Med sjösäck och penna

Pappa Björn i Australien 1958. Foto: Björn Wijk

”En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg vid Norra Dryckesgränd i gamla stan i Stockholm och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastades och lossades och vid Skeppsbron tog en Finlandsbåt ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. I gränden utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera hade tatueringar på armarna och jag gissade att de var sjömän”…

Läs den spännande fortsättningen i pappas blogg ”Med sjösäck och penna” som du hittar här.

Pappa (med rutig skjorta) tillsammans med en vän ombord på s/s Aslög 1952. Foto: Björn Wijk

 

Soldatregistret, en skattkammare för släktforskare

 

Ryttare, målning 1839 (Lindblom)

I min släkt finns många soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik i Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge), Kuddström (från Kuddby), Hagelberg (från Haglinge rote) och Ängel/Engel från (Ingelstad, Norrköping). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark, Hjelm och Hugg.

Centrala soldatregistret är en ovärderlig källa för oss som släktforskar. I soldatregistret kan vi söka efter förfäder och även själva bidra till forskningen genom att skicka in uppgifter. Här kan du söka efter dina soldater.

I soldatregistret kan det finnas värdefulla uppgifter om soldaten och hans familj, bland annat släktnamn, samt betyg för soldatens insatser. Om min morfars mormors far, Johan Peter Bure f. 1823, står det: ”Avsked 1881, 32 tjänsteår. Anmäld till underhåll. Tjänt berömligt”. Även hans far, Dragon Johan Bure f. 1790 fick betyget ”berömligt” och här finns även en notering om soldatens längd: ”Dragon och ryttare vid Livregementets dragoner, Uppsala sqvad, Burvik Knutby, 31 tjänsteår, tjänt berömligt. 1.75 cm”.

Soldaten
En av många soldater i släkten.

Även Krigsarkivet har många värdefulla uppgifter om soldater och soldattorpen. Morfars mormors morfar, Johan Bure, bodde i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Dragontorpet Svanbol finns ännu bevarat och är ett så kallat ”dubbeltorp” där det bodde två familjer.

År 1813 – 1840 bodde där dragon nr. 96, Johan Bure f. 1790 med familj, samt Erik Burell, dragon nr. 95, f. 1802 med familj. Torpet, som då var i mycket dåligt skick, genomgick ett antal renoveringar åren 1878 – 1900. Bland annat besvärades eldstaden ”af inrökning”. Vid besiktning ansågs fähuset vara i ”mycket bristfälligt skick, norra gafvelen fallfärdig och bör ombyggas”. År 1901 hade man lagat de trasiga fönstren och taket i huset samt lagt in nya golv. Ett nytt fähus och lada hade också byggts. Fähuset, ”hela stugan samt huf och vindskivor” rödfärgades sedan.

Svanbol
Dragontorpet Svanbol i Knutby Foto: Helena Bure Wijk

Böckerna kan berätta mer

Anders_Zorn_-_Emma_Zorn,_Läsande
Läsande kvinna. Målning av Anders Zorn (1860-1920)

Att lära känna de människor som har varit här före oss med hjälp av de knapphändiga uppgifter som finns i kyrkböckerna är inte alltid så lätt. Vilka var våra förfäder- och mödrar egentligen? Vad drömde de om? Hur såg de på livet? Det är frågor som sällan får sina svar om det saknas skriftliga eller muntliga berättelser i släkten, men med hjälp av de dokument som finns att tillgå – bland annat bouppteckningar – kan vi i alla fall få ett litet hum om hur våra anor levde sina liv, vilka kläder de bar och vad de brukade göra på fritiden.

Läskunnigheten i Sverige förr

När man studerar husförhörslängder kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det väldigt viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.

I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor. Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.

Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.

Läsglasögon och böcker i bouppteckningarna

Postillor, biblar och diverse religiös litteratur fanns i mormors släktingars bokhyllor redan på 1700-talet
Anders_Nohrborg
Anders Nohrborg var präst i finska församlingen

”Till bondfolket tränger ingen annan skrift ännu, än psalmboken, katekesen och stundom bibeln: ganska väl att likväl de tränga dit” skrev prästen Carl Love Almqvist (f.1793 d.1866). I bouppteckningar på min mormors sida har jag blivit överraskad när jag upptäckt att anorna var läskunniga och ägde böcker redan på 1700-talet. Det var först under 1800-talet som böcker kom att bli mer vanliga i svenska hem i och med att bokutgivningen förbättrades. Många anfäder- och mödrar har ”bokhyllor med diverse böcker” antecknade i bouppteckningar, samt läsglasögon. Boktitlarna på de böcker som fanns i bokhyllorna antecknades inte – endast den teologisk litteraturen och där återfinns ofta, förutom bibeln, även bönböcker, postillor, krönikor, psalmböcker och böcker med titlarna ”Paradis lustgård”, ”Himmelska örtagårds sällskap” och ”Nohrborgs postilla”.

Min mormors morfars mormors farmor Christina f.1751 ägde, förutom ett par glasögon, även en bibel, en postilla, en krönika, två psalmböcker samt boken ”Paradis lustgård”.

Anders Nohrborg f.1725 i Norberg, Västmanland var präst i finska församlingen i Stockholm. Han var även hovpredikant. Nohrborgs postilla som också kallades ”den fallna människans salighetsordning” gavs ut 1771 och kom att bli populär. ”Paradis lustgård” skrevs av den tyske teologen och läkaren Johan Arndt f.1555 i Anhalt, Tyskland. Verket gavs ut första gången 1648. ”Himmelska örtagårds sällskap” skrevs av Johan Qvirsfeld f.1642 i Dresden, Tyskland. Qvirsfeld var kantor och ärkediakon i Tyskland under sin livstid.

Anfadern Nils Larsson avled 1796 och hade enligt bouppteckningen, förutom en bokhylla med ”diverse böcker”, även Anders Nohrborgs postilla samt en bok med en svårtydd titel.

Anfäder- och mödrar på min morfars sida tycks inte varit särskilt läskunniga under 1700-talet. På sin höjd hade man en psalmbok, eller en husbibel, men släkten på mormors sida tycks ha haft ett stort intresse för böcker och var läskunniga. Att de även var religiösa syns på valet av böcker. Många av mormors anfäder- och mödrar blev baptister i mitten av 1800-talet. Man samlades i varandras hem och turades om att läsa högt ur bibeln, så läskunnigheten var central inom denna gren av kristendomen.

Anmodern Ingrid avled 1822. Hon hade förutom en bibel även en psalmbok samt boken ”Himmelska örtagårds sällskap” av magister Johan Qvirsfeld.

 

Mormors släkting Johan Andersson tyckte om att läsa religiös litteratur

Du hittar bouppteckningar på Riksarkivet och Arkiv digital. Riksarkivets forskningstjänst är kostnadsfri. På arkiv digital krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis om man vill.

 

Källor: Egen forskning och ”Bokstävernas intåg” av Egil Johansson

Kossor med namn i bouppteckningarna

ko
Audhumbla var enligt nordisk mytologi den ko som skapades av rimfrost-droppar vid tidernas början. Enligt myten slickade Audhumbla fram asarnas stamfader ur en sten som var belagd med salt rimfrost.

Människan och kon har länge haft ett nära förhållande i Norden. Kossan har genom tiderna givit människan mjölk, kött och gödsel samt varit henne behjälplig i arbetet, som dragdjur.  Att äga en eller flera kor var en rikedom för många människor under 1800-talet, som garanterade familjen mat. I de gamla bouppteckningarna kan man ibland se anteckningar om kornas namn.

Släktingen Anders Lund i Knutby ägde vid sin bortgång en häst, en ko som hette ”Rosa”, en ko som hette ”Blomma” samt tre tackor och fyra lamm:

Att namnge mjölkkor är vanligt även i dag. Av drygt 300 000 kor i Svensk Mjölks databas, har 256 500 kossor namn. Vanligaste namnen är Rosa, Stjärna, Krona, Sara och Maja, enligt Aftonbladet (2011). Tidningen uppger även att studier har visat att kossor med namn ger mer mjölk.

Fantasifulla namn hade släktingen Per Christianssons kossor, ”Mångås”*, ”Kulla”, ”Lena”, ”Jiska/Juska”? och ”Röpeta”.

* Mångås är ett konamn som härstammar från Norrland. ”Gås” kallades den smörklick som man förr i tiden bredde på bröd som gavs till tjänstefolket.

Anfadern Anders Larsson i Simonstorp hade fem kor med namnen ”Sommarlöfva”, ”Anko”, ”Svartla”, ”Lilja” och ett svårtytt namn…står det ”Hjulgafa” där på rad 2?

Föreläsning om häxprocesserna

Jag brukar ofta besöka skolor, museum och släktforskningsföreningar för att berätta om de svenska häxprocesserna under 1600-talet, men nu i corona-tider ska vi inte samlas i större grupper. Om du är intresserad av att veta lite mer om häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland så finns här en filminspelning med mig från 2017 som Kulturarv Västmanland har gjort.

Här finns min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där istället för tårar” som handlar om häxorna och släkten i Torsåker.

Ett finntorp på en höjd i Valdemarsvik

Mycket är ännu okänt om de finska nybyggare som bosatte sig i Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Att det har funnits skogsfinska bosättningar det vet man, men det finns tyvärr väldigt få anteckningar om de finska familjer som en gång levde där. Att det även har funnits finska nybyggare i Östgötaskärgården var helt okänt för mig, tills jag nyligen upptäckte att min mormors mormors mormors farfars mamma föddes i finntorpet Slätvik i Valdemarsvik, Tryserum.

Grönskande skog och kala klipphällar

Valdemarsviken är ostkustens enda fjord och området är både kargt och grönskande med skogsmark och kala klipphällar som vänder sig mot det öppna havet. Torpet Slätvik låg på sin tid i Gryts södra skärgård men har idag ersatts av ett modernare hus. På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför levde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Dottern Ingeborg föddes i finntorpet år 1694.

1024px-Harstena13
Harstena i Gryts skärgård, Valdemarsvik Foto: Einat Spetz

De första bosättarna

Jag vet ännu inte till vilken finsk släkt Lars i Slätvik hörde. Inte heller varifrån i Finland släkten härstammade, men källorna bekräftar att Östergötlands skärgård en gång i tiden var livligt trafikerad. Den danske kungen Valdemar Atterdags farled mellan Danmark och Estland, via Finland, passerade genom Gryts och S:t Annas skärgård i Östergötland. Uppfattningen att det ursprungligen var människor från andra sidan Östersjön som först befolkade skärgården har funnits länge och det finns en gammal bevarad berättelse om de första bosättarna på ön Harstena i Gryts skärgård.

Carl_Blechen_-_Stürmische_See_mit_Leuchtturm
Målning: Carl Blechen cirka 1826

En stormig natt

En stormig natt kom en båt drivande på havet utanför östgötaskärgården. Eldarna som brukade vara tända på stränderna till varning hade slocknat i stormen och skutan tumlade nu planlöst omkring på det svarta havet. Till slut stötte båten på grund och började att ta in vatten. Besättningen ombord trodde nu att slutet hade kommit, men man lyckades på något sätt ta sig i land på en obebodd ö. När morgonen grydde hade båten sjunkit till botten och kunde inte längre bärgas. De finnar som färdats ombord på båten kunde nu inte ta sig från ön så de var tvungna att göra sig hemmastadda där. Det fanns gott om fisk, säl och sjöfågel som man livnärde sig på.

Det sägs att öns nuvarande befolkning härstammar från den finska besättning som en natt drev iland på ön och långt in i tiden talades där en dialekt som skilde sig från den östgötska dialekten. Den påminde snarare om åländsk eller finsk dialekt. Namnet Harstena kan ha uppkommit från finskans ”harju” som är benämningen på kam, ås eller krön.

Harstena fiskeläge Bild: Waldemar Bernhard

Även andra platser i Östergötlands skärgård bär namn efter de finska nybyggare som en gång levde där. Finnaracke (Findrakö) i Gryt minner om de finska nybyggare som en gång levde där och betyder ”Finnes raka fura”. De skogsklädda och klippiga öarna Norra Finnön och Södra Finnön i Gryt och S:t Anna delas genom Finnfjärden. Här finns även fiskeläget Finnkrogen (finnkroken/finntarmskrogen) som minner om de första nybyggarna.

På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför torpet Slätvik bodde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Foto: Hemnet

 

Källor: Egen släktforskning och ”Finnarnas historia i Östergötland” av Harri Blomberg

Vipeholmsexperimenten – ett mörkt kapitel i svensk historia

SMHS1601_000_01
Vipeholmsanstalten Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

1935-1982 fanns i området Vipeholm i Lund en vanföreanstalt som tog emot ”sinnesslöa” personer från hela Sverige. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner och till Vipeholm kom många värnlösa människor. I byggnaderna som tidigare hade varit en militäranläggning bodde som mest 1000 patienter. Från början hyste anstalten endast en mansavdelning för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män” men man öppnade snart även avdelningar för kvinnor och barn. Hugo Fröderberg som var läkare och kursledare i psykiatri blev Vipeholmsanstaltens sjukhuschef år 1935 och han kom att stanna där i många år, ända fram till 1963.

Dålig tandhälsa hos befolkningen

Vipeholm har gått till historien för de grymma experiment som utfördes på patienter där mellan åren 1945-1955. Svenska folkets tandhälsa var väldigt dålig i början av 1900-talet och många hade karies redan i unga år. Under en period hade hela 83% av alla barn i treårsåldern hål i sina tänder. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville gärna införa folktandvård för landets alla medborgare men det skulle innebära väldigt stora kostnader. Man lade fram förslag på ett antal reformer som skulle främja befolkningens tandhälsa. 1942 upptäcktes att tandhälsan hos värnpliktiga unga män var usel. Hela 99,9% av 19-åringarna hade allvarlig karies i sina tänder, ofta ända ned till tandroten vilket ledde till flera veckors sjukskrivning. Man insåg att reformerna skulle bli långt mer kostsamma än man först trott. Det vore därför bäst att hitta vägar för att förebygga karies uppkomst, i stället för att behandla problemen när de uppstått.

Man inledde därför ett forskningsprojekt med Riksdagens godkännande. Gunnar Dahlberg, som också var chef för statens institut för rasbiologi, tillsattes som ansvarig statistiker för projektet. För studien krävdes en större grupp deltagare om minst 1000 personer som kunde medverka under en längre tid och där deltagarna hade ungefär samma kosthållning. Fler än 660 patienter på Vipeholm kom på så sätt att bli ”försöksdjur” i ett plågsamt och skamligt experiment som pågick under flera år.

SMHS1847_000_01Copp
Borstbinderiet på Vipeholms sjukhus Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

För en god sak

De patienter som var intagna på Vipeholm ansågs vara väldigt svårhanterliga – de kallades ”svårskötta idioter”. Många hade fysiska och mentala handikapp. Hälften av patienterna var sängbundna, kunde inte äta själva och många hade även svårt att kommunicera genom tal. De flesta av dessa patienter skulle komma att bli kvar på anstalten livet ut.

I början av 1900-talet fanns en stor oro över att antalet sinnesslöa tycktes öka och man ansåg denna grupp människor vara särskilt belastande för det svenska samhället. Tanken kring allas lika värde fanns inte på den här tiden och ända fram till mitten av 1970-talet genomfördes tusentals tvångssteriliseringar eftersom man ansåg att vissa människor inte skulle föra sina gener vidare genom att bli föräldrar. När undersökningarna på Vipeholmsanstalten godkändes såg man inga etiska problem med experimenten. Tvärtom ansåg man att studien gav dessa individer möjlighet att få bidra till samhället och forskningen. Det var således en god sak, både för de människor som man utförde experimenten på och till gagn för hela samhället.

33749
Tandundersökning på Vipeholm omkring 1950. Foto: Hagblom-Foto

Sockerexperiment

Forskarna, tillsammans med dåvarande Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) bestämde vilken sorts diet patienterna skulle få under studien. Man delade in deltagarna i grupper och experimenterade med olika sorters kost för att se vad som främst orsakade karies. Vissa patienter fick en näringsrik kost som kom att förbättra deras hälsa och som visade sig minska infektioner, men man kunde inte se att kosten inverkade särskilt mycket på tandhälsan.

Man övergick därför till en kariesprovocerande diet som var framtagen för att orsaka hål i tänderna. Initiativet till detta togs av forskarna själva och man tillfrågade inte regering eller riksdag innan experimenten påbörjades. Redan innan projektet inleddes visste man att socker spelade en stor roll när det gäller utvecklande av karies, men några större kontrollerade studier hade inte utförts tidigare i Sverige.

SMHS2048_000_01
Tandläkare på Vipeholm Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

Sega kolor som inte kunde sväljas

Det var i den här fasen av experimenten som den omtalade Vipeholmstoffén/Vipeholmskolan började att användas. De stora klibbiga kolorna framställdes genom sponsring av företag som tillverkade sötsaker. Den specialtillverkade kolan var så stor att den inte kunde sväljas ned – bara tuggas och sugas på, vilket gav extra frätande ”effekt” på tandemaljen. Ingen av de hundratals patienter som ingick i studien fick använda tandborste. När studien avslutades kunde man se att varje deltagare hade fått ett tiotal nya hål i tänderna.

Efter dessa experiment påbörjades nya där man undersökte hur tänderna påverkas vid ”normalkonsumtion” av godis och även denna studie sponsrades av ett företag som tillverkar sötsaker. Först 1955 avslutades experimenten och många patienter hade då fått så stora skador på tänderna att de hade svårt att tugga under resten av sina liv. Många saknade tänder helt då de blivit sönderfrätta under experimentets gång och många led i åratal av fruktansvärd tandvärk. Tusentals av patienternas tänder var så skadade att de fick dras ut, men det skedde förste efter att studien hade avslutats.

Cuboid_sugar
Foto: Carioc

Fluortant och lördagsgodis

Vipeholmsexperimenten ledde till att forskarna fick större kunskap om kosten och sockrets betydelse för tandhälsan. Sverige kom att ses som ledande inom odontologi. Resultaten av undersökningarna ledde till att svenska barn snart fick besök av den så kallade ”fluortanten” redan i lekskolan. Genom de grymma experimenten på Vipeholm introducerades även det reglerade godisätandet som kom att kallas ”lördagsgodis”. Det etiska dilemmat där hundratals försvarslösa människor, mot sin vilja och utan anhörigas vetskap tvingades att äta närmare 30 ton socker och fick livslånga skador under de år som studien pågick, hamnade först i skymundan. Den kritik som framfördes gällde främst att forskningsprojektet blivit sponsrat av företag som tillverkade godis. I dag ses Vipeholmsexperimenten som ett av de grymmaste övergreppen i svensk historia.

SMHS002150Copp
Minnessten för Vipeholmspatienter på Norra kyrkogården i Lund. ”Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935 – 1965. Var resan stormig, huru skön är hamnen” Foto: Ingemar Nilsson Universitetssjukhuset, Lund

 

 

 

 

Våra blodgrupper

Intresset för blodgrupper har ökat på senare tid då viss forskning tyder på att människor med blodgruppen A tycks ha benägenhet att drabbas av svårare komplikationer än de individer som har blodgrupp 0 när det gäller coronaviruset SARS-CoV-2. Vi bör göra allt vi kan för att skydda oss själva och våra medmänniskor från smitta och inte fastna alltför mycket vid teorier kring blodgruppers egenskaper, men visst är det spännande om blodgruppen ändå kan ge ett litet hum om vår eventuella känslighet eller motståndskraft gentemot covid-19.

Antigener på ytan

Det var den österrikiske biologen Karl Landsteiner f.1868 som först upptäckte blodgrupperna A, B och 0, vilket han tilldelades Nobelpriset för år 1930. Blodgrupperna indelas i det så kallade AB0/ABO-systemet där O står för ”utan antigen” (från tyskans ohne Antigene). Systemet baseras på att det finns två betydelsefulla antigener (proteiner) på ytan av blodkropparna – antingen A eller B. Den som har antigen A på sina blodkroppar har blodgruppen A och den som har antigen B tillhör blodgrupp B. Om man har både antigen A och B har man blodgruppen AB. Om man saknar antigen A och B så har man blodgrupp 0. De olika blodgrupperna delas även in i det system som kallas Rhesus, där man har antigenen D och därmed är RH-positiv, eller om den saknas, Rh-negativ.

Karl Landsteiner
Karl Landsteiner fick Nobelpriset 1930 för sina upptäckter kring blodgrupper. Foto: Albert Hilscher

Det är sedan länge känt att människor med blodgrupp 0 har större chans att överleva svår malariasjukdom eftersom de röda blodkropparna hos 0 inte ”klistrar ihop sig” till klumpar som kan ge livshotande vävnadsskador. Svåra fall av covid-19 orsakar på liknande sätt blodproppar varför blodgrupp 0 beräknas ha minskad risk att drabbas av svåra komplikationer.

Hur vi ärver vår blodgrupp

Hur vi ärver vår blodgrupp är lite klurigt då både A och B är så kallade dominanta anlag medan 0 är ett icke-dominant, recessivt anlag. Varje människa har två arvsanlag som kan vara A+0, A+B, B+B, B+0, A+0 eller 0+0. Om man är barn till två föräldrar som båda har blodgrupp 0 så har man förmodligen samma blodgrupp som dem. När min mormor och morfar fick sina tio barn tillsammans så ärvde alla barnen blodgrupp 0. De flesta i min släkt på mammas sida, även min syster har blodgrupp 0, medan jag har blodgrupp A. Blodgrupp A är ett dominant anlag och då min farfar hade denna blodgrupp ärvte min pappa denna och jag ärvde den av honom.

På stamkortet (militärkortet) finns min farfars blodgrupp antecknad.

Positiv eller negativ?

Rhesus-status är viktigt att känna till, speciellt för gravida eftersom det kan uppstå komplikationer om mamman har en blodgrupp och barnet som hon väntar, en annan. En RH-negativ kvinna som väntar ett barn som är Rh-positiv kan under havandeskapet utveckla antikroppar mot fostrets blod som ibland kan leda till blodbrist hos barnet. Därför görs alltid blodgruppering under graviditeten.

Ge och ta emot

När det gäller blodtransfusioner är blodgrupp 0 en väldigt värdefull blodgivargrupp då alla människor kan ta emot blod från denna grupp, men människor med blodgrupp 0 kan endast ta emot blod av människor med samma grupp. Blodgrupp AB däremot, kan ta emot blod från alla andra blodgrupper men kan endast ge blod till människor som tillhör gruppen AB. Gruppen A, som jag själv tillhör, kan ta emot blod från blodgruppen A och 0 och kan ge till A och AB. Blodgrupp B kan ge blod till grupp B och AB och kan ta emot av grupp B och grupp 0. Enligt katolska kyrkan och ny forskning hade Jesus blodgruppen AB.

Shroud_positive_negative_compare
Provtagning av Turinsvepningen, som av många påstås vara Jesu liksvepning, har påvisat att personen hade blodgruppen AB.

Så får du veta din blodgrupp

Alla kvinnor som har fött barn kan hitta sin blodgrupp i de journaler som har upprättats på mödravårdscentralen. Om du har bank-ID kan du logga in på 1177.se  vårdguiden och läsa dina journaler på mobilen eller datorn.

Personnummer, namn och även blodgrupp finns inpräglat på identitetsbrickan (även kallad dödsbricka) som har använts i Sverige sedan i början av 1900-talet, både för militärt och civilt bruk. ID-brickan fick man tidigare i militärtjänsten och alla barn som är födda i Sverige mellan 1960 och 2010 har fått denna bricka.

1024px-Swedogtag
På ID-brickan finns din blodgrupp inpräglad. Foto: Wikipedia

Stamkorten kan berätta mer

Värnpliktskort (stamkort) finns på Arkiv Digital för alla män som mönstrade inom militären åren 1902-1950. På värnpliktskorten finns ofta, förutom namn, adress, längd och uppgifter om tjänstgöring och utbildningar även uppgift om personens blodgrupp.

Alla mina åtta morbröder hade blodgrupp 0 enligt deras stamkort.

 

 

 

Jag hittade DNA-experten med hjälp av DNA- släktforskning

DNA är ett fantastiskt redskap för oss som söker våra rötter genom släktforskning. Många släktgåtor kan få sina svar tack vare ett enkelt DNA-test. Nu har det även visat sig att DNA-släktforskning kan vara oerhört värdefullt när det gäller att lösa allvarliga gåtor, som mord. Det fruktansvärda dubbelmordet på en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna i Linköping 2004 fick nyligen sin lösning tack vare polisens envetenhet och den duktige DNA-släktforskaren Peter Sjölunds detektivarbete.

DNA-experten hittade mördaren med hjälp av DNA-släktforskning

Peter Sjölund har genom åren hjälpt många människor att hitta biologiska fäder med hjälp av DNA och förra året erbjöd han polisen sin hjälp för att försöka hitta Mohamed och Anna-Lenas mördare med samma metod. I förra veckan häktades den misstänkte gärningsmannen och han har erkänt morden.

252838
Peter Sjölund Foto: Ulrica Zwenger

Peter Sjölund är pionjär och expert inom DNA-släktforskning och har genom åren undervisat tusentals svenskar genom sina fina böcker och inspirerande föreläsningar. Han är bland annat medförfattare till boken ”Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren” som han skrev tillsammans med vetenskapsjournalisten och författaren Karin Bojs (Albert Bonniers förlag, 2017).

