Publicerad i Östergötland, DNA-släktforskning, Förkristen tro, magi, släktforskning

På snabbvisit hos släkten i Motala

mtDNA-haplogruppen U5 var jägare och samlare Illustration: Helena Bure Wijk

Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer som tillhör den här mtDNA-familjen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Dessa människor var jägare och samlare.

U5b1b1a1a, det lilla utskottet på U5-trädet som jag tillhör, finns idag främst hos samer men haplogruppen återfinns även i östra Europa.

”U5b1b1a is the so called “Saami signature” that is found at very high frequency among the Saami indigenous people of northern Scandinavia. However, U5b1b1a is also found frequently in eastern Europe from Belorus, Slovakia, Poland, Russia, Hungary, Bosnia and Croatia” förklarar man i gruppen ”U5mtdDNA” på Family Tree DNA.

Motala_ström_i_Motala_hösten_1992.
Motala ström Foto: Västgöten

Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat och begravde sina döda

Mormors äldsta rötter är ännu outforskade (av förklarliga skäl) men ättlingar till mormors anmoder Ursula valde av någon anledning att vandra till Östergötland för cirka 8-9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda.

Människor har bott intill Motala ström under 8000 år. Foto: Helena Bure Wijk

Människoben på en stenbädd och kranium på träpålar

På botten av en igenväxt våtmark som tidigare var en sjö i närheten av Motala ström, hittade arkeologerna för några år sedan elva kranium som daterades till äldre stenåldern, för 7-8000 år sedan. Två av dessa kranium var uppträdda på träpålar. Arkeologerna tror att invånarna praktiserade någon form av rituell begravning där vid sjön intill Motala ström. Det verkar nämligen som om man först har begravt kropparna på en helt annan plats, för att sedan flytta huvudena och montera dem på pålar vid sjön.

Man upptäckte även att jägarfolket vid strömmen har stabiliserat sjöbotten genom att placera cirka 3000 stenar tätt, tätt på sjöns botten och även någon slags konstruktion av träpinnar och flätverk, varför arkeologerna funderar om platsen ansågs vara ”helig”. På denna ”stenbädd” under vattenytan fann man ben, underkäkar och skallar från elva vuxna kvinnor och män.

Plats för släktträffar eller offerplats?

Kanske träffades man vid den heliga sjön då och då för att hedra de döda genom att visa upp deras huvuden, och sedan sänka ned dem i vattnet? Ingen vet varför dessa jägare och samlare gjorde som de gjorde. Det kan finnas en grymmare förklaring funderar forskarna. Människoskallarna kan ha varit troféer från strider som man gärna ville visa upp. Att placera dem på träpålar var ett bra sätt att visa upp dem. Arkeolog Fredrik Hallgren menar att även om man vid utgrävningen hittade kranium som var monterade på trästavar och även skallar som avsiktligt har brutits isär av någon anledning, (och somliga bitar av skallar återfanns instoppade i andra skallar) så kan det handla om en ritual av vördnad. Att bryta isär ben från döda är kända från gravritualer i sen tid, exempelvis när det gäller hanteringen av helgons ben inom den kristna kyrkan.

De flesta av de kranium som återfanns i Motala hade spår av våld mot huvudet, men arkeologerna tror inte att det var detta våld som dödade individerna eftersom såren var läkta när individerna avled: ”Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen”. Källa: Populär arkeologi

Arkeologerna noterade även att samtliga skelettdelar från armar och ben märkligt nog kom från högra sidan av kropparna. Även ett spädbarn återfanns, men här hade hela kroppen placerats på stenbädden. Även djur hade begravts, på andra sidan av ”stenbädden” och här återfanns mängder av djurkroppar och käkar, men konstigt nog, inga kranier. Förutom de dödas ben fanns även många föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en trästör.

DNA-match med Motala-skeletten

När det gäller ”Motala-jägarnas” ursprung och utseende så vet forskarna nu genom DNA-studier att de tillhör mtDNA-haplogruppen U5, att de var släkt med skandinaver, men hade även rötter i Nordöstra och Västra Europa. Några hade anor från östra Asien. Jägar/samlarindividerna i Motala hade ljus hud, blå ögon och hår som varierade mellan ljust och mörkbrunt.

