Publicerad i Knutby, Krigsarkivet, militärt, Släktforskning Uppland

Ryttare i Knutby

Dubbeltorpet Svanbol
Foto: Amanda Roman

 

Förr i tiden var kavalleriet ett speciellt truppslag där militärer använde hästar för att förflytta sig i strid. Dragoner kallades de beridna soldater som förflyttade sig på hästryggen, men som stred till fots. Knutby i Uppland var under indelningsverket tid berustat för Livregementet till häst, fram till år 1790. Åren 1791 – 1880 Livregementets dragonkår, sedan Roslags kompani och Uppsala skvadron efter 1833.

Dubbeltorpet Svanbol

Indelningsverket var ett militärt organisationssystem som var i bruk från 1600-talet till slutet av 1800-talet. Det gamla välbevarade dubbeltorpet Svanbol i Burvik, Knutby, Uppland hyste under indelningsverkets tid två ryttare/dragoner – nr 95 och 96 med familjer, som tillhörde Burviks rusthåll. Genom åren kom många ryttarfamiljer att bebo Svanbol. Med hjälp av Krigsarkivets anteckningar och kyrkböcker har jag försökt att kartlägga familjerna.

1731–1756

Den förste kände ryttaren i Svanbol var Matsson (utan förnamn) som flyttade in i Svanbol nr 95 tillsammans med hustrun Märta och barnen Mats och Lovisa år 1731. Vägg i vägg med Matssons bodde då ryttare Burman nr 96 och hans familj.

1771 – 1815

År 1771–1780 var det ryttaren Jan Burström och hans familj som bodde i Svanbol nr. 95 och från 1788 bodde Erik Burling och hustru Anna samt deras barn i nr 96.

Följande år bodde Jan Sotterberg och Erik Burling med familjer i Svanbol nr 96. Dragon Sotterberg fick avsked år 1815 och därefter bodde min anfader, ryttaren Johan Bure och hans hustru Ulrica Stark i Svanbol nr 96. Johan Bure var enligt anteckning ”upplänning, 26 år, 5 fot och 10 lång, samt gift”. Han hade tjänstgjort närmare sex år som ryttare.

1815 och framåt

Dragonerna Anders Burell och Johan Bure med familjer samsades om hus och gemensamma ytor kring ryttartorpet. När Burell fick avsked på 1820-talet flyttade den yngre dragonen Erik och hans hustru Anna Maja in i nr 95. Som seden bjöd, fick Erik samma namn som företrädaren, Burell.
Burell i nr 95 och Bure i nr 96 var grannar genom många år.

Erik Burell nr 95 var ”5 fot och 9 ½ lång” enligt anteckning. År 1850 ”erhöll Erik afsked” vid Generalmönstringen och ersattes av Gustav Sköld som var född 1829 i Knutby.

Omkring år 1852 flyttade den yngre dragonen Gustav Sköld in i Svanbol nr 95 tillsammans med sin hustru Eva. ”Gustav Sköld född 22 maj 1829 antogs den 3 mars 1851. Afsked den 17 februari 1877” enligt en anteckning av baron Beck Friis. Gustav blev sedermera torpare på Vretarna i Knutby och ersattes av  ryttaren Anders Fredrik f. 1856, som övertog namnet Sköld av sin föregångare. Anders Fredrik är antecknad som sjukvårdsdragon 1881.

Svanbol
Foto: Amanda Roman



På ålderns höst fick ”min” dragon, Johan Bure pension, eller gratial som det hette på den tiden, med betyget ”tjänt berömligt”. Han flyttade till huset Västerbol i Knutby tillsammans med sin familj och blev på äldre da´r häradstjänare. Häradstjänare var förr i tiden en vaktmästare som fått förtroendet att ha hand om nycklar till viktiga byggnader i samhället/byn.

Johan militära uppdrag togs över av Carl Gustav f. 1847 i Knutby. Liksom sin företrädare fick han samma namn, Bure, och bodde i Svanbol nr 96 tillsammans med sin hustru Stina Carolina Blank och deras barn

 

Westman – den siste dragonen i Svanbol

Till Svanbol nr 96 flyttade snart Carl Gustav Thernström från Knutby in och även han fick namnet Bure efter den tidigare dragonen.

