Vipeholmsexperimenten – ett mörkt kapitel i svensk historia

SMHS1601_000_01
Vipeholmsanstalten Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

1935-1982 fanns i området Vipeholm i Lund en vanföreanstalt som tog emot ”sinnesslöa” personer från hela Sverige. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner och till Vipeholm kom många värnlösa människor. I byggnaderna som tidigare hade varit en militäranläggning bodde som mest 1000 patienter. Från början hyste anstalten endast en mansavdelning för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män” men man öppnade snart även avdelningar för kvinnor och barn. Hugo Fröderberg som var läkare och kursledare i psykiatri blev Vipeholmsanstaltens sjukhuschef år 1935 och han kom att stanna där i många år, ända fram till 1963.

Dålig tandhälsa hos befolkningen

Vipeholm har gått till historien för de grymma experiment som utfördes där på värnlösa patienter, både vuxna och barn, mellan åren 1945-1955. Svenska folkets tandhälsa var väldigt dålig i början av 1900-talet och många hade karies redan i unga år. Under en period hade hela 83% av alla barn i treårsåldern hål i sina tänder. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville gärna införa folktandvård för landets alla medborgare men det skulle innebära väldigt stora kostnader. Man lade fram förslag på ett antal reformer som skulle främja befolkningens tandhälsa. 1942 upptäcktes att tandhälsan hos värnpliktiga unga män var usel. Hela 99,9% av 19-åringarna hade allvarlig karies i sina tänder, ofta ända ned till tandroten vilket ledde till flera veckors sjukskrivning. Man insåg att reformerna skulle bli långt mer kostsamma än man först trott. Det vore därför bäst att hitta vägar för att förebygga karies uppkomst, i stället för att behandla problemen när de uppstått.

Man inledde därför ett forskningsprojekt med Riksdagens godkännande. Gunnar Dahlberg, som också var chef för statens institut för rasbiologi, tillsattes som ansvarig statistiker för projektet. För studien krävdes en större grupp deltagare om minst 1000 personer som kunde medverka under en längre tid och där deltagarna hade ungefär samma kosthållning. Fler än 660 patienter på Vipeholm kom på så sätt att bli ”försöksdjur” i ett plågsamt och skamligt experiment som pågick under flera år.

SMHS1847_000_01Copp
Borstbinderiet på Vipeholms sjukhus Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

För en god sak

De patienter som var intagna på Vipeholm ansågs vara väldigt svårhanterliga – de kallades ”svårskötta idioter”. Många hade fysiska och mentala handikapp. Hälften av patienterna var sängbundna, kunde inte äta själva och många hade även svårt att kommunicera genom tal. De flesta av dessa patienter skulle komma att bli kvar på anstalten livet ut.

I början av 1900-talet fanns en stor oro över att antalet sinnesslöa tycktes öka och man ansåg denna grupp människor vara särskilt belastande för det svenska samhället. Tanken kring allas lika värde fanns inte på den här tiden och ända fram till mitten av 1970-talet genomfördes tusentals tvångssteriliseringar eftersom man ansåg att vissa människor inte skulle föra sina gener vidare genom att bli föräldrar. När undersökningarna på Vipeholmsanstalten godkändes såg man inga etiska problem med experimenten. Tvärtom ansåg man att studien gav dessa individer möjlighet att få bidra till samhället och forskningen. Det var således en god sak, både för de människor som man utförde experimenten på och till gagn för hela samhället.

33749
Tandundersökning på Vipeholm omkring 1950. Foto: Hagblom-Foto

Sockerexperiment

Forskarna, tillsammans med dåvarande Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) bestämde vilken sorts diet patienterna skulle få under studien. Man delade in deltagarna i grupper och experimenterade med olika sorters kost för att se vad som främst orsakade karies. Vissa patienter fick en näringsrik kost som kom att förbättra deras hälsa och som visade sig minska infektioner, men man kunde inte se att kosten inverkade särskilt mycket på tandhälsan.