Genom ett DNA-test på Family Tree DNA får man inte bara DNA-match med de levande. Man får även veta vilka gamla skelett man är släkt med. Jag är släkt med skeletten i Motala 🙂
Publicerad i magi, Midsommar

Midsommarmagi

Foto: Helena Bure Wijk

 

Sommarsolståndet, den magiska tidpunkt då solen på norra halvklotet står som högst på himlavalvet inträffade klockan 11.14 den 21 juni och därmed går vi redan mot mörkare tider. Det är samma visa varje år – jag kan inte låta bli att känna ett litet sting av vemod på midsommarafton. Det är kanske inte så konstigt, förresten. Solen – vår livgivande källa har vördats i tusentals år och här i mörka Norden är hon speciellt välkommen när hon väl kommer, och sörjs när hon drar sig tillbaka. Våra nordiska förfäder kunde enligt sägnen sitta och vänta på ett högt berg i dagar och kanske veckor, bara för att se solen återkomma vid horisonten vid vintersolståndet.

Eld och ljus

Men nu ska jag inte skriva om höstrusk, isiga cykelbanor och mörka kvällar. Vi befinner oss just nu i den ljuvliga midsommartiden då allting blomstrar. Även på min balkong är det numera en frodig grönska. Tomatplantan, gurkan och chili-växterna bär nu små frukter. Detta är en tid av liv och ymnighet som genom tiderna har firats här i kalla Norden. Vårt nuvarande traditionella midsommarfirande har bara hundra år på nacken, men midsommar – sommarsolståndet, det har vi firat i flera tusen år.

Midsommar ansågs vara eldens och ljusets högtid och keltiska, germanska och slaviska stammar firade förr midsommar med eldar. Elden troddes förstärka solens livgivande kraft och midsommareldar var vanligt förekommande i hela Skandinavien. Det förkristna firandet av sommarsolstånd och vintersolstånd kom, genom kristendomens etablering för ungefär tusen år sedan, att ersättas av kristna högtider, som Johannes döparens födelsedag den 24 juni och Jesu födelsedag 25 december.

Lucianatten ansågs förr i tiden vara en farlig passage – en övergång från mörker till ljus då det gällde att hålla sig hemma, i stillhet. Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnade väsen flög omkring i luften just denna natt. På liknande sätt var även midsommarnatten, som också är en passage från ljus till mörker, fylld av faror men även av stora möjligheter.

Midsommarmagi

Läkeväxter som plockades under den korta midsommarnatten troddes ha speciellt stor läkekraft och man kunde även plocka blombuketter som torkades och sparades till den mörka årstiden. På så sätt kunde man bevara sommarens livgivande kraft och ge, som medikament, till människor och djur som insjuknade under vintertiden. Dagg som samlades in under den magiska midsommarnatten ansågs kunna få bröd och öl att jäsa extra bra och kunde även bota sjukdomar, men det gällde att se till så att daggen inte hamnade i orätta händer och det hände att bönderna stod och vaktade sina åkrar just under midsommarnatten. Om någon skulle komma på tanken att samla in daggen från åkern och ta med sig den hem till sig, så förflyttades växtkraften dit. I den gamla folktron fanns föreställningen att hälsa och lycka kunde stjälas av illasinnade människor, så det var viktigt att vara på sin vakt.

Under midsommarnatten kunde man få en glimt av sin framtid och få veta vad som väntade bakom hörnet. Hur skulle skörden bli? Vem skulle man gifta sig med? Vilka i bygden skulle avlida? I vilka hem skulle barn födas?

Genom att plocka sju eller nio sorters blommor som placerades under huvudkudden kunde den blivande maken/makan avslöjas i drömmen. Viktigt var att blommorna skulle plockas under tystnad. Talen tre, sju och nio ansågs ha magiska egenskaper. Att gå baklänges, naken, kring en brunn tre varv var en av många magiska ritualer som förr praktiserades under midsommarnatten, om man ville få en liten vink om vem man skulle gifta sig med. I Västmanland var det viktigt att tre flickor under midsommarnatten skulle plocka nio slags blomster och sova på dem för att drömma om sina tillkommande. I Halland kunde man gå runt kyrkan, motsols, tre gånger för att få se sin tillkommande och på Gotland kunde man gå ut och smaka lite dagg för att sedan gå baklänges, över tre trösklar, för att få se vem man skulle gifta sig med.

