Läsande kvinna. Målning av Anders Zorn (1860-1920)
Att lära känna de människor som har varit här före oss med hjälp av de knapphändiga uppgifter som finns i kyrkböckerna är inte alltid så lätt. Vilka var våra förfäder- och mödrar egentligen? Vad drömde de om? Hur såg de på livet? Det är frågor som sällan får sina svar om det saknas skriftliga eller muntliga berättelser i släkten, men med hjälp av de dokument som finns att tillgå – bland annat bouppteckningar – kan vi i alla fall få ett litet hum om hur våra anor levde sina liv, vilka kläder de bar och vad de brukade göra på fritiden.
Läskunnigheten i Sverige förr
När man studerar husförhörslängder kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det väldigt viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.
I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor. Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.
Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.
Läsglasögon och böcker i bouppteckningarna
Postillor, biblar och diverse religiös litteratur fanns i mormors släktingars bokhyllor redan på 1700-talet. Foto: Gunda KarlsdotterAnders Nohrborg var präst i finska församlingen
”Till bondfolket tränger ingen annan skrift ännu, än psalmboken, katekesen och stundom bibeln: ganska väl att likväl de tränga dit” skrev prästen Carl Love Almqvist (f.1793 d.1866). I bouppteckningar på min mormors sida har jag blivit överraskad när jag upptäckt att anorna var läskunniga och ägde böcker redan på 1700-talet. Det var först under 1800-talet som böcker kom att bli mer vanliga i svenska hem i och med att bokutgivningen förbättrades. Många anfäder- och mödrar har ”bokhyllor med diverse böcker” antecknade i bouppteckningar, samt läsglasögon. Boktitlarna på de böcker som fanns i bokhyllorna antecknades inte – endast den teologisk litteraturen och där återfinns ofta, förutom bibeln, även bönböcker, postillor, krönikor, psalmböcker och böcker med titlarna ”Paradis lustgård”, ”Himmelska örtagårds sällskap” och ”Nohrborgs postilla”.
Min mormors morfars mormors farmor Christina f.1751 ägde, förutom ett par glasögon, även en bibel, en postilla, en krönika, två psalmböcker samt boken ”Paradis lustgård”.
Anders Nohrborg f.1725 i Norberg, Västmanland var präst i finska församlingen i Stockholm. Han var även hovpredikant. Nohrborgs postilla som också kallades ”den fallna människans salighetsordning” gavs ut 1771 och kom att bli populär. ”Paradis lustgård” skrevs av den tyske teologen och läkaren Johan Arndt f.1555 i Anhalt, Tyskland. Verket gavs ut första gången 1648. ”Himmelska örtagårds sällskap” skrevs av Johan Qvirsfeld f.1642 i Dresden, Tyskland. Qvirsfeld var kantor och ärkediakon i Tyskland under sin livstid.
Anfadern Nils Larsson avled 1796 och hade enligt bouppteckningen, förutom en bokhylla med ”diverse böcker”, även Anders Nohrborgs postilla samt en bok med en svårtydd titel.
Anfäder- och mödrar på min morfars sida tycks inte varit särskilt läskunniga under 1700-talet. På sin höjd hade man en psalmbok, eller en husbibel, men släkten på mormors sida tycks ha haft ett stort intresse för böcker och var läskunniga. Att de även var religiösa syns på valet av böcker. Många av mormors anfäder- och mödrar blev baptister i mitten av 1800-talet. Man samlades i varandras hem och turades om att läsa högt ur bibeln, så läskunnigheten var central inom denna gren av kristendomen.
Anmodern Ingrid avled 1822. Hon hade förutom en bibel även en psalmbok samt boken ”Himmelska örtagårds sällskap” av magister Johan Qvirsfeld.
Mormors släkting Johan Andersson tyckte om att läsa religiös litteratur. Foto: Gunda Karlsdotter
Du hittar bouppteckningar på Riksarkivet och Arkiv digital. Riksarkivets forskningstjänst är kostnadsfri. På arkiv digital krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis om man vill.
Källor: Egen forskning och ”Bokstävernas intåg” av Egil Johansson
DNA-släktforskning är så roligt och spännande. Och ibland väldigt frustrerande. Hur i hela friden är man släkt med alla dessa tusentals personer som dyker upp som DNA-matchningar? Det vet man sällan till en början, men en sak kan man vara säker på och det är att det någonstans bakåt i tiden finns gemensamma anfäder som man delar med DNA-matcherna. Sedan jag började att forska lite mer på ”snedden” har jag lyckats lösa många släktgåtor.
När man gör ett DNA-test genom något av de företag som erbjuder denna tjänst, exempelvis Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage så får man inloggningsuppgifter till en privat sida där DNA-resultat, DNA-matcher, etnicitetsuppskattning med mer kommer att visas när resultatet är färdigt. När DNA-resultatet väl kommer får man många DNA-matchningar. DNA-matcher är nu levande släktingar som också har låtit DNA-testa sig. De släktingar som man delar mest DNA med, kommer att listas högst upp på sidan. Det är nu det riktigt spännande detektivarbetet kan börja!
Hur i hela friden är man släkt med alla dessa personer? Det vet man sällan till en början, men en sak kan man vara säker på och det är att det någonstans bakåt i tiden finns gemensamma anfäder som man delar med DNA-matcherna. Nu gäller det bara att hitta dem…vilket ofta visar sig vara lättare sagt än gjort. DNA-släktforskning är ett riktigt spännande detektivarbete.
DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som vi är närmast släkt med har de högsta siffrorna och hamnar högst upp i listan över DNA-släktingar. Ett råd är att börja med att utforska dessa närmaste DNA-släktingar och sedan gå vidare med släktingar på längre avstånd allt eftersom. Om du eller din DNA-släkting har en grundlig släktforskning så är det möjligt att hitta släktskapet många generationer tillbaka.
Foto: Helena Bure WIjk
Ett släktträd är värdefullt
Att ha en ”pappersforskning” är guld värt när det gäller att hitta gemensamma anfäder. Med en bra grund att stå på kan det vara möjligt att hitta släktskapet även om den gemensamme anfadern finns så långt tillbaka som tio, elva generationer bakåt i tiden.
Hos samtliga företag som erbjuder DNA-tester har användare möjlighet att lägga in sina släktträd men det är långt ifrån alla som gör det. Man kanske inte känner till sin släkt eller har kanske gjort ett DNA-test i annat syfte än för släktforskning. När man får nya DNA-matchningar blir man väldigt glad och vill förstås gärna få veta hur man är släkt, men det är inte sällan man möts av en alldeles tom sida, i stället för ett släktträd. Ett litet släktträd, åtminstone några generationer tillbaka och gärna med ortsnamnen antecknade, kan underlätta enormt och öka möjligheterna att hitta den gemensamme anfadern. Om DNA-matchen inte har lagt in något släktträd så kan man skicka mejl med sina funderingar. Kontaktuppgifter brukar finnas intill personens namn. Eller så kan man på egen hand ”bygga” ett släktträd för DNA-matchen och på så sätt hitta släktskapet. Det brukar jag göra.
Hitta släktskapet genom att göra släktträd
Google kan vara en bra start när man söker information om sina nyfunna DNA-släktingar. Här får man ofta veta var personen bor och bostadsorten kan vara en värdefull ”vink” när det gäller att se om släktskapet är på fars- eller morssidan.
Alla kyrkböcker är numera gratis att söka i via Riksarkivet. När det handlar om att hitta människor som lever nu är Arkiv digital och dess register Sveriges befolkning t o m 1985 en riktig guldgruva. Arkiv digital erbjuder flera olika abonnemangsformer och jag brukar abonnera en månad i taget, då och då, för att bygga släktträd. Genom register och kyrkböcker är det enkelt att skapa släktträd för DNA-matcher som man kan jämföra med det egna trädet.
När man söker efter den gemensamme anfadern är det viktigt att anteckna alla barn i släktträdet eftersom en DNA-match kan härstamma från en bror eller syster som är ättling till den gemensamme anfadern.
Jag har okända fäder i mitt släktträd så jag gör numera släktträd även för de DNA-matcher som jag inte alls hittar någon ”koppling” till. Jag har nu många helt okända släktträd i min dator då både min morfars pappa och hans mammas pappa är ”okända”, men genom att bygga släktträd så börjar jag kunna se ”röda trådar” vad gäller födelseorter och namn. Det är tidsödande men kan visa sig vara värdefullt i framtiden.
Släkt på ”snedden”
Jag gjorde mitt första DNA-test 2016 och genom åren har jag fått tusentals nya DNA-kusiner som jag ännu inte har lyckats hitta släktskapet till. Men jag har hittat den ”gemensamme nämnaren” för ganska många DNA-matcher på senare tid. Ofta har det visat sig att vi är släkt lite på ”snedden” och det var först när jag började forska på mina anors syskon som jag lyckades hitta släktskapet. Ett bra tips är därför att anteckna alla barn och syskon. DNA-matchen kan härstamma från en bror eller syster som är ättling till den gemensamme anfadern.
Min mormor föddes 1903 i Norrköping. Hon hade många syskon och tack vare DNA-testet har mamma och jag fått kontakt med flera av deras ättlingar. Mammas DNA-matcher som hon delar mellan 230 – 280 cM med visade sig vara hennes mammas systers barnbarn och tack vare DNA-testet fick vi även lära känna mormors brors sonson som delar 281 cM med mamma. Genom DNA-testet har jag även fått kontakt med ättlingar till min farmors mammas syskon och det känns så fint. Att forska lite på ”snedden” kan vara en bra idé när man vill hitta släktskapet.
Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det). Illustration: Helena Bure Wijk
När man har kommit igång med släktforskning upptäcker man snart att det kan vara bra att ha ett verktyg för att kunna strukturera forskningen på ett lättförståeligt och snyggt sätt. För att bygga släktträd i datorn kan man använda kalkylprogrammet Microsoft Excel, men det finns också andra alternativ. Disgen, Holger, Brother´s Keeper och Min Släktär några prisvärda program som erbjuder släktforskaren möjlighet att skapa fina släktträd i datorn, som sedan kan skrivas ut eller flyttas till andra webbplatser som GEDCOM-filer. Vill man sedan publicera forskningen på en egen hemsida så går även det bra.
Jag har använt programmet Min Släkt under många år och är väldigt nöjd. Programmet är enkelt att använda, prisvärt och innehåller alla funktioner man kan behöva. Dessutom har man en tillmötesgående och trevlig kundtjänst. För engångssumman 450 kronor kan man köpa en licensnyckel för Min Släkt och får då fri tillgång till programmets alla funktioner, för alltid. Här kan du ladda hem och prova Min Släkt 4.2 kostnadsfritt.
Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det).
Min Släkt är ett mycket bra och prisvärt program som innehåller allt jag behöver och mer därtill.