Den allra sista dragonen på ryttartorpet Svanbol var Henrik Emanuel Westman som antogs år 1895. Enligt anteckningar var han 24 1/12 år gammal, 165 centimeter lång och född i Ununge socken.

 

 

Dragon Anders Fredrik Sköld undertecknade anställningskontrakt år 1888 när han flyttade till Svanbol. Källa: Krigsarkivet



”Uppsala skvadron N:o 95

Jag förbinder mig att i mån af behof, under fredstid i all tjenstgöring och då i öfrigt uniform begagnas vara försedd med småpersedlar bestående af två skjortor, en ylletröja enligt fastställd modell, två par ullstrumpor, ett par stövlar enligt fastställd modell och ett par skor av svärtat läder, allt i fullt brukbart skick: strumporna få vara långa eller korta, i vilket sistnämnda likväl bör till begagnande under kall väderlek af mig hållas ett par strumpskaft af ylle, så långa att de når 8 cm ovanför knäet.

För såväl anskaffning som underhåll af samtlige dessa småpersedlar eger jag uppbära kontant ersättning efter 20 öre för hvarje tjenstgöringsdag, för hvilken munderingsanslag utgår, med undantag dock för sådana utöfver de årliga vapenöfningarne förefallande kommenderingar, hvilka oafbrutet pågå längre tid än två månader, vid hvilka ifrågavarande ersättning skall utgå med 16 öre under hela kommenderingstiden. Uraktlåter jag att hålla ofvan nämda småpersedlar i godt och brukbart skick, må vederbörande sqvadronschef innehålla så mycket af den för ändamålet utgående rsättningen som erfodras för afhjelpandet af anmärkta brister.

Om jag under kommendering beträdes med underlåtenhet i nyss nämnda hänseende eger vederbörande kommenderingsbefälhafvare låta iståndsätta eller komplettera samma småpersedlar på min bekostnad.

Vid inträffande mobilisering åligger det mig att i fullt brukbart skick aflemna de här ofvan omförmälda småpersedlarne till kronan som då öfvertager desammas underhåll, med skyldighet att, efter återgång till fredsfot tillställa mig eller i händelse af mitt frånfälle, mina rättsinnehafvare dylika persedlar i enahanda skick eller deras värde i kontant efter Kongl. Arméförvaltningens prisbestämmelse…

Uppsala den 13 Maj 1888,
Anders Fredrik Sköld, Dragon N:o 95 vid 5:e sqvadron af Kongliga Lifregementes Dragoncorps.”

Publicerad i militärt, släktforskning, uppland

Soldat med oduglig uniform

Slaget vid Helsingborg. General Magnus Stenbock. Målning av Gustaf Cederström

Vid 1700-talets början låg Sverige i krig med flera andra europeiska länder. Sverige hade tidigare erövrat Skåne som varit ett av Danmarks mest blomstrande områden men 1709 hade Danmark som mål att återta Skåne, Halland och Blekinge. På senhösten 1709 samlades en stor dansk flotta i Öresund. Den sammansatta danska hären under ledning av general Christian Ditlev Reventlow (senare tog general Rantzau över) bestod av 15 000 man. Vid det tillfället hade guvernören i Skåne, Magnus Stenbock inte mycket att sätta emot. Den svenska armén var i dåligt skick efter slaget vid Poltava och det fanns vid tidpunkten endast ett enda skånskt regemente, bestående av 1500 man, som var i stridsdugligt skick.

I början av december hade Danmark tagit kontroll över hela mellersta Skåne (förutom Malmö och Landskrona) och man hade som mål att inta flottbasen i Karlskrona.
General Stenbock ville inte ge upp utan strid och hade under kort tid samlat ihop flera svenska regementen som samlades i Småland. I februari 1710 hade man lyckats samla 16 000 man. De oerfarna soldaterna fick uniformer som hämtades från militärförråden och de övade dagligen strid på en frusen sjö innan striden gick av stapeln. Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari år 1710 och föll väl ut för Sveriges del.

