Jättarnas ätt

Den 13 mars, 202313 mars, 2023 Av Helena Bure Wijki Forntida människor, släktforskning i Östergötland, Släktforskning JämtlandLämna en kommentar

David och jätten Goliath – Litografi av Osmar Schindler 1888

Det finns många berättelser om forntida ”jättar” som en gång levde på jorden. Bland annat i Nordamerika, Irland, Sardinien, Kina och Afghanistan har man hittat människoskelett som vittnar om att det en gång funnits människor här på jorden som varit exceptionellt långa. Även i Sverige finns berättelser om ovanligt storvuxna och starka människor. Är dessa gamla sägner om högresta människor verkligen bara skrönor, eller kan det finnas en smula sanning i berättelserna?

Jättar i Jämtland

I Fors, Ragunda i Jämtland har det funnits jättar. Det menade i alla fall historikern Fale Abrahamsson Burman (1758 – 1809) på sin tid. Under sin livstid gjorde Burman flera resor i Jämtland och skrev då dagboksanteckningar. Bland annat har han skrivit att de jämtar som bodde i området väster om Indalsälven, var ett extra resligt folk, som enligt Burman, måste ha varit ”finnar eller hunner, på grund av sin grofva växt”. Burman lyfter i sina skrifter fram flera sägner om jättar i Jämtland – bland annat fanns två jätte-bröder i Berg.

Även i Lit, Östersund bodde en gång en jätte och där han man hittat en stor stridshammare. Även i Förberg, Revsund ska två jättar ha bott. De båda jättarna – Älling och Stav – sägs ha slagit ihjäl varandra vid Nordåsen och finns nu begravda under den stenhäll som kallas Käringsten. Fale Burman påpekar att Frösön i Jämtland har fått sitt namn efter jätten Fröse som en gång levde där, på Öneberget.

Nordens första invånare i folktron

Under lång tid trodde man att jättarna var de ursprungliga invånare som först befolkade Norden. Därför har en lång rad företeelser i landskapet tolkats som lämningar efter jättarnas framfart. Genom denna föreställning fick således naturbildningar i landskapet, exempelvis flyttblock och fördjupningar i berg, en förklaring och mening i den rådande föreställningsvärlden, menar Mats Burström som är professor i arkeologi. Den svenske ärkebiskopen och etnologen Olaus Magnus (1490–1557) beskriver i sin ”Historia om de nordiska folken” (år 1555) ”de uråldriga tider då det fanns jättar i Nordens bygder”. Långt in på 1800-talet trodde man att jättarna var Nordens första, sedan länge utdöda invånare, förklarar Mats Burström.

Men är dessa gamla sägner om högresta människor verkligen bara skrönor, eller kan det finnas en smula sanning i berättelserna?

Af jätteväxt

Som många andra har jag hittat berättelser om ”jättar” i min släktforskning och även mitt DNA-test skvallrar om att mina gener till mer än hälften härstammar från forntida jägare/samlare och den så kallade Cro-Magnon-människan. När man gör ett DNA-test hos företaget Family Tree DNA så får man inte bara DNA-matcher med nu levande släktingar. Man får även veta vilka gamla forntida fynd (skelett) man är släkt med.

I Strömsund, Jämtland bodde en gång en spådam som hette Agnis vars söner var ”af jätteväxt”. Enligt historikern Fale A. Burman som besökte Ström i början av 1800-talet så var de flesta invånare i Ström ättlingar till denna Agnis som levde där under ”påvlisk tid” (på den tiden när Sverige var ett katolskt land).

Också de första nybyggarna i Härjedalen, Jämtland sägs ha varit högresta och starka. Den första bosättaren, norrmannen Härjulf Hornbrytaren, ska, enligt sägnen, ha varit en jätte. Hans söner fångade levande björnungar, hängde dem i sina midjebälten och gick sedan hem till sin pappa med bytet. Familjen Hornbrytaren livnärde sig främst av jakt och fiske. Någon vidare sämja verkar det inte ha varit i den familjen. Det har berättats att Härjulfs söner ofta bråkade sinsemellan om jaktmarker och om fiskevatten. Under ett familjebråk dödades sonen Hakon (Hucker) av sina bröder och på platsen där han avled hittades sedan ett enormt människoskelett. Om detta är sant förtäljer dock inte berättelsen.