I Gästrikland räckte det inte med nio sorters blommor under huvudkudden. Man behövde därtill äta en bit salt sill innan man somnade för att se sin tillkommande i drömmen. En annan variant från samma landskap var att äta sju saltströmmingar samtidigt som man gick baklänges till sängen. I Vilhelmina, Lappland, hade man en lite mer avslappnad inställning till det hela. Där behövdes varken sill eller blomster. Det räckte om man sov under en blommande rönn under midsommarnatten, så skulle den tilltänkta uppenbara sig.

Foto: Helena

I Härjedalen kunde man ställa sig i en korsväg, kasta en sko över axeln och på så sätt få veta var man skulle söka arbete. I den riktning som sulan pekade, där fanns ett arbete som man borde söka. Att gräva upp tuvor som ogift var också en metod som man använde sig av. Om det under tuvan i Ångermanland dök upp en liten myra så betydde det att den ogifta flickan skulle bli gift med en arbetsam man. Om det i stället fanns en liten mask under tuvan så skulle hon bli gift med en latmask. En nyckelpiga siade om lycka.

Själv brukar jag varje midsommarafton ägna mig åt att tälja en sierskestav (völvestav) av rönn. Det är ett trevligt pyssel. Man håller sig sysselsatt, ser lite upptagen ut och slipper (för det mesta) stöka i köket. Nio sorters blommor plockar jag ibland, men ännu har det inte resulterat i något äktenskap, men skam den som ger sig. 🙂

Jag önskar er alla en riktigt fin och glad midsommar! ❤

Jag brukar tälja en stav på midsommarafton. I bästa fall ser jag lite upptagen ut och slipper stöka i köket 🙂

 

 

Källor: Nordiska museet, Institutet för språk och folkminnen/Tommy Kuusela, egen forskning.


Publicerad i magi, Mystiska platser, skogsfinnar, Spännande historiska platser, Värmland

Röjden i norra Värmland

Foto: Helena Bure Wijk

För de skogsfinnar som bosatte sig i våra otillgängliga skogsområden för hundratals år sedan, var magin ständigt närvarande i vardagen. I den tuffa tillvaron försökte man på olika sätt beskydda sig mot olycka och ohälsa. I skogarna fanns björn och varg och vid det lilla torpet låg frosten ständigt på lur, med hot om missväxt och svält som följd. När den finske bonden sådde sin råg på våren så beskyddade han gärna sådden med magiska läsningar. Ibland lät han en droppe ”beskyddande” kvicksilver falla i jorden, från en medhavd vingpenna.

Att beskydda familj, hälsa, lycka och revir var oerhört viktigt i den otrygga tillvaro där de finska nybyggarna levde. När torpet väl stod färdigtimrat såg man till att rista in sitt bomärke, samt en och annan magisk symbol till beskydd – gärna på ytterdörren eller i stenar som fanns i närheten. Pentagrammet, den femuddiga stjärnan, liksom korset, var populära symboler som ansågs ha stor magisk kraft och förmåga att beskydda mot det som var ovälkommet.

Korset med tre lika långa ”armar” var en symbol som ristades till beskydd, men även för att markera revir. Här ett kors inristat i en sten vid Juhola finngård i Torsby, Värmland. Foto. Helena Bure Wijk

Korset i Röjden

Den lilla finnskogsbyn Röjden i norra Värmland besöks varje år av många turister som kommer för att se det mystiska kors som finns inristat i marken vid Mikkola. Korset är cirka en meter långt och ristades för över hundra år sedan men ingenting växer i korset. Området runt omkring korset har normal och frodig växtlighet, men ingenting växer i själva korset som är inristat på cirka en decimeters djup i marken.

 

Foto: Värmlands museum

Hitta till Röjden:
Röjden är en by i Södra Finnskoga socken i Torsby kommun i norra Värmland. Byn ligger mellan Bjurberget och Falltorp, nära den norska gränsen.