Min anfader Erik Matsson var en av de många män, utan militär erfarenhet, som antogs som soldater och skyndsamt begav sig till Växjö för att strida med general Stenbock. Erik var då 50 år gammal och levde ett lugnt liv i Uppland tillsammans med sin familj. Han fick soldatnamnet ”Enman” och begav sig iväg 1709. Erik överlevde striderna och kunde återvända hem till Uppland med hälsan i behåll. Men vid mönstringen 1715, när han blev ”munstrad” av greve och generalen Magnus Julius De La gardie så gick det inte så bra. Greven anmärkte nämligen på den gamle soldatens uniform. Tyvärr felades både Eriks byxor och väst och man antecknade att soldaten ”har guhl väst”.

Inför följande mönstring några år senare, valde Erik att stanna hemma. Han kände sig krasslig och tyckte nog inte riktigt att soldatyrket var hans ”grej” nu när han närmade sig de sextio. Han skickade istället sin son, ”för sin sjuk och ålderdoms skull”. Erik fick avsked trots att han inte närvarade personligen. Nu anmärkte generalen på midjebältet i uniformen som inte höll måttet:  ”Erik Enman tjänt i 7 åhr förafskedas och dennesamma karlen Aprob: gehänget (midjebältet) odugligt”.

Erik avled vid 82 års ålder i Tuna, Uppland.
”Wart i tiänst på åtskilliga ställen. På sitt 34 åhr, gaf sig i egtenskap med Pigan Anicka Persdotter. Left i egtenskapet 50 åhr och aflat 9 barn. Tog frust emot et hemman i Enby och blef der i fråntagen till soldat. Bewistade Helsingborgsslaget 1709. Kom der ifrån med helsan hem och 5 åhr efter aflöst i — militiastaten, af sin Son Matz Enman. Och 1718 tog mot Prästegårds torpet Bodar, der han blef död siukdomen begyntes med wårk i axlarn och halsen som sedan steg til hiärtat. left 82 åhr”.

 

Slaget vid Helsingborg, tyskt kopparstick Källa: Wikipedia

 

Publicerad i Allmänna barnhuset, barnhusbarn, Fader okänd, militärt, Släktforskning Uppland, Soldater

Carl Nässel från Gottröra – en okänd anfader

Okänd soldat på foto, från morfars mammas fotosamling. Uniformen var vanligt förekommande under slutet av 1800-talet men vi vet inte vem soldaten är.

 

I hopp om att hitta de okända fäderna i släkten gör jag sedan några år tillbaka släktträd/antavlor till alla mina DNA-matcher som jag delar cirka 40 centimorgan (cM är längden av delat DNA-segment), eller mer med. Jag tog ett första DNA-test 2016 och sitter nu här med hundratals antavlor i min dator som innehåller namn, födelseort och födelseår på människor som är mina okända, nu levande släktingar.

Genom åren har jag lyckats hitta den gemensamme anfadern för många DNA-matcher, men när det gäller de okända fäderna i släkten känns det mer och mer som att leta efter en pytteliten nål i en gigantisk myrstack. Ibland har jag varit på vippen att ge upp sökandet men nyfikenheten och viljan att få svar driver mig att fortsätta. När det gäller släktforskning är tålamod och envishet bra egenskaper att ha.


Okända släktgrenar i norra Norrland och i södra Skåne

När man gör ett DNA-test i släktforskningssyfte så får man hundratals, ja, kanske rent av tusentals DNA-matcher/matchningar som är nu levande släktingar. Det är sällan man direkt vet vilka dessa släktingar är, men man kan i alla fall vara säker på en sak – någonstans i släktträdet så finns det en gemensam anfader. Det gäller bara att hitta ”guben”.

Min morfar Ivar föddes i uppländska Bladåker som ”oäkta” son till sin mamma, den ogifta mjölkerskan Charlotta Bure 1901. Det finns inga uppgifter om barnafadern i kyrkböckerna men vi vet att alla Charlottas barn (hon fick fem barn som ogift) hade samma pappa. Det fick vi bekräftat när vi gjorde ett jämförande DNA-test mellan Charlottas äldsta och yngsta sonson för några år sedan. Sannolikheten att Hans och Kenneth har samme farfar är 99,9%.

