När man släktforskar händer det ibland att man fångas lite extra av ett människoöde som dyker upp. Man vill så gärna veta mer om personen. Det hände släktforskaren Tore när han hjälpte sin hustru med hennes släktträd. Plötsligt dök den lille gossen Ivar, utan efternamn upp. Barnhusbarnet med nummer 6365 väckte hans nyfikenhet, aktning och sympati.
Efter en längre tids mödosam forskning har Tore nu lyckats kartlägga Ivars liv som, trots en tuff start, blev lyckligt.
– Jag fann ut att det gick ganska bra för Ivar! Jag blev också glad när jag upptäckte att han möjligtvis fick kontakt med sin mamma och tog hennes efternamn. Men vem fadern var kom jag inte vidare i, inte hellre varför det tog så lång tid innan Ivar fick ett efternamn. För vem är man om man bara är Ivar?

Barnhusbarn nr. 6365

Det var när Tore och hans hustru släktforskade som den lille gossen dök upp i kyrkböckerna. Pojkens öde fångade Tores nyfikenhet. Och hans hjärta:
-Han dök upp i husförhörslängden som ”Ivar”, men min fru kände inte igen någon Ivar i sin fars familj. Och jag blev nyfiken. Jag hittade hans födelsedatum och hans barnhusnummer, men inget efternamn. Med hjälp av numret var det enkelt att gå vidare – i första steget.

När man forskar om barnhusbarn är Stockholms allmänna barnhus rullor en ovärderlig hjälp. Man kan söka i rullorna på det nummer varje barn som lämnades till barnhuset fick. I husförhörslängd och församlingsbok står förkortningen ”B.B” samt numret intill barnets namn. Man kan även söka på namn eller födelseår. Du hittar söktjänsten här

Genom barnhusets rullor kunde Tore följa den lille gossen under hans första år i livet och till en början verkade det som om Ivar fick en trygg barndom, trots omständigheterna. Han berättar:
– Ivar föddes i Aringsås i Kronoberg 1906 och lämnades fyra dagar gammal till Barnhuset där han fick nummer 6365. Hans mamma var Letty Wilhelmina Winqvist född 1879. Någon, kanske Letty, betalade 600 kronor, för att man skulle ta emot honom? berättar Tore och han är fundersam vad gäller den stora summa pengar som betalades till Stockholms Allmänna barnhus:
– 600 kronor var mycket pengar på den tiden och motsvarar 37 490 kronor omräknat i dagens penningvärde. Vem hade råd att betala en sådan summa år 1906? I början på 1900-talet tjänade en piga cirka 100–150 kronor per år…så vem var det som betalade för pojken?

Svaret kan möjligen finnas hos den familj där hans mamma var anställd som guvernant när hon blev gravid med Ivar. Det finns dock inga anteckningar eller dokument som bevisar något.



Födde barnet i hemlighet

Ivars mamma, Letty Vilhelmina Emerentia Winqvist föddes år 1879 i Uppsala, som dotter till vaktmästaren Per August Winqvist och hans hustru Augusta Vilhelmina. När Letty var i 20-årsåldern anställdes hon som guvernant hos greve Gustaf Emanuel Wachtmeister och hans hustru Ebba Amalie Eleonore von Knorring, som hade två söner. Familjen bodde på gården Torup i Vitaby, Kronoberg. Letty arbetade i familjen några år men återvände till föräldrarna i Uppsala i juni 1906. Hon var då havande. Samma höst reste hon så tillbaka till Kronoberg där hon födde Ivar på Påvelsgatan i Alvesta, hos barnmorskan Kristina Magnusson. Allt sköttes med stor diskretion och när pojken döptes var endast barnmorskan och hennes syster faddrar.

Lille Ivar lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm fyra dagar senare och hans mamma påbörjade en utbildning till lärare, ett yrke hon hade hela livet fram till sin död på 1960-talet. Kanske betalade barnafadern för utbildningen?
Ivars mamma tycks ha varit en person som ömmade om barn och måste ha känt en stor sorg över att hon inte kunde ta hand om sin son. Hon gifte sig aldrig och fick inga fler barn. Förmodligen var det bara hon själv och barnafadern som kände till lille Ivar.

En tuff start

Lille Ivar hade ingen kännedom om sin mamma när han växte upp. Han bodde på barnhuset de första åren och överlämnades i 2-årsåldern till statdrängen Carl Gustaf Ågren med familj. Fosterföräldrarna hade två döttrar och det verkar som om pojken hade det bra där, i alla fall en tid, men sedan hände något, berättar Tore:
– Barnhusets anställda besökte fosterhemmen för att se att barnen hade det bra och vid ett sådant tillfälle antecknar man: ”Gossen är kry och duktig och trillas som de övriga barnen”. Men plötsligt hände något. När Ivar hade fyllt tre år flyttades han till Styrsbergs gård i Tierp. Vid fyra års ålder insjuknade han i scharlakansfeber och läggs in på Uppsala epidemisjukhus. Därefter flyttas han till en gård i Hilleboda av okända skäl. Sedan flyttas Ivar ytterligare en gång till en gård i Kollringe, men inspektörerna är tveksamma: ”Ej på det klara med huruvida ff (fosterföräldrarna) äro mot gossen”. Fosterhemmet anses sedan som olämplig enligt inspektörerna och Ivar flyttas åter igen. Denna gång till en gård i Baltak.