Publicerad i magi, Människoöden, Mystiska platser, Okategoriserade, Södra Finnskoga, skogsfinnar, Spännande historiska platser, Värmland

Livet på Finnskogen

IMG_E5357
Foto: Helena Bure Wijk

Södra Finnskoga

Röjden i södra finnskoga, Värmland har länge varit omtalat för mystiska fenomen och även spökerier. Gården Velgunaho drabbades av säregna poltergeist-spökerier i början av seklet 1900 och det har berättats att väggfasta bänkar och möbler förflyttade sig som av en osynlig hand, liksom porslin och husgeråd som flög omkring i luften. Stenar kastades mot besökare och alla djuren släpptes ut från ladugård och hagar, som av osynlig kraft.

På gården Velgunaho bodde vid 1900-talets början Marit, Henrik och Brita. Marit var blind och det har berättats att hon kände på sig när spökerierna startade och hon varnade omgivningen med orden: ”Nu kommer de små igen”. Marit brukade mata dessa väsenden, som tydligen bodde under golvet, med brödsmulor, som hon petade ned från sängkanten.

Familjen i Velgunaho höll ihop och värnade ömt om varandra hela livet. Henrik, som blivit föräldralös som barn tog hand om, och höll ihop sin familj redan i unga år. Hans yngre syskon var dövstumma och Henrik tog dem alla under sina beskyddande vingar. När den arton år äldre Marit kom som piga till familjen uppstod kärlek mellan de båda.

På hösten 1900 blev de spökliga fenomenen så påträngande att man bestämde sig för att riva huset. Det finns många äldre (och även nutida) ögonvittnesskildringar vad gäller Velgunahos spökerier. Det berättas bland annat om en man från Missonsförbundet som försökte välsigna platsen då bibeln plötsligt slogs ur hans hand, att en tullare som besökte platsen plötsligt såg hur en trebent kaffekokare flög iväg så att kaffesumpen yrde. Strax därpå såg han även hur en stor säng flyttades omkring, för att slutligen ställas på ända. Så har det berättats, men vad som är sant och vad som är sägen är förstås omöjligt att veta.

Velgunaho Foto: Helena Bure Wijk

Livet på Finnskogen

Den duktige släktforskaren Margareta Gullström-Linder har forskat om familjen i Velgunaho och dess finska härstamning. Margareta berättar i följande text så intressant och fint om familjens historia:

I Södra Finnskoga, i en by som heter Röjden, bodde en familj där pappan hette Olof Olsson Halinen och var född 1766. Livet var hårt på den tiden och kvinnorna dukade ofta under av de hårda livsbetingelserna och barnafödslar. Olof gifte sig med en kvinna som hette Anna Olofsdotter Hämäläinen född 1782 och de fick två söner, Henrik 1805 och Olof 1809. Anna Olofsdotter Hämäläinen avled dock 1810 och Olof gifte senare om sig med en kvinna som hette Lisa Olofsdotter född 1788 och hon dog 1818.

Olof och Lisa fick fyra barn tillsammans. Dottern Lisa född 1812 som dog 1817, sonen Henrik som föddes 1814 och dog 1831, dottern Ingrid född 1815 och sonen Pål född 1818. Både Henrik och Pål var dövstumma.

Tredje gången gillt gifte sig Olof med Anna Samuelsdotter Raatikainen och hon var född 1775 i Djäkneberget. Anna var ingen ungdom och det troliga är att de aldrig fick några gemensamma barn.

Foto: Helena Bure Wijk

Sonen Olof Olofsson Halinen som var född 1809 gifte sig med en kvinna som hette Wallborg Thomasdotter som var född 1805 i Kringsberget i Dalby. Paret fick 6 barn och två av dessa barn var också dövstumma, Olof den äldste, Pål den yngste och en dotter, Britta, kunde inte tala men hörde lite. Två var utan dessa problem, Thomas och Hindrik.

Av syskonen dog 2 i späd ålder och de fyra som var kvar var Olof född 1833, Henrik född 1838, Thomas född 1841 och Britta född 1844. Olof var ju helt dövstum och Britta var stum, men hörde lite. Att födas med ett sådant handikapp på den tiden var nog väldigt utsatt. Människor har i alla tider haft det elaka sinnet att ge sig på människor som avviker från normen.

