Akvarell av Emelie von Walterstorff (1871-1948), Nordiska museet
I alla tider har vi människor här i Norden försökt att uthärda och blidka mörkret och varje år vid den här tiden ser vi fram emot att snart få fira ljusets återkomst. Långt innan det moderna luciafirandet kom till oss var natten till den 13:e december en mycket speciell och farlig natt. Enligt den julianska kalendern, som vi följde under medeltiden, räknades just lucianatten som årets allra längsta och den föreställningen levde kvar länge i vårt land – långt efter att den julianska kalendern byttes mot den nuvarande, gregorianska och vintersolståndet flyttades fram någon vecka.
Foto: Helena Bure Wijk
En passage från mörker till ljus
Det ansågs förr i tiden att Lucianatten var en farlig passage – en övergång från mörker till ljus då det gällde att hålla sig hemma, i stillhet. Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.
Lucianatten var övernaturlig, farlig och magisk och man föreställde sig att djuren kunde tala. Grisen skulle vara slaktad och alla julförberedelser skulle vara färdiga till Lucia, för just den här dagen då skulle man helt undvika att baka, brygga och mala. Man trodde att Oden var ute och red lussenatt och man blidkade honom genom att lägga ut lite hö till hans häst. För att inte de elaka trollkärringarna skulle stjäla modet ur hästarna stack man en kniv i stallväggen som beskydd.
Ungdomarna kunde bege sig ut för att tigga, festa och sjunga i de intilliggande gårdarna men de vuxna höll sig hemma i tryggheten. Lucianatten ansågs vara farlig men var även en stor festhögstid som länge kallades ”Lusse långnatt” och ”lilla julafton”. Lucianatten var inledningen till en av dåtidens fastetider och det var viktigt att människor och djur åt sig ordentligt mätta just under Lucianatten. I vissa hem serverades upp till sju frukostar, med start redan klockan två på natten.
Man trodde förr att trollkunniga människor kunde anta en fågels skepnad. Foto: Helena Bure Wijk
”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn. Föreställningen att vissa människor hade förmågan att flyga har djupa rötter i fornnordisk förkristen tro där man föreställde sig att de trolldomskunniga, bland annat gudinnan Freja, kunde anta en fågels skepnad.
Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.
Men hur kan det komma sig att vår ljusbärerska har ett så mörkt förflutet i Sverige? Fil dr. Katarina Ek Nilsson berättar att det förr fanns en utbredd tro att Lucia i själva verket var Adams första hustru och att hon, liksom Adam skapades av jord. Tillsammans med Adam födde hon 14 barn, som alla tillhörde Lucifers underjordiska och osynliga släkte.
Snart återvänder ljuset
Man trodde länge att natten mellan den 12:e och 13:e december var årets längsta och det var den natten som själva vintersolståndet inföll. Liksom sommarsolståndet var Lucianatten en passage, en övergång till någonting nytt och natten var fylld av magi. För människan gällde det att ta sig igenom denna passage med hjälp av försiktighet och gärna några besvärjelser för att ljuset skulle återvända.
Vi befinner oss nu i den absolut mörkaste tiden på året. Om vi hade följt den Julianska kalendern så skulle vintersolståndet inträffa redan 13:e december, men så är det inte nu. Vi måste vänta lite till, men håll ut! Nu dröjer det inte länge innan ljuset kommer tillbaka. Klockan 22.47 den 21:a december 2022 infaller vintersolståndet. Därefter återvänder ljuset till oss igen, sakta men säkert.
mtDNA-haplogruppen U5 var jägare och samlare Illustration: Helena Bure Wijk
Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer som tillhör den här mtDNA-familjen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Dessa människor var jägare och samlare.
U5b1b1a1a, det lilla utskottet på U5-trädet som jag tillhör, finns idag främst hos samer men haplogruppen återfinns även i östra Europa.
”U5b1b1a is the so called “Saami signature” that is found at very high frequency among the Saami indigenous people of northern Scandinavia. However, U5b1b1a is also found frequently in eastern Europe from Belorus, Slovakia, Poland, Russia, Hungary, Bosnia and Croatia” förklarar man i gruppen ”U5mtdDNA” på Family Tree DNA.
Motala ström Foto: Västgöten
Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat och begravde sina döda
Mormors äldsta rötter är ännu outforskade (av förklarliga skäl) men ättlingar till mormors anmoder Ursulavalde av någon anledning att vandra till Östergötland för cirka 8-9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda.
Människor har bott intill Motala ström under 8000 år. Foto: Helena Bure Wijk
Människoben på en stenbädd och kranium på träpålar
På botten av en igenväxt våtmark som tidigare var en sjö i närheten av Motala ström, hittade arkeologerna för några år sedan elva kranium som daterades till äldre stenåldern, för 7-8000 år sedan. Två av dessa kranium var uppträdda på träpålar. Arkeologerna tror att invånarna praktiserade någon form av rituell begravning där vid sjön intill Motala ström. Det verkar nämligen som om man först har begravt kropparna på en helt annan plats, för att sedan flytta huvudena och montera dem på pålar vid sjön.
Man upptäckte även att jägarfolket vid strömmen har stabiliserat sjöbotten genom att placera cirka 3000 stenar tätt, tätt på sjöns botten och även någon slags konstruktion av träpinnar och flätverk, varför arkeologerna funderar om platsen ansågs vara ”helig”. På denna ”stenbädd” under vattenytan fann man ben, underkäkar och skallar från elva vuxna kvinnor och män.
Plats för släktträffar eller offerplats?
