrupper och hur vi ärver dem är intressant. Jag skrev om detta i bloggen för något år sedan och det blev ett av mina mest lästa inlägg. Det ökande intresset för våra blodgrupper beror förmodligen på att flera vetenskapliga studier har visat att människor med blodgrupp 0 löper mindre risk att drabbas av svår sjukdom av coronaviruset SARS-CoV2. Människor, som jag själv, som har blodgrupp A, löper dock en högre risk.

Antigener på ytan

Det var den österrikiske biologen Karl Landsteiner f. 1868 som först upptäckte blodgrupperna A, B och 0, vilket han tilldelades Nobelpriset för år 1930. Blodgrupperna indelas i det så kallade AB0/ABO-systemet där O står för ”utan antigen” (från tyskans ohne Antigene). Systemet baseras på att det finns två betydelsefulla antigener (proteiner) på ytan av blodkropparna – antingen A eller B. Den som har antigen A på sina blodkroppar har blodgruppen A och den som har antigen B tillhör blodgrupp B. Om man har både antigen A och B har man blodgruppen AB. Om man saknar antigen A och B så har man blodgrupp 0. De olika blodgrupperna delas även in i det system som kallas Rhesus, där man har antigenen D och därmed är Rh-positiv, eller om den saknas, Rh-negativ.

Mamma Gun Britt är 0 RhD positiv


Olika vägar att få veta sin blodgrupp

Det finns flera vägar att ta reda på sin blodgrupp. Om man är blodgivare får man veta det, likaså om man väntar barn eller genomgår en större operation. Dessa uppgifter finns då dokumenterade i läkarjournaler.

Under en graviditet görs alltid en blodgruppering för att ta reda på Rhesus-status. En Rh-negativ kvinna som väntar ett barn som är Rh-positiv kan under havandeskapet utveckla antikroppar mot fostrets blod som ibland kan leda till blodbrist hos barnet. Därför görs alltid blodgruppering under graviditeten. Om du har fött barn så finns din blodgrupp i mödravårdsjournalen som går att läsa på 1177 (genom att logga in med bankID).

Personnummer, namn och även blodgrupp finns inpräglat på identitetsbrickan som har använts i Sverige sedan i början av 1900-talet, både för militärt och civilt bruk. ID-brickan fick man tidigare i militärtjänsten och alla barn som är födda i Sverige mellan 1960 och 2010 har fått denna bricka. Obs! Från år 1986 finns blodgruppen inte på ID-brickan.

Morfar Ivar var 0 RhD negativ

Äldre manliga släktingars blodgrupp kan man ofta hitta på deras värnpliktskort (stamkort) som finns på Arkiv Digital (kräver abonnemang) . Stamkort finns för alla män som mönstrade inom militären åren 1902 – 1950. På korten finns ofta, förutom namn, adress, längd och uppgifter om tjänstgöring och utbildningar även uppgift om personens blodgrupp.

Hur vi ärver vår blodgrupp

Hur vi ärver vår blodgrupp är lite klurigt då både A och B är så kallade dominanta anlag medan 0 är ett icke-dominant, recessivt anlag. Varje människa har två arvsanlag som kan vara A+0, A+B, B+B, B+0, A+0 eller 0+0. Om man är barn till två föräldrar som båda har blodgrupp 0 så har man förmodligen samma blodgrupp som dem. När min mormor och morfar fick sina tio barn tillsammans så ärvde alla barnen blodgrupp 0. De flesta i min släkt på mammas sida har blodgrupp 0. Mina systrar har blodgrupp 0 RH negativ. Själv har jag blodgruppen A Rh positiv. Blodgrupp A är ett dominant anlag och då min farfar hade denna blodgrupp ärvde min pappa denna och jag ärvde den av honom.

Farfar Gustaf var A RhD positiv


Hemmatest för att få veta blodgruppen

I mina journaler från tiden då jag väntade min nu 18-åriga dotter finns endast uppgift om min blodgrupp (A Rh positiv). Min dotter har inte genomgått någon operation och har inte fött några egna barn, varför det helt saknas uppgifter om hennes blodgrupp.

Jag är A RhD positiv

Hon ville väldigt gärna veta sin blodgrupp, så vi beställde Eldoncards blodgruppstest på nätet för 129:- Det är ett smidigt hemmatest där man inom några minuter får svar. Min dotter fick veta att hon har blodgrupp 0 RhD positiv och hon har därmed inte ärvt ”mamsis” lite tristare blodgrupp, A 🙂

Men trots att min flicka är vuxen så innebar det en del trauma att göra testet och är man det minsta rädd för blod så ska man helt undvika detta självtest. Man måste nämligen sticka sig själv i fingret och sedan ”massera” för att pressa ut blod från fingertoppen som man sedan placerar på testet, upprepade gånger, inom en viss tid, för att resultatet ska bli synligt. Detta test ska absolut inte användas för att ta reda på yngre barns blodgrupp! För (modiga) vuxna kan det dock vara ett smidigt sätt.

Eldoncards blodgruppstest identifierar de antigener som finns på ytan av de röda blodkropparna och resultatet blir synligt inom några minuter. Testet kan beställas genom Netoteket, som är den enda godkända leverantören av Eldoncard i Sverige.

Sandra-Li är 0 RhD positiv