Livet på Finnskogen

IMG_E5357
Foto: Helena Bure Wijk

Södra Finnskoga

Röjden i södra finnskoga, Värmland har länge varit omtalat för mystiska fenomen och även spökerier. Gården Velgunaho drabbades av säregna poltergeist-spökerier i början av seklet 1900 och det har berättats att väggfasta bänkar och möbler förflyttade sig som av en osynlig hand, liksom porslin och husgeråd som flög omkring i luften. Stenar kastades mot besökare och alla djuren släpptes ut från ladugård och hagar, som av osynlig kraft.

På gården Velgunaho bodde vid 1900-talets början Marit, Henrik och Brita. Marit var blind och det har berättats att hon kände på sig när spökerierna startade och hon varnade omgivningen med orden: ”Nu kommer de små igen”. Marit brukade mata dessa väsenden, som tydligen bodde under golvet, med brödsmulor, som hon petade ned från sängkanten.

Familjen i Velgunaho höll ihop och värnade ömt om varandra hela livet. Henrik, som blivit föräldralös som barn tog hand om, och höll ihop sin familj redan i unga år. Hans yngre syskon var dövstumma och Henrik tog dem alla under sina beskyddande vingar. När den arton år äldre Marit kom som piga till familjen uppstod kärlek mellan de båda.

På hösten 1900 blev de spökliga fenomenen så påträngande att man bestämde sig för att riva huset. Det finns många äldre (och även nutida) ögonvittnesskildringar vad gäller Velgunahos spökerier. Det berättas bland annat om en man från Missonsförbundet som försökte välsigna platsen då bibeln plötsligt slogs ur hans hand, att en tullare som besökte platsen plötsligt såg hur en trebent kaffekokare flög iväg så att kaffesumpen yrde. Strax därpå såg han även hur en stor säng flyttades omkring, för att slutligen ställas på ända. Så har det berättats, men vad som är sant och vad som är sägen är förstås omöjligt att veta.

Velgunaho

Livet på Finnskogen

Den duktige släktforskaren Margareta Gullström-Linder har forskat om familjen i Velgunaho och dess finska härstamning. Margareta berättar i följande text så intressant och fint om familjens historia:

I Södra Finnskoga, i en by som heter Röjden, bodde en familj där pappan hette Olof Olsson Halinen och var född 1766. Livet var hårt på den tiden och kvinnorna dukade ofta under av de hårda livsbetingelserna och barnafödslar. Olof gifte sig med en kvinna som hette Anna Olofsdotter Hämäläinen född 1782 och de fick två söner, Henrik 1805 och Olof 1809. Anna Olofsdotter Hämäläinen avled dock 1810 och Olof gifte senare om sig med en kvinna som hette Lisa Olofsdotter född 1788 och hon dog 1818.

Olof och Lisa fick fyra barn tillsammans. Dottern Lisa född 1812 som dog 1817, sonen Henrik som föddes 1814 och dog 1831, dottern Ingrid född 1815 och sonen Pål född 1818. Både Henrik och Pål var dövstumma.

Tredje gången gillt gifte sig Olof med Anna Samuelsdotter Raatikainen och hon var född 1775 i Djäkneberget. Anna var ingen ungdom och det troliga är att de aldrig fick några gemensamma barn.

Sonen Olof Olofsson Halinen som var född 1809 gifte sig med en kvinna som hette Wallborg Thomasdotter som var född 1805 i Kringsberget i Dalby. Paret fick 6 barn och två av dessa barn var också dövstumma, Olof den äldste, Pål den yngste och en dotter, Britta, kunde inte tala men hörde lite. Två var utan dessa problem, Thomas och Hindrik.

Av syskonen dog 2 i späd ålder och de fyra som var kvar var Olof född 1833, Henrik född 1838, Thomas född 1841 och Britta född 1844. Olof var ju helt dövstum och Britta var stum, men hörde lite. Att födas med ett sådant handikapp på den tiden var nog väldigt utsatt. Människor har i alla tider haft det elaka sinnet att ge sig på människor som avviker från normen.

Dessvärre hände det tragiska att båda föräldrarna, Olof och Wallborg dog 1849 och 1850 och lämnade barnen föräldralösa. De hade sett till att barnen fått något i arv och i AI:5 s. 163 står antecknat att barnen ”äga tillsammans 12 1/2 skogsskatt hvarpå föräldrarna byggde en backstuga i livskraften”.

Nu var syskonen Halinen lämnade att klara sig själva och Olof, den äldsta var då 16 år och dövstum. Som föräldralös och avvikande kan man mycket väl tänka sig att det var en utsatt och svår situation. Jag kan mycket väl tänka mig att de kunde anses som ”besatta” av onda makter.

Brodern Henrik tog dock hand om sina syskon och de verkade klara sig ganska bra trots allt.

IMG_5911

På sommaren 1865 träffade Henrik Anna Olsdotter, en kvinna i byn som blivit änka. Anna och Henrik var nog inte ämnade att leva tillsammans för de gifte sig aldrig. Men resultatet av deras möte blev en liten gosse, Martin, som föddes i april 1866. Han växte upp hos sin mor men var säkert och hälsade på hos fadern.

Annas svägerska hette Marit Olsdotter och var av den finska släkten Saastainen. Hon kom att bli gift med Henrik året därpå. Det kan hända att Henrik och Marit såg varandra första gången i och med Annas och Henriks förbindelse.

I dessa trakter vid denna tid bodde det mycket finnfolk och även över på den norska sidan. Finnarna var i likhet med Dalbyborna mycket vidskepliga skriver Bjarne Persson i sin bok ”Skogsfinnar i Hedmark, Norge”. I Norge hade även dessa syskon delar av sina anor. Bjarne skriver vidare, Finnarna ansågs av den svenska befolkningen vara trollkunniga och använda svart magi, och man var rädd för att stöta sig med dom. Finnarna levde mycket nära naturen och, som de med olika former av magi försökte kontrollera. Det kunde vara besvärjelser som ibland kunde riktas mot människor.