Kanske träffades man vid den heliga sjön då och då för att hedra de döda genom att visa upp deras huvuden, och sedan sänka ned dem i vattnet? Ingen vet varför dessa jägare och samlare gjorde som de gjorde. Det kan finnas en grymmare förklaring funderar forskarna. Människoskallarna kan ha varit troféer från strider som man gärna ville visa upp. Att placera dem på träpålar var ett bra sätt att visa upp dem. Arkeolog Fredrik Hallgren menar att även om man vid utgrävningen hittade kranium som var monterade på trästavar och även skallar som avsiktligt har brutits isär av någon anledning, (och somliga bitar av skallar återfanns instoppade i andra skallar) så kan det handla om en ritual av vördnad. Att bryta isär ben från döda är kända från gravritualer i sen tid, exempelvis när det gäller hanteringen av helgons ben inom den kristna kyrkan.
De flesta av de kranium som återfanns i Motala hade spår av våld mot huvudet, men arkeologerna tror inte att det var detta våld som dödade individerna eftersom såren var läkta när individerna avled: ”Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen”. Källa: Populär arkeologi
Arkeologerna noterade även att samtliga skelettdelar från armar och ben märkligt nog kom från högra sidan av kropparna. Även ett spädbarn återfanns, men här hade hela kroppen placerats på stenbädden. Även djur hade begravts, på andra sidan av ”stenbädden” och här återfanns mängder av djurkroppar och käkar, men konstigt nog, inga kranier. Förutom de dödas ben fanns även många föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en trästör.
DNA-match med Motala-skeletten
När det gäller ”Motala-jägarnas” ursprung och utseende så vet forskarna nu genom DNA-studier att de tillhör mtDNA-haplogruppen U5, att de var släkt med skandinaver, men hade även rötter i Nordöstra och Västra Europa. Några hade anor från östra Asien. Jägar/samlarindividerna i Motala hade ljus hud, blå ögon och hår som varierade mellan ljust och mörkbrunt.
Genom ett DNA-test på Family Tree DNA får man inte bara DNA-match med de levande. Man får även veta vilka gamla skelett man är släkt med. Jag är släkt med skeletten i Motala 🙂
Det är nu mer än tusen år sedan den fornnordiska hedendomen var en levande religion, men delar av dess tankegods levde länge kvar, bland annat hos de östfinska nybyggare som kom till vårt land under 15-och 1600-talen.
I mitten av världen fanns i den fornnordiska religionen gudarnas värld, Asgård, där trädet Yggdrasil ståndade i dess centrum. De första människorna, Ask och Embla var träd och efter Ragnarök trodde man att människorna återkommer, gömda i trädstammar. Kopplingen mellan människa och träd i äldre mytologi är något som jag länge har intresserat mig för.
Nornorna Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot. Ludwig Burger (1825-1884)
Yggdrasil – trädet som förbinder himmel och jord
I världens centrum växte livets träd, asken Yggdrasil som för människan var den fasta punkten i en kaotisk tillvaro. Trädet var själva navet i tillvaron – både som världsträd och som ödesträd. Yggdrasil hämtade det livgivande vattnet från Urds källa. Vätan spred sig genom rötter och grenarmar och fuktade så jorden. Trädet som symbol för den fasta punkt som förbinder himmel och jord finns i flera religiösa berättelser, bland annat den kristna – Edens lustgård.
Vid Yggdrasils fot satt de tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi. Nornorna var ett slags ödesgudinnor som inte bara kände alla hemligheter om gudars och människors öde, utan även kontrollerade det. Nornorna satt vid väven och spann människans livstrådar på sin magiska spinnrock. De ristade även in märken i trästocken och mätte upp människans livslängd och öde.
Föreställningen om trädet som symbol för trygghet levde kvar länge genom det vårdträd som planterades vid gården. Vårdträdets grenar fick man inte såga av eller bryta av då det betydde död i släkten. Kring vårdträdet låg familjens gård och tillhörande byggnader. Utanför denna trygghet fanns otryggheten i utmarken, där jättar, troll och andra okända väsen lurade. Dessa ville man helst undvika.
Rönnen ansågs vara ett heligt träd. Foto: Martin Olsson
Heliga träd i den finsk-ugriska traditionen
För de skogsfinnar som bosatte sig i Sverige under senare delen av 1500- och början av 1600-talet var naturen fylld av magi och särskilt träden hade en central plats i människornas religiösa liv. Företeelser som mieskuva, karsikko, köyri och björnskalleträd fanns endast hos de östfinska nybyggarna och tros vara bevarade traditioner från den finsk-ugriska religiösa föreställningsvärlden. I både samisk och skogsfinsk kultur finns vördnaden inför naturen och träden. Rönnen ansågs vara helig och för skogsfinnarna gav det människor och djur ett viktigt beskydd att passera genom en så kallad ”flygrönn”. Skogsfinnarna trodde sig kunna ”stämma” bort sjukdomar och olycka genom att rista eller spika i speciella träd. Man stämde bort ”det onda” i sjöar, stenrösen och träd där sjukdomen inte skulle kunna utgöra någon fara för andra. I finnskogarna har man funnit flera sådana ”tandvärkstallar” och ”smöjtallar”.
Får både östfinnar och samer var rönnen ett heligt träd. Även al ansågs ha särskilt goda och läkande egenskaper. Min anfader Christian Göransson ”finne” stämdes vid tinget för trolldomsbrott år 1655 och han hade då bland annat hjälpt en trumslagare som hade sår i munnen genom att ordinera en dekokt på al: ”Låt hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan dig med den lagen tvetta och basa för elden”. För de östfinska nybyggarna hade gran, tall och lärkträd också en speciell plats.
