En bild av ondska

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

Det är nu mer än 300 år sedan människor, främst kvinnor, halshöggs och brändes på bål i vårt land för trolldom. Vi är i dag upplysta och vet att häxan inte existerar – hon är en produkt av människors rädslor och fantasier. Men bilden av häxan lever ännu kvar. Små barn kan beskriva hur en häxa är och ser ut: Hon är elak, gammal, ful, har stor näsa, utskjutande haka, vårtor, krum rygg, en svart katt, i vissa fall en kvast. Hon lurar barn, äter i vissa fall även upp dem och hon orsakar sjukdom och död.

Bilden av häxan är en bild av ondska i feminin form. Häxan framställs alltid som illvillig och grym. Hon återfinns i sagan Snövit som den elaka styvmodern som ser sin skönhet förgås genom åldrandet och därför dödar den vackra, oskyldiga Snövit. Även i Askungen framställs hon som styvmoder och har här även två minihäxor, upplärda i ondskans konst, till sin hjälp. I Hans och Greta framstår häxan i sin klassiska kristna form – gammal, ful, ond, ensam och hungrig på små barn.

En bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning

Eftersom häxan är en bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning har hon alla de karaktärsdrag som satan i den kristna tron har. Eftersom hon är allierad med den onde och därmed inte kan vara en god och sann kristen, saknar hon alla de karaktärsdrag som en god kvinna, enligt rådande tro skulle ha. Häxan är allt annat än en god kristen. Hon är avundsjuk, hämndgirig, falsk, grälsjuk och aldrig en god moder. Som kyrkans exempel på motsatsen till en god kristen kvinna, är häxan sällan gift.  Hon är istället icke-fertil, gammal, sjuk, ful och lever ofta ensam i en stuga, långt utanför det goda kristna samhället och gemenskapen.

Den bild vi idag har av häxan och som förmedlats till oss genom tiderna, började växa fram under 1400 – talet, i ett kristet Europa. Trots att häxor aldrig har existerat ledde föreställningen om häxan, som en djävul med feminina drag, till att mellan 300 – 500 000 människor, mestadels kvinnor avrättades för trolldom i Europa mellan åren 1450 – 1750. 

Häxan, såsom vi känner henne, har aldrig existerat. Föreställningen om häxan som en kvinnlig djävul uppstod i en tid då människan ville klargöra samhällets mål och vilka sociala värden som skulle eftersträvas.

Man kan se henne som en social konstruktion, som under 1600-talets senare hälft fick statuera som skräckexempel – som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, menar bland andra psykiatrikern Bror Gadelius.

Porträtt av kyrkofadern Augustinus av Sandro Botticelli år 1480

Det ondas problem

Föreställningen om häxor kan relateras till det ”ondas problem”, vilket har sysselsatt kristna teologer och tänkare genom tiderna. Hur kan något ont existera när Gud är fullkomligt god? I försöken att förstå Guds natur, hans vilja och vägar, har man försökt att förstå och förklara det onda.

Kyrkofadern Augustinus av Hippo menade att djävulen, genom trolldomens verkningar kunde åstadkomma missväxt, sjukdomar och oväder. Även om detta onda endast skulle ses som ett bländverk, en slags illusion utan verklig existens, trodde Augustinus att människans själ kunde lösgöras från kroppen under sömnen, med hjälp av demonerna. På så sätt kunde själen fara iväg till avlägsna platser. Historikern Bengt Ankarloo menade att Augustinus föreställning om den magiska förgörningen – maleficium, kom att bli en viktig bas i medeltidens lagstiftning mot häxeri. Genom förgörelse kunde den trollkunnige, med djävulens hjälp, orsaka skada på människor, boskap, grödor och träd.

Bilden av häxan som en djävul i kvinnoskepnad är således en konstruktion som uppstod i en kristen europeisk kontext. Ett detaljerat porträtt av häxans liv och leverne målades upp och präntades in i den kristna auktoritetens, den politiska maktens och i folkets medvetande, hävdar religionshistorikern Barbara MacHaffie. Det centrala i föreställningarna om häxan var djävulspakten. Man föreställde sig att häxan avlade löften om att bistå den onde, att vara hans sexpartner och att ge avkall på den kristna tron.

Även Gadelius poängterar att själva begreppet ”häxa” var ganska okänt under klassisk forntid och tidig medeltid. Begreppet tog form i den kristna kulturens mark, under slutet av 1400-talet. Sociologerna Heinsohn och Steiger menar att trolldom ett fenomen som visserligen existerar oberoende av tid och rum, medan själva ”häxeriet” var en företeelse uppstod i en Västeuropeisk kontext och omfattade endast tre århundraden – 1450 – 1750. Under denna tid avrättades mellan 300 – 500 000 människor och 80 procent av de dödsdömda var kvinnor. Själva trolldomsbrottet handlade om magi som var förbjuden eller borde förbjudas, antingen för att den inte var förenlig med den rådande religionen eller för att den ansågs vara fysiskt skadlig. Hur den mer allmänna opinionen såg på trolldomsbrotten är omöjligt att avgöra – men klart är att det under senmedeltid och reformation var kyrkan och den kristna överheten som definierade brottet, menar Bengt Ankarloo.

Vi har gärna velat koppla häxprocesserna till den mörka medeltiden, kännetecknad av katolsk vidskepelse och inkvisitoriska övergrepp, men det var först under renässansens 1500-tal och den vetenskapliga revolutionens 1600-tal som omfattande häxprocesser förekom, både i vårt land och på kontinenten. Detta poängteras bland andra av historikern Linda Oja som menar att ”de lärda” kom att distansera sig från magin under senare delen av 1600-talet. Man valde då att lyfta fram den nya tidens förnuftiga, upplysta och protestantiska samhälle i kontrast mot katolskt kaos och vidskepelse ”där vinningslystna präster bedrog folk med allehanda vidskepliga konster och tyranniska påvar brände horder av oskyldiga människor som häxor”.

Fiende till Gud, kristenhet och rådande ordning

Först under 1600-talets andra hälft förekom omfattande häxprocesser i Sverige, trots att föreställningar om häxan som allierad med djävulen hade funnits i Europa sedan sen medeltid.