Man övergick därför till en kariesprovocerande diet som var framtagen för att orsaka hål i tänderna. Initiativet till detta togs av forskarna själva och man tillfrågade inte regering eller riksdag innan experimenten påbörjades. Redan innan projektet inleddes visste man att socker spelade en stor roll när det gäller utvecklande av karies, men några större kontrollerade studier hade inte utförts tidigare i Sverige.

SMHS2048_000_01
Tandläkare på Vipeholm Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

Sega kolor som inte kunde sväljas

Det var i den här fasen av experimenten som den omtalade Vipeholmstoffén/Vipeholmskolan började att användas. De stora klibbiga kolorna framställdes genom sponsring av företag som tillverkade sötsaker. Den specialtillverkade kolan var så stor att den inte kunde sväljas ned – bara tuggas och sugas på, vilket gav extra frätande ”effekt” på tandemaljen. Ingen av de hundratals patienter som ingick i studien fick använda tandborste. När studien avslutades kunde man se att varje deltagare hade fått ett tiotal nya hål i tänderna.

Sveriges Radio P1 Dokumentär har avslöjat att även barn tvingades att medverka i de fasansfulla experimenten på Vipeholm under 1940-talet. Bertil Losell som då var 12 år berättar i dokumentären hur han tvingades att äta klibbig söt och ”extra farlig” kola.

Efter dessa experiment påbörjades nya där man undersökte hur tänderna påverkas vid ”normalkonsumtion” av godis och även denna studie sponsrades av ett företag som tillverkar sötsaker. Först 1955 avslutades experimenten och många patienter hade då fått så stora skador på tänderna att de hade svårt att tugga under resten av sina liv. Många saknade tänder helt då de blivit sönderfrätta under experimentets gång och många led i åratal av fruktansvärd tandvärk. Tusentals av patienternas tänder var så skadade att de fick dras ut, men det skedde först efter att studien hade avslutats.

Cuboid_sugar
Foto: Carioc

Fluortant och lördagsgodis

Vipeholmsexperimenten ledde till att forskarna fick större kunskap om kosten och sockrets betydelse för tandhälsan. Sverige kom att ses som ledande inom odontologi. Resultaten av undersökningarna ledde till att svenska barn snart fick besök av den så kallade ”fluortanten” redan i lekskolan. Genom de grymma experimenten på Vipeholm introducerades även det reglerade godisätandet som kom att kallas ”lördagsgodis”. Det etiska dilemmat där hundratals försvarslösa människor, mot sin vilja och utan anhörigas vetskap tvingades att äta närmare 30 ton socker och fick livslånga skador under de år som studien pågick, hamnade först i skymundan. Den kritik som framfördes gällde främst att forskningsprojektet blivit sponsrat av företag som tillverkade godis. I dag ses Vipeholmsexperimenten som ett av de grymmaste övergreppen i svensk historia.

SMHS002150Copp
Minnessten för Vipeholmspatienter på Norra kyrkogården i Lund. ”Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935 – 1965. Var resan stormig, huru skön är hamnen” Foto: Ingemar Nilsson Universitetssjukhuset, Lund

När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.

 

Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

Foto: Sveriges radio

Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön har gjort en bra låt om Orsa-Hedebanan – ”Över Överberg” som du kan höra genom att ”klicka” här.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Ombord på M/S Freja

Foto: SVT

Rederiet var en svensk TV-serie som producerades av Sveriges Television och sändes mellan åren 1992 – 2002, den längsta serien i sitt slag. I handlingens centrum stod familjen Dahlén som ägde ett rederi och fartyget M/S Freja.

Bert-Åke Varg med peruk Foto: SVT

Bland skådespelarna återfinns bland andra Bert-Åke Varg, Gaby Stenberg, Gösta Prüzelius, Thomas Hellberg, Johannes Brost, Susanne Reuter, Gerhard Hoberstorfer och Yvonne Schaloske.

Gaby Stenberg i Rederiet. Foto: SVT

I min glada ungdom fick jag möjlighet att göra ett inhopp i serien med en roll som Carita Hadar, en smugglare. På SVT tyckte man egentligen att jag såg alldeles för snäll ut för att spela rollen, men med lite smink och en djupdykning i kostymförrådet så förvandlades jag från snäll till ganska tuff.