Björnskalletallar på Finnskogen
Den så kallade björnskalletallen finns omnämnd i många källor. Under en resa till Ockelbo år 1817 såg exempelvis forskaren Carl Axel Gottlund med egna ögon sex sådana märkliga tallar, med upphängda björnkranier. Det har berättats att det i Sundsjön, Värmland fanns en tall där nybyggaren Lång-Kristoffer hade spikat upp hundratals björnskallar. Björnen var fruktad och dyrkad av de östfinska nybyggarna och bakom sedvänjan att hänga upp björnskallar på träkilar, som spikats in i furans stam, fanns en gammal föreställning kring björnjaktsmagi. Björnskallen kunde på vissa håll hängas upp på de inslagna träkilarna i trädet. Därefter fylldes skallen med öl, som genom hålen i skallen droppade ner på marken. Slutligen sköt man salut och festade på öl.
Björnskalletall Foto: Ida Feltzin
Den mäktiga björnen figurerar i många berättelser från finnmarken. Mina anfäder Pål och Sigfrid var (ö)kända för sin trolldomsförmåga och det har berättats att de kunde stämma björn. Under björnstämningen troddes den trollkunnige kunna få mental kontroll över björnen och på så sätt få den att anfalla ovänners tamboskap. Pål och Sigfrid var bittra fienden och enligt sägnen stämde de björn på varandra så till den milda grad att den stackars björnen fick springa mellan deras gårdar tills den var alldeles skinnflådd under tassarna.
Björnen var fruktad och dyrkad. Foto: Wikipedia
Karsikko – magiska träd med inristningar
Karsikko var i den östfinska föreställningsvärlden träd som man tillskrev en särskilt magisk betydelse. I den finsk-ugriska religionen kunde det vara en uppsättning markeringar på träd som fanns på vägen mellan den avlidnes hem och begravningsplatsen. Man trodde att inristningarna skulle förhindra den dödes ande från att komma tillbaka.
Träden ansågs kunna förmedla kontakt mellan levande och döda. Det var ett slags minnesträd, minneslundar, som var knutna till en speciell händelse eller en speciell person. Karsikko kunde även vara ett träd som man kapat grenarna på och ställde intill gården för att välkomna gäster. Man har hittat hela tallbestånd med inristade och inhuggna initialer och årtal i östra Finland.
Karsikko, V. Svaetichin-Museovirasto
Mieskuva- avbild i syftet att håna
Att rista symboler i trädstammar var i den fornnordiska tron en kraftfull magisk handling. De tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi ristade tecken i Yggdrasils stam enligt myten. Runorna känner vi till från 200-talet e.Kr. Dessa tecken var inte bara ett alfabet utan ansågs även vara kraftfulla, magiska tecken. Att rista runor var en magisk handling. Den fornnordiska trolldomen har sina rötter i ett mycket gammalt jordbrukssamhälle där behovet av trygghet och mat stod i centrum. I den gamla tron var ödestron central och den levde kvar i de östfinska nybyggarnas föreställningsvärld. När man byggde sina torp och den första takbjälken kommit upp ristade man tecken i träet, till beskydd och för att markera tillhörighet. På samma sätt ristade man tecken i de föremål som man tillverkade, exempelvis på knivskaft.
Att förolämpa och håna en annan människa var strängt förbjudet i den förkristna tiden. Sådant hån, som kallades ”nid” kunde framföras verbalt (tungonidr) eller i form av en skulptur eller figur ristad i trä (tränidr) och var strängt förbjudet i lag, men användes ändå.
Mieskuva var hos de östfinska nybyggarna en avbild i syfte att håna och skada. Det kunde vara en figur eller en uthuggning i ett träd, föreställande ett människoansikte som man använde sig av för att skada och håna ovänner. Det var en form av svart magi som var illa sedd men som förekom ändå. Man trodde att den trollkunnige kunde skada sin fiende genom att exempelvis slå in en spik i denna avbild. Forskaren Richard Gothe hittade på sin tid i Säfsnäs en mieskuva som var tillverkad av lera och nattvardsvin.
Köyri-vridna träd och finsk fest
Vridna träd som under lång tid hade skavt mot varandra och som under blåsiga dagar kunde åstadkomma gnällande, vinande läten kallades köyri. Man trodde att osaliga andar hade sin hemvist där och att trollkunniga vismän, genom köyris jämmer, kunde få stor och hemlig kunskap om sina medmänniskor. Författaren Lars Andersson beskriver i sin bok Lomjansguten en skogsvandrare som förklarar vad köyri kunde vara: ”Vad som omgav honom var de som kallades köyri, de omvridna. Det var människor som hade dött i skogen före sin tid. De blev då fastklämda mellan två korsvuxna träd, när träden rörde sig och skavde mot varann gav de sig tillkänna med sina jämmerläten”. Köyri (kekri) är även en finsk fest som firas på hösten, i slutet av böndernas arbetsår. Festen sammanfaller med allhelgonahelgen.
Det gamla fornnordiska ordet ”hamingja” härrör från ”hamr” som betyder ”fosterhinna” eller ”segerhuva”. Förr i tiden trodde man nämligen att efterbörden var människans skyddsande, eller alter ego. Att födas med en liten flik av fosterhinnan kvar på huvudet, var ett väldigt gott omen. Det var ett tecken på att den nyfödde och familjen hade en stark hamingja som skulle skänka glädje till alla familjemedlemmar.
Människor som föddes med stark hamingja troddes vara ”hamnstarka”, men för dem som föddes utan detta, hjälpte varken mod eller duglighet. Ibland kunde man dock mixtra lite med ödeslotten genom att ingå förbund med någon person som hade en starkare hamingja än man själv.