Okända fäder i flera led

Det borde således gå att finna denne okände fader men eftersom även morfars mamma, Charlotta, som föddes 1876 i Bladåker, hade en okänd far, så blir det mer komplicerat. Det är två okända släktgrenar som ska spåras och kartläggas i jakten på de okända fäderna.
Och inte blir det lättare att försöka bena ut denna trassliga släkthärva då DNA-matcherna på morfars och hans mammas okända fäders sidor befinner sig ömsom i norra Norrland och i södra Skåne – platser där vi inte har några kända släktgrenar. Även Västra Götaland med helt okända socknar ”spökar” i DNA-matchernas träd.

Svenska dragoner genom tiderna. Nordisk familjebok 1907.

 

Dragon Carl Nässel från Gottröra

När man har gjort ett antal släktträd för DNA-matcher börjar det (i bästa fall) att framträda ett mönster med namn, orter och gårdar som dyker upp i flera antavlor. Virrvarret av okända släkttrådar börjar äntligen att forma något som liknar en släktväv. I morfars ”väv” är Carl Nässel en figur som dyker upp, om och om igen, så han måste vara en gemensam anfader. Men hur?

Carl Nässel föddes år 1806 i Gottröra, Uppland och blev dragon och korpral i Närtuna, Uppland. Han gifte sig med Karin som kom från Garn i Uppland och fick tillsammans med henne barnen Lovisa Kristina f. 1830, Carl Peter f. 1835, Carolina f. 1840 och Johanna f. 1842. År 1847 tog Karin och Carl emot två fosterbarn – Gustaf Vilhelm och Carl Fredrik, som föddes på Allmänna barnhuset i Stockholm, som söner till den ogifta Charlotta Vilhelmina Hesse, som själv växte upp på barnhuset. Jag har skrivit om henne i ett tidigare inlägg som du hittar här.

När hustru Karin avled 1853 gifte Carl Nässel om sig med den yngre Maria Sofia som föddes 1821 i Närtuna och fick tillsammans med henne barnen Carl f. 1855, Johan f. 1857, Vilhelm f. 1858 och Emma f. 1860. Hustrun Maria Sofia avled i Närtuna 1879 och den då 73-årige Carl Nässel gifte sig för tredje gången i maj 1880 med den tjugotvå år yngre Sofia Lindros från Almunge. Några barn föddes inte i detta äktenskap. Carl avled i oktober samma år på Lindbergs ägor i Gottröra, ”utfattig och befriad”.

Carl Nässel var son till Per Jansson f. 1751 i Edebo och Brita Andersdotter f. 1764 i Estarne. Vi har inga kända släktrötter till dessa personer, så Carl Nässel är verkligen en person som orsakat en del nattgrubbel genom åren. Jag har en DNA-match som är ättling till Carl Nässels dotter Lovisa Kristina f. 1830 och en DNA-match som är ättling till dottern Carolina f. 1840. Att Carl Nässel är min anfader är därmed klarlagt, men jag vet fortfarande inte på vilken släktgren vi sammanstrålar. Har forskat på alla Nässels barn framåt i tiden, men kan inte hitta någon anknytning. Ingen av hans ättlingar befann sig i Bladåker där morfars mor och hennes mamma bodde under 18- och 1900-talets början.

Vet du mer om Carl Nässel och hans familj? Kontakta mig gärna. Alla upplysningar, stora som små, är av intresse. Min e-post: forskningwijk(at)gmail.com

Publicerad i Medicin & hälsa, militärt, spanska sjukan

Spanska influensan

”Spanska influensan” slog till som en blixt från klar himmel 1918 och de som insjuknade drabbades av feber, ont i halsen, värk i leder, kräkningar, diarré och hosta. När Sverige drabbades av spanska sjukan insjuknade cirka 10 000 personer under en kort tid men få människor avled. Sjukdomen ansågs till en början vara ganska harmlös och lindrig. Men viruset återkom snart i en muterad variant som var mer aggressiv. Det tillstötte oftare komplikationer och vid årsskiftet 1918/1919 hade 27 000 svenskar avlidit till följd av sjukdomen.

Kvinna vid fönster Målning av Caspar David Friedrich

Smittspridning på regementen och hospital

Hösten 1918 diskuterade myndigheter i Sverige hur man skulle göra med de militära övningar som man planerat. Första utbrottet av spanska sjukan hade redan drabbat Sverige vid den tiden och man kände till att trängsel innebar större risk för att smittan skulle spridas. Man valde trots detta att inte ställa in.

