Lillån och udden

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås hade förr i tiden två vattendrag som rann genom stadens kärna – Svartån och Lillån. Lillån rann där dagens Munkgatan nu ligger och hade sitt flöde via Kopparbergsvägen och Karlsgatan med utlopp vid Lantmännens silo i östra hamnen, vid Verksgatan. Via den skrangliga Hospitalsbron kunde man vandra från centrala Västerås till Munkholmen där dagens stadshus nu finns. Förr i tiden låg ett kloster på denna plats.

Lillån i Västerås. Foto: Johan Ludvig Nordmark
Karta från 1784

Lillån var en å som ställde till med stora bekymmer i staden och till slut bestämde man sig för att helt enkelt gräva ned den. Ån hade redan tidigt en benägenhet att torka ut. På 1770-talet anlade man en dammarm för att förhindra uttorkning, men det hjälpte inte. I början av 1800-talet muddrades både hamn och Svartå. Lillåns vattenflöde blev därmed säkrat en tid, men på 1860-talet var ån så förorenad och igenslammad på grund av de många garverier och fabriker som fanns längs norra stranden. Man beslutade sig för att fylla igen vattendraget helt. När uppförandet av Turbinhuset påbörjades på 1890-talet revs dammbyggnaden och man började arbetet med att fylla igen Lillån. Dess vatten leddes från och med då till Svartån via cementrör, till gjutjärnsrör vid åns mynning. År 2008 stängdes Lillåns vattenflöde av definitivt då man placerade 5 m3 betong i schaktet för den kulverterade ån.

Lillåudden Foto: Helena Bure Wijk

Lillåudden i Västerås hamn, där jag bor, är en liten konstgjord ”ö” byggd av schaktmassor från den tid då man rev många historiska byggnader i Västerås. Lillåudden var länge en mindre trevlig boplats för människor men sedan början av 2000-talet har området bebyggts med sjönära och exklusiva bostadshus som lockat många att bosätta sig här.

Foto: Helena Bure Wijk

En öppningsbar bro som är byggd på sex stålrörspålar med en längd av 35 meter i tre par, leder från ”fastlandet” i östra hamnen ut till Lillåudden. Vi som bor här, bor i hus som är stadigt förankrade med pålar som fäster djupt ned i de schaktmassor som en gång var Västerås forna bebyggelse.

Lillån är nu ett minne blott men när man bor här ute på ”udden” kan man om vintrarna se hur sjöfåglar samlas vid den forna åns utlopp, vid den stora silon där vattnet håller en högre temperatur.

 

 

 

 

Berättelsen om en gammal stad

Morgondis i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Min hemstad Västerås som till en början hette Västra Aros, kom att bli en välmående plats under 1200-talet, tack vare bruken och masugnen i Bergslagen. Bergslagen med sina stora mineraltillgångar lockade många privatpersoner, tillika med kyrkan och kronan att investera stora summor pengar i bergsbruken. Järn, skinn och älghorn skeppades ut till Tyskland och flera andra länder. I Västra Aros stannade man till och lastade om godset på mindre båtar. På den tiden kom skeppen glidande uppför Svartån och ankrade vid dagens Slottsgatan med den intilliggande Slottsparken som är Västerås allra äldsta område.

Skepp på besök i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Västerås blev biskopssäte i mitten av 1100-talet. Domkyrkan är ”biskopens säte” och fungerar som huvudkyrka inom ett kyrkligt stift. När Västmanland kristnades så placerade man biskopssätet här i Västerås. Västerås domkyrka började byggas under 1200-talet och var ursprungligen en gråstenskyrka som uppfördes till Jungfru Maria och Johannes döparens ära. Det var först långt senare, under 1500-talet, som kyrkan kläddes i rött tegel och fick sitt nuvarande kyrktorn. Förutom domkyrkan fanns även två katolska församlingskyrkor centralt i staden – S:t Nicolai kyrka som låg norr om Stora gatan och S:t Egidius (kallades även S:t Ilians kyrka) som fanns i korsningen mellan dagens Vasagatan och Hantverkargatan.