Författaren och forskaren Eva Carlsson Werle menar att hamingja var som en slags lyckofigur, eller kanske rättare sagt, en skyddsängel, som följde somliga individer genom livet. Om hamingja var svag gick man ett mindre lyckosamt öde tillmötes. Hamingja kan beskrivas som den personlighetskraft som är den bakomliggande orsaken till en individs tur och lycka i livet, menar hon. Det fanns två slags ödesmakter, dels den som hörde till gudarnas översinnliga värld, dels den, i varje människa inneboende personliga ödesmakten. Och varje individ troddes vara född med antingen en stark eller en svag sådan ödesmakt.
För människorna som levde i det förkristna Norden sågs själen som det okroppsliga, immateriella jaget – ett centrum för andliga förmögenheter. Men själen var också den fria själ som under vissa omständigheter kunde lösgöra sig från kroppen och verka på egen hand. Religionshistoriker Folke Ström har försökt förklara denna komplexa själsföreställning som är förbunden med det norröna begreppet ”hugr” (hug/håg). Man föreställde sig att människans själ kunde frigöra sig och verka, oberoende av det fysiska jaget under sömnens inflytande. Själen färdades då i luften och kunde tillryggalägga vilka avstånd som helst.
Ibland kunde själen ikläda sig en yttre gestalt och förvandlas till ett djur. Att växla gestalt på det här sättet kallades ”hamnskifte”.”Hamnen” var i fornnordiskt språkbruk den materiella gestalt individens inre jag antog. Förmågan att skifta hamn och ”fara i hamnfärd” var en medfödd förmåga som endast vissa människor behärskade, framför allt de trollkunniga männen och kvinnorna. Hamnskiftet skedde i ett tillstånd mellan sömn och vaka, i en slags dvala, där personen troddes kunna fara i väg och vinna kunskap om hemliga ting, inhämta kunskap samt skada och förgöra fiender. Gudinnan Freja troddes ha förmågan att skifta hamn och förvandla sig till en fågel.
Foto: Helena Bure Wijk
Om själen inte lyckades återvända till sin kroppsliga boning efter en hamnfärd, kunde människan mista sin hälsa och förstånd för alltid. En sådan människa blev ”hugstulen” och var inte längre vid sina sinnens fulla bruk. Som Folke Ström påpekar; ”Att vara i besittning av sin hug var den självklara förutsättningen för en normal existens.”
Foto: photos Erik Mandre/Most
Föreställningen att somliga människor, på magisk väg, kan manipulera tingens ordning i hopp om att nå fördelar, för sig själv eller sina medmänniskor är mycket gammal. Religion och magi vilar ju egentligen på samma tankemässiga grundval. Det magiska, liksom det religiösa tänkandet och handlandet förutsätter tron på övernaturliga sammanhang eller övernaturliga makter, vilka inverkar på människan och påverkar hennes livssituation, menade Folke Ström. Det som skiljer magi och religion åt är den psykologiska inställningen till det övernaturliga. Det som uttrycks genom dyrkan, bön, offer och en slags undergivenhet när det handlar om religion yttrar sig i den magiska hållningen som mer eller mindre medvetna uttryck att själv dirigera och kontrollera det övernaturliga kraftspelet. Vad gäller magi så finns en betoning på individens egen vilja. Som Folke Ström påpekat: ”Den magiska handlingen är ju till sin karaktär ett försök att på ett symboliskt eller rituellt plan förverkliga den egna viljan.”
De fornnordiska sejdkvinnorna- och männen ansågs vara särskilt hamnstarka. De hade speciella kunskaper och var både respekterade och fruktade. De kunde se framtid och förfluten tid, hitta försvunna saker, stilla stormar och bota sjukdom, men ansågs även kunna orsaka sjukdom och skador. Den kvinnliga sejdaren kallades völva, sejdkona, vala, spåkona och gygr. Den manliga utövaren gick under benämningarna sejdmadr, skratti, trollman och galdraman.
I den förkristna religionen var fokus på det goda livet här och nu. Genom sejd kunde man med gudars och gudinnors hjälp få sin vilja igenom och man offrade till gudarna för bland annat god årsväxt och fred. Kollektivet var själva navet i det förkristna samhället. Ström har poängterat att det inte finns någon synonym för ”religion” i den fornnordiska kontexten. Det uttryck som ligger närmast är ordet ”sidr”, sed. Den hedniska religionen, ”forn sidr”, hade sin fasta förankring i ”det religiösa handlingsmomentet, på de kultiska skick och bruk, de riter som den genom släktleden nedärvda traditionen föreskrev.” Det var således i kultisk handling som den religiösa seden manifesterades.
Somliga trollkunniga människor troddes kunna förflytta sig genom luften nattetid och på sin färd stanna upp för att plåga arma människor och djur. Hugen, själen troddes kunna frigöra sig från kroppen och manifesteras i djurgestalt. Avund var en mycket mäktig känsla och kraft som troddes kunna orsaka hemska saker. I en skildring från Norge beskrivs hur en ”hamnstark” person som avundades en annan man hans boskap och kött, förvandlades genom den så kallade ”kjöthugen” och tog gestalt av en varg som dödade och förtärde ägarens djur.