Till Sveriges regementen kom snart stora grupper yngre män, ofta från landsbygden och man vistades tillsammans under samma tak under en längre tid. Smittan spred sig blixtsnabbt i dessa utrymmen där många människor vistades och andades samma luft. Den spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet.

Västerås regemente

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade strax därpå i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

På regementet i Östersund avled nästan var tionde av de som insjuknade i spanska sjukan. Av de cirka 117 500 värnpliktiga män som var inkallade vid svenska regementen 1918 – 1919 insjuknade 44 689 personer och 820 avled.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918


”Den influensaepidemi, spanska sjukan, som under senare hälften av året gått fram över landet, har även härjat å statens sinnessjukhus. Av intagna patienter hava 2269 drabbats av sjukdomen, motsvarande 25,7 %” skriver Kungliga medicinalstyrelsen 1918. ”Av de insjuknade (på mentalsjukhusen) hava 277 personer, eller 12,2 % avlidit. Av sjukvårdspersonalen hava 1250 personer eller 69,4 % insjuknat och 28 personer, eller 2,2 % hava avlidit i sjukdomen. Motsvarande siffror bland ekonomipersonalen äro 313 personer eller 33 %. Värst hemsökta hospital hava varit Kristinehamns med 56,2 % insjuknade patienter, Östersunds med 56, 1 % och Säters med 42,3 %”.

Man lyfter i skrivelsen även fram den stora andel patienter som drabbats av akuta och kroniska mag- och tarmlidanden under och efter pandemin. Vid Östersunds hospital inträffade 288 fall, på Piteå hospital avled 24 personer och på Uppsala hospital inträffade 17 dödsfall till följd av diarré.

Vissa orter drabbades hårdare

I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled i sjukdomen 1918.

Att vissa delar av Sverige drabbades extra hårt av pandemin blir påtagligt när man gör några nedslag i kyrkböckerna. I Östersund avled exempelvis 106 personer år 1917. Året därpå hade antalet avlidna ökat till närmare 300. Antalet avlidna i Kristinehamn uppgick till 197 personer år 1917 och 1918 avled där 295 personer. De som avled av spanska sjukan var främst barn och unga.

De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen.  Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.

Storgatan i Glommersträsk tidigt 1900-tal Foto: Glommersträsk Hembygdsförening

I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.

Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I grannlandet Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.

Målning av Johannes Vermeer
Publicerad i militärt, Okategoriserade, Ryttare, släktforskning, uppland

Soldatregistret, en skattkammare för släktforskare

 

Ryttare, målning 1839 (Lindblom)

I min släkt finns många soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik i Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge), Kuddström (från Kuddby), Hagelberg (från Haglinge rote) och Ängel/Engel från (Ingelstad, Norrköping). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark, Hjelm och Hugg.

Centrala soldatregistret är en ovärderlig källa för oss som släktforskar. I soldatregistret kan vi söka efter förfäder och även själva bidra till forskningen genom att skicka in uppgifter. Här kan du söka efter dina soldater.

I soldatregistret kan det finnas värdefulla uppgifter om soldaten och hans familj, bland annat släktnamn, samt betyg för soldatens insatser. Om min morfars mormors far, Johan Peter Bure f. 1823, står det: ”Avsked 1881, 32 tjänsteår. Anmäld till underhåll. Tjänt berömligt”. Även hans far, Dragon Johan Bure f. 1790 fick betyget ”berömligt” och här finns även en notering om soldatens längd: ”Dragon och ryttare vid Livregementets dragoner, Uppsala sqvad, Burvik Knutby, 31 tjänsteår, tjänt berömligt. 1.75 cm”.

Soldaten
En av många soldater i släkten.

Även Krigsarkivet har många värdefulla uppgifter om soldater och soldattorpen. Morfars mormors morfar, Johan Bure, bodde i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Dragontorpet Svanbol finns ännu bevarat och är ett så kallat ”dubbeltorp” där det bodde två familjer.