Kristina Catarina Bure föddes år 1815 i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Hennes föräldrar var ryttaren och dragonen Johan Bure och hans hustru Ulrica Andersdotter Stark. Det var svåra tider och endast fyra av parets elva barn levde till vuxen ålder. Dottern Kristina Catharina var en av de barn som överlevde. Hon gifte sig med arbetskarlen Anders Lund som var född i Bennebols masugn 1815 och paret fick tillsammans tio barn. Deras dotter, Maria Kristina Lund f. 1846 i Knutby, kom att bli omtalad som ”Missions Mari”.
Dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland Foto: Helena Bure Wijk
Hängiven kyrkan Maria Kristina fick en tjänst som piga hos nämndeman Alfred Andersson i Alunda 1883 och stannade där i 17 år. I en intervju för Uppsala nya tidning berättade hon att pigans årslön på den tiden knappt var 100 kronor, ”jämte skor, lärf och några andra naturapersedlar”. Efter avslutad anställning gick hon som daghjälp i många hem, till en början för en dagpenning på 50 öre, sedan 1 krona.
Namnet ”Missions Mari” fick hon på grund av sin hängivenhet till kyrkan. Missionsförbundet och särskilt missionsskolan i Lidingö låg henne varmt om hjärtat. Hon vävde handdukar till skolan och plockade lingon till sylt. Varje år deltog Maria Kristina vid kyrkans generalkonferenser på Lidingö och när hon på sin ålderns höst frågade sin väninna om hon också skulle resa till konferensen, svarade väninnan:
”Nej i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. Maria Kristina tyckte att det lät väldigt märkligt och svarade:
”Allre har´n sagt så till meg”.
Lidingöbron. Konstnär: Alfred Bergström 1896
Fattig men led ingen nöd När Maria Kristina fyllde 90 år gjorde Uppsala nya tidning en intervju med ”Alundas äldsta”: ”Vi ha framför oss en kärnkvinna, som trots sina år är i besittning av obruten syn och hörsel, och som klart och redigt följer tiden. Med stolthet berättar hon om sina årliga resor till missionsmöten och konferenser i Stockholm, som hon sedan 1918 besökt varje år. Hon är förtjust i våra moderna fortskaffningsmedel, bilarna, ”som man bara behöver sätta upp den här åt, så stannar dom”, säger hon och höjer sin stödkäpp. Med humorns glimt i ögat berättar hon, att hon till och med fått åka med självaste landsfiskal´n. ”Det var först när han skjutsat mig dit jag skulle som det kröp fram vem han var”.
Men radion är mor Mari inte trakterad av, ”nej då läser jag hellre en god bok. Jämte min bibel har jag en, som är så bra så jag vill inte sälja den för tusen kronor”.
”Missions Mari” var visserligen fattig men det har berättats att hon aldrig behövde lida någon nöd. Hon var nöjd med det ”lilla”. Hon brukade samla pinnar och grenar i skogen till ved och gick ofta som hjälpkvinna i gårdarna. Hon avled den 6 september 1939. De sista dagarna vakade grannar och vänner vid hennes bädd. Maria Kristina tyckte att uppbrottet drog ut på tiden och sade: ”Höga herrar brukar låta vänta på sig”. Efter hennes död startades en insamling till en gravsten och fortfarande, sextio år senare, brukade grannar och vänner sätta friska blommor på hennes grav.
Min morfar fick en dotter flera år innan han gifte sig med min mormor. Han var trolovad med hennes mamma. Under många år har jag sökt efter min mammas halvsyster men har inte lyckats hitta hennes familj förrän nu. Systrarna föddes i Uppsala med tio års mellanrum och de har samma far, men fick tyvärr aldrig möjlighet att träffas och lära känna varandra då mammas syster gick bort för några år sedan. Men om några veckor ska vi träffa hennes fina familj.
Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.
Mamma och hennes syster hade så mycket gemensamt – vänliga och konstnärliga själar som gärna målar tavlor i olja & akvarell, som alltid sätter barnen (och barnbarn-och barnbarnsbarn) främst och älskar naturen, blommor och handarbete. Mamma är så lycklig att hon nu har hittat sin syster och själsfrände genom släktforskningen och ser fram emot att få träffa sin systerson och hans familj.
Mamma GunBritt Bure
Vi hittade mammas systers familj genom Arkiv Digitalsfantastiska register som är en riktig skattkammare för oss som släktforskar.
– Här kan man söka anorna genom kyrkoarkiven – samtliga födelse- och dopböcker, husförhörslängder, församlingsböcker, vigsel- och dödböcker, in- och utflyttningslängder, bouppteckningar m.m. m.m.
– Genom Arkiv Digital får man även möjligheten att följa familjerna framåt i tiden genom folkbokföringsregister t o m 1985 vilket ökar chanserna att hitta släkten.
Läkarjournaler kan vara en viktig källa för information när man släktforskar. Journalerna innehåller, förutom information om patientens hälsotillstånd även bakgrundsinformation (anamnes). Genom dokumenten kan vi lära känna vår släkt lite mer. Obs! Journalkopior innehåller aldrig någon glättig information. Det är ofta väldigt tung läsning då det handlar om sjukdomar och bland även död. Jag vill därför, väldigt försiktigt, tipsa om att journalerna kan vara en väg till mer kunskap om släkten. Viftar samtidigt med en stor varningsflagga. Om man inte vill läsa om sjukdomar eller kanske få kännedom om eventuella ärftliga sjukdomar i släkten så bör man inte läsa gamla journaler.