Efter reformationens tid betraktades folklig vidskepelse som hädelsebrott mot Gud. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Den kristna kyrkan såg magi och folktro som konkurrerande aktiviteter som hotade hela den kristna samhällsordningen och det gudomliga majestätet. Trolldomsbrottslingarna var således att betrakta som direkta fiender mot Gud, kristenheten och rådande ordning.  Själva kärnan i en sådan föreställning var maleficium, förgörelse.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma gott, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont. De kunde förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg mjölka kvastar och pinnar. Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade man här mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, fastslår Ankarloo. I de svenska häxprocesserna blev pactum, barnaförande, en central företeelse och var anledningen till att man, med alla medel försökte rädda de små barnens själar.  I en tid då stat och kyrka samarbetade för att hålla lutherdomen ren från sådan skadlig tro, blev religionen ett verktyg för att upprätthålla statsmakten, samtidigt som kyrkan stod för den grundläggande världsbilden belyser historikern Soili-Maria Olli.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Statens och kyrkans disciplinerade åtgärder resulterade i ett 30-tal dödsdomar i Lillhärdal, Jämtland år 1668. Denna rannsakning kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.  I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa, var det ett förhållandevis blygsamt antal om ca 300 personer som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade ett antal svenska orter väldigt hårt. Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Majoriteten av de individer som avrättades för trolldom i Sverige var kvinnor.

Före kyrkolagens tillkomst år 1686, användes Kristoffers landslag. Genom ett tillägg år 1608 antogs vissa delar av den gammaltestamentliga Mose lag. Varje uppsåtlig hädelse mot Gud skulle därmed bestraffas med döden. Dödsdomar i trolldomsmål baserades på budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva.”. Efter reformationen fick hädelse mot Gud en central betydelse. Uppsåtlig hädelse skulle nu alltid bestraffas med döden. Genom pactum, barnaförande, då häxan ansågs föra oskyldiga barn, bort från den kristna gemenskapen, till djävulens Blåkulla, omintetgjorde hon en god framtid då barnen skulle föra vidare samhällets grundval, den kristna ordningen. Därmed blev hennes brott, inte endast ett brott mot Gud utan mot hela samhället.

Genom reformationen ”skärptes” den kristna tron genom att man avlägsnade alla mellanhänder i form av tilltro till mirakel och förböner till helgon. All vidskeplighet sågs som ”omodernt” och enfaldigt i en tid då teologin utgjorde den sanna vetenskapen. Samtidigt fanns gammal folktro och vidskepelse kvar i människans föreställningsvärld och levde sida vid sida av denna. Detta skapade samhälleliga och religiösa spänningar. För att bättre förstå de religiösa förändringar som skedde i den kristna kontexten behöver vi se närmare på reformationen.

Reformationen

Den katolska kyrkan hade stor makt och stora ekonomiska tillgångar under tidigt 1500-tal. Kritiska röster höjdes då många menade att kyrkan inte levde upp till det kristna budskapet.

En av flera reformatorer, som ansågs ha de egenskaper som krävdes för att omdana och förnya kyrkan var Martin Luther (1483 – 1546). Han var övertygad om att Gud talar direkt till människan genom skriften och han ansåg att människan hade rätt att tolka Bibeln på egen hand. Därför ville han förflytta makten, bort från kyrkans auktoritära ledare, till individen.

Reformationen inleddes i Sverige på 1520-talet och beseglades vid ett möte i Uppsala år 1593. I denna nyväckta direkta relation mellan människan och hennes Gud var all vidskepelse – exempelvis tilltro till budbärare och medlare i form av förböner till jungfru Maria och helgonen överflödiga. I den direkta relationen mellan Gud och människa behövdes inga mellanhänder.

Genom lutherdomen blev äktenskapet ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud, istället för ett sakrament. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan innebar detta en positiv förändring, menar historikern Barbara MacHaffie. Kvinnan räknades nu med, som en del i Guds skapelseplan, men hennes centrala uppgift var den gudfruktiga hustrun och moderns. Makten flyttades här från kvinnans far till hennes make. Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att, för att predika krävs en god röst, kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor, som kvinnor inte ägde. Luther var övertygad om att män och kvinnor hade skilda uppgifter och det ojämlika förhållandet mellan män och kvinnor var ett resultat av kvinnans synd. Innan Gud utdömde sitt straff hade män och kvinnor varit jämställda både vad gäller ansvar och privilegier. I Luthers föreställningsvärld hade trollpackorna förmågan att framkalla stormar, stjäla mjölk, kasta förbannelser på oskyldiga barn och orsaka sjukdomar. Sådana individer kunde man inte ha något förbarmande över. De måste dö och Luther hävdade att han själv skulle vilja bränna dem.

Foto: Helena Bure Wijk

Religionsstadga 1655

Den religionsstadga som tillkom 1655 har beskrivits som ett disciplineringsprogram med syfte att stävja vantro och ofog bland folket. Här var statens roll inte enbart att disciplinera, bestraffa och kontrollera. Den omfattades även av omvårdnaden för undersåtarna i syfte att forma ett väl fungerande samhälle. Man ville bevara den lutherska läran ren och fri från alternativa tolkningar, vilket innebar att möten med änglar, privat religionsutövning och annat betraktades som avfall från den lutherska läran och sågs som hädelse – ett brott mot staten då den hädande medverkade till rubbad ordning i samhället.  Enligt Lutherskt tänkande skulle den världsliga ordningen utdela all yttre bestraffning. Staten och kyrkan kom att samarbeta för att upprätthålla samhällsordningen.

Prästerna fungerade som en länk mellan statliga och kyrkliga myndigheter och hade till uppgift att anmäla religiösa överträdelser, samt tillrättavisa dem som for vilse i religionen. Prästerna måste undervisa sin församling i sann kristendomsundervisning, samt övervaka att irrläror inte förekom i församlingen.  Nattvard förutsatte ett visst beteende, en viss kristendomskunskap samt föranmälan då endast de värdiga skulle få delta. Prästen måste se till att nådemedlen inte missbrukades. I annat fall skulle Guds straff drabba hela befolkningen.

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

Häxan har aldrig existerat

Jag tror att det är viktigt att vi studerar och förstår häxan som den sociala konstruktion hon är. Häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa.  Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen häxa fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet.  