Jag hittade DNA-experten 

Sedan några år tillbaka har jag, som många andra släktforskare, använt DNA för att försöka lösa de gamla släktgåtorna. DNA-släktforskning är väldigt spännande, men svårt och jag befinner mig fortfarande på en nybörjarnivå där jag kan använda och förstå de mer basala funktionerna och verktygen. Jag kommer aldrig att bli lika duktig som DNA-experten Peter Sjölund, men tack vare DNA-släktforskning har jag i alla fall lyckats hitta min farfars okände far. Och för några år sedan lyckades jag även hitta släktskapet till DNA-experten. Min farmors mormors farmor och Peters Sjölunds ana har samma föräldrar så vi är sexmänningar. 🙂

Erik och Barbro Katharina var föräldrar till farmors mormors farmor.

Förkortningar i kyrkböckerna

Gerard_van_Honthorst_001
Målning av Gerhard van Honthorsts 1622

När man släktforskar och söker i de gamla källorna stöter man ofta på märkliga förkortningar som kan vara svåra att tolka. Förkortningen ”abs” användes förr för ”absolution”, en kyrklig ritual som den ogifta modern genomgick efter förlossningen, då hon blev förlåten för sina synder.  Anteckningen ”ej abs” i kyrkboken betyder att den ogifta modern inte fått någon sådan förlåtelse.

Min morfars mormor födde flera barn utom äktenskap men blev inte kyrktagen. Noteringen ”ej abs” i församlingsböckerna följde henne livet ut.

I bland stöter man på förkortningen ”b.f.ä.” vid en persons namn. Förkortningen betyder ”barn före äktenskapet” och tyder på att barnet fötts innan föräldrarna hunnit ingå äktenskap. Förkortningen ”b:sf.ä.d.” betyder ”bådas före äktenskapet dotter” och visar att båda föräldrarna fått detta barn före äktenskapet, till skillnad mot ”d. h:s oä. före äkt.” som betyder ”hennes oäkta före äktenskapet”. En annan förkortning som ibland användes för barn som fötts före äktenskapet var ”s./ante n” – ”Son ante nuptialis”, som betyder ” son före äktenskap”.

Riksarkivet har sammanställt en användbar lista med förklaringar till många av de förkortningar man ofta möter i kyrkböckerna. Du hittar hela listan här.

 

Ett enkelt liv med familj och lycka i centrum

När skogsfinnarna kom som nybyggare till Sveriges mest ödsliga trakter i slutet av 1500- och i början av 1600-talet var Finland och Sverige ett och samma rike. Både finländare och svenskar tillhörde den lutherska trosbekännelsen och var undersåtar i samma land, men kulturellt och språkligt fanns stora skillnader.

Stora olikheter

Det svenska bondesamhället var hierarkiskt uppdelat. Husbonden var den styrande och under honom befann sig de andra, uppdelade utifrån ålder, kön och arbetsuppgifter. Alla hade sin givna plats i det gamla bondesamhället. Kyrkan var själva navet i samhället och det var där man döptes, konfirmerades, vigdes och slutligen begravdes. Däremellan gick man till gudstjänst varje söndag och till regelbunden nattvard.

Skogsfinnarna hade stor erfarenhet av livet i skogarna redan när de anlände, ibland med en tobaksdosa eller näverstrut fylld med snabbväxande svedjeråg som enda bagage. De bosatte sig på obebyggd mark, långt in i skogarna och det kunde vara många mil till kyrka och bygemenskap, varför assimilering in i det svenska samhället- och språket kom att dröja.

Trälar under penningen av Eero Järnefelt

Familjen och hemmet i centrum

För de östfinska nybyggarna var familjen och klanen självaste navet i tillvaron och man hade inte någon hierarkisk uppdelning. Även de så kallade ”lösfinnarna”, de som saknade egna torp, fick dela på årets skörd med de bofasta finnarna. Östfinnarnas enkla hus, pörten (från finskans ”pirtti”) dominerades av en stor ugn, varifrån röken spreds i allrummet och försvann ut genom små gluggar på väggarna. Genealogen Abraham Hülpers som var verksam under 1700-talet beskrev hur finnarna satt i sina stugor och tittade ut genom fönstergluggarna, mörka i ansiktet av ”rök och solhetta”.

Finngammelgården,_Pörtet,2
Foto: Holger Ellgaard

Rökstugan fungerade som bostad för både människor och kreatur, som ria (torkhus för säd) och som bastu. Hülpers beskriver hur den kunde se ut: ”Rökstugan gör rätt för namnet, den liknar utanpå våra badstugor, och inuti är den mörk, hälst då fönsterluckorna stå igen. Här vistas finnarna både vinter och sommar. De hafva här ett långt bord med bänkar omkring väggen. Uti några finnas lafvar, men eliest ligga de mäst på golfvet. Sängar brukas sällan, om icke hos någon nämndeman. Deras sängkläder bestå endast af en halmtapp och en svart skinnfäll. Barnen ligga merendels om vinteren på ugnen, men eljest på golv eller bänkar i skinnfällar”.

Finnskogen norra Värmland Foto: Helena Bure Wijk

Att män och kvinnor badade ångbastu tillsammans var något man från kyrkans håll såg med oblida ögon på. ”I seder och lefnadssätt skiljas finnarna ifrån nybyggarena. De bada hela året igenom, 2 a 3 gånger i veckan. Blygsamhet saknas vid sådana tillfällen; då slika bad anställas i hela bylagets sammanvaro af bägge könen, icke allenast i badstugan, utan och på marken; ty detta folket springa vintertiden nakna ifrån badstugan och vältra sig i snödrifvan, men om sommaren kasta de sig i sjön, eller ösa vatten på hvarandra. De likna deruti Ryssarna, hvilka på samma sätt anställa sina bad, som jag sedan, under varelsen i Ryssland, haft tillfälle at få se” skrev hembygdsforskaren och prästen Erik Fernow på 1700-talet.

Foto: Helena Bure Wijk

Skogsfinnarnas liv tycks ha präglats av enkelhet. Även maten var enkel och nationalrätten mutti, en gröt som kokades i fiskspad eller i vatten med ister, kunde bäras med i väskan och ätas kall direkt ur handen. Till helgen blandades gröten med vete- eller kornmjöl och kokades i surgrädde.

Troende men inte så kyrkliga

Nybyggarna från Savolax tycks ha haft en stark tro på ”något högre” och även en stark tilltro till magi, men man verkar inte ha varit särskilt kyrkliga. Visst tillhörde man den lutherska trosbekännelsen, men den avskalade religiösa tron där ”ordet” stod i centrum, tycks inte ha imponerat särskilt mycket på nybyggarna. Man blandade hellre böner från katolsk tid med magiska läsningar, i hopp om beskydd för liv och lycka. ”Man höll fast vid sina gamla hedniska bruk som på ett egendomligt sätt sammanflätades med kristna, katolska religionsbegrepp. Det mystiska i de ofta praktfulla katolska ceremonierna gjorde ett djupt intryck på det enkla folket” skrev historikern Richard Gothe.

Lyckan var central och den ville man vinna, men man måste även försöka bevara densamma – och återvinna den, om den gått förlorad. Lyckan måste även skyddas då man föreställde sig att den kunde stjälas av illasinnade människor och väsen. Enligt Richard Gothe gjorde man skillnad mellan sjukdomar som uppstått genom illasinnade människor –panentatauti och dem som blivit pålagda av Gud – jumalantauti. Jumalantauti befattade man sig inte med, men panentatauti ansågs kunna botas med örter, salvor och diverse magi. De kloka vismännen- och kvinnorna trodde sig inte kunna utföra några mirakel på egen hand. Man såg sig som medhjälpare till Gud. ”Kylle se cwle Somen kielen, ioca ymmerdä Caikein mielen” (Han som ser i alla hjärtan neder, nog förstår Han ock, vad finnen beder)!”

Gammalt finnetorp i norska Finnskogen. Foto: Helena Bure Wijk

Ett av de äldsta finska ord som fortfarande finns kvar i svenska språket är ordet ”pojke” som har använts sedan medeltiden. Ortsnamnsforskaren Gunnar Pellijeff har lyft fram att de vanligaste stamorden i de finska ortsnamnen var lampi (tjärn), suo (kärr) och mäki (backe) vilket visar vad som var värdefullt för den östfinske nybyggaren. Man behövde en backe att odla och bygga sitt torp på, en tjärn att fiska i, samt ett kärr där ängsgräs till djuren kunde hämtas. Ett annat ord som finns bevarat i ortsnamn från tiden då de finska nybyggarna kom är ”aho” som betyder svedjeäng.

 

 

 

 

 

Många häxor i släkten

I Torsåker, Ångermanland avrättades fler än sjuttio personer för trolldom år 1675 och det är den största massavrättningen i svensk historia. Som ättling till de utpekade och avrättade kvinnorna har jag ägnat mycket tid till att försöka förstå det hemska som hände där flera släktlinjer nästintill utplånades.

Många häxor i släkten
Jag läste teologi och religionsvetenskap på universitet i cirka fem år och vintern 2014  påbörjade jag mitt magisterarbete, en akademisk uppsats som var det sista momentet inför examen. Som historienörd och gammal släktforskare ville jag gärna skriva om ”häxorna” i släkten, ur ett religionshistoriskt perspektiv och jag skickade därför ett mail till min handledare med mitt förslag: ”I min uppsats vill jag gärna skriva om häxprocessen i Torsåker, Ångermanland 1675. Om det är möjligt att göra så, vill jag gärna använda mina egna ”förmödrar”, släktforskningen och de protokoll som finns upptecknade, som studiematerial”.

Förslaget blev godkänt och jag satte igång att forska och skriva med liv och lust. Till min hjälp hade jag den egna släktforskningen, häradsrättens protokoll från 1674 samt en anteckningsbok med rättsliga protokoll som hittades av arkivarie Göran Gullbro i Murberget, Härnösand år 2005. Samtidigt som jag studerade primärkällorna fortsatte jag att bygga på mitt släktträd och resultatet var chockerande. När jag inledde magisterarbetet hade jag 15 kända anmödrar som avrättats för trolldom. När uppsatsen var färdig hade jag hittat ett sextiotal ”häxor” i släkten och jag insåg förfärat att de flesta som halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 var släkt med varandra.

Under häxprocessernas tid, på 1600-talet tänkte man sig att trolldomsförmågan var en egenskap som gick i arv från mor till dotter. Släktskap var därför oerhört viktigt och präster och lagmän präntade därför nogranna släktträd över de familjer som ansågs ha förmågan att bota och att sia. Dessa personer listades av sockenprästen under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad” och när man pekade ut, dömde och avrättade de trolldomskunniga så utplånades ibland hela familjer.

Föreläsning om häxorna

Svårt projekt
Inledningsvis tänkte jag mig uppsatsskrivandet som ett intressant och spännande projekt, men det var, ärligt talat, det svåraste jag någonsin har genomfört. Vetskapen om att det var mina egna anmödrar jag läste om i rättegångsprotokollen – de som tvingades stå där inför rätten, utsvultna och utmattade av tortyr, var plågsamt. Det var så sorgligt att gå på djupet med allt detta mänskliga lidande och ofta var mina dokument så genomdränkta av tårar att jag knappt kunde läsa texterna.

Många gånger ville jag ge upp och helt byta ämne för uppsatsen, men det fanns inte tid om jag ville få min examen. Arbetet fortskred med många tårar, men med tiden  började jag känna en smula glädje då jag nu fick möjlighet att lyfta fram några av de många dittills helt anonyma kvinnoliv som avslutats i Torsåker 1675. De avrättade fick inte ens en sista viloplats efter döden.

Foto: Helena Bure Wijk

Stockar och stenar falla där istället för tårar
Det var starka människor, mestadels kvinnor som pekades ut och dömdes till döden. Många vägrade att erkänna något brott trots svår tortyr, som min anmoder Barbro som nekade in i döden. Hennes egen son pekade ut henne som häxa och hon vände sig då till sonen och sa ”Du har gjort ett så gott dagsverke att du kan komma till himlen”. Rätten såg Barbro som en styvnackad och obotlig trollpacka och skrev om henne i protokollet: ”Denna hustru Barbro har stått i sin obotfärdighet och nekat så att stockar och stenar falla där, istället för tårar”.

Min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” finns att läsa här.

De avrättade i Torsåker
”Efter föregående rannsaknings innehåll har Häradsnämnden icke kunnat följande trollpackor ifrån livsstraffet befria, eftersom de bekända hava barnens vittnande besannat:

Hustru Brita, änka i Westerhammar, Hustru Sara i Kleen, Hustru Elisabetta i Aspeby, Hustru Sigridh i Hammar, Hustru Barbro i Hjärtnäs, Hustru Anna i Björnö, Hustru Marit i Vik, Pigan Annika i Aspeby, Hustru Margareta i Aspeby, Hustru Barbro i Aspeby, Hustru Margaretha i Hola, Hustru Anna i Hamra, Hustru Marit i Hälsingsta, Hustru Elisabeth i Salom, Pigan Sara i Salom, David Nilsson i Fanom, Hustru Marit i Rochstad, Hustru Karin i Kiärstad, Hustru Karin i Ärsta, Hustru Margareta i Ålsta, Hustru Anna i Ålsta, Hustru Brita i Ärsta, Hustru Ella i Norum, Hustru Sara i Norum, Hustru Brita i Ålsta, Pigan Sigrid i Ärsta, Hustru Anna i Ålstad, Hustru Sara i Ärsta, Nils Johansson i Kiärstad, Hustru Brita i Flögsätter, Pigan Kerstin i Flögsätter, Hustru Brita, Nils Erssons ibidem, Hustru Anna i Mo, Pigan Cecilia i Mo, Hustru Karin i Mo, Hustru Barbro i Daglös, Pigan Kerstin i Daglös, Hustru Anna i Lövsjö, Hustru Marit i Tunsjön, Pigan Brita i Lästa, Pigan Kerstin i Lästa, Pigan Anna i Lästa,
Hustru Barbro i Forsed, Hustru Margareta i Lästa, Hustru Sigrid i Näs, Hustru Marit i Näs, Hustru Anna i Näs, Hustru Elisabetta i Näs, Hustru Karin i Näs, Hustru Margareta i Sunnanåker, Hustru Cecilia i Blästa, Hustru Ingrid i Bollsta, Pigan Brita i Näs, Erik Joensson i Blästa, Brita i Nyland, Hustru Cecilia i Nyland, Hustru Brita i Näs, Hustru Margaretha i Forsed och Hustru Sigrid i Hammar. Datum Hammar dz 5 9 bris 1674″.

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan”. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

Licensierad mental tränare & medium

Birkan Tore har i Sverige medverkat i programserier som ”Det okända” och ”Räddad av änglar”. Foto: Helena Bure Wijk

Släktforskning ligger mig varmt om hjärtat liksom allt som rör historia, religion, psykologi och parapsykologi. Jag är licensierad mental tränare och har gått min utbildning vid Skandinaviska ledarhögskolan i Örebro. Är även diplomerad målbildstränare, NLP-practitioner och diplomerad stresscoach.

Jag är medial sedan barndomen och har utbildat mig hos många duktiga lärare genom åren, bland andra Birkan Tore. Jag är certifierad som medium- och oracle messenger samt diplomerad healer.

Birkan Tore och jag. Birkan är välkänd från programserier som ”Det okända” och ”Räddad av änglar”.

Kontakta mig gärna: burewijkhelena(at)gmail.com

 

Karin på Regnaholm

 

Regnaholm
Regnaholms slott vid sjön Regnas norra sida hette ursprungligen Båtstorp.
Foto: Sinikka Halme

Mitokondrie-DNA är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA som även kallas mtDNA, ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Den mitokondriella DNA-strängen är en exakt kopia av moderns och förändras väldigt långsamt över tid. Därför bär både män och kvinnor samma mtDNA som de kvinnliga anorna har burit i tusentals generationer på den raka moderslinjen.

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid.  Haplogrupp U5, som jag tillhör, liksom min mamma och hennes förmödrar, har spårats till södra Asien. Personer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör denna mtDNA- haplogrupp.

Den äldsta kända ana på min raka moderslinje var en kvinna som hette Karin Pedersdotter.  Karin, som var min mm mm mm mm mm, föddes 1654 på Regnaholms slott i Östergötland och det är från henne vi har ärvt haplogruppen U5. Det är svindlande att tänka sig att Karins och hennes kvinnliga förmödrars mtDNA har ärvts vidare, generation efter generation i nästan oförändrad form. Eftersom även jag är mor till en dotter så kommer det kanske att ärvas vidare genom hennes barn en gång i tiden…

Karins föräldrar hette Peder Håkansson och Elisabeth. Peder kom från Fogelö i Stora Malm, Södermanland men vi vet tyvärr ingenting om hans hustru Elisabeth.
Vet du kanske något mer om familjen? Kontakta mig gärna i så fall. Alla upplysningar, stora som små, är av intresse: forskningbw(snabela)telia.com

Ursulagener
Illustration: Helena Bure Wijk
mtDNA haplogruppen U5 tros vara 55- 60 000 år och tillhörde ursprungligen en jägar/samlarkvinna i södra Asien som fick en dotter, som i sin tur fick en dotter och hon, i sin tur…

 

Mina U5-förmödrar:
Elisabeth NN på Regnaholm
Karin Pedersdotter
Ingrid Andersdotter
Brita Andersdotter
Ingrid Kullström
Anna Catharina Fogelberg
Lovisa Dahlberg
Kristina Lovisa Persdotter
Elsa Lovisa Andersson
Gun Britt Bure
Helena (jag)

Släpp fångarna loss, det är vår!

Du vet väl att du kan forska gratis i Riksarkivets digitala forskarsal på internet?
Där finns, förutom alla kyrkböcker, tusentals andra dokument såsom bouppteckningar och frigivna straffarbetsfångar.

Förutom en mormors-bror som dömdes för hembränning i början på förra seklet, har jag inte hittat några brottslingar i släkten. För oss som släktforskar är alla små upplysningar om släktingar värdefulla, även sådana som är av mindre positiv karaktär. Här kan du söka frigivna straffarbetsfångar.

I Riksarkivets digitala arkiv finns bilder på frigivna straffarbetsfångar samt information om de brott som begåtts, samt vilket straff personen dömdes till. Här finns även information om speciella kännetecken, som tatueringar, ärr och annat. Obs! ”Gubarna” på bilden är inte mina släktingar 🙂
Stark kroppsbyggnad, blå ögon, grått skägg, rak näsa och en stor mun hade den här fången

Märkliga märken

Gerrit_Dou_-_Scholar_sharpening_a_quill_pen
Man som skär till en fjäderpenna. Målning av Gerrit Dou 1630-1635

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Lena Andersdotter var troligen inte skrivkunnig men kunde signera makens bouppteckning med sina initialer. (Almunge 1759)

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Också i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet.

Per Ersson i Edsbro ritade en personlig ”krumelur” när han signerade faderns bouppteckning på 1700-talet.

Min finske anfader Jon Jonsson som flydde klubbekriget i finska Österbotten i slutet av 1500-talet, var en av många som ristade sitt bomärke i träet när han byggt färdigt sitt hus i Härjedalen. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg.

Anfadern Jon ristade in sitt bomärke i huset på Remmet, Härjedalen. Foto: Byvallarn

Min morfars morfars mamma, Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan möjligen vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.

Det har forskats mycket om bomärkets ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremoni. Tuve Skånberg menar att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och OmegSa, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg
Flera bomärken i Almunges bouppteckningar under 1700-talet påminner om de forntida tecken som Skånberg beskriver.

Ett DNA-test kan göra historien levande

IMG_5959 (2)
Sønsterud gård i Gjesåsen, Hedmark 

År 1642 föddes anfadern Anders Mikkelsen Sønsterud i Hedmark, Norge. Anders gifte sig med Maren Torstensdatter Sorknes f. 1644 i Hedmark. Paret bodde på Sønsterud gård i Gjesåsen och fick tillsammans fem barn – Berte, Torsten, Kari, Mikkel och Gunhild.
Dottern Berte f. 1680, gifte sig med Gunnar Håkonsen på gården Sorknes och fick med honom flera barn. Min ana, Torsten f. 1682, gifte sig med Lisbeth Arnesdatter Holmen och fick sju barn.

Jag började släktforska i början av 1990-talet och har genom åren ”byggt” min farfars släktträd med norska anor långt, långt tillbaka i tiden. Men ett släktträd där man inte har någon kännedom om människorna, eller någon anknytning till bygden där de levde blir inte så mycket mer än ett obegripligt träd med en massa namn och årtal. Genom åren har jag så många gånger funderat över farfars släkt. Hur såg det ut där de bodde? Hur levde de?

Jag lyckades efter många års detektivarbete hitta min okände farfar och hade ett långt telefonsamtal med honom. Farfar lovade att han skulle komma och hälsa på oss sommaren därpå, men det blev aldrig så. När han gick bort 2011 så trodde jag att alla ”länkar” till hans släkt i Norge för alltid var borta eftersom vi inte kände till några andra släktingar där.

Torsten 2
Farfars morfar, Torsten Ejnarsen f. 1847 i Åsnes, Norge

Sommaren 2015 gjorde jag ett DNA-test i släktforskningssyfte och ganska snart fick jag en DNA-match i Norge och förstod att det var en släkting på farfars sida. Vi skrev till varandra och det visade sig att vi är ättlingar till syskonen Berte och Torsten Sønsterud som föddes i slutet av 1600-talet. Vi är alltså tiomänningar. Tack vare den omfattande  släktforskning vi båda har gjort genom åren, så kunde vi direkt hitta vår gemensamma ana. I somras träffade jag vår nya släkting och han visade mig alla platser och gårdar där våra släktingar en gång bott. Det var så fantastiskt.

IMG_5955 (1)
Sorknes gård, Hedmark

 

Anförlust i släkten

Stora_Kopparberget-1877
Teckning: Carl Svante Hallbeck år 1877

Bergsmännen i Vånga

Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk.  Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var  i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.

Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt både gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet. I Vånga, Östergötland, där jag har mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då bergsprivilegierna gick förlorade.

Stuga från en bergsmansgård i Ramsbergs socken. Finns nu att se på Vallby friluftsmuseum, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk

Anförlust

Även om det också längre tillbaka i tiden var förbjudet att gifta sig med nära släktingar så gjorde man det ändå, med syftet att behålla gruvor och hyttor inom släkten. Bergsmännens kusingiften, och ibland giften på ännu närmare håll, har medfört att många vångabor har ytterst få personer i sin antavla, men dessa personer förekommer flera gånger i samma släktträd. Detta fenomen, när släkten på vissa grenar består av ett färre antal personer på grund av giften inom släkten kallas anförlust och uppstår eftersom paret har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.

Inom vissa adliga ätter och kungahus har släktgiften varit vanligt förekommande då man ansåg att det var ett bra sätt att behålla jordegendomar, gods och gårdar inom släkten. Nackdelen med ett sådant inavelssystem är att det kan bidra till genetiska defekter. Lyckligtvis har jag bara upptäckt detta fenomen med anförlust på några få släktgrenar, hos bergsmännen i Östergötland.

Under 1600-talet hade man bekymmer om min anfader- och moder i Tolskepp, Vånga, skulle få gifta sig då det framkommit att de var släkt: ”Då övervägdes om Swän Äbbesson i Tolskepp och Månses dotter i Ruda kunde få gifta sig. Det bestyrktes att Anders och  Giärtrud var syskon, att Swän Andersson och Äbbe, Giärtruds son, var syskons barn, Måns Swänsson och Swän Äbbesson sysslingar etc”. Äktenskapet blev märkligt nog godkänt och syskonparets jordegendomar fanns kvar inom familjen i flera generationer.

1024px-Osjon2
Vägen mot Tolskepp i Vånga Foto. Skvattram

Färgglada släktingar på några sekunder

 

Har du också svartvita foton i datorn, eller i byrålådan som du skulle vilja ha som färgbilder? Fram till 23 april kan man helt gratis använda ”MyHeritage In Color” där svartvita foton förvandlas till färgfoton på några sekunder och färgläggs med en speciell djupinlärningsteknologi. Resultatet blir fantastiskt och man kan enkelt spara ner bilderna till sin dator.

För att använda tjänsten behöver man ha ett konto på My Heritage. Det kostar ingenting att öppna ett gratiskonto och krävs inget abonnemang eller att man lägger upp släktträd etc. för att använda tjänsten ”MyHeritage In Color”. Tjänsten är gratis t o m 23/4 -20.

Om man redan har de svartvita foton som man vill färglägga i datorn så är det enkelt att ladda upp dem direkt till My Heritage-kontot. Om bilderna ligger i byrålådan eller på annan säker plats så behöver man scanna in dem, eller fotografera av dem med mobilen och överföra till datorn. Det går bra att använda mobilen och ladda upp bilderna direkt, om man har internetanslutning i mobilen.

De svartvita originalbilderna som du laddar upp/överför till My Heritage kommer inte att ändras eller försvinna från din dator/mobil. Du kan enkelt radera dina foton från My Heritage när du har sparat dem i din dator.

Svartvita bilder blir som nya i färg. Farmors moster Elise f. 1890.

 

Gör så här för att ladda upp och färglägga dina bilder:

1. Skapa ett gratiskonto på My Heritage eller logga in på befintligt konto. Välj ”färglägg dina släktfoton” och sedan ”ladda upp nu” på första sidan.

 

 

2. Inom några sekunder kommer du att se det uppladdade fotot i färg. Jag valde här ett svartvitt foto på min mamma 🙂

 

 

3. Välj ”ladda ner foto” eller högerklicka på din bild och välj ”spara som bild”.

 

4. Nu är dina färglagda foton nedladdade och sparade i datorn. Om du inte vill att dina foton ska finnas kvar på My Heritage så ”klickar” du på ”Gå till mina foton” och därefter väljer du den lilla ikonen med ”soptunnan” och slutligen ”radera originalbild”.

Goda råd under en pandemi

Foto: Helena Bure Wijk

Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan 50- 100 miljoner människoliv.