Västerås domkyrka hette ursprungligen Maria bebådelsekyrka. Foto: Helena Bure Wijk

Västerås slott började byggas under första delen av 1200-talet. Slottet byggdes ursprungligen som en borg, till skydd för staden och dess hamn. Slottet fungerade även som fängelse (ända in på 1830-talet) och som residens för den fogde som verkade som kungens ombud i staden och i länet. Martin Luther, en tysk före detta munk var en av flera som under 1500-talet ville reformera, förnya, den romersk-katolska kyrkan. Luther hade aldrig tänkt lämna kyrkan men den kritik han framförde kom att få enorma konsekvenser, både för honom själv och för stora delar av världen. Martin Luthers kritik ledde till att evangelisk lutherdom (protestantismen) uppstod och det var på Västerås slott som reformationen beseglades och banden till katolska kyrkan klipptes år 1527.  Sverige hade då varit ett katolskt land sedan 1100-talet.

Utsikt från ett rum på Västerås slott Foto: Helena Bure Wijk

Gustav Vasa tycks ha trivts bra på slottet och han tillbringade mycket tid där, men slottets historia är kantat av våldsamheter och ond bråd död. Västerås slott var ursprungligen ett fängelse och kom att så förbli, ända in på 1830-talet. I norra tornet fanns det så kallade ”tortyrfängelset” där man sänkte ned misstänkta brottslingar till en iskall och kolsvart fängelsehåla, genom en lucka i golvet.

Västerås slott Foto: Helena Bure Wijk

I samband med reformationen revs stadens båda församlingskyrkor S:t Ilians och S:t Nicolai. Även det gamla dominikanerklostret som låg vid nuvarande Munkgatan jämnades med marken och katolicismen förbjöds helt i vårt land år 1593. Dödsstraff eller utvisning väntade den som bröt mot lagen och utövade den gamla tron.

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås växte och hus byggdes över marken där kyrkorna och dess begravningsplatser en gång funnits. Det var först år 2013, när man påbörjat markarbeten i stadens citytunnel, intill dagens Vasagatan, som de gamla glömda kyrkorna åter blev aktuella. Under arbetets gång hittade man nämligen flera människoskelett i tunneln och kontaktade därför polisen. Det visade sig snart att inget brott hade begåtts. Man hade hittat en medeltida kyrkogård där under marken. När jag arbetade som journalist för några år sedan träffade jag arkeologen Jonas Ros som arbetar på Stiftelsen Kulturmiljövård. Jonas var en av de arkeologer som fick uppdraget att undersöka de arkeologiska fynden. Han guidade mig i tunnlarna och visade platsen där man upptäckte de första skelettet, ungefär två meter under jord, där restaurang Varda nu ligger. Jonas berättade att man vid utgrävningen undersökte fem skelett – män, kvinnor och barn, som blivit begravda i olika riktningar. Att de döda begravdes i olika riktningar tyder på att det funnits två kyrkogårdar under olika tidsperioder, berättade han.

Svartån i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Jonas Ros är också den arkeolog som undersökt spåren efter Västerås första gymnasium som grundades av biskop Johannes Rudbeckius år 1623. Domkyrkan med omnejd var länge ett centrum för de lärda och det föll sig därför naturligt att bygga det första gymnasiet – collegium sapientiæ – i området intill kyrkan. De första eleverna var pojkar som här fick undervisning i teologi, matematik, latin, fysik och logik. Rudbeckianska gymnasiet byggdes sedan i närheten av den första katedralskolan.

Av det forna heliga kyrkoområdet finns idag endast några få spår kvar, bland annat rester av den gamla kyrkogårdsmuren och en proban. Jonas Ros har berättat att kyrkomuren markerade den övergång som skilde den världsliga och den kyrkliga världen åt. Innanför kyrkans murar upphörde världsliga lagar att gälla och man fick exempelvis inte föra bort människor mot deras vilja där. Förutom murresterna finns även en av de forna ingångarna till kyrkogården kvar. Jonas Ros visade mig nedför en stentrappa som leder till det kolsvarta, underjordiska skolfängelse (proban) där syndande elever, men även lärare och präster spärrades in ända fram till år 1809.

