Det traditionella svenska luciafirandet uppstod under 1700-talet i västra Sverige, i bättre bemedlade familjer. År 1764 fick prästen C.F Nyman delta i ett sådant firande och antecknade efteråt: ”Ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet, liksom en vinge på vardera axeln, stora tända ljus i hwar sin stor silverljusstak…”

Lucia-traditionen kom med tiden att sprida sig över landet och i början av 1800-talet hade firandet av den vitklädda Sankta Lucia med ljus i håret även nått Västmanland.

En dräng klädd i vitt lakan med en krans af ljus

”Då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus…”

Så skrev bruksinspektor Mauritz Wilhelm Arnqvist år 1820 när han hade deltagit i ett väldigt märkligt luciafirande på herrgården i Skinnskatteberg där han arbetade. I stället för ett fruntimmer, som brukligt var, hade den 32-årige betjänten Jacob Lindqvist fått hoppa in och axla rollen som Lucia eftersom glöggbrickan var väldigt tung. Arnqvist noterade i sin anteckningsbok: ”Egentligen borde det varit en tjenstflicka, ty han skulle föreställa Sancta Lucia, men, förmodligen för bördans skull, hade därtill i senare tider tagits en karl”.

Jacob Lindqvist föddes 1788 i Grythyttan, arbetade som kusk i Arboga och som betjänt på Skinnskattebergs herrgård under några år. 1824 flyttade han till Stockholm där han sadlade om till vaktmästare. Han hade nog inte en aning om att han skulle gå till historien som Västmanlands och kanske Sveriges första manliga Lucia.