Tidigare, då kyrkan hade stor makt och spelade en stor roll i människornas liv, straffades avvikelser från rådande normer hårt. Det var visserligen den världsliga och den prästerliga överheten som fängslade och dömde de misstänkta, men det var allmogen som var den starkaste drivfjädern under processerna. Barnaförandet upprörde allmogen starkt och var orsaken till att man ansåg sig tvingad att agera. ”Det är utifrån den regering och domstolar handlar”, påpekar Benkt Ankarloo.  Han menar att somliga släkter kan ha burit en ”trolldomsstämpel” i flera generationer, utan att detta framgår i rättskällorna. Men under häxprocessernas tid vändes dessa anklagelser mot dem och då trolldomskunskapen ansågs vara en överförbar kunskap som lärdes från mor och mor/farmoder, avrättades främst kvinnor.

Många kvinnliga släktlinjer bröts i Torsåker 1675 då man avrättade den äldre ”trollkonan” och för säkerhets skull även hennes döttrar, systrar, svärdöttrar och kvinnliga barnbarn. Flera års missväxt hade utarmat allmogen i Ångermanland och man livnärde sig på ”onaturlig” föda, ”såsom bark och alderknopp” när Karl XI:s trolldomskommission skulle inleda rannsakningarna 1674.

I Torsåker beskyllde präster och allmogen trollkonorna för de svåra tiderna och det fanns tecken på att man närde apokalyptiska föreställningar kring en slutgiltig strid mellan gott och ont. Varje individs handlande påverkade hela det samhälle hon ingick i, under tidigmodern tid. Om en individ begick brott, trodde man att Guds kollektiva straff kunde drabba hela samhället.  Ett omoraliskt leverne och begångna synder kunde således resultera i hungersnöd, sjukdomar och andra plågor. Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen ”häxa” fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, men häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa. 

Foto: Helena Bure Wijk

2005 bad Svenska kyrkan om ursäkt för sitt agerande under häxprocessen när biskopen i Härnösand tog avstånd från det hela men varje religion vilar på sina grundpelare, sin övertygelse, så någon”vitbok”, etc. kommer det nog inte bli.

Framtiden kommer att berätta mer

När det kom ett extremt oberäkneligt och samhällsfarligt virus som hotar mina medmänniskors hälsa så var jag tvungen att tänka om. Det mesta är fortfarande på experimentstadiet men jag är en av de första i Sverige som har blivit vaccinerad med en dos av Astras vaccin och en dos Pfizers. Bra eller dåligt, det får framtiden utvisa.

Vaccinering av smittkoppor 1950

Den mycket smittsamma och dödliga sjukdomen smittkoppor härjade i Sverige på 17- och 1800-talet och orsakade närmare 300 000 dödsfall. Sjukdomen blossade upp i kluster gång på gång och skördade många människoliv, men utrotades slutligen, framför allt med hjälp av vaccin.

Ett experiment

Smittkoppor var en extremt smittsam, dödlig sjukdom med svåra biverkningar som orsakade vattniga utslag som kallades ”koppor”. Sjukdomen drabbade alla samhällsklasser men slog hårdast mot barnen. Dödligheten i smittkoppor var mellan 10% och 20%. De som överlevde blev ofta döva, blinda och led av livslånga neurologiska biverkningar. De som överlevde sjukdomen kom att bli immuna mot smittan.

Den engelske läkaren Edward Jenner (f.1749 d.1823) upptäckte att mjölkerskor inte kunde insjukna i smittkoppor. I diskussioner med bönderna fick Jenner veta att de människor som tidigare hade haft den ofarliga sjukdomen kokoppor inte kunde få smittkoppor. Byläkaren Edward Jenner beslutade sig då för att försöka sig på att ”ympa” en pojke med kokoppor genom att rispa hans hud och ta var från en person som var sjuk i kokoppor, som påfördes på huden för att på så sätt ge ”experimentpersonen” samma sjukdom. Efter sex veckor upprepades samma procedur med smittkoppor. Pojken, som experimentet utfördes på förblev frisk och vaccinet som metod hade uppfunnits.

Vaccination mot smittkoppor hos barnmorskan A.L Hagström i Lillhärdal, Västmanland i början av 1900-talet


År 1816 blev vaccin mot smittkoppor obligatoriskt i vårt land. Det var ofta byns barnmorska eller klockaren som ansvarade för vaccinationerna i Sverige på den tiden. Under 1870-talet blev det obligatoriskt att vaccinera alla bebisar under deras första levnadsår. Vaccinationen utfördes genom att man rispade barnets hud med ett vasst instrument och kokoppsämnet infördes därefter i såret. Ofta direkt med vätska från en annan sjuk persons utslag. Detta kallades skyddskoppsympning. Efter någon vecka skulle barnen återkomma och visa upp en rejäl koppa på platsen som tecken på att man fått kokoppor, annars förväntades man omvaccineras. Efter att koppan läkt fick man ett karaktäristiskt ärr som fortfarande många har eftersom ympningen fortsatte långt in på 1900-talet. (Källa: SCB)

Ordet vaccination härrör förresten från latinets ”vacca” som betyder ”ko”. Även om obligatoriska vaccinationer infördes så återkom sjukdomen smittkoppor under vissa perioder och så sent som år 1874 avled fler än 4000 svenskar i sjukdomen. Man tror att mellan 70 och 95% av befolkningen måste vaccineras mot en viss sjukdom för att den inte ska sprida sig.

Allmänna vaccinationsprogrammet

Allmänna vaccinationsprogrammet i Sverige inrättades på 1940-talet för att förebygga smittsamma sjukdomar, främst tuberkulos men sedan även polio, smittkoppor, difteri, stelkramp, kikhosta och mässling. Tack vare programmet har samtliga sjukdomar minskat kraftigt i befolkningen, så vaccinationer har en väldigt god inverkan på folkhälsan.

Mamma och jag
Foto: Björn Wijk

Jag vill gärna tro att vårt naturliga immunförsvar blir som starkast när det får byggas upp och stärkas i lugn och ro. Har aldrig varit rädd för bakterier och virus tidigare. Tvärtom har jag tänkt att immunförsvaret grejar det mesta. Jag har inte vaccinerat mig mot något sedan jag var barn. Men när det kom ett extremt oberäkneligt och samhällsfarligt virus som hotar mina medmänniskors hälsa, och även min, så var jag tvungen att tänka om.