Foto: Helena Bure Wijk
Föreställningar om ”hamnstarka” kvinnor och män med särskilda förmågor, levde kvar länge. De kloka ansågs ha stor makt, även över de vilda djuren och kunde ”stämma” eller ”ställa” dem, mot vem de ville. Skickliga vismän kunde stämma björn på varandra så att det arma djuret fick springa fram och tillbaka mellan gårdarna, att den till slut var alldeles skinnflådd under tassarna. Som hämnd kunde man skicka björn eller varg för att riva kreatur eller orsaka annan skada. Vismännen troddes även kunna förvandla sig själva till djur och uppträda i björn- eller vargskepnad. Dessa hamnstarka individer troddes även kunna förtrolla andra människor så att de fick ”gå i björn” eller gå ”i varg” en viss tid… ibland under hela sin livstid.
I Landnamaboken, som beskriver bebyggandet av Island under 8- och 900-talen, berättas om två män som hade förmågan att ”skifta hamn”. En kväll såg en klok man som ägde förmågan till klarsyn, hur en stor björn gick från den ene mannens gård och en tjur från den andres. När de båda djuren möttes uppstod en våldsam strid mellan dem. Morgonen därpå kunde man se den upprivna jorden, på den plats där djuren stred och de båda ”hamnstarka” männen hade sår och märken efter kampen. Man trodde att sådana strider kunde utkämpas mellan människors ”förhamnade” själar och att dess följder sedan kunde avläsas på kroppen.
Att ”trolla i björnhamn”, ”gå i björnhamn” och ”stämma björn” har uråldriga rötter i Norden. Bland skogsfinnarna i Ångermanland var det inte ovanligt att ”stämma björn” på ovänner på 1600-talet. Det var en form av svart magi och flera av mina anor, både kvinnor och män sägs ha bemästrat den konsten. Hamnskiftet kunde ske om ”den vise” gick tre gånger, motsols, genom ett bälte eller liknande. I Ångermanland kallades ett sådant trollbälte, som helst skulle vara tillverkat av människohud, ”karken” eller ”ringbälte”. En hamnbjörn troddes vara osårbar och inga vanliga kulor hjälpte. I stället sprang björnen i väg och dödade ”fienders” tamboskap.
Folklivsforskaren Ella Odstedt har lyft fram berättelser om så kallade ”hamnbjörnar”, som endast kunde oskadliggöras med hjälp av silverkulor. De djur man fruktade mest var björnen och vargen och det föll sig därför naturligt att ta skepnad av dessa djur; ”Då säger det sig självt att man tänkt sig gestalten av det djur, vars skadegörelse man hade mest anledning att frukta.”
Foto: Helena Bure Wijk
Källor:
Carlsson Werle, E. (2010). Vålnaden går före…Folktron om själen. Carlsson Bokförlag.
Ström, F. (1985). Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid. 3 uppl., Akademiförlaget.
Tillhagen, C.H, (1977). Folklig läkekonst. 3 uppl., Gummessons Tryckeri AB.
Odstedt, E. (2012) Varulven i svensk folktradition. Malört Förlag.
Sverige och Finland har en lång gemensam historia. Redan i förkristen tid skedde in- och utflyttning till respektive länder och vi hade stort utbyte genom handel bland annat. Strax utanför Västerås, i Tuna har man hittat kvinnogravar med båtar från 300-talet som är tillverkade med en teknik som på den tiden endast fanns i Finland och nordvästra Ryssland.
Tunakvinnans båt är tillverkad med en teknik som på den tiden endast användes i Finland och Ryssland. Foto: Helena Bure Wijk för Västerås Tidning
Under medeltiden hade Stockholm, i likhet med de flesta europeiska huvudstäder ett stort födelseunderskott på grund av hög dödlighet och man tog tacksamt emot de tusentals finska arbetskraftinvandrare som kom att arbeta inom många olika yrkesområden i staden. Många bosatte sig även i Uppland, Södermanland, Närke, Västmanland och i Bergslagen där man kom att arbeta inom gruvnäringen, som lantarbetare och torpare.
Kulturella skillnader
Från östfinska Savolax kom de människor som behärskade den speciella odlingsmetod som kallades svedjebruk (huuhta) och man bosatte sig bland annat i Medelpad, Dalarna, Värmland, Gästrikland, Ångermanland och Hälsingland, hitlockade av några års skattefrihet. I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde skogsfinnarna vårt eget folk, trots att det fanns många olikheter. Den statliga svenska migrationspolitiken under 1600-talet handlade i mångt och mycket om att stimulera inflyttning från utlandet, reglera omflyttning inom riket samt att minimera utflyttning från Sverige. Myndigheterna ville gärna kontrollera och stimulera inflyttning till vissa områden och de östfinska nybyggarna erbjöds flera års skattefrihet när de upptog obebyggd mark i snårskogarna.
Trälar under penningen av Eero Järnefelt
Finnar – från sydvästra Finland, Bottenhavskusterna och östra Sverige – och svenskar hade för det mesta inte några större anpassningsproblem men för de grupper som inflyttade från östra Finland blev det lite svårare. Skogsfinnarna som idkade svedjebruk härrörde från ett klansamhälle och språkliga olikheter, de långa avstånden till samhälle och kyrka och kulturella och även religiösa skillnader bidrog till att assimilering in i det samhället dröjde.
Somliga östfinnar flydde hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa personer saknade egna torp och sökte sig gärna till de landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, enligt forskaren Rickard Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”. För att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som flyttia och omfärda” antog regeringen ett särskilt plakat år 1636. Från och med nu fick man böta 40 mark för varje lösfinne som man hyste i sitt hem. Målet var att samtliga skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland.
Kesäyön Kuu – Sommarnattens måne. Målning av Eero Järnefelt år 1889.
