Att inte ha en ordnad försörjning var länge ett brott som man straffades för i Sverige. Lagen infördes på 1500-talet men genom den moderniserade ”lösdriverilagen” som infördes 1885, skulle man inte längre straffas utan i stället dömas till tvångsarbete, som ansågs vara en rehabiliterande insats.

Lösdrivare kallades de personer som saknade fast arbete eller bostad och som sågs ”stryka omkring” på allmän plats. Ofta reste dessa människor från ort till ort och försörjde sig genom tillfälliga arbeten. Samhället såg med oblida ögon på de som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. En person som ”sysslolös stryker omkring från ort till annan” eller ”undviker att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet”, kallades lösdrivare och kunde, efter varning, dömas till tvångsarbete, mellan en månad upp till tre år.

Tvångsarbetsanstalter fanns på flera orter – i Norrköping, Karlskrona, Färingsö (Ekerö) och i Landskrona. Till anstalten på fästningen i Svartsjö, Färingsö, kom manliga tvångsarbetare som där främst arbetade med sysslor som var knutna till jordbruk. Kvinnorna sändes till Landskrona citadell (Landskrona slott). Fram till 1940 användes fästningen som tvångsarbetsanstalt för kvinnor. Kvinnorna, som ofta hade dömts till tvångsarbete för prostitution, arbetade här främst med sömnad och odling av medicinalväxter.

Människoöden som berör

Lösdrivarprotokoll upprättades när man hade förhört personer som var misstänkta för lösdriveri. På Riksarkivet finns många handlingar som berör lösdriveri där man kan få ta del av många intressanta och sorgliga berättelser.

Du kommer till protokollen genom att ”klicka” här
I sökresultaten väljer du den person som du vill läsa mer om genom att klicka på namnet (blå länktext) och sedan den gröna rutan där det står ”bild”, så öppnas de handskrivna dokumenten som berättar mer om personen.