En ny samhällsfarlig sjukdom

Världen lärde känna en ny sjukdom 2003 som fick namnet ”svår akut respiratorisk sjukdom” (SARS). Den dödliga sjukdomen upptäcktes i 29 länder världen runt. Omkring åtta tusen fall upptäcktes och en tiondel av de insjuknade avled.  Sjukdomen som orsakas av detta coronavirus hade cirka 50% dödlighet bland äldre personer och personer med underliggande sjukdomar. Ingen behandling eller botemedel fanns, förutom symtomlindring. Det elaka viruset lyckades stävjas, men återkom i ny form. Under 2020 drabbades världen av ännu ett coronavirus, SARS-CoV 2, med förmåga att orsaka allvarlig sjukdom hos människa.

Omkring tre miljoner människor i världen har avlidit efter att ha blivit smittade av viruset SARS-CoV 2. Det är ett lurigt och oberäkneligt virus vi har att göra med och jag vågar inte alls lita på att ett starkt, naturligt immunförsvar har motståndskraft mot detta. Jag ser vaccination som en solidaritetshandling, på samma sätt som att bära munskydd/andningsskydd för att värna om mina medmänniskor.

Framtiden kommer att berätta mer

Vaccin mot SARS-CoV 2 har framställts med raketfart och i Sverige används idag Pfizer, Astra Zeneca (Vaxzevria) och Modernas vaccin. Pfizers och Modernas använder sig av en teknik där modifierat mRNA i ett inkapslat lipidhölje ges i vaccininjektionen. Den modifierade mRNA-molekylen kodar sedan för sars-cov-2:s spike-protein som fungerar som antigen för immunsystemet, som i slutändan bland annat leder till att neutraliserande antikroppar mot viruset produceras.

Vektorvaccinet från Astra (Vaxzevria) bygger på samma principer som DNA- och RNA-vaccin, men här finns genen för antigenet inbyggd i ett virus. Vaccinen består av ett försvagat och ofarligt virus där man har satt in en gen som kodar för ett antigen. Viruset tas upp av kroppens celler, där genen kan uttryckas och ger upphov till det önskade antigenet, som i sin tur sätter igång ett immunsvar.

Hur går det om man blandar en dos vektorvaccin (Astra) med mRNA-vaccin (Pfizer, Moderna)? Några mindre studier har gjorts i andra länder där man har konstaterat att det verkar fungera. Det mesta är fortfarande på experimentstadiet vad gäller SARS-CoV 2. Jag är en av de första i Sverige som har blivit vaccinerad med en dos av Astras vaccin och en dos Pfizers. Framtiden kommer att berätta mer om dess effekter och eventuella biverkningar.

Foto: Gaze















Källor: Tekniska museet, SCB, Läkartidningen, Folkhälsomyndigheten, Läkemedelsverket

Hypertyreos i fyra generationer

Den lilla fjärilsformade sköldkörteln är så viktig för vår hälsa. Problem och obalans i sköldkörteln kan ibland uppkomma efter graviditet, i samband med klimakteriet, av vissa läkemedel men ärftlighet spelar också en stor roll. Jag är fjärde generationen på en kvinnolinje som har opererats för hypertyreos (struma).

Körtel som påverkar hela kroppen

Sköldkörteln (glandula thyreoidea) är en fjärilsformad och väldigt viktig körtel som sitter placerad på halsen, strax under struphuvudet. I sköldkörteln produceras trijodotyronin och tyroxin som har stor inverkan på nästan alla våra kroppsliga funktioner. Sköldkörteln producerar bland annat viktiga tillväxthormoner och hormonet kalcitonin som bidrar till att sänka kalciumnivåerna i blodet. Sköldkörtelhormonerna reglerar även cellernas ämnesomsättning, dess värmeproducerande förmåga samt förmågan att bibehålla rätt koncentrationer av joner i och utanför cellen.

Hos de allra flesta människor är sköldkörteln i balans och den hjälper då kroppen på ett fantastiskt sätt att upprätthålla alla funktioner, men hos vissa människor uppstår det en obalans som kan påverka hälsan på många olika sätt.
Tillverkningen av tyroxin och trijodotyronin styrs av ett hormon som heter tyroideastimulerande hormon, som bildas i hypofysen.

Foto: 1177


Hypotyreos – underproduktion av sköldkörtelhormon

Underfunktion av sköldkörteln kallas hypotyreos och lite enkelt förklarat kan man säga att kroppens funktioner går på ”sparlåga” om man har denna obalans. När sköldkörteln producerar för lite tyreoideahormoner blir ämnesomsättningen låg och både kropp & själ påverkas. Den som lider av hypotyreos kan öka i vikt då ämnesomsättningen är låg, få besvär med led- och muskelvärk, trötthet, dåligt minne, torr hud och en känsla av allmän svaghet och långsamhet.  

Hypertyreos – överproduktion av sköldkörtelhormon

Motsatsen till hypotyreos är hypertyreos (giftstruma) när sköldkörteln tillverkar för mycket hormoner och detta tillstånd kan jämföras med att köra en bil med gasen i botten, dygnet runt. Den som drabbas minskar i vikt, blir trött, kan få hjärtklappning, svettas och känna av en ständig inre stress.

Ordet ”struma” innebär att man har en förstorad sköldkörtel och kommer av det grekiska ordet som betyder ”att stapla”. När sköldkörteln försöker att balansera jodbristen i kroppen genom att ”pytsa” ut mer sköldkörtelhormoner växer körteln på halsen.

Struma visar sig ofta genom en bula eller utbuktning på halsen som blir synlig när man sväljer eller böjer huvudet tillbaka framför spegeln. Den höga aktiviteten och muskelspänningen i kroppen syns om man sträcker ut båda armarna, rakt ut. Om man har överproduktion i sköldkörteln kan man se att händer och fingrar darrar.

Orsaker till obalans i sköldkörteln

Problem med sköldkörteln kan bland annat uppkomma efter graviditet, i samband med klimakteriet, av vissa läkemedel men även ärftlighet spelar stor roll. För att kroppen ska kunna bilda sköldkörtelhormon krävs jod och det var Carl von Linné (f.1746 d.1747) som första gången beskrev sjukdomen struma.