Henrik Olsson Halinen, brodern som var född 1838, tog liksom rollen som syskonens ledare. Det var nog en tung uppgift med syskonen som varken hörde eller kunde tala. Så småningom kunde en piga anställas som kunde hjälpa till med hushåll och syskon.

cropped-img_e2006.jpg

Då kom Marit Olsdotter Saastainen som var född 1820 i Röjden och hade tjänat piga någonstans i Södra Finnskoga och blivit rådd med barn. Fadern till barnet var dock inte intresserad av att ta sitt ansvar utan Marit fick gå hem till sin mor och far och födde 1857 där en liten pojke som dock sorgligt nog var dödfödd.

Marit kom alltså som piga åt barnen och Henrik. Marit fattade tycke för den trygge stabile Henrik som dragit ett tungt lass länge för att få ihop allt. Henrik föll också för Marit trots att det var en stor åldersskillnad mellan dom. Marit var 18 år äldre än Henrik, men var säkert en stor trygghet för den unge mannen.

Henrik och hans syskon har också en oäkta halvbror på bygden, Anders Olsson född 1831.  Anders blir resultat av Olof Olsson (Henrik, Olof, Thomas och Brittas far) och Anna Andersdotters ”kuttrasju”.

Foto: Helena Bure Wijk

Anders slöt sig också till syskonskaran senare i livet och blev accepterad. Då Henrik och Marit gifte sej 1866 finns brodern Anders boende hos dom. Henrik samlade sina syskon och tog hand om dom. Anders gifte sig runt 1858 med Ingrid Danielsdotter som var född 1826 och de fick sonen Andreas 1859. Döden slår till och lille Andreas dog, bara ca 1 månad gammal. Hustrun Ingrid dog året därpå 1860. Så att få komma ”hem” till sin bror och hans familj måste ha varit en mycket skön känsla. Så träffade Anders änkan Anna Olsson som var mor till Henriks son Martin och de blev kära och kunde säkert trösta varandra i sorgerna de genomgått. Tillsammans fick de 6 barn.

Henriks son Martin flyttade hem till sin far Henrik och Marit. Nu var de en riktigt stor familj. Men sorgen slog till igen mot Henrik då sonen Martin dog, endast 19 år gammal i sviterna av svullnad och vattusot 1885.

Brodern Thomas blev smed och flyttade och tog plats i Norra Råda. Men kom åter sjuklig och trots att man hade förbön för honom i hemmet, avled han 1889.

gloria-1901-by-giuseppe-mentessi-1857-1931-pastel-on-canvas-detail-of-triptych_u-l-pv7d2g0

Olof och Britta var ju dövstumma. Olof blev ”fri elev” på Blind och dövstumskolan i Stockholm 1848.  Han hemkom 1855 från institutionen i Stockholm, men bortvandrade genast. Förhoppningsvis hade skolan i Stockholm gett honom självförtroende så att han vågade sig ut att på egen hand att kanske söka arbete. Men 1866 då brodern Henrik gifte sig med pigan Marit Olsdotter så bodde brodern Olof med dom.

Systern Britta var inte helt dövstum men näst intill. ”Kan ej tala men hörer lite” säger husförhörslängden. Fick uppfostringshjälp från Serafimordensgillet en tid. Vet inte riktigt vad det innebär men kanske att hon fick någon form av ekonomiskt bidrag. Britta bodde sedan hos Henrik och Marit tills de dog och då flyttades hon som ”förrådstagen” till Johannes Andersson och hans familj i Rögden, (AIIa:2 s. 227). (Hon kom då från s, 184 1912) Hon ansökte om pension 1918. Avled som inhyses hos Johannes Andersson i Röjden (AIIa:3 s. 231), 1929-03-21, 26 år efter att brodern och hans hustru gått ur tiden. Britta står som halvsyster på något ställe men jag kan inte finna henne i födelseboken så jag vet inte vad som menas.

Marit blev blind med tiden och Britta bodde kvar hos sin bror och hans hustru och var nog en stor hjälp på ålderns höst.

Av någon anledning flyttades Henrik, Marit och Britta från sitt hus men jag vet inte vart. De står kvar under Bråtetorp men Bråtetorp är struket och han har tidigare stått som Hemmansägare. Nu står han som Undantag. Henrik avled 1903 den 15 juni, av slag. Marit dog 5 dagar senare av ålderdom.

Detta är historien om en familj som trots livets stora vedermödor höll ihop och gjorde det med den äran. Det sägs att det är denna familj som bodde på vad som senare fått namnet Velgunaho. Jag har fått information från Finland om vad det ordet kan betyda. Ordet kommer förmodligen från ordet ”velho” som betyder trollkarl och ordet ”velhous” som betyder trolldom. Slutdelen av ordet – ”aho” – används som efternamn, så kanske en fri tolkning kan bli en finsktalande man med namnet Aho som var trolsk, eller sysslade med trolldom och att platsen sedan efter det har kallats för Velguanaho?

Margareta Gullström-Linder

 

Hitta till Velgunaho: Resterna av gården ligger cirka 500 meter norr om byn Röjden, mellan Bjurberget och Falltorp nära den norska gränsen.

På snabbvisit hos släkten i Motala

mtDNA-haplogruppen U5 var jägare och samlare Illustration: Helena Bure Wijk

Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer som tillhör den här mtDNA-familjen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Dessa människor var jägare och samlare.

U5b1b1a1a, det lilla utskottet på U5-trädet som jag tillhör, finns idag främst hos samer men haplogruppen återfinns även i östra Europa.

”U5b1b1a is the so called “Saami signature” that is found at very high frequency among the Saami indigenous people of northern Scandinavia. However, U5b1b1a is also found frequently in eastern Europe from Belorus, Slovakia, Poland, Russia, Hungary, Bosnia and Croatia” förklarar man i gruppen ”U5mtdDNA” på Family Tree DNA.

Motala_ström_i_Motala_hösten_1992.
Motala ström Foto: Västgöten

Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat och begravde sina döda

Mormors äldsta rötter är ännu outforskade (av förklarliga skäl) men ättlingar till mormors anmoder Ursula valde av någon anledning att vandra till Östergötland för cirka 8-9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda.

Människor har bott intill Motala ström under 8000 år. Foto: Helena Bure Wijk

Människoben på en stenbädd och kranium på träpålar

På botten av en igenväxt våtmark som tidigare var en sjö i närheten av Motala ström, hittade arkeologerna för några år sedan elva kranium som daterades till äldre stenåldern, för 7-8000 år sedan. Två av dessa kranium var uppträdda på träpålar. Arkeologerna tror att invånarna praktiserade någon form av rituell begravning där vid sjön intill Motala ström. Det verkar nämligen som om man först har begravt kropparna på en helt annan plats, för att sedan flytta huvudena och montera dem på pålar vid sjön.