Foto: SVT
Rederiet 1997. Foto: SVT
”Totte” (Gerhard Hoberstorfer) Foto: SVT
Säkerhetsvakten ”Bengtsson” på M/S Freja (Yvonne Schaloske) Foto: SVT

Böckerna kan berätta mer

Anders_Zorn_-_Emma_Zorn,_Läsande
Läsande kvinna. Målning av Anders Zorn (1860-1920)

Att lära känna de människor som har varit här före oss med hjälp av de knapphändiga uppgifter som finns i kyrkböckerna är inte alltid så lätt. Vilka var våra förfäder- och mödrar egentligen? Vad drömde de om? Hur såg de på livet? Det är frågor som sällan får sina svar om det saknas skriftliga eller muntliga berättelser i släkten, men med hjälp av de dokument som finns att tillgå – bland annat bouppteckningar – kan vi i alla fall få ett litet hum om hur våra anor levde sina liv, vilka kläder de bar och vad de brukade göra på fritiden.

Läskunnigheten i Sverige förr

När man studerar husförhörslängder kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det väldigt viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.

I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor. Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.

Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.

Läsglasögon och böcker i bouppteckningarna

Postillor, biblar och diverse religiös litteratur fanns i mormors släktingars bokhyllor redan på 1700-talet. Foto: Gunda Karlsdotter
Anders_Nohrborg
Anders Nohrborg var präst i finska församlingen

”Till bondfolket tränger ingen annan skrift ännu, än psalmboken, katekesen och stundom bibeln: ganska väl att likväl de tränga dit” skrev prästen Carl Love Almqvist (f.1793 d.1866). I bouppteckningar på min mormors sida har jag blivit överraskad när jag upptäckt att anorna var läskunniga och ägde böcker redan på 1700-talet. Det var först under 1800-talet som böcker kom att bli mer vanliga i svenska hem i och med att bokutgivningen förbättrades. Många anfäder- och mödrar har ”bokhyllor med diverse böcker” antecknade i bouppteckningar, samt läsglasögon. Boktitlarna på de böcker som fanns i bokhyllorna antecknades inte – endast den teologisk litteraturen och där återfinns ofta, förutom bibeln, även bönböcker, postillor, krönikor, psalmböcker och böcker med titlarna ”Paradis lustgård”, ”Himmelska örtagårds sällskap” och ”Nohrborgs postilla”.

Min mormors morfars mormors farmor Christina f.1751 ägde, förutom ett par glasögon, även en bibel, en postilla, en krönika, två psalmböcker samt boken ”Paradis lustgård”.

Anders Nohrborg f.1725 i Norberg, Västmanland var präst i finska församlingen i Stockholm. Han var även hovpredikant. Nohrborgs postilla som också kallades ”den fallna människans salighetsordning” gavs ut 1771 och kom att bli populär. ”Paradis lustgård” skrevs av den tyske teologen och läkaren Johan Arndt f.1555 i Anhalt, Tyskland. Verket gavs ut första gången 1648. ”Himmelska örtagårds sällskap” skrevs av Johan Qvirsfeld f.1642 i Dresden, Tyskland. Qvirsfeld var kantor och ärkediakon i Tyskland under sin livstid.

Anfadern Nils Larsson avled 1796 och hade enligt bouppteckningen, förutom en bokhylla med ”diverse böcker”, även Anders Nohrborgs postilla samt en bok med en svårtydd titel.

Anfäder- och mödrar på min morfars sida tycks inte varit särskilt läskunniga under 1700-talet. På sin höjd hade man en psalmbok, eller en husbibel, men släkten på mormors sida tycks ha haft ett stort intresse för böcker och var läskunniga. Att de även var religiösa syns på valet av böcker. Många av mormors anfäder- och mödrar blev baptister i mitten av 1800-talet. Man samlades i varandras hem och turades om att läsa högt ur bibeln, så läskunnigheten var central inom denna gren av kristendomen.

Anmodern Ingrid avled 1822. Hon hade förutom en bibel även en psalmbok samt boken ”Himmelska örtagårds sällskap” av magister Johan Qvirsfeld.