”Gammelmormor”
När vi beställde mormors mammas läkarjournaler fick vi lära känna ”gammelmormor” Hedvig lite bättre. Hon föddes 1870 i Kolmården och det visade sig att hon diagnostiserades med struma colloidis med toxicitet (giftstruma) när hon var 22 år men det dröjde ända fram till 1932 innan hon opererades. Då hade Hedvig hunnit fylla 62 år och var änka. Hon uppgav för läkaren att ingen annan i släkten hade haft struma. Hon påstod att hon inte hade känt av några som helst obehag av sköldkörtelsjukdomen förrän omkring 1928 då hon började besväras av en alltmer tilltagande nervositet, sömnlöshet och huvudvärk. Sömnlösheten kom sig av att hon skakade så mycket i hela kroppen att det var omöjligt att sova när hon väl hade gått till sängs.
Att leva med obehandlad giftstruma så länge tär väldigt mycket på kroppen och mormors mor var i dåligt skick när hon äntligen sökte läkare våren 1932. Hon var djupt religiös och hade väl genom åren hoppats att ”han däruppe” skulle ordna till det så att allt blev bra. Nu var hon avmagrad och svårt sjuk med skakningar i hela kroppen och hade svårt att gå. Hon hade även Graves oftalmopati på båda ögonen – en följd av obehandlad giftstruma där ögonlocken förskjuts uppåt och man får en ”stirrande” blick och synförändringar. I april genomfördes en operation där man genom kirurgi avlägsnade 400 gram från höger och vänster sköldkörtellob.
Operationen misslyckades
Operationen misslyckades helt och nerven till stämbanden skadades. Hedvigs stämband ”stod helt stilla” enligt journalen. Man råkade även operera bort delar av bisköldkörtlarna, som har till uppgift att reglera kalciumhalten i blodet. Den oro och nervositet Hedvig hade känt så länge försvann efter operationen, men hon kunde inte sköta sina vardagliga sysslor och kunde knappt gå.
Vid återbesök hos läkaren 1933 var hon blek och ”utan hull”. Hennes mimik var stel och talet entonigt men medvetandet var ”klart och redigt”. Hon gick framåtlutad med orörliga armar och ”stultande” steg. Läkaren beslutade sig för att ordinera medicinen Atropin – 6–7 piller per dag och skickade så hem Hedvig med ett recept och några uppmuntrande ord. Atropin är en medicin som hämmar det parasympatiska nervsystemet och framställs av de giftiga växterna Belladonna och Bolmört. Denna medicin kan framkalla svåra hallucinationer.
I juli samma år kom mormors mamma på återbesök till läkaren, som lovsjöng de framsteg hon gjort tack vare medicinen. ”Balansen betydligt bättre. Det vill nu till en ganska kraftig knuff för att få henne att falla baklänges, men faller då fortfarande rak, som en tennsoldat. Utskriven med Atropin 3 mg gånger 6–7 per dag samt Albyl” skrev läkaren i journalanteckningen.
Några månader senare sökte mormors mamma upp läkaren igen för att få hjälp. Hon hade svåra smärtor, kunde inte röra sig och hon kräktes av medicinen. Hon var fortfarande ”klar och redig” och medicineringen ökades då till 8 gånger per dag.
I december 1933 lades Hedvig in på sjukhus och man tog då bort medicinen Atropin helt. ”Är vissa dagar oredig och hallucinerar om död och begravning” står det i journalen. Några år senare avled hon på Ålderdomshemmet i Åland, Uppland ”i sviter af sömnsjuka”. Hon hade drabbats av narkolepsi efter strumaoperationen och återhämtade sig aldrig.
Mormors mamma Hedvig födde många barn, men det var endast dottern Elsa Lovisa f. 1903 som ärvde moderns sköldkörtelsjukdom. Elsa var min mormor och även hon fick många barn. Endast ett barn ärvde sjukdomen – min mamma Gun-Britt. Mamma har tre döttrar och jag ärvde sjukdomen. Jag opererades när jag var i 30-årsåldern och har varit frisk som en nötkärna sedan dess. Ingen av oss har behövt äta medicin (Levaxin) efter operationen. Har skrivit mer om struma i ett tidigare inlägg som du kan läsa här
Mamma och jag har aldrig träffat ”gammelmormor” Hedvig ”Sona-Hedda”, men vi bär båda ett släktminne från henne i form av ett ärr på halsen.
Ledtrådar i journalanteckningarna
Vi som vill hitta okända fäder i släkten kan få viktiga ledtrådar genom läkarjournalerna. Morfars och hans syskons pappa är antecknad som ”okänd” i kyrkböckerna men enligt släktrykten bodde han hos familjen ibland. Morfar Ivar som föddes 1901 berättade att hans mamma var förlovad med barnafadern och han bodde ”säsongsvis” hos familjen. Morfars bror, Alrik Ingvar, som föddes 1914 lämnade efter sin bortgång en lapp efter sig där det står ”Far död i olycka 1916”.
1912 föddes brödernas syster Agnes Teresia i Bladåker, Uppland. Samma år avled deras äldre syster Elin Maria i tuberkulos. Det finns inga bilder på flickorna men genom Agnes läkarjournal kan vi få en liten inblick i hennes och familjens liv. Hon var 17 år när hon sökte läkare och berättade då att hennes far hade avlidit när hon var liten ”troligen i lunginflammation”. Agnes berättar vidare att hennes mor och syskon alltid har varit friska, men själv har hon inte varit lika stark. Som barn var hon ofta förkyld, särskilt höst och vår. Nu sökte hon hjälp för den molande, hemska värken i ryggen och i ljumsktrakten. Hon ordinerades en kost utan salt, kryddor och gick hem. Agnes blev snart inlagd igen och gick bort i njursjukdom 1929 när hon var 17 år.
