I början på 1930-talet arbetade min morfar Ivar på byggföretaget Diös i Uppsala. Han byggde ett hus, ”Elsabo”, i Sunnersta, Uppland, där han och familjen hade några lyckliga år. 1930-talet var en tid präglad av ekonomisk kris och hög arbetslöshet. När morfar förlorade sitt arbete blev han tvungen att hitta annan inkomstkälla. En tid arbetade han som rallare men för att kunna försörja den växande familjen behövdes en säkrare inkomst.

I mitten av 1930-talet var man tvungna att lämna huset och bege sig ut på landsbygden. Det var där storbönderna och försörjningen fanns…

”Staten” var ett slavliknande system där hela familjer tvingades arbeta hårt för brödfödan. Lönen, som till en början betalades in natura kallades ”helstat”. Man fick inga pengar för sin möda, endast matproviant i form av potatis, sill, rovor och mjölk. I lönen, ”staten”, ingick även en bostad som oftast bestod av ett dragigt rum i någon undermålig byggnad som var full av ohyra och råttor. I slutet av 1930-talet betalades den största delen av lönen fortfarande in natura men stataren fick en liten summa pengar att röra sig med.

Stataren var en gift man som arbetade för bönder vid större gårdar, på kontrakt som omfattade ett år i taget. Det var bara i oktober månad under ”slankveckan” som stataren kunde bryta sitt kontrakt och byta arbetsgivare. Man arbetade hårt, ofta 14 timmar per dag, alla veckans dagar.

I statarens arbetskontrakt ingick även hustrun som måste arbeta på gården med att mjölka bondens kor flera gånger varje dag med början klockan 3 på natten. Hon tvingades därmed att lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem.

Det var också Ivar Lo som myntade ordet ”statarlänga”. Längan var en avlång byggnad i två våningsplan som rymde flera statarfamiljer samt daglönare. Statarfamiljerna var ofta stora med många barn men fick trängas i ett rum, som var kallt, dragigt och fyllt av ohyra. Statarbostäderna låg alltid på behörigt avstånd från mangårdsbyggnaden där bonden bodde, så att besökare skulle slippa se både huset och de människor som bodde där. Statarfamiljerna befann sig långt ned på den sociala stegen.

Mormor Elsa vägrade att mjölka bondens kor eftersom hon kände ett stort ansvar för sina barn. För mormor var det oerhört viktigt att barnen var väluppfostrade, hela och rena, för, trots att man var fattiga så skulle det inte märkas utanpå.

Att mormor vägrade mjölka gjorde att bönderna rev upp anställningskontrakten i förtid och familjen tvingades flytta… fyra, fem, ibland sex gånger per år. Barnen hann aldrig rota sig någonstans.

Familjen flyttade kors och tvärs över Uppland och Västmanland och bodde och arbetade bland annat i Bäddarö, Uppland, Vallby och Nyckelön i Rytterne socken, i Tillberga, Västmanland, Eneby gård i Simtuna, Uppland, Löt, Uppsala, Springsta säteri i Kärrbo Västmanland, Ängsö slott i Västmanland, Hjulsta säteri, Enköpingsnäs och på Näs gård, Runby, Upplands Väsby.

1945 avvecklades statarsystemet men det skulle dröja länge innan lantarbetarfamiljernas status höjdes. I slutet av 1940-talet var det på vissa platser fortfarande förbjudet för statarnas barn och deras husdjur att beträda herrskapets mark. Det blev min mamma varse en dag, när hennes älskade katt råkade springa över den välkrattade grusplanen framför Ängsö slott. Grevinnan gick då helt sonika ut på trappan och sköt katten med sitt gevär.

Mormor och morfar fick åtta barn tillsammans och mormor Elsa var 48 år när hon födde sonen Rolf. På 1960-talet hade mina morföräldrar fått nog av livet på landet – och av varandra. De tog ut skilsmässa och flyttade till Västerås, för en bekvämare tillvaro i sta´n, på varsitt håll.