 

Mormors släkting Johan Andersson tyckte om att läsa religiös litteratur. Foto: Gunda Karlsdotter

Du hittar bouppteckningar på Riksarkivet och Arkiv digital. Riksarkivets forskningstjänst är kostnadsfri. På arkiv digital krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis om man vill.

 

Källor: Egen forskning och ”Bokstävernas intåg” av Egil Johansson

Nya Sverige i Amerika

800px-Kalmar_Nyckel_by_Jacob_Hägg_cropped
Fartyget Kalmar Nyckel. Oljemålning av Jacob Hägg 1922

Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Många emigranter var brottslingar som fick välja mellan att vistas minst fem år i Amerika, eller att sitta i fängelse i Sverige. Många var också östfinnar som flytt till Värmland från krig i Savolax. Bland de svensk-finska emigranterna fanns min anfader Mattias Nertunius f.1622.

Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling.  Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

NouvSuede
Kolonisatörerna bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen

Anfadern Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han en dag blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…

Den svenska kolonin var vid den tiden i stort behov av nya bosättare och man behövde även materiella förnödenheten. Efter några nödvändiga reparationer avlöpte fartyget från Göteborgs hamn i början av juli 1649. Fartyget var fullastat med proviant, vapen, ett trettiotal besättningsmän och ett sjuttiotal förväntansfulla passagerare.

Färden till den Nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, Engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Kopparstick av Wenzel Hollar (1607-1677)

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv.

Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Pirate_Flag_of_Jack_Rackham.svg

Efter några år i Stockholm ville Nertunius åter  pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet.

Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att västnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig.  I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias Nertunius blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Kartskiss_över_Nya_Sverige
Karta över Nya Sverige

 

Den mörkaste natten

Akvarell av Emelie von Walterstorff (1871-1948), Nordiska museet

I alla tider har vi människor här i Norden försökt att uthärda och blidka mörkret och varje år vid den här tiden ser vi fram emot att snart få fira ljusets återkomst. Långt innan det moderna luciafirandet kom till oss var natten till den 13:e december en mycket speciell och farlig natt. Enligt den julianska kalendern, som vi följde under medeltiden, räknades just lucianatten som årets allra längsta och den föreställningen levde kvar länge i vårt land – långt efter att den julianska kalendern byttes mot den nuvarande, gregorianska och vintersolståndet flyttades fram någon vecka.

Foto: Helena Bure Wijk

En passage från mörker till ljus

Det ansågs förr i tiden att Lucianatten var en farlig passage – en övergång från mörker till ljus då det gällde att hålla sig hemma, i stillhet. Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Lucianatten var övernaturlig, farlig och magisk och man föreställde sig att djuren kunde tala. Grisen skulle vara slaktad och alla julförberedelser skulle vara färdiga till Lucia, för just den här dagen då skulle man helt undvika att baka, brygga och mala. Man trodde att Oden var ute och red lussenatt och man blidkade honom genom att lägga ut lite hö till hans häst. För att inte de elaka trollkärringarna skulle stjäla modet ur hästarna stack man en kniv i stallväggen som beskydd.

Ungdomarna kunde bege sig ut för att tigga, festa och sjunga i de intilliggande gårdarna men de vuxna höll sig hemma i tryggheten. Lucianatten ansågs vara farlig men var även en stor festhögstid som länge kallades ”Lusse långnatt” och ”lilla julafton”. Lucianatten var inledningen till en av dåtidens fastetider och det var viktigt att människor och djur åt sig ordentligt mätta just under Lucianatten. I vissa hem serverades upp till sju frukostar, med start redan klockan två på natten.

Man trodde förr att trollkunniga människor kunde anta en fågels skepnad. Foto: Helena Bure Wijk

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn. Föreställningen att vissa människor hade förmågan att flyga har djupa rötter i fornnordisk förkristen tro där man föreställde sig att de trolldomskunniga, bland annat gudinnan Freja, kunde anta en fågels skepnad.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Men hur kan det komma sig att vår ljusbärerska har ett så mörkt förflutet i Sverige? Fil dr. Katarina Ek Nilsson berättar att det förr fanns en utbredd tro att Lucia i själva verket var Adams första hustru och att hon, liksom Adam skapades av jord. Tillsammans med Adam födde hon 14 barn, som alla tillhörde Lucifers underjordiska och osynliga släkte.