Även ”Rems-släkten” i Glissjöberg, Härjedalen var av den större storleken. Familjens söner var enligt sägnen stora, starka och arbetsamma och det var inte ovanligt att den yngre Remsen byggde sju lador under en och samma dag. Sedan kastade han yxan över axeln och promenerade 1 ½ mil till kyrkan i Överberg och passade då på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft”, står det skrivet.

Ursulas folk

På min pappas sida är jag ättling till Agnis i Ström, ”Remsarna” och gamle Härjulf Hornbrytare. På min mammas sida är jag ättling till en kvinna som för cirka 50 000 år sedan lämnade sin boplats i södra Asien och påbörjade en vandring till våra nordliga trakter. Hennes ättlingar kom sedermera till en liten sjö intill Motala ström i Östergötland, där man livnärde sig som jägare och fiskare för cirka 10 000 år sedan.

Mitokondrie-DNA (mtDNA) är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. I den raka mödernelinjen (mor, mormor, mormors mor osv) har alla kvinnor samma mtDNA i tusentals generationer eftersom denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid.

Jag är en gammal jägare/samlare enligt DNA-testet 🙂

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete i boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.

Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör denna grupp.

Jätteskelett har hittats över hela världen. Somliga uppvisar avvikelser som exempelvis dubbla tandrader och sex fingrar och sex tår.

Gängliga stenåldersmänniskor i Motala

Mellan åren 2009 – 2013 gjordes utgrävningar av en intressant grav- och boplats från äldre stenåldern i Motala, Östergötland. Förutom hundratals träpålar, flätverk av näver och rötter samt stenverktyg fann man även ett dussin människokranier som var fästa på träpålar, samt mängder av ben från människor och djur som placerats på en stenbädd i sjön.

Man hittade även träfigur, som var flera hundra år äldre, som föreställer en fisk. Fisken tros ha varit en viktig relik som burits på en träpåle. Kanske användes sjön som en offerplats i hopp om goda fångster? Ingen vet säkert, men undersökningar av de döda, som var i åldrarna 20 – 50+ (samt ett spädbarn), visade att man hade en god tandhälsa. Ingen av dessa jägare/samlare hade karies. Under sin livstid beräknas de döda (3 kvinnor och 6 män) ha varit cirka 170–190 centimeter långa. Dessa stenåldersmänniskor var således väldigt resliga för sin tid.

De flesta skelettfynden i Motala visade sig tillhöra mtDNA-haplogruppen U5.
Foto: Sara Gummesson

Vid den grunda sjön i Motala verkar dessa stenåldersmänniskor ägnat sig åt rituell begravning och kanske även offer? Kanske vandrade man till just den här platsen för att tillbe självaste fiskguden (om det nu fanns någon sådan)? Man vördade h*n genom att vandra runt med en fiskfigur på en träpinne. Om inte det skänkte god fångst så kanske man sänkte ned några djuroffer (köttstycken) i vattnet och vid speciella tillfällen, även några anhörigas skallar som träddes på träpålar? Man vet inte varför dessa människoskallar sattes på pålar i den grunda sjön, men de pinnar/pålar av trä som man fäst dem på visar tecken på att de ursprungligen varit fästa i någon slags eldbädd då de är svedda i ena änden.

DNA-test som gjorts på skelettfynden i Motala visar att det mesolitiska jägarfolket tillhörde mtDNA-haplogrupp U (Ursula), som är den vanligaste haplogruppen bland mesolitiska jägare/samlare i Europa. De allra flesta skelettfynden i Motala tillhör haplogrupp U5 (U5a1 och U5a2). Således var de Cro-Magnonmänniskor.

Cro-Magnon var den första moderna människan som flyttade från västra Asien och bosatte sig i Europa. Namnet, Cro-Magnon, kommer av fyndplatsen, en grotta – Abri de Cro-Magnon – i sydvästra Frankrike. Skelettfynden i grottan har visat sig vara cirka 30 000 år gamla. Till utseendet liknade Cro-Magnonmänniskan dagens moderna människa men deras hjärna var större än våra och man tycks även ha varit resligare. Mer om Cro-Magnon kommer snart här i bloggen… 😊

Cro-Magnonmänniskan var lång och reslig på sin tid – bortåt 2 1/2 meter.