Inom den svenska  läkarkåren 1918  fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastiget. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras pga smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i Spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.

spanska sjukan

Goda råd 1918
Spanska sjukan, eller ”spanskan” som den också kallades var en svår epidemi till följd av ett muterat virus som kom att få förödande konsekvenser.  Sjukdomen spreds över världen i tre stora influensavågor åren 1918-1920. Man beräknar att mellan 50 och 100 miljoner människor miste livet på grund av spanska sjukan, runtom i världen. Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom hit tillsammans med  båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen. Inom ett några år hade cirka 40 000 svenskar avlidit i sjukdomen. Många av de människor som överlevde drabbades av bestående men, till följd av sjukdomen.

Om man inte var av den lite mer självmorsbenägna typen som ville låta sig bli smittad så gjorde man helt rätt i att isolera sig själv och familjen år 1918. Och redan på den tiden insåg man att om en sjuk person bär på smitta så kan smittan överföras via luften, varför det var viktigt att täcka mun och näsa vid kontakt med möjliga smittbärare. Och god ventilation var viktigt då smittämnen ofta finns kvar länge i rum och kan spridas via ventilationssystem, toaletter m.m.

spanish flu
Redan 1918 visste man hur man skulle skydda sig från smitta under en pandemi.

Goda råd 2020
Vi befinner oss just nu i den värsta pandemin i modern tid och vi förväntas nu att ta oss igenom det här med förnumstiga råd från Folkhälsomyndighet och regering genom att ”tvätta händerna med tvål och vatten”. Att tvätta händerna med tvål och vatten och ha ”allmänt folkvett” är ett genomgående tema. Då och då tittar nu även självaste kungen fram i TV-rutan för att ingjuta något slags hopp och att mana folket till samling, lugn och extra handtvätt. Handsprit och de flesta vanliga ytdesinfektionsmedel som avdödar coronaviruset är slutsålt sedan i januari -20, liksom de andningsmasker som skulle kunna skydda oss. Tvål och vatten är det som återstår.

Coronaviruset är ett höljesförsett virus som kan avdödas med tvål. Noggrann handtvätt under minst 20 sekunder löser upp virusets skyddande membran och vattnet sköljer sedan händerna rena från smuts och virus. En hård tvål är att föredra framför flytande tvål.

Gör din egen handsprit
Om det är svårt att få tag i handsprit i butikerna så kan man enkelt göra sin egen. Alkohol över 60% avdödar det höljesförsedda coronaviruset så det är viktigt att se till att blandningen har tillräckligt hög alkoholhalt. Gör så här: Blanda 5 dl etanol eller isopropanol och 2,5 dl aloe vera-olja eller kokosolja. Blandningen kan man sedan hälla i en pumpflaska för enklare dosering.

Coronaviruset kan finnas på hissknappar, dörrhandtag, brev etc. och kan smitta på så sätt, upp till en vecka. Källa: Livsmedelsverket

Desinfektionsmedel som tar kål på coronaviruset
Coronaviruset kan överleva hela 5 dagar på metallytor och 4-5 dagar på papper. Viruset kan finnas kvar länge på ytor vi ofta vidrör som exempelvis hissknappar, dörrhandtag, brev etc. varför det är viktigt att vi har effektiva medel för desinfektion.

Inom sjukvården använder man främst alkoholbaserade medel och klorin till ytdesinfektion. Dax Ytdesinfektion 75+ Plus är väldigt effektivt mot coronavirus, men är slut på lager sedan länge. Fanns tidigare att köpa på Apotea. Även medlet Virkon 0,5%, som är dokumenterat effektivt mot coronavirus och miljövänligt används inom vården. Virkon går fortfarande att beställa genom flera internetbaserade företag samt på Apoteket.

Väteperoxid 3% är ett verksamt ämne som avdödar coronaviruset. Handsprit med väteperoxid kan göras genom att blanda väteperoxid, etanol och glycerol. På apotek kan man även köpa produkten Oxiskin Plus, ett återfuktande preparat som baseras på 3% väteperoxid och som är effektivt mot coronaviruset.

Väteperoxid kan även användas till ytdesinfektion och rengöring i hemmet. En kork väteperoxid i en hink med 3 liter vatten gör hemmet rent och fräscht. Kan användas i koncentrerad form på smutsiga ytor, som diskbänk, badrum etc. men kontrollera först att ytorna verkligen tål medlet då det har en blekande förmåga. Används även utspädd för att rengöra livsmedel som frukt och grönsaker. Väteperoxid kan bland annat beställas hos företaget Meds.se . Finns även att beställa på Bodystore.

I Kina där utbrottet av covid-19 först skedde använder man sig nu av en blandning av väteperoxid och kolloidalt silver som sprayas ut, för att döda patogener i sjukhus och andra byggnader. Kolloidalt silver innehåller silverjoner. Medlet har en antimikrobiell verkan och används som vattenreningsmedel. Kolloidalt silver kan bland annat beställas hos Svensk hälsokost.

Andningsskydd/ansiktsmask 
Både andningsskydd med hög skyddsfaktor samt ansiktsmasker (kirurgmasker) är slut på lager i Sverige liksom i övriga Europa sedan länge. Forskare vid Cambridge i England kunde nyligen visa att ansiktsskydd/andningsskydd – även hemmagjorda varianter, är effektiva mot covid-19 och partiklar som är fem gånger mindre än coronaviruset. Ett ansiktsskydd (kirurgmask) kan vara ett effektivt skydd och skyddar till 90% mot viruset men även ett hemmatillverkat andningsskydd, en t-shirt, sjal eller till och med en disktrasa framför mun och näsa är bättre än ingenting i dessa tider. En vanlig disktrasa kan blockera 73% av viruspartiklar när man rör sig bland andra människor.

Källa: Cambridge

Var rädd om dig! ❤

 

 

 

 

 

 

 

 

Släkten Rödlund

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

 

Det ångermanländska kustområde som nu kallas Höga kusten är ett klipprikt, vilt och vackert landskap där kustlinjen efter istiden fick en landhöjning på närmare 300 meter. Området tros ha varit bebott i minst 7000 år. Var mina förfäder befann sig för 7000 år sedan, det vet jag tyvärr inte, men jag har i alla fall lyckats följa några av dem, några hundra år tillbaka i Ångermanland.

Rödlund i Rossvik

År 1820 föddes farmors morfars far Johan i Rossvik, Nora, Höga kusten. Johan och hans bror Per f. 1834 var torparsöner. I vuxen ålder fick Per namnet Rönnlund då han blev kronobåtsman och min ana Johan valde att byta till efternamnet Rödlund. Varifrån idén till namnet kommer är fortfarande en gåta. Genom åren har jag funderat över om det kan finnas en koppling mellan torpet Rossvik och namnet Rödlund (röd=rosso på latin) men jag har inte funnit några belägg för detta.

High_Coast_from_Skuleberget_-_Panorama
Höga kusten Foto: P. Lindgren

Johan Rödlund blev torpare, liksom sin far och på söndagarna befann han sig i kyrkan där han var anställd som orgeltrampare. Han trampade bälgarna som försåg kyrkorgeln med luft. Tillsammans med sin hustru, Brita Elisabeth Åkerlund f. 1830 i Nora fick han flera barn, bland annat min farmors morfar Petrus Rödlund.

Syskonen blev utackorderade

Petrus Rödlund gifte sig med Olivia Olsdotter och paret hade ett litet hus och några djur i Ed, Ytterlännäs, Ångermanland. Tillsammans fick paret barnen Elise Eugenia, Dora Emerentia (min farmors mor), Johan Helmer, Agnes Frideborg, Kristina Olivia och Svea Ottilia. Min farmors mamma har beskrivit barndomen i sina texter: ”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad men mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fanns där fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Pappa hade blivit satt i konkurs så djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem”.

När barnen utackorderades var äldsta systern Elise elva år. Foto: privat

Föräldrar som på grund av sjukdom eller fattigdom inte kunde ta hand om sina barn kunde få hjälp av fattigvårdsnämnden att placera barnen i olika fosterhem mot s.k uppfostringsbidrag. Många av de utplacerade barnen gick en hård framtid till mötes. Elisabeth Engberg som har forskat kring fosterbarn i äldre tider menar att det gamla bibliska citatet, ”Den som inte arbetar skall heller inte äta”, är en princip som verkar ha stått före alla andra när det gäller synen på barn som hamnat på livets skuggsida i vår historia.

Ett hårt liv många gånger

Syskonskaran Rödlund skingrades och hamnade hos olika fosterhem men de verkar ha klarat sig väldigt bra, trots de svåra omständigheterna och idag finns ättlingar på flera olika platser i Sverige, bland annat här i Västmanland. Det har berättats att farmors moster Agnes Rödlund fick arton barn. Agnes hade en tuff barndom och hennes vuxna liv var heller ingen dans på rosor, men hon älskade sina barn och brukade alltid sjunga för dem, medan hon utförde sina hushållsbestyr. Även farmors mamma var målmedveten och lyckades vända på ”ödets mynt”. Liksom sina syskon blev hon en handlingskraftig och sund person men när hon på ålderns höst blickade tillbaka kunde hon dock konstatera att förlusten av modern hade satt sina spår:
”Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”. Gammelfarmor avslutar sin nedskrivna berättelse med en liten dikt om sin älskade mor Olivia: ”Varthän jag går i världen. Varthän jag någonsin far följer minnet mig på färden, minnet av lilla mor. Aldrig hon hördes klaga fast hon var trött och blek och tvingades hon att aga skedde det mest med smek…”.

Barnens far, Petrus Rödlund lyckades ordna en bra tillvaro för egen del och kom snart att bli hemmansägare med hus, djur, en ny hustru och fler barn. År 1901 gifte han om sig med en trettio år yngre kvinna och fick barnen Göta Dorotea, Gunhild Alice, Märta Elisabeth och Kurt Tage.

Storsjön_-_KMB_-_16000300033604
Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet

Källor: Egen forskning, Släktband ”Barn på skuggsidan”.

 

När spanska sjukan kom till Sveg

 

Farmor Margit var 8 år när hon insjuknade i spanska sjukan. Hon överlevde men blev döv i sviterna efter sjukdomen. Foto: Privat

Åren 1918-1920 dog närmare 40.000 svenskar i den pandemi som kom att kallas spanska sjukan. Flest invånare avled i Jämtlands län där det isolerade läget kan ha bidragit till att invånarna hade bristande immunitet mot influensa. I norrländska glesbygden var det även sämre kommunikationer samt brist på sjukvård, som möjligen också bidrog till det stora antalet döda.

Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation. Även Corona-viruset som nu sprider sig i världen, kan i svåra fall orsaka lunginflammation.

Spanish_flu_hospital
Mellan 50 och 100 miljoner världen över beräknas ha dött av spanska sjukan. Foto: National Museum of Health and Medicine, Washington, USA/Wikipedia

Sjukdomen spred sig över världen

De första fallen av spanska sjukan rapporterades i den franska hamnstaden Brest där en grupp soldater plötsligt insjuknade. Inom loppet av några dagar spreds sjukdomen till Afrika, via en hamn i Sierra Leone och pandemin var ett faktum. När den spanske kungen Alfons XIII insjuknade spreds nyheten över världen och den mystiska sjukdomen fick namnet spanska sjukan. Som med många andra epidemier som drabbar människa, tros även denna ha uppstått i möte mellan djur och människa. Spanska sjukan, eller ”spanskan” som den också kallades var en svår epidemi till följd av ett muterat virus som kom att få förödande konsekvenser.  Sjukdomen spreds över världen i tre stora influensavågor, med kulmen i oktober 1918. Man beräknar att mellan 50 och 100 miljoner människor miste livet på grund av spanska sjukan, runtom i världen.

Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom hit tillsammans med  båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen och i Jämtland var det många som avled. Många av de människor som överlevde drabbades av bestående men, till följd av sjukdomen.

När spanska sjukan kom till Sveg

Min farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund (gift Norling), drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt slog ned som en blixt från klar himmel och drabbade den lilla orten på hösten 1918. En av de första som insjuknade var Doras make, Oscar. Han överlevde sjukdomen, men hans gode vän, som insjuknade samtidigt, hade inte samma tur och avled efter en vecka.

Farmors mamma Dora (t.v på fotot) drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt drabbade den lilla orten år 1918. Foto: privat

Även min farmor Margit som var 8 år när hon insjuknade i ”spanskan” överlevde, men blev döv på båda öronen till följd av den hjärnhinneinflammation hon drabbades av. Vid tiden för pandemiutbrottet i Sveg var det familjeägda pensionatet fullbelagt med gäster som säsongsarbetade i trakten och Dora tog hand om alla de skogsarbetare och rallare som låg sjuka på sina rum. Hon klarade sig mirakulöst från att själv insjukna i den smittsama sjukdomen.

Gammelfarmor Dora har berättat om tiden då spanska sjukan kom till Sveg:
Det var en mycket svår tid då man hade ansvar för sjuka familjemedlemmar och även för inneboende som insjuknade. En gång låg elva stycken stora, starka karlar sjuka och hjälplösa. Jag, som husmor måste se till att ordna både mat och medicin. På den tiden var det inte så välordnat inom sjukvården.

 

Spanska sjukan och medföljande lunginflammation dominerade som dödsorsak i Svegs dödbok år 1918. Foto: Riksarkivet

Uppdatering: 3 mars 2020 valde WHO att deklarera covid-19 som pandemi då sjukdomen finns, eller snart kommer att finnas i alla världsdelar. I de svåraste fallen kan covid-19 viruset orsaka lunginflammation och i vissa fall även skador på lungorna. Då viruset kan försvaga membranet mellan luftsäckar och lungvävnad kan organsvikt i lever och njurar uppstå. Det finns för närvarande inget läkemedel eller vaccin för sjukdomen.

Hitta rätt församling

När man släktforskar kan det vara svårt att hitta rätt församling att söka vidare i eftersom vissa församlingar helt har försvunnit. Andra har bytt namn, eller uppgått i större församlingar.

Sveriges församlingar genom tiderna kan vara en stor hjälp när man släktforskar. Välj önskad begynnelsebokstav så visas alla nuvarande och tidigare församlingar.

Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt

800px-Stockholmspanorama_1790Stockholm 1790 (Johan Fredrik Martin 1755-1816)

Johan Wilhelm Schmidt (Smitt) föddes 1821 i Hedvig Eleonoras församling, Stockholm. Han var ättling till guldsmedsmästaren Olof Schmidt f. 1627 i Ronneby, Blekinge. Johan Wilhelm var en driftig man som under sin livstid kom att bli omtalad som Sveriges rikaste man. Han kallades även ”Kungsholmskungen”.
”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans ögon äro vassa och genomträngande. Hans tal är kort, distinkt och vittnar om en mogen tankegång”. (Projekt Runeberg)

I sin ungdom studerade Johan Wilhelm vid Nya elementarskolan i Stockholm men gav sig sedermera ut på långa resor till Sydamerika. I Argentina lade han grunden för sin stora förmögenhet och han återvände till Sverige som välbärgad generalkonsul. Johan Wilhelm Smitt var bland annat med och grundade Nitroglycerinbolaget tillsammans med Alfred Nobel, Stockholms enskilda bank, Graningeverken och Stockholms bryggeriindustri. Han ägnade sig även flitigt åt diverse tomtaffärer på Kungsholmen där han sedermera gick under namnet ”Kungsholmskungen”. Tillsammans med sin familj bodde han ”i sitt enkla palats vid Scheelegatans slut intill Fleminggatan”, skriver författaren Per Anders Fogelström i sin bok ”Mödrar och söner (1991)”.  ”Smittens palats”, som huset kallades i folkmun, låg vid Scheelegatan 13 B och var en ombyggd malmgård.

Johan Wilhelm Smitt kom från enkla förhållanden och skapade sin förmögenhet på egen hand. Under sin livstid donerade han ca 400 000 kronor till Stockholms högskola och var även en generös donator till andra skolor och projekt. När Brusells bryggeri stod inför konkurs, investerade Johan Wilhelm pengar i verksamheten genom att köpa så många aktier han kunde i företaget, till ett så lågt värde som möjligt. När han sedan hade fått aktiemajoritet i bolaget tog han över ansvaret för verksamheten, som bytte namn till St Eriks bryggeri och senare Stockholms bryggerier. Verksamheten blomstrade och kom att bli landets näst största bryggeri.
”Smitt var känd som välgörare och donator, han hade också gett pengar åt en fond till de anställdas fromma. Men han var affärsman och inte någon socialreformator och än mindre en företrädare för kvinnans jämställdhet. Om en man och en kvinna utförde samma arbete vid bryggeriet hade mannen dubbelt så hög lön som kvinnan”. (Fogelström 1991).

Under en period låg ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Schmidt och ”Brännvinskungen” L.O Smith, också han verksam i Stockholm, i luven på varandra. De hade samma efternamn men var inte släkt med varandra. Brännvinskungen L. O Smith anklagade Johan Wilhelm i Stockholms rådhusrätt och Johan Wilhelm gav svar på tal genom att anklaga konkurrenten för förtal:

”Jag vågar blotta lögnaren, belackaren och utspridaren av det hemliga och öppna giftdrypande förtalet, hvilken är uslare än procentaren, ty han ockrar på folks heder och ära samt på sin nästas goda namn och rykte. Om det finnes någon rättvisa, så måste herr L. O. Smith, som jag åtalat för ärekränkning, dömas till det strängaste strafflagstadgar, ty det allmänna rättsmedvetandet skulle på det djupaste kränkas, om en person, »vars» — för att begagna herr L. O. Smiths egna ord — »bord är fint, vars rock är fin, vars samvete är fint», och som skryter med att äga millioner, skulle fällas till några hundra kronors böter. Utslaget i detta mål må falla huru som helst, så står däröver det allmänna medvetandet och känslan av vad som är anständigt, rätt och hederligt, och inför denna domstol är herr L. O. Smith redan dömd”.

Brännvinskungen L.O Smith dömdes till fem månaders fängelse men straffet efterskänktes genom kungens nåd efter att Johan Wilhelm donerat 100 000 kronor till Stockholms högskola.

Smitt,_Johan_Wilhelm_(Av_Richard_Bergh_1885)
Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt 
Foto Wikipedia

Johan Wilhelm Smith avled den 8 oktober 1904 på sitt älskade Kungsholmen i Stockholm. I sitt testamente donerar han hela förmögenheten till släktingar, anställda och före detta anställda. Han skänker bland annat pengar till Stockholms högskola, hälsobrunnen i Ronneby (den stad hans far föddes i), Stockholms barnkrubba, Stockholms sjukhem, stiftelsen i Stockholm för gamla tjänarinnor samt många andra projekt. Testamentet avslutas med följande ord:

”Slutligen förordnar jag, att min begrafning må ske med all enkelhet, utan kransar och blommor, icke något liktal hållas samt liket förbrännas vid Stockholms krematorium och askan nedsättas i mitt grafställe å Stockholms kyrkogård”. (Källa: Projekt Runeberg)

 

Bomärket, ett forntida personligt sigill

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.

Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
lena bomärke (2)

Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här,  framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:

Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-

Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.

Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.

Inristat kors vid Juhola finngård, Värmland. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

När gammelfarmor öppnade eget

 

Reklam för Norlings rum för resande i Sveg Foto: Privat

Hösten 1915 bestämde sig gammelfarmor Dora Emerentia Rödlund (Norling) för att starta eget företag och köpte då en fastighet i Sveg med ”Rum för resande” – ett enkelt och hemtrevligt pensionat med tillhörande kafé dit många av traktens säsongsarbetare sökte sig för att hyra rum.

Kaffe av råg och vetekli

Det var svåra tider i Sverige och trots att man hade pengar att handla för, så var det svårt att få tag på mat då bland annat kaffe, mjölk och bröd ransonerades åren 1916-1919.
– Kaffe kokade man av råg som man rostade. Så minns jag också särskilt vetekli som rostades till kaffe och det smakade inte så illa. Kaffet gick alltid att ordna. Värre var det med brödet till kaffet, varför vi tog av egna kuponger för att hjälpa kaffegästen, berättade gammelfarmor.

”Skogsgubbar” och rallare

Det var dock långt ifrån alla gäster som var sugna på kaffe med dopp. ”Skogsgubbarna” arbetade hela vintern i skogarna och på våren kom de vandrande till Sveg med fullspäckad penningpung för att förfriska sig. Då skulle det festas på lagerdricka, berättade gammelfarmor.
-När de herrarna kom var det mest att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes ej, eller slogs sönder. Dessa personer med namn som ”Stor Po”, ”Uppsala Kalle”, ”Norrlands Nisse”, ”Mas Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa för kom de åt blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden.
Det fanns också en kategori arbetare som kallades rallare och dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder.

Farmors mamma Dora Emerentia Foto: privat


Sill och kålrötter

Även om pengar fanns så kände hon en ständig oro:
– Så gick dagarna och man levde ganska orolig inför vad som skulle hända…krig eller fred? Men det var bara att försöka hoppas och göra sitt bästa, klara upp affärerna och få maten för dagen. Maten var ju det viktigaste. Pengar fick vi ju in, men mat var svårt att införskaffa. Det vi fick på korten förslog ej. Sill och kålrötter hade man fått nog av. Det värsta var maten till barnen, som framför allt behövde mjölk. På kvällarna cyklade jag omkring, både en och två mil och bjöd 2.50 – 3 kronor litern. En och annan gång kunde det lyckas men oftast åkte man i oförrättat ärende.

Tillsammans med sin man, snickaren Oscar Norling, öppnade gammelfarmor senare begravningsbyrå, snickeri och blomsterhandel på Härjedalsvägen i Sveg, som hon drev fram till sin död 1974.

Norlings
1918 kom spanska sjukan till Sveg och många gäster som bodde på ”Norlings rum för resande” insjuknade. Mer om det kan du läsa här

Tack vare DNA-släktforskning har vi äntligen hittat farfars okände far

Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland, med anteckningen ”fader okänd”. Enligt många rykten som vi har hört genom åren så hette hans far ”Lustig” i efternamn och arbetade vid järnvägen när Sveg-Hedebanan byggdes. Enligt dessa rykten arbetade den okände fadern även som skrivare/kontorist, men det fanns ingen med namnet Lustig i Sveg med omnejd (i kyrkböckerna) vid den tiden då farfar blev till.

Tack vare DNA-släktforskning har vi nu äntligen hittat farfars okände far!

Det stämmer verkligen att farfars far arbetade som rallare när Sveg-Hedebanan byggdes. Han bodde en tid i Glissjöberg men flyttade sedan till Hede i Jämtland och kom där att bli kommunalnämndens ordförande, så det mesta av de rykten som vi har hört genom åren stämmer, då han också var en duktig administratör. Men han hette inte Lustig. Han hette Gustaf Westling.

IMG_6116
Farfar Gustaf arbetade som bevakningsman/tågpolis Foto: Privat

Liksom sin far valde även farfar Gustaf järnvägen som sin arbetsplats, där han arbetade som bevakningsman/militärpolis. Han flyttade till Göteborg på 1940-talet och kom att rota sig där. Farfar levde tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gick bort, tillsammans med en sambo. Han fick bara ett barn, min pappa.

När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar 1996, hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig. Genom DNA-test har vi nu äntligen hittat farfars okände far och har fått kontakt med nära släktingar på farfars sida.

Familjen Düsing/Düring från Mecklenburg-Vorpommern

1024px-Bollerups_borg
Bollerup har anor från 1100-talet och man tror att det var den förste ägaren, Bulle, som döpte borgen och byn till Bullathorp. Foto: Jorchr

Bollerup – en gård med anor från 1100-talet

Bollerups gård i skånska Tomelilla har anor från 1100-talet och man tror att den förste ägaren, Bulle, namngav slottet och byn efter sig själv genom att kalla platsen ”Bullathorp”. Genom de århundraden som gått har Bollerup haft många ägare, bland andra familjerna Due, Thott, Krognos, Gjöe, Lycke och Rantzau.  År 1818 övertogs Bollerup av kung Karl XIV Johan (Jean Bernadotte) f. 1763 och från 1839 var Tage Ludvig Sylvan arrendator. Sylvan köpte gården efter kungens död 1844.

Düsing/Düring från Tyskland

Bollerups slott var i behov av duktiga arbetare och omkring år 1827 anställdes Friederich Ludwig Düsing f. 1801 som fåraherde på gården. Han kom inflyttande till Sverige från Mecklenburg-Vorpommern i norra Tyskland, tillsammans med hustrun Sofia Elisabeth Röse f. 1800 och två barn, Johanna Sofie Vilhelmine f. 1825 och Carl David Christian f. 1826. Alla uppgavs vara födda i (Zahrendorf) Mecklenburg-Vorpommen.

Jag vet inte vilket år Friederich Ludwig Düsing avled, men hustrun bosatte sig sedermera i Kungsängen, Danmark, Uppland och hon avled där år 1877. När man följer hustrun och barnen framåt i tiden varierar efternamnet i kyrkböckerna och personerna kallas ömsom Düsing och ömsom Düring.

1024px-Steilküste_bei_Ahrenshoop
Vorpommern Foto: Nikater

 

Dottern Johanna Sofie Vilhelmine f.1825 gifte sig med timmerman Anders Andersson i skånska Åhus. Sonen Carl David Christian f.1826 blev fåraherde vid Fogelvik i Tryserum och dottern Maria Christina f.1829 gifte sig med Peter Lundahl i Hörby, Skåne. Sönerna Christian Carl f.1831 och Fredrik Johan f.1842 flyttade till Uppsala där man arbetade som murare och målare.

Christian Carl Düring/Düsing f. 1831 i Bollerup, Skåne kom att gifta sig med Catharina Sofia Häger f. 1834 i Åkerby, Uppland och bosatte sig på Övre Slottsgatan i Uppsala år 1859. Paret fick tillsammans nio söner. Sönerna Frans Gustaf Rudolf, Rickard Robert Gottlieb, Carl Konrad Leopold och Yngve Esaias Torild bodde tillsammans med föräldrarna på Övre Slottsgatan och arbetade som målare och plåtslagare.