Dessvärre hände det tragiska att båda föräldrarna, Olof och Wallborg dog 1849 och 1850 och lämnade barnen föräldralösa. De hade sett till att barnen fått något i arv och i AI:5 s. 163 står antecknat att barnen ”äga tillsammans 12 1/2 skogsskatt hvarpå föräldrarna byggde en backstuga i livskraften”.

Nu var syskonen Halinen lämnade att klara sig själva och Olof, den äldsta var då 16 år och dövstum. Som föräldralös och avvikande kan man mycket väl tänka sig att det var en utsatt och svår situation. Jag kan mycket väl tänka mig att de kunde anses som ”besatta” av onda makter.

Brodern Henrik tog dock hand om sina syskon och de verkade klara sig ganska bra trots allt.

IMG_5911

På sommaren 1865 träffade Henrik Anna Olsdotter, en kvinna i byn som blivit änka. Anna och Henrik var nog inte ämnade att leva tillsammans för de gifte sig aldrig. Men resultatet av deras möte blev en liten gosse, Martin, som föddes i april 1866. Han växte upp hos sin mor men var säkert och hälsade på hos fadern.

Annas svägerska hette Marit Olsdotter och var av den finska släkten Saastainen. Hon kom att bli gift med Henrik året därpå. Det kan hända att Henrik och Marit såg varandra första gången i och med Annas och Henriks förbindelse.

I dessa trakter vid denna tid bodde det mycket finnfolk och även över på den norska sidan. Finnarna var i likhet med Dalbyborna mycket vidskepliga skriver Bjarne Persson i sin bok ”Skogsfinnar i Hedmark, Norge”. I Norge hade även dessa syskon delar av sina anor. Bjarne skriver vidare, Finnarna ansågs av den svenska befolkningen vara trollkunniga och använda svart magi, och man var rädd för att stöta sig med dom. Finnarna levde mycket nära naturen och, som de med olika former av magi försökte kontrollera. Det kunde vara besvärjelser som ibland kunde riktas mot människor.

Henrik Olsson Halinen, brodern som var född 1838, tog liksom rollen som syskonens ledare. Det var nog en tung uppgift med syskonen som varken hörde eller kunde tala. Så småningom kunde en piga anställas som kunde hjälpa till med hushåll och syskon.

cropped-img_e2006.jpg
Foto: Helena Bure Wijk

Då kom Marit Olsdotter Saastainen som var född 1820 i Röjden och hade tjänat piga någonstans i Södra Finnskoga och blivit rådd med barn. Fadern till barnet var dock inte intresserad av att ta sitt ansvar utan Marit fick gå hem till sin mor och far och födde 1857 där en liten pojke som dock sorgligt nog var dödfödd.

Marit kom alltså som piga åt barnen och Henrik. Marit fattade tycke för den trygge stabile Henrik som dragit ett tungt lass länge för att få ihop allt. Henrik föll också för Marit trots att det var en stor åldersskillnad mellan dom. Marit var 18 år äldre än Henrik, men var säkert en stor trygghet för den unge mannen.

Henrik och hans syskon har också en oäkta halvbror på bygden, Anders Olsson född 1831.  Anders blir resultat av Olof Olsson (Henrik, Olof, Thomas och Brittas far) och Anna Andersdotters ”kuttrasju”.

Foto: Helena Bure Wijk

Anders slöt sig också till syskonskaran senare i livet och blev accepterad. Då Henrik och Marit gifte sej 1866 finns brodern Anders boende hos dom. Henrik samlade sina syskon och tog hand om dom. Anders gifte sig runt 1858 med Ingrid Danielsdotter som var född 1826 och de fick sonen Andreas 1859. Döden slår till och lille Andreas dog, bara ca 1 månad gammal. Hustrun Ingrid dog året därpå 1860. Så att få komma ”hem” till sin bror och hans familj måste ha varit en mycket skön känsla. Så träffade Anders änkan Anna Olsson som var mor till Henriks son Martin och de blev kära och kunde säkert trösta varandra i sorgerna de genomgått. Tillsammans fick de 6 barn.

Henriks son Martin flyttade hem till sin far Henrik och Marit. Nu var de en riktigt stor familj. Men sorgen slog till igen mot Henrik då sonen Martin dog, endast 19 år gammal i sviterna av svullnad och vattusot 1885.