Källor: ”Fale Burmans anteckningar om Jämtland i urval”, Jämtlands läns fornskriftsällskap I (1930), ”Forna jättar ger landskapet mening”, Mats Burström (1994), ”Kanaljorden, Motala – Rituella våtmarksdepositioner och boplatslämningar från äldre stenålder, yngre stenålder och järnålder”, Stiftelsen Kulturmiljövård (2021), ”Keep your head high: skulls on stakes and cranial trauma in Mesolithic Sweden”, Gummeson, Hallgren & Kjellström, samt egen forskning.

Nya Sverige i Amerika

Den 28 december, 202229 januari, 2023 Av Helena Bure Wijki Okategoriserade, släktforskning, Släktforskning Jämtland1 kommentar

800px-Kalmar_Nyckel_by_Jacob_Hägg_cropped — Fartyget Kalmar Nyckel. Oljemålning av Jacob Hägg 1922

Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Många emigranter var brottslingar som fick välja mellan att vistas minst fem år i Amerika, eller att sitta i fängelse i Sverige. Många var också östfinnar som flytt till Värmland från krig i Savolax. Bland de svensk-finska emigranterna fanns min anfader Mattias Nertunius f.1622.

Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling. Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

NouvSuede — Kolonisatörerna bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen

Anfadern Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han en dag blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…

Den svenska kolonin var vid den tiden i stort behov av nya bosättare och man behövde även materiella förnödenheten. Efter några nödvändiga reparationer avlöpte fartyget från Göteborgs hamn i början av juli 1649. Fartyget var fullastat med proviant, vapen, ett trettiotal besättningsmän och ett sjuttiotal förväntansfulla passagerare.

Färden till den Nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, Engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Kopparstick av Wenzel Hollar (1607-1677)

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv.

Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Efter några år i Stockholm ville Nertunius åter pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet.

Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att västnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig. I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias Nertunius blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Kartskiss_över_Nya_Sverige — Karta över Nya Sverige

Sveriges sista leprosorium

Den 27 juli, 202229 juli, 2022 Av Helena Bure Wijki Gävleborgs län, Medicin & hälsa, Släktforskning Jämtland6 kommentarer

Under medeltiden och ända fram till 1940-talet fanns spetälska i Sverige. I mitten av 1800-talet inrättades ett Spetälskesjukhus i Järvsö på inrådan av Medicinalstyrelsen. Tanken var att de sjuka skulle isoleras från omvärlden och samtidigt ges en värdig vård, men på den tiden fanns ingen bot för sjukdomen. Patienterna led av att isoleras, långt ifrån sina kära anhöriga och flera rymde. År 1895 avled min farfars morfars far, Jon Mattisson på Järvsö Spetälskesjukhus där han hade vistats under många år.

Smittsam sjukdom med gamla rötter

Spetälska (lepra) är en smittsam och svår sjukdom med urgamla rötter. Den omnämns bland annat i Bibeln där det fastställs att de insjuknade ”skall hava sin bostad utanför lägret”. Sjukdomen orsakas av en mikrob kallad mycobacterium lepraesom, en släkting till tuberkelbakterien, som kan överföras till människan via loppor och löss. Lepra, eller Hansens sjukdom, som den också kallas efter den läkare som först lyckades identifiera smittan år 1873, smittar via luften och angriper huden och dess nerver. Inkubationstiden är lång och sjukdomen kan bland annat leda till blindhet och till att ansiktet deformeras till oigenkännlighet.

Betraktades som orena

Spetälska är en sjukdom som är omgärdad av stor skam. De som drabbats av sjukdomen har sedan urminnes tider blivit betraktade som orena, förskjutits från samhället och placerats på särskilda anstalter. Under medeltiden fanns fler än 20 000 spetälskeanstalter, även kallade spital och leprosorium i Europa. Den bibliska Lasarus var de spetälskas helgon och det var också genom honom ordet lasarett kom till en gång i tiden. Under 1200-talet fanns Stockholms största inrättning för spetälska i nuvarande Kungsträdgården. På 1500-talet fanns ett trettiotal hospital i Sverige. Sjukdomen var särskilt utbredd vid Dalälvens mynning och den kom att kallas ”Älvkarlebysjukan”.