År 1813 – 1840 bodde där dragon nr. 96, Johan Bure f. 1790 med familj, samt Erik Burell, dragon nr. 95, f. 1802 med familj. Torpet, som då var i mycket dåligt skick, genomgick ett antal renoveringar åren 1878 – 1900. Bland annat besvärades eldstaden ”af inrökning”. Vid besiktning ansågs fähuset vara i ”mycket bristfälligt skick, norra gafvelen fallfärdig och bör ombyggas”. År 1901 hade man lagat de trasiga fönstren och taket i huset samt lagt in nya golv. Ett nytt fähus och lada hade också byggts. Fähuset, ”hela stugan samt huf och vindskivor” rödfärgades sedan.

Svanbol
Dragontorpet Svanbol i Knutby Foto: Helena Bure Wijk

Publicerad i DNA-släktforskning, DNA-test, Härjedalen, militärt, Okategoriserade, rallare, Släktforskningstips

Tack vare DNA-släktforskning har vi äntligen hittat farfars okände far

Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland, med anteckningen ”fader okänd”. Enligt många rykten som vi har hört genom åren så hette hans far ”Lustig” i efternamn och arbetade vid järnvägen när Sveg-Hedebanan byggdes. Enligt dessa rykten arbetade den okände fadern även som skrivare/kontorist, men det fanns ingen med namnet Lustig i Sveg med omnejd (i kyrkböckerna) vid den tiden då farfar blev till.

Tack vare DNA-släktforskning har vi nu äntligen hittat farfars okände far!

Det stämmer verkligen att farfars far arbetade som rallare när Sveg-Hedebanan byggdes. Han bodde en tid i Glissjöberg men flyttade sedan till Hede i Jämtland och kom där att bli kommunalnämndens ordförande, så det mesta av de rykten som vi har hört genom åren stämmer, då han också var en duktig administratör. Men han hette inte Lustig. Han hette Gustaf Westling.

IMG_6116
Farfar Gustaf arbetade som bevakningsman/tågpolis Foto: Privat

Liksom sin far valde även farfar Gustaf järnvägen som sin arbetsplats, där han arbetade som bevakningsman/militärpolis. Han flyttade till Göteborg på 1940-talet och kom att rota sig där. Farfar levde tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gick bort, tillsammans med en sambo. Han fick bara ett barn, min pappa.

När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar 1996, hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig. Genom DNA-test har vi nu äntligen hittat farfars okände far och har fått kontakt med nära släktingar på farfars sida.

Publicerad i Brott och straff, militärt, resande och romer, släktforskning, uppland

Resandefolket

”Otto Emanuel Segerblad-Almin, lumphandlare. Ögon: mörkbruna, hår: tunt, ansikte: kindkotor utstående, Näsa:utåtböjd. Särskilt kännetecken ”högra lillfingret krokigt i 2:a leden”.

De första romerna kom till Europa från Indien på 1100-talet e.Kr. Till Sverige kom man på 1500-talet och kallades då ”tatare”. Resandefolket i Europa härrör sitt ursprung tillbaka till de sinter som befolkade provinsen Sind (dagens Pakistan), vid Indusflodens nedre del.

Resande har genom tiderna varit förknippade med vissa yrken såsom borgare, krämare (försäljare) och hantverkare av bältesspännen (häktmakare). Under 1800-talet och i senare tid återfinns resande vid yrken som valackare, lumpsamlare och kittelflickare (som förtennade och lagade kopparkittlar).

Min morfars mammas systers man, Arvid Segerblad-Faltin var lumpsamlare och valackare (han kastrerade hästar), några av de sämsta yrken man kunde ha. Han beskrevs som ”lång, smärt och mörkhyad, med ett äkta ziguenarutseende”. Arvids släktträd sträcker sig långt tillbaka i Sverige, till 1700-talet, då anfadern Peter Segerblad var regementshovslagare i Västerbotten. Medlemmar av släkten Segerblad gifte sig med en annan släkt som också var rörlig – släkten Faltin – som bland annat finns i Finland, Norge och Sverige.

Många av dagens resandefamiljer härrör sitt ursprung till de legosoldater som kom till vårt land under 1700-talet. Dessa soldater levde i utanförskap och har sina rötter i flera europeiska folkgrupper.

 

Arvid Valentin Segerblad-Faltin. ”Den 9 september förlidet år begicks å ångaren ”Östanå II” wid Spillerboda ett groft wåldsdåd, i det att fyra hästbytare dels med knif och dels annorledes swårt misshandlade twenne besättningskarlar och en bondson. Wåldswerkarne lyckades undkomma och hålla sig dolda en tid, men den ene efter den andre har sedermera råkat i rättwisans händer.”