Düsing eller Düring? I bland är det svårt att se vad som står skrivet i kyrkböckerna.

Vet du mer om familjen Düsing (stavas ibland Düssing/Duesing) eller Düring från Tyskland? Kontakta mig i så fall gärna! Alla upplysningar, stora som små, är av intresse.
Min e-post är: forskningwijk(at)gmail.com

 

 

Viskle som gammel-remsen

Rems-gården Foto: Byvallarn

Min gamle anfader, bonden Jon Jonsson var den förste i den så kallade ”Rems-släkten”. Det har berättats att han kom vandrande till Glissjöberg, Härjedalen i slutet av 1500-talet tillsammans med sin hustru Annika. Paret flydde oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

albert edelfelt - den brända byn
Bild: Albert Edelfelt ”Den brända byn”

 

 

 

 

 

 

 

 


Bomärket

Flykten till en tryggare plats gick via Bottenviken. De familjer som flydde tillsammans med Jon och Annika valde att sätta bo i Stöde, Medelpad. Jon och Annika fortsatte sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Jon byggde där ett hus och hans bomärke föreställde två avhuggna träd med en bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på första gången han kom till Remshöjden och blickade ut över den natursköna höjden.

Viskle som gammel-remsen

Jon, Annika och deras ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen” eller ”Gammel-Remsen” som han också kallades, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Det finns nedtecknat om Rems-sönerna att de var storväxta och arbetsamma. ”Gammel-Remsen” ansågs vara framgångsrik och det har sagts att allt han tog sig för, gick väl.  ”Viskle (viska) som Gammel-Remsen” var ett talesätt i trakten som syftade på att avslöja dolda hemligheter, förmodligen på intuitiv väg.

Tillsammans med sin hustru fick ”Gammel-Remsen” två söner, Olof och Mårten. Mårten var till skillnad från sin äldre bror väldigt ansvarsfull vad gäller sysslorna på gården. Min anfader, Olof, vistades mest i skog och mark i yngre år och verkade inte bry sig om arbetet på gården. Efter fadern ”Gammel-Remsens” bortgång föll ändå arvslotten på den bekymmerslöse Olof, som var äldst, medan Mårten fick flytta till nybygget Skogarvallen.

Gråt int du mor

Modern var väldigt bekymrad och oroade sig för att släktgården skulle förfalla när den nu hade kommit i Olofs vård. Men Olof tröstade henne: ”Gråt int du Mor. Han drä int á maten för oss´n hann kärn. Dä bli föll någa rå”.

Efter denna händelse fick Olof fart vad gäller arbetet på gården. Så till den milda grad att han enligt sägen ”for fram som Lucifer”. Det har sagts att Olof kunde bygga sju lador under en dag. En lördagsmorgon gick han en mil till en myrslått (där man slog hö på myrarna) och timrade där en slåtterstuga under dagen tillsammans med sin dräng. Stugan kallades ”Stor-Störese”. Efter att ha byggt huset gick han så hem den långa vägen, tog på sig sina kyrkkläder, slängde yxan över axeln och promenerade till kyrkan i Överberg, som ligger 1 1/2 mil därifrån. På vägen passade Olof på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft” står det att läsa.

En hyllning till hustrun 

Olof gifte sig med Annika Hammar och paret fick flera barn. Olof byggde ut familjegården med nya byggnader så att Remsgården förvandlades till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Från år 1748 fanns där även ett dubbelhärbre med ett mindre härbre bredvid, en kornlada, bagarstuga, loftbod, torkbastu och torrdass. De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika. ”Lill-Remsen” har där låtit skriva till sin fru: ”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare: thå hon thertil är wänlig och from”.

De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika.

Pål ”finne” i Västertorp

1024px-Skuleberget
Skuleberget, Ångermanland Foto: Zejo

Det har berättats att fyra bröder – Anders, Påvel (Pål), Henrik och Måns, en höstdag året 1573 utvandrade från östfinska Savolax för att finna en bättre framtid. De landsteg i Härnösand lagom till den årliga korsmässomarknaden som började den 14 september samma år och mötte där en storbonde från Näs i Lännäsfjärden som erbjöd dem arbete vid ett sågbygge. De tre äldsta bröderna, Anders, Pål och Henrik tackade ja till anställning och kom att arbeta i Näs de följande tolv åren, medan den yngste brodern, Måns, fick en tjänst hos kyrkoherden Peder Olstaui i Nordanåker.

En försommarmorgon år 1585 begav sig de fyra bröderna till Västanfjäll, ett björn- och vargrikt skogsområde utmed Ångermanälven och Faxälven, som långt in på 1500-talet varit öde, förutom några samiska familjer som levde i området tillsammans med sina renhjordar. Dit styrde man kosan och hoppades på goda tider.

800px-Howlsnow
Foto: Retron

Brodern Pål valde att sätta bo vid en sluttande mo i närheten av en å, cirka 2 mil väster om Ytterlännäsbygden. Ett intilliggande berg uppkallades efter den finske nybyggaren och fick namnet ”Pålsberget”. Nybygget Västertorp kallades Länsitorpa. (Länsi/väster och torpa/gård, men osäkert om detta är sant).

Brodern Henrik började först att odla vid en liten tjärn i närheten av Västertorp och hans boställe fick namnet ”paska lampi hutta” (Lortträsksvedjan), men området där han odlade plågades av frost och låg alltför nära broderns Länsitorpa, så Henrik valde sedermera att flytta och istället anlägga Aborrsjöns nybygge (nuvarande Aborrsjön) under Ytterlännäs. Den äldste brodern Anders valde att sätta bo vid Graningesjön och den yngste brodern, Måns, slog sig ner sydväst om Knäsjön.

Abborrsjön, Filitjärn, Härsjön, Lamyra, Majaån, Västansjö och Västertorp kom att bli finska nybyggen i området. Byarna Forsed, Högsta och Mo var ödehemman vid tiden, som återupptogs av finnar.

Då området var väldigt öde och obefolkat innan de finska nybyggarbröderna valde att slå ner sina bopålar där, är de flesta som har sina rötter i området kring Ytterlännäs i Ångermanland ättlingar till de fyra bröderna och andra finska familjer som bebyggde området. Påvel (Pål) ”finne” är min fm mf fm mm fm ff mf f.

Om anfadern Pål finns tyvärr inte så mycket positivt nedtecknat. Det har berättats att han var en stridslysten, trollkunnig och bråkig typ. Under sin livstid låg han i fejder med många människor, bland annat med ”Västansjöfinnen” och de båda männen försökte mästra varandra med sin trolldomsförmåga. De ”stämde björn” på varandra och tog på så sätt mental kontroll över björnen och tvingade den att anfalla ovännens tamboskap.

 

Björnstämning var en form av ”svart” magi som endast återfinns i den skogsfinska föreställningsvärlden. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Egen släktforskning, B. Hasselberg Graningesläkter

 

 

God Jul!

Kyrkobesökare på väg till julottan av Jenny Nyström

Önskar er alla en riktigt God Jul! ❤

Farmors mamma har berättat om sin barndoms jul året 1894 i Ångermanland och jag återger hennes berättelse här:
”Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas. Det var jag som hade turen att följa med till julottan 1894. Vi barn fick, från sexårsåldern turas om att åka med. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan.

Ja, så kläddes jag riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd. Pappa var i stallet och ordnade med mat till hästen ”Blacken” som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och bjällerklang hördes från hundratals andra kyrkobesökare.

Målning: Gustaf Brandelius, släde i snöstorm

Så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgonkaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade baka. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum.

300px-Chimney_Fire_0001

Så var vi äntligen framme. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden. Den lilla kammaren var även smyckad med lingonris-girlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen.

250px-Julkrubba_i_Perstorp-2
Julkrubba med Josef, Maria och Jesusbarnet (Perstorps kyrka)

Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med.

Så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan”.

Dora Emerentia Rödlund f. 1888, Ytterlännäs, Ångermanland

 

Gammelfarmor Dora, farmor Margit, pappa Björn och jag

 

 

Berättelsen om Juliette

Juliette föddes i början av 1900-talet i Blekinge, i en syskonskara med nio barn. Hon är inte en släkting till mig men hennes öde är så gripande och jag vill gärna berätta om henne.

Vid 1900-talets början var det naturligt för en flicka att arbeta som piga hos familjer och att ha siktet inställt på äktenskap och en egen familj, men Juliette var inte som alla andra. Hon var fri för sin tid och vägrade att inordna sig. Hennes dröm var istället att få studera. Med en stor barnaskara fanns ingen ekonomisk möjlighet för föräldrarna att bekosta dotterns utbildning och med tiden ansågs Juliette vara alltför besvärlig och belastande för familjen.

Att gifta sig, få barn och kanske en egen vävstol var en dröm för många flickor. Foto: Blekinge museum

 

Ville studera – spärrades in på mentalsjukhus

Juliette hade ett livligt intellekt och ville gå sin egen väg. Kroppsarbete och barnafödande var inte riktigt hennes ”grej”. Hon ville studera och använda ”huvudet”. Strax före dotterns 20-årsdag tog föräldrarna ett beslut som tycktes vara förnuftigt och rätt just då. Dottern sändes till Lunds hospital för sinnessjuka och hon kom sedan att leva hela sitt vuxna liv på institution.

800px-Sankt_lars_1880
Lunds hospital/Sankt Lars sjukhus Foto: B. Lindgren

Lunds hospital i sydvästa Skåne invigdes 1879 och hade till en början en avdelning, ”asylen”,  för de patienter som ansågs vara obotligt sjuka. I slutet av 1920-talet byggdes sjukhuset ut med flera byggnader som bland annat rymde avdelningar för barn och unga och några år senare uppkallades sjukhuset efter skyddshelgonet S:t Laurentius och fick namnet Sankt Lars sjukhus. Arbetsterapi var en central del av behandlingen på sjukhuset och patienterna skulle, i den mån de orkade, delta i produktion och självhushåll.

Lunds hospital hade till en början en avdelning, ”asylen”,  för de patienter som ansågs vara obotliga. Foto: SMHS

Det var många patienter som avled på mentalsjukhuset och de begravdes till en början på kyrkogårdar i Lund, men invånarna protesterade då de inte ville att de ”sinnessjuka” skulle gravläggas på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

Arbetsterapi, långbad och sängläge 

Tillvaron på hospitalet förflöt bakom höga plank, stängda dörrar och låsta fönster i en väldigt sluten tillvaro, för både patienter och personal. För de sinnessjuka patienterna ordinerades gärna ”sänglägesbehandling” då de tvingades att ligga fastspända i sin säng dygnet runt . En annan behandlingsmetod som användes var ”långbad” där patienterna tvingades ligga i vattenfyllda badkar under flera veckor – ibland i flera månaders tid.

thumb_SMHS4419_000_02Copp
Långbad som behandlingsmetod på Sankt Lars sjukhus Foto: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet


Ny revolutionerande behandlingsmetod 

Under 1930-talet kom en ny, revolutionerande behandlingsmetod- leukotomi (lobotomi) – som gick ut på att läkare, på kirurgisk väg, skar av viktiga nervbanor som går från pannloben, till mer djupliggande områden i hjärnan som är centrum för känslolivet. Operationen, som var snabb och relativt enkel utfördes med ett sylliknande instrument som fördes in i hjärnan via ögats tårkanaler. Målet med operationen var att lindra patienternas svåra oro och ångest till glädje för omgivningen och dem själva: ”Oroliga och bråkiga patienter blir lugna, snälla och beskedliga till stor glädje både för sig själva och för omgivningen” (Svenska dagbladet 1947-06-07).  Egas Moniz som utvecklat lobotomi som behandlingsmetod fick Nobelpris i medicin 1949.

Men det var många patienter som dog till följd av ingreppet. Och de flesta som överlevde blev apatiska och personlighetsförändrade. I Sverige utfördes 4 500 sådana operationer på utvalda patienter och en av dem var Juliette från Blekinge.

thumb_SMHS4476_000_02Copp
Sankt lars sjukhus Foto: SMHS


”De fattigas borg”

Juliettes dröm hade en gång varit att studera. Istället blev hon inspärrad på mentalsjukhus och utsattes för lobotomi. Hennes tidigare så fria och livliga intellekt, liksom hennes drömmar var nu borta samt förmågan att ta beslut rörande sitt eget liv. Hon placerades på ”de fattigas borg”, Strandgården  i Karlskrona där hon avled, ogift och utan barn i slutet av 1980-talet. De små ekonomiska tillgångar hon hade testamenterade hon till sina syskon.

Juliettes dröm var att få studera och att få ett yrke men hon levde sitt liv på ”de fattigas borg” med anteckningen ”utan yrke”.

 

 

 

Skankesläkten i Hackås

1024px-Sound_IOM
Calf of Man, strax intill ön Isle of Man i irländska sjön Foto: Eric Bobson -05

Den norska släkten Skanke har sina rötter på ön Isle of Man i irländska sjön som ligger mellan Storbritannien och Irland. På medeltiden var Isle of Man centrum för ett kungarike som på den tiden lydde under Norge. Anfadern Halstein Torleifson var kronprins och föddes på ön år 1270.

Några år innan Halstein föddes förlorade fadern Isle of Man till Skottland och sonen och hans mamma valde att emigrera till Norge. Med Halstein kom släkten att etablera sig i Hackås, Jämtland. Han blev med tiden syssloman och avled ca år 1345 i Trondheim.

Namnet Skanke, som har olika stavningsvarianter – exempelvis Skanke, Skanche, Skuncke och Skunk, kommer av det norska ordet ”skanke” som betyder ”ben” och det har berättats att en anfader räddade livet på sin kung men fick i striden sitt ena ben avhugget. Kungen adlade honom med namnet Skanke och än idag finns detta symboliska, sporrförsedda ben med på släktens vapensköld.

Coat-of-arms_Skancke_Roros
Skankeättens vapen, som det förs av den norska Rørosgrenen. Foto: Wikipedia

Skankesläktens äldsta rötter har varit omtvistade och man brukar räkna Halstein Torleifsons sons sons son, Karl Pedersson Skanke f. 1360 i Hov, Hackås som släktens anfader. Karl var min fm mm mm fm mf ff mf ff ff ff.

Halstein Torleifssons vikingarötter hittar du här.

Tidigare inlägg om vikingarötter i min blogg hittar du här:

Land av sjöar

Merovinger i släkten

 

 

Fler DNA-matcher och bra verktyg

Foto: Helena Bure Wijk

Om du redan har gjort DNA-test hos Family Tree DNA, Ancestry, 23andMe eller Living DNA så kan du skapa ett gratis konto hos My Heritage och ladda upp DNA där gratis och få fler DNA-matcher och värdefulla verktyg. Det är gratis att skapa kontot (samt släktträd med max 250 personer) men kostar 324 kronor per DNA-kit för att ”låsa upp” alla funktioner (engångskostnad). Man förbinder sig inte vid något abonnemang vilket är väldigt bra.

Gör så här:

1. Skapa ett gratis konto på My Heritage

2. Välj ”Ladda upp DNA”

3. Logga in på din DNA-sida (där du har gjort ditt DNA-test)

4. På Family Tree DNA – Välj Family Finder och sedan ”download raw data”

5. Välj ”ladda ned Build 37 Raw Data Concatenated”.

6. Efter några dagar är resultatet färdigt och du kan välja ”lås-upp-funktionen” som kostar 324 kronor. (Obs! 324 kronor för varje DNA-kit som du väljer att låsa upp)

 

Kvinnorna i Fjädrundaland

Kvinnorna i Tuna begravdes med amuletter och sierskestavar. Tunakvinnans båt, smycken och denna rekonstruktion av klädsel finns att se på Västmanlands läns museum i Västerås

I början av 1950-talet upptäcktes närmare 90 kvinnorgravar på ett fält i Tuna, Badelunda strax utanför Västerås i Västmanland. Centralt på fältet fanns åtta gravar som låg i anslutning till en mycket äldre kvinnograv, daterad till 200-talet f.v.t.
DNA-test har visat att de gravlagda var släkt, förmodligen en äldre anmoder och hennes kvinnliga ättlingar. Det stora antalet kvinnogravar som man har hittat i Tuna, samt amuletter och sierskestavar som har begravts tillsammans med de döda har gjort att man nu tror att det en gång i tiden kan ha utövats Frejakult i området.

Det historiskt geografiska område som kallas Fjädrundaland var under vikingatiden ett av tre uppländska folkland – områden som hade egen lag och egen lagman. På 1100-talet sträckte sig Fjädrundaland från Birka i nuvarande Stockholms län, till östra Västmanland och själva centum låg mellan dagens Enköping och Västerås, vid badelunda och Sagån vid Nykvarn. I Fjädrundaland rådde andra lagar än på landsbygden och kvinnan hade en starkare ställning där. Den mer jämställda lag som hade uppstått i Birka var tongivande även för Mälardalens kvinnor som hade lika arvsrätt som männen. Enligt germansk sedvänja var det inte heller kvinnan, utan istället mannen som gav hemgift i detta område.

Tisdagen 4 februari klockan 18.30 kommer jag till Enköping för att berätta mer om kvinnans historia – från vördad schaman under vikingatid, till fruktad och hatad häxa under 1600-talet. Arrangör för föreläsningen är Enecopia Släktforskarförening.

Helena Bure Wijk Foto: privat

 

 

 

 

 

 

 

Våra efternamn

35 procent av dagens svenskar bär ”naturnamn” Foto: Helena Bure Wijk

Son-namn och naturnamn i topp

Bland de 100 vanligaste efternamnen i Sverige 2019 ligger son-namnen Andersson, Johansson, Karlsson och Nilsson i topp. Det är släktnamn som har sina rötter i det som kallas patronymikon (från grekiskans pater-fader) då barnen ärvde sin pappas förnamn som efternamn.

På plats 17 i listan över de 100 vanligaste efternamnen finns Lindberg som inte är ett patronymikon utan istället anknyter till naturen. Man räknar med att cirka 35 procent av dagens svenskar bär ”naturnamn” som exempelvis Lindberg, Bergman och Holmström. Efternamnen som har inspiration från naturen blev vanliga under 1700-talet och är vanligast i norra Sverige där 60 procent av befolkningen har naturnamn.

Många efternamn består av förled och slutled, som exempelvis namnet Bergström där Berg- räknas som förled och -ström som namnets slutled. Det vanligaste naturnamnet idag är Lindberg och andra kombinationer med ”Lind” i förled, som Lindström, och Lindqvist. Andra vanliga förled är Lund-, Sjö-, Ek, Lund- och Berg. Som slutled är -berg det vanligaste och finns i många av dagens efternamn, exempelvis Lindberg, Sandberg, Sundberg och Lundberg. Andra slutled som ofta förekommer är – ström, -lund, -kvist och -gren.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Andra vanliga efternamn

När den nya namnlagen kom i början av 1900-talet, då alla då förekommande efternamn ”frystes”, blev även soldatnamnen släktnamn som finns kvar än idag. Många soldatnamn anspelade på personliga egenskaper eller soldategenskaper som exempelvis Rask, Snygg, Hjelm och Hugg, eller den geografiska kopplingen som soldatnamnet Wärstedt från Värsta i Häggeby och Bure från Burvik. Även soldatnamnen kunde anknyta till naturen, som exempelvis Grahn och Ask.

Inom prästsläkter var det vanligt med latiniserade eller grekiskinspirerade efternamn som avslutas med -us eller -er, som  Leander, Tedelius och Hornaeus. Många namn som slutar med -in eller -er har sina rötter i 1700-talet då man hämtade inspiration från Frankrike, exempelvis Dahlin och Franzén. Det finns även många namn som har sitt ursprung i Tyskland och dessa namn börjar ofta med Ny- och avslutas med -er, som Nyman, Neumann och Reuter.

Bland Sveriges utrikesfödda är efternamnen Mohamed, Ali, Hassan och Ahmed de vanligaste.

cropped-021.jpg

Nybildat efternamn

Om man vill bilda ett nytt släktnamn så ansöker man genom Skatteverket. Det finns en del regler om detta som du kan läsa mer om på Skatteverkets hemsida
När man skapar ett nybildat efternamn som ingen i släkten tidigare har burit kan man utgå från exempelvis en geografisk plats där släktingar har bott, en släktgård, ett torp, ett soldatnamn eller någonting annat som känns bra att föra vidare. Det kan bli lättare att skapa ett nytt namn om man utgår från förled- och efterled. Om farfars far hade ett torp som hette ”glimmern”så kan man använda namnet antingen som för- eller efterled och skapa ett nytt namn, exempelvis Sjöglimmern, Bergsglim, Glimmerström, Glimmermo etc. 

Statistiska centralbyrån (SCB) har sammanställt statistik för de vanligaste för- och efternamnen i Sverige. Här finns en enkel sökfunktion om du vill veta hur många som bär ett visst namn.

Läs gärna mer om att byta efternamn i tidigare inlägg:

Funderar du på att byta efternamn?

Regler för att byta till ett gammalt släktnamn

 

Fästekvinna

I äldre tider kallades en mans fästmö ofta för ”fästeqvinna” i kyrkböckerna. En fästekvinna var en kvinna som blivit lagligen trolovad och därmed bunden och ”fäst” vid sin tilltänkta make och bara bröllopet återstod nu för att knyta ”hymens band” ordentligt. Föreställningen om ”hymens band” har sina rötter i den romerska mytologin där Hymenaios/Hymen, äktenskapet gud, illustrerades av en ung man som bar en fackla. Hymen har även varit synonymt med kvinnans ”mödomshinna” genom tiderna.

Hymenaios_Terme_di_Nettuno_Ostia_Antica_2006-09-08
Hymen, äktenskapets gud var en ung man med en fackla i den romerska mytologin

Kyrktagning

Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen.

För de ogifta mödrarna som inte var ”fästeqvinnor” var det andra regler som gällde. Dessa kvinnor ”skriftades” istället för att kyrktagas och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En kvinna som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de ogifta mödrar som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs”.

Min morfars mormor födde flera barn utom äktenskap men blev inte kyrktagen. Noteringen ”ej abs” i församlingsböckerna följde henne livet ut.

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande. Barn som föddes i ett sådant förhållande kallades trolovningsbarn. Läs gärna mer om det i ett tidigare inlägg som du hittar genom att klicka här.

 

 

Lucianatten – en farlig och magisk passage

Vi befinner oss nu i den mörkaste tiden på året, men snart blir det ljusare igen! Foto: Helena Bure Wijk

I alla tider har vi människor här i Norden försökt att uthärda och blidka mörkret och varje år vid den här tiden ser vi fram emot att snart få fira ljusets återkomst. Långt innan det moderna luciafirandet kom till oss var natten till den 13:e december en mycket speciell och farlig natt. Enligt den julianska kalendern, som vi följde under medeltiden, räknades just lucianatten som årets allra längsta och den föreställningen levde kvar länge i vårt land – långt efter att den julianska kalendern byttes mot den nuvarande, gregorianska och vintersolståndet flyttades fram någon vecka.

Foto: Helena Bure Wijk

En passage från mörker till ljus

Det ansågs förr i tiden att Lucianatten var en farlig passage – en övergång från mörker till ljus då det gällde att hålla sig hemma, i stillhet. Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Lucianatten var övernaturlig, farlig och magisk och man föreställde sig att djuren kunde tala. Grisen skulle vara slaktad och alla julförberedelser skulle vara färdiga till Lucia, för just den här dagen då skulle man helt undvika att baka, brygga och mala. Man trodde att Oden var ute och red lussenatt och man blidkade honom genom att lägga ut lite hö till hans häst. För att inte de elaka trollkärringarna skulle stjäla modet ur hästarna stack man en kniv i stallväggen som beskydd.

Ungdomarna kunde bege sig ut för att tigga, festa och sjunga i de intilliggande gårdarna men de vuxna höll sig hemma i tryggheten. Lucianatten ansågs vara farlig men var även en stor festhögstid som länge kallades ”Lusse långnatt” och ”lilla julafton”. Lucianatten var inledningen till en av dåtidens fastetider och det var viktigt att människor och djur åt sig ordentligt mätta just under Lucianatten. I vissa hem serverades upp till sju frukostar, med start redan klockan två på natten.

Man trodde förr att trollkunniga människor kunde anta en fågels skepnad. Foto: Helena Bure Wijk

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn. Föreställningen att vissa människor hade förmågan att flyga har djupa rötter i fornnordisk förkristen tro där man föreställde sig att de trolldomskunniga, bland annat gudinnan Freja, kunde anta en fågels skepnad.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Men hur kan det komma sig att vår ljusbärerska har ett så mörkt förflutet i Sverige? Fil dr. Katarina Ek Nilsson berättar att det förr fanns en utbredd tro att Lucia i själva verket var Adams första hustru och att hon, liksom Adam skapades av jord. Tillsammans med Adam födde hon 14 barn, som alla tillhörde Lucifers underjordiska och osynliga släkte.

a1de704f-c0f0-482d-b3d9-ce1713e4317a
Luciafirende 1943. Foto: Stockholms stadsarkiv

Snart återvänder ljuset

Man trodde länge att natten mellan den 12:e och 13:e december var årets längsta och det var den natten som själva vintersolståndet inföll. Liksom sommarsolståndet var Lucianatten en passage, en övergång till någonting nytt och natten var fylld av magi.  För människan gällde det att ta sig igenom denna passage med hjälp av försiktighet och gärna några besvärjelser för att ljuset skulle återvända.