Snart återvänder ljuset

Man trodde länge att natten mellan den 12:e och 13:e december var årets längsta och det var den natten som själva vintersolståndet inföll. Liksom sommarsolståndet var Lucianatten en passage, en övergång till någonting nytt och natten var fylld av magi.  För människan gällde det att ta sig igenom denna passage med hjälp av försiktighet och gärna några besvärjelser för att ljuset skulle återvända.

Vi befinner oss nu i den absolut mörkaste tiden på året. Om vi hade följt den Julianska kalendern så skulle vintersolståndet inträffa redan 13:e december, men så är det inte nu. Vi måste vänta lite till, men håll ut! Nu dröjer det inte länge innan ljuset kommer tillbaka. Klockan 22.47 den 21:a december 2022 infaller vintersolståndet. Därefter återvänder ljuset till oss igen, sakta men säkert.

Foto: Helena Bure Wijk

Ättestupan

Ättestupa enligt Suecia Antiqua et hodierna år 1693

Ättestupan är omnämnd i den isländska Gautreks saga (Götrikssagan) som nedtecknades på 1300-talet. I berättelsen får kung Göte, som var regent över Götaland, information om en brant berghäll där de gamla fick avsluta sina liv. Berget var så högt och brant att ingen levande varelse som for utför berget fick behålla sitt liv. Uttrycket ättestupan förklaras i sagan: ”Den kallas ättestupan därför att vi där minskar vår släkt. Vi dödar våra föräldrar så att de utan sjukdom kan fara till Oden och vi slipper ha någon tyngd eller besvär med dem”.

Muntliga berättelser och skrönor 

Om ättestupor verkligen har existerat kan inte beläggas då de helt saknas trovärdiga källor och bevis, men även om bevis på ättestupans existens saknas och myten har avfärdats så har föreställningar om hur de äldre behandlades illa -särskilt inom vissa folkgrupper – levt kvar genom tiderna. I norrländska gamla hörsägner var det framför allt samer, finnar, romer och resande som behandlade sina äldre brutalt och hänsynslöst. När föräldrarna hade uppnått en ålder av 60 år och inte längre orkade föra den nomadiserade tillvaron med sin familj, så avlivades de, enligt de muntliga berättelser som florerat genom tiderna. Historikern Johan Nordlander sammanställde dessa muntliga berättelser och beskrev en av dem 1889: ”Ett sådant tattarsällskap af elfva hjon kom en gång till Rätan, körandes med två hästar. Bland männen var en gammal gubbe, som var mycket sorgsen och dumpen och aldrig sade ett ord. Af hans sorgbundna väsen drog bygdfolket den slutsatsen, att han var dömd till döden”.

Kallbad, renskjuts eller kör-åti-tall

Nordlander sammanställer i ”Hvarjehanda anteckningar 1889” några av de föreställningar som länge levde kvar i södra Norrland vad gäller samer/finnar och deras behandling av de äldre. Samma berättelse florerade i flera olika former men skrönans kärna är att när anhöriga hade nått en hög ålder eller på annat sätt blivit en börda för sin familj så fick personen välja mellan tre olika dödssätt – kallbad, renskjuts eller tjör-åti-tall. Det första alternativet handlade om att den gamle dränktes i en sjö eller isvak. Vid renskjuts spändes en släde eller akkja efter en otämjd ren som släpptes lös i skogen, varpå döden inträffade då släden våldsamt slog i de många träden. Dödssättet tjör-åti-tall avsåg en sista färd, fastspänd i en kälke, utför ett högt berg kantad av stockar och stenar. På vissa håll kunde de gamla även välja att avsluta sitt liv genom att fara nedför ett högt berg på skidor.