Många män
Skogsfinnarna var arbetsamma och många blev bofasta. Utöver svedjandet ägnade man sig åt jakt och fiske, men till de bofasta finnarna sökte sig ibland mer rörliga ”lösfinnar”som inte hade egna torp och som tycktes trivas med ett mer rörligt och kringflackande liv i frihet. Somliga drog sig inte heller för att begå brott. Till Värmland kom ett stort antal finnar utan egna torp i början av 1600-talet och allmogen klagade att ”de finnar som här kring och med oss bo och sittia utöva all skalck- och bofvestycken, i det de till sig taga och hysa en hop landstrykare som komma från Norge, Hälsingland, Gästrikland, Österdalarna och Bergslagen”.
Svedjebruk krävde stora skogsarealer och en stor arbetsstyrka så, trots att det enligt lag var förbjudet att hysa ”lösfinnar” så betalade många bönder ändå hellre böter än att göra sig av med den nödvändiga arbetskraften. Det blev ett stort mansöverskott på vissa orter och sexuella brott som mökränkningar ökade.
Med heder i fokus
För människorna som levde på skogen var tillvaron skör och osäker. Det handlade om att försöka skydda och behålla liv, hälsa och lycka i en tuff tillvaro. Att kränka någon genom att överträda personens tomtgräns och egendom kunde i vissa fall få väldigt ödesdigra konsekvenser. Det fick stackars ”Sacke” erfara en dag när hans renar råkade norpa några grässtrån på Pål finnes mark.
Bild: Wikipedia
Min anfader Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs uppges ha varit både stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i ständiga bråk med Västansjöfinnen, och de båda trollkunniga männen ”stämde björn” på varandra. Det har berättats att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg nämligen att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick fri från efterräkningar. Sackes skelett återfanns först långt senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.
Foto: Helena Bure Wijk
Richard Gothe, som under sin livstid bedrev forskning om skogsfinnarna, ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Östfinnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men, menade Gothe – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.
Källor: Finnarnas historia i Sverige 1 av Kari Tarkiainen, Richard Gothe, Bertil Hasselberg samt egen forskning
Både ljusgestalten Lucia och jultomten har ganska mörka historiska rötter och ansågs förr i tiden inte vara de goda, givmilda figurer som de har kommit att bli med tiden.
Tomten från Bladåker i Uppland har mer än hundra år på nacken. Visserligen bär tomtegubben en säck på ryggen, men han ser lite lurig ut 🙂
Lussegubben och Lussekärringen
”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn.
Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.
Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.
Luciafirande år 1848 i Västergötland. Målning av Fritz von Dardel.
Tomte med förkristna anor
Tomten har gamla rötter i svensk folktro och fanns här långt före kristendomens intåg. Tomtevätte, Puke, Nisse – kärt barn har många namn. Tomten var i den gamla folktron för många en osynlig figur som skötte och vaktade gårdarna. Han visade sig sällan men de som fick en skymt av honom har beskrivit tomten som en äldre, kortväxt man med grå luva. Det gällde att hålla sig väl med tomten som hade ett ganska hetsigt humör. Som tack för att han vaktade stall och ladugård kunde man i äldre tider ställa fram en skål med söt gröt till tomten, vilket fick honom på gott humör.
Gårdstomten var för många familjer en viktig, övernaturlig figur som levde sida vid sida med människorna, men han skulle aldrig få för sig att knacka dörr och fråga efter snälla barn, som hans efterföljare gjorde…
Gårdstomte av Andreas Flinch 1842
Tomten och den elake getabocken i Europa
St Nicolaus, jultomten, var ursprungligen ett helgon inom den katolska kyrkan i 300-talets Turkiet, som var omtalad för sin givmildhet och godhet. I Tyskland fanns under medeltiden en tradition då man i början av december månad brukade hålla mysteriespel på torgen i vissa städer. Under spelen som symboliserade kampen mellan godhet och ondska, höll St Nicolaus en getabock i ett rep. I en europeisk tradition brukade tomten dyka upp lagom till jul tillsammans med den otäcke Krampus, som framställdes som getabock och den onde själv. Det hände att Krampus stoppade ned elaka barn i sin korg där han sparade dem en tid för att sedan äta upp dem. Det är detta som ligger bakom jultomtens fråga ”Finns det några snälla barn här?”.
St Nicolaus och Krampus besöker ett litet barn.
Julbocken kom på besök
Krampusmyten fanns främst i mellersta Europa. Här i Norden förekom främst julbocken, även detta djävulen i gestalt av en getabock. Under 17- och 1800-talet brukade man på vissa håll klä ut sig och tåga genom byarna. En person var utklädd till julbock, bräkte som en get och bultade på husens dörrar tills någon öppnade. Man kastade sedan in enkla julgåvor-trädockor, träbitar, kritor och liknande, genom dörrarna. Under 1800-talet försvann julbocken ur den svenska jultraditionen och istället blev den givmilde och fryntlige jultomten en central figur. Den moderna tomten med vitt skägg som vi känner idag är en 1800-tals produkt, en sammanblandning av den amerikanska jultomten Sankta Claus och gårdsvätten i svensk folktro.
Tomten dröjde på vissa håll
På många håll kom dock jultomten att dröja en tid och delar av julbockstraditionen levde kvar. I Ångermanland, där min farmors mamma växte upp i slutet av 1800-talet fanns ingen jultomte. Farmors mamma har berättat om julen år 1894: ”Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok”.
Den svenska jultomten som vi känner honom tog form, mycket tack vare Jenny Nyström (f.1854 d.1946).
Varmt tack till alla er som kom till en fullsatt föreläsning på Västerås stadsbibliotek i onsdags! Hon levde någon gång på 200-talet och vid sin sida hade hon även sin sierskestav och amuletter. En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan – völvan – en vördad schaman men under 1600-talet förvandlades hon till häxa och brändes på bål.