Vi befinner oss nu i den absolut mörkaste tiden på året. Om vi hade följt den julianska kalendern så skulle vintersolståndet inträffa redan 13:e december, men så är det inte nu. Vi måste vänta lite till, men håll ut! Nu dröjer det inte länge innan ljuset kommer tillbaka. Klockan 05:19, söndagen den 22:a december 2019 infaller vintersolståndet. Därefter återvänder ljuset till oss igen, sakta men säkert.

Foto: Helena Bure Wijk

Regler för att byta till ett gammalt släktnamn

 

Foto: Helena Bure Wijk

Jag får många frågor om namnbyte och hur man gör för att anta ett släktnamn som har funnits i släkten längre tillbaka i tiden. I det här inlägget ska jag berätta mer om vilka regler som gäller för namnbyte.

Namnlagen kom 1901 

Förr i tiden kunde man byta efternamn lite hur som helst, men när namnlagen kom 1901 så ”frystes” alla befintliga efternamn i Sverige och för att byta släktnamn var man därefter tvungen att ansöka om detta via myndigheterna.

När namnlagen kom år 1901 var min mammas farmor Augusta Charlotta Bure f. 1876 (Svensson) 25 år. Hennes mamma, Ulrica Charlotta Bure, var ogift och Augusta Charlotta hade vuxit upp som fosterbarn hos sina morföräldrar i Bladåker, Uppland. När namnlagen kom kunde barn till ogifta mödrar anta sin fars namn, om fadern var känd. Augusta Charlotta valde att kalla sig Svensson från 1901, så förmodligen hette hennes far Sven. Hon fick sex barn som ogift och alla fick efternamnet Svensson.

Namnbyte på 1990-talet

När min mamma ansökte om att anta släktnamnet Bure i början av 1990-talet så var kraven att namnet skulle finnas i släkten, i rakt uppstigande led inom de närmaste 80 åren och ha burits i släkten i flera generationer.
När Augusta Charlotta föddes i Bladåker 1876 hette hon Bure, liksom hennes mamma Ulrica Charlotta  f.1854, morfar Johan peter Bure f. 1823 och morfars far Johan Bure f. 1790. Släktnamnet hade därmed funnits i fyra generationer och vi kunde anta namnet.

Nuvarande regler för byte till släktnamn som funnits längre tillbaka i släkten

Enligt nuvarande regler kan man anta ett släktnamn som har burits inom släkten, i rakt uppstigande led (fars mors/mors mors/fars fars/mors fars), i minst två generationer. Namnet ska ha funnits max fyra generationer tillbaka i tiden, från dina föräldrar räknat. Så om mormors mor bar ett efternamn, samt om ett av hennes barn eller en av hennes föräldrar bar samma efternamn, så kan även du ansöka om att få bära släktnamnet.

Här är ett exempel från min egen släkt:
Min farmor, Margit Alice föddes 1910 och fick då namnet Söderman efter sin pappa.
Farmors pappa föddes 1871 och även han hette Söderman, efter sin far och hans far, före honom. Farmors farmor f. 1838 hette Schmidt, ett namn som finns i släkten i rakt uppstigande led i tio generationer. Eftersom släktnamnen Söderman och Schmidt finns i släkten i rakt uppstigande led (pappa-farmor-farmors far/mor osv.) och har burits i släkten, i minst två generationer så skulle jag kunna anta något av dessa namn.

Ansökan om byte av efternamn görs via Skatteverket och kostar 1800 kronor. Avgiften ska betalas in vid ansökan och återbetalas inte om man får avslag, så var noga med att kontrollera allting innan du skickar in ansökan.

Dubbelt efternamn

Om du vill kan du utan avgift lägga till en förälders namn till ditt nuvarande efternamn, med eller utan bindestreck emellan. Jag är en av många som bär båda föräldrarnas namn (Bure Wijk).

”Du kan byta till någon av dina föräldrars efternamn, och i de flesta fall även till ett efternamn som de tidigare har haft. Detta gäller både för barn och vuxna. Du kan byta ditt efternamn till något av följande:

  • dina föräldrars eller någon av dina föräldrars efternamn
  • ett efternamn som någon av dina föräldrar har haft, om de inte fick det i ett tidigare äktenskap
  • ett dubbelt efternamn som är bildat av de efternamn dina föräldrar har eller har haft, om de inte fick det i ett tidigare äktenskap
  • ett efternamn som är bildat av något av dina föräldrars förnamn plus någon av ändelserna -son eller -dotter, eller som är bildat på ett jämförligt sätt”. (Källa: Skatteverket)

Tidigare kallades det namn som stod närmast förnamnet för ”mellannamn”, men sedan 2017 betraktas båda namnen som efternamn.
Här kan du ansöka om dubbelt efternamn gratis.

All viktig information och regler om för- och efternamnsbyte finns här

Lycka till!

 

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

Ett mörkt kapitel i Sveriges historia

Permittenttrafiken är ett mörkt kapitel i Sveriges historia då flera miljoner nazister tilläts att använda svenska järnvägar på sina resor till och från Tyskland. Innan tågen började rulla, specialutbildades cirka 100 militärpoliser som kom att arbeta ombord på de så kallade ”tysktågen” som gick mellan Tyskland och Sverige, via Norge.

Permittenttrafiken 

År 1939 tillträdde i Sverige en samlingsregering bestående av Socialdemokraterna (med dåvarande statsminister Per Albin Hansson f.1885 d.1946), Bondeförbundet (Centern), Folkpartiet (Liberalerna) och Högern (Moderaterna). Samlingsregeringen styrde Sverige fram till sommaren 1945 och dess mål var främst att hålla Sverige utanför andra världskriget men tyvärr kom Sverige att få en allt annat än neutral roll under andra världskriget.

250px-Tyska_permittenter_på_Helsingborg_F_1943
Tyska soldater på Helsingborgs tågstation 1943 Foto: Wikipedia

Permittenttrafiken (även kallad transiteringarna och tysktågen) är ett mörkt kapitel i vårt lands historia då flera miljoner tyska soldater samt vapen och krigsmateriel tilläts att färdas på svenska järnvägar. De transiteringar som pågick 1940-1943 innebar ju att Sverige faktiskt deltog passivt i kriget, på Tysklands sida. Beslutet fattades av regeringen utan att man tillfrågade riksdagen. Överenskommelsen med Tyskland handlade till en början om att låta tyska soldater på permission att färdas till och från Tyskland på svenska järnvägar, men även vapen och krigsmateriel kom snart att fraktas i tungt lastade vagnar på våra järnvägar. Sveriges medborgare kände inte till vad som pågick i landet förrän permittenttrafiken redan var i full gång. Att man över huvud taget fick vetskap om detta berodde förmodligen på att samfundet Nordens frihet, som var emot nazismen, avslöjade det avtal som regeringen hade ingått.

Specialutbildade järnvägspoliser

Inför uppgiften att frakta militära tyska trupper med tåg, specialutbildades cirka 100 militärpoliser som kom att arbeta beväpnade, som järnvägspoliser ombord på tågen. Min farfar var en av de som anställdes av Militärbyråns chef Carl C:son von Horn. Farfar arbetade på uppdrag av kungliga järnvägsstyrelsen – och avlönades av Statens Järnvägar (SJ).

Carl C:son von Horn vid Militärbyrån anställde ett hundratal fältpoliser som blev bevakningsmän på permittenttågen. Foto: Järnvägsmuseet

I juni 1940 började tysktågen rulla – till en början den så kallade ”hästskorutten” Trondheim-Narvik (via Storlien-Östersund-Riksgränsen). Därefter tillkom dagliga extratåg mellan norska Kornsjö, (som var ändstation för permittenttrafiken) och Trelleborg. Vissa tåg gick mellan Trelleborg-Narvik. Samma år började man även skeppa över tyska trupper från Helsingör till Helsingborg. Under de tre år som permittenttrafiken pågick reste två miljoner tyska soldater mellan Oslo och Trelleborg, ofta via Olskrokens station i Göteborg.

Bevakningspersonalen hade SJ:s emblem på mössan och polisens, på bröstet. Foto: Wikipedia

Permittenttrafiken via Olskroken i Göteborg

Under den tid permittenttrafiken gick via Sverige var min farfar stationerad i Göteborg och arbetade på tågen som gick mellan Göteborg och Norge. Som anhörig har jag många frågor som tyvärr aldrig kommer att bli besvarade. Jag lärde aldrig känna honom och han finns tyvärr inte kvar i livet.

Hur tänkte han egentligen när han tackade ja till uppdraget som polis på dessa ”tysktåg”? Gjorde han ett eget val, eller blev han ”kommenderad” till sin arbetsuppgift? Norge var ockuperat av tyska trupper mellan 1940-45 och farfar hade sina släktrötter där på sin mammans sida, så jag har väldigt svårt att tro att han på något sätt sympatiserade med nazisterna, men man kan aldrig riktigt veta hur människor tänker och fungerar.

Förhoppningsvis gjorde han någonting bra under sina resor. Kanske hjälpte han människor? Man kan alltid hoppas. Kanske var han en av de som smugglade svenska tidningar till Norge genom att placera dem under tågen när de passerade Göteborg? Tyvärr kommer jag aldrig att få veta…

Farfar var en duktig skytt inom det militära och utbildades till järnvägspolis när andra världskriget började. Foto: Privat

 

 

Finland och Sverige – två länder med lång gemensam historia

Foto: Trälar under penningen av Eero Järnefelt

Lång gemensam historia

Sverige och Finland har haft en lång gemensam historia. Redan i förkristen tid skedde in- och utflyttning till respektive länder och vi hade stort utbyte genom handel bland annat. Strax utanför Västerås, i Tuna har man hittat kvinnogravar med båtar från 300-talet som är tillverkade med en teknik som på den tiden endast fanns i Finland och nordvästra Ryssland.

Under medeltiden hade Stockholm, i likhet med de flesta europeiska huvudstäder ett stort födelseunderskott på grund av hög dödlighet och man tog tacksamt emot de tusentals finnar som kom att arbeta inom många olika yrkesområden i staden. Många arbetskraftinvandrare bosatte sig även i Uppland, Södermanland, Närke, Västmanland och Bergslagen där man kom att arbeta inom gruvnäringen, som lantarbetare och torpare.

Kulturella skillnader

Från östfinska Savolax kom de människor som behärskade den speciella odlingsmetod som kallades svedjebruk (huuhta) och man bosatte sig bland annat i Medelpad, Dalarna, Värmland, Gästrikland, Ångermanland och Hälsingland, hitlockade av några års skattefrihet. I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde skogsfinnarna vårt eget folk, trots att det fanns många olikheter. Den statliga svenska migrationspolitiken under 1600-talet handlade i mångt och mycket om att stimulera inflyttning från utlandet, reglera omflyttning inom riket samt minimera utflyttning från Sverige. Myndigheterna ville kontrollera och stimulera inflyttning till vissa områden och de östfinska nybyggarna erbjöds flera års skattefrihet då de upptog obebyggd mark i snårskogarna.

Finnar (från sydvästra Finland, Bottenhavskusterna, östra Sverige) och svenskar hade för det mesta inte några större anpassningsproblem men för de grupper som inflyttade från östra Finland blev det lite svårare. Skogsfinnarna som idkade svedjebruk härrörde från ett klansamhälle och språkliga olikheter, de långa avstånden till samhälle och kyrka och kulturella (och religiösa) skillnader bidrog nog till att assimilering dröjde.

Somliga östfinnar hade flytt hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa saknade egna torp och sökte sig gärna till landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, enligt forskaren Rickard Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”. Men för att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som flyttia och omfärda” företog regeringen ett särskilt plakat 1636. Från och med nu fick man böta 40 mark för varje lösfinne man hyste. Målet var att ”lösfinnarna” skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland.

Många män

Skogsfinnarna var arbetsamma och många blev bofasta. Utöver svedjandet ägnade man sig åt jakt och fiske, men till de bofasta finnarna sökte sig de mer rörliga och ibland kriminella ”element”, de så kallade ”lösfinnarna”, som inte hade egna torp och som tycktes trivas med ett mer rörligt och kringflackande liv i frihet, där man inte heller drog sig för att begå brott. Till Värmland kom ett stort antal i början av 1600-talet och allmogen klagade att ”de finnar som här kring och med oss bo och sittia utöva all skalck- och bofvestycken, i det de till sig taga och hysa en hop landstrykare som komma från Norge, Hälsingland, Gästrikland, Österdalarna och Bergslagen”.

Svedjebruk krävde stora skogsarealer och en stor arbetsstyrka så, trots att det enligt lag var förbjudet att hysa ”lösfinnar” så betalade många bönder hellre böter än att göra sig av med den nödvändiga arbetskraften. Det blev ett stort mansöverskott på vissa orter och brott som ”mökränkningar” ökade.

Med heder i fokus

För människorna som levde på skogen var tillvaron skör och osäker. Det handlade om att försöka skydda och behålla liv, hälsa och lycka i en tuff tillvaro. Att kränka någon genom att överträda personens ”tomtgräns” och egendom kunde i vissa fall få väldigt ödesdigra konsekvenser. Det fick stackars ”Sacke” erfara en dag när hans renar råkade norpa några grässtrån på Pål finnes mark.

Min anfader Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs uppges ha varit både stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i ständiga bråk med Västansjöfinnen, och de båda trollkunniga männen ”stämde björn” på varandra. Det har berättats att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg nämligen att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick fri från efterräkningar. Sackes skelett återfanns först långt senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.

Richard Gothe, som under sin livstid bedrev forskning om skogsfinnarna, ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Finnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men, menade Gothe – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.

”Sackes” renar råkade norpa några grässtrån på Pål finnes mark och det fick ödesdigra konsekvenser. Foto: Wikipedia

Källor: Finnarnas historia i Sverige 1 av Kari Tarkiainen, Richard Gothe, Bertil Hasselberg samt egen forskning

 

När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.


Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Bland fattiga och bödlar på Kyrkbacken i Västerås

Kyrkbacken – förr ett område för de fattiga och förskjutna

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås är en stad med anor från 1000-talet. Staden, som ursprungligen hette Westra Aros blev biskopsstift på 1100-talet och domkyrkan, som från början kallades ”Maria bebådelsekyrka”, invigdes år 1271. I dag är Kyrkbacken, berget bakom domkyrkan ett väldigt attraktivt bostadsområde men under lång tid var det ett område där de fattiga och förskjutna invånarna bodde. När pesten kom till Västerås på 1620-talet var det just Kyrkbacken som drabbades först. 

1024px-Västerås-IMG_0570
Foto: Domkyrkan sedd från Kyrkbacken, Wikipedia

Kyrkbacken kallades av västeråsarna kort och gott för ”backarna”. Där i ”norra qvarteret”, bodde stadens sämre bemedlade invånare. Ju längre norrut man bodde, desto lägre tycks människors status ha varit. På, vid och intill ”Kiörkbacken” bodde år 1697 skräddare, smeder, målare, snickare, skomakare och soldater. Här bodde även fattiga änkor, som exempelvis västeråsarna Malin Andersdotter, änka efter Olof Phillip, och Anna, Anders Schwarz änka. På 1740-talet inrättades en fattiggård på Kyrkbacken som skulle hysa de fattigaste invånarna. 

Bödlarna på Kyrkbacken 

På Djäknegatan, längst norrut, bland de fattigaste av fattiga, hade bödeln (även kallad skarprättare och mästerman i äldre tid) sin bostad. ”Mästermansgården” hyste stadens bödlar från 1500 till 1830-talet. Till bödelns arbetsuppgifter hörde att prygla och avrätta brottslingar enligt en speciell prislista. Det sägs att en avrättningsplats, ”galgen”, funnits norr om Brunnsgränd, på Kyrkbacken.

Några av Västerås bödlar var Erik Brant, Erik Simonson, Eric Frumerie och Fredrik Strandberg. Den sistnämnde mördades på Kyrkbacken av sin hustru Anna Stina, som lagt gift i hans hönssoppa. Anna Stina flydde efter mordet, men greps och dömdes ”att halshuggas och i bålet brännas”. Men bödelns hustru vägrade att låta sig avrättas och rätten antecknade: ”hon detta ej undergå vill”. Anna Stina fick behålla livet och dömdes istället till landsförvisning och höga böter.

I det här huset mördades bödeln Fredrik Strandberg av sin hustru 1766. Foto: Helena Bure Wijk (från artikel i Västerås tidning 2015

Bödeln – hatad och fruktad, med egen brunn

Bödelsyrket hörde till de mest avskydda av alla yrken. Ofta ärvdes sysslan från far till son i generationer. Efter mordet på Fredrik Strandberg, tog sonen Carl Fredrik över faderns arbete. Västerås bästa vattenbrunn fanns på Kyrkbacken, men då bödeln inte var välkommen att dricka ur stadens gemensamma brunn, fick han ha källan för sig själv. Med tiden kom den att kallas ”Mästermans källa” och den finns fortfarande kvar i den lilla parken vid Vasagatan-Norra Ringvägen.

Avrättningsplatsen låg längst norrut på Kyrkbacken Foto: Helena Bure Wijk

Skarprättare Eric Frumerie

Petra_Mede
Petra Mede Foto: Frankie Fouganthin

I Svt:s programserie ”Vem tror du att du är” fick komikern och TV-personligheten Petra Mede veta att hon är ättling till skarprättare Eric Frumerie som under sin livstid var verksam i Örebro-, Värmlands- och Västmanlands län. Eric var född 1777 (1779 enligt Svt) i Svennevad, Örebro län och levde sina sista år på Kyrkbacken i Västerås. En del av avsnittet där Petra medverkar kan du se här

Det spökar på ”backarna”

När jag arbetade som reporter på Västerås Tidning gjorde jag ett reportage om en familj som bor granne med bödelns gamla gård på Kyrkbacken. Husgrunden samt vissa delar av familjens hus har anor från 1600- talet då en linvävare och hans familj bodde där. Det spökar i huset, men familjen är inte rädda. Familjen hade precis flyttat in i huset när ljudet plötsligt höjdes kraftigt på stereon och man såg hur volymratten rörde sig, av sig själv.

Ljudet av okända fotsteg och spring i trappan är familjen sedan länge vana vid. En dag såg den då 4-årige sonen en man som tittade in genom fönstret till hans rum. De vuxna i familjen blev konfunderade eftersom rummet ligger på övervåningen, flera meter ovanför marken, men sonen var säker på sin sak.

Familjen bor granne med den gamla Mästermansgården på Kyrkbacken. Foto: Helena Bure Wijk, artikel i Västerås Tidning 2015-06

 

 

 

 

Källor: Texten är delvis hämtad från min artikel i Västerås tidning 2015-06, Husförhörslängd Västerås 1697-1707, boken ”Skarprättare, bödel och mästerman” av Jan G Ljungström, Visit Västerås och ”Vem tror du att du är” säsong 5 (2012)

Var Tunakvinnan Sveriges första häxa? 

Varmt tack till alla er som kom till en fullsatt föreläsning på Västerås stadsbibliotek i onsdags!

Hon levde någon gång på 200-talet och vid sin sida hade hon även sin sierskestav och amuletter. En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan – völvan – en vördad schaman men under 1600-talet förvandlades hon till häxa och brändes på bål.

Tack till Västerås släktforskarklubb och Västerås stadsbibliotek som arrangerade!

IMG_5730

Tenhunen i Tunsjön

1024px-Skuleberget
Landskapet Ångermanland gränsar mot Medelpad, Jämtland, Lappland, Västerbotten samt Bottenhavet. Foto: Zejo

Familjer utan släktnamn

De skogsfinska familjer som bosatte sig i Ångermanland under 15- och 1600-talet är väldigt svåra att forska vidare på eftersom de förlorade sina finska släktnamn när de kom till området som nybyggare. Den första generationen antecknades endast med förnamn samt tillägget ”finne” i kyrkböckerna, vilket gör att många av oss med rötter i Ångermanland har släktträd med många ”Pål”, ”Henrik”, ”Eskil”, ”Grels” och ”Sjul”- ”finne”, utan efternamn. Därför är det extra roligt när man någon gång lyckas koppla de finska anfäderna- och mödrarna till deras ursprungliga finska släkter.

Farmors mormors farfars morfars mormors morfar hette Mikael Henriksson f.1622. Mikael var torpare på finntorpet Tunsjön i Dals socken, Ångermanland från år 1650. Han var gift två gånger, med min anmoder Märit (utan efternamn men troligtvis hette hon Henriksdotter) samt med Elin Eskilsdotter som var dotter till Eskil Göransson ”finne” och Karin Persdotter i Knäsjön, Ytterlännäs.

De gamla källorna berättar att Mikael år 1650 fick fastebrev på hus och jord efter ”Hinrik finne”, hans far. Efter några år hade Tunsjön utökats med 4½ seland och var då ”fullsuttet” hemman. Ett tjugotal år senare, år 1672 kunde Mikael visa att han även var bördig till ett halvt hemman i Holm, Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland, där hans far hade levt.

Tenhunen från Jorois, Savolax

Mikaels far var enligt källorna knekten och torparen Henrik Pålsson Tenhunen f. 1600 som först bodde i Grundtjärn, Anundsjö. Från 1646 var han skriven på finntorpet Tunsjön:”En finne på Torsåkersskogen vid Tunsjön detta år 1646”. Fadern gick bort år 1653. Henrik var gift med okänd hustru.

Mikaels farföräldrar var Pål Henriksson Tenhunen f. 1575 i Jorois, Savolax, d. 1651 i Grundtjärn, Anundsjö och Ella Pålsdotter f. i Grundtjärn. Ella var dotter till Pål Pålsson f. 1590 i Viksjö finnmark, Stigsjö, Ångermanland och Märeta Matsdotter f. 1590 i Stigsjö. Ellas farfar var Pål ”finne” f. ca 1555 i Finland, d. 1639 i Viksjö, finnmark i Stigsjö.
Pål Henriksson Tenhunen var son till Heikki Tenhunen f. 1545 i Savolax och okänd hustru.

Konflikter bland finska nybyggare

Finnarna var till en början välkomna och erbjöds flera års skattefrihet för att bebygga och odla den ångermanländska vildmarken där ingen bodde då, men med tiden växte missnöjet gentemot nybyggarfamiljerna. Finnarna ansågs bland annat vara okristliga och trollkunniga. Man höll sig gärna till gamla sedvänjor och sitt språk. Att man bodde långt från ”civilisationen”, på avlägsna platser i de djupa skogarna, fördröjde säkert assimilering.  Att skogsfinnarna som kom till Ångermanland även förlorade sina släktnamn kan också ha varit en orsak till konflikt. Släktnamnet visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade gällande jakt och fiske. Att man förlorade namnet kan möjligen varit en grund till konflikter mellan nybyggarfamiljerna. Redan tidigt 1600-tal visar domböckerna hur de finska nybyggarna råkade ”i luven” på varandra och mästrade, hotade och misshandlade varandra så svårt att vissa familjer tvingades begära skyddsbrev från kungen för att kunna bo kvar.

Två anfäder försökte skrämma bort varandra genom att använda trolldom. Att ”stämma” björn var en form av svart magi där man mentalt trodde sig kunna ta kontroll över björnen och få djuret att döda ovännens tamboskap. Det har berättats att de båda anfäderna med sin trolldomsförmåga fick den arma björnen att springa fram och tillbaka mellan gårdarna tills den var alldeles skinnflådd under tassarna.

Foto: Helena Bure Wijk

Våld och trolldom på fjället

Byn Forsed i Ytterlännäs beskrevs tidigt som en ”froste by upp på fjellet”. Det var finnar som upptog och envetet brukade marken trots att frosten ofta låg kvar långt efter midsommar och omintetgjorde skörd. Finnarna i Forsed var tidigt beryktade för trolldom då den finske vismannen Kristian finne mot betalning botade sjuka, hittade stulna saker och pekade ut tjuvar. Redan 1655 ställdes han inför tinget, anklagad för trolldom. Och ännu tidigare, år 1648 var han i fokus för ett misshandelsmål – mot sin mamma. Mikael Henriksson i Tunsjön vittnade då mot släktingarna i Forsed: ”Christier finne i Forsse hafver nästförledne annandag jul slagit sin moder med näven och dragit henne i håret och hans hustru slagit sin svärmoder i huvudet med ett vedträd så att blodet lopp ut därefter”.

Foto: Helena Bure Wijk

De beryktade 

När trolldomshysterin nådde Norrland och Ångermanland tjugo år senare, riktades blickarna först mot de familjer som redan var beryktade för trolldom och för att på olika sätt vara ”bråkiga” och okristliga. Ättlingarna till skogsfinnarna låg då väldigt illa till. Margareta Henriksdotter, mor till vismannen i Forsed (som blivit misshandlad av sin son) avrättades, liksom Mikael Henrikssons hustru Märit.

Margareta i Forsed beskrivs i rättegångsprotokollen som ”utgammal, mer än 80 åhr, går stödd på tvenne käppar”. Under förhöret vägrade Margareta att prata svenska och hon bröt därmed mot Svea rikes lag. Hon låtsades först inte förstå vad som sades, men när tre vittnen påstod att hon brukade sitta i Blåkulla och rensa grisfötter, då blev hon arg. Margareta tog sin större käpp och gick till attack mot dessa vittnen. Hon drog sedan upp en kniv ”för att them skadha”. När tre starka män skulle sätta henne i handklovar så bet hon dem i händerna. ”Finskan Margareta i Forsse” halshöggs och brändes på bål.

Under rannsakningen sa anmodern Märit till sitt försvar att hon ”ingen annan synd hade bedrivit än att hon en gång hade stulit en hare och låtit sig lägras av en ogift knekt” men förhören och tortyren fortsatte och när hon senare stod inför rätten, utvakad och svimfärdig stack man henne i händerna med nålar, eftersom man trodde att sovande ”häxors” själar kunde smita iväg till Blåkulla. Märit vaknade och sa: ”Tro inte att jag är i Blåkulla!”. Hon halshöggs och brändes på bål i juni 1675.