Jod förekommer naturligt i berggrunden, i fisk, skaldjur, mejeriprodukter och i ägg. I Dalarna och Gästrikland var närmare 65 procent av barnen drabbade av struma i slutet av 1800-talet. Att bo långt ifrån havet med dess salta vindar och framför allt dess sill, visade sig ha negativa konsekvenser på folkhälsan. Jordar som är fattiga på jod finns bland annat i Dalarna, Gästrikland, Småland, Gävleborg, Gästrikland, norra Östergötland, Värmland, Västmanland och mellersta Norrland, som ligger långt från havet. Sedan 1930-talet har man tillsatt jod i bordssaltet i Sverige och struma har minskat i befolkningen.

Flyttade inåt land

En haplogrupp kan beskrivas som en genetisk grupp eller familj som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete och boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit till Norden via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.

Haplogrupp U5 (Ursula), som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Denna grupp var jägare och samlare. Mormors anmödrar U5, valde av någon anledning att vandra till Östergötland för cirka 8 – 9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika och bräckta vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda. Arkeologer har på senare tid hittat mängder av skelettdelar i området och även föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en träpinne.

Hypertyreos i fyra generationer

Med tiden flyttade mormors släkt längre inåt land, till trakter med brist på jod och kan hända var det detta som gav upphov till en genetisk känslighet, eller kanske rättare sagt, en genetisk defekt, som har ärvts ned på kvinnolinjen i flera generationer i rakt nedstigande led? (Obs! Bara mina egna funderingar och ej någon vetenskaplig teori)

Mormors mamma

Min mormors mamma Hedvig Kristina föddes år 1870 i Kolmården, Östergötland. Hon födde 18 barn under sin livstid och av dem levde 13 barn till vuxen ålder. Hedvig Kristina fick diagnosen hypertyreos (struma) när hon närmade sig trettioårsåldern. Läkarna opererade bort hela hennes sköldkörtel. På den tiden förstod läkarna inte riktigt vilken betydelse bisköldskörtlarna har, så man opererade även bort dem. De fyra små körtlarna sköter om kalkproduktionen i kroppen. Mormors mamma överlevde operationen men blev aldrig sig själv igen och avled av ”sömnsjuka”.

Mormors mamma

Av Hedvig Kristinas 13 barn var det endast ett av barnen som ärvde sjukdomen, min mormor, Elsa Lovisa som föddes 1903 i Norrköping. Mormor fick diagnosen hypertyreos (struma) när hon var i 30-årsåldern och man opererade bort hennes sköldkörtel med gott resultat. Mormor blev frisk och behövde inte äta någon medicin. Mormor fick under sin livstid 12 barn.

Mormor Elsa

Av mormors många barn var det endast ett barn som fick den ärftliga sjukdomen hypertyreos, min mamma Gun Britt som föddes 1933 i Uppsala. Mamma var 28 år när läkarna upptäckte att hon hade hypertyreos och man tyckte på den tiden att det kanske kunde vara bra att vänta en tid med att operera. Det var nya rön och man ville gärna avvakta. Mamma led under många år av sin sjukdom och hade hunnit fylla 50 år när hon äntligen blev opererad. Mamma blev helt frisk efter operationen och har inte behövt äta någon medicin.

Mamma


Mamma har tre döttrar och ett av barnen har ärvt hypertyreos. Jag var i 30-årsåldern när jag insjuknade. Halva min sköldkörtel opererades bort 1998. Jag har varit frisk sedan dess och har inte behövt äta någon medicin.

jag



Norske gutter i familien

Teckning: Grueboka, 1949

I norska Grue, Hedmark ligger gården Sorknes där mina förfäder levde en gång i tiden. Sorknes, som gränsar mot Hof i norr och mot Stemsrud i söder är den äldsta gården i området och var under vikingatiden en enda stor gård som kom att delas upp i flera mindre gårdar – Nord-Sorknes och Sø- (och Mellom-) Sorknes. Vid uppstyckningen uppkom även gårdarna Dal och Toverud.

Farfar Gustaf

Gårdarna ödelades av pesten

Sorknes var ett kronogods fram till år 1312 då kung Håkon V skänkte gården till sin oäkta dotter Agnes. När pesten slog till i bygden 1350 ödelades Sorknes och andra gårdar i området. Det var först under 1600-talet som man så smått började att befolka gårdarna i området igen och Sorknes kom att delas upp i flera mindre bruk, ”stuer”. Den här speciella uppdelningen mellan flera gårdsägare var särskilt utmärkande på Sorknes, där det har berättats att det till slut var så många brukare, som bodde så tätt inpå varandra, att ”sju gard-kjerringer kunne sitte med spinnerokken utafor hver si stue og prate sammen”. (Sju granntanter kunde sitta med sina spinnrockar utanför sina hus och samtala med varandra)

Gården delades upp så mycket och så tätt att sju gard-kjerringer kunde sitta och samtala med varandra.
Foto: Grueboka (1949)



Mellom-Sorknes

Till Mellom-Sorknes kom anfadern Tosten Knutsen i början av 1600-talet. Tosten var son till Knut Kalgarden från Arneberg, Hof, Hedmark. Tosten hann bruka gården i ungefär tio år innan han avled omkring 1620 och hans söner, Knut och Ola tog över gården. Till en början brukade bröderna gården gemensamt då man samsades om att sköta gården något år i taget. Sonen Knut var äldst och hade rätt att ta över hela gården men han beslutade sig för att dela lika med sin lillebror Ola. I ett brev från 1631 står det att Knut går med på att överlåta till ”min kjære broder og hans arvinger det halve åsete, nemlig den halve del udi hus, ager og eng, skog og mark, fiskevan nog fegang – for 36 riksdaler”. Mellom-Sorknes kom härefter att delas upp i två gårdar – Nystua och Nordgarn (Noggarn). (Knut gav sin lillebror hälften av hus, åker, äng, skog och fiskevatten)

Ola Tostensson på Noggarn

Min anfader Ola Tostensen f.1631 fick, tack vare sin äldre broder gården Noggarn att bruka och förvalta. Det verkar ha gått bra för Ola. 1657 hade han 2 hästar, 22 kor, 20 får och 5 grisar. Ättlingar till Olas tre barn kom att stanna på Sorknes och omgivande gårdar i många generationer. Olas barnbarn, Torsten f.1700 kom sedermera till gården Sønsterud i Åsnes, Hedmark. Tosten Knutsens ättlingar stannade kvar i Norge, förutom den släktgren som jag tillhör, som kom till Sverige och Härjedalen i Jämtland på 1880-talet.