I Edsele, Ångermanland, berättades att en ”fin herre” en dag kom åkande förbi en frusen sjö där han upptäckte en hopknuten säck. Någonting rörde sig i säcken och när han närmade sig kunde han höra en människa som läste en bön. I säcken låg en gammal ”lappkärring” som berättade att hon skulle fara till sin himmelske fader den dagen. När mannen frågade om hon inte ville leva längre svarade hon att hon väldigt gärna ville leva, om hon blott finge. ”Men jag är blind och kan ej gå. Inte orka de heller draga mig. Och nu vill jag hellre ha kallbad än renskjuts” blev hennes svar.

Enligt berättelsen hade hennes son lämnat henne i säcken för att gå till byn och låna en yxa för att hugga upp en vak då sjön hade frusit på. Den vänlige mannen som hittade damen tog henne med hem till sin familj där hon fick ett gott liv under sina sista levnadsår.

Foto: Nordiska museet

Fattighjon och människor på undantag

I de gamla skrönorna om ättestupan och den grymma behandlingen av äldre och sköra ville man gärna lyfta fram hedniska vikingar liksom ”okristliga” finnar, samer och romer, men faktum är att de äldre inte har haft någon hög status i det svenska samhället. I ett samhälle där arbete, att kunna bidra till försörjningen, stod i fokus hade varken barn eller gamla någon högre rang förr i tiden. Principen ”den som inte arbetar skall heller inte äta” har länge varit rådande i vårt land.

Fram till 1800-talet var det många äldre av bondesläkt som inhystes i en liten del av huset och sattes på ”undantag” när barnen tog över gården. Genom ett kontrakt fick de lov att bo kvar hos barnen och fick mat för dagen. De som saknade någon som försörjde dem hamnade på fattigstugan och slutade sina strävsamma liv som fattighjon. I fattigstugorna levde samhällets utstötta grupper – de sinnessjuka, de sinnesslöa och de äldre i stor fattigdom och smuts. Det var först år 1918 som fattigstugorna bytte namn till ålderdomshem, men även om man bytte namn dröjde det innan någon förändring till det bättre skedde innanför institutionernas väggar.

På sin hemsida belyser Nordiska museet vår kluvna syn på åldrandet, där de icke produktiva individerna genom tiderna har föraktats, samtidigt som friska människor med hög ålder och stor erfarenhet har respekterats och vördats.

Målning av Carl Larsson 1886

Norske gutter i familien

 

Teckning: Grueboka, 1949

I norska Grue, Hedmark ligger gården Sorknes där mina förfäder levde en gång i tiden. Sorknes, som gränsar mot Hof i norr och mot Stemsrud i söder är den äldsta gården i området och var under vikingatiden en enda stor gård som kom att delas upp i flera mindre gårdar – Nord-Sorknes och Sø- (och Mellom-) Sorknes. Vid uppstyckningen uppkom även gårdarna Dal och Toverud.

Farfar Gustaf

Gårdarna ödelades av pesten

Sorknes var ett kronogods fram till år 1312 då kung Håkon V skänkte gården till sin oäkta dotter Agnes. När pesten slog till i bygden 1350 ödelades Sorknes och andra gårdar i området. Det var först under 1600-talet som man så smått började att befolka gårdarna i området igen och Sorknes kom att delas upp i flera mindre bruk, ”stuer”. Den här speciella uppdelningen mellan flera gårdsägare var särskilt utmärkande på Sorknes, där det har berättats att det till slut var så många brukare, som bodde så tätt inpå varandra, att ”sju gard-kjerringer kunne sitte med spinnerokken utafor hver si stue og prate sammen”. (Sju granntanter kunde sitta med sina spinnrockar utanför sina hus och samtala med varandra)

 

Gården delades upp så mycket och så tätt att sju gard-kjerringer kunde sitta och samtala med varandra.
Foto: Grueboka (1949)