Så här beställer du journalkopior
För att beställa journalkopior ur din egen läkarjournal kan du logga in på 1177 och göra en beställning som gäller dig själv.
För äldre journaler som gäller släktingar vänder man sig till Regionarkivet i den region där personen levde. Bifogar några länkar här nedan. Om just din region inte finns med, så finns kontaktuppgifter på internet.
Jag får många brev från människor som är betalande medlemmar hos olika släktforskningsföretag, men som gärna vill avsluta abonnemangen. Saker och ting kan snabbt förändras i våra liv. Man kanske inte känner att man har råd eller tid att ägna sig åt släktforskning i den omfattning att det motiverar kostnaden för sådana abonnemang.
När man är på väg att avsluta ett abonnemang efter lång tid oroar man sig sällan över att man inte längre kommer att ha tillgång till kyrkböcker eller ”smarta matcher”. Det som verkligen bekymrar är förlusten av det släktträd som man mödosamt har byggt och lagt upp på sin sida under abonnemangstiden.
Det finns idag flera företag som erbjuder oss att ladda upp släktträd och att ta del av tusentals kyrkböcker, släktforskningstips, DNA-funktioner med mer. I det här inlägget ska jag berätta hur du kan ”ladda ned” och spara det släktträd som du har lagt upp hos företaget My Heritage.
My Heritage har flera olika abonnemangsformer.
Det grundläggande abonnemanget kostar ingenting och du kan bygga ett släktträd med max 250 personer. Med gratisabonnemanget har man inte tillgång till några funktioner såsom kyrkböcker eller ”smarta matcher”. Abonnemangspaketet ”komplett” kostar 3 649 kronor per år (första året 2 549 kr). Med detta abonnemang kan du bygga släktträd med obegränsat antal personer samt ta del av alla ”smarta matcher”, kyrkböcker, avancerade DNA-funktioner och dokument. Man erbjuder även abonnemangspaketen ”premium, ”premium plus” samt ”data”, som kostar mellan 1 839 – 1 949 kronor/år. Du kan läsa mer om de olika ”paketen” och vad de innehåller och kostar på företagets webbsida.
Om du idag är betalande medlem för abonnemanget ”komplett” så har du möjlighet att bygga släktträd med obegränsat antal personer. Om du väljer att avsluta abonnemanget så kommer du i framtiden, när abonnemanget har löpt ut, endast ha tillgång till ett släktträd med 250 personer (gratisabonnemanget). Därför är det viktigt att du, innan abonnemanget löper ut, ser till att ladda ned och spara det/de släktträd som du har lagt in på din sida.
Gör så här för att ”ladda ned” ditt släktträd:
1. Logga in på ditt konto på My Heritage. Välj fliken ”släktträd” och sedan ”hantera släktträd”
2. Välj ”exportera GEDCOM-fil”. Gedcom är ett format för utbyte av data mellan olika genealogi-system, som gör att du kan spara dina släktträd i din dator och sedan ladda upp, om du vill (genom att ”importera GEDCOM” i exempelvis ett släktforskningsprogram som Min släkt eller på internet).
Obs! Om du har skapat flera släktträd på My Heritage så måste du göra detta moment för varje släktträd.
3. Spara sedan dina släktträd i form av GEDCOM-filer i din dator.
Om du har DNA-test hos My Heritage
My Heritage är ett av flera företag som erbjuder DNA-test och om man har gjort sitt DNA-test där (eller laddat upp DNA från Family Tree DNA) så kan man ta del av alla ”DNA-funktioner” med ett gratisabonnemang, om man betalar 324 kronor och på så sätt ”låser upp” alla DNA-funktioner.
Landskapet Ångermanland gränsar mot Medelpad, Jämtland, Lappland, Västerbotten samt Bottenhavet. Foto: Zejo
Familjer utan släktnamn
De skogsfinska familjer som bosatte sig i Ångermanland under 15- och 1600-talet är väldigt svåra att forska vidare på eftersom de förlorade sina finska släktnamn när de kom till området som nybyggare. Den första generationen antecknades endast med förnamn samt tillägget ”finne” i kyrkböckerna, vilket gör att många av oss med rötter i Ångermanland har släktträd med många ”Pål”, ”Henrik”, ”Eskil”, ”Grels” och ”Sjul”- ”finne”, utan efternamn. Därför är det extra roligt när man någon gång lyckas koppla de finska anfäderna- och mödrarna till deras ursprungliga finska släkter.
Farmors mormors farfars morfars mormors morfar hette Mikael Henriksson f.1622. Mikael var torpare på finntorpet Tunsjön i Dals socken, Ångermanland från år 1650. Han var gift två gånger, med min anmoder Märit (utan efternamn men troligtvis hette hon Henriksdotter) samt med Elin Eskilsdotter som var dotter till Eskil Göransson ”finne” och Karin Persdotter i Knäsjön, Ytterlännäs.
De gamla källorna berättar att Mikael år 1650 fick fastebrev på hus och jord efter ”Hinrik finne”, hans far. Efter några år hade Tunsjön utökats med 4½ seland och var då ”fullsuttet” hemman. Ett tjugotal år senare, år 1672 kunde Mikael visa att han även var bördig till ett halvt hemman i Holm, Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland, där hans far hade levt.
