Publicerad i Jämtland, Medicin & hälsa, Okategoriserade, släktforskning

När spanska sjukan kom till Sveg

 

Farmor Margit var 8 år när hon insjuknade i spanska sjukan. Hon överlevde men blev döv i sviterna efter sjukdomen. Foto: Privat

Åren 1918-1920 dog närmare 40.000 svenskar i den pandemi som kom att kallas spanska sjukan. Flest invånare avled i Jämtlands län där man tror att det isolerade läget kan ha bidragit till att invånarna hade bristande immunitet mot influensa. I norrländska glesbygden var det även sämre kommunikationer samt brist på sjukvård, som möjligen också bidrog till det stora antalet döda.

Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka svåra skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation.

Spanish_flu_hospital
Mellan 50 och 100 miljoner världen över beräknas ha dött av spanska sjukan. Foto: National Museum of Health and Medicine, Washington, USA/Wikipedia

Sjukdomen spred sig över världen

De första fallen av spanska sjukan rapporterades i den franska hamnstaden Brest där en grupp soldater plötsligt insjuknade. Inom loppet av några dagar spreds sjukdomen till Afrika, via en hamn i Sierra Leone och pandemin var ett faktum. När den spanske kungen Alfons XIII insjuknade spreds nyheten över världen och den mystiska sjukdomen fick namnet spanska sjukan. Som med många andra epidemier som drabbar människa, tros även denna ha uppstått i möte mellan djur och människa. Spanska sjukan, eller ”spanskan” som den också kallades var en svår epidemi till följd av ett muterat virus som kom att få förödande konsekvenser.  Sjukdomen spreds över världen i tre stora influensavågor, med kulmen i oktober 1918. Man beräknar att mellan 50 och 100 miljoner människor miste livet på grund av spanska sjukan, runtom i världen.

Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom hit tillsammans med  båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen och i Jämtland var det många som avled. Många av de människor som överlevde drabbades av bestående men, till följd av sjukdomen.

När spanska sjukan kom till Sveg

Min farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt slog ned som en blixt från klar himmel och drabbade den lilla orten på hösten 1918. En av de första som insjuknade var Doras make, Oscar. Han överlevde sjukdomen, men hans gode vän, som insjuknade samtidigt, hade inte samma tur och avled efter en vecka.

Farmors mamma Dora (t.v på fotot) drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt drabbade den lilla orten år 1918. Foto: privat

Även min farmor Margit som var 8 år när hon insjuknade i ”spanskan” överlevde, men blev döv till följd av den hjärnhinneinflammation hon drabbades av. Vid tiden för pandemiutbrottet i Sveg var det familjeägda pensionatet fullbelagt med gäster som säsongsarbetade i trakten och Dora tog hand om alla de skogsarbetare och rallare som låg sjuka på sina rum. Hon klarade sig mirakulöst från att själv insjukna i den smittsama sjukdomen.

Gammelfarmor Dora har berättat om tiden då spanska sjukan kom till Sveg:
”Det var en mycket svår tid då man hade ansvar för sjuka familjemedlemmar och även för inneboende som insjuknade. En gång låg elva stycken stora, starka karlar sjuka och hjälplösa. Jag, som husmor måste se till att ordna både mat och medicin. På den tiden var det inte så välordnat inom sjukvården.”

 

Spanska sjukan och medföljande lunginflammation dominerade som dödsorsak i Svegs dödbok år 1918. 

 

 

 

 

 

Publicerad i Jämtland, Religion, släktforskning, Släktnamn

Anor i Hammerdal

Ströms_kyrka_20060106
Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg

Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.

Spåkvinnan Agnis ättlingar

När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.

Under 1600-talet levde svenskar i området, men även samer och finnar. Finnarna livnärde sig av svedjebruk, jakt och fiske. Fale Burman antecknade i sin dagbok att deras ättlingar var resliga och att de i allmänhet hade bättre hälsa än bönderna i området. Om man ska tro Burman så var de även hårigare än sina svenskättade grannar: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

 

Farmor Margit i Tåsjön på 1970-talet. Foto: Björn Wijk

Långa karlar med blå rockar 

Burman beskriver även hur människorna i området var klädda i början av 1800-talet. Kvinnorna i Hammerdal bar låspungar (små väskor/portmonnäer), hade vacker hy men var enligt honom inte särskilt ”välsvarvade” – de hade enligt Burman slät plie (form). Till helger och finare tillfällen hade kvinnorna svarta kjolar, mössor med band och livstycken utan tröja med sydda axelremsor på linnet. De manliga invånarna beskrivs som ”långa karlar”. Blå jackor med stora metallknappar var modernt bland männen och vintertid bar man gärna blå kapprockar. Burman noterar även en ny modefluga bland männen i Hammerdal – ludna fårskinnsbyxor.

Norra Jämtland hade få och dåliga vägar förr i tiden. Det anmärkte även Fale Burman på. Dessutom ansåg han fjällen i Hammerdal vara ”stora, många, snöstarka och rysliga”. 

1280px-Hammerdal_kyrka_view2
Hammerdals kyrka Foto: Håkan Svensson

Den bortjagade prästen i Hammerdal

Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. 

Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.

Prästen beväpnade sig då med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.

Även Jon Sparfs son, Erik Jonæ Sparf, kom att arbeta som präst i Hammerdal och Ström. Av någon anledning brann kyrkan i Hammerdal upp 1588 och man tvingades sälja en bit av kyrkans jord för att kunna finansiera återuppbyggnaden.

1024px-Hammerdal_kyrka_entrance_view
Hammerdals kyrka brann upp år 1588. Genom att sälja en bit av kyrkans jord fick församlingen in 5 1/2 daler. Foto: Håkan Svensson

Inbundna, trotsiga och egensinniga jämtar

 

250px-Johan_Tirens_naecken
En jämtlandssägen. Målning av Johan Tirén år 1881

Under sina resor i området år 1802 slog Fale Burman fast att de jämtländska männen i allmänhet var vackrare än de jämtländska kvinnorna: ”Kvinnfolket i Oviken är ej så vackert som mankönet. Med få undantag gäller detta om alla socknar i Jämtland”. 
Burman menade även att jämtlänningar är ett ganska missförstått ”folk”: ”Främmande folk hata landets infödingar – anser dem vara alltför inbundna, egennyttiga, trotsiga, lata och egensinniga människor”.

I Hammerdal och Ström bar invånarna näverskor istället för träskor, antecknade Burman i sin dagbok. Han skrev även att det tidigare varit ”ohyfsat” i Ström, som tidigare kallades ”sjåbygden” eftersom invånarna där hade blåsor (skrapade djurhudar) istället för fönster i sina hus. Men nu tyckte han att det hade det blivit mer civiliserat i Ström: ”Orten är mycket driftig och de som komma dit vilja ej gärna flytta därifrån enligt ordspråket”. Och om invånarna i Hammerdal och Ström hade han bara gott att säga 1802: ”Hamerdalsboerne ej trätgiriga eller begifna på fylleri”.

 

Foto: Björn Wijk

 

Publicerad i Jämtland, Människoöden, Medicin & hälsa, Okategoriserade, pandemi, spanska sjukan, Svensk historia

Massgrav på Frösön

Frösö hospital Foto: hembygd.se

Söder om Frösödal i Östersund öppnade man år 1910 ett sinnessjukhus med fler än 500 vårdplatser. Det var på den tiden då mentalsjukhusen poppade upp som svampar ur marken i Sverige, för att vårda och förvara de psykiskt sköra, helst i ensliga trakter, långt från familj och vänner. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner runt om i landet.

Frösön tog emot patienter från hela Norrland. Vintern 1915 anlände den första patienten till Frösö och inom kort var hospitalet fullbelagt med patienter från landets alla hörn. Patienterna anlände med speciella ”sinnessjuketransporter”, genom SJ:s försorg och patienterna var alla yngre än 70 år. Här fanns människor som ansågs leva i sus och dus på olika sätt – Arbetsvägran, vidskeplighet och omåttlighet fanns antecknat i patienternas journaler. 
Bland ”behandlingsmetoderna” ingick bland annat att försätta patienten i insulinchock och att framkalla epileptiska anfall. Dessa tillstånd åstadkoms genom injektioner och tortyrliknande behandlingar.

Sida upp och sida ned i dödboken för 1918 vittnar om att många patienter på Frösö mentalsjukhus avled i sviter av spanska sjukan.

När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i Jämtland, liksom i övriga världen 1918 så blev mentalsjukhuset i Frösö snabbt en smitthärd som skördade många dödsoffer. Jämtland och Östersund drabbades hårt av pandemin. Av stadens 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen, mer än hälften var patienter på Frösön. Under pandemier med luftburna virus är social distansering och skyddsutrustning A och O, men människorna som levde på mentalsjukhuset hade ingen möjlighet att skydda sig. Dödboken för år 1918 vittnar om att många patienter avled i sviter av spanska sjukan –”morbus hispanicus” och medföljande lunginflammation.

Influenza morbus hispanicus och lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken på Frösö sinnesjukhus 1918.

Endast ett fåtal patienter begravdes på sin hemort. Majoriteten begravdes anonymt i en massgrav på Frösö västra kyrkogård som nyligen har påträffats tack vare historiker Joel Nordkvist. Enligt Nordkvists forskning kom smittan till sjukhuset via kvinnornas avdelning och inom några månader hade 58 patienter avlidit. I dödboken för Frösön 1918 kan man se att 31-åriga patienten Agda Maria Andersson från Umeå blev pandemins första offer. Hon avled 12 september 1918 och några veckor senare hade åtta kvinnliga patienter dött av spanska sjukan. Smittan spred sig sedan vidare mellan avdelningarna.

Agda Maria Andersson från Umeå avled 12 september 1918 och blev pandemins första offer på Frösön.

Anledningen till att man valde att begrava så många människor i en anonym massgrav hade förmodligen sanitära orsaker men visar även hur somliga människor inte ansågs ha samma värde som andra.

I ett tidigare inlägg berättade jag om Juliette som sändes till Sankt Lars mentalsjukhus i Lund, Skåne som 20-åring.  Till en början begravdes Sankt Lars avlidna patienter på stadens kyrkogårdar, men invånarna protesterade mot att ”sinnessjuka” gravlades på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för de tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

De fasansfulla Vipeholmsexperimenten är ett annat, väldigt mörkt kapitel i Sveriges historia. Här kan du läsa mer.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Publicerad i Jämtland, Soldater, Svensk historia

En ödesdiger nyårshelg år 1719

Storsnasen, väster om Handöl. Foto: Måns Ullman

Den unge soldaten Pål Eriksson Stark från Fors i Jämtland såg fram emot att snart få komma hem till sin hustru och sin 4-åriga dotter. Men nyåret 1719 kom att bli en fasansfull och ödesdiger helg för de tusentals soldater som deltog i kung Karl XII:s andra norska fälttåg. Av de cirka 6000 soldater som deltog i den norra armén miste fler än 4000 sina liv. Den jämtländska armén bestod till två tredjedelar av soldater med finska släktrötter. Pål Stark var en av dem. 

Efter slaget vid Poltava 1709 förlorade Sverige besittningen över stora landområden. Den svenske kungen valde nu att inta grannlandet Norge och hoppades därmed kunna påverka den dansk-norske kung Fredrik IV till eftergifter. Hösten 1718 sände Karl XII ut sin 10 000-hövdade armé att marschera mot Norge. 

Carl Gustaf Armfeldt 1666-1736


Efter konungens död den 30 november 1718 blev alla svenska trupper i Norge beordrade till återtåg till Sverige. När generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt fick kännedom om att kungen hade gått bort under mellandagarna så befann man sig i Haltdalen i Gauldalen med cirka 6000 man. På något sätt måste man nu komma hem, snabbt och säkert. Det var sent i december 1718 som man påbörjade den långa marschen hemåt. Denna vinter var det iskyla, men snöfattigt så man kunde gå till fots utan att använda skidor och man valde den allra kortaste vägen hem, över Tydalsfjällen tillbaka till Hjerpe skans.

 

Karl XII:s likfärd Målning: Gustaf Cederström

Både människor och kreatur stelnade och föllo neder döde

Man påbörjade vandringen på nyårsdagen men redan samma eftermiddag drog en hemsk snöstorm in och armén tvingades att slå läger vid Öjfjällets norra sida för att undkomma stormen. ”Utur havet, västnordan efter, oppstiga förfärliga svarta moln, vilka strax efter bredde sig över allt med snö och isbark och hade i följe en så bitter brännande köld, att både människor och kreatur stelnade och föllo neder döde”, skrev författaren och prästen Jöran Nordberg (f. 1677 – d. 1744).

Pål Stark från Fors var en av de soldater som inte lyckades ta sig ned från fjället i den iskalla stormen. Nyårsafton hade nyss varit och i almanackan skrev man nu förväntansfullt det nya året, 1719. Hemma i den varma stugan väntade hustru Ursilla och lilla dottern Brita. Men Pål lyckades inte bemästra den hårda kylan och stormen och avled den 3 januari 1719. Enligt kyrkboken ”dödfrusen på fjället”. Pål, tillsammans med tusentals andra soldater blev kvar på fjället tillsammans med sina hästar och utrustning. Ovädret fortsatte men snart nådde de första trupperna med Armfeldt i spetsen fram till byn Handöl, som låg nedanför fjället.

De som överlevde

De som överlevde kylan och stormen på fjället var säkert oerhört lyckliga då de till sist lyckades ta sig ned till byn Handöl, men då det saknades möjlighet att inhysa de behövande i den lilla byn – som bestod av endast 3 gårdar – så avled hundratals soldater de kommande dagarna. De arma soldaterna försökte värma sina kroppar vid eldar alltmedan en kirurg (fältskär) amputerade förfrusna lemmar i hopp om att rädda liv.

Man hade snart lyckats ordna inkvartering i byn Duved för soldaterna, men många stupade på vägen. I byn Vallan, tolv kilometer från Handöl, fanns endast två hus. Enligt sägnen fylldes stugorna där från golv till tak med dödströtta och frusna soldater. De som inte fick plats inomhus, lutade sig mot stugans väggar och på morgonen fann man dem ihjälfrusna.

Ungefär 2100 soldater överlevde marschen, men cirka 600 fick bestående köldskador. Rektorn Olof Broman i Hudiksvall var förfärad och antecknade: ”Vid början av detta år anlände hit hos mig över 250 personer av finska kavalleriregementet och general De la Barres folk. Liksom nästan alle de andre, som gått över fjällen ifrån Norge, voro de förfrusne till händer och fötter och så illa medfarne, att sådan händelse aldrig skett ifrån världens begynnelse. Hela vintern över och jämväl sommaren voro hos mig sjuke, förkylde nästan oräkneliga, av åtskilliga regementen, så väl officerare som gemene, av vilka nog månge jag avsåga, hugga och skära måste dels bägge benen, dels ettdera, fötterna, händerna, fingrerna etc. – ett sådant uselt tillstånd, att ock de döde måtte gråta däröver!”
(Olof Broman f. 1676– d.1750)
År 1936 upptäcktes en massgrav i byn Handöl med 600 stupade soldater.  

I Duved restes senare ett monument i form av en obelisk över de arma karolinernas dödsmarsch. Initiativtagare var Major J. G. Björlin och Major G. Leksell.

Minnesstenen är en obelisk, skapad av Ferdinand Boberg, med inskriptionerna: ”1719 års Caroliner” och ”Af fosterlandet”. Foto: Petey21
Publicerad i Häxprocesserna i Lillhärdal, Häxprocesserna i Torsåker, Jämtland, Kvinnohistoria, Släktforskning Jämtland

Häxjakten tog sin början i Älvdalen

Foto: Vistit Dalarna

År 1668 dömdes ett 30-tal personer till döden för trolldom i Lillhärdal, Jämtland. De flesta var kvinnor. Denna rannsakning kom att bli startskottet för flera omfattande trolldomsprocesser som från Jämtland spreds över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm 1675. Året 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under endast några månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Många anmödrar i min farmors släkt avrättades i Torsåker, Ångermanland 1675, men det var i Älvdalen som allting började, i min farfars släkt.

Min anmoder Sigrid levde ett lugnt och strävsamt liv tillsammans med bonden Tor i Lillhärdal, Jämtland när trolldomshysterin började att sprida sig upp mot Sverige, men det hade man ingen aning om, då. Sonen Per, som är min anfader föddes år 1641 och kom att bli bonde liksom sin far. När fadern avled gifte Sigrid om sig med Sven från Älvdalen och paret fick dottern Gertrud år 1656. Gertrud Svensdotter har blivit omtalad då det var hennes vittnesmål som startade den lavin av trolldomsanklagelser som kom att få så förödande konsekvenser med närmare 300 dödsoffer i vårt land under häxprocessernas tid.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Häxjakten tog sin början

Gertrud Svensdotter föddes år 1656 i Lillhärdal som dotter till Sven Nilsson Wass och hans hustru Sigrid (min anmoder). Sigrid avled i barnsäng och det har berättats att Sven hade tankar på att gifta om sig med den mycket yngre pigan Märet Jonsdotter. Dottern Gertrud reste till sin farfar i Älvdalen år 1664 och tanken var att hon skulle växa upp hos honom men då han avled året därpå kom Gertrud att växa upp hos farfaderns ogifta systrar, Chirstin och Elin Jonsdotter. Hon tycks ha haft det gott och tryggt hos familjen under några år men 1667 blev hon anklagad för att ha övernaturliga förmågor. En pojke som hette Mats påstod att han hade sett Gertrud föra sina getter över östra Dalälven genom att ”gå på vatten”. En möjlig orsak till pojkens anklagelse kan ha varit att barnen en dag hade vallat getter tillsammans och Mats hade då fått stryk av Gertrud. Kanske ville han hämnas?

Släktingar anklagades

Under häxprocessernas tid åsidosattes många lagar och regler och man riktade gärna in sig på att förhöra barn. Gertrud förhördes av prästen Lars Elvius och snart hade hon övertalats att peka ut pigan Märet Jonsdotter där hemma i Lillhärdal, som den som hade fört henne till djävulen. Gertrud berättade att hon vid åtta års ålder hade förts till en sandgrop och en trevägskorsning där Märet ropat ”Du fanen, kom fram”, varpå djävulen hade visat sig, i skepnad av en präst. Natten därpå hade Märet fört med sig Gertrud till satan genom skorstenen

Gertrud Svensdotter pekade ut pigan Märet och sju andra personer. Därmed hade trolldomsvansinnet och häxjakten börjat. Mellan åren 1668 och 1675 avrättades cirka 300 personer för trolldom i vårt land.

Märet Jonsdotter, 28 år, kallades inför sittande rätt för att bekänna sitt brott men förnekade allt. Ett märke på hennes vänstra lillfinger pekades ut som djävulsmärke och Märet erkände att hon ibland brukade ”läsa i salt” för att bota ryggont hos djuren. Hon hade läst ramsan ”Vår herre Jesus, han rese fjäll och fjär, bote flog och finnskott, vattenskott och den skott som skjuten är emellan himmel och jord. Guds ord och amen.”
Märet nekade men rätten fastslog att ”hennes blotta nekande kan henne icke hjälpa eller från livsstraffet befria” Hon halshöggs och brändes på bål vid Spångmyrsholmen i Lillhärdal tillsammans med sex andra dödsdömda. Gertrud Svensdotter anklagades också men friades.

Foto: Häxornas tid/SVT

När man pekade ut häxor under häxprocessernas tid var det vanligt att använda släktforskning. Släktskap var på den tiden väldigt viktigt att ha koll på eftersom man trodde att trolldomsförmågan gick i arv. Man präntade därför släktträd för de anklagade. Sju andra personer i min släkt pekades ut för trolldom och vägrade erkänna. De satt fängslade under flera år och 1672 föll domen. Pigan Märet Jonsdotters yngre syster befriades från dödsstraff, liksom 31-åriga Kerstin Halvarsdotter. Kerstins mor, Malin dömdes dock till döden liksom Gertrud Olofsdotter.

Foto: Isak Stomberg/Dalarnas museum

Släktingen Karin var gravid och fick sin avrättning uppskjuten tills efter förlossningen. De gamla dokumenten berättar: ”Ock som hon var havandes, så gick icke hon till döden samma gång som de övriga, förr än hon fött fostret, som blev en beskedelig bondhustru ock levde intill år 1759”. Den avrättade kvinnans ”foster” blev alltså en beskedlig bondhustru som levde många år, men hennes mor halshöggs och brändes på bål. Så fruktansvärt.

Även släktingen Malin Björsdotter och hennes dotter Karin dömdes till döden, liksom Malins syster Karin. De avrättades tillsammans med de andra kvinnorna år 1673 på Spångmyrsholmen i Lillhärdal genom halshuggning och bålbränning.


De gamla dokumenten berättar vidare om släkten: ”Två systrar, bägge heta Gertrud med den skillnad: stor-Gertrud ock lill-Gertrud, bodde på nr 11 i Kyrkbyn. Ogifta lill-Gertrud gick i döden utan någon egen bekännelse, utan blev dömder efter vittnens övertygande. Den skall hava haft ett så angenämt utseende, att skarprättaren icke utan nära känning ock rörelse kunde sin syssla värkställa, med önskan: om han hade kunnat hännes liv befrida”.
Den yngre Gertrud var snygg så bödeln hade svårt att avrätta henne, men det gjorde han ändå…det gör riktigt ont i hjärtat att läsa sådana här gamla dokument där det framgår så tydligt hur man värderade människor.

Hustru Ingeborg från Orrmo var redan död och begraven, innan häxjakten började men den gamla kvinnan fick så många trolldomsanklagelser emot sig så man valde att gräva upp hennes lik och bränna det på bål där på Spångmyrsholmen, för säkerhets skull. ”En hustru Inginborg, bodde på nr 4 i Ormo, var död ock begraven. Blev genom andras intygande överbevist, det hon ock varit i livstiden i sällskap i de övrigas resor till det av dem så kallade Blåkulla, varest möte hölls med de orena andar till överläggning, vad som hänt sedan sista möte hölts ock vad som sedermera förehavas borde; om vilken orsak dess kropp ur graven upptogs ock på avrättsplatsen fördes ock i båle brände”.

Det sägs att Gertrud Svensdotter bevittnade avrättningarna i Lillhärdal. Hon kom sedermera att gifta sig med Lars, som även han hade vittnat mot trollpackorna under rannsakningen. Enligt gamla berättelser blev Gertrud inbjuden till prästgården under 1670-talet med uppdraget att underhålla besökarna med sina Blåkullaberättelser och det gjorde hon gärna. Hon avled i juni 1675, strax efter att hon hade fött en liten son.

Trolldomsrannsakningarna i Lillhärdal kom att bli startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm. År 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige.

Många av mina anmödrar halshöggs och brändes på bål i Ångermanland i juni 1675. Häxprocesserna i Sverige tog, sorgligt nog, sin början i min släkt i Älvdalen år 1668 och har kommit att beröra så många människor på ett mycket tragiskt sätt.

Foto: Helena Bure Wijk
Publicerad i Härjedalen, Jämtland, Okategoriserade, rallare, släktforskning

När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.


Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

Foto: Sveriges radio

Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön har gjort en bra låt om Orsa-Hedebanan – ”Över Överberg” som du kan höra genom att ”klicka” här.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Publicerad i Ångermanland, Jämtland, Norge, skogsfinnar, släktforskning

Fjällsjö-finnarna

Fjällsjö betraktades länge som en ödslig ”avkrok” långt upp i norr. Bygden fanns inte ens med på 1600-talets Ångermanland-karta. Där bosatte sig några av mina finska förfäder i början av 1600-talet. På den tiden tillhörde Jämtland Norge. Foto: Undertecknad i Fjällsjö på 1970-talet

Fjällsjö, en gång i tiden en ödslig avkrok i norr

Fjällsjö som idag tillhör Strömsund i Jämtland, var en gång i tiden en långsmal socken som sträckte sig ända fram till norska gränsen, mellan Lappland och Jämtland. Arkeologiska fynd visar att det redan under folkvandrings- och vikingatid fanns en svensk bosättning i nordvästra delen av området. Området kom senare att kallas Ångermanlands lappmark.

På besök i Tåsjön, Fjällsjö på 1970-talet

Området betraktades länge som en ödslig avkrok i norr och Fjällsjö-bygden finns inte ens med på 1600-talets kartor över Ångermanland. De få bönder som levde där under 15 – och 1600-talet hade en tuff tillvaro i det karga området. Ännu tuffare var det för de finska bönderna i Österbotten och östfinska Savolax på den tiden. Löfte om upp till sex års skattefrihet lockade många finska nybyggare till Norrland, Dalarna och Värmland. Till Fjällsjö kom flera finska nybyggarfamiljer i början av 1600-talet.

 

1280px-Storberg
Fjällsjö Foto: Boern

Finska nybyggare

De finska nybyggare som kom till Strömsunds-orterna Fjällsjö, Hoting, Rudsjö (Russjö), Rörström och Vängel bildade tidigt egna ”finnbyar”. I Rudsjö (Russjö) och Tåsjön bosatte sig även några av mina finska förfäder.

Till Rudsjö flyttade bland andra släkten Lauinen och till Tåsjö kom den finska släkten Hokkanen. De första generationernas ”Russjö-finnar” tycks inte ha varit så särskilt fridsamma eller laglydiga och de förekommer ofta i dåtida domböcker. Några av ”värstingarna” tycks ha varit Zackris Persson f. 1620 och hans bror, Peder, söner till Peder Smed. År 1638 stod Peder inför tinget: ”Hafver bitit ett stycke utur armen på Peder Larsson hemma uti hans egen gård”. Jag har inte hittat något släktskap med dessa ”gubar”, tack och lov 🙂 

Forskarna Patricia och Erica Forssen Alonso har gjort en intressant sammanställning av domting i området mellan åren 1629 -1788. Här hittar du den.

Ortsbefolkningen upprördes över den tjuvjakt och det tjuvfiske som ”lösfinnarna” ägnade sig åt. Lösfinnar/drevfinnar” kallades de finnar som saknade egen stadigvarande hemvist. Genom ett tillägg i lagen försökte drottning Kristina få bukt med problemet. Alla lösfinnar skulle lagföras och bli deporterade tillbaka till Finland, eller dömas till straffarbete.

Enligt historikern Fale Burman så var ”finmärska” en inhemsk beteckning på de finska avkomlingarnas ludenhet. Foto: Sommar i Tåsjö


När historikern Fale Burman besökte bygden i slutet av 1700-talet antecknade han följande:
”Tåsjön – färsk fisk, gott folk, finsk ögonfähl”.  Han beskriver hur de finska nybyggarna först hade byggt sina rökstugor och fähus (ladugårdar) när de kom till sitt nya hem. Familjerna bodde sedan i ladugården tillsammans med djuren tills man hade snickrat färdigt torpet. Om man ska tro Burman så var de finska ättlingarna hårigare än sina svenskättade grannar. I sin dagbok antecknade han nämligen: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

Några väderförutsägelser från Tåsjön enligt Burmans anteckningar i slutet av 17- och början av 1800-talet: ”Då laxöringar vaka och rök stiger upp ur skogen ifrån högden, blifver duskig (mulen) väderlek” och ”brun rand med ett sken under solen bådar storm”.

Fjällsjö-ättling 🙂

 

Läs gärna mer om Strömsund och dess historia i mitt tidigare inlägg.

Källor: Erik Modin ”Finnarna komma”, Patricia och Erica Forssen Alonso, Uno Persson, Fale Burmans dagbok, egen forskning.

Publicerad i covid-19, Jämtland, Medicin & hälsa, Norrbotten, pandemi, SARS-CoV-2, spanska sjukan, Svensk historia

Pandemi 1918-1920

Insjuknade i spanska sjukan vid regemente i Boden 1918. Foto: A. Andersson

Bortglömd plågoande

”Spanska sjukan är i Sverige en närmast bortglömd plågoande. Vilket är märkligt eftersom dess offer inte behövdes sättas i förhållanden till de stora döds- och sårade talen från första världskriget. Spanska sjukan krävde trots allt mellan 35 – 40. 000 dödsoffer i Sverige som under perioden hade en befolkning vilken började närma sig sex miljoner” skriver författaren Berndt Tallerud i sin bok ”Skräckens tid: farsoternas kulturhistoria” (Prisma, 1999). Pandemin som kom att kallas ”spanskan” skördade mellan 50 – 100 miljoner dödsoffer över hela världen mellan åren 1918 – 1920.

Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan femtio och hundra miljoner människoliv i världen.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918


Första världskriget fick bära skulden till de stora dödstalen under pandemin menar Margareta Åman i sin avhandling ”Spanska sjukan: den svenska epidemin 1918 – 1920 och dess internationella bakgrund” (Uppsala universitet 1990). Pandemin sågs som en oundviklig produkt av kriget och administrationen i Sverige fick därmed en enkel och mycket tillgänglig syndabock menar hon. ”Detta kan förklara den långlivade myten om att det var det utsatta försörjningsläget som bar huvudansvaret för de många dödsoffren. Redan utmattade och undernärda personer hade inte immunförsvaret nog för att stå emot den oerhörda påfrestning som spanska sjukan innebar. Det verkar inte som att samhället i stort ifrågasatte denna förklaring och var beredda att lägga allt detta bakom sig så fort man genomgått ”stålbadet”.