Mellom-Sorknes

Till Mellom-Sorknes kom anfadern Tosten Knutsen i början av 1600-talet. Tosten var son till Knut Kalgarden från Arneberg, Hof, Hedmark. Tosten hann bruka gården i ungefär tio år innan han avled omkring 1620 och hans söner, Knut och Ola tog över gården. Till en början brukade bröderna gården gemensamt då man samsades om att sköta gården något år i taget. Sonen Knut var äldst och hade rätt att ta över hela gården men han beslutade sig för att dela lika med sin lillebror Ola. I ett brev från 1631 står det att Knut går med på att överlåta till ”min kjære broder og hans arvinger det halve åsete, nemlig den halve del udi hus, ager og eng, skog og mark, fiskevan nog fegang – for 36 riksdaler”. Mellom-Sorknes kom härefter att delas upp i två gårdar – Nystua och Nordgarn (Noggarn). (Knut gav sin lillebror hälften av hus, åker, äng, skog och fiskevatten)

Ola Tostensson på Noggarn

Min anfader Ola Tostensen f.1631 fick, tack vare sin äldre broder gården Noggarn att bruka och förvalta. Det verkar ha gått bra för Ola. 1657 hade han 2 hästar, 22 kor, 20 får och 5 grisar. Ättlingar till Olas tre barn kom att stanna på Sorknes och omgivande gårdar i många generationer. Olas barnbarn, Torsten f.1700 kom sedermera till gården Sønsterud i Åsnes, Hedmark. Tosten Knutsens ättlingar stannade kvar i Norge, förutom den släktgren som jag tillhör, som kom till Sverige och Härjedalen i Jämtland på 1880-talet.

Gammal lada på Noggarn (Sorknes)

Flera hundra år senare

Våren 2016 gjorde jag ett autosomalt DNA-test hos företaget Family Tree DNA. I många år hade jag suttit och ”knåpat” med släktträdet på min farfars sida och hade kommit långt tillbaka vad gäller namn och årtal, men att släktforska i bygder man inte känner till och i andra länder, är svårt. Farfars morfars släkt kom från Norge och det är så svårt att få en bild av hur det var på den tiden, var platserna låg och hur människorna levde, när man aldrig själv har varit där.

 

Sonsterud, Åsnes


När mitt DNA-resultat kom kunde jag inte i min vildaste fantasi drömma om att jag snart skulle få kontakt med en släkting i Norge som skulle ta mig till alla dessa platser och berätta hela släktens historia och mycket mer! Men i Norge fanns min tiomänning Nils Erik, som liksom jag är en hängiven släktforskare. I början av år 2016 hade Nils Erik gjort ett likadant DNA-test hos Family Tree DNA som jag och snart kom vi upp i varandras lista över DNA-matchningar, som ”3th-5th cousins” (som delar 45 centiMorgan).

 


När jag hittade Nils Erik och insåg att han måste vara ättling till anorna i Hedmark, Norge så kastade jag mig över datorn och skrev ett mejl till honom. Vi hittade väldigt snart våra gemensamma anor på gårdarna Sorknes och Sønsterud och våren 2017 reste jag till Hedmark. Tack vare ett DNA-test fick vi lära känna varandra och det var en fantastisk upplevelse att tillsammans besöka gårdarna Sorknes och Sønsterud där bröderna, som kom att bli våra anfäder, en gång i tiden växte upp.

Nils Erik och jag
Källa: Ancestry

 

 

Källor: Grueboka II av Harad Hveberg (Grue kommune 1949), släktforskning Nils Erik Iversen, egen släktforskning

Bomärket, ett forntida personligt sigill

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.

Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
lena bomärke (2)

Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här,  framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:

Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-

Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.

Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.

Inristat kors vid Juhola finngård, Värmland. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Bröderna Hakkarainen i Aspberget (uppdaterat inlägg)

Det fina med forskning är att den alltid går framåt. Sedan jag skrev mitt inlägg om bröderna Hakkarainen i Aspberget, Värmland för några år sedan, har nya rön uppkommit som jag gärna vill berätta om.