Tenhunen från Jorois, Savolax
Mikaels far var enligt källorna knekten och torparen Henrik Pålsson Tenhunen f. 1600 som först bodde i Grundtjärn, Anundsjö. Från 1646 var han skriven på finntorpet Tunsjön:”En finne på Torsåkersskogen vid Tunsjön detta år 1646”. Fadern gick bort år 1653. Henrik var gift med okänd hustru.
Mikaels farföräldrar var Pål Henriksson Tenhunen f. 1575 i Jorois, Savolax, d. 1651 i Grundtjärn, Anundsjö och Ella Pålsdotter f. i Grundtjärn. Ella var dotter till Pål Pålsson f. 1590 i Viksjö finnmark, Stigsjö, Ångermanland och Märeta Matsdotter f. 1590 i Stigsjö. Ellas farfar var Pål ”finne” f. ca 1555 i Finland, d. 1639 i Viksjö, finnmark i Stigsjö.
Pål Henriksson Tenhunen var son till Heikki Tenhunen f. 1545 i Savolax och okänd hustru.
Konflikter bland finska nybyggare
Finnarna var till en början välkomna och erbjöds flera års skattefrihet för att bebygga och odla den ångermanländska vildmarken där ingen bodde då, men med tiden växte missnöjet gentemot nybyggarfamiljerna. Finnarna ansågs bland annat vara okristliga och trollkunniga. Man höll sig gärna till gamla sedvänjor och sitt språk. Att man bodde långt från ”civilisationen”, på avlägsna platser i de djupa skogarna, fördröjde säkert assimilering. Att skogsfinnarna som kom till Ångermanland även förlorade sina släktnamn kan också ha varit en orsak till konflikt. Släktnamnet visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade gällande jakt och fiske. Att man förlorade namnet kan möjligen varit en grund till konflikter mellan nybyggarfamiljerna. Redan tidigt 1600-tal visar domböckerna hur de finska nybyggarna råkade ”i luven” på varandra och mästrade, hotade och misshandlade varandra så svårt att vissa familjer tvingades begära skyddsbrev från kungen för att kunna bo kvar.
Två anfäder försökte skrämma bort varandra genom att använda trolldom. Att ”stämma” björn var en form av svart magi där man mentalt trodde sig kunna ta kontroll över björnen och få djuret att döda ovännens tamboskap. Det har berättats att de båda anfäderna med sin trolldomsförmåga fick den arma björnen att springa fram och tillbaka mellan gårdarna tills den var alldeles skinnflådd under tassarna.
Foto: Helena Bure Wijk
Våld och trolldom på fjället
Byn Forsed i Ytterlännäs beskrevs tidigt som en ”froste by upp på fjellet”. Det var finnar som upptog och envetet brukade marken trots att frosten ofta låg kvar långt efter midsommar och omintetgjorde skörd. Finnarna i Forsed var tidigt beryktade för trolldom då den finske vismannen Kristian finne mot betalning botade sjuka, hittade stulna saker och pekade ut tjuvar. Redan 1655 ställdes han inför tinget, anklagad för trolldom. Och ännu tidigare, år 1648 var han i fokus för ett misshandelsmål – mot sin mamma. Mikael Henriksson i Tunsjön vittnade då mot släktingarna i Forsed: ”Christier finne i Forsse hafver nästförledne annandag jul slagit sin moder med näven och dragit henne i håret och hans hustru slagit sin svärmoder i huvudet med ett vedträd så att blodet lopp ut därefter”.
Foto: Helena Bure Wijk
De beryktade
När trolldomshysterin nådde Norrland och Ångermanland tjugo år senare, riktades blickarna först mot de familjer som redan var beryktade för trolldom och för att på olika sätt vara ”bråkiga” och okristliga. Ättlingarna till skogsfinnarna låg då väldigt illa till. Margareta Henriksdotter, mor till vismannen i Forsed (som blivit misshandlad av sin son) avrättades, liksom Mikael Henrikssons hustru Märit.
Margareta i Forsed beskrivs i rättegångsprotokollen som ”utgammal, mer än 80 åhr, går stödd på tvenne käppar”. Under förhöret vägrade Margareta att prata svenska och hon bröt därmed mot Svea rikes lag. Hon låtsades först inte förstå vad som sades, men när tre vittnen påstod att hon brukade sitta i Blåkulla och rensa grisfötter, då blev hon arg. Margareta tog sin större käpp och gick till attack mot dessa vittnen. Hon drog sedan upp en kniv ”för att them skadha”. När tre starka män skulle sätta henne i handklovar så bet hon dem i händerna. ”Finskan Margareta i Forsse” halshöggs och brändes på bål.
Under rannsakningen sa anmodern Märit till sitt försvar att hon ”ingen annan synd hade bedrivit än att hon en gång hade stulit en hare och låtit sig lägras av en ogift knekt” men förhören och tortyren fortsatte och när hon senare stod inför rätten, utvakad och svimfärdig stack man henne i händerna med nålar, eftersom man trodde att sovande ”häxors” själar kunde smita iväg till Blåkulla. Märit vaknade och sa: ”Tro inte att jag är i Blåkulla!”. Hon halshöggs och brändes på bål i juni 1675.
Foto: Wikipedia
Källor: Björna och Trehörningsjö socknar, en bortglömd finnbygd? (Tord Eriksson, 2009), Skogsfinska släktnamn i Skandinavien (Bladh, Myrvold och Persson, 2009), Om finnar och lappar (Lars Ivar Hansen 2006), egen forskning.