Här fängslades elever, lärare och präster Foto: Torgny Forslund

 

Läs gärna mer om utgrävningen av S:t Ilians kyrkogård här

 

 

 

 

 

Ett slott med gamla anor

Staden Västerås, som till en början hette Västra Aros, blev biskopssäte i mitten av 1100-talet och stadens slott  började troligen byggas under 1200-talet. Slottet byggdes ursprungligen som en borg, till skydd för staden och dess hamn. Slottet fungerade även som fängelse (ända in på 1830-talet) och som residens för den fogde som verkade som kungens ombud i staden och i länet.

1280px-Västerås_slott-IMG_0513
Västerås slott byggdes ursprungligen som en borg som skulle skydda staden och dess hamn. Foto: Wikipedia

Det var på Västerås slott som reformationen beseglades och banden till katolska kyrkan klipptes år 1527.  Gustav Vasa tycks ha trivts bra på slottet och han tillbringade mycket tid där, men slottets historia är också kantat av våldsamheter och ond bråd död. Slottet var ursprungligen ett fängelse och kom att så förbli, ända in på 1830-talet. I norra tornet fanns det så kallade ”tortyrfängelset” där man sänkte ned misstänkta brottslingar till en iskall och kolsvart fängelsehåla, genom en lucka i golvet.

Slottets borggård anlades av Gustav Vasa Foto: Helena Bure Wijk

Under Gustav Vasas regeringstid gjordes flera om- och tillbyggnader av slottet. Vasa anlade även en borggård. Västerås slott var belägrat flera perioder under 14- och 1500-talet. På borggården har man bland annat hittat människoskelett och en kanonkula som väger närmare 18 kilo. Arkeologerna tror att de begravda kan vara danska soldater som var fångar på slottet åren 1521- 22. Även kung Erik XIV tillfångatogs och fördes till Västerås slott år 1573 där han tillbringade ett år i fångenskap.

På Västerås slott finns kungens säng bevarad. Det sägs att även medlemmar av Sveriges nuvarande kungafamilj har övernattat där. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

Bland fattiga och bödlar på Kyrkbacken i Västerås

Kyrkbacken – förr ett område för de fattiga och förskjutna

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås är en stad med anor från 1000-talet. Staden, som ursprungligen hette Westra Aros blev biskopsstift på 1100-talet och domkyrkan, som från början kallades ”Maria bebådelsekyrka”, invigdes år 1271. I dag är Kyrkbacken, berget bakom domkyrkan ett väldigt attraktivt bostadsområde men under lång tid var det ett område där de fattiga och förskjutna invånarna bodde. När pesten kom till Västerås på 1620-talet var det just Kyrkbacken som drabbades först. 

1024px-Västerås-IMG_0570
Foto: Domkyrkan sedd från Kyrkbacken, Wikipedia

Kyrkbacken kallades av västeråsarna kort och gott för ”backarna”. Där i ”norra qvarteret”, bodde stadens sämre bemedlade invånare. Ju längre norrut man bodde, desto lägre tycks människors status ha varit. På, vid och intill ”Kiörkbacken” bodde år 1697 skräddare, smeder, målare, snickare, skomakare och soldater. Här bodde även fattiga änkor, som exempelvis västeråsarna Malin Andersdotter, änka efter Olof Phillip, och Anna, Anders Schwarz änka. På 1740-talet inrättades en fattiggård på Kyrkbacken som skulle hysa de fattigaste invånarna. 

Bödlarna på Kyrkbacken 

På Djäknegatan, längst norrut, bland de fattigaste av fattiga, hade bödeln (även kallad skarprättare och mästerman i äldre tid) sin bostad. ”Mästermansgården” hyste stadens bödlar från 1500 till 1830-talet. Till bödelns arbetsuppgifter hörde att prygla och avrätta brottslingar enligt en speciell prislista. Det sägs att en avrättningsplats, ”galgen”, funnits norr om Brunnsgränd, på Kyrkbacken.