Efter 8 års fängelse träffade Arvid den ogifta Gerda Maria Bure, en fattig kvinna från en soldatsläkt, som hade fött två ”oäkta” barn i Uppsala. De gifte sig och fick flera barn tillsammans – Hans Arvid Valentin Segerblad-Faltin f. 1919, Anna Josefina Segerblad f.1923 samt Otto Emanuel Segerblad-Faltin f.1929.

När Gerda Maria träffade sin make valde hon att lämna ifrån sig sina andra barn, Maria Viktoria Bure f. 1911 och Carl Olof Bure f.1913 som fick växa upp hos mormodern. Det blev ett hårt och slitsamt liv för dessa barn och de kunde aldrig förlåta sin mamma för det val hon en gång gjorde. De ville heller aldrig ha någon kontakt med moderns nya familj och halvsyskonen.

Maria Viktoria Bure f.1911 i Uppsala

Att tillhöra en resandesläkt var i äldre tider förknippat med diskriminering och stigmatisering från omgivningens håll. I Sverige var det till exempel olagligt att inte ha ordnad försörjning och en fast adress. Samhället såg med oblida ögon på de människor som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. Resande och romer gifte sig väldigt sällan med gajer, (icke-romer) utan höll sig inom den egna gruppen. De som ville smälta in i samhället talade bara det egna språket, romani, i hemmet. Jag har släktingar som i äldre tider varnade sina familjemedlemmar att ens yppa ett enda ord på romani utanför hemmets väggar, med varning om att man annars kunde få händerna avhuggna.

Paret Segerblad-Faltin – Arvid Valentin och Gerda Maria – avled 1932 med några få månaders mellanrum och barnen togs omhand av släktingar till pappan. Hans Arvid f.1919 blev fosterbarn hos Kopparslagaren och gårdfarihandlaren Arvid Einar Johansson och hans hustru Valborg Viktoria Leontine Almin. Jag har tyvärr inte lyckats hitta deras ättlingar ännu.

August Arvid Segerblad var far till Arvid Valentin. Han föddes 1835 i Järlåsa och var gift med Maria Sofia Johansson-Almin. August Arvid stod under sin livstid antecknad som ”lösdrivare och skojare, driva vida omkring”. I vår familj finns en kopparbunke med hans initialer och något slags bomärke.

Publicerad i DNA-släktforskning, militärt, släktforskning, Släktforskningsverktyg, uppland

Stamkort och militära handlingar kan vara en riktig skatt för oss släktforskare

Stamkort är dokument som utfärdas för personer som har gjort värnplikt och/eller tjänstgjort inom försvaret. På stamkortet finns bland annat information om tid för tjänstgöring, var den är gjord, utbildningar, befordringar, bestraffningar och mycket mer. Stamkortet finns arkiverat på den ort där personen bodde då han avslutade sin militära bana eller gick i pension. Om du har svårt att hitta stamkortet på egen hand finns möjlighet att få hjälp av Riksarkivet.

Min morfar, Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland, som ”oäkta” son till mjölkerskan Augusta Charlotta Bure. Charlotta fick fem barn men förblev ogift. Någon gång kring sekelskiftet 1900 valde hon att byta namn och kallade sig därefter Svensson. Varför vet vi inte. Någon anfader med namnet Sven finns inte i Charlottas släktträd.

Kyrkböckerna avslöjar ingenting om fadern till Charlottas barn men jämförande DNA-test som vi har gjort mellan söner till hennes yngsta och äldsta barn har visat att det är samme far till alla barn. I mer än trettio år har jag sökt efter morfars och hans syskons okände far och tack vare morfars militära handlingar, tror jag att vi äntligen har hittat honom.

Stamkortet berättar att morfar gick rekrytutbildning, hovslagarskola och vice korpral-utbildning.

Efter utbildningen blev morfar anställd som militär i Uppsala och arbetade där fram till 1927, när han fick anställning som hovslagare och valde att avsluta sin militära bana. För att trivas inom det militära bör man helst inte ha svårigheter med att lyda order. Det hade min morfar. Morfar arbetade väldigt hårt och var duktig, men han hade svårt att ta order från andra.