Brodern Thomas blev smed och flyttade och tog plats i Norra Råda. Men kom åter sjuklig och trots att man hade förbön för honom i hemmet, avled han 1889.

gloria-1901-by-giuseppe-mentessi-1857-1931-pastel-on-canvas-detail-of-triptych_u-l-pv7d2g0

Olof och Britta var ju dövstumma. Olof blev ”fri elev” på Blind och dövstumskolan i Stockholm 1848.  Han hemkom 1855 från institutionen i Stockholm, men bortvandrade genast. Förhoppningsvis hade skolan i Stockholm gett honom självförtroende så att han vågade sig ut att på egen hand att kanske söka arbete. Men 1866 då brodern Henrik gifte sig med pigan Marit Olsdotter så bodde brodern Olof med dom.

Systern Britta var inte helt dövstum men näst intill. ”Kan ej tala men hörer lite” säger husförhörslängden. Fick uppfostringshjälp från Serafimordensgillet en tid. Vet inte riktigt vad det innebär men kanske att hon fick någon form av ekonomiskt bidrag. Britta bodde sedan hos Henrik och Marit tills de dog och då flyttades hon som ”förrådstagen” till Johannes Andersson och hans familj i Rögden, (AIIa:2 s. 227). (Hon kom då från s, 184 1912) Hon ansökte om pension 1918. Avled som inhyses hos Johannes Andersson i Röjden (AIIa:3 s. 231), 1929-03-21, 26 år efter att brodern och hans hustru gått ur tiden. Britta står som halvsyster på något ställe men jag kan inte finna henne i födelseboken så jag vet inte vad som menas.

Marit blev blind med tiden och Britta bodde kvar hos sin bror och hans hustru och var nog en stor hjälp på ålderns höst.

Av någon anledning flyttades Henrik, Marit och Britta från sitt hus men jag vet inte vart. De står kvar under Bråtetorp men Bråtetorp är struket och han har tidigare stått som Hemmansägare. Nu står han som Undantag. Henrik avled 1903 den 15 juni, av slag. Marit dog 5 dagar senare av ålderdom.

Detta är historien om en familj som trots livets stora vedermödor höll ihop och gjorde det med den äran. Det sägs att det är denna familj som bodde på vad som senare fått namnet Velgunaho. Jag har fått information från Finland om vad det ordet kan betyda. Ordet kommer förmodligen från ordet ”velho” som betyder trollkarl och ordet ”velhous” som betyder trolldom. Slutdelen av ordet – ”aho” – används som efternamn, så kanske en fri tolkning kan bli en finsktalande man med namnet Aho som var trolsk, eller sysslade med trolldom och att platsen sedan efter det har kallats för Velguanaho?

Margareta Gullström-Linder

 

Hitta till Velgunaho: Resterna av gården ligger cirka 500 meter norr om byn Röjden, mellan Bjurberget och Falltorp nära den norska gränsen.

Publicerad i Häxor, magi, Religion, släktforskning

Kvinnorna i Fjädrundaland

Kvinnorna i Tuna begravdes med amuletter och sierskestavar. Tunakvinnans båt, smycken och denna rekonstruktion av klädsel finns att se på Västmanlands läns museum i Västerås

I början av 1950-talet upptäcktes närmare 90 kvinnorgravar på ett fält i Tuna, Badelunda strax utanför Västerås i Västmanland. Centralt på fältet fanns åtta gravar som låg i anslutning till en mycket äldre kvinnograv, daterad till 200-talet f.v.t.

Gudinnan Freja invigde guden Oden och asarna i sejdkonsten. Bild: Wikipedia


DNA-test har visat att de gravlagda var släkt, förmodligen en äldre anmoder och hennes kvinnliga ättlingar. Det stora antalet kvinnogravar som man har hittat i Tuna, samt amuletter och sierskestavar som har begravts tillsammans med de döda har gjort att man nu tror att det en gång i tiden kan ha utövats Frejakult i området.