Gammal lada på Noggarn (Sorknes)

Flera hundra år senare

Våren 2016 gjorde jag ett autosomalt DNA-test hos företaget Family Tree DNA. I många år hade jag suttit och ”knåpat” med släktträdet på min farfars sida och hade kommit långt tillbaka vad gäller namn och årtal, men att släktforska i bygder man inte känner till och i andra länder, är svårt. Farfars morfars släkt kom från Norge och det är så svårt att få en bild av hur det var på den tiden, var platserna låg och hur människorna levde, när man aldrig själv har varit där.

Sonsterud, Åsnes


När mitt DNA-resultat kom kunde jag inte i min vildaste fantasi drömma om att jag snart skulle få kontakt med en släkting i Norge som skulle ta mig till alla dessa platser och berätta hela släktens historia och mycket mer! Men i Norge fanns min tiomänning Nils Erik, som liksom jag är en hängiven släktforskare. I början av år 2016 hade Nils Erik gjort ett likadant DNA-test hos Family Tree DNA som jag och snart kom vi upp i varandras lista över DNA-matchningar, som ”3th-5th cousins” (som delar 45 centiMorgan).


När jag hittade Nils Erik och insåg att han måste vara ättling till anorna i Hedmark, Norge så kastade jag mig över datorn och skrev ett mejl till honom. Vi hittade väldigt snart våra gemensamma anor på gårdarna Sorknes och Sønsterud och våren 2017 reste jag till Hedmark. Tack vare ett DNA-test fick vi lära känna varandra och det var en fantastisk upplevelse att tillsammans besöka gårdarna Sorknes och Sønsterud där bröderna, som kom att bli våra anfäder, en gång i tiden växte upp.

Nils Erik och jag
Källa: Ancestry

Källor: Grueboka II av Harad Hveberg (Grue kommune 1949), släktforskning Nils Erik Iversen, egen släktforskning

Pandemi med svåra följder

När Sverige drabbades av spanska sjukan sommaren 1918, insjuknade cirka 10 000 personer på kort tid men det var endast ett fåtal som avled, i den första vågen. Sjukdomen var ganska lindrig för de flesta och man trodde därför att den inte var så farlig. Men viruset återkom strax därpå i en muterad variant som var mer aggressiv. Det tillstötte nu oftare komplikationer som lunginflammation och vid årsskiftet 1918 – 1919 hade 27 000 svenskar avlidit till följd av sjukdomen. När pandemin till slut avklingade efter två år hade cirka 37 000 människor avlidit i vårt land och många av de som överlevde fick långvariga, eller bestående skador till följd av sjukdomen.

Sommaren 1918

Den 3 juli 1918 berättade svenska tidningar att den nya influensapandemin, spanska sjukan, närmade sig Sveriges gränser. Medicinalstyrelsen gav lugnande besked till Sveriges befolkning då sjukdomen ej ansågs vara av någon farligare karaktär. Man ansåg att de dödsfall som hade inrapporterats från Tyskland berodde på att de drabbade hade haft bristande motståndskraft. ”Några åtgärder för att förhindra sjukdomens spridande anser sig Medicinalstyrelsen ej kunna företaga, då den ej är af så farlig karaktär, att sådana kunna motiveras”.

I artikeln beskrivs sjukdomsförloppet som ett hastigt insjuknande med plötslig feber, värk i korsrygg då det rister i leder och muskler. ”Man känner strävhet i svalg och strupe och stark hostretning. Ofta uppträder snuva och ibland höra kräkningar och diarré till de tidigare symtomen. Sjukdomen går ganska snabbt över. Man får vara lite grand försiktig, inte minst under rekonvalescensen så att inga komplikationer tillstöta. Särskilt bör man akta sig att för snart ta i med intellektuellt arbete”.   

Hoppades att många skulle smittas, snabbt

Hösten 1918 diskuterade myndigheter i Sverige hur man skulle göra med de militära övningar som man planerat. Första utbrottet av spanska sjukan hade redan drabbat Sverige vid den tiden och man kände till att trängsel innebar större risk för att smittan skulle spridas. Man valde trots detta att inte ställa in.

Till Sveriges regementen kom stora grupper yngre män, ofta från landsbygden och man vistades tillsammans under samma tak under en längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet.

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade strax därpå i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

På regementet i Östersund avled nästan var tionde av de som insjuknade i spanska sjukan.

Av de cirka 117 500 värnpliktiga män som var inkallade vid svenska regementen 1918 – 1919 insjuknade 44 689 personer och 820 avled.

Gotland införde åtgärder

På Visborgsslätt, Gotland utbröt spanska sjukan den 23 september 1918. 1263 personer fanns samlade på regementet, men man vidtog tidigt åtgärder för att bekämpa pandemin. Bland annat bestämdes att det skulle vara minst en meter mellan sängarna. Hela logementet och samtliga stoppade madrasser skulle rengöras genom uppvärmning och torkning minst tre dagar innan manskapet kom. Kläder och sängpersedlar skulle desinfekteras och vädras i solsken några dagar.

Längre fram i pandemin utökades restriktionerna. Man införde permissionsförbud och skärpte renhållningen. Om någon insjuknade kunde man besluta att utrymma lokalerna och därefter städa dem grundligt. Om någon insjuknade på logementet så blev personen inte friskskriven förrän han varit feberfri i minst två dygn. Han fick inte heller delta i praktiska övningar under en vecka därefter. Gotland införde även permissionsförbud och inskränkningar vad gäller besök av familj, släkt och vänner för den värnpliktige. Den personliga hygienen var ytterst viktig och handlade bland annat om noggrann handtvätt och att hålla munnen fri från orenheter genom tandborstning och gurgling.

På Gotland förde man även hälsoregister över de värnpliktiga som insjuknade i spanskan. De sjuka skulle inte stanna kvar på logementet, de skulle helst vårdas på militär- eller epidemisjukhus. Skyddsmasker som bestod av gasväv, som placerades framför näsa och mun, eller ”bomullstappar” av lämplig storlek, som placerades i varje näsborre, användes av regementets sjukvårdspersonal och av de personer som kom i nära kontakt med sjuka. Trots att fler än 700 personer insjuknade där under pandemin var det endast fyra personer i manskapet som avled.

Influensapandemi med svåra följder

I dag vet man att influensaviruset H1N1 som orsakade spanska sjukan till stor del liknar fågelinfluensaviruset, men vid tiden för pandemins utbrott hade läkarvetenskapen just upptäckt bakterien och man antog därför att denna sjukdom orsakades av en bakterie.