En dokumenterad händelse under morfars utbildningstid i början av 1922 väckte min nyfikenhet. Vid en övning befallde löjtnant E. Nilsson att morfar skulle springa, men han vägrade. Trots upprepade befallningar om språngmarsch, vägrade volontär 512 Svensson. Han gick några steg, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest.
När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om morfar inte tyckte att det hela var tråkigt, varpå morfar svarade: ”Det gör detsamma”.

Det var då jag upptäckte att stamkort och militära dokument kan vara en fantastisk skatt för oss som släktforskar. Förutom förhör, vittnesmål, erkännande, beslut m.m. från mars 1922 då morfar gjorde sig skyldig till olydnad, så har man även antecknat ”levnadsförhållanden”. Där står min morfars namn, födelsedata samt båda föräldrarnas namn!

Äntligen har vi fått veta vad barnafadern hette! ”Fader: Karl Svensson, jordbruksarbetare, död” Fadern var således död 1922.

Mycket riktigt visade det sig att det fanns en gift man som hette Karl Svensson i Bladåker vid tiden då Charlotta och hennes barn levde där. Karl bodde med sin familj på en gård, alldeles i närheten. Han utbildade sig först vid en jordbruksskola och blev sedan förvaltare på gården. Han gick bort hastigt i juli 1915. Några månader senare födde morfars mamma sitt sista barn.

Morfar Ulrik Ivar Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Publicerad i Härjedalen, Hedmark, militärt, Norge, Okategoriserade, släktforskning

Jag fick en skatt i brevlådan härom dagen

Många är vi som söker efter anfäder- och mödrar som vi aldrig fick möjlighet att lära känna när de levde. Hur mycket man än söker så är det omöjligt att med hjälp av kyrkböcker och andra register ”återkonstruera” en persons hela liv. När vi forskar hittar vi endast fragment och  på sin höjd, små anteckningar, men alla dessa små ”skärvor” från personens levnad är så värdefulla. Om vi därtill lyckas få kontakt med människor som kände personen, som kan berätta mer och som kanske även har foton så är det som att få en ovärderlig skatt. Jag fick en sådan skatt i brevlådan härom dagen.

Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland och med de knapphändiga uppgifter jag lyckats hitta genom kyrkböckerna föddes han som ”oäkta” med okänd far, växte upp hos sin mor och hennes make samt syskon.

Farfar Gustaf (längst fram), hans mamma Anna t.h samt styvfar och lillebror t.v

Böter för fortkörning på motorcykel hittade jag i hans ungdomsår men inga fler uppgifter om farfar finns. Han återfinns många år senare i kyrkböcker för Göteborg där han är gift i ett äktenskap utan barn och arbetar i hustruns klädbutik.

Enligt flera ”släktrykten” var farfar en glad, snäll, social och humoristisk person vilket gläder mig mycket. Humoristiska, glada släktingar kan man aldrig få för många av :-)Enligt en annan källa var han väldigt ”osentimental” vad gäller familjen och var inte det minsta intresserad av sin släkt. Han kastade bort alla bilder han hade på sina föräldrar och släktingar.

Enligt flera rykten arbetade farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”tysktågen” transporterades till Norge. Det var närmare 2 miljoner tyska militärer som tilläts passera vårt land, som sades vara ”neutralt”…
Härom dagen fick jag bildbevis på att ryktet är sant.

Farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”Tysktågen” gick till Norge. Tågpoliser arbetade inom SJ men var anställda via Kungliga Järnvägsstyrelsens militärbyrå. Foto: Privat

Farfar levde större delen av sitt liv i Göteborg tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gått bort, tillsammans med en kär sambo. Han fick ett barn, min pappa, men gjorde inga ansträngningar för att få kontakt med honom. Det träffade aldrig varandra.

När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. När jag sa att jag var så lycklig över att äntligen ha hittat honom så skrattade han och svarade ”Jag förstår inte vad det kan vara för glädje för er att få kontakt med en gammal gubbe som jag?”
Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig.

Farfar Gustaf Foto: Privat

 

Farfars rötter i Härjedalen hittar du här

Farfars norska släktgrenar finns här