Hälsingland drabbades hårt

Hälsingland drabbades särskilt hårt av sjukdomen och människor insjuknade där ända in på 1940-talet. Det kan ha haft flera orsaker, exempelvis linodlingen i området eller att pilgrimsleden för spetälska till Sankt Olovs grav i Trondheim gick via Ljusnans dalgång under medeltiden. I Hälsingland hade man även en speciell byggnadsstil med sammanbyggda bostads- och fähus som kan ha gjort det lättare för smittan att överföras via loppor och löss. Professor Sven Britton har lyft fram att leprabakterien trivs bra i jord och sjukdomen uppstår i de områden där människor ofta går barfota.

Sveriges sista leprosorium

Med tiden blev spetälska en alltmer sällsynt sjukdom, kanske på grund av att en viss immunitet mot sjukdomen uppstått. Idag kan antibiotika bota spetälska men förr i tiden erbjöds endast isolering, sårvård och smärtlindring. Under 1800- och början av 1900-talet insjuknade cirka 800 personer i Hälsingland. I Järvsö inrättades på inrådan av Medicinalstyrelsen år 1867 Sveriges sista leprosorium där 388 patienter från hela landet isolerades och vårdades. Tanken med Spetälskesjukhuset i Järvsö var att de sjuka skulle isoleras och samtidigt få en värdig vård, men de intagna patienterna led av att vara isolerade långt från sina familjer och flera rymde.

Anfadern Jon Mattisson föddes 1822 i Glissjöberg, Jämtland. Han gifte sig år 1849 med Ingeborg Svensdotter från Glissjöberg och paret fick tillsammans åtta barn. De sista åren av sitt liv tillbringade han på Järvsö sjukhus och som de flesta andra leprasjuka, blev han kvar där fram till sin död. Han, liksom övriga patienter begravdes på en undanskymd plats i anslutning till spetälskesjukhuset och en attest skickades till hemförsamlingen.

En tillvaro i ensamhet och isolering

Det var inte alltid det lättaste att förmå de sjuka att lämna sina familjer för att vårdas på inrättning. Mia Marie Lundén beskriver i Kulturhistorisk tidskrift 2005 hur omgivningen uppfattade sjukdomen och den sjukes situation: ”Vanställdheten som spetälskan orsakar väckte avsmak och skräck hos de friska. Men de starka känslorna som lepran framkallade hos omgivningen handlade inte bara om en rädsla för själva sjukdomen, utan också om de sociala konsekvenser som följde för den som insjuknade: att mot sin vilja isoleras. Att drabbas av spetälska var detsamma som att bli ensam. De sjuka tvångsförflyttades från sina hembyar till en trakt som oftast var dem totalt främmande. Den invanda vardagen med familjen ersattes av en okänd tillvaro på ett sjukhus, långt hemifrån. Det var oklart hur länge de skulle stanna där – några veckor, en månad eller flera år – och det var ovisst om de någonsin skulle få återse sina nära och kära”.

Många sjuka gömdes undan i familjernas torp och ladugårdar när provinsialläkaren kom på hembesök. De leprasjuka höll sig då ofta undan och familjen skyddade dem i det längsta. De hade plötsligt gått till skogs, vistades på åkern eller ute i skären och kunde därför inte hittas. Tanken att isoleras, långt ifrån familj och trygghet skrämde många, förståeligt nog. År 1909 antecknar en provinsalläkare efter ett hembesök hos en leprasjuk flicka: ”Då jag kom till moderns hem hade hon med moderns vilja gömt sig, och först efter ett långt sökande och med hjälp av hennes broder hittade jag henne gömd i en rågåker. Hennes tillstånd ungefär som år 1907, men hade nu sår i gommen. För övrigt tillät hon ingen vidare undersökning. Den sjuka jämte modern förklarade bestämt, att hon ej kom att resa till Järfsö”.

Miljoner sjuka runtom i världen

Sjukdomen finns inte i Sverige idag, men finns fortfarande kvar i fattiga delar av världen. WHO räknar med att det finns över en miljon spetälska och att 15 – 20 miljoner människor lever med sviter av sjukdomen i form av olika funktionshinder i dag.