Några av Västerås bödlar var Erik Brant, Erik Simonson, Eric Frumerie och Fredrik Strandberg. Den sistnämnde mördades på Kyrkbacken av sin hustru Anna Stina, som lagt gift i hans hönssoppa. Anna Stina flydde efter mordet, men greps och dömdes ”att halshuggas och i bålet brännas”. Men bödelns hustru vägrade att låta sig avrättas och rätten antecknade: ”hon detta ej undergå vill”. Anna Stina fick behålla livet och dömdes istället till landsförvisning och höga böter.

I det här huset mördades bödeln Fredrik Strandberg av sin hustru 1766. Foto: Helena Bure Wijk (från artikel i Västerås tidning 2015

Bödeln – hatad och fruktad, med egen brunn

Bödelsyrket hörde till de mest avskydda av alla yrken. Ofta ärvdes sysslan från far till son i generationer. Efter mordet på Fredrik Strandberg, tog sonen Carl Fredrik över faderns arbete. Västerås bästa vattenbrunn fanns på Kyrkbacken, men då bödeln inte var välkommen att dricka ur stadens gemensamma brunn, fick han ha källan för sig själv. Med tiden kom den att kallas ”Mästermans källa” och den finns fortfarande kvar i den lilla parken vid Vasagatan-Norra Ringvägen.

Avrättningsplatsen låg längst norrut på Kyrkbacken Foto: Helena Bure Wijk

Skarprättare Eric Frumerie

Petra_Mede
Petra Mede Foto: Frankie Fouganthin

I Svt:s programserie ”Vem tror du att du är” fick komikern och TV-personligheten Petra Mede veta att hon är ättling till skarprättare Eric Frumerie som under sin livstid var verksam i Örebro-, Värmlands- och Västmanlands län. Eric var född 1777 (1779 enligt Svt) i Svennevad, Örebro län och levde sina sista år på Kyrkbacken i Västerås. En del av avsnittet där Petra medverkar kan du se här

Det spökar på ”backarna”

När jag arbetade som reporter på Västerås Tidning gjorde jag ett reportage om en familj som bor granne med bödelns gamla gård på Kyrkbacken. Husgrunden samt vissa delar av familjens hus har anor från 1600- talet då en linvävare och hans familj bodde där. Det spökar i huset, men familjen är inte rädda. Familjen hade precis flyttat in i huset när ljudet plötsligt höjdes kraftigt på stereon och man såg hur volymratten rörde sig, av sig själv.

Ljudet av okända fotsteg och spring i trappan är familjen sedan länge vana vid. En dag såg den då 4-årige sonen en man som tittade in genom fönstret till hans rum. De vuxna i familjen blev konfunderade eftersom rummet ligger på övervåningen, flera meter ovanför marken, men sonen var säker på sin sak.

Familjen bor granne med den gamla Mästermansgården på Kyrkbacken. Foto: Helena Bure Wijk, artikel i Västerås Tidning 2015-06

 

 

 

 

Källor: Texten är delvis hämtad från min artikel i Västerås tidning 2015-06, Husförhörslängd Västerås 1697-1707, boken ”Skarprättare, bödel och mästerman” av Jan G Ljungström, Visit Västerås och ”Vem tror du att du är” säsong 5 (2012)

De obesuttna

Mamma och några av hennes syskon Foto: Privat

Sverige var under lång tid ett bondesamhälle och jordbruket utgjorde den självklara grunden för människornas försörjning fram till andra halvan av 1800-talet. I det gamla bondesamhället hjälptes alla familjemedlemmar åt vid produktionen. Männen brukade jorden medan kvinnorna skötte djuren, tillverkade tyger, lagade mat och sydde kläder. Familjens barn deltog i arbetet från tidig ålder.

Mellan åren 1800 – 1870 ökade Sveriges befolkning från 2,3 till 4,2 miljoner och det fanns inte möjlighet för alla att försörja sig som jordbrukare. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården, medan de övriga fick söka arbete som lönearbetare på landsbygden. För många människor återstod att bli torpare, soldater – eller att helt enkelt emigrera från Sverige.

Burviks gård i Uppland. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården. De övriga blev torpare och soldater. Foto: Helena Wijk

Torpare, statare och backstugusittare

Under 1850-talet bodde var sjunde person i Sverige på ett torp. Det fanns dagsverks- stat- och jordtorp men de flesta torp var så kallade bondetorp som beboddes av torpare som själva inte ägde jord. Torparen fick nyttja en liten bit av bondens mark om han betalade i pengar eller i dagsverken (arbete).

Backstugusittare kallades de allra fattigaste människorna som levde i enkla stugor och på markägarens nåder, utan möjlighet att arrendera sin jord. De livnärde sig genom tillfälliga arbeten och var helt beroende av markägarens välvilja för att få bo kvar.

De många obesuttna, som själva inte ägde någon jord, arbetade för storbönderna för att få tak över huvudet och mat för dagen. Det förhatliga statarsystemet fick ursprungligen fäste i Stockholmstrakten och bredde ut sig över landet. Hela familjer anställdes och fick arbeta hårt för sitt uppehälle. Anställningskontrakten avslutades eller förlängdes under hösten varje år och det var endast under den så kallade ”slankveckan” i oktober som stataren hade möjlighet att byta arbetsgivare.

Statarfamiljerna fick tak över huvudet i ofta undermåliga bostäder, samt lön ”in natura” – matprodukter (mjöl, potatis, rovor, sill och mjölk) istället för pengar. Alla i familjen förväntades bidra med dagsverken på bondens gård, ”mot lindrigaste betalning”. År 1880 tillhörde 143 000 svenskar den så kallade statarklassen.

Gunnar_Lundh_statare
Statare på väg hem från mjölkning 1933. Foto: Gunnar Lundh

I anställningskontraktet ingick, förutom den manliga stataren, även hustrun som tvingades mjölka bondens många kor, fyra gånger per dag, sju dagar i veckan. Mjölkerskans arbetsdag började klockan fyra på morgonen och avslutades inte förrän vid 20-tiden på kvällen. Däremellan skulle hon hinna ta hand om det egna hemmet samt sina egna barn. Statarens arbetsdag styrdes av den så kallade vällingklockan som ringde och arbetsdagarna var 10-12 timmar per dag.

Längst ned på samhällsstegen

Stataren befann sig längst ned på samhällets stege och minsta kritik mot arbetsgivaren kunde leda till uppsägning och till att familjen måste flytta innan anställningskontraktet löpte ut. De kalla bostäderna som uppförts i så kallade ”statarlängor” omfattade 1 rum och kök (ca 30-35 kvadrat) och var ofta fulla av vägglöss vid byte av hyresgäster. Min morfar var statare i Uppland och Västmanland på 1930- och 40-talet och vid varje flytt ägnade min mormor minst en vecka till att städa, skura och sanera de nya statarbostäderna innan familjen kunde flytta in, på grund av smuts och ohyra. Min mamma berättar:
– Mamma skurade från golv till tak och barnen satt uppradade på kökssoffan medan arbetet pågick. De hemvävda mattorna lades på när de breda golvtiljorna blivit torra. Det var viktigt att vänta tills de torkat ty annars skulle golven inte avge den rena friska doften av såpa. Gardinerna skulle upp, släta och vita. Därefter bar vi in ved och vatten.

Bostäderna var trånga och saknade alla moderniteter men morfar tillverkade en kyl-anordning som han placerade i de närliggande bäckarna. Där förvarades maten så att den höll sig kall och fräsch. Vintertid var det så kallt inomhus att det låg is över vattnet i hinkarna när kaffet skulle kokas på morgonen.

Fattigdomen skulle inte synas utanpå

”Stataronga syns ofta i klonga” sades det föraktfullt på den tiden och sant är att statarna, de allra sämst bemedlade, ofta hade stora barnaskaror. I den fattiga tillvaron handlade familjens heder om att uppfostra skötsamma, duktiga arbetare som höll sig friska och kunde arbeta hårt. Man försökte uppfostra sina barn till goda, arbetsamma medborgare och fattigdomen skulle inte synas utanpå. Barnen skulle alltid vara ”hela och rena”.
Min mormor, som också hon växte upp som statarbarn, i en syskonskara av tretton barn har berättat:
– Mamma, som före äktenskapet arbetade som bagerska, såg till att vi alltid hade färskt rågbröd. Trots de kärva tiderna försökte man se till att maten var näringsrik och stärkande. Sill och potatis åt vi varje dag och när orken tröt fick vi suga på varsin sockerbit.

Alla i familjen fick bidra till försörjningen. Om dagarna arbetade mormors pappa som statare och på nätterna extraknäckte han som skomakare. Mormor har berättat om sin barndom:
-Vi barn plockade bär som vi sålde och rensade rovor på åkrarna vår och höst från 7 års ålder. Värst var ändå att dra upp rovorna om hösten. Då var händerna så stela av köld. Vi lärde oss tidigt att vårda våra kläder – att lappa och laga så fint att det knappt märktes. Det var viktigt att vara hel och ren, trots de svåra omständigheterna.

För mormor Elsa var det viktigt att fattigdomen inte skulle synas utanpå. Barnen skulle vara skötsamma, artiga, hela och rena. Foto: Privat

 

Ur askan, i elden

I början av 1930-talet hade min morfar sadlat om till byggnadsarbetare i Uppsala.  Han hade tidigare varit anställd inom Upplands regemente många år men valde sedan att helt byta inriktning. Morfar var en fri själ och trivdes inte så bra inom det militära då man där måste lyda order. Han var en duktig smed och hovslagare och arbetade en tid med detta men fick sedan anställning på Diös i Uppsala. Morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta och en lekplats, med gungor till barnen. Allt var frid och fröjd tills den stora arbetslösheten slog till.

Morfar byggde ett hus i Flottsund och en lekplats med gungor för barnen.

Mamma, som var barn när detta hände berättar:
– Plötsligt en dag stod vi på bar backe och tvingades flytta från vårt paradis. Pappa var trettioåtta och mamma var trettiosex år när det hände. Fem barn fanns i familjen – den äldsta var tio år och den yngsta fyra. Vi barn fick aldrig veta att den verkliga orsaken till uppbrottet var ekonomiska svårigheter, men vi förstod det med tiden. Pappa blev statare på ett stort jordbruk.  Dit vi flyttade fanns, så långt ögat kunde se, åkerfält och åter åkerfält samt en och annan liten arbetarbostad i skogsbrynet.

Mormor och morfar tillsammans med döttrarna vid statarlängan. Morfar vägrade att lyda order och gick till arbetet med vit skjorta varje dag. Foto: Privat

Att tvingas lämna sitt hem och degraderas till statare som inte ens fick lön för sin möda, det var en tillvaro som morfar avskydde. När det här hände på 1930-talet fick stataren en mindre summa pengar men största delen av den lilla lönen betalades fortfarande ut ”in natura” – sill och potatis. Och statarhustrun ingick fortfarande i anställningskontraktet som mjölkerska. Morfar var en duktig och skötsam arbetare men han vägrade att krusa för bönderna han arbetade för. Och min mormor vägrade att mjölka böndernas kor. Hon hade vuxit upp i detta statar-elände och vägrade nu att lämna sina barn vind för våg. Allt var bäddat för katastrof.

När andra statarfamiljer flyttade en eller två gånger per år, flyttade min mormor och morfar tre, fyra – ibland sex gånger om året på grund av att de vägrade att foga sig i de slavliknande regler som fanns i anställningskontraktet. Deras många barn hann aldrig rota sig någonstans.

När alla andra hade arbetskläder, hade morfar vit skjorta och kepsen bak-och-fram

Morfar blev sedan rättare och traktorman. När statarsystemet äntligen avskaffades 1945 blev han anställd vid Västerås kommun där han arbetade (och fick riktig lön) tills han gick i pension.

Morfar Ivar