Det historiskt geografiska område som kallas Fjädrundaland var under vikingatiden ett av tre uppländska folkland – områden som hade egen lag och egen lagman. På 1100-talet sträckte sig Fjädrundaland från Birka i nuvarande Stockholms län, till östra Västmanland och själva centum låg mellan dagens Enköping och Västerås, vid badelunda och Sagån vid Nykvarn. I Fjädrundaland rådde andra lagar än på landsbygden och kvinnan hade en starkare ställning där. Den mer jämställda lag som hade uppstått i Birka var tongivande även för Mälardalens kvinnor som hade lika arvsrätt som männen. Enligt germansk sedvänja var det inte heller kvinnan, utan istället mannen som gav hemgift i detta område.

Publicerad i Föreläsningar Helena Wijk, Förkristen tro, Häxor, kvinnor förr, magi, Okategoriserade, skogsfinnar, släktforskning

Var Tunakvinnan Sveriges första häxa? 

Varmt tack till alla er som kom till en fullsatt föreläsning på Västerås stadsbibliotek i onsdags!

Hon levde någon gång på 200-talet och vid sin sida hade hon även sin sierskestav och amuletter. En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan – völvan – en vördad schaman men under 1600-talet förvandlades hon till häxa och brändes på bål.

Tack till Västerås släktforskarklubb och Västerås stadsbibliotek som arrangerade!

IMG_5730

Publicerad i Förkristen tro, Häxor, magi, släktforskning

Den nordiska häxans historia

Foto: Helena Bure Wijk

När höstmörkret faller och vinden viner kring husknuten kan det kanske passa bra med en föreläsning om trollkunniga völvor och häxor? Varmt välkommen till Västerås stadsbibliotek 2 oktober klockan 18.00 då jag ska berätta om den nordiska häxans historia. Fri entré!

Arrangörer är Västerås stadsbibliotek och Västerås släktforskarklubb

 

Publicerad i Förkristen tro, Häxor, magi

Fruktade, behövda och marginaliserade 

Foto: Helena Bure Wijk

Många gudar och gudinnor 

Det är nu mer än 1000 år sedan fornnordisk hedendom var en levande religion i vårt område. Under järnålden hade människorna i Norden många gudar och gudinnor. Dessa gudaväsen var ungefär som människan själv, både god och ond. En av de allra främsta var fruktbaretsgudinnan Freja. Hon var linets gudinna men även en krigsgudinna som hjälpte guden Oden. Frejas vagn drogs av katter och kattdjur har länge symboliserat styrka, frihet och fri sexualitet. I den egyptiska mytologin fanns till exempel lejongudinnan Sekhmeth och hennes syster, den katthövdade gudinnan Bastet. Liksom solen var gudinnan Sekhmet både beskyddande och gav liv till jorden, men hon kunde även döda med sin enorma styrka. Systern Bast beskyddade de faderlösa barnen, de som kallades bastarder.

I den egyptiska mytologin finns lejongudinnan Sekhmet och hennes syster, den katthövdade gudinnan Bastet. Foto: B. Wijk

Den förkristna gudinnan Freja hade liknande paradoxala egenskaper – hon skapade liv men hade även en koppling till döden. Freja representerade sexualitet och vällust men även magisk sejd (trolldomskonst) och härskarmakt. Hon var linets gudinna, en krigsgudinna och ansågs också vara den främsta av alla völvor (spåkvinnor). Freja hade en slags fjäderskrud (fjäderhamn) med vilken hon kunde anta en fågels skepnad och förflytta sig genom att flyga. Denna fjäderhamn kunde hon även låna ut till människor och gav dem på så sätt flygförmågan.

Gudinnan Freja invigde guden Oden och asarna i sejdkonsten. Bild: Wikipedia

Vandrande stavbärerska

Ordet völva härrör från ordet ”völr” som betyder käpp/stav. Völvan var alltid en äldre, icke-fertil kvinna som hade en stor frihet och som kunde röra sig fritt i samhället. Man har på senare tid hittat ”völvestavar” i ett fyrtiotal nordiska kvinnogravar som begravts intill sina ägarinnor. Man vet inte riktigt hur völvan använde sin stav men man vet att den var en värdighetssymbol som kungar och kultledare har använt sig av genom tiderna. Völvan använde sin stav när hon utövade sejd. De förkristna sejdarna var både män och kvinnor och det har berättats att det var Freja som lärde guden Oden och asarna trolldomskonsten.