Man upptäckte även att jägarfolket vid strömmen har stabiliserat sjöbotten genom att placera cirka 3000 stenar tätt, tätt på sjöns botten och även någon slags konstruktion av träpinnar och flätverk, varför arkeologerna funderar om platsen ansågs vara ”helig”. På denna ”stenbädd” under vattenytan fann man ben, underkäkar och skallar från elva vuxna kvinnor och män.

Plats för släktträffar eller offerplats? Eller både- och?

Kanske träffades man vid den heliga sjön då och då för att hedra de döda genom att visa upp deras huvuden, och sedan sänka ned dem i vattnet? Ingen vet varför dessa jägare och samlare gjorde som de gjorde. Det kan finnas en grymmare förklaring funderar forskarna. Människoskallarna kan ha varit troféer från strider som man gärna ville visa upp. Att placera dem på träpålar var ett bra sätt att visa upp dem. Arkeolog Fredrik Hallgren menar att även om man vid utgrävningen hittade kranium som var monterade på trästavar och även skallar som avsiktligt har brutits isär av någon anledning, (och somliga bitar av skallar återfanns instoppade i andra skallar) så kan det handla om en ritual av vördnad. Att bryta isär ben från döda är kända från gravritualer i sen tid, exempelvis när det gäller hanteringen av helgons ben inom den kristna kyrkan.

De flesta av de kranium som återfanns i Motala hade spår av våld mot huvudet, men arkeologerna tror inte att det var detta våld som dödade individerna eftersom såren var läkta när individerna avled: ”Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen”. Källa: Populär arkeologi

Arkeologerna noterade även att samtliga skelettdelar från armar och ben märkligt nog kom från högra sidan av kropparna. Även ett spädbarn återfanns, men här hade hela kroppen placerats på stenbädden. Även djur hade begravts, på andra sidan av ”stenbädden” och här återfanns mängder av djurkroppar och käkar, men konstigt nog, inga kranier. Förutom de dödas ben fanns även många föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en trästör.

DNA-match med Motala-skeletten

När det gäller ”Motala-jägarnas” ursprung och utseende så vet forskarna nu genom DNA-studier att de tillhör mtDNA-haplogruppen U5, att de var släkt med skandinaver, men hade även rötter i Nordöstra och Västra Europa. Några hade anor från östra Asien. Jägar/samlarindividerna i Motala hade ljus hud, blå ögon och hår som varierade mellan ljust och mörkbrunt.

Genom ett DNA-test på Family Tree DNA får man inte bara DNA-match med de levande. Man får även veta vilka gamla skelett man är släkt med. Jag är släkt med skeletten i Motala 🙂

Kvinnorna i Fjädrundaland

Kvinnorna i Tuna begravdes med amuletter och sierskestavar. Tunakvinnans båt, smycken och denna rekonstruktion av klädsel finns att se på Västmanlands läns museum i Västerås

I början av 1950-talet upptäcktes närmare 90 kvinnorgravar på ett fält i Tuna, Badelunda strax utanför Västerås i Västmanland. Centralt på fältet fanns åtta gravar som låg i anslutning till en mycket äldre kvinnograv, daterad till 200-talet f.v.t.

Gudinnan Freja invigde guden Oden och asarna i sejdkonsten. Bild: Wikipedia


DNA-test har visat att de gravlagda var släkt, förmodligen en äldre anmoder och hennes kvinnliga ättlingar. Det stora antalet kvinnogravar som man har hittat i Tuna, samt amuletter och sierskestavar som har begravts tillsammans med de döda har gjort att man nu tror att det en gång i tiden kan ha utövats Frejakult i området.

Det historiskt geografiska område som kallas Fjädrundaland var under vikingatiden ett av tre uppländska folkland – områden som hade egen lag och egen lagman. På 1100-talet sträckte sig Fjädrundaland från Birka i nuvarande Stockholms län, till östra Västmanland och själva centum låg mellan dagens Enköping och Västerås, vid badelunda och Sagån vid Nykvarn. I Fjädrundaland rådde andra lagar än på landsbygden och kvinnan hade en starkare ställning där. Den mer jämställda lag som hade uppstått i Birka var tongivande även för Mälardalens kvinnor som hade lika arvsrätt som männen. Enligt germansk sedvänja var det inte heller kvinnan, utan istället mannen som gav hemgift i detta område.

Var Tunakvinnan Sveriges första häxa? 

Varmt tack till alla er som kom till en fullsatt föreläsning på Västerås stadsbibliotek i onsdags!

Hon levde någon gång på 200-talet och vid sin sida hade hon även sin sierskestav och amuletter. En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan – völvan – en vördad schaman men under 1600-talet förvandlades hon till häxa och brändes på bål.

Tack till Västerås släktforskarklubb och Västerås stadsbibliotek som arrangerade!

IMG_5730

Spännande guidningar på Finnskogen

Vill du lära dig mer om den skogsfinska kulturen och besöka platserna där skogsfinnarna en gång bodde?
Tillsammans med erfarna guider får du möjlighet att uppleva den skogsfinska kulturen på riktigt nära håll och får besöka flera speciella platser där skogsfinnar har bott. Under dessa guidningar (som kan skräddarsys för olika gruppers behov), får man bland annat lära sig mer om den finska invandringen till Solør och Värmland, Carl Axel Gottlunds betydelse och vilka skogsfinska familjer som flyttade till området en gång i tiden. Guiden berättar om skogsfinnarnas rökstugor samt hur de konstruerades, de finska nybyggarnas mat- och bastutraditioner och mycket, mycket mer.

Upplev mystiken på Finnskogen 

Vill du kanske uppleva sjutorpsleden i Lekvattnet, Värmland? Eller kanske mystiken på Finnskogen där du får möjlighet att besöka platserna som människor varit tvungna att flytta ifrån, på grund av spökerier? Jag är certifierat medium och har medial vägledning för alla som vill, efter guidningen.