När höstmörkret faller och vinden viner kring husknuten kan det kanske passa bra med en föreläsning om trollkunniga völvor och häxor? Varmt välkommen till Västerås stadsbibliotek 2 oktober klockan 18.00 då jag ska berätta om den nordiska häxans historia. Fri entré!
Det är nu mer än 1000 år sedan fornnordisk hedendom var en levande religion i vårt område. Under järnålden hade människorna i Norden många gudar och gudinnor. Dessa gudaväsen var ungefär som människan själv, både god och ond. En av de allra främsta var fruktbaretsgudinnan Freja. Hon var linets gudinna men även en krigsgudinna som hjälpte guden Oden. Frejas vagn drogs av katter och kattdjur har länge symboliserat styrka, frihet och fri sexualitet. I den egyptiska mytologin fanns till exempel lejongudinnan Sekhmeth och hennes syster, den katthövdade gudinnan Bastet. Liksom solen var gudinnan Sekhmet både beskyddande och gav liv till jorden, men hon kunde även döda med sin enorma styrka. Systern Bast beskyddade de faderlösa barnen, de som kallades bastarder.
I den egyptiska mytologin finns lejongudinnan Sekhmet och hennes syster, den katthövdade gudinnan Bastet. Foto: B. Wijk
Den förkristna gudinnan Freja hade liknande paradoxala egenskaper – hon skapade liv men hade även en koppling till döden. Freja representerade sexualitet och vällust men även magisk sejd (trolldomskonst) och härskarmakt. Hon var linets gudinna, en krigsgudinna och ansågs också vara den främsta av alla völvor (spåkvinnor). Freja hade en slags fjäderskrud (fjäderhamn) med vilken hon kunde anta en fågels skepnad och förflytta sig genom att flyga. Denna fjäderhamn kunde hon även låna ut till människor och gav dem på så sätt flygförmågan.
Gudinnan Freja invigde guden Oden och asarna i sejdkonsten. Bild: Wikipedia
Vandrande stavbärerska
Ordet völva härrör från ordet ”völr” som betyder käpp/stav. Völvan var alltid en äldre, icke-fertil kvinna som hade en stor frihet och som kunde röra sig fritt i samhället. Man har på senare tid hittat ”völvestavar” i ett fyrtiotal nordiska kvinnogravar som begravts intill sina ägarinnor. Man vet inte riktigt hur völvan använde sin stav men man vet att den var en värdighetssymbol som kungar och kultledare har använt sig av genom tiderna. Völvan använde sin stav när hon utövade sejd. De förkristna sejdarna var både män och kvinnor och det har berättats att det var Freja som lärde guden Oden och asarna trolldomskonsten.
Fruktade, behövda och marginaliserade
De trollkunniga ansågs ha speciella kunskaper och de var både respekterade och fruktade. De kunde se framtid och fördluten tid, hitta försvunna saker, stilla stormar och bota sjukdom, men de ansågs även kunna orsaka sjukdom och skador. Den kvinnliga sejdaren kallades völva, sejdkona, vala, spåkona och gygr. Den manliga utövaren gick under benämningarna sejdmadr, skratti, trollman och galdraman. I den förkristna religionen hade man fokus på det goda livet här och nu. Inte någonstans längre fram som exempelvis inom kristendomen. Genom sejd kunde man med gudars och gudinnors hjälp få sin vilja igenom.
De trollkunniga var respekterade men även marginaliserade. Speciellt gäller detta de män som ägnade sig åt trollkonst. I sejden fanns något gränsöverskridande som framkallade en nedlåtande attityd hos allmänheten. Under sejden var det vanligt att männen klädde sig i kvinnokläder och både sejdmän och völvor använde sig även av en speciell sång i falsett som kallades galder (att gala). Det fanns galder för att åstadkomma det mesta på magisk väg – exempelvis galder som stillade stormar, botade sjukdom, tog kraften från förgiftade pilar och som stoppade hat från att växa. I en tid då könsnormer var skrivna i sten såg man gärna ned på de män som klädde sig i kvinnokläder och sjöng galder med hög kvinnostämma. Synen på dessa sejdmän sammanfattades i ordet ”argr/ergi” som betyder ungefär ”skamlig omanlighet”.
I Ynglingasagan 4 kan man läsa följande:
”Oden kunde och utövade själv den konst som ger mest makt och som heter sejd. Därför kunde han veta mäns öden och se det som skulle hända och dessutom döda eller skada de män som vålla dem olycka. Han kunde också beröva folk förståndet eller kraften, och ge den till andra…men att bedriva denna trolldom följs av så mycket omanlighet att det inte ansågs passa för en man och därför lärde man gydjorna denna idrott”.
De trollkunniga männen var alltså inte lika respekterade som de kvinnliga völvorna. Sejdmännen framställdes i en sämre dager och de ansågs vara människor som hade ett ont sinnelag och som gärna använde sin kunskap till negativ sejd (svart magi). Hånet gentemot de trollkunniga männen kunde ske genom verbala beskyllningar (tungonidr) eller genom inristningar eller skulpturer i trä (tränidr) med syftet att vanära och kränka personen. Både tungonidr och tränidr, som användes för att kränka var strängt förbjudet i lag men förekom ändå.
En enda Gud istället för många
När kristendomen sedan etablerades i Norden fastställdes att människan endast hade en enda Gud och religionen kunde endast utövas i speciella byggnader. Endast män kunde hålla gudstjänst. Med kristendomen kom även bibelns syn på människans liv, präglat av synd. Sexualiteten, som tidigare varit en glädjekälla reglerades nu enligt strikta regler. Den förkristna religionen förpassades till skuggorna och för den som utövade den gamla tron, väntade de strängaste av straff. Gudinnan Freja var särskilt hatad av kyrkan då hon representerade frihet och sexualitet.
