Mikael föddes 1804 i en liten by i Västernorrland. Redan i unga år bestämde han sig för att följa sitt kall. Han hade en stark gudstro och valde att följa sitt hjärtas väg.  Men att bryta mot rådande normer på 1800-talet, kunde få svåra följder, det fick Mikael snart erfara…

En stark gudstro

För Mikael föll det sig naturligt att söka sig till kyrkan där han kunde vara nära Gud. Han blev med tiden byns Klockare. Som klockringare var han anställd av kyrkan och hade till arbetsuppgift att sköta klockringningen och ansvara för kyrkan och dess inventarier, men inte endast det – i klockarsysslan ingick även att lära byns unga att läsa och skriva samt att leda kyrkosång om söndagarna. Mikael hade en vacker sångröst, en gåva som var högt skattad när kyrkan anställde Klockare under 1800-talet.

Mikael var väldigt skötsam och duktig i sin yrkesroll men han var inte riktigt nöjd med kyrkan och dess hierarkiska ordning. På den tiden hade kyrkan och prästerna en väldigt stor makt. Kyrkan var själva ”navet” i människornas liv, från vaggan till graven. I kyrkan döptes man, konfirmerades, vigdes och begravdes. Däremellan bevistade man husförhör, nattvard och gick i mässan varje söndag.

Han gifte sig 1830 med bonddottern Catharina och fick tillsammans med henne en liten son, Erik, fem år senare. Föräldrarnas stora lycka förvändes dock snart till djupaste sorg när deras 1-årige gosse avled i ”engelsk sjukdom” (rakitis).

Baptisterna

När Svenska kyrkan plötsligt fick konkurrens av baptiströrelsen i mitten av 1800-talet så uppstod omedelbart konflikter. Baptisterna menade att alla människor skulle ha frihet att tolka bibeln på egen hand, inte bara prästerna. Den första baptistiska församlingen i Sverige bildades 1848 och grundaren, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad. Baptisterna har ingen enhetlig troslära men vilar på de båda hörnstenarna skrifts- och frihetsprincipen. Man anser att all vägledning ska sökas i Bibeln, framför allt i Nya testamentet. Innan allmän kvinnlig rösträtt existerade i vårt land så var det lite friare i de baptistiska församlingarna där kvinnor kunde ha olika uppgifter.

På 1800-talet var det förbjudet att samlas till gudstjänst utanför Svenska kyrkan och man kunde bli landsförvisad för detta brott. Baptisterna praktiserar inte barndop utan följer något man kallar ”skrifts- och frihetsprincipen” vilket innebär att varje individ själv måste ha friheten att välja. Man döps därför först i vuxen ålder. Att vägra döpa sina nyfödda barn på 1800-talet var något som verkligen upprörde kyrkan. Det hände att baptister blev landsförvisade och förvägrades att gifta sig.

Klockaren som blev ”baptistisk”

Klockaren Mikael hörde hur människor i bygden talade om en ny kristen nattvardsförsamling där man kunde vara lite mer fri. Han blev nyfiken och det föll sig naturligt att söka sig till den baptistförsamling som just hade etablerat sig i området. Medlemmarna samlades i stugorna och läste högt ur bibeln. Äntligen kände sig Mikael Berggren riktigt, riktigt nära Herren Gud! Även Mikaels gode vän, Granlöf, valde att söka sig till rörelsen. Att gå ”mot strömmen” kan vara svårt och det känns alltid lite lättare om man inte är helt ensam.

Men att bryta mot rådande normer på 1800-talet, kunde få svåra följder. Det fick Mikael Berggren snart veta. I kyrkböckerna noterade prästen att Berggren blivit ”baptistisk”. Han blev avskedad från sin tjänst i Svenska kyrkan och bannlystes av kyrkoherden. För dåtidens kyrka var ”nattvardsförsamlingarna” ett hot och de församlingsmedlemmar som valde att söka sig till dem, betraktades som fiender.


Förlorade allt men valde att följa sitt hjärta

Mikael hade alltid valt att lyssna till den inre rösten i sitt hjärta, framför auktoriteternas, och beslutade sig för att fortsätta på den vägen. Han var inte rädd för att framföra sin kritik mot prästerskapet och kyrkan och straffades därför väldigt hårt.

Att plötsligt ses som förbrytare och avfälling var inte lätt. Kyrkan hade en enorm makt och den sociala kontrollen var stark i det gamla bondesamhället. Kyrkoherden fick med sig allmogen som snart vände den före detta Klockaren ryggen. Mikaels hustru Catharina kunde inte längre leva tillsammans med sin make och 1835 var skilsmässan ett faktum. Hon gifte sedan om sig på annan ort och i vigselboken är antecknat att hon är skild från första maken och att ”hon själv ser sig som änka”.

Dömdes till två års straffarbete

Mikael hade under loppet av några år förlorat allt – sin förstfödde son, sin hustru och sitt arbete. Han var arg på kyrkan och var djupt oense med kyrkoherden. Enligt rykten bestämde han sig därför för att stjäla kyrkans silver. Han dömdes 1837 för första resan stöld och böter om 22 riksdaler och 24 skilling blanco, vilket han också betalade. Han dömdes även till ”uppenbar kyrkoplikt” som var sed på den tiden – men när det var dags att stå där inför prästen och församlingen som ”syndare” i januari 1838, så fick Mikael nog. Han sa sitt hjärtas mening och sändes därför tillbaka till fängelset i Härnösand. I fängelset antecknas: ”…men som han, för oanständigt uppförande och oljud i kyrkan, ej kunnat avföras, har han, till afbidande av rannsakning, blivit åter här införd.”

 

Ett harmoniskt liv som torpare

Mikael avtjänade två års straffarbete och utbildade sig till snickare och smed under fängelsetiden. Han valde att bo kvar i socknen där han föddes och blev sedermera torpare. År 1842 gifte han sig med Maria som hade en liten son, Johan, med sig till boet. Maria och Mikael fick sedan flera gemensamma barn och familjen levde ett harmoniskt liv tillsammans. Mikael var en duktig snickare och tillverkade många fina spinnrockar i socknen. Mikael och hustrun förblev baptiströrelsen trogen livet ut.

Källor: Riksarkivet och Arkiv Digital