1024px-Utsikt_över_Solberg
Foto: Wikipedia

Källor: Björna och Trehörningsjö socknar, en bortglömd finnbygd? (Tord Eriksson, 2009), Skogsfinska släktnamn i Skandinavien (Bladh, Myrvold och Persson, 2009), Om finnar och lappar (Lars Ivar Hansen 2006), egen forskning.

Gruvarbetare i Dannemora

Dannemora_Elias_Martin_1700
Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800

Öregrundsjärn av högsta kvalitet

I Dannemora gruvor i Uppland bröt man  järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.

Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.

Gryttjom_7097.tif
Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan

Gruvdrängar- och pigor i Dannemora

Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.

Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaf f. 1843,  och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.

Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna

Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.

Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.

Farlig arbetsplats

Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.

På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.

 

 

 

Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning

Finska nybyggare i Kolmården

Kolmården i Östergötland Foto: Helena Bure Wijk

Finska nybyggare vid Bråvikens strand

Till vackra Kolmården vid Bråvikens strand i Östergötland kom en gång i tiden en grupp finska nybyggare för att finna en ny framtid. Förmodligen kom de med båt via Östersjön och fann att de rika, täta skogarna på bergshöjden skulle bli en perfekt boplats och den närliggande Bråviken gav goda fiskemöjligheter, men tyvärr finns nästan ingenting nedtecknat om de finnar som slog sig ned i trakten. Lyckligtvis har FINNSAM påbörjat en kartläggning av finsk bosättning i området och detta är väldigt spännande för alla oss som släktforskar i Kolmården.

Min mormors släkt bodde i Kolmården och enligt rykten i släkten var de ättlingar till de finska nybyggare som kom dit en gång. Mormors morfars mammas familj hade tre ”trollstenar” utanför sin stuga till beskydd. ”Trollstenarna” sades vara en finsk sedvänja.

Trollstenarna utanför stugknuten Foto: Privat

Kartläggning av finsk bosättning i Kolmården

FINNSAM har sedan 1992 verkat för att underlätta samarbete, forskning m.m. kring finnskogsaktiviteter på många orter och nätverket är öppet för alla som är intresserade av skogsfinnarnas kultur och historia. Varje år anordnar man konferenser på finnskogen i Sverige och Norge, samt temaresor till olika platser där skogsfinnarna en gång levde. 26-27 oktober 2019 anordnar man för första gången ett helgseminarium i Kolmården för att inleda kartläggningen av finnarnas kolonisation och bosättning i området, som innefattar såväl delar av Södermanland som Östergötland.

Mer information om FINNSAM, medlemskap m.m. hittar du här

Kolmården vid Bråviken Foto: Helena Bure Wijk

 

Det finns en gemensam anfader någonstans (hitta släktskapet del 1)

 

Foto: Helena Bure Wijk

DNA-matcher är nu levande släktingar
DNA-släktforskning kan vara fantastiskt roligt och spännande…och ibland väldigt frustrerande. När du väljer att göra ett DNA-test genom något av de företag som erbjuder denna tjänst, exempelvis Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage så kommer du att få inloggningsuppgifter till en privat sida där ditt DNA-resultat,  dina DNA-matcher, etnicitetsuppskattning m.m. visas.

När DNA-resultatet väl har kommit får du många DNA-matchningar. Dina matcher är personer som är nu levande släktingar till dig, som också har låtit DNA-testa sig. De släktingar som du delar mest DNA med, kommer att listas högst upp på din sida. Det är nu det riktigt spännande detektivarbetet kan börja.

Hitta den gemensamme anfadern
Hur i hela friden är man släkt med alla dessa personer? Det vet man sällan till en början, men en sak kan man vara säker på och det är att det någonstans bakåt i tiden finns gemensamma anfäder som man delar med DNA-matcherna. Nu gäller det bara att hitta dem…vilket ofta visar sig vara lättare sagt än gjort. DNA-släktforskning är ett riktigt spännande detektivarbete.

Ett släktträd är värdefullt 
Att ha en grundlig ”pappersforskning” är guld värt när det gäller att hitta gemensamma anfäder för mer avlägsna DNA-matcher. Med en bra grund att stå på kan det vara möjligt att hitta släktskapet även om den gemensamme anfadern finns så långt tillbaka som 10-11 generationer bakåt i tiden.

Den gemensamme anfadern Daniel Mårtensson Dubois f.1655 finns 10 generationer bakåt i tiden. Jag och DNA-matchen delar 39 cM

DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som du är närmast släkt med har de högsta siffrorna. Ett råd är att börja med att utforska dessa närmaste DNA-släktingar och sedan gå vidare med släktingar på längre avstånd allt eftersom. Om du och din DNA-släkting har en grundlig släktforskning så är det möjligt att hitta släktskapet många generationer tillbaka.

En tom sida istället för ett släktträd
Hos samtliga företag som erbjuder DNA-tester har användare möjlighet att lägga in sina släktträd men det är långt ifrån alla som gör det. Man kanske inte känner till sin släkt eller har kanske gjort ett DNA-test i annat syfte än för släktforskning. Att göra DNA-test har blivit väldigt populärt de senaste åren och det är långt ifrån alla som låter testa sig för släktforsknings skull.

 

När man får nya DNA-matchningar blir man väldigt glad och vill förstås gärna få veta hur man är släkt, men det är inte sällan man möts av en alldeles tom sida, istället för ett släktträd. Ett litet släktträd, åtminstone några generationer tillbaka och gärna med ortsnamnen antecknade, kan underlätta enormt och öka möjligheterna att hitta den gemensamme anfadern.

Om DNA-matchen inte har lagt in något släktträd så kan man skicka mejl med sina funderingar. Kontaktuppgifter brukar finnas intill personens namn. Eller så kan man på egen hand ”bygga” ett släktträd för DNA-matchen och på så sätt hitta släktskapet. I nästa inlägg ska jag berätta hur jag brukar göra för att lösa DNA-släktgåtor.

 

 

 

 

 

Trolovningsbarn

Äkta och oäkta

Att dela in nyfödda barn som ”äkta” eller ”oäkta” så som man gjorde förr i tiden har sitt ursprung i den gamla kristna föreställningen om den ”äkta” sängen: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebreerbrevet 13:4)

”Oäkta” barn kallades de barn som föddes av föräldrar som inte var gifta eller trolovade. Dessa barn saknade helt börd och bördsrätt (arvsrätt). Förutom de juridiska konsekvenserna vad gäller ekonomi så hamnade både barnet och modern i utanförskap och dömdes hårt av omgivningen. Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet.

Trolovningsbarn 

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande och hade samma legitimitet som bröllop. Eftersom kvinnan enligt lag var omyndig krävdes det att hennes far eller en annan nära släkting godkände hennes val av livspartner. Giftoman var den person som enligt lagen bestämde över och hade makt att bevilja kvinnans giftemål och förrätta vigsel (den handling som krävdes för att äktenskapet skulle vara legitimt och juridiskt bindande).

Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.

Trolovningen ingicks av brudgummen och brudens giftoman. Efter trolovningen kom fästningen som bekräftade trolovningen och bandet mellan makarna. Långt in på 1700-talet var överenskommelsen och handslaget mellan man och kvinna, i deras vittnens närvaro det som beseglade äktenskapet och detta lever kvar än idag när vi säger ”ge någon handen”. ”Trolovningsbarn” hade en bättre juridisk status än de så kallade ”oäkta” barnen och fram till 1970 ärvde trolovningsbarn sin far, till skillnad från utomäktenskapliga barn.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

Velgunaho – en mystisk plats

 

Foto: Helena Bure Wijk

Poltergeistfenomen och väsen som bodde under golvet

Röjden i södra finnskoga, Värmland har länge varit omtalat för mystiska fenomen och även spökerier. Gården Velgunaho drabbades av säregna poltergeist-spökerier i början av seklet 1900 och det har berättats att väggfasta bänkar och möbler förflyttade sig som av en osynlig hand, liksom porslin och husgeråd som flög omkring i luften. Stenar kastades mot besökare och alla djuren släpptes ut från ladugård och hagar, som av osynlig kraft.

På gården Velgunaho bodde vid denna tid en familj bestående av Marit, Henrik och Brita. Marit var blind och det har berättats att hon kände på sig när spökerierna startade och hon varnade omgivningen med orden: ”Nu kommer de små igen”. Marit brukade mata dessa väsenden, som tydligen bodde under golvet, med brödmulor, som hon petade ned från sängkanten.

Tvingades att riva huset

På hösten 1900 blev de spökliga fenomenen så påträngande att familjen bestämde sig för att riva huset. Det finns många äldre (och även nutida) ögonvittnesskildringar vad gäller Velgunahos spökerier. Det berättas bland annat om en man från missonsförbundet som försökte välsigna platsen då bibeln plötsligt slogs ur hans hand, en tullare som som såg hur en trebent kaffekokare flög iväg så att kaffesumpen yrde. Strax därpå såg han en stor säng flyttas omkring för att slutligen ställas på ända.

Hitta till Velgunaho: Resterna av gården ligger cirka 500 meter norr om byn Röjden, mellan Bjurberget och Falltorp nära den norska gränsen.

Spännande historiska platser

Äntligen sommar! Foto: Helena Bure Wijk

Snart är sommaren äntligen här och dagarna blir ljusa och långa. Med sommar och mer ledighet vaknar vår lust att göra utflykter och att upptäcka nya platser. Men vart ska man resa?

I kommande inlägg tipsar jag om några resmål i Sverige med mycket historia (och en hel del mystik).

Illustration: Helena Bure Wijk

Här kan du läsa mer:

Häxberget i Torsåker, Ångermanland

Röjden i norra Värmland

Kolmårdens marmorbruk

Långväga släktingar

Foto: Helena Bure Wijk

Familjen andfåglar (Anatidae) har en mångtusenårig, gemensam historia. Fåglarna kan skilja sig åt vad gäller färger på fjäderskruden och geografisk härkomst, men alla som tillhör familjen är perfekt anpassade för ett liv i vatten. De har simhud och mer eller mindre platta näbbar.

I en vik i närheten där jag bor, lever en vacker Mandarinand med färgstark fjäderdräkt, tillsammans med den lite mindre färgsprakande släktingen, Gräsanden. Den lilla Mandarinanden måste ha förirrat sig ända hit till Västmanland, från sin hemvist, Östasien och bor nu i viken sedan flera år tillbaka.

I Kina är Mandarinanden- Yuanyang – en symbol för äktenskaplig trohet då den bildar par som håller samman livet ut.  Även Gräsanden är en fågel som ofta är trogen sin partner genom hela livet.

Foto: Helena Bure Wijk

 

Mutationer i DNA och ärftliga sjukdomar

Grågås Foto: Helena Bure Wijk

Mutationer är egentligen en nödvändig och ständigt pågående process som innebär att det genetiska materialet i människans DNA genomgår förändringar över tid. Somliga mutationer är ”tysta” och innebär ingen egentlig förändring medan andra mutationer kan åstadkomma synliga förändringar, som albinism eller ärftliga sjukdomar.

Förändring genom mutation kan ske på olika sätt, exempelvis genom att enstaka nukleotider byts ut, försvinner eller tillkommer (punktmutationer). Vid vissa förändringar av kromosomer kan hela segment av DNA försvinna (deletion). Eller så kan segmenten uppstå i flera kopior (duplikation). Segment kan även sättas in på annan plats i genomet eller vändas upp och ned (inverteras). Förändringar i kromosomantal räknas också till mutationer.

Forskare utreder nu vilken slags mutation som ligger bakom den sällsynta älgens ljusa färg. Den ljusa pälsfärgen är en form av leucism, där ögonen är mörka (till skillnad från albinism som kännetecknas av röd ögonfärg).

Vit älg
Foto: Lasse Dybdahl

Genetiska sjukdomar – Friedreichs ataxi

Mutationer i arvsmassan kan även orsaka genetiska sjukdomar. För att en sjukdom ska klassas som ärftlig måste de genetiska förändringarna finnas i könscellerna. Om mutationen finns i ägget eller spermien så överförs anlaget för sjukdomen till nästa generation. Man delar upp genetiska sjukdomar i mitokondriell, monogen och polygen sjukdom.

Friedreichs ataxi är en mycket sällsynt och ärftlig sjukdom som beskrevs första gången 1863 av den tyske läkaren Nikolaus Friedreich. År 1882 beskrev den franske läkaren Paul Brousse den ärftliga sjukdomen mer i detalj och införde begreppet Friedreichs ataxi. Men orsaken till sjukdomen förblev okänd i nästan hundra år. Det var först 1988 som man lyckades lokalisera genen till kromosom 9. Den bakomliggande mutationen som orsakar sjukdomen kartlades först 1996.

Friedreichs ataxi  (förkortas FA) är en recessiv, ärftlig sjukdom som debuterar i barndomen. Sjukdomen har bland annat degenerativa förändringar i ryggmärgen som typiskt tecken. De kliniska yttringarna är ataxi (neurologiskt tillstånd med svårighet att koordinera frivilliga muskelrörelser) , kraftig hålfot, talsvårigheter, krökt ryggrad (skolios), huvudskakningar, hjärtsvikt och muskelsvaghet, särskilt i benen. Man beräknar att det är ett hundratal personer i Sverige som har sjukdomen.

Den bakomliggande orsaken till Friedreichs ataxi är en mutation i genen X25
på kromosom 9. Mutationen orsakar en brist av proteinet frataxin. Man vet inte riktigt dess hela funktion men man vet att frataxin spelar en avgörande roll för regleringen av järn hos människor.  Hos personer som har denna sjukdom har en speciell DNA-sekvens (GAA) upprepats för många gånger, så att den finns i fler kopior än normalt. Hos dem som har 34-65 kopior (premutation) uppstår oftast inga symtom. Personer med Friedreichs ataxi har fler än 65 kopior, vanligen 600-1200. Ju fler kopior desto, svårare blir sjukdomen.

Proteinet frataxin finns framför allt i mitokondrierna, vilka fungerar som kraftverk i cellerna. I mitokondrierna binder frataxin järn, som har betydelse för tillverkning av järn- och svavelhaltiga proteiner. Dessa är i sin tur viktiga vid tillverkningen av tre av de enzymkomplex som behövs i mitokondrien för omvandlingen av energi. Brist på frataxin leder till en ansamling av järn inne i mitokondrierna och till en nedsatt energiomvandling.

Friedreichs ataxi ärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Bild: Socialstyrelsen

Symtom på Friedreichs ataxi

– Snabba ofrivilliga ögonrörelser är ett tidigt symtom
– Förlorad känsel i de nedre extremiteterna.
– Hörselnedsättning på grund av att ljudinformationen inte förs över på rätt sätt till hörselnerven och vidare till hjärnan. Detta kan bidra till ett utanförskap i sociala sammanhang redan tidigt i sjukdomsförloppet.
– Talet blir sluddrigt, långsamt samt obegripligt.
– Sväljsvårigheter

Det finns i dag inte någon behandling som kan bota sjukdomen eller bromsa sjukdomsförloppet. Insatserna inriktas på att förhindra sjukdomens inverkan på hjärtat, lindra symtomen och kompensera för funktionsnedsättningarna.

Eftersom många med sjukdomen med tiden får en förtjockning av hjärtmuskeln och utvecklar hjärtsvikt är det viktigt att undersöka hjärtat med EKG och ultraljud varje år, eller oftare vid behov. Vid misstanke om hjärtsjukdom konsulteras en hjärtspecialist. Hjärtsvikt behandlas med mediciner. Vid mycket svår hjärtsvikt kan hjärttransplantation övervägas. Blodsockeranalys bör göras regelbundet för att upptäcka eventuell diabetes, som behandlas med insulin. Felställningar i fötterna och ryggen kontrolleras regelbundet och behandlas med individuellt utprovade skenor (ortoser) respektive korsett. Skolios kan behöva opereras.

Barn med Friedreichs ataxi behöver habiliteringsinsatser. I teamet ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Insatserna sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. De består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd.

Thomas Stenholm är en förälder som har mist ett barn i den ärftliga sjukdomen. Han har grundat en minnesfond för Friedreichs Ataxi. Länken till Bota FA! där det finns mycket läsvärd information hittar du genom att ”klicka” här.

Källor:
Socialstyrelsen
Justina Åkerström, Uppsala Universitet, 2018
Karolinska institutet

Foto: Helena Bure Wijk

De äldre bär nyckeln till vår historia

 

Att släktforska är en fantastiskt rolig hobby som kräver mycket arbete, engagemang och tålamod. Det finns många goda råd och tips kring släktforskning. De viktigaste råden jag har att ge är att använda ett program som är enkelt att hantera, där man kan lägga in sina anor, källor samt viktiga anteckningar. Min Släkt är ett prisvärt program som jag själv använder, men det finns även andra, exempelvis Holger, Disgen och Brother´s Keeper.

Det är oerhört viktigt att ange källor så att alla uppgifter kan verifieras. Ett misstag jag gjorde när jag började släktforska i min glada ungdom, var att uppge alla anors namn, födelseår samt anteckningar från kyrkböcker, men jag glömde att skriva var jag hade hittat uppgifterna. Det blev därmed omöjligt att gå tillbaka och verifiera uppgifterna och jag fick börja om från början igen.

Dela det värdefulla, underbara som du har hittat i forskningen med människor som uppskattar det – familj, vänner eller varför inte med hela världen. Men se till att du delar på dina villkor och att du har kontroll över dina värdefulla uppgifter och foton. Läs igenom sekretessinställningar noga om du väljer att bygga och publicera ditt släktträd på internet genom företag som Geni, Ancestry och My Heritage. Var också väldigt noga med att kontrollera alla källor för de så kallade ”smarta matcher” som du blir erbjuden genom företagen.

Mitt allra viktigaste råd när det gäller släktforskning är det mest basala – att prata med nära och kära. Prata med de äldre i släkten. Det är våra äldre som bär nyckeln till vår gemensamma historia. Skriv ned berättelser, släktrykten och anekdoter, eller spela in. Titta på släktfoton tillsammans och var noga med att anteckna vem/vilka personer som fotot föreställer, när det togs och eventuella händelser kring fotot.

Varmt lycka till med din släktforskning!

Tidigare inlägg med släktforskningstips:

Liten ”kom-igång-guide” för släktforskning i arkiven 

Gratis släktträd på internet? 

Nu är det gratis att släktforska

Fader okänd

Jakten på mormors finska rötter går vidare

Min mormor Elsa Lovisa Andersson föddes i Norrköping, Östergötland 1903. Enligt släktrykten ska mormors morfars föräldrar varit ättlingar till de skogsfinska nybyggare som kom till Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Mer om det kan du läsa i ett tidigare inlägg här.

Mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter f.1788. Ingrid var en riktig krutgumma som avled några månader innan sin 101-årsdag. Det har berättats att hon rökte kritpipa och utanför stugan i Simonstorp hade hon tre staplade stenar, en s.k stenvätte/trollgubbe, som sades vara en finsk sed för beskydd och god jakt- och fiskelycka.

Trollstenarna utanför Ingrids stuga. Foto: Privat

Det har inte varit lätt att hitta mormors skogsfinska rötter eftersom det inte finns något dokumenterat om de östfinska nybyggare som kom till Östergötland. Det har även varit svårt att hitta belägg för att de tre staplade ”trollstenarna” verkligen är en skogsfinsk sed. Men så äntligen! Härom dagen fick jag kontakt med en person som är mycket kunnig på området. Han berättade att liknande stenar har hittats i Hällefors finnmark.

De är inte snarlika, men den bärande symboliken är förmodligen det heliga tretalet som återfinns i många kulturer. Enligt tretalsmystiken är de jämna talen en symbol för det materiella, medan de ojämna symboliserar det andliga. När man adderar det första ojämna talet med det första jämna uppstår det magiska tretalet. Det återfinns bland annat i förkristen mytologi med de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi, liksom i kristendomens treenighet och de vise männen som var tre till antalet.

Foto: Tor Eriksson

Familjen Kornberg i Glissjöberg, Sveg

Glissjöberg, Västbyn nr 4 Foto: Privat

Våren 1878 lämnade min farfars morfar, Torsten Kornberg, Åsnes i Hedmark, Norge och begav sig till Glissjöberg i Sveg, Härjedalen. Han var då i 30-årsåldern och arbetade som sten- och vägarbetare. Torsten, som egentligen hade efternamnet Enersen efter sin far, tog namnet Kornberg efter Kornstadsberget, den ort han bodde på i Norge. Läs gärna mer om hans norska rötter här.

Farfars morfar Torsten Enarsen Kornberg f. 1848 i Åsnes, Norge Foto: Privat

I Sveg träffade Torsten Sigrid Jonsdotter som kom från Glissjöberg och paret fick tillsammans barnen Emma Olivia f. 1879, Erik f. 1881, Johan August f. 1884, Anna Matilda f. 1886, Signe f. 1889, Sven Emanuel f. 1893 och Torsten Georg Mattias f. 1897. I församlingsböckerna är Torsten med familj antecknade som ”norska undersåtar”. (Sigrids rötter kan du hitta här)

Sigrid Jonsdotter f. 1853 i Glissjöberg, Sveg Foto: Privat

 

 

 

 

 

 

 

År 1888 fick Torsten möjlighet att köpa en bit inrösningsjord i Glissjöberg. Man rustade en befintlig lada och använde den till boningshus, men  byggde senare ett nytt hus i närheten. (se bild överst i inlägget)

Torsten Kornberg med barn och barnbarn Foto: Privat

Jag har ”nystat” länge i släktens historia men har tyvärr inte lyckats kartlägga alla personer. Det jag vet om Sigrids och Torstens barn är följande:

Dottern Emma Olivia f. 1879 gifte sig med Per Erik Käck f. 1858 i Ljusdal. Paret fick fem barn tillsammans: Johan Einar f. 1898, Torsten Emanuel f. 1901, Signe Kristina f. 1904, Anna Margareta f. 1907 och Olof Arvid f. 1910 (d.1911). Alla barn är födda i Glissjöberg, Sveg. Familjen utvandrade till USA 1911.

Sonen Johan August Kornberg f. 1884 i Glissjöberg, Sveg utvandrade också till USA.  Gifte han sig där? Fick han barn?

Sonen Sven Emanuel Kornberg f. 1893 i Glissjöberg, Sveg gifte sig med Emma Kristina Holmin f. 1891 i Vemdalen. Paret fick bland andra dotter Irma.

Dottern Anna Matilda Kornberg f.1886 i Glissjöberg, Sveg (min farfars mamma) fick fem barn: Torsten Sigurd Leander f. 1911 i Glissjöberg, Sveg. Han föddes utom äktenskap men fadern uppgavs vara bokhållaren Johannes Teofil Pettersson f. 1879 på  i Stockholm. (Torsten Sigurd Leander bodde senare hos sin far, så de verkar ha haft en bra kontakt), Johan Gustaf f. 1915 i Glissjöberg, Sveg (min farfar). Anna Matilda gifte sig med skogsarbetaren Arvid Harald Svante Sjölin f. 1881 i Alsens församling och paret fick tillsammans barnen Arvid Harald Sjölin f. 1920 och Asta Sjölin i Glissjöberg, Sveg.

Farfars mamma Anna Matilda Foto: Privat

Vet du mer om släkten?
Hör gärna av dig till mig: forskningbw@telia.com

Liten ”kom-igång-guide” för släktforskning i arkiven

 

Foto: Helena Bure Wijk

Sedan februari i år är det gratis att forska i Riksarkivets digitala arkiv, SVAR. Digitala forskarsalen är en gigantisk skattkammare för alla som vill släktforska. Här följer en liten enkel ”Kom-igång-guide”.

1) Söka efter specifik person
Min farmor Margit Alice föddes 1910 i Ytterlännäs, Ångermanland. Jag väljer fliken ”person” och skriver in de uppgifter som jag känner till. Här får jag veta att hennes föräldrar hette Alfonso Hans Gustaf Söderman och Dora Emerentia Rödlund, deras födelsedata och var de bodde…


 

2) Söka i arkiv
Nu när jag fått veta mer om familjen samt var de bodde kan jag forska vidare under fliken ”arkiv” och församlingsböcker…

 

3) Söka i kyrkböcker
Församlingsböckerna kan ge många upplysningar om familjen. (Här använder jag Arkiv Digital).

Här får man exempelvis veta om familjen har flyttat och kan följa släktingarna vidare genom in- och utflyttningslängder samt församlingsböcker…

Födelseböcker kan ge värdefulla upplysningar om familjen. Bland annat dopvittnen/faddrar som ofta var släktingar…

 

4) Fliken ”specialsök” i SVAR
Här finns bland annat domstolsarkiv, arméns rullor, trolldomskommissionens anteckningar, mantalslängder, frigivna straffångar m.m.

specialsö

Rättegången mot Lars Joensson ”på skogen”

Som släktforskare hittar man sällan några långa, utförliga beskrivningar av sina anfäder- och mödrar. I kyrkböckerna står det oftast bara när personen har fötts, döpts, gått till nattvard, gift sig och dött. Om man har tur kan man hitta mer detaljerade beskrivningar och anteckningar, men då rör det sig oftast om andra källor, som exempelvis domböcker.

Elva generationer bakåt i tiden levde min anfader ”Lars Joensson på skogen”. Han bodde tillsammans med hustru Brita och sex barn i Simonstorp, Östergötland.  Lars, som var Kronoskytt och Kolare kände mycket väl till de mörka skogarna i Kolmården och kom att bli anklagad för mordet på en kringresande handelsman.