Tore kände en stor lättnad när han upptäckte att myndigheterna i början på 1900-talet faktiskt ingrep när de upptäckte att det fanns missförhållanden i fosterhemmet:
– Fostervårdens inspektörer verkar att ha haft hjärtat på rätta stället då de griper in i en av placeringarna. Historierna om barnhusbarnen är inte alltid är de roligaste att ta del av, säger han. 
Men problemen för unge Ivar är inte över. Tore fortsätter sin berättelse:
– ”Nya bekymmer kan spåras i barnhusets akt – ”Gossen har sträft humör, dålig matsmältning; svårt att hålla sig ren”. Han läggs in på sjukhus åter igen och då konstaterar man att han har tarmkatarr, möjligen ”magtuberkulos”. Sedan, i juli 1915 kommer han till Johan Enok och Hanna, men vistelsen varar bara fram till maj 1916. Varför det inte blev en längre vistelse vet jag inte.

Ett kärleksfullt fosterhem

Ju längre Tore följde den lille pojken på hans tuffa barndoms väg, genom kyrkböcker och barnhusrullor, desto mindre blev hoppet om att gossen någon gång skulle få det tryggt och bra. Men så, år 1916, får myndigheterna kontakt med ett barnlöst par, som förstår Ivars svårigheter i tidigare fosterhem och nu erbjuder honom ett tryggt hem hos dem. Han berättar:
-Sedan kommer sista fosterhemsplaceringen, hos plåtslagaren Johannes Wilhelm Johansson och Amanda Alfrida Andersson, Norra Kungsvägen 8 i Tidaholm. Så här skriver inspektörerna i oktober 1916: ”Paret barnlösa, enkla. Har fäst sig vid BB (barnhusbarnet) som hade det svårt i föregående hem. Är nu rödblommig och frisk”. Sedan fortsätter det positiva omdömena fram tills 1920 då man antecknar, ”Gossen frisk”, ”Bra hälsa och god vård i godt hem”.

Vem är man om man bara är Ivar?

Efter en längre tids mödosam forskning har Tore nu lyckats kartlägga Ivars liv som, trots en tuff start, blev lyckligt. Under hela sin barndom antecknades pojken som Ivar, utan något efternamn.
– Jag försökte ta reda på vad Ivar hette, men inget efternamn dök upp. Jag letade efter honom genom att söka på hans fosterfamiljer, men fortfarande inte något efternamn, bara Ivar.  Jag fann ut att det gick ganska bra för Ivar! Jag blev också glad när jag upptäckte att han möjligtvis fick kontakt med sin mamma och tog hennes efternamn. Men vem fadern var kom jag inte vidare i, inte hellre varför det tog så lång tid innan Ivar fick ett efternamn. För vem är man om man bara är Ivar?

I vuxen ålder hade Ivar fosterföräldrarnas efternamn, Johansson. Han flyttade till Falköping där han gifte sig med Rosa Linnéa Schreider och fick två döttrar.
– Först arbetade han som grovarbetare och på 60-talet avancerade han till fastighetsskötare medan Rosa arbetade inom textilindustrin, berättar Tore.

Det dröjde många år, ända till 1960-talet, innan Ivar fick veta vem hans mamma var. En anteckning i församlingsboken förklarar att hans mor år 1963 lämnat någonting viktigt till sin son Ivar: ”Försäkran från modern på heder och samvete av år 1963 april 25. Förvaras i pärm H III nr 1 i arkivet”.
Ivar fick nu äntligen veta vem hans mamma var och valde då att anta hennes släktnamn, Winqvist.

Ivars mamma, Letty arbetade som lärare hela sitt liv. Hon gifte sig aldrig och fick inga fler barn. Hon avled på 1960-talet i Uppsala, där hon bott under många år. Det lilla barnhusbarnet Ivar fick en tuff start, men han verkar ha fått ett fint och lyckligt liv som vuxen, säger Tore med ett leende.
– Med alla förfärliga historier om barnhusbarn och barndomar präglade av ständiga flyttningar och uppbrott i bakhuvudet gick det väl ändå förhållandevis bra för Ivar. Och slutligen. I mitten på 60-talet bytte han till sin mors efternamn, Winqvist. Då måste han ha fått reda på vem hans mamma var. Kanske fick de även möjlighet att träffa varandra?