Källor: Egen forskning, Arne Sundelin & Anne Sörman: Skammens hud – Om spetälska i Sverige. Bokförl. DN, Stockholm 2004, Mia Marie Lundén, Kulturhistorisk tidskrift 2005.

Häxjakten tog sin början i Älvdalen

Den 11 mars, 202217 mars, 2022 Av Helena Bure Wijki Häxprocesserna i Lillhärdal, Häxprocesserna i Torsåker, Jämtland, Kvinnohistoria, Släktforskning JämtlandLämna en kommentar

År 1668 dömdes ett 30-tal personer till döden för trolldom i Lillhärdal, Jämtland. De flesta var kvinnor. Denna rannsakning kom att bli startskottet för flera omfattande trolldomsprocesser som från Jämtland spreds över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm 1675. Året 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under endast några månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Många anmödrar i min farmors släkt avrättades i Torsåker, Ångermanland 1675, men det var i Älvdalen som allting började, i min farfars släkt.

Min anmoder Sigrid levde ett lugnt och strävsamt liv tillsammans med bonden Tor i Lillhärdal, Jämtland när trolldomshysterin började att sprida sig upp mot Sverige, men det hade man ingen aning om, då. Sonen Per, som är min anfader föddes år 1641 och kom att bli bonde liksom sin far. När fadern avled gifte Sigrid om sig med Sven från Älvdalen och paret fick dottern Gertrud år 1656. Gertrud Svensdotter har blivit omtalad då det var hennes vittnesmål som startade den lavin av trolldomsanklagelser som kom att få så förödande konsekvenser med närmare 300 dödsoffer i vårt land under häxprocessernas tid.

Häxjakten tog sin början

Gertrud Svensdotter föddes år 1656 i Lillhärdal som dotter till Sven Nilsson Wass och hans hustru Sigrid (min anmoder). Sigrid avled i barnsäng och det har berättats att Sven hade tankar på att gifta om sig med den mycket yngre pigan Märet Jonsdotter. Dottern Gertrud reste till sin farfar i Älvdalen år 1664 och tanken var att hon skulle växa upp hos honom men då han avled året därpå kom Gertrud att växa upp hos farfaderns ogifta systrar, Chirstin och Elin Jonsdotter. Hon tycks ha haft det gott och tryggt hos familjen under några år men 1667 blev hon anklagad för att ha övernaturliga förmågor. En pojke som hette Mats påstod att han hade sett Gertrud föra sina getter över östra Dalälven genom att ”gå på vatten”. En möjlig orsak till pojkens anklagelse kan ha varit att barnen en dag hade vallat getter tillsammans och Mats hade då fått stryk av Gertrud. Kanske ville han hämnas?

Släktingar anklagades

Under häxprocessernas tid åsidosattes många lagar och regler och man riktade gärna in sig på att förhöra barn. Gertrud förhördes av prästen Lars Elvius och snart hade hon övertalats att peka ut pigan Märet Jonsdotter där hemma i Lillhärdal, som den som hade fört henne till djävulen. Gertrud berättade att hon vid åtta års ålder hade förts till en sandgrop och en trevägskorsning där Märet ropat ”Du fanen, kom fram”, varpå djävulen hade visat sig, i skepnad av en präst. Natten därpå hade Märet fört med sig Gertrud till satan genom skorstenen

Gertrud Svensdotter pekade ut pigan Märet och sju andra personer. Därmed hade trolldomsvansinnet och häxjakten börjat. Mellan åren 1668 och 1675 avrättades cirka 300 personer för trolldom i vårt land.

Märet Jonsdotter, 28 år, kallades inför sittande rätt för att bekänna sitt brott men förnekade allt. Ett märke på hennes vänstra lillfinger pekades ut som djävulsmärke och Märet erkände att hon ibland brukade ”läsa i salt” för att bota ryggont hos djuren. Hon hade läst ramsan ”Vår herre Jesus, han rese fjäll och fjär, bote flog och finnskott, vattenskott och den skott som skjuten är emellan himmel och jord. Guds ord och amen.”
Märet nekade men rätten fastslog att ”hennes blotta nekande kan henne icke hjälpa eller från livsstraffet befria” Hon halshöggs och brändes på bål vid Spångmyrsholmen i Lillhärdal tillsammans med sex andra dödsdömda. Gertrud Svensdotter anklagades också men friades.