Mordet på en kringresande tobakshandlare

Strax efter midsommar 1693 hittades i Simonstorpsskogen liket efter en man som blivit bragd om livet. Även några ”slarvor” av hans kläder upphittades. I domboken berättas att sockenbon Jöns Lärka ”visste att en karl från Västmanland var efterlyst, men kunde inte säkert säga om det var honom man hittat”, så invånarna uppmanades att ta reda på vem den okände döde mannen kunde vara.

Foto: Helena Bure Wijk

Året därpå stod den då 64-årige Lars Joensson i tinget, anklagad för mordet på mannen, som hade visat sig vara en kringresande tobakshandlare. Lars granne, Erik Eriksson hade nämligen hört Arvid i Lindalen berätta att det var Lars som var den skyldige. Arvid berättade att ”Håkansson och Lars Joensson hade kolat tillsammans i skogen och en natt hade Joensson pratat i sömnen och sagt att han skulle gå till Tinget och bekänna dådet”. Enligt rykten hade Lars Joensson slagit den stackars ”karlen alldeles ihjäl med en tall-stake” där i skogen.
Vittnesmålen ansågs inte trovärdiga så man la ner förhören men rykten fortsatte att florera så i oktober 1699, sex år efter att man funnit tobakshandlaren, stod Lars Joensson åter i Risinge tingsrätt. Rätten tyckte nu att ”Joensson skulle låta Guds ande regera och göra en sannfärdig bekännelse” men Lars Joensson nekade stadigt och sa sig ”varken ha haft ihjäl denne karl eller någon annan människa”.

Sov i en höstack 

I februari året därpå blev Lars Joenssons son, Nils, kallad till tinget för att föra sin fars talan. Han bedyrade inför Gud den allsmäktige att fadern var fri från alla beskyllningar och sa att han nu var orolig för sin fars liv och hälsa. Sonen berättade att pappan inte längre vågade sova i sin stuga. I tre veckor hade han därför suttit i en höstack ett stycke därifrån, utan både mat och dryck. Sonen hade gjort fadern sällskap och vädjat till honom om att återvända hem, eftersom vintern var så sträng och kölden ven kring husknuten. Inför den sittande rätten föll nu Nils plötsligt ned till golvet och ”andningen syntes inte till på en lång stund”, står det i domboken. Rätten trodde att han antingen skulle ge upp andan helt eller bekänna allt. Men strax därpå  reste han sig åter och någon bekännelse blev det inte den här gången heller. För att vara på den säkra sidan låstes far och son in i ”häkte med järn”, tills nästa dag.

Fick plikta med kroppen 

Rätten ansåg att Lars Joensson for med osanningar och att han därför var skyldig till dådet. Man hade nämligen hittat 3 rockar med silverkantade knappar i hans stuga. Lars försvarade sig och sa att han levt ett ”hederligt liv i vandel och rockarna var minsann betalning för den gången han skjutsade en prästfru med häst och vagn till Stockholm”. Han nekade än en gång till anklagelserna och vägrade också erkänna att han sovit i en höstack flera veckor. Han bedyrade sin oskuld och sade sig vara ”lika ren som Jungfru Maria” och så avrundade han det hela med att säga att ”han som dömer honom i Rätten inte borde få sitta där han sitter”. Nu tyckte man förstås att Joensson alldeles hade förgripit sig på rätten, men han nekade även till det.

Friad efter sju år 

Rätten insåg att man inte skulle komma någonvart med den envisa karlen. Lars Joensson fick böter och fick plikta 40 piskrapp för förargelse mot rätten, men efter 7 år av anklagelser var han äntligen en fri man. Kronoskytten Lars Joensson verkar ha varit en riktig krutgubbe. Han gifte förresten om sig när han hade fyllt 84. Enligt den gamla vigselboken hette hon Kerstin och var ”några och tjugu år gammal”.

Foto: Helena Bure Wijk


Vallonrötter

Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.

Redan i slutet av 1500-talet invandrade valloner till Sverige från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var i behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Det var vallonernas kunnighet och speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Den tidiga invandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa personer bosatte sig en tredjedel vid de Uppländska bruken. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De var kalvinister som lämnade sitt land efter en tid av förföljelse, för att bosätta sig i bland annat Belgien, Irland, Tyskland och Sverige. Till den reformerta tron bekände sig exempelvis smältarmästaren Godefroid Pousette som var min fm mm mf mf mf f.

Inte heller i Sverige fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts att utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar.
Den dubbla predestinationsläran är kanske det mest utmärkande för kalvinismen, tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.
”Vid riksdagen 1647 behandlades villkoren för Stockholms reformerta trosbekännare. Alla som bodde i Sverige skulle gå till Svenska kyrkan och döpa sina barn där. Främmande trosbekännare skulle inte ha rätt till högre ämbeten. De fick inte vara dopvittnen och skulle inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas”. (Källa: T Hållander/Vägen in i sockenkyrkan)

För många av de valloner som bosatte sig i Sverige, gick assimileringen snabbt och man smälte in i det nya samhället. Namnen försvenskades, man gifte sig med svenskar och anammade den lutherska tron. Somliga släkter tycks ha varit mer motsträviga och vägrade smälta in. Vallonsläkten Poulain kom till Sverige i början av 1600-talet och höll länge fast vid sin reformerta tro, varför man assimilerades ganska sent till lutherdomen.
Flera släktingar antecknas ha deltagit i reformerta sammankomster vid bruken sent 1600-tal.

Flera invandrade vallonsläkter behöll sin religion, språk och kultur och gifte sig nästan uteslutande med landsmän, långt in i tiden. Vid Lövsta och Österbybruk i Uppland hade man egen undervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man uteslutande gifte sig med landsmän, försenade assimileringen. I kyrkböckerna kan man se att många inte kunde redogöra för sina kristendomskunskaper på svenska under 1700-talet.

Vallonättlingar. Morfar och hans bröder Foto: privat

Av de fransktalande valloner som bosatte sig och sedan valde att stanna i Sverige finns idag fler än 100.000 ättlingar. Det är naturligtvis inte mycket av anfädernas- och mödrarnas ursprungliga ”vallon DNA” som finns kvar hos ättlingarna efter flera hundra år, men genom DNA-test har jag fått ett tjugotal släktmatcher med personer som också härstammar från samma anfäder, Dubois och Pousette.

Många är de skrönor som florerar kring vallonättlingarnas speciella fysiska ”kännetecken”, exempelvis bruna ögon, solbränd hud, långa stortår, knölar i nacken, små öronsnibbar, överrörliga tummar och så kallade ”vallonveck” eller ”streck” på armar och ben. Man bör ta allt sådant med en jättestor nypa salt, men visst kan jag hålla med om att ”vallonstrecken”, är något även jag har ärvt. Min mamma och hennes syskon har tydliga ”streck” på båda armarna, medan jag bara har ett tydligt streck/veck på höger arm.

Streck/veck på underarmens insida, några centimeter nedanför armbågen, påstås av många vara ett arv från vallonförfäderna. Foto: Privat

Mina rötter till vallonerna hittar du här

Jag fick en skatt i brevlådan härom dagen

Många är vi som söker efter anfäder- och mödrar som vi aldrig fick möjlighet att lära känna när de levde. Hur mycket man än söker så är det omöjligt att med hjälp av kyrkböcker och andra register ”återkonstruera” en persons hela liv. När vi forskar hittar vi endast fragment och  på sin höjd, små anteckningar, men alla dessa små ”skärvor” från personens levnad är så värdefulla. Om vi därtill lyckas få kontakt med människor som kände personen, som kan berätta mer och som kanske även har foton så är det som att få en ovärderlig skatt. Jag fick en sådan skatt i brevlådan härom dagen.

Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland och med de knapphändiga uppgifter jag lyckats hitta genom kyrkböckerna föddes han som ”oäkta” med okänd far, växte upp hos sin mor och hennes make samt syskon.

Farfar Gustaf (längst fram), hans mamma Anna t.h samt styvfar och lillebror t.v

Böter för fortkörning på motorcykel hittade jag i hans ungdomsår men inga fler uppgifter om farfar finns. Han återfinns många år senare i kyrkböcker för Göteborg där han är gift i ett äktenskap utan barn och arbetar i hustruns klädbutik.

Enligt flera ”släktrykten” var farfar en glad, snäll, social och humoristisk person vilket gläder mig mycket. Humoristiska, glada släktingar kan man aldrig få för många av :-)Enligt en annan källa var han väldigt ”osentimental” vad gäller familjen och var inte det minsta intresserad av sin släkt. Han kastade bort alla bilder han hade på sina föräldrar och släktingar.

Enligt flera rykten arbetade farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”tysktågen” transporterades till Norge. Det var närmare 2 miljoner tyska militärer som tilläts passera vårt land, som sades vara ”neutralt”…
Härom dagen fick jag bildbevis på att ryktet är sant.

Farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”Tysktågen” gick till Norge. Tågpoliser arbetade inom SJ men var anställda via Kungliga Järnvägsstyrelsens militärbyrå. Foto: Privat

Farfar levde större delen av sitt liv i Göteborg tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gått bort, tillsammans med en kär sambo. Han fick ett barn, min pappa, men gjorde inga ansträngningar för att få kontakt med honom. Det träffade aldrig varandra.

När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. När jag sa att jag var så lycklig över att äntligen ha hittat honom så skrattade han och svarade ”Jag förstår inte vad det kan vara för glädje för er att få kontakt med en gammal gubbe som jag?”
Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig.

Farfar Gustaf Foto: Privat

 

Farfars rötter i Härjedalen hittar du här

Farfars norska släktgrenar finns här 

Dunas far är en ”okänd casanova från trakten”

Jag är lycklig ”kattmamma” till två underbara katter, Ester, 10 år och Duna 7 år.
Dunas mamma är en ståtlig svart  katt av rasen Maine Coon och har stamtavla. Dunas pappa är en ”okänd casanova” från skogarna i Ramnäs i Västmanland. Duna har ärvt sin mammas svarta pälsfärg, bortsett från en vit fläck på magen, men den långa yviga pälsen fick hon inte ärva.

Dunas far är en ”okänd casanova från trakten”. Så stod det i annonsen när vi köpte henne 2012. Foto: Helena Bure Wijk

Hur vi ärver DNA från våra föräldrar är spännande, men både svårt att förstå och förklara. Jag gör ett litet försök 🙂
DNA består av fyra nukleotider och varje DNA-sekvens (som består av tre), utgör en kodenhet- så kallad kodon. Genom aminasyrasekvens som sker genom omskrivning (transkrition) och translation blir genernas DNA-sekvens översatta till proteiner. Dessa proteiner är oerhört viktiga för den levande cellen och är skapade av långa kedjor med aminosyror. Genens information, dess innehåll, avgör hur proteinerna ska bli, beroende på DNA:s ordningsföljd.

Hur vi kommer att se ut när vi föds- om vi exempelvis har bruna, grå, gröna eller blå ögon (eller grå päls som katt), beror på de ärftliga anlag vi fått ärva. Alleler (från ordet allelomorph som betyder ”annan form” på grekiska) är en eller olika versioner av en nukleotid-sekvens.

Allelen för bruna ögon är dominant hos människa, liksom allelen för svart pälsfärg hos katt. Katter har en gen med två alleler som styr pälsfärgen. Allelen för svart är dominant över allelen för vit. Om man korsar en vit honkatt med en svart hane så avgör den vita honkattens nukleotid-sekvens kattungarnas färg på pälsen.
Det räcker om en dominant egenskap finns på en av honkattens kromosomer, antingen från modern eller fadern för att egenskapen ”svart päls” ska ärvas vidare. Svart pälsfärg dominerar över vit som är recessiv så samtliga katter kan bli svarta om även den vita katten har anlaget på någon av kromosomerna.

 

Ester är en blandning av kattraserna Maine Coon och Ragdoll. Ester har grå päls men hennes ungar har svart/gul pälsfärg. Foto: Helena Bure Wijk

 

Mystiska skotska rötter

Min farmors farmors farmors farfars farmors far hette Magnus Dublar (f. ca 1600) och var en skotsk handelsman i Ronneby, Blekinge. Han gifte sig två gånger under sin livstid och i det första äktenskapet, med Elsebe utan efternamn, föddes dottern Anne år 1636 och två år senare, sonen Casten, 1638.

Casten Rönnow

Casten kom att bli kyrkoherde och antog då namnet Rönnow efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade han Kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Hans ättlingar fick därefter ärva Åhus pastorat och Castens son, Magnus f. 1765 adlades med släktnamnet Dublar. I de gamla handlingarna kallas fadern Magnus (f. ca 1600) Magnus/Mogens Dublar, Mogens Dobblar eller Dobblare. Men hette han verkligen Dublar? Och var denna släkt adlig?

Hette anfadern Magnus Dublar eller Dunbar? Foto: Wikipedia

Det kan vara så att Casten och fadern Magnus aldrig haft någon länk till släkten Dublar, utan istället till den skotska släkten Dunbar. (En teori som styrks genom DNA-test där vi har DNA-match med flera personer som har Dunbar i sina anor):

”Turning now to eminent Scottish merchants in other parts of Sweden, we first come across the name of Magnus Dublar or Dunbar, a Scot who carried on business at Rönneby…Next to Dunbar we find John Innes or Ennes, as he is called. He was born about the year 1600, had to fly from Emden on account of religious persecution, and finally settled in the Swedish town of Helsingborg, where he gained great wealth and honour…” Källa: electric scotland

Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, gifte sig med Olof Schmidt. Släkten Schmidt (Smitt) hade en stark koppling till Skottland då man gifte sig med den skotska släkten Ouchterlony och tysk-baltiska släkter. John Innes (Ennes) som nämns i den engelska texten här ovan, blev handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då de lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig här. Kanske var det av samma anledning släkten Dunbar/Dublar lämnade Skottland?

Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo startade Frälsningsarmén i Sverige och Norge. Hon var ättling till den skotske sjökaptenen John Ouchterlony som kom till Karlshamn på 1700-talet. Foto: Wikipedia/Projekt Runeberg

 

Vet du mer? Kontakta mig gärna: forskningbw(snabela)telia.com

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2

Foto: Helena Bure Wijk

 

Växande missnöje

De finska nybyggarna upptog de mest oländiga trakterna och man kunde ha så långt som tio mil till sockenkyrkan. Tidvis saknades stigar och vägar för att nå till byn och dess kyrka. Man hade också svårt att tillgodogöra sig gudstjänsterna som framfördes på ett främmande språk. Språkfrågan, liksom de stora avstånden fördröjde assimilering, menade historikern Richard Gothe. ”Uppe i finnmarken talades endast det gamla modersmålet. Där höll man också på fädernas forntro och på deras gamla seder och bruk”. Han berättar vidare:
”Redan när de första nybyggarna försökte bereda sig mark på ”fjället” eller ”på heden” hände det att bönderna protesterade. Vid dessa tillfällen kunde nybyggarna vända sig med skrivelser till Hertig Karl, Gustav Vasas yngste son. I lag hade kungamakten fastställt att 4 – 5 mil av utmarkerna hörde till Gud, oss och Sveriges krona till, varför ingen kunde neka skogsfinnarna tillträde till kronans eller kungens allmänning”.

Under 1600-talets första decennier var konflikterna mellan allmogen och finnarna relativt få, men somliga upprördes över finnarnas svedjande. Skogsfinnarnas speciella teknik, huutha, innebar i korthet att skogsområden brändes ned, varpå rågen såddes i den varma askan. ”Gruvorna behövde ved och svedjandet blev därför en nagel i ögat för bruksherrana i mellersta Sverige”, skriver Gothe. Han belyser att den norrländska allmogen tidigare hade kunnat dryga ut sina inkomster genom jakt och fiske. Älghudar hade sålts till goda priser, men när finnarna nu drog fram genom markerna med mindre och större jaktsällskap, för att återkomma med stort jaktbyte, menade man att ”skogen uthöddes”. Även filosofie doktor Maud Wedin har lyft fram det växande missnöjet gentemot skogsfinnarna, vid mitten av 1600-talet. Bönderna klagade över att finnarna brände ner deras fäbodskogar, men de främsta klagomålen kom från bruksnäringen. Staten ansåg att skogen främst skulle användas för framställning av träkol, såg nu stora inkomstmöjligheter i den blomstrade bruksnäringen. Man började därför gynna denna grupp på bekostnad av skogsfinnarnas nykolonisation.

Somliga finnar hade flytt hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa saknade egna torp och sökte sig gärna till landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, skriver Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”. För att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som ”flyttia och omfärda” företog så regeringen ett särskilt plakat 1636. Det kostade 40 marks böter för varje lösfinne man hyste. Lösfinnarna skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland. (Maud Wedin)

Inställningen till finnarna på skogarna, förändrades således och de som tidigare välkomnats med öppna armar ansågs nu utgöra ett hot mot kronan som behövde skogarna. Dessutom såg man med rädsla på nybyggarnas magiska värld. Övergången från katolicism till evangelisk tro hade vid tiden inte märkts av särskilt mycket i Finland. Gothe framhåller att folket var djupt rotad i magisk folktro och ”vid tiden hade man inte vuxit sig in i det katolska åskådningssättet ännu. Med tanke på denna långsamhet skulle det dröja innan man blev medveten om, att man återigen fått en ny religiös bekännelse. I skogsfinnarnas religiösa utövande sammanvävdes gammal hednisk tro med kristna, katolska religionsbegrepp”.

Skogsfinnarnas föreställningsvärld

Gothe ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Finnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.

Skogsfinnarna ansåg att allt i naturen var besjälat. Därtill hade man tron att den högre anden hos människan, tillsammans med trollmedel, kunde behärska och betvinga den lägre naturen. Tingen var antingen vänligt eller fientligt stämda mot varandra och i denna otrygga tillvaro, där många faror lurade, krävdes att man aldrig var värnlös eller oförberedd. Otaliga magiska bruk genomsyrade därför vardagen. Lycka och välgång står i centrum i den skogsfinska tron. Lyckan måste vinnas och beskyddas. Därtill fanns övertygelsen om att den kunde stjälas av illasinnade människor och makter. Den måste därför försöka återvinnas om den gått förlorad. Lyckan troddes kunna stjälas från ens egna djur och tillföras andras så att de egna djuren blev ”skämda”. Om någon utsänt en bära, kunde djuren sina i mjölkningen. Genom magi söktes därför åkerlycka, kärlekslycka, jakt- och fiskelycka, barn-lycka, öl-lycka och boskapslycka. Svedjandet var för många det huvudsakliga jordbruket och skördarna kunde slå fel. Det gällde därför att på alla sätt avvärja dåligt genom förebyggande åtgärder. Den finske bonden måste även skydda sin egendom mot osynliga och farliga inflytelser påverka makterna så att han fick lycka och framgång. ”Redan när första trädet fälldes på den till sved avsedda skogsmarken, ja rentav dessförinnan, hade finnbonden med läsningar, offerspråk och symboliska handlingar sökt att inviga och skydda sitt område. Bland annat skulle man gå omkring svedjelandet tre gånger, vanligen två gånger medsols och en gång motsols” förklarar Gothe.

Enligt det finska nationaleposet Kalevala 3:125 är tiätäjä – den finske vismannen och schamanen ”den i visdom överlägsne, den som äger högre insikt”. Vismännen använde sig i sitt botande av trollrunor, besvärjelser och böner, men också örter till dekokter och smörjningar. De finska runorna gick i arv, liksom de magiska riterna som förmedlades av far till son och av mor till dotter. Man skilde mellan panentatauti, sjukdomar som pålagts av illasinnade människor och jumalantauti, sjukdomar som pålagts av Gud. Vismannen befattade sig inte med det senare. Somliga tiätäjä ansågs kunna se in i det fördolda, hitta stulet gods och peka ut tjuven. Andra kunde förutsäga kommande händelser. Vismannen kunde även omintetgöra ovänners onda anslag och använda trollskott och spåsändningar mot fiender. För att kunna fördriva sjukdomar och annat skadligt måste vismannen ta reda på det ondas ursprung. Hade ett sår uppstått av ett järnredskap måste han kunna redogöra för järnets ursprung, gällde det brännsår, måste han känna till eldens uppkomst etc. När han lyckats påvisa dess ursprung, förlöjligade han dess förmåga. Vismannen använde flera olika sorters kraftord – sana – där han bad det onda avvika till fjärran belägna trakter.

Vid sidan om den ”vita” magin använde man sig även av ”förgörelsemagi”, vilket förmodligen ingav både rädsla och respekt hos omgivningen. De så kallade finnskotten ansågs härstamma från norr. I norska telemarken trodde man att dessa ”nordsendningar” fördes med nordanvinden. Den som hade förmågan att sända sådana, ansågs således ha makt över vindarna. Genom spåsändningar kunde man förhindra fiendens framfart. Uttrycket ”att göra mot varandra” är ett stående inslag i trollsägner från finnskogarna, påpekar Gothe.

Svart magi och ond bråd död

Om mina egna förfäder från östfinska Savolax, finns dokument som tyder på att man använde sig av sådana sändningar för att mästra fienden. Den så kallade björnstämningen var en form av förgörelsemagi, där man med hjälp av magi trodde sig kunna få björnen att anfalla ovänners boskap. Två anfäder som ansågs vara finska tiätäjäs mästrade varandra och hämnades genom att ”stämma björn” så att björnen till slut blev alldeles skinnflådd under ”tassarna” då den tvingades springa fram och tillbaka mellan de båda ovännernas gårdar.

Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs, uppges varit stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i strid med Västansjöfinnen, vilka stämde björn på varandra. Det berättas att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick således fri från efterräkningar. Stackars Sackes skelett återfanns först flera år senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.

Björnstämning var en form av ”svart” magi som endast återfinns i den skogsfinska föreställningsvärlden. Foto: Helena Bure Wijk

 

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1 finns här

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1

Foto: Helena Bure Wijk

 

Nybyggare med ”bruna råttans och kackerlackans okuvliga reslust”

Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg (f. 1897) beskriver sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.
”De äldsta finnsocknarna innanför Ångermanälvens nedre ådal eller intill dess långsträckta mynningsfjärd är Viksjö (Stigsjö socken), Graninge (Långsele socken) och Gudmundrå, följda av Sollefteå, Torsåker, Ytterlännäs, Dal och Högsjö socknar, samtliga på västra sidan av älven. På dess östra sida påträffa vi finska spår inom Bjärtrå och Styrnäs.” förklarar historikern Richard Gothe som ägnade en stor del av sitt liv till att forska om och att kartlägga de östfinska familjerna.

I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde ”skogsfinnarna” vårt eget folk. Krig och missväxt drabbade allmogen i Finland under 1500-talet, varför många kvinnor och män valde att emigrera. Den svenska staten ville vid den tiden gärna kolonisera obebodda delar av Sverige, för att få nya skattebetalande hemman. Till Ångermanland kom så 74 finska nybyggare. De erhöll ofta 6 år av skattefrihet. Villkoren i de nya hembygderna blev dock hårda för många nybyggare. I Ångermanland var det stränga vintrar med mycket snö och även somrarna kunde vara kalla, ”ej sällan besvärade av frost så att säden ofta halvmogen måste bärgas” skriver Gothe. ”Försöker man få klart för sig, från vilka trakter alla dessa tusentals kolonister kommit, påträffar man exempel från nästan alla väderstreck. Där finns folk från Kemi i norr bort till Karelen, alldeles intill ryssgränsen, från Österbotten ned till Raumo och Åbo, men först och främst folk från Tavastland – och framför allt – savolaksare, dessa genuina nybyggare med bruna råttans och kackerlackans okuvliga reslust”. (Gothe)

Bråkiga anfäder

År 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer från Savolax bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland. De tre var mina anfäder, Sigfrid Persson ”finne”, Hindric ”finne”, samt Måns Michelsson ”finne”. Några varmare känslor verkar man inte haft för varandra. Sigfrid och Måns var svågrar och de bråkade ständigt med varandra. Måns kände sig flera gånger tvungen att anskaffa skyddsbrev (1610 och 1620) mot svågern Sigfrid. Skyddsbrev var ett dåtida skydd eller privilegium, utfärdad av överheten.

Vid Sollefteå ting 1607 dömdes Måns för att ha skadat svågern. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för två blånader mot Måns, till böter om 6 mark. Familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Olof Månsson, son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande: ”Talar med swärord och pockande”. Även hans bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

En annan anfader, Per Pålsson ”finne” bodde vid sjöns östra del, i Östergraninge. Inte heller här lyckades man hålla sams särskilt väl. Per låg nämligen i fejd med finske bonden Jon Olovsson i Västergraninge och måste begära beskydd för att få stanna kvar. Han erhöll skyddsbrev av hertig Karl i februari 1600. Anfadern Matts Persson ”finne” i Forsed dömdes till böter för slagsmål 1621.

De finska nybyggare som bosatte sig i Ångermanland förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och man får en känsla av att det här är något som man helst har velat glömma bort. En sockenbo i Viksjö skriver i ett brev till Richard Gothe och förklarar: ”Sedan århundraden finns en inrotad föreställning att betrakta den finska invandringen och det finska blodsförvantskapet såsom en episod, alltför ringa och intetsägande att bevara i minnet”.

Foto: Helena Bure Wijk

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2 hittar du här

Gratis släktträd på internet?

När man har kommit igång med släktforskning upptäcker man snart att det kan vara bra att ha ett verktyg för att kunna strukturera forskningen på ett lättförståeligt och snyggt sätt. För att bygga släktträd i datorn kan man använda kalkylprogrammet Microsoft Excel, men det finns också andra alternativ. DisgenHolger, Brother´s Keeper och Min Släkt är några prisvärda program som erbjuder släktforskaren möjlighet att skapa fina släktträd i datorn, som sedan kan skrivas ut eller flyttas till andra webbplatser som GEDCOM-filer. Vill man sedan publicera forskningen på en egen hemsida så går även det bra.