Spanska sjukan-viruset drabbade främst unga friska och annars starka individer mellan 18 och 35 år. Det luriga med viruset var att många som drabbades insjuknade i sekundära bakteriella infektioner och fick allvarliga lungförändringar. Många drabbades av meningit, bronkit och svår diarré som en direkt följd av viruset och gravida kvinnor som insjuknade riskerade att få missfall.  

Insjuknandet skedde ofta snabbt och de drabbade kunde få mörka fläckar på huden som spred sig till ansiktet och som gjorde att ansiktsfärgen mörknade till en brun-violett hudton. Många avled hastigt inom endast några dagar av lungödem. För andra var sjukdomsförloppet mer smygande. Det som börjat som en influensa förvandlades efter någon vecka till svår lunginflammation. De svårt sjuka hostade blod och fick svåra andningsproblem som har beskrivits som att de drunknade i vätska. Vid obduktioner av avlidna såg man att många offer för spanska sjukan uppvisade svampaktiga, bakterieangripna lungor.

Mot spanska sjukan fanns inga botemedel. Antibiotika, som hade kunnat ha effekt på de sekundära bakteriella tillstånden, fanns inte på den tiden. I stället ordinerades våta omslag och konjak.

Efter pandemin  

Det är känt att infektioner kan påverka nervsystemet och ge upphov till långsiktiga konsekvenser. Redan på 1700-talet kunde man se att epidemier orsakade ökad förekomst av psykisk sjukdom som schizofreni.

Många av de som insjuknade i spanska sjukan drabbades av svåra komplikationer. De psykiatriska följderna – trötthet, ångest och melankoli – var påtagliga. Antalet inlagda patienter på norska mentalsjukhus ökade sexfaldigt från år 1819. Även självmorden ökade med cirka 60 procent i både USA och Sverige mellan åren 1919 och 1921.

Sjukdomen Encefalits lethargica, europeisk sömnsjuka, ökade kraftigt och kom att bli en global epidemi efter spanska sjukan. Man beräknar att cirka en miljon människor drabbades av sjukdomen mellan åren 1919 och 1928. Av dessa avled en halv miljon människor. Tillståndet orsakade bland annat psykisk trötthet, huvudvärk, fördröjd motorik och ibland även koma. Många som överlevde sjukdomen kom att tillbringa återstoden av sina liv på institution.

Även Parkinsons sjukdom samt ökad risk att avlida i denna sjukdom drabbade överlevarna från spanska sjukan i högre grad. Viruset H1N1 som gav upphov till spanska sjukan har visat sig kunna utlösa en inflammation i hjärnan som leder till förlust av de dopaminproducerande cellerna.  

Spanska sjukan som härjade åren 1918 – 1920 räknas som den värsta farsoten sedan digerdöden. Mellan 30 och 100 miljoner människor miste livet under sjukdomens tre vågor som spred sig över världen under några få år.

Oljemålning Metropolitan Museum, New York

 



Källor: Egen forskning, Sanna Meriläinen, Roots & Branches -Bloggen

Radera släktträd och släktbilder på internet enligt GDPR-lagen

Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur svårt det kan vara att radera släktträd och släktfoton som man har publicerat på olika släktforskningssidor. Tack vare en snäll och kunnig läsare som tipsade mig om GDPR-lagen har jag nu fått hjälp att radera vissa uppgifter som har funnits på internet i många år. Andra uppgifter har visat sig vara svårare att radera.

Geneanet raderade direkt

Geneanet har fler än fyra miljoner medlemmar och bygger på att medlemmarna delar med sig av släktträd och familjebilder. Ett premiummedlemskap ger tillgång till ytterligare möjligheter. Jag byggde ett släktträd på Geneanet för många herrans år sedan men min dåvarande e-postadress finns inte längre kvar och lösenordet har för länge sedan fallit ur mitt minne. När jag kontaktade Geneanet med en förfrågan härom dagen, om de kunde hjälpa mig att radera mitt gamla släktträd som har funnits offentligt på internet sedan 2004, så hade jag inga större förhoppningar. Men inom några timmar fick jag ett vänligt svar.

Man kan avsluta sitt konto på Geni, men aldrig radera sitt släktträd

Även My Heritage och Geni har svarat vänligt och snabbt på mina förfrågningar, men då GDPR-lagen inte omfattar anfäder-och mödrar längre tillbaka i tiden så kommer mitt träd på Geni (med diverse felaktigheter som jag inte kan ändra) att finnas kvar på internet. Man har hjälpt mig att radera vissa foton samt några profiler på nu levande släktingar. Alla andra uppgifter som jag mödosamt har forskat fram genom åren och har lagt in i trädet kommer att finnas kvar och mitt släktträd ”ägs” fortfarande av andra personer som har ”hakat” in i släktträdet.

Som engagerad släktforskare kanske man lägger in värdefulla personberättelser i släktträdet men dessa släktberättelser är inte heller ens egna om man inte kan bevisa att man har copyright på dem.

Man kan avsluta sitt konto på Geni, men aldrig radera sitt släktträd eftersom andra användare har ”hakat” in och blivit en del av samma träd. Jag önskar att jag hade vetat om detta när jag byggde mitt träd på Geni, men det finns naturligtvis ingen information om sådant när allt handlar om att så många som möjligt ska dela med sig av så mycket information som möjligt.

När jag avslutade mitt konto på Geni ”övertogs” mitt släktträd av andra personer och sedan dess har jag bara kunnat se på hur mina uppgifter, bilder och även felaktiga släktuppgifter ”valsar” runt i olika släktträd på internet och även som ”smarta matcher” på My Heritage. Jag har ingen möjlighet att ändra felaktigheterna eftersom det nu är Geni och My Heritage som äger mina uppgifter.

I e-postsvaret till mig hänvisar Geni till sina villkor som jag borde ha läst igenom mycket noga innan jag började bygga mitt träd. Där står det bland annat: ”If, however, you invite other Members to share your family tree on the Service, or agree to merge your family tree with another Member’s family tree on the Service (in either case, a ”Shared Family Tree”), then you agree that you will not delete Content in the Shared Family Tree except to correct inaccurate or offensive data”.