Under den kristna epoken, åren 1450-1750 kom närmare en halv miljon människor i Europa att avrättas för trolldom, liksom miljontals katter som också torterades och mördades. Men även om den förkristna tron demoniserades och dömdes hårt från kyrkans håll så levde mycket av de gamla hedniska föreställningarna kvar långt in i tiden.
Mycket av de gamla hedniska föreställningarna levde kvar långt in i tiden. Foto: Helena Bure Wijk
Mer om häxor och fornnordisk tro kan du läsa här, i ett tidigare blogginlägg. Mer om kristnandet i Norden finns att läsa här.
Kristnandet i Skandinavien var en långsam process som spände över flera hundra år. Man delar in processen i tre skeden – en första tid som innebar tillfälliga kontakter med kristnade områden i Öst- och Västeuropa. Detta skedde under plundrings- och handelsresor. Man vet inte exakt när denna ”kontaktfas” övergick i själva ”missionsfasen”, men den första kända var den som riktades mot Sverige från det karolingiska kejsardömet. Den tyske missionären Ansgar riktade sin mission mot handelsstaden Birka under 800-talet och där uppfördes sedan tre kristna kyrkor. Denna andra fas, övergick sedan i den tredje fasen då kyrkans ställning blev stark.
Gammal och ny sed
I den fornnordiska religionstiden existerade inte begreppet ”religion” som sådant. Religionen var en del av kulturen och hade en självklar plats i människornas tillvaro. Begreppet ”sed”, (även skick, sidr) var det ord man använde under vikingatiden för att beskriva de religiösa förhållandena. Detta begrepp omfattade såväl ritualer och föreställningar om verkligheten, såsom sociala strukturer och klädkoder. Man tror att varje folkgrupp hade sin egen sed och man gjorde inga försök att överföra sin sed till andra folkgrupper.
När kristendomen började spridas i Skandinavien, tillkom benämningarna ”forn sidr” (gammal sed) och ”ny sidr” (ny sed), för att skilja det gamla från det nya tänkandet och utövandet. Begreppet ”hedendom” uppstod under religionsskiftet för att beteckna det icke kristna menar Gro Steinsland, professor i religionshistoria. Författaren ”Hedningen” som driver bloggen ”Hedniska Tankar” är väldigt kunnig inom området och lyfter fram att Steinslands bok (Fornnordisk religion, Natur&Kultur 2007) visserligen används som kursbok på svenska universitet, men den täcker inte allt. Han berättar mer:
-Det finns överhuvudtaget inga som helst bevis för att uttrycket ”forn sidr” alls använts på Vikingatiden. Allt sådant är falsarier från det kristna 1200-talet, då termen nämns i tre källor. Ordet Trua, som i ”trua af Asom och Ölvom”, alltså att tro på Asar och Vaner, finns däremot i Eddan. Alla någotsånär seriösa personer undviker idag termen ”Forn sed” som blivit associerat med ett slags vänsterradikal new age, som har föga eller intet alls med våra förfäders Tro att göra
”Heidinn” var det fornnordiska ordet för ”icke kristen” som användes av de germanska folken. Hedendom (från ordet hede) är en kristen term som betecknade en person som levde utanför den civiliserade världen, utanför staden menar Gro Steinsland.
-Ordet hedning som i ”till Heidnis” och andra norröna uttryck, har funnits sedan åtminstone 900-talet, och långt före kristendomens ankomst. Likaså begreppet ”Paganus” som fanns redan i det antika Rom långt före år noll – och då förelåg med säkerhet ingen som helst kristendom, berättar ”Hedningen”.
Gudinnan Freja. Bild: Wikipedia
Målet med riterna var att uppnå det goda livet här och nu
Målet för de förkristna fornnordiska religiösa utövarna var att uppnå det goda livet ”här och nu”, till skillnad från kristendomen, där frälsningen var något som förlades till en punkt längre fram, i livet efter detta. Gudarna var knutna till folkgruppens eget territorium och målet med riterna var att göra tillvaron trygg har historiker lyft fram, men det är felaktigt på alla sätt påpekar författaren ”Hedningen”:
– Den var just en levande TRO och inget annat – inte en ”sed” eller med andra en mekanisk upprepning, utan mening eller innehåll. Att reducera tron till att enbart handla om ”trygghet” i något slags Mulleskola, är också att förenkla våra förfäder väl mycket. De ville ha framgång i handel och strid, kärlek och en mängd andra saker, lika väl som levande, troende människor vill ha det idag, och det har nog folk velat i alla tider.
Missionstanken som finns i kristendomen, fanns inte alls i den fornnordiska tron. För de fornskandinaviska religionsutövarna handlade det goda livet om fruktsamhet, glädje, sexualitet m.m. och man offrade till gudarna för bland annat god årsväxt och fred. Kollektivet var navet i det förkristna samhället och därför fanns stort fokus på ära och skam.
Armring av guld med djurhuvudformade ändar, vikingatid 800-1099, Östergötland. Foto: Statens historiska museum
Det sägs att det var Östman Gudfastsson (född cirka 1020 ) som kristnade Jämtland. Den gamla ”Frösöstenen” som ursprungligen stod mittemot dagens Östersund berättar om detta: ”Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis[a stæi]n þenna ok gærva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn gærði bro, Trionn ræist ok Stæinn runaʀ þessaʀ”
”Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor”. Foto: RAÄ:s fornminnesdatabas
Helena Bure Wijk - Släktforskning 