Jag har använt programmet Min Släkt under många år och är väldigt nöjd. Programmet är enkelt att använda, prisvärt och innehåller alla funktioner man kan behöva. Dessutom har man en tillmötesgående och trevlig kundtjänst. För engångssumman 450 kronor kan man köpa en licensnyckel för Min Släkt och får då fri tillgång till programmets alla funktioner, för alltid. Här kan du ladda hem och prova Min Släkt 4.2 kostnadsfritt.

Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det).

Min Släkt är ett mycket bra och prisvärt program som innehåller allt jag behöver och mer därtill.

I dag är det enklare att släktforska än det var tidigare eftersom vi nu kan sitta hemma vid datorn och forska i de gamla kyrkböckerna, men det kan inte nog poängteras att släktforskning fortfarande är exakt samma ”hantverk” som tidigare, som kräver lika stort engagemang, tålamod och källkritik.

På senare år har möjligheten att bygga släktträd på internet kommit och har lockat många människor att börja släktforska, dels för att det är enkelt att starta ett konto och ”mata” in uppgifterna, men även för att somliga tror att man med några knapptryckningar kan få ett komplett släktträd, utan att släktforska själv. Många är de företag som erbjuder oss att enkelt bygga släktträd och snabbt fylla ut våra ”tomma”, okända släktgrenar genom så kallade ”smarta matcher”, som inte alltid är särskilt smarta. Dessutom är tjänsterna sällan (aldrig) helt gratis. Jag har testat att bygga släktträd ”gratis” hos företagen Ancestry, My Heritage och Geni.

Ancestry erbjuder ”gratisabonnemang” för släktforskning. Som icke betalande medlem kan man visserligen bygga ett släktträd och det finns ingen gräns för det antal personer man lägger in i trädet. Det är bra. Mycket bra att man även kan välja att radera sitt släktträd om man vill och att man kan avsluta sitt konto utan påtryckningar eller frågor.
Det är enkelt och roligt att lägga in anor och uppgifter i trädet. Lättnavigerat och bra. I släktträdet dyker det ständigt upp ”darrande” gröna löv med tips som endast betalande abonnenter kan använda sig av.

Gröna ”darrande” löv visar att det finns tips om mormor i släktträdet

Som vinstdrivande företag vill man naturligtvis ha betalande medlemmar och ett Sverigeabonnemang kostar 995 kronor per år. Då får man ta del av alla tips och funktioner och kan även söka i svenska kyrkböcker. Det går även att välja månadsabonnemang för 135 kronor/månad vilket är bra. Kostnaden dras direkt från bankkontot när man väljer månadsabonnemang och om man inte avslutar abonnemanget så dras samma summa nästa månad. Att hitta ”avsluta mitt abonnemang”-knappen är enkelt och gör att man som användare kan känna att man själv har kontroll över när och hur man vill vara med. Det är bra.

Gröna darrande löv och ”smarta matcher” kanske kan vara en hjälp men kan även vara förödande, för om jag skulle acceptera detta tips som programmet föreslår, att en Sigrid Högström är densamma som farfars mormor Sigrid Jonsdotter, då skulle det omkullkasta hela släktforskningen…

Att bygga kostnadsfritt släktträd erbjuder även företaget My Heritage, men här bör man vara medveten om att när man väl har skaffat ett gratis bas-konto och börjat skriva in mormors och morfars och farmor och farfars alla anor, då tar det snart stopp. Gratisabonnemang innebär ett släktträd med max 250 personer. För att bygga vidare på trädet krävs Premium-abonnemang. Kostnad cirka 2000 kronor per år och summan kan inte delas upp och betalas månadsvis. Med ett premiumabonnemang kan man söka i många källor och erbjuds tips, vilket är bra. Sidan är lättnavigerad och det är enkelt att lägga in anorna i trädet samt personliga uppgifter och bilder. Det är bra.
Även här bygger hela idén på att användarna ska binda upp sig på dyra abonnemang för att kunna ta del av alla funktioner och så kallade ”smarta matcher”, som i många fall är helt förkastliga.

Gratisabonnemanget på My Heritage erbjuder dig att bygga släktträd med max 250 individer. Istället för gröna, darrande löv dyker tipsen här upp i form av ”smart matches” och ”record matches” som kräver abonnemang för att ta del av.
De så kallade ”smarta matcherna” är ofta oerhört korkade och visar hur viktigt det är att vi forskar själva för att inte hamna alldeles tokigt i släktforskningen.

Även My Heritage erbjuder möjligheten att radera det släktträd man har lagt upp om man skulle ångra sig, samt avsluta medlemskap, men det är svårare att hitta denna information på sidan och för att avsluta medlemskap krävs en uppsägning (som görs via mail). Jag upplever även att det är svårare att själv kunna styra över vilken information jag som användare delar med mig av. Jag råder alla användare att ”klicka” på fliken ”min integritet” och sedan ta bort markeringen för sådant som inte känns bekvämt för er. Läs under varje rubrik och välj vad som ska vara markerat och godkänt.

När jag lade ut ett släktträd på My Heritage som gratismedlem tidigare, hade jag inte en aning om att jag hade godkänt att alla mina släktfoton, personliga släktberättelser m.m. fick ”tas” av andra och därför ser jag nu hur mina uppgifter finns i många andras släktträd, där de har dykt upp som ”smarta matcher” hos användarna. Det mest tråkiga är inte att bilder och minnen som jag trodde var ”privata” har övertagits av andra, utan att det nu sprids många felaktigheter som jag inte kan ändra. Som släktforskare upptäcker man ibland att något är fel, går till botten med det felaktiga och ändrar men släktforskningsuppgifter som har hamnat på internet beter sig som en trojansk häst och ”Smarta” matcher hänvisar inte till den person som först lade ut uppgiften – de bara sprids vidare, som ett virus.

Geni erbjuder också sina användare att skapa kostnadsfritt släktträd. Geni ägs av My Heritage och uppgifter på Geni används på My Heritage som ”smarta matcher”. Om man vill vara krass kan man säga att företaget tjänar stora pengar på att naiva människor ger bort sin mödosamt förvärvade släktforskning, med släktbilder och allt, gratis. Sedan säljer man deras uppgifter vidare som smarta matcher via dyra abonnemang. Eller så kan man säga att individerna ger bort sin forskning frivilligt för att de vill vara med och bidrar till det så kallade ”Världsträdet” på Geni.

Det är enkelt att lägga in uppgifter och ”bygga” trädet till en början men det blir med tiden oerhört svårnavigerat allt eftersom det växer och då nya användare ”hakar” in i trädet. På Geni kan man bygga sitt släktträd med obegränsat antal personer i trädet men det finns ingen möjlighet att radera trädet om man skulle vilja. Du kan avsluta ditt konto, men aldrig radera trädet eftersom andra användare i ”världsträdet” har ”hakat” in och blivit en del av samma träd. Det är mycket viktigt att veta. Jag önskar att jag hade vetat om detta när jag byggde mitt träd på Geni, men det finns naturligtvis ingen information om sådant när allt handlar om att så många som möjligt ska dela med sig av så mycket information som möjligt. När jag avslutade mitt konto på Geni ”övertogs” mitt släktträd av andra och sedan dess har jag bara kunnat se hur mina uppgifter, bilder och även felaktiga släktuppgifter ”valsar” runt i olika släktträd på internet och även som ”smarta matcher” på My Heritage. Jag har ingen möjlighet att ändra felaktigheterna eftersom det nu är Geni och My Heritage som äger mina uppgifter.

Ett exempel. Mitt gamla släktträd med den felaktiga uppgiften om Karin Tilly Thomsdotter finns på Geni men jag har inga behörigheter att ändra eftersom trädet har övertagits av andra användare.

 

Att släktforska är en hobby som kräver mycket arbete, engagemang och tålamod. Dela det värdefulla, underbara som du har hittat i forskningen med människor som uppskattar det – familj, vänner eller kanske med hela världen, men se till att du delar på dina villkor och att du har kontroll över dina uppgifter.

 

 

 

 

 

Statarens katt – om klasskillnader förr


Mamma och jag vid Ängsö slott 1969

Det är drygt sjuttio år sedan statarsystemet försvann ur den svenska historien för gott, men det är sällan vi i dag hör människor berätta om hur det var att leva på den tiden. Författare som Ivar LO har skildrat den hårda tiden, men få av de som lever idag vill, eller orkar berätta om hur det var att växa upp som ”statarbarn”. Det gör alldeles för ont, är förknippat med tunga minnen och framför allt en stor skam. Min mamma är en av många som växte upp i ett Sverige som präglades av klasstillhörighet och förtryck. Här är hennes berättelse:

”Stataren var en gift man som anställdes vid större gårdar och fick sin lön helt eller delvis ”in natura”. Istället för pengar fick familjen kost och logi, ofta i form av en undermålig bostad full av ohyra. Stataren anställdes på ettåriga kontrakt och hade bara friheten att flytta och byta arbetsgivare under den sista veckan i oktober månad, den så kallade slankveckan. Vägarna under hösten var därför fyllda av förhoppningsfulla familjer som flyttade från den ena arbetsgivaren till den andra, ofta för att inse att det var lika dåliga villkor på den nya arbetsplatsen.

I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem.

Min mamma Elsa vägrade att mjölka och därför måste familjen bryta upp och flytta två, tre, ibland fyra gånger per år. Mamma föddes 1903 och växte upp i Östergötland som barn till statare. Hennes far, liksom hans far, och hans far, före honom, tvingades leva under svåra förhållanden som statare. När Elsa var barn fick stataren endast lön ”i natura”, det vill säga, man fick sin inkomst i råg, vete, mjölk och så vidare. Det kallades ”helstat”. Min mormor, Hedvig Kristina, lyckades, trots de svåra omständigheterna att hålla sina barn ”hela och rena”.

Hur fattig man än var, så skulle det inte synas utåt. Barnens kläder lappades och lagades ständigt. Barnen hjälpte till med arbetet på gården från 10-årsålder och mamma har berättat hur hon och hennes syskon låg på knä och drog upp rovor under hösten, med frusna händer. Flyttlassen gick vår och sommar och mormor var alltid noga med att huskatten skulle följa med i flytten. ”Annars äter röttera öpp öss”, som hon sa på sin östgötska dialekt.


 Mormor Elsa och morfar Ivar med döttrarna Majlis och GunBritt

De barn som växte upp i ”statarfamiljer” fick ofta en tuff uppväxt och möttes av förakt från omgivningen eftersom familjerna var fattiga och ansågs vara på samhällets ”botten”. Vi hann heller aldrig rota oss någonstans. Statarfamiljerna levde och arbetade ofta i närheten av arbetsgivarna, de välmående familjerna, men det var två skilda världar som sällan möttes. När vi bodde i en arbetarbostad alldeles intill ett västmanländskt slott där far var anställd som statare, i slutet av 1940-talet, så visste alla i familjen sin plats. Varken barn eller vuxna fick någonsin beträda herrskapets mark och det gjorde vi heller aldrig. Det var helig mark.

Grevinnan gick alltid klädd i sin jakt-uniform, med ett gevär på axeln och alla i familjen visste att man inte fick komma i närheten av hennes mark, trots att det bara var några meter mellan statarbostaden och herrgårdens ägor. Men min älskade gråspräckliga katt förstod sig inte på det här med klasstillhörighet och andra dumheter. Katten sprang en dag, tvärs över herrskapets välkrattade grusgång och grevinnan gick då ut på trappan och sköt katten med sitt gevär.

Den skadeskjutna katten lyckades på något sätt krypa hem. Katten plågades svårt så pappa var tvungen att avliva den när han kom hem från arbetet. Han gick till sin arbetsgivare med anklagelser. Varför sköt man familjens katt? Och varför, om de nu var tvungna att skjuta henne, varför såg de inte till att katten var död så att hon slapp lida?

Grevinnan svarade att katten hade beträtt hennes mark, utan lov. Hon hade därför rätt att skjuta katten. Det var så det var på den tiden och vi var tvungna att acceptera det”.

 

Nu är det gratis att släktforska!

Sedan 1 februari är materialet i Riksarkivets digitala forskarsal tillgängligt för alla, helt kostnadsfritt. Här finns över 100 miljoner digitala arkivhandlingar och för oss som släktforskar är det en riktig ”guldgruva”. I min egen släktforskning använder jag SVAR samt Arkiv Digital, som tillsammans ger mig tillgång till allt jag behöver.

Du som är intresserad av att fördjupa dig inom speciella forskningsområden, exempelvis häxprocesserna, kan hitta mängder av intressanta handlingar via fliken ”specialsök”.

I Norge har det varit gratis att släktforska i de gamla kyrkböckerna de senaste 20 åren. Om du, liksom jag, har rötter i Norge, är Digitalarkivet en riktig skattkammare.

Häxorna i Torsåker

vagn1
Foto: Helena Bure Wijk

Redan i förkristen tid fanns i Norden en föreställning om att vissa människor kunde ingå förbund med trollen och att de genom svart magi kunde orsaka skada och orsaka förgörelse, men den klassiska bilden av häxan som allierad med djävulen tog form i ett kristet landskap. Denna föreställning började florera i Europa under slutet av medeltiden, men det var inte förrän under senare hälften av 1600-talet som större häxprocesser förekom i vårt land.

Efter reformationens tid sågs folklig vidskepelse som hädelse, riktad direkt mot det heliga. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Vidskepelse och trolldom sågs av den kristna kyrkan som konkurrerande aktiviteter, som inte bara hotade hela den kristna samhällsordningen utan även det gudomliga majestätet, menar historikern Bengt Ankarloo.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma ”gott”, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont.  De troddes kunna förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg ”mjölka” kvastar och pinnar.

Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade trolldomsutövarna mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, påpekar Ankarloo.

När häxhysterin drabbade Sverige 1668 var Kristoffers landslag fortfarande i bruk. Lagen hade ett tillägg med den gammaltestamentliga Mose lag som fastslog att all uppsåtlig Gudshädelse skulle bestraffas med döden. Budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva” var det man lutade sig mot när man utfärdade dödsdomar i trolldomsmål.

Flera rannsakningar i Jämtland år 1668 kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.
I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa (ca 1/2 miljon människor), var det ett förhållandevis litet antal, ca 300 personer, som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade flera svenska orter (och familjer) väldigt hårt.

Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Många av de avrättade var kvinnor och många tillhörde den släkt jag själv är en del av.

”Över vida trakter av Norrland flammade häxbålen, vid Härnösand en gång tretton samtidigt. På ett berg mitt i Torsåkers pastorat i Ångermanland halshöggos och brändes på tre dagar 1675 ej mindre än 71 personer från trenne socknar kring Ångermanälven. En lång tid efteråt hörde man det ilskna skallet av trollhundar från berget, som därav fick namnet Skällberget”. (Det stora trolldomsraseriets tid, Runeberg)*

 

häxberg2
Häxberget, även kallat Bålberget ligger ca 1/ 2 mil från Torsåkers kyrka, mellan socknarna Dal, Torsåker och Ytterlännäs. Foto: Helena Bure Wijk

Det s.k Skällberget (vårdkaseberget) som omnämns i Runeberg ligger två kilometer norr om kyrkan och det finns idag inga belägg för att avrättningarna skedde där.

Att släktforska är som att läsa en spännande bok…

Att släktforska är som att läsa en spännande bok. Trots att informationen i kyrkböckerna ofta är knapphändig så blir varje människoöde så levande när man med hjälp av de handlingar som finns, lägger pussel över personens liv. Vissa livsöden är mer gripande än andra.

Brita Eriksdotter föddes 1783 i Burvik, Knutby som dotter till frälsebonden Erik Olofsson. Hon gifte sig med bonden Johan Jansson i Sotter, Knutby. Brita var då 28 år och paret fick sitt första barn, dottern Anna, två år senare.
Barnet visade tecken på svaghet vid födseln och man befarade att hon inte skulle överleva natten. Därför beslutade grannhustrun Margta sig för att nöd-döpa den lilla.
I födelseboken noterar prästen senare:

”I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av bonden Erik Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro: Bonden U. Anders Ersson i Burvik, Bonden Mats Jansson och dess hustru i Sotter; Pigan Anna Jansdotter i Spångtorp, Lohärad socken”.

Lilla Anna överlevde förlossningen och hela veckan därpå, men avled sedan, 11 dagar gammal. Om föräldrarnas sorg finns förstås ingenting noterat i kyrkböckerna men vi kan föreställa oss att de måste ha sörjt sin flicka djupt, även om det alls inte var självklart för någon förälder på den tiden att deras barn skulle leva till vuxen ålder.

När jag följde den lilla familjen framåt i tiden via kyrkböckerna, blad för blad, hoppades jag  innerligt att Brita och Johan snart skulle få uppleva lyckan i att bli föräldrar igen. Denna gång till ett levande och friskt barn. Det dröjde två år innan nästa barn kom. Hon hette Lena Cajsa och föddes 1815. Jag blev så lycklig över att läsa att barnet föddes friskt och starkt. Jag är själv mamma och har upplevt den stora sorgen att mista en liten dotter men även den största lyckan, då jag några år senare fick gåvan att få en levande och frisk dotter.

Det verkade som om allt nu skulle bli bra för den lilla familjen i Sotter. Jag pustade ut och tänkte stänga arkivet och avsluta forskningen om Britas liv.  Brita är inte en direkt anmoder då jag härstammar från hennes bror Johan, men jag ”bläddrade” ändå framåt i tiden, lite förstrött. En anteckning i födelseboken fångade plötsligt min uppmärksamhet. Paret fick ännu en dotter 1819 men den lilla var död när hon föddes. Arma föräldrar!
Jag kände att jag måste få veta hur de gick vidare i livet. Jag hoppades att allt slutade lyckligt för dem, trots allt. Men Brita fanns inte med i församlingsboken. Istället hittade jag henne i dödboken år 1819:

”Bonden Jan Janssons hustru Brita Eriksdotter i Sotter af barnsbörd, 36 år. Dödfödda dottern jordfästes tillsammans med modern den 18 april”

 

 

 

 

Bland präster och oäkta barn i 1800-talets Stockholm


Johan Gustaf Söderman f.1841

Min farmors farmor hette Hulda Schmidt och föddes i Karlshamn, Blekinge år 1838. Hennes far, Adolph Fredric Schmidt var sjöman men när arbetstillfällena blev allt färre, sadlade han om och blev bensnidare.  Familjen flyttade till Stockholm där Adolph Fredric arbetade med att skapa prydnadsföremål i elfenben.

Hulda Schmidt fick sitt första barn som ogift. Sonen, Erik Gustaf Sigismund Posse föddes på Lilla Munklägersgatan 11, i Storkyrkoförsamlingen 1865.
Barnets föräldrar uppgavs vara okända i födelseboken men när barnet döptes fanns flera dopvittnen med samma efternamn, nämligen: Svarvaren Adolph Fredric Schmidt, svarvaren Alphonz Schmidt, svarvaren Johan Albert Schmidt, fru Johanna Schmidt, mamsell Josefina Gustafsson och mamsell Mathilda Johanna Schmidt.

Den okände barnafadern med efternamnet Posse tycks ha hjälpt familjen ekonomiskt och han såg även till att sonen fick växa upp under trygga omständigheter med två föräldrar. Några år senare bor nämligen Hulda och sonen på Svartmangatan 22 i gamla stan, Stockholm, tillsammans med den teologi-studerande Johan Gustaf Söderman från Värmdö.
Erik Gustaf Sigismund Posse uppges då vara styvson till Söderman.

1871, när Söderman fortfarande var i full färd med sina präststudier, födde Hulda ännu en son, min farmors far, Alphonzo Hans Gustaf.
Barnet föddes med ”föräldrar okända” men när han döptes fanns många dopvittnen från familjerna Schmidt och Söderman.
Några år senare, när fadern var färdig med sina studier ”trollades” barnet fram, med ett nytt och mer passande födelseår och Alphonzo Hans Gustaf uppges vara son till Hulda Schmidt och Söderman.  I kyrkböcker och i Härnösands herdaminne hävdas det att Johan Gustaf Söderman och Hulda Schmidt var gifta, men någon vigsel ägde aldrig rum. Förmodligen fick Söderman en summa pengar och andra fördelar för att tog hand om Hulda och hennes oäkta son, Gustaf Erik Sigismund.

Prästen Söderman från Värmdö, fick infödingsrätt i Nordmaling (vilket borde varit en omöjlighet eftersom han inte hade sina rötter där) och familjen flyttade dit. Även Huldas föräldrar, hennes syster samt Södermans ogifta syster, flyttade till Nordmaling. Där kom familjen att stanna i alla sina dagar.

Det har berättats hur farmors farfar arbetade med sitt jordbruk vid sidan om prästämbetet:
”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”. Källa: Oknytt 3-4/1993

Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:
Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.

Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.

Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.

Lycka till!

 

Fader okänd

Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.

Sträng social kontroll

Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.

Barnamordsplakatet

Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Många svårigheter för ensam mor

Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.
Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Emilia Carolina Sophia

Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig sedermera med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.

Att den då ogifta Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhjielm just höll på att avsluta sin militära utbildning på samma plats där min morfars morfar Johan Peter Bure gick sin utbildning – vid tidpunkten då Emilia Carolina Sophia föddes, samt att hon valde att döpa sin förstfödde son till Ivar kan inte ses som tillfälligheter…

Sök i barnhusets rulla
Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem.
Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916: http://www2.ssa.stockholm.se/Allmbarnhus/Allmbarnhusepi7.aspx)

 

Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:

Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).

Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.

Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.

Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.

När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.

Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.

Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:

Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.

Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.

Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.

Lycka till!

 

Valloner i Bennebols masugn

Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

För många var det arbete och bättre ekonomi som lockade dem hit, men många kan ha kommit av religiösa skäl. Det menar Tore Hållander som har skrivit en intressant avhandling om vallonerna vid de Uppländska bruken: (Vägen in i sockenkyrkan – De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636 – 1693, Uppsala 2000).  Majoriteten av vallonerna var reformerta kristna. De var kalvinister men saknade rätten att offentligt utöva sin religion i både Liége och Spanska Nederländerna. I Sverige kunde vallonerna, i alla fall till en början, utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar.

En av de valloner som bosatte sig i Uppland var smältarmästaren Godefroid Pousette som föddes i Belgien i slutet av 1500-talet. Han var min fm mm mf mf mf f och har många ättlingar i Sverige. Man beräknar att det idag finns hundratusentals ättlingar till de fransktalande valloner som kom hit i slutet av 1500- och början av 1600-talet.

Som många andra hörde jag som barn rykten om att vi hade valloner i släkten. När jag som 20-åring började släktforska, var jag fast besluten att hitta dem. Jag trodde då att det skulle bli enkelt, men det visade sig ganska snabbt att min morfars vallon-förfäder inte alls fanns på så nära håll i släkten som jag hade trott. Det krävdes många år av forskande innan jag hade lyckats ”gräva” mig tillbaka till vallonsläkterna Pousette, Dubois, Vincent m.fl.
På senare tid har jag börjat med DNA-släktforskning och har fått kontakt med flera släktingar som härstammar från samma vallon-förfäder.

Bennebols bruk i Uppland löd under Hargs bruk. Där tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. Mina förfäder levde och arbetade där under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och gamla arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Flera av mina släktgrenar som levde i Bennebols masugn härstammar från Belgien och vallonsläkterna Dubois och Pousette, men många anfäder- och mödrar var svenska.

Morfars mormors morfar hette Petrus Larsson och föddes i Bennebols masugn 1792. Han kom att arbeta där i närmare sextio år, liksom hans far och farfar gjort före honom. Fadern, Lars Persson f. 1748 arbetade som malmdragare i masugnen, ett slitsamt arbete.
Under vinterhalvåret hämtades malm från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. Lars farfar var under sin livstid körare vid Gimo bruk, ett arbete som också handlade om förflyttning av malm.

Malmdragaren Lars Persson arbetade som alla andra, hårt och i 1811 års husförhörslängd noterade prästen att han var ”oduglig” på grund av ”bråck”. Han dog 1827 och hade då arbetat 56 år i masugnen.

Om du, liksom jag, har hört rykten om valloner i släkten – ta dem på allvar. Ofta visar det sig att det finns en gnutta sanning i det som sägs.
Stor chans att hitta valloner har man när man har lyckats gräva sig tillbaka till 1700-talet och befinner sig i någon bruksort. Var inte alltför fokuserad på att hitta de där fransklingande efternamnen till en början, för även om de första generationerna bar dem, så kan det mycket väl hända att namnen snabbt övergick till patronymikon, det svenska namnskick som innebar att barnens efternamn bildades av faderns förnamn, med son- eller -dotter som slutled, exempelvis Persson, Larsson och Andersson.

Förnamnen kan ge en ledtråd så att du vet att du är på rätt väg. Bibliska förnamn var populära bland vallonerna liksom förnamn som Claes, Hindric, Noe, Gottfrid, Pierre och Gillius som förekom flitigt inom vissa vallonsläkter.

När barnen döptes hade man oftast fyra dopvittnen och vid vallonbarns dop var dopvittnena ofta valloner. Kanske ger dopvittnenas namn en ledtråd som kan hjälpa dig att komma vidare.

När du väl har hittat ledtrådar om just dina vallonsläkter så finns det duktiga släktforskare som gärna hjälper dig vidare. Kika på internet där det finns flera bra föreningar och forum för smeds- och vallonforskning.

Ett DNA-test kan hjälpa dig att bekräfta din pappersforskning samt knyta kontakt med nya släktingar. Företaget Family Tree DNA har bland annat DNA-testet Family Finder.

Lycka till med din forskning!


Morfars mamma Augusta Charlotta Bure f.1876.
Charlottas mammas förfäder var valloner som levde och arbetade vid de Uppländska bruken. Mer om Charlotta finns att läsa i mamma GunBritt Bures blogg om släktforskning.