I slutet av 1800-talet rapporterade europeiska tidningar om en ”intressant antropologisk upptäckt” i Ribes-dalen, i spanska Katalonien. Där levde nämligen en dittills okänd ”dvärgras” som troddes ha sina rötter i det svunna Tartarien, en forntida civilisation med säte i Centralasien.

Även svenska tidningar skrev om denna märkliga upptäckt och beskrev dessa människor som små – cirka 1 meter höga, robusta, med rött hår och utstående framtänder. ”Deras drag äro så egendomliga att man aldrig kan taga fel på dem. Allesammans ha de rödt hår, ett ansikte hvilket är lika bredt som långt med utstående kindben, starkt utvecklade käkar och platt näsa. Ögonen sitta icke horisontellt utan äro lite snedt ställda såsom tatarer och kinesers. Munnen är stor, men läpparne dölja icke de framskjutande framtänderna.” (Sundsvalls Dagblad 1899-05-13)

Bakom den putslustiga beskrivningen av småväxta, rödhåriga människor med utstående framtänder dolde sig en enorm tragedi och stort mänskligt lidande, men det skulle dröja många år innan den avslöjades och de drabbade äntligen fick hjälp.

De förskjutna ”golluterna”

Det var den spanske professorn Miguel Marazta som först upptäckte, och förde vidare nyheten om de mystiska ”los enanos” som levde i bergen. (Enano betyder dvärg på spanska). Den katalanska bergsbyn Ribes de Freser låg avsides och saknade kommunikationer, varför den länge hade förblivit oupptäckt av utomstående. 

De små människorna levde isolerade i en egen by bestående av cirka 200 vuxna och barn. De kallades ”golluts” av de andra människorna i området och tvingades leva isolerade från övriga samhället. Ordet ”goll” betyder ”struma” på katalanska, det språk som talas i norra Spanien. 

Många av de förskjutna uppvisade tecken på långt framskriden struma, som bland annat kännetecknas av en utbuktning på halsen. När en invånare i dalen insjuknade, skickades han/hon till byn där andra ”golluts” bodde. Anhöriga vände dem ryggen och de fick inte ens bli begravda på kyrkogården. Nästan alla i ”den friska” byn hade en anhörig som förskjutits till de sjukas by, men det var tabu att tala om det.

De utstötta fick ingen hjälp av den friska befolkningen. De barn som föddes i deras by fick inte heller någon utbildning. Man levde helt isolerade och livnärde sig av en kost som mest bestod av potatis, rötter och svart bröd.

Man hämtade sitt dricksvatten vid Margarideta-fontänen som hade sin källa i Segarellfloden där vattnet innehöll höga halter av arsenik. Lokalbefolkningen kallade Segarellfloden ”golluternas förbannade flod”, så det verkar tidigt ha funnits misstankar om att vattnet kanske var källan till den ”förbannelse” som drabbade så många i området. Även om vattnet inte var grundorsaken så bidrog det kanske till att förvärra tillståndet hos dem som insjuknat. Arsenik hämmar nämligen kroppens upptag av jod och zink, vilket ökar risken för att drabbas av rubbningar i sköldkörteln.

Drömmen om Tartaria

Under 1800-talet tänkte man sig att det en gång hade funnits en högt stående civilisation i Asien, som även européerna stammade ifrån. Det tartariska imperiet ansågs vara en förlorad civilisation med avancerad kultur och högtstående teknologi. När antropologerna upptäckte de kortväxta människorna i Pyrenéerna väcktes tanken på att dessa kanske var ättlingar till tartarerna. Deras sneda ögon och ovanliga levnadssätt sågs som mystiska ledtrådar till den förlorade civilisationen. Kanske hade några överlevande en gång i tiden tagit sin tillflykt till bergen, när det mytomspunna tartariska imperiet föll? Där i den isolerade byn hade de sedan gift sig inom den egna släktgruppen, i generationer, varför avkommorna nu uppvisade tydliga tecken på ”idioti”, funderade man.