Guidningarna skräddarsys så att de passar alla behov. Möjlighet till boende finns på både svensk och norsk sida för den som vill.  Kontakta mig gärna för mer information: forskningbw@telia.com

Den nordiska häxans historia

Foto: Helena Bure Wijk

När höstmörkret faller och vinden viner kring husknuten kan det kanske passa bra med en föreläsning om trollkunniga völvor och häxor? Varmt välkommen till Västerås stadsbibliotek 2 oktober klockan 18.00 då jag ska berätta om den nordiska häxans historia. Fri entré!

Arrangörer är Västerås stadsbibliotek och Västerås släktforskarklubb

 

Fruktade, behövda och marginaliserade 

Foto: Helena Bure Wijk

Många gudar och gudinnor 

Det är nu mer än 1000 år sedan fornnordisk hedendom var en levande religion i vårt område. Under järnålden hade människorna i Norden många gudar och gudinnor. Dessa gudaväsen var ungefär som människan själv, både god och ond. En av de allra främsta var fruktbaretsgudinnan Freja. Hon var linets gudinna men även en krigsgudinna som hjälpte guden Oden. Frejas vagn drogs av katter och kattdjur har länge symboliserat styrka, frihet och fri sexualitet. I den egyptiska mytologin fanns till exempel lejongudinnan Sekhmeth och hennes syster, den katthövdade gudinnan Bastet. Liksom solen var gudinnan Sekhmet både beskyddande och gav liv till jorden, men hon kunde även döda med sin enorma styrka. Systern Bast beskyddade de faderlösa barnen, de som kallades bastarder.

I den egyptiska mytologin finns lejongudinnan Sekhmet och hennes syster, den katthövdade gudinnan Bastet. Foto: B. Wijk

Den förkristna gudinnan Freja hade liknande paradoxala egenskaper – hon skapade liv men hade även en koppling till döden. Freja representerade sexualitet och vällust men även magisk sejd (trolldomskonst) och härskarmakt. Hon var linets gudinna, en krigsgudinna och ansågs också vara den främsta av alla völvor (spåkvinnor). Freja hade en slags fjäderskrud (fjäderhamn) med vilken hon kunde anta en fågels skepnad och förflytta sig genom att flyga. Denna fjäderhamn kunde hon även låna ut till människor och gav dem på så sätt flygförmågan.

Gudinnan Freja invigde guden Oden och asarna i sejdkonsten. Bild: Wikipedia

Vandrande stavbärerska

Ordet völva härrör från ordet ”völr” som betyder käpp/stav. Völvan var alltid en äldre, icke-fertil kvinna som hade en stor frihet och som kunde röra sig fritt i samhället. Man har på senare tid hittat ”völvestavar” i ett fyrtiotal nordiska kvinnogravar som begravts intill sina ägarinnor. Man vet inte riktigt hur völvan använde sin stav men man vet att den var en värdighetssymbol som kungar och kultledare har använt sig av genom tiderna. Völvan använde sin stav när hon utövade sejd. De förkristna sejdarna var både män och kvinnor och det har berättats att det var Freja som lärde guden Oden och asarna trolldomskonsten.

Fruktade, behövda och marginaliserade 

De trollkunniga ansågs ha speciella kunskaper och de var både respekterade och fruktade.  De kunde se framtid och fördluten tid, hitta försvunna saker, stilla stormar och bota sjukdom, men de ansågs även kunna orsaka sjukdom och skador. Den kvinnliga sejdaren kallades völva, sejdkona, vala, spåkona och gygr. Den manliga utövaren gick under benämningarna sejdmadr, skratti, trollman och galdraman. I den förkristna religionen hade man fokus på det goda livet här och nu. Inte någonstans längre fram som exempelvis inom kristendomen. Genom sejd kunde man med gudars och gudinnors hjälp få sin vilja igenom.

De trollkunniga var respekterade men även marginaliserade. Speciellt gäller detta de män som ägnade sig åt trollkonst. I sejden fanns något gränsöverskridande som framkallade en nedlåtande attityd hos allmänheten. Under sejden var det vanligt att männen klädde sig i kvinnokläder och  både sejdmän och völvor använde sig även av en speciell sång i falsett som kallades galder (att gala). Det fanns galder för att åstadkomma det mesta på magisk väg – exempelvis galder som stillade stormar, botade sjukdom, tog kraften från förgiftade pilar och som stoppade hat från att växa. I en tid då könsnormer var skrivna i sten såg man gärna ned på de män som klädde sig i kvinnokläder och sjöng galder med hög kvinnostämma. Synen på dessa sejdmän sammanfattades i ordet ”argr/ergi” som betyder ungefär ”skamlig omanlighet”.

I Ynglingasagan 4 kan man läsa följande:

”Oden kunde och utövade själv den konst som ger mest makt och som heter sejd. Därför kunde han veta mäns öden och se det som skulle hända och dessutom döda eller skada de män som vålla dem olycka. Han kunde också beröva folk förståndet eller kraften, och ge den till andra…men att bedriva denna trolldom följs av så mycket omanlighet att det inte ansågs passa för en man och därför lärde man gydjorna denna idrott”.

De trollkunniga männen var alltså inte lika respekterade som de kvinnliga völvorna. Sejdmännen framställdes i en sämre dager och de ansågs vara människor som hade ett ont sinnelag och som gärna använde sin kunskap till negativ sejd (svart magi). Hånet gentemot de trollkunniga männen kunde ske genom verbala beskyllningar (tungonidr) eller genom inristningar eller skulpturer i trä (tränidr) med syftet att vanära och kränka personen. Både tungonidr och tränidr, som användes för att kränka var strängt förbjudet i lag men förekom ändå.

En enda Gud istället för många

När kristendomen sedan etablerades i Norden fastställdes att människan endast hade en enda Gud och religionen kunde endast utövas i speciella byggnader. Endast män kunde  hålla gudstjänst. Med kristendomen kom även bibelns syn på människans liv, präglat av synd. Sexualiteten, som tidigare varit en glädjekälla reglerades nu enligt strikta regler. Den förkristna religionen förpassades till skuggorna och för den som utövade den gamla tron, väntade de strängaste av straff. Gudinnan Freja var särskilt hatad av kyrkan då hon representerade frihet och sexualitet.

