1935-1982 fanns i området Vipeholm i Lund en vanföreanstalt som tog emot ”sinnesslöa” personer från hela Sverige. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner och till Vipeholm kom många värnlösa människor. I byggnaderna som tidigare hade varit en militäranläggning bodde som mest 1000 patienter. Från början hyste anstalten endast en mansavdelning för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män” men man öppnade snart även avdelningar för kvinnor och barn. Hugo Fröderberg som var läkare och kursledare i psykiatri blev Vipeholmsanstaltens sjukhuschef år 1935 och han kom att stanna där i många år, ända fram till 1963.

Dålig tandhälsa hos befolkningen

Vipeholm har gått till historien för de grymma experiment som utfördes där på värnlösa patienter, både vuxna och barn, mellan åren 1945-1955. Svenska folkets tandhälsa var väldigt dålig i början av 1900-talet och många hade karies redan i unga år. Under en period hade hela 83% av alla barn i treårsåldern hål i sina tänder. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville gärna införa folktandvård för landets alla medborgare men det skulle innebära väldigt stora kostnader. Man lade fram förslag på ett antal reformer som skulle främja befolkningens tandhälsa. 1942 upptäcktes att tandhälsan hos värnpliktiga unga män var usel. Hela 99,9% av 19-åringarna hade allvarlig karies i sina tänder, ofta ända ned till tandroten vilket ledde till flera veckors sjukskrivning. Man insåg att reformerna skulle bli långt mer kostsamma än man först trott. Det vore därför bäst att hitta vägar för att förebygga karies uppkomst, i stället för att behandla problemen när de uppstått.

Man inledde därför ett forskningsprojekt med Riksdagens godkännande. Gunnar Dahlberg, som också var chef för statens institut för rasbiologi, tillsattes som ansvarig statistiker för projektet. För studien krävdes en större grupp deltagare om minst 1000 personer som kunde medverka under en längre tid och där deltagarna hade ungefär samma kosthållning. Fler än 660 patienter på Vipeholm kom på så sätt att bli ”försöksdjur” i ett plågsamt och skamligt experiment som pågick under flera år.

För en god sak

De patienter som var intagna på Vipeholm ansågs vara väldigt svårhanterliga – de kallades ”svårskötta idioter”. Många hade fysiska och mentala handikapp. Hälften av patienterna var sängbundna, kunde inte äta själva och många hade även svårt att kommunicera genom tal. De flesta av dessa patienter skulle komma att bli kvar på anstalten livet ut.

I början av 1900-talet fanns en stor oro över att antalet sinnesslöa tycktes öka och man ansåg denna grupp människor vara särskilt belastande för det svenska samhället. Tanken kring allas lika värde fanns inte på den här tiden och ända fram till mitten av 1970-talet genomfördes tusentals tvångssteriliseringar eftersom man ansåg att vissa människor inte skulle föra sina gener vidare genom att bli föräldrar. När undersökningarna på Vipeholmsanstalten godkändes såg man inga etiska problem med experimenten. Tvärtom ansåg man att studien gav dessa individer möjlighet att få bidra till samhället och forskningen. Det var således en god sak, både för de människor som man utförde experimenten på och till gagn för hela samhället.

Sockerexperiment

Forskarna, tillsammans med dåvarande Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) bestämde vilken sorts diet patienterna skulle få under studien. Man delade in deltagarna i grupper och experimenterade med olika sorters kost för att se vad som främst orsakade karies. Vissa patienter fick en näringsrik kost som kom att förbättra deras hälsa och som visade sig minska infektioner, men man kunde inte se att kosten inverkade särskilt mycket på tandhälsan.

Man övergick därför till en kariesprovocerande diet som var framtagen för att orsaka hål i tänderna. Initiativet till detta togs av forskarna själva och man tillfrågade inte regering eller riksdag innan experimenten påbörjades. Redan innan projektet inleddes visste man att socker spelade en stor roll när det gäller utvecklande av karies, men några större kontrollerade studier hade inte utförts tidigare i Sverige.

Sega kolor som inte kunde sväljas

Det var i den här fasen av experimenten som den omtalade Vipeholmstoffén/Vipeholmskolan började att användas. De stora klibbiga kolorna framställdes genom sponsring av företag som tillverkade sötsaker. Den specialtillverkade kolan var så stor att den inte kunde sväljas ned – bara tuggas och sugas på, vilket gav extra frätande ”effekt” på tandemaljen. Ingen av de hundratals patienter som ingick i studien fick använda tandborste. När studien avslutades kunde man se att varje deltagare hade fått ett tiotal nya hål i tänderna.

Sveriges Radio P1 Dokumentär har avslöjat att även barn tvingades att medverka i de fasansfulla experimenten på Vipeholm under 1940-talet. Bertil Losell som då var 12 år berättar i dokumentären hur han tvingades att äta klibbig söt och ”extra farlig” kola.

Efter dessa experiment påbörjades nya där man undersökte hur tänderna påverkas vid ”normalkonsumtion” av godis och även denna studie sponsrades av ett företag som tillverkar sötsaker. Först 1955 avslutades experimenten och många patienter hade då fått så stora skador på tänderna att de hade svårt att tugga under resten av sina liv. Många saknade tänder helt då de blivit sönderfrätta under experimentets gång och många led i åratal av fruktansvärd tandvärk. Tusentals av patienternas tänder var så skadade att de fick dras ut, men det skedde först efter att studien hade avslutats.

Fluortant och lördagsgodis

Vipeholmsexperimenten ledde till att forskarna fick större kunskap om kosten och sockrets betydelse för tandhälsan. Sverige kom att ses som ledande inom odontologi. Resultaten av undersökningarna ledde till att svenska barn snart fick besök av den så kallade ”fluortanten” redan i lekskolan. Genom de grymma experimenten på Vipeholm introducerades även det reglerade godisätandet som kom att kallas ”lördagsgodis”. Det etiska dilemmat där hundratals försvarslösa människor, mot sin vilja och utan anhörigas vetskap tvingades att äta närmare 30 ton socker och fick livslånga skador under de år som studien pågick, hamnade först i skymundan. Den kritik som framfördes gällde främst att forskningsprojektet blivit sponsrat av företag som tillverkade godis. I dag ses Vipeholmsexperimenten som ett av de grymmaste övergreppen i svensk historia.