Intresset för blodgrupper har ökat på senare tid då forskning tyder på att människor medblodgruppen A tycks ha benägenhet att drabbas av svårare komplikationer än de individer som har blodgrupp 0 när det gäller coronaviruset SARS-CoV-2. Vi som har blodgrupp A befinner oss i riskgrupp enligt vissa studier.
Vi bör göra allt vi kan för att skydda oss själva och våra medmänniskor från smitta och inte fastna alltför mycket vid teorier kring blodgruppers egenskaper, men visst är det intressant om blodgruppen ändå kan ge ett litet hum om vår eventuella känslighet eller motståndskraft gentemot covid-19.
Antigener på ytan
Det var den österrikiske biologen Karl Landsteiner f.1868 som först upptäckte blodgrupperna A, B och 0, vilket han tilldelades Nobelpriset för år 1930. Blodgrupperna indelas i det så kallade AB0/ABO-systemet där O står för ”utan antigen” (från tyskans ohne Antigene). Systemet baseras på att det finns två betydelsefulla antigener (proteiner) på ytan av blodkropparna – antingen A eller B. Den som har antigen A på sina blodkroppar har blodgruppen A och den som har antigen B tillhör blodgrupp B. Om man har både antigen A och B har man blodgruppen AB. Om man saknar antigen A och B så har man blodgrupp 0. De olika blodgrupperna delas även in i det system som kallas Rhesus, där man har antigenen D och därmed är RH-positiv, eller om den saknas, Rh-negativ.
Min mammas bröder var 0 RhD negativa men mamma är 0 RhD positiv
Karl Landsteiner fick Nobelpriset 1930 för sina upptäckter kring blodgrupper. Foto: Albert Hilscher
Det är sedan länge känt att människor med blodgrupp 0 har större chans att överleva svår malariasjukdom eftersom de röda blodkropparna hos 0 inte ”klistrar ihop sig” till klumpar som kan ge livshotande vävnadsskador. Svåra fall av covid-19 orsakar på liknande sätt blodproppar varför blodgrupp 0 beräknas ha minskad risk att drabbas av svåra komplikationer.
Hur vi ärver vår blodgrupp
Hur vi ärver vår blodgrupp är lite klurigt då både A och B är så kallade dominanta anlag medan 0 är ett icke-dominant, recessivt anlag. Varje människa har två arvsanlag som kan vara A+0, A+B, B+B, B+0, A+0 eller 0+0. Om man är barn till två föräldrar som båda har blodgrupp 0 så har man förmodligen samma blodgrupp som dem.
Ibland kan en förälder med blodgrupp AB få barn med blodgrupp 0 Detta kan ske om det finns en ovanlig version av blodtypsgenen AB0. Man har funnit denna version hos människor från Asien.
När min mormor och morfar fick sina tio barn tillsammans så ärvde alla barnen blodgrupp 0. De flesta i min släkt på mammas sida har blodgrupp 0. Mina systrar har blodgrupp 0 RH negativ. Själv har jag blodgruppen A. Blodgrupp A är ett dominant anlag och då min farfar hade denna blodgrupp ärvde min pappa denna och jag ärvde den av honom.
På stamkortet (militärkortet) finns min farfars blodgrupp antecknad.
Positiv eller negativ?
Rhesus-status är viktigt att känna till, speciellt för gravida eftersom det kan uppstå komplikationer om mamman har en blodgrupp och barnet som hon väntar, en annan. En RH-negativ kvinna som väntar ett barn som är Rh-positiv kan under havandeskapet utveckla antikroppar mot fostrets blod som ibland kan leda till blodbrist hos barnet. Därför görs alltid blodgruppering under graviditeten.
Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.
De olika blodgruppernas förekomst runtom i världen
Blodgrupp A förekommer i Europa och Skandinavien i höga frekvenser men återfinns även hos Australiens och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.
Blodgrupp B finns främst i Nord- och Centralasien.
Blodgrupp 0 är den vanligaste blodgruppen i världen. I Baskien som ligger i gränsområdet mellan Spanien och Frankrike är blodgrupp 0 RhD negativ en väldigt vanligt förekommande blodgrupp och hela 52% av befolkningen i Egypten tillhör blodgrupp 0.
Blodgrupp AB är den ovanligaste blodgruppen av alla och den yngsta i familjen med sina cirka 2000 år på nacken.
Härkan du läsa mer om blodgruppsfördelningen i världen.
Ge och ta emot
När det gäller blodtransfusioner är blodgrupp 0 en väldigt värdefull blodgivargrupp. Blodgrupp 0 Rh-negativ kan ge blod till alla. De som har 0 Rh-positiv kan ge blod till alla, utom till dem som har blodgrupp 0 Rh-negativ. Blodgrupp AB däremot, kan ta emot blod från alla andra blodgrupper men kan endast ge blod till människor som tillhör gruppen AB. Gruppen A, som jag själv tillhör, kan ta emot blod från blodgruppen A och 0 och kan ge till A och AB. Blodgrupp B kan ge blod till grupp B och AB och kan ta emot av grupp B och grupp 0. Enligt katolska kyrkan och ny forskning hadeJesus blodgruppen AB.
Provtagning av Turinsvepningen, som av många påstås vara Jesu liksvepning, har påvisat att personen hade blodgruppen AB.
Så får du veta din blodgrupp
Mödravårdsjournal
Alla kvinnor som har fött barn kan hitta sin blodgrupp i de journaler som har upprättats på mödravårdscentralen. Om du har bank-ID kan du logga in på 1177.se vårdguiden och läsa dina journaler på mobilen eller datorn.