Har trasslat in mig i nya grenar

Här hade jag tänkt skriva ett inlägg om släktgrenarna till de okända fäder på 1800-talet som jag försöker att reda ut, men har istället trasslat in mig i en djungel av tomatplantor på balkongen.

Har ägnat nationaldagen åt att vattna alla törstiga tomatplantor på balkongen. Jag är alldeles novis på det här med odling men tänkte i våras att det skulle vara härligt med någon liten grön växt att pyssla om. Jag köpte påsar med allehanda fröer som jag glatt planterade i små krukor och efter någon vecka tittade små gröna skott fram…massor av skott, överallt.

Jag insåg då att det kan vara en bra idé att ha läsglasögon på när man köper och planterar fröer, för säkerhets skull. Skumögd som jag är, råkade jag köpa fröer med högväxande tomatplantor som kommer att bli närmare två meter höga. Plantorna är redan meterhöga och jag misstänker att balkongen kommer att se ut som en djungel framåt midsommar. Har lyckats adoptera bort två plantor till min mamma, men resten växer och frodas så det knakar här på balkongen…

Paprika eller Chili? Tiden får utvisa. Dumt att inte ha läsglasögon på näsan när man planterar fröer…

Den härliga värmeböljan har kommit med besked, så jag hoppar nog över kyrkböckerna just idag. Det är 35 grader varmt i lägenheten, men jag hittade en fungerande golvfläkt i garderoben. Nu sitter jag här och njuter av svalkande vindar. Önskar er alla en härlig sommar! ❤

Teckning: Helena Bure Wijk

Konstnärsliv i 1950-talets Stockholm

Foto: Helena Bure Wijk

Mamma Gun Britt Bures bok ”Där vildrosor blomma” tar sin början i 1930-talets Sverige, då en svår ekonomisk kris med stor arbetslöshet som följd, drabbade vårt land. Mina morföräldrar, som vid den tiden hade lyckats bygga upp en trygg tillvaro, tvingades lämna allt för att bege sig ut på landsbygden där arbete fanns. De kommande åren blev svåra för familjen. Den gemensamma framtidsdrömmen var grusad. Men trots stridigheter och svåra levnadsvillkor, fanns där ändå en förhoppning om försoning och en bättre framtid. I snårigheten spirar alltid hoppet.

På 1950-talet gifte sig mamma och flyttade till Stockholm där maken var konstnär. Familjen flyttade sedan till Spanien en tid. Här följer ett utdrag ur boken ”Där vildrosor blomma” som även kan läsas på mammas blogg med samma namn.

Mamma Gun Britt Bure 1955

Stockholm 1955

Nu stod lägenheten inflyttningsklar på Dalagatan i Stockholm. Vi var lyckliga. Ett rum och kök, halvmodernt med kakelugn, vedspis samt fristående gaskök av gjutjärn med två eldhärdar. Diskbänk av zinkplåt som skulle putsas blank varje veckoslut. detta gjordes med aska. En mässingskran satt högt ovanför den vita, emaljerade vasken med endast kallt vatten. Då spisen eldades fick vi varmvatten. Vattenklosett hade vi, en sådan där man drog i ett snöre, varpå en kaskad av vatten dundrade ljudligt.

Dalagatan i Stockholm. Foto: Holger Ellgaard

Utställningsateljén låg vid Västerlånggatan. Petra, som förestod konstnärerna. var alltid dem allt och allom. Hon hade en stor kännedom om konst och var en originell och trevlig person. Pratade mycket och rörde sig hela tiden. På huvudet hade hon en rolig, grön mössa, tudelad i mitten med två hängande, avsmalnande flikar där hon hade fäst små bjällror. Då hon rörde sig gav dessa ett svagt, klingande ljud ifrån sig. Petra beundrade Bengts konst mycket och föreslog en utställning. Ateljén bestod av två rum. Petra bestämde det mesta när tavlorna kommit på plats. Sits placerades en stol, hög som en piedestal i det ena rummet. Där skulle jag sitta, sade hon. Som en del av konstverket. Hon tog barnen i handen och försvann med orden ”Kommer strax!”. Hon försvann en trappa upp till sin bostad.

Dörrklockan plingade till och en gestalt fyllde hela dörröppningen. Personen måste böja sitt huvud framåt, ty han var en lång och ståtlig man, kungen. Det var verkligen Hans Majestät Konungen Gustaf VI Adolf som steg in! Där satt jag och i samma stund gjorde jag en ansats att stiga ned från stolen och göra en djup nigning, men Hans Majestät gjorde en hastig gest, ”Sitt, sitt” och fortsatte att titta på konstverken. Minuterna tycktes mig vara eviga. Då kungen lämnade utställningen hade han köpt flera alster.

Kung Gustaf VI Adolf

Våra närmaste vänner var Greta-Lena och Nancy, samt deras äkta män, konstnärerna Olle och Staffan. De gick också på konstakademin samtidigt som Bengt. Deras hustrur var yrkesutbildade. Jag hade ingen skolad utbildning. Vi träffades så ofta tiden tillät. Alla hade ju små barn som krävde sin uppmärksamhet. Ett av Staffan och Nancy Lindhs barn, Anna, blev sedermera minister. Vi tre par blev bjudna till konstnären Sven X Erixon och hans nyblivna hustru, i hans andra äktenskap. Hon hade mörkt hår och hälsade oss med ett vänligt leende. De var något äldre än oss. Jag minns den respekt, nästan vördnad som våra respektive visade inför honom. Han var ju Mästaren. Vi fick god mat och det blev en trevlig och varm samvaro hos dem.

Nu pågick utställningar för Bengts del, på andra orter än Stockholm, vilket gjorde att han stannade borta i flera veckor. Under tiden träffade han många intressanta människor. I början av det året ville han berätta för mig att kärlek till en annan kvinna hade uppstått. Hon var medtävlande person i Hylands hörna på den tiden. Hon ville ha betänketid och giva beske senare. Det följde en djup förtvivlan en tid. Så kom beskedet. Bengt berättade, något nedstämd och generad att hon ville avstå förhållande med honom eftersom han var gift och hade barn.

Anna Lindh 1957-2003 var jurist och svensk politiker. Foto: Towpilot

Spanien

I samband med att detta hänt, kom en god nyhet. Bengt hade fått ett stipendium, en uppmuntran till skapande, med mindre bekymmer för ekonomin. Resan skulle bli till Spanien. Då föreslog min svärