Häxjakten tog sin början i Älvdalen

Foto: Vistit Dalarna

År 1668 dömdes ett 30-tal personer till döden för trolldom i Lillhärdal, Jämtland. De flesta var kvinnor. Denna rannsakning kom att bli startskottet för flera omfattande trolldomsprocesser som från Jämtland spreds över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm 1675. Året 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under endast några månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Många anmödrar i min farmors släkt avrättades i Torsåker, Ångermanland 1675, men det var i Älvdalen som allting började, i min farfars släkt.

Min anmoder Sigrid levde ett lugnt och strävsamt liv tillsammans med bonden Tor i Lillhärdal, Jämtland när trolldomshysterin började att sprida sig upp mot Sverige, men det hade man ingen aning om, då. Sonen Per, som är min anfader föddes år 1641 och kom att bli bonde liksom sin far. När fadern avled gifte Sigrid om sig med Sven från Älvdalen och paret fick dottern Gertrud år 1656. Gertrud Svensdotter har blivit omtalad då det var hennes vittnesmål som startade den lavin av trolldomsanklagelser som kom att få så förödande konsekvenser med närmare 300 dödsoffer i vårt land under häxprocessernas tid.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Häxjakten tog sin början

Gertrud Svensdotter föddes år 1656 i Lillhärdal som dotter till Sven Nilsson Wass och hans hustru Sigrid (min anmoder). Sigrid avled i barnsäng och det har berättats att Sven hade tankar på att gifta om sig med den mycket yngre pigan Märet Jonsdotter. Dottern Gertrud reste till sin farfar i Älvdalen år 1664 och tanken var att hon skulle växa upp hos honom men då han avled året därpå kom Gertrud att växa upp hos farfaderns ogifta systrar, Chirstin och Elin Jonsdotter. Hon tycks ha haft det gott och tryggt hos familjen under några år men 1667 blev hon anklagad för att ha övernaturliga förmågor. En pojke som hette Mats påstod att han hade sett Gertrud föra sina getter över östra Dalälven genom att ”gå på vatten”. En möjlig orsak till pojkens anklagelse kan ha varit att barnen en dag hade vallat getter tillsammans och Mats hade då fått stryk av Gertrud. Kanske ville han hämnas?

Släktingar anklagades

Under häxprocessernas tid åsidosattes många lagar och regler och man riktade gärna in sig på att förhöra barn. Gertrud förhördes av prästen Lars Elvius och snart hade hon övertalats att peka ut pigan Märet Jonsdotter där hemma i Lillhärdal, som den som hade fört henne till djävulen. Gertrud berättade att hon vid åtta års ålder hade förts till en sandgrop och en trevägskorsning där Märet ropat ”Du fanen, kom fram”, varpå djävulen hade visat sig, i skepnad av en präst. Natten därpå hade Märet fört med sig Gertrud till satan genom skorstenen

Gertrud Svensdotter pekade ut pigan Märet och sju andra personer. Därmed hade trolldomsvansinnet och häxjakten börjat. Mellan åren 1668 och 1675 avrättades cirka 300 personer för trolldom i vårt land.

Märet Jonsdotter, 28 år, kallades inför sittande rätt för att bekänna sitt brott men förnekade allt. Ett märke på hennes vänstra lillfinger pekades ut som djävulsmärke och Märet erkände att hon ibland brukade ”läsa i salt” för att bota ryggont hos djuren. Hon hade läst ramsan ”Vår herre Jesus, han rese fjäll och fjär, bote flog och finnskott, vattenskott och den skott som skjuten är emellan himmel och jord. Guds ord och amen.”
Märet nekade men rätten fastslog att ”hennes blotta nekande kan henne icke hjälpa eller från livsstraffet befria” Hon halshöggs och brändes på bål vid Spångmyrsholmen i Lillhärdal tillsammans med sex andra dödsdömda. Gertrud Svensdotter anklagades också men friades.

Foto: Häxornas tid/SVT

När man pekade ut häxor under häxprocessernas tid var det vanligt att använda släktforskning. Släktskap var på den tiden väldigt viktigt att ha koll på eftersom man trodde att trolldomsförmågan gick i arv. Man präntade därför släktträd för de anklagade. Sju andra personer i min släkt pekades ut för trolldom och vägrade erkänna. De satt fängslade under flera år och 1672 föll domen. Pigan Märet Jonsdotters yngre syster befriades från dödsstraff, liksom 31-åriga Kerstin Halvarsdotter. Kerstins mor, Malin dömdes dock till döden liksom Gertrud Olofsdotter.

Foto: Isak Stomberg/Dalarnas museum

Släktingen Karin var gravid och fick sin avrättning uppskjuten tills efter förlossningen. De gamla dokumenten berättar: ”Ock som hon var havandes, så gick icke hon till döden samma gång som de övriga, förr än hon fött fostret, som blev en beskedelig bondhustru ock levde intill år 1759”. Den avrättade kvinnans ”foster” blev alltså en beskedlig bondhustru som levde många år, men hennes mor halshöggs och brändes på bål. Så fruktansvärt.

Även släktingen Malin Björsdotter och hennes dotter Karin dömdes till döden, liksom Malins syster Karin. De avrättades tillsammans med de andra kvinnorna år 1673 på Spångmyrsholmen i Lillhärdal genom halshuggning och bålbränning.


De gamla dokumenten berättar vidare om släkten: ”Två systrar, bägge heta Gertrud med den skillnad: stor-Gertrud ock lill-Gertrud, bodde på nr 11 i Kyrkbyn. Ogifta lill-Gertrud gick i döden utan någon egen bekännelse, utan blev dömder efter vittnens övertygande. Den skall hava haft ett så angenämt utseende, att skarprättaren icke utan nära känning ock rörelse kunde sin syssla värkställa, med önskan: om han hade kunnat hännes liv befrida”.
Den yngre Gertrud var snygg så bödeln hade svårt att avrätta henne, men det gjorde han ändå…det gör riktigt ont i hjärtat att läsa sådana här gamla dokument där det framgår så tydligt hur man värderade människor.

Hustru Ingeborg från Orrmo var redan död och begraven, innan häxjakten började men den gamla kvinnan fick så många trolldomsanklagelser emot sig så man valde att gräva upp hennes lik och bränna det på bål där på Spångmyrsholmen, för säkerhets skull. ”En hustru Inginborg, bodde på nr 4 i Ormo, var död ock begraven. Blev genom andras intygande överbevist, det hon ock varit i livstiden i sällskap i de övrigas resor till det av dem så kallade Blåkulla, varest möte hölls med de orena andar till överläggning, vad som hänt sedan sista möte hölts ock vad som sedermera förehavas borde; om vilken orsak dess kropp ur graven upptogs ock på avrättsplatsen fördes ock i båle brände”.

Det sägs att Gertrud Svensdotter bevittnade avrättningarna i Lillhärdal. Hon kom sedermera att gifta sig med Lars, som även han hade vittnat mot trollpackorna under rannsakningen. Enligt gamla berättelser blev Gertrud inbjuden till prästgården under 1670-talet med uppdraget att underhålla besökarna med sina Blåkullaberättelser och det gjorde hon gärna. Hon avled i juni 1675, strax efter att hon hade fött en liten son.

Trolldomsrannsakningarna i Lillhärdal kom att bli startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm. År 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige.

Många av mina anmödrar halshöggs och brändes på bål i Ångermanland i juni 1675. Häxprocesserna i Sverige tog, sorgligt nog, sin början i min släkt i Älvdalen år 1668 och har kommit att beröra så många människor på ett mycket tragiskt sätt.

Foto: Helena Bure Wijk

Anor i Hammerdal

Ströms_kyrka_20060106
Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg

Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.

Spåkvinnan Agnis ättlingar

När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.

Under 1600-talet levde svenskar i området, men även samer och finnar. Finnarna livnärde sig av svedjebruk, jakt och fiske. Fale Burman antecknade i sin dagbok att deras ättlingar var resliga och att de i allmänhet hade bättre hälsa än bönderna i området. Om man ska tro Burman så var de även hårigare än sina svenskättade grannar: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

 

Farmor Margit i Tåsjön på 1970-talet. Foto: Björn Wijk

Långa karlar med blå rockar 

Burman beskriver även hur människorna i området var klädda i början av 1800-talet. Kvinnorna i Hammerdal bar låspungar (små väskor/portmonnäer), hade vacker hy men var enligt honom inte särskilt ”välsvarvade” – de hade enligt Burman slät plie (form). Till helger och finare tillfällen hade kvinnorna svarta kjolar, mössor med band och livstycken utan tröja med sydda axelremsor på linnet. De manliga invånarna beskrivs som ”långa karlar”. Blå jackor med stora metallknappar var modernt bland männen och vintertid bar man gärna blå kapprockar. Burman noterar även en ny modefluga bland männen i Hammerdal – ludna fårskinnsbyxor.

Norra Jämtland hade få och dåliga vägar förr i tiden. Det anmärkte även Fale Burman på. Dessutom ansåg han fjällen i Hammerdal vara ”stora, många, snöstarka och rysliga”. 

1280px-Hammerdal_kyrka_view2
Hammerdals kyrka Foto: Håkan Svensson

Den bortjagade prästen i Hammerdal

Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. 

Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.

Prästen beväpnade sig då med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.

Även Jon Sparfs son, Erik Jonæ Sparf, kom att arbeta som präst i Hammerdal och Ström. Av någon anledning brann kyrkan i Hammerdal upp 1588 och man tvingades sälja en bit av kyrkans jord för att kunna finansiera återuppbyggnaden.

1024px-Hammerdal_kyrka_entrance_view
Hammerdals kyrka brann upp år 1588. Genom att sälja en bit av kyrkans jord fick församlingen in 5 1/2 daler. Foto: Håkan Svensson

Inbundna, trotsiga och egensinniga jämtar

 

250px-Johan_Tirens_naecken
En jämtlandssägen. Målning av Johan Tirén år 1881

Under sina resor i området år 1802 slog Fale Burman fast att de jämtländska männen i allmänhet var vackrare än de jämtländska kvinnorna: ”Kvinnfolket i Oviken är ej så vackert som mankönet. Med få undantag gäller detta om alla socknar i Jämtland”. 
Burman menade även att jämtlänningar är ett ganska missförstått ”folk”: ”Främmande folk hata landets infödingar – anser dem vara alltför inbundna, egennyttiga, trotsiga, lata och egensinniga människor”.

I Hammerdal och Ström bar invånarna näverskor istället för träskor, antecknade Burman i sin dagbok. Han skrev även att det tidigare varit ”ohyfsat” i Ström, som tidigare kallades ”sjåbygden” eftersom invånarna där hade blåsor (skrapade djurhudar) istället för fönster i sina hus. Men nu tyckte han att det hade det blivit mer civiliserat i Ström: ”Orten är mycket driftig och de som komma dit vilja ej gärna flytta därifrån enligt ordspråket”. Och om invånarna i Hammerdal och Ström hade han bara gott att säga 1802: ”Hamerdalsboerne ej trätgiriga eller begifna på fylleri”.

 

Foto: Björn Wijk

 

När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.


Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Pandemi 1918-1920

Insjuknade i spanska sjukan vid regemente i Boden 1918. Foto: A. Andersson

Bortglömd plågoande

”Spanska sjukan är i Sverige en närmast bortglömd plågoande. Vilket är märkligt eftersom dess offer inte behövdes sättas i förhållanden till de stora döds- och sårade talen från första världskriget. Spanska sjukan krävde trots allt mellan 35 – 40. 000 dödsoffer i Sverige som under perioden hade en befolkning vilken började närma sig sex miljoner” skriver författaren Berndt Tallerud i sin bok ”Skräckens tid: farsoternas kulturhistoria” (Prisma, 1999). Pandemin som kom att kallas ”spanskan” skördade mellan 50 – 100 miljoner dödsoffer över hela världen mellan åren 1918 – 1920.

Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan femtio och hundra miljoner människoliv i världen.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918


Första världskriget fick bära skulden till de stora dödstalen under pandemin menar Margareta Åman i sin avhandling ”Spanska sjukan: den svenska epidemin 1918 – 1920 och dess internationella bakgrund” (Uppsala universitet 1990). Pandemin sågs som en oundviklig produkt av kriget och administrationen i Sverige fick därmed en enkel och mycket tillgänglig syndabock menar hon. ”Detta kan förklara den långlivade myten om att det var det utsatta försörjningsläget som bar huvudansvaret för de många dödsoffren. Redan utmattade och undernärda personer hade inte immunförsvaret nog för att stå emot den oerhörda påfrestning som spanska sjukan innebar. Det verkar inte som att samhället i stort ifrågasatte denna förklaring och var beredda att lägga allt detta bakom sig så fort man genomgått ”stålbadet”.

Någonstans på Inlandsbanan, foto P. Östner

Smittan spreds över landet

Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen.

I Sverige drabbades länen i söder mildare av spanska sjukan än de i norr. Till Sveriges regementen kom stora grupper med yngre och starka individer, ofta från landsbygden och man vistades under samma tak under längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet. Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka svåra skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation.

Västerås förvandlades till bårhus

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

Västerås regemente

Jämtlands län drabbades hårdast

I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen.

Arjeplog och Arvidsjaur miste flest

De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen.  Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.

I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.

Storgatan i Glommersträsk tidigt 1900-tal Foto: Glommersträsk Hembygdsförening

Kunde inte stänga samhället

I Sverige omfattades inte influensa av dåtida epidemilagstiftning så det var svårt att införa skolstängningar och förbud för stora folksamlingar etc. Vid pandemins utbrott fanns 6000 vårdplatser för epidemisjukvård i landet och det fanns stort behov av att snabbt bygga sjukhus för ändamålet. Det gick trögt, framför allt på landsbygden men allt eftersom pandemin framskred kom provisoriska sjukhus att uppföras. I många länder infördes social distansering och restriktioner tidigt i pandemin, men i vårt land skedde inga större förändringar. I Sverige och även i New York, USA, valde man att hålla skolorna öppna.

Hoppades att många skulle smittas, snabbt

Inom den svenska läkarkåren 1918 fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastighet. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras på grund av smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.

Panik skulle undvikas

Oskar Medin f.1847 d.1927
Foto: Riksarkivet

De konservativa ansåg att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin. Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Medin menade att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var istället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.

Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och även medmänniskors vilja att hjälpa smittade.

Läkare mot strömmen

Men överläkare Arnold Josefson i Stockholm gick emot dem och hävdade att det i själva verket var medicinalstyrelsens handlingsförlamning och ett tvivel för myndigheterna som låg bakom folkets ”panik” under pandemin. Han införde ”gasmask” för vårdpersonalen på provisoriska sjukhuset i Stockholm 1918 för att skydda personal och patienter mot ”spanska sjukans millionarméer”. Alla sjuksköterskor, som inte redan hade haft spanska sjukan, utrustades med näs-munbindor av gastyg som fick användas under två timmars tid, innan de avlägsnades, desinfekterades och ersattes av nya. ”Dylika bindor ha med utmärkt resultat nu införts, så gott som vid alla sjukhus i hufvudstaden, där influensapatienter vårdas”, skrev Veckojournalen 1918.

Arnold Josefson f.1870 d. 1946

Komplikationer

Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.

Massgrav på Frösön

Frösö hospital Foto: hembygd.se

Söder om Frösödal i Östersund öppnade man år 1910 ett sinnessjukhus med fler än 500 vårdplatser. Det var på den tiden då mentalsjukhusen poppade upp som svampar ur marken i Sverige, för att vårda och förvara de psykiskt sköra, helst i ensliga trakter, långt från familj och vänner. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner runt om i landet.

Frösön tog emot patienter från hela Norrland. Vintern 1915 anlände den första patienten till Frösö och inom kort var hospitalet fullbelagt med patienter från landets alla hörn. Patienterna anlände med speciella ”sinnessjuketransporter”, genom SJ:s försorg och patienterna var alla yngre än 70 år. Här fanns människor som ansågs leva i sus och dus på olika sätt – Arbetsvägran, vidskeplighet och omåttlighet fanns antecknat i patienternas journaler. 
Bland ”behandlingsmetoderna” ingick bland annat att försätta patienten i insulinchock och att framkalla epileptiska anfall. Dessa tillstånd åstadkoms genom injektioner och tortyrliknande behandlingar.

Sida upp och sida ned i dödboken för 1918 vittnar om att många patienter på Frösö mentalsjukhus avled i sviter av spanska sjukan.

När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i Jämtland, liksom i övriga världen 1918 så blev mentalsjukhuset i Frösö snabbt en smitthärd som skördade många dödsoffer. Jämtland och Östersund drabbades hårt av pandemin. Av stadens 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen, mer än hälften var patienter på Frösön. Under pandemier med luftburna virus är social distansering och skyddsutrustning A och O, men människorna som levde på mentalsjukhuset hade ingen möjlighet att skydda sig. Dödboken för år 1918 vittnar om att många patienter avled i sviter av spanska sjukan –”morbus hispanicus” och medföljande lunginflammation.

Influenza morbus hispanicus och lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken på Frösö sinnesjukhus 1918.

Endast ett fåtal patienter begravdes på sin hemort. Majoriteten begravdes anonymt i en massgrav på Frösö västra kyrkogård som nyligen har påträffats tack vare historiker Joel Nordkvist. Enligt Nordkvists forskning kom smittan till sjukhuset via kvinnornas avdelning och inom några månader hade 58 patienter avlidit. I dödboken för Frösön 1918 kan man se att 31-åriga patienten Agda Maria Andersson från Umeå blev pandemins första offer. Hon avled 12 september 1918 och några veckor senare hade åtta kvinnliga patienter dött av spanska sjukan. Smittan spred sig sedan vidare mellan avdelningarna.

Agda Maria Andersson från Umeå avled 12 september 1918 och blev pandemins första offer på Frösön.

Anledningen till att man valde att begrava så många människor i en anonym massgrav hade förmodligen sanitära orsaker men visar även hur somliga människor inte ansågs ha samma värde som andra.

I ett tidigare inlägg berättade jag om Juliette som sändes till Sankt Lars mentalsjukhus i Lund, Skåne som 20-åring.  Till en början begravdes Sankt Lars avlidna patienter på stadens kyrkogårdar, men invånarna protesterade mot att ”sinnessjuka” gravlades på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för de tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

De fasansfulla Vipeholmsexperimenten är ett annat, väldigt mörkt kapitel i Sveriges historia. Här kan du läsa mer.

Foto: Helena Bure Wijk