ID-bricka
Personnummer, namn och även blodgrupp finns inpräglat på identitetsbrickan (även kallad dödsbricka) som har använts i Sverige sedan i början av 1900-talet, både för militärt och civilt bruk. ID-brickan fick man tidigare i militärtjänsten och alla barn som är födda i Sverige mellan 1960 och 2010 har fått denna bricka. (Obs! 1986 beslutades att blodgrupp inte längre skulle skrivas ut på ID-brickan)
På ID-brickan finns din blodgrupp inpräglad. Foto: Wikipedia
Stamkorten kan berätta mer Värnpliktskort (stamkort) finns på Arkiv Digital för alla män som mönstrade inom militären åren 1902-1950. På värnpliktskorten finns ofta, förutom namn, adress, längd och uppgifter om tjänstgöring och utbildningar även uppgift om personens blodgrupp.
Alla mina åtta morbröder hade blodgrupp 0 enligt deras stamkort.
Blodgruppstest hemma Med ett blodgrupptest som kostar cirka 149 kronor kan du få veta din blodgrupp hemma vid köksbordet. I testkitet finns allt man behöver för att testa AB0 och Rhesus D-system genom ett stick i fingret och man behöver därför inte besöka sjukvården för att få veta sin blodgrupp. Blodgruppstestet identifierar de antigener som finns på ytan av de röda blodkropparna. Resultatet kommer inom några minuter och på den medföljande blodgruppskartan kan man fylla i sina personuppgifter och förvara i plånbok eller i väskan. Detta blodgrupptest kan beställas genom Netoteket som är den enda godkända leverantören av Eldocard i Sverige.
Bli blodgivare Genom att bli blodgivare får du veta din blodgrupp och får möjlighet att vara till hjälp för andra människor. På webbsidangeblod.nufinns mer information om hur du går till väga för att bli blodgivare.
Uppdaterat 2020-12-06 Ännu en studiestöder tesen att personer med blodgrupp 0 smittas med det nya coronaviruset i mindre grad än de med andra blodgrupper. Rönen saknar än så länge praktisk betydelse för behandling av covid-19. Tidskriften Annals of Internal Medicine publicerade nyligen en kanadensisk studie som indikerar att personer med blodgrupp A var överrepresenterade bland de virussjuka och att de med blodgrupp 0 var underrepresenterade. Skillnaderna var visserligen ganska små, men visar att människor med blodgrupp 0 har ett visst skydd – cirka 12% mindre risk att smittas och cirka 13% risk att bli allvarligt sjuka eller avlida, om de smittas i jämförelse med personer som har blodgrupperna A, AB och B.
Den vetenskapliga tidskriften Nature Communication publicerade en studie 13 november 2020 som visar att även blodgrupperna B och AB kan ha en ökad risk att drabbas svårare av covid-19 i jämförelse med patienter med blodgrupp 0. Blodgrupp AB visade sig ha en viss ökad risk för att hamna på intensivvårdsavdelning i respirator samt att avlida i sviter av viruset, men bland patienter som har blodgrupp B fann man en lägre risk att avlida, även om man blev så sjuk att man måste vårdas i respirator.
Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.
Vad beror det på att blodgrupp 0 tycks ha detta extra skydd?
Ingen vet ännu men man forskar febrilt. Möjligen handlar det om det naturliga antikroppsskyddet. Människor som har blodgrupp 0 kan ge blod till alla, men kan endast ta emot blod från personer med samma blodgrupp. Blodgrupp 0 har antikroppar mot A och B, vilket skulle kunna hindra smitta från A- och B-personer att infektera en 0-person.
Man forskar även på sockermolekyler. Dessa varierar med blodgrupperna och binder till cellvävnad, till exempel i lungorna, på olika sätt.
Även färre koaguleringsfaktorer i blodet hos 0-personer och därmed mindre risk för vissa hjärtkärlsjukdomar, som i sig är en allvarlig riskfaktor i sammanhanget tycks kunna ge en skyddande effekt mot covid-19.
Att dela in nyfödda barn som ”äkta” eller ”oäkta” så som man gjorde förr i tiden har sitt ursprung i den gamla kristna föreställningen om den ”äkta” sängen: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebreerbrevet 13:4)
”Oäkta” barn kallades de barn som föddes av föräldrar som inte var gifta eller trolovade. Dessa barn saknade helt börd och bördsrätt (arvsrätt). Förutom de juridiska konsekvenserna vad gäller ekonomi så hamnade både barnet och modern i utanförskap och dömdes hårt av omgivningen. Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet.
Trolovningsbarn
Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande och hade samma legitimitet som bröllop. Eftersom kvinnan enligt lag var omyndig krävdes det att hennes far eller en annan nära släkting godkände hennes val av livspartner. Giftoman var den person som enligt lagen bestämde över och hade makt att bevilja kvinnans giftemål och förrätta vigsel (den handling som krävdes för att äktenskapet skulle vara legitimt och juridiskt bindande).
Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.
Trolovningen ingicks av brudgummen och brudens giftoman. Efter trolovningen kom fästningen som bekräftade trolovningen och bandet mellan makarna. Långt in på 1700-talet var överenskommelsen och handslaget mellan man och kvinna, i deras vittnens närvaro det som beseglade äktenskapet och detta lever kvar än idag när vi säger ”ge någon handen”. ”Trolovningsbarn” hade en bättre juridisk status än de så kallade ”oäkta” barnen och fram till 1970 ärvde trolovningsbarn sin far, till skillnad från utomäktenskapliga barn.
Helena Bure Wijk - Släktforskning 