Någonstans på Inlandsbanan, foto P. Östner

Smittan spreds över landet

Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen.

I Sverige drabbades länen i söder mildare av spanska sjukan än de i norr. Till Sveriges regementen kom stora grupper med yngre och starka individer, ofta från landsbygden och man vistades under samma tak under längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet. Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka svåra skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation.

Västerås förvandlades till bårhus

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

Västerås regemente

Jämtlands län drabbades hårdast

I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen.

Arjeplog och Arvidsjaur miste flest

De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen.  Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.

I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.

Storgatan i Glommersträsk tidigt 1900-tal Foto: Glommersträsk Hembygdsförening

Kunde inte stänga samhället

I Sverige omfattades inte influensa av dåtida epidemilagstiftning så det var svårt att införa skolstängningar och förbud för stora folksamlingar etc. Vid pandemins utbrott fanns 6000 vårdplatser för epidemisjukvård i landet och det fanns stort behov av att snabbt bygga sjukhus för ändamålet. Det gick trögt, framför allt på landsbygden men allt eftersom pandemin framskred kom provisoriska sjukhus att uppföras. I många länder infördes social distansering och restriktioner tidigt i pandemin, men i vårt land skedde inga större förändringar. I Sverige och även i New York, USA, valde man att hålla skolorna öppna.

Hoppades att många skulle smittas, snabbt

Inom den svenska läkarkåren 1918 fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastighet. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras på grund av smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.

Panik skulle undvikas

Oskar Medin f.1847 d.1927
Foto: Riksarkivet

De konservativa ansåg att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin. Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Medin menade att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var istället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.

Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och även medmänniskors vilja att hjälpa smittade.

Läkare mot strömmen

Men överläkare Arnold Josefson i Stockholm gick emot dem och hävdade att det i själva verket var medicinalstyrelsens handlingsförlamning och ett tvivel för myndigheterna som låg bakom folkets ”panik” under pandemin. Han införde ”gasmask” för vårdpersonalen på provisoriska sjukhuset i Stockholm 1918 för att skydda personal och patienter mot ”spanska sjukans millionarméer”. Alla sjuksköterskor, som inte redan hade haft spanska sjukan, utrustades med näs-munbindor av gastyg som fick användas under två timmars tid, innan de avlägsnades, desinfekterades och ersattes av nya. ”Dylika bindor ha med utmärkt resultat nu införts, så gott som vid alla sjukhus i hufvudstaden, där influensapatienter vårdas”, skrev Veckojournalen 1918.

Arnold Josefson f.1870 d. 1946

Komplikationer

Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.

Publicerad i Irland, Isle of Man, Jämtland, Norge, Okategoriserade, skottland, släktforskning, vikingar

Skankesläkten i Hackås

1024px-Sound_IOM
Calf of Man, strax intill ön Isle of Man i irländska sjön Foto: Eric Bobson -05

Den norska släkten Skanke har sina rötter på ön Isle of Man i irländska sjön som ligger mellan Storbritannien och Irland. På medeltiden var Isle of Man centrum för ett kungarike som på den tiden lydde under Norge. Anfadern Halstein Torleifson var kronprins och föddes på ön år 1270.

Några år innan Halstein föddes förlorade fadern Isle of Man till Skottland och sonen och hans mamma valde att emigrera till Norge. Med Halstein kom släkten att etablera sig i Hackås, Jämtland. Han blev med tiden syssloman och avled ca år 1345 i Trondheim.

Namnet Skanke, som har olika stavningsvarianter – exempelvis Skanke, Skanche, Skuncke och Skunk, kommer av det norska ordet ”skanke” som betyder ”ben” och det har berättats att en anfader räddade livet på sin kung men fick i striden sitt ena ben avhugget. Kungen adlade honom med namnet Skanke och än idag finns detta symboliska, sporrförsedda ben med på släktens vapensköld.

Coat-of-arms_Skancke_Roros
Skankeättens vapen, som det förs av den norska Rørosgrenen. Foto: Wikipedia

Skankesläktens äldsta rötter har varit omtvistade och man brukar räkna Halstein Torleifsons sons sons son, Karl Pedersson Skanke f. 1360 i Hov, Hackås som släktens anfader. Karl var min fm mm mm fm mf ff mf ff ff ff.

Halstein Torleifssons vikingarötter hittar du här.

Tidigare inlägg om vikingarötter i min blogg hittar du här:

Land av sjöar

Merovinger i släkten

 

 

Publicerad i Ångermanland, Brott och straff, DNA-släktforskning, Häxor, Jämtland, skogsfinnar, släktforskning

Måns Michelsson ”finne”

 

Foto: Helena Bure Wijk

Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg beskrev sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. Hasselberg skrev: ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.

Hasselberg har antecknat att det år 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland – Henrik Henriksson ”finne”, Sigfrid Persson ”finne” samt Måns Michelsson ”finne”. Familjerna bebodde gårdarna Gammelgården, Böle och Wojen, men jorden var inte så noga skiftad och namnen på gårdarna växlar på ett förbryllande sätt. Hasselberg tänkte därför att det ursprungligen kan ha kommit en grupp finnar till platsen, som slog sig ned och arbetade där och som var ägare till en och samma gård.