I ett tidigare inlägg skrev jag att den gamla finnbyn Aspberget på Höljesskogen i Norra Finnskoga, Värmland en gång i tiden var boplats för både samer och östfinska nybyggare (skogsfinnar) som levde sida vid sida där. Något belägg för att så var fallet finns dock inte, har jag nu fått veta. Den duktige forskaren Bo Hansson, som under många år har källforskat om dessa trakter och de familjer som bodde där berättar:
– Det finns ingenting som tyder på samiska familjer i Aspberget. Henrik Olsson Lappalainen var skogsfinne och har sammanblandats med den samtida namne ”storfinnen” Henrik Olsson Kuosmainen, som var barnbarn till Anders och född i Törberget, men gift med Lars Josefsson Hakkarainens dotter Ablona (som dog tidigt).

Foto: Helena



Stenhuggare


Det var ursprungligen två bröder – Lars och Josef Hakkarainen som bebyggde Aspberget. Många nu levande ättlingar till de skogsfinnar som bosatte sig på finnskogarna i Sverige och Norge under 15- och 1600-talet, kan spåra sina rötter till just orten Rautalampi, varför värmländska Torsby och Grue i Norge idag är vänorter till Rautalampi kommun.

För skogsfinnarna var släktnamnet väldigt viktigt eftersom det visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade vad gäller jakt- och fiske. Släktnamnet var det namn som en gång i tiden hade burits av släktens patriark och som sedan gick i arv, i generation efter generation. Namnen bildades ursprungligen utifrån klanledarens egenskaper. Tillnamnen formades efter yrke, hemvist eller personliga egenskaper såsom namnen Hakkarainen som betyder ”stenhuggare”, Karjalainen som betyder ”karelare” och släktnamnet Käivärärinen som betyder ”lockig”.

Bröderna Lars och Josef Hakkarainen, eller ”Hackran”/”Hackare” som de kom att kallas av sina svenska grannar, härstammade från en stenhuggarsläkt.

Lars och Josef Hakkarainen var söner till Pekka (Per) Hakkarainen (f. 1570, Saimi Rautalampi).  Så långt stämde forskningen jag uppgav i min text…


Ingen Anders Liitiäinen i Aspberget

Jag berättade i mitt tidigare inlägg om Anders Liitiäinen (f. 1625) som bosatte sig i Aspberget i mitten av 1600-talet. Anders bodde först i Röjden, Värmland men var tvungen att flytta till Gravberget i Norge på grund av djup osämja med en granne. Anders Liitiäinen som även kallades ”Anders Liden”/”Anders liten” var enligt domböckerna en av Norge anlitad spejare och kunskapare under den Gyldenlöfska fejden (norskt-danskt krig mot Sverige under åren 1675–1679). Han bedrev även olaga handel. Byn Aspberget kom att bli ”skövlad och spolierad” under kriget men återuppbyggdes sedan. Men det här stämmer inte alls:
– Anders Mortensson Liitiäinen har aldrig bott i vare sig Röjden eller Aspberget. Han kom via Mulltjärn i Östmark, fick nedsättningsbrev på Gravberget (5 mil söder om mig) år 1656 och bodde där med flera syskon resten av sitt liv. Anders Olsson Kuosmainen däremot bodde i Röjden 1658–1665 och kom sen hit till byn där jag bor och bodde här. Han blev skattebefriad för sitt ”kunskapande” över gränsen, berättar Bo Hansson.



Grå vadmalskläder, trindmössor och långa hår

På 1820-talet bestod Aspberget av 16 hushåll som alla var finska. 1860 bodde över 100 personer i byn (500 personer i hela hemmanet) och i början på 1900-talet byggdes byns skola. ”I mitten av 1800-talet var bostäderna byggda på svensk-norskt vis med järnugn och inbyggda sängar, men finnsederna var bibehållna. Man låg på bäddar av starrhö mellan lakan av vita kalvskinn med håren på. Därtill fanns också långulliga fårskinnsfällar. I byn sågs ”små finnpojkar i sina små tarvliga grå vadmalskläder, långa ned på axlarna hängande hår och små efter huvudet formade trindmössor”, berättade på sin tid jägaren och författaren Gustaf Schröder (f.1824 d.1912). Den siste i Aspberget som talade finska var Erik Josefsson d. 1880, sonson till nybyggaren Josef Hakkarainen.

Foto: Helena