Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.

Transporterades till Hälsingland

På 1780-talet förflyttades cirka 300 barnhusbarn, som då var inackorderade på Allmänna barnhuset i Stockholm, till fosterhem på landsbygden. Under den period då barnhuset tömdes på barn genomförde man flera större transporter av barn, bland annat till Hälsingland. Om en av dessa resor berättar prästen Anders Bergmark med egna ord i skriften ”Berättelse om en transport av 49 barn ifrån Stockholms stora barnhus till Bollnäs, Alfta och Ovanåkers församlingar i Hälsingland…” som finns att läsa i sin helhet via Stockholmskällan.

I oktober 1787 förflyttades 49 barn från Stockholm till Hälsingland, för att där placeras i olika fosterhem. Barnen placerades i fyra övertäckta vagnar tillsammans de vuxna ledsagare som skulle se till att barnen kom fram tryggt och säkert till sina nya hem. Förutom prästen Anders fanns även två sköterskor med på resan. Man startade resan på förmiddagen den 11 oktober och skulle komma att tillbringa en hel vecka på vägarna. Höstvädret var tufft det året och färden gick på leriga vägar i regn och blåst. Den 14 oktober kom man, våta och frusna, fram till Älvkarleby i Uppland där man blev väl omhändertagna av ”den hederlige länsman Lenström”, skriver Anders Bergmark och tillägger ”Men härmed slutas ock våra glada dagar”.

Den tredje dagen, vid kvällstid, nådde man fram till Gävle men här tycktes det inte finnas någon vänlig själ som ville hjälpa de blöta och frusna resenärerna. Med hjälp av mutor lyckades man till slut ordna övernattning i en by utanför Gävle, med problemen fortsatte resten av vägen. Det blev en hemsk och kall resa för de arma barnen. På den sjunde dagen nådde man till slut fram till Bollnäs och prästen Anders utbrister i sin berättelse: ”Den allsmäktige Guden vare lov!”. Han berättar att alla barnen, utom gossen Gustaf Österberg höll sig friska under den långa resan. Man samlade barnen i olika hus i de olika församlingarna där de sedan blev hämtade av sina nya fosterföräldrar.

Hela den spännande resan, från Stockholm till Hälsinglands mörka skogar och vilda älvar, i storm och spöregn, finns att läsa här

Med tårar i ögonen

Några av de 49 barn som utplacerades till fosterhem i Hälsingland år 1787 var Gustaf Österberg, Abraham Sjöberg, Gustaf Martin Maron, Anders Östberg, Vendela Christina Björn och Elisabeth Wattman. Prästen Anders Bergmark hade ansvaret att se till att barnen hade det bra i sina nya fosterhem, varför han snart reste tillbaka till Hälsingland och besökte barnen i Arbrå, Ljusdal, Färila och Bollnäs. Enligt Anders Bergmark hade de flesta barnen kommit tillrätta och stortrivdes. Flickan Vendela Christina Björn var, enligt Bergmark ”den enda utav alla barnhusbarnen i Hälsingland, som med tårar i ögonen bad mig att få följa med till Stockholm”. Vendela Christina hade sin moster i huvudstaden och menade att hon skulle få en bättre uppfostran hos henne. ”Förgäves föreläste jag henne följderna utaf denna dårskapen och hur hon nu var mycket lyckligare, hon ville likaledes till Stockholm”, skriver Anders Bergmark i sin berättelse.

Hur blev framtiden för fosterbarnen som kom till Hälsingland? I nästa blogginlägg följer jag Vendela Christina Björn, Elisabeth Wattman, Abraham Sjöberg och de andra barnen genom kyrkböckerna, framåt i tiden, för att få veta hur det gick för dem.

Här kan du söka i Allmänna barnhusets rullor 1798-1916