Bråk och stridigheter

Hur det var med ägarförhållandena vet vi inte riktigt, men inbördes stridigheter tycks ha uppstått ganska snart inom den finska gruppen. Redan år 1610 var Måns ”finne” tvungen att skaffa skyddsbrev från kungen, mot sin svåger Sigfrid ”finne”, för att över huvud taget kunna bo kvar på gården. Att släktingarna Sigfrid och Måns avskydde varandra framgår med all tydlighet av domböckerna. Vid Sollefteå ting år 1607 dömdes Måns för att ha skadat sin svåger. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för ”två blånader mot Måns, till böter om 6 mark”.

Tiden gick och familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Vanvördig och talar med swärord

Inte heller nybyggarnas söner tycks ha kommit så särskilt bra överens med släkt och grannar. Olof Månsson f.1597 (min ana), son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande. Rätten antecknade: ”Talar med swärord och pockande”. Även Olofs bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

Olof Månsson anklagades flera gånger för att ha ”huggit och sått rågsvedjor” på annans mark men han blev med tiden landstingsman och flyttade till Nordsjö i Långsele där han bland annat var nämndeman. Olof tycks ha levt ett fridsamt liv på äldre dagar men han trätade  en del med kyrkoherden Laurentius Noraeus i Sollefteå angående ”förmenta präststommar” i Långsele.

Trolldomsanklagelser 

Olof Månsson f. 1597 gifte sig två gånger – första äktenskapen med okänd hustru som avled i ung ålder. Olofs andra hustru, Dordi Michelsdotter var född 1614 och var dotter till Michel Kristoffersson Brase (”Bras-Mickel”), en finsk fjärdingsman och bonde i Långsele. Dordi anklagades för trolldom och Blåkullafärd 1674 och dömdes till kyrkoplikt under fyra söndagar: ”Hustru Dordi, Olof Månssons, i Nordsjö, 50 åhr gammall, förehades hwilken af flickan Maria är angifwen rijdite på een koo till Blåkulla och tillspordes derom”. Även parets dotter Anna f. 1646 anklagades för trolldom men friades. Dordi Michelsdotters syster, ”Bras-Anna” anklagades också för trolldom och dömdes till 120 piskrapp.

Vittnade för de döda

År 1654 blev tre finnar mördade av en man som hette Jon Olofsson och dennes båda söner i Ragunda, Jämtland. Jon dömdes och halshöggs för morden år 1655. Anfadern Olof Månsson uppträdde under rättegången som målsägare för Mats Matsson från Östergraninge, en av de tre mördade finnarna. Målsägarna medgav inför rätten att ”de döda sig själva förränt och gåvo sig till freds med 90 riksdaler i förlikning, varjämte de förklarade sig icke stå efter mördarnas liv”. Man menade således att de mördade personerna själva meddelat att de var nöjda om gärningsmännen betalade 90 riksdaler i förlikning. Man skulle därmed inte kräva hämnd och döda dem.

Foto: Helena Bure Wijk


Finska nybyggare från Savolax och Österbotten

Många av de finska nybyggare som kom till Ångermanland under 15- och 1600-talet härstammade från östfinska Savolax, men det kom även nybyggare från andra områden. Somliga nybyggare hade flytt oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Det verkar som om anfadern Måns Michelsson ”finne” hade sina rötter i finska Österbotten.

Från finska Österbotten kom även anfadern Jon Jonsson som slog sig ned i Härjedalen med sin familj och gav upphov till den släktgren som kallades ”Rems-släkten”. Här kan du läsa mer om honom.

Genom det DNA-test jag har gjort i släktforskningssyfte fick jag nyligen kontakt med en släkting som också härstammar från anfadern Måns Michelsson ”finne”. Det är så fantastiskt att vi idag, tack vare DNA kan få kontakt med nu levande släktingar och hitta det gemensamma släktskapet till anfäder- och mödrar som levde nio generationer (och ännu längre) tillbaka.

 

Källor: Bertil Hasselberg, Graningesläkter, Björn Espell, Richard Gothe, Fornvårdaren I, Thord Bylund och egen forskning

Publicerad i Östergötland, Härjedalen, Ingarö, Irland, Jämtland, Läsvärda texter, Norge, Sjömän, släktforskning

Pappa har seglat på de sju haven

Pappa Björn Wijk, författare till ”Med sjösäck och penna” Foto: Privat

Min fantastiska pappa, Björn Wijk, har seglat jorden runt och arbetat som sjöman ombord på många fartyg. Sedan han blev ”landkrabba” i slutet av 1960-talet har han arbetat som journalist. Besök gärna hans spännande blogg Med sjösäck och penna där pappa berättar om sina  sjömansminnen, åren som journalist och om livet idag, med styrketräning, golf och allt annat som berikar livet.

 

Hemmets Journal nr.52, 2018

 

Pappa och jag på 1970-talet Foto: Privat