De kortväxta människorna i östra Pyrenéerna uppvisade tecken på intellektuell funktionsnedsättning, vilket antropologerna kopplade samman med inavel. I artikeln anno 1899 förklarar Sundsvalls Dagblad: ”De gifta sig endast inbördes, så att deras egendomligheter ständigt gå i arf. För öfrigt lefva de ett slags parialif och myndigheterna hafva intet gjort för att bibringa dem någon kultur. De känna sina egna namn, men sällan namnet på föräldrarne, kunna knappast ens gifva en upplysning om hvar de bo och förstå ej att räkna.”

Medan antropologer och historiker närde drömmen om det gåtfulla Tartarien, försökte läkarna klura ut vad som felades människorna i den lilla bergsbyn…

Lidande i flera generationer

Kretinism är en gammal benämning för hypotyreos – brist på sköldkörtelhormoner. För lite mer än hundra år sedan var kretinism endemiskt i stora delar av Alperna. De drabbade hade ofta en synligt förstorad sköldkörtel och många led även av intellektuell funktionsnedsättning.

Den bakomliggande orsaken till hypotyreos är en obehandlad, medfödd brist på sköldkörtelhormoner. Utan jod kan kroppen inte producera de hormoner, som bland annat behövs för att ämnesomsättningen ska fungera. Den livsviktiga mineralen jod förekommer främst i haven och förs inåt landet med regn som berikar jorden där grödorna växer. I bergrika trakter är halten av jod dock väldigt låg. Och då människorna i Pyrenéerna endast åt lokalproducerad mat kunde de inte få i sig tillräckligt med jod, vilket kom att orsaka sjukdom och lidande i flera generationer. Barn kan födas med neurologisk hypotyreos om den blivande mamman lider av svår jodbrist under graviditeten.

Personer som lider av svår hypotyreos (kretinism) har ofta en förstorad sköldkörtel, väl synlig som en utbuktning på halsen. Andra symtom på sjukdomen är kortväxthet. De drabbade är sällan längre än 1 meter, lider ofta av håravfall, kan få förtjockad, läderartad hud och muskelförtvining – i vissa fall så allvarlig att man inte kan gå. Kognitiv funktionsnedsättning följer också med sjukdomen och påverkar bland annat förmågan att tala. Det gamla nedsättande uttrycket ”kretin”, har sina rötter i den tidigare mycket utbredda sjukdomen.

I slutet av 1700-talet besökte den engelske botanikern Thomas Martyn Valais-regionen i Schweiz och skrev i sin Guide du Voyageur en Suisse (1788): ”Dessa imbeciller, kända som kretiner, finns det gott om. Utseendemässigt liknar de dvärgar, verkar dystra och deras sinnen saknar helt sinnesaktivitet. Det ständiga flinandet indikerar att kretinen inte är något annat än ett djur.”

 

I mitten av 1800-talet identifierades många ”strumabälten” runtom i Europa och Nordamerika, områden där många människor med synliga symtom på hypotyreos, levde. Vid den tiden hade Frankrike fler än 20 000 medborgare som var vad man kallade ”kretiner” och över 100 000 invånare led av struma. De områden som var hårdast drabbade var bergsregionerna i Alperna och Pyrenéerna.

Schweiziska läkare misstänkte att jodbrist kunde vara den bakomliggande orsaken till kretinism, men det skulle dröja många år innan denna teori bevisades. Först 1922 började man i Schweiz att tillsätta jod i salt och barnen fick tillskott genom jodtabletter. Nästan omgående upphörde nya sjukdomsfall att dyka upp. Det dröjde inte länge innan andra länder följde efter och valde att berika basvaror, exempelvis bordssalt med jod, och den svåra sjukdomen kom snart att (nästan) utrotas i världen.  

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Artikeln ”En dvärgras i Pyrenéerna” (Sundsvalls Dagblad 1899-05-13), Socialstyrelsen, ”¿Enanos en el pireneo?: Golluts” (Barcelona Memory – Historia de Barcelona), Bloggen La Vall de Ribes, Guide du Voyageur en Suisse, Thomas Martyn (1788) och artikeln ”The shocking, forgotten history of cretinism” (Strange Maps).

Foton: Antonio Gascón, Lluis Bonancia, omnia.ie, revistes.iec.cat