När man pekade ut häxor under häxprocessernas tid var det vanligt att använda släktforskning. Släktskap var på den tiden väldigt viktigt att ha koll på eftersom man trodde att trolldomsförmågan gick i arv. Man präntade därför släktträd för de anklagade. Sju andra personer i min släkt pekades ut för trolldom och vägrade erkänna. De satt fängslade under flera år och 1672 föll domen. Pigan Märet Jonsdotters yngre syster befriades från dödsstraff, liksom 31-åriga Kerstin Halvarsdotter. Kerstins mor, Malin dömdes dock till döden liksom Gertrud Olofsdotter.

Släktingen Karin var gravid och fick sin avrättning uppskjuten tills efter förlossningen. De gamla dokumenten berättar: ”Ock som hon var havandes, så gick icke hon till döden samma gång som de övriga, förr än hon fött fostret, som blev en beskedelig bondhustru ock levde intill år 1759”. Den avrättade kvinnans ”foster” blev alltså en beskedlig bondhustru som levde många år, men hennes mor halshöggs och brändes på bål. Så fruktansvärt.

Även släktingen Malin Björsdotter och hennes dotter Karin dömdes till döden, liksom Malins syster Karin. De avrättades tillsammans med de andra kvinnorna år 1673 på Spångmyrsholmen i Lillhärdal genom halshuggning och bålbränning.

De gamla dokumenten berättar vidare om släkten: ”Två systrar, bägge heta Gertrud med den skillnad: stor-Gertrud ock lill-Gertrud, bodde på nr 11 i Kyrkbyn. Ogifta lill-Gertrud gick i döden utan någon egen bekännelse, utan blev dömder efter vittnens övertygande. Den skall hava haft ett så angenämt utseende, att skarprättaren icke utan nära känning ock rörelse kunde sin syssla värkställa, med önskan: om han hade kunnat hännes liv befrida”.
Den yngre Gertrud var snygg så bödeln hade svårt att avrätta henne, men det gjorde han ändå…det gör riktigt ont i hjärtat att läsa sådana här gamla dokument där det framgår så tydligt hur man värderade människor.

Hustru Ingeborg från Orrmo var redan död och begraven, innan häxjakten började men den gamla kvinnan fick så många trolldomsanklagelser emot sig så man valde att gräva upp hennes lik och bränna det på bål där på Spångmyrsholmen, för säkerhets skull. ”En hustru Inginborg, bodde på nr 4 i Ormo, var död ock begraven. Blev genom andras intygande överbevist, det hon ock varit i livstiden i sällskap i de övrigas resor till det av dem så kallade Blåkulla, varest möte hölls med de orena andar till överläggning, vad som hänt sedan sista möte hölts ock vad som sedermera förehavas borde; om vilken orsak dess kropp ur graven upptogs ock på avrättsplatsen fördes ock i båle brände”.

Det sägs att Gertrud Svensdotter bevittnade avrättningarna i Lillhärdal. Hon kom sedermera att gifta sig med Lars, som även han hade vittnat mot trollpackorna under rannsakningen. Enligt gamla berättelser blev Gertrud inbjuden till prästgården under 1670-talet med uppdraget att underhålla besökarna med sina Blåkullaberättelser och det gjorde hon gärna. Hon avled i juni 1675, strax efter att hon hade fött en liten son.

Trolldomsrannsakningarna i Lillhärdal kom att bli startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm. År 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige.

Många av mina anmödrar halshöggs och brändes på bål i Ångermanland i juni 1675. Häxprocesserna i Sverige tog, sorgligt nog, sin början i min släkt i Älvdalen år 1668 och har kommit att beröra så många människor på ett mycket tragiskt sätt.

Helena Bure Wijk – Släktforskning

Kategori: Släktforskning Jämtland

Jättarnas ätt

Nya Sverige i Amerika

Sveriges sista leprosorium

Häxjakten tog sin början i Älvdalen