Fruktade, behövda och marginaliserade 

De trollkunniga ansågs ha speciella kunskaper och de var både respekterade och fruktade.  De kunde se framtid och fördluten tid, hitta försvunna saker, stilla stormar och bota sjukdom, men de ansågs även kunna orsaka sjukdom och skador. Den kvinnliga sejdaren kallades völva, sejdkona, vala, spåkona och gygr. Den manliga utövaren gick under benämningarna sejdmadr, skratti, trollman och galdraman. I den förkristna religionen hade man fokus på det goda livet här och nu. Inte någonstans längre fram som exempelvis inom kristendomen. Genom sejd kunde man med gudars och gudinnors hjälp få sin vilja igenom.

De trollkunniga var respekterade men även marginaliserade. Speciellt gäller detta de män som ägnade sig åt trollkonst. I sejden fanns något gränsöverskridande som framkallade en nedlåtande attityd hos allmänheten. Under sejden var det vanligt att männen klädde sig i kvinnokläder och  både sejdmän och völvor använde sig även av en speciell sång i falsett som kallades galder (att gala). Det fanns galder för att åstadkomma det mesta på magisk väg – exempelvis galder som stillade stormar, botade sjukdom, tog kraften från förgiftade pilar och som stoppade hat från att växa. I en tid då könsnormer var skrivna i sten såg man gärna ned på de män som klädde sig i kvinnokläder och sjöng galder med hög kvinnostämma. Synen på dessa sejdmän sammanfattades i ordet ”argr/ergi” som betyder ungefär ”skamlig omanlighet”.

I Ynglingasagan 4 kan man läsa följande:

”Oden kunde och utövade själv den konst som ger mest makt och som heter sejd. Därför kunde han veta mäns öden och se det som skulle hända och dessutom döda eller skada de män som vålla dem olycka. Han kunde också beröva folk förståndet eller kraften, och ge den till andra…men att bedriva denna trolldom följs av så mycket omanlighet att det inte ansågs passa för en man och därför lärde man gydjorna denna idrott”.

De trollkunniga männen var alltså inte lika respekterade som de kvinnliga völvorna. Sejdmännen framställdes i en sämre dager och de ansågs vara människor som hade ett ont sinnelag och som gärna använde sin kunskap till negativ sejd (svart magi). Hånet gentemot de trollkunniga männen kunde ske genom verbala beskyllningar (tungonidr) eller genom inristningar eller skulpturer i trä (tränidr) med syftet att vanära och kränka personen. Både tungonidr och tränidr, som användes för att kränka var strängt förbjudet i lag men förekom ändå.

En enda Gud istället för många

När kristendomen sedan etablerades i Norden fastställdes att människan endast hade en enda Gud och religionen kunde endast utövas i speciella byggnader. Endast män kunde  hålla gudstjänst. Med kristendomen kom även bibelns syn på människans liv, präglat av synd. Sexualiteten, som tidigare varit en glädjekälla reglerades nu enligt strikta regler. Den förkristna religionen förpassades till skuggorna och för den som utövade den gamla tron, väntade de strängaste av straff. Gudinnan Freja var särskilt hatad av kyrkan då hon representerade frihet och sexualitet.

Under den kristna epoken, åren 1450-1750 kom närmare en halv miljon människor i Europa att avrättas för trolldom, liksom miljontals katter som också torterades och mördades. Men även om den förkristna tron demoniserades och dömdes hårt från kyrkans håll så levde mycket  av de gamla hedniska föreställningarna kvar långt in i tiden.

Mycket av de gamla hedniska föreställningarna levde kvar långt in i tiden. Foto: Helena Bure Wijk

Mer om häxor och fornnordisk tro kan du läsa här, i ett tidigare blogginlägg. Mer om kristnandet i Norden finns att läsa här.

Publicerad i Ångermanland, Föreläsningar Helena Wijk, Förkristen tro, Häxor, magi, Religion, släktforskning

Föreläsning

I det fornnordiska religiösa samhället var völvan en kvinnlig shaman. Völvan kunde även kallas seidkona, spåkona, vala, trollkona eller gygr.

 

Föreläsning om häxor och trolldom i Norden på Kunskapsgymnasiet 190329