Under den kristna epoken, åren 1450-1750 kom närmare en halv miljon människor i Europa att avrättas för trolldom, liksom miljontals katter som också torterades och mördades. Men även om den förkristna tron demoniserades och dömdes hårt från kyrkans håll så levde mycket  av de gamla hedniska föreställningarna kvar långt in i tiden.

Mycket av de gamla hedniska föreställningarna levde kvar långt in i tiden. Foto: Helena Bure Wijk

Mer om häxor och fornnordisk tro kan du läsa här, i ett tidigare blogginlägg. Mer om kristnandet i Norden finns att läsa här.

Röjden i norra Värmland

Foto: Helena Bure Wijk

För de skogsfinnar som bosatte sig i våra otillgängliga skogsområden för hundratals år sedan, var magin ständigt närvarande i vardagen. I den tuffa tillvaron försökte man på olika sätt beskydda sig mot olycka och ohälsa. I skogarna fanns björn och varg och vid det lilla torpet låg frosten ständigt på lur, med hot om missväxt och svält som följd. När den finske bonden sådde sin råg på våren så beskyddade han gärna sådden med magiska läsningar. Ibland lät han en droppe ”beskyddande” kvicksilver falla i jorden, från en medhavd vingpenna.

Att beskydda familj, hälsa, lycka och revir var oerhört viktigt i den otrygga tillvaro där de finska nybyggarna levde. När torpet väl stod färdigtimrat såg man till att rista in sitt bomärke, samt en och annan magisk symbol till beskydd – gärna på ytterdörren eller i stenar som fanns i närheten. Pentagrammet, den femuddiga stjärnan, liksom korset, var populära symboler som ansågs ha stor magisk kraft och förmåga att beskydda mot det som var ovälkommet.

Korset med tre lika långa ”armar” var en symbol som ristades till beskydd, men även för att markera revir. Här ett kors inristat i en sten vid Juhola finngård i Torsby, Värmland. Foto. Helena Bure Wijk

Korset i Röjden

Den lilla finnskogsbyn Röjden i norra Värmland besöks varje år av många turister som kommer för att se det mystiska kors som finns inristat i marken vid Mikkola. Korset är cirka en meter långt och ristades för över hundra år sedan men ingenting växer i korset. Området runt omkring korset har normal och frodig växtlighet, men ingenting växer i själva korset som är inristat på cirka en decimeters djup i marken.

 

Foto: Värmlands museum

Hitta till Röjden:
Röjden är en by i Södra Finnskoga socken i Torsby kommun i norra Värmland. Byn ligger mellan Bjurberget och Falltorp, nära den norska gränsen.

Föreläsning

I det fornnordiska religiösa samhället var völvan en kvinnlig shaman. Völvan kunde även kallas seidkona, spåkona, vala, trollkona eller gygr.

 

Föreläsning om häxor och trolldom i Norden på Kunskapsgymnasiet 190329

Trolldomsramsor och förkristen folktro

Foto: Helena Bure Wijk

Under 1600-talet var Sverige ett mycket religiöst land. Människan förväntades leva sitt liv som en god kristen medborgare och kyrkan hade en stor betydelse i varje människas liv. I kyrkan döptes man. Man konfirmerades, deltog i mässan varje söndag och tog nattvard regelbundet. Man vigdes i kyrkan, döpte sina barn där och slutligen begravdes man i kyrkan. En god kristen medborgare levde enligt Guds bud och sysslade inte med ”övernaturliga” saker såsom magiska läsningar, healing, spådom etcetera.

Hednisk folktro och kristendom levde sida vid sida
Men sida vid sida med den dogmatiska tron existerade en folklig religiös föreställning som skilde sig mycket från den kristna. Många människor hade svårt att förstå prästernas förklaring av treenigheten och man hade en tveksam inställning till den jungfruliga Maria, där man hade svårt att tro att hon verkligen var jungfru, liksom att Kristus var Guds son – detta eftersom alla visste att han var timmermannen Josefs son. Därtill var det svårt att se altarets sakrament som Jesu kropp, eftersom brödet var gjort av korn och format av människohänder.

Kyrkan framhöll gärna djävulens ondska, men i den folkliga föreställningen var han inte alls lika mäktig och otäck som prästerna framställde honom. I den ångermanländska Blåkulla-myten framställdes han av allmogen som ”den fule” under bordet, eller som ”en svart karl med vita strumpor”

Tillvaron var skör och man visste aldrig när man skulle drabbas av missväxt och hungersnöd. I skogen lurade rovdjur som björn och varg. Dessutom fanns alla de osynliga varelserna som man måste hålla sig väl med. För de fattiga fanns varken läkarvård eller medicin om hälsan sviktade, så många förlitade sig på förkristen magi, magiska läsningar och på de kloka gummorna och gubbarnas kunskap om botande. De kloka kvinnorna och männen var behövda eftersom deras läkekonst ofta var den enda som fanns att tillgå, men de var även fruktade eftersom man trodde att de övernaturliga förmågorna även kunde användas till att skada.

Folklig läkekonst hade många magiska inslag och då man trodde att sjukdomar orsakades av övernaturliga väsen, måste dessa väsen avvärjas och blidkas genom amuletter, offer, besvärjelser och böner. Om detta inte hjälpte, sökte man hjälp hos kloka kvinnor och män, som med sin kunskap om magiska medel, signeri och lövjeri troddes kunna fördriva sjukdomsandarna. Många av de medeltida signerier och böner som användes hade hämtats från katolska kyrkan, genom kringresande munkar som fördrivits från klostren under reformationen. Bönerna innehöll åkallan till jungfru Maria och helgonen, vilket i sig var förbjudet i 1600-talets Sverige, då man strävade efter att hålla religionen fri från religiös magi och ”mellanhänder”.

Foto: Helena Bure Wijk

Trolldomsbrottet och de magiska ramsorna
Genom magisk läsning, signeri, trodde man sig kunna avvärja ont. Specifikt för signeri är att det är verbal magi, uttalade ord för att åstadkomma det önskade tillståndet och avvärja det ”onda”. Lövjeri är dess operativa motsvarighet där man använder magiska tillbehör. Tack vare de bevarade protokollen från häxprocesserna i Ångermanland kan vi få en liten inblick i dåtida föreställningsvärld och de magiska läsningar man använde sig av.

Det medeltida svenska rättssystemet vilade på Kristoffers landslag som hade legat till grund för domar sedan 1400-talet. År 1608 lade den dåvarande kungen, Karl XI, till bibliska mosaiska lagar i landslagen, vilket innebar att domstolarna därmed dömde efter måttot ”själ för själ, öga för öga, tand för tand och fot för fot”. Detta innebar att människor kunde dömas till döden för brott som inte var särskilt grova och detta gällde framför allt sedlighetsbrott och ocker, men även dråp. Sedan lång tid tillbaka hade magi och trolldom av kyrkan betraktats som djävulens verksamhet och en kvinna kunde endast ”hängas eller huggas” om hon gjort sig skyldig till detta brott. Kyrkan och de världsliga domstolarna samarbetade för att avvärja den onde och hans anhang.

Förgörningen, maleficium, var länge det värsta och viktigaste inslaget i trolldomsbrottet. Trollkonorna ansågs genom djävulen ha makt att skada boskap, grödor och träd. De kunde mjölka kvastar och pinnar genom att suga ut mjölken och forsla den i sina speciella bjäror som de framställde av garn och impregnerade med exempelvis blod, vigd oblat och boskapshår. Även signeri (att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont) var ett grovt brott och tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man gav sig till djävulen.
Mellan åren 1668-1676 avrättades ca 240 personer, mestadels kvinnor för trolldom i Sverige .

En av de många kvinnor som stod anklagade för trolldom var gamla pigan ”Stöt-Margareta” som inför sittande rätt tvingades avslöja de ”läsningar” hon använt för att bota sjukdomar. I en av de magiska ramsorna uppgav hon sig ha läst: ”Vår Herre Jesus Christus satt på en högan röst, han shiente sig en grena, satte sig ner och välsignade sitt sår”.
Rätten fann ramsan högst märklig och frågade ”huadh hon menar tå hon säger att Christus satt på en högan röst?”. Margareta förklarade att Jesus satt och timrade ovanpå ett högt hus. Han högg sig där ett sår som han kallade ”grena” etc. Man ber henne därefter läsa ett antal besvärjelser som nogsamt nedtecknas i protokollen:

”Jungfru Maria gick sig ut på en grönan löt, mötte hon sin son så söt. Vad letar ni efter välsignade mor? Jag letar efter min mjödhumle ty min ko har blivit mjölkstulen och modstulen, leverstulen, lungstulen, hjärtstulen och har på all illa farin. Vi Maria mille mor gingo båda efter råd, vill vi bota henne båda två, vill vi taga dit malt och salt och låta i hennes mun, det skall bli bot i samma stund. I namn Gud faders, sons och den helige andes”.

När Margareta uppmanades att avslöja sin läromästare, svarade hon att hon lärt sig dessa läsningar av kyrkoherden, salig Herr Mats, på den tiden då hon tjänade hos honom. De äldre i häradsrätten protesterar högljutt och menar att kyrkoherden aldrig använt sig av sådana ”stygga” läsningar. Salig Herr Mats var nämligen en ”nytänkande man, uti Guds ord lärande och predikande”. Inga barn påstod sig ha sett Margareta i Blåkulla så hon friades från trolldomsbrott och fick leva.

Sämre gick det för änkan ”gamla Brita”, 70 år, som anklagades för att vara ”fullkomligt en trollpacka” och som använt sig av signeri. Brita hade ”läst i saltet” över en sjuk man, i faderns, sonens och den helige andes namn: ”Styng staat stilla som sielfue Jesus wille, lika som floo stodh mädhan Christus öfr wogh, I nampn Faders, Sons och den helige Andes”. Sedan har Brita givit den sjuke samma salt.
Hon avrättades tillsammans med ett sjuttiotal andra dödsdömda i Torsåker 1675.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Folktro med starka och envisa rötter
Denna gamla trolldomsramsa mot bölder, ”queesan” är hämtad från de ångermanländska trolldomsprotokollen från 1674: ”Queesan gick åt vägen fram. Mötte hon en gammal man. Vart ska du gå åt? Sade hon. Jag ska gå i bondens gård. Blanda blod och bryta ben. Jag skall dig återvända och mina ord framsända. Jag stämmer dig uti det berg som ingen bor, i den sjö som ingen ror, under en sten och ingen till men. I namn, faderns, sonens och den helige andes”.

Men folktro och magiska föreställningar levde kvar i området och så sent som 1912 nedtecknades följande (snarlika) ramsa av Levi Johansson i Västernorrland:
”Jesus gick sig vägen fram. Då mötte han en ”brofors” – Vart skall du gå? – Jag skall piska en tjuv. – Gå en annan väg, på en skog, där ingen bor, på en sjö, där ingen man ror. Jag visar dig nordanflod dit Jesus Kristus är döpt. I Guds faders, sonens och den helige andes namn”

I början av 1900-talet nedtecknades följande som visar att den gamla folktron och tilltron till magi aldrig riktigt försvann från Ångermanland, trots kyrkans idoga försök att ”rensa bort” de ovälkomna elementen, häxorna. Även min farmor Margit som föddes där 1910 genomgick ”jorddragning” som barn, som bot mot spanska sjukan:
”Man tror möjligen att vidskepelse och skrock är något, som hör en förgången generation till – farfar och farfars fars tid, att trolldom och vad därtill hörer för länge sedan är avskaffad och att vi i varande stund är ett synnerligen högtstående och upplyst folk.
Men vidskepelsen har djupa och starka rötter. Ett träd så gammalt, omhuldat och bevattnat, ett så kärt och dyrt träd rycks ej opp så lätt. Det ligger i vårt folks kynne ett särdrag, en kärlek för mystik och hedendom, som ännu ej släppt sitt tag trots allt arbete från herrar folkupplysare. Så sent som för ett tiotal år sedan var undertecknad vittne till, hur man i den östjämtska skogsbygden ”blåste i vattnet” för ”iråkat”, och den dag i dag är lär i den ångermanländska ådalen ”jorddragning” begagnas som botemedel för engelska sjukan hos barn”. (Josephson, F. (u.d.). Murberget – Länsmuséet Västernorrland).

Den gamla folktron levde kvar länge i Ångermanland. Kanske lever den kvar än idag?

Jakten på mormors finska rötter går vidare

Min mormor Elsa Lovisa Andersson föddes i Norrköping, Östergötland 1903. Enligt släktrykten ska mormors morfars föräldrar varit ättlingar till de skogsfinska nybyggare som kom till Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Mer om det kan du läsa i ett tidigare inlägg här.

Mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter f.1788. Ingrid var en riktig krutgumma som avled några månader innan sin 101-årsdag. Det har berättats att hon rökte kritpipa och utanför stugan i Simonstorp hade hon tre staplade stenar, en s.k stenvätte/trollgubbe, som sades vara en finsk sed för beskydd och god jakt- och fiskelycka.

Trollstenarna utanför Ingrids stuga. Foto: Privat

Det har inte varit lätt att hitta mormors skogsfinska rötter eftersom det inte finns något dokumenterat om de östfinska nybyggare som kom till Östergötland. Det har även varit svårt att hitta belägg för att de tre staplade ”trollstenarna” verkligen är en skogsfinsk sed. Men så äntligen! Härom dagen fick jag kontakt med en person som är mycket kunnig på området. Han berättade att liknande stenar har hittats i Hällefors finnmark.

De är inte snarlika, men den bärande symboliken är förmodligen det heliga tretalet som återfinns i många kulturer. Enligt tretalsmystiken är de jämna talen en symbol för det materiella, medan de ojämna symboliserar det andliga. När man adderar det första ojämna talet med det första jämna uppstår det magiska tretalet. Det återfinns bland annat i förkristen mytologi med de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi, liksom i kristendomens treenighet och de vise männen som var tre till antalet.

Foto: Tor Eriksson

Finska eller samiska rötter i Östergötland

Min mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter. Hon föddes år 1788 i Östra Vingåker i Södermanland och var 100 år och 9 månader när hon avled år 1888. Ingrid gifte sig med Klockaren Anders Persson f. 1786 i Simonstorp, Östergötland och paret fick flera barn tillsammans.

Enligt släktrykten var Ingrid eller hennes make (kanske båda två?) ättlingar till de skogsfinnar som kom hit från Savolax under slutet av 1500- och början av 1600-talet. Utanför stugknuten i Simonstorp hade man tre staplade stenar som ansågs avvärja ont, främja god skörd och jakt. Den så kallade ”trollgubben” sägs vara en finsk sed.

Trollstenarna utanför stugknuten Foto: Privat

Det har även berättats att Ingrid rökte kritpipa. Att finska hustrur rökte tobak var något den tyske historikern Christian Friederech Rühs (f.1781) upprördes över: ”Finnarne höllo sina döttrar för vackrare än de svenska flickorna, hvilket också oftast inträffar, men blott så länge de äro ogifta, eller fast hellre, så länge de äro unga: röken i deras pörten är ganska skadlig för skönheten, och man kan icke se någonting fulare, än en gammal finsk hustru med sin pipa i mund, hvarvid de merendels vänja sig, så snart de äro gifta”.

Kritpipa. Foto: Wikipedia

Det finns tyvärr inte mycket dokumenterat om de svedjebönder som bosatte sig i Kolmården, men man vet att de flyttade in vid den första invandringsvågen från östra rikshalvan i slutet av 1500-talet. Till en början bosatte man sig i skogsmarkerna i Värmland, Södermanland, Närke samt delar av Västmanland och Västergötland. Därefter Kilsbergen, Kolmården och Tiveden.

Jag har länge intresserat mig för skogsfinsk kultur och den magiska föreställningsvärld som man hade. I mina studier har jag dock inte hittat någon magisk föreställning som är knuten till tre staplade stenar. På senare tid har jag därför börjat undra om mina förfäder- och förmödrar hade samiska rötter?

Man vet att småskalig samisk renskötsel har förekommit i Svealand under 16- och 1700-talet. Under tidigt 1600-tal fanns samer i Närke, Värmland, Dalarna, Västmanland, Uppland och Södermanland.  I kyrk- och domböcker nämns även Östergötland, Västergötland och Dalsland men det saknas ännu belägg för detta. (Källa:  Samiska spår III, Wistrand)

Denna bild, som föreställer mormors morfars mamma, Ingrid Andersdotter f.1788 har studerats av Nordiska museet och man har kommit fram till att kvinnan var i 60-års åldern när bilden togs. Den rutiga kjolen är tidstypisk och var en populär, modern svensk kjol under 1800-talets mitt. Jackan däremot har färgglada band på ärmarnas muddar som avviker från rådande dåtida mode. Banden har också av någon anledning framhävts på bilden.

Mormors morfars mormor, Ingrid f.1788 Foto: Privat

 

 

 

 

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2

Foto: Helena Bure Wijk

 

Växande missnöje

De finska nybyggarna upptog de mest oländiga trakterna och man kunde ha så långt som tio mil till sockenkyrkan. Tidvis saknades stigar och vägar för att nå till byn och dess kyrka. Man hade också svårt att tillgodogöra sig gudstjänsterna som framfördes på ett främmande språk. Språkfrågan, liksom de stora avstånden fördröjde assimilering, menade historikern Richard Gothe. ”Uppe i finnmarken talades endast det gamla modersmålet. Där höll man också på fädernas forntro och på deras gamla seder och bruk”. Han berättar vidare:
”Redan när de första nybyggarna försökte bereda sig mark på ”fjället” eller ”på heden” hände det att bönderna protesterade. Vid dessa tillfällen kunde nybyggarna vända sig med skrivelser till Hertig Karl, Gustav Vasas yngste son. I lag hade kungamakten fastställt att 4 – 5 mil av utmarkerna hörde till Gud, oss och Sveriges krona till, varför ingen kunde neka skogsfinnarna tillträde till kronans eller kungens allmänning”.

Under 1600-talets första decennier var konflikterna mellan allmogen och finnarna relativt få, men somliga upprördes över finnarnas svedjande. Skogsfinnarnas speciella teknik, huutha, innebar i korthet att skogsområden brändes ned, varpå rågen såddes i den varma askan. ”Gruvorna behövde ved och svedjandet blev därför en nagel i ögat för bruksherrana i mellersta Sverige”, skriver Gothe. Han belyser att den norrländska allmogen tidigare hade kunnat dryga ut sina inkomster genom jakt och fiske. Älghudar hade sålts till goda priser, men när finnarna nu drog fram genom markerna med mindre och större jaktsällskap, för att återkomma med stort jaktbyte, menade man att ”skogen uthöddes”. Även filosofie doktor Maud Wedin har lyft fram det växande missnöjet gentemot skogsfinnarna, vid mitten av 1600-talet. Bönderna klagade över att finnarna brände ner deras fäbodskogar, men de främsta klagomålen kom från bruksnäringen. Staten ansåg att skogen främst skulle användas för framställning av träkol, såg nu stora inkomstmöjligheter i den blomstrade bruksnäringen. Man började därför gynna denna grupp på bekostnad av skogsfinnarnas nykolonisation.

Somliga finnar hade flytt hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa saknade egna torp och sökte sig gärna till landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, skriver Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”. För att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som ”flyttia och omfärda” företog så regeringen ett särskilt plakat 1636. Det kostade 40 marks böter för varje lösfinne man hyste. Lösfinnarna skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland. (Maud Wedin)

Inställningen till finnarna på skogarna, förändrades således och de som tidigare välkomnats med öppna armar ansågs nu utgöra ett hot mot kronan som behövde skogarna. Dessutom såg man med rädsla på nybyggarnas magiska värld. Övergången från katolicism till evangelisk tro hade vid tiden inte märkts av särskilt mycket i Finland. Gothe framhåller att folket var djupt rotad i magisk folktro och ”vid tiden hade man inte vuxit sig in i det katolska åskådningssättet ännu. Med tanke på denna långsamhet skulle det dröja innan man blev medveten om, att man återigen fått en ny religiös bekännelse. I skogsfinnarnas religiösa utövande sammanvävdes gammal hednisk tro med kristna, katolska religionsbegrepp”.

Skogsfinnarnas föreställningsvärld

Gothe ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Finnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.

Skogsfinnarna ansåg att allt i naturen var besjälat. Därtill hade man tron att den högre anden hos människan, tillsammans med trollmedel, kunde behärska och betvinga den lägre naturen. Tingen var antingen vänligt eller fientligt stämda mot varandra och i denna otrygga tillvaro, där många faror lurade, krävdes att man aldrig var värnlös eller oförberedd. Otaliga magiska bruk genomsyrade därför vardagen. Lycka och välgång står i centrum i den skogsfinska tron. Lyckan måste vinnas och beskyddas. Därtill fanns övertygelsen om att den kunde stjälas av illasinnade människor och makter. Den måste därför försöka återvinnas om den gått förlorad. Lyckan troddes kunna stjälas från ens egna djur och tillföras andras så att de egna djuren blev ”skämda”. Om någon utsänt en bära, kunde djuren sina i mjölkningen. Genom magi söktes därför åkerlycka, kärlekslycka, jakt- och fiskelycka, barn-lycka, öl-lycka och boskapslycka. Svedjandet var för många det huvudsakliga jordbruket och skördarna kunde slå fel. Det gällde därför att på alla sätt avvärja dåligt genom förebyggande åtgärder. Den finske bonden måste även skydda sin egendom mot osynliga och farliga inflytelser påverka makterna så att han fick lycka och framgång. ”Redan när första trädet fälldes på den till sved avsedda skogsmarken, ja rentav dessförinnan, hade finnbonden med läsningar, offerspråk och symboliska handlingar sökt att inviga och skydda sitt område. Bland annat skulle man gå omkring svedjelandet tre gånger, vanligen två gånger medsols och en gång motsols” förklarar Gothe.

Enligt det finska nationaleposet Kalevala 3:125 är tiätäjä – den finske vismannen och schamanen ”den i visdom överlägsne, den som äger högre insikt”. Vismännen använde sig i sitt botande av trollrunor, besvärjelser och böner, men också örter till dekokter och smörjningar. De finska runorna gick i arv, liksom de magiska riterna som förmedlades av far till son och av mor till dotter. Man skilde mellan panentatauti, sjukdomar som pålagts av illasinnade människor och jumalantauti, sjukdomar som pålagts av Gud. Vismannen befattade sig inte med det senare. Somliga tiätäjä ansågs kunna se in i det fördolda, hitta stulet gods och peka ut tjuven. Andra kunde förutsäga kommande händelser. Vismannen kunde även omintetgöra ovänners onda anslag och använda trollskott och spåsändningar mot fiender. För att kunna fördriva sjukdomar och annat skadligt måste vismannen ta reda på det ondas ursprung. Hade ett sår uppstått av ett järnredskap måste han kunna redogöra för järnets ursprung, gällde det brännsår, måste han känna till eldens uppkomst etc. När han lyckats påvisa dess ursprung, förlöjligade han dess förmåga. Vismannen använde flera olika sorters kraftord – sana – där han bad det onda avvika till fjärran belägna trakter.

Vid sidan om den ”vita” magin använde man sig även av ”förgörelsemagi”, vilket förmodligen ingav både rädsla och respekt hos omgivningen. De så kallade finnskotten ansågs härstamma från norr. I norska telemarken trodde man att dessa ”nordsendningar” fördes med nordanvinden. Den som hade förmågan att sända sådana, ansågs således ha makt över vindarna. Genom spåsändningar kunde man förhindra fiendens framfart. Uttrycket ”att göra mot varandra” är ett stående inslag i trollsägner från finnskogarna, påpekar Gothe.

Svart magi och ond bråd död

Om mina egna förfäder från östfinska Savolax, finns dokument som tyder på att man använde sig av sådana sändningar för att mästra fienden. Den så kallade björnstämningen var en form av förgörelsemagi, där man med hjälp av magi trodde sig kunna få björnen att anfalla ovänners boskap. Två anfäder som ansågs vara finska tiätäjäs mästrade varandra och hämnades genom att ”stämma björn” så att björnen till slut blev alldeles skinnflådd under ”tassarna” då den tvingades springa fram och tillbaka mellan de båda ovännernas gårdar.

Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs, uppges varit stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i strid med Västansjöfinnen, vilka stämde björn på varandra. Det berättas att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick således fri från efterräkningar. Stackars Sackes skelett återfanns först flera år senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.

Björnstämning var en form av ”svart” magi som endast återfinns i den skogsfinska föreställningsvärlden. Foto: Helena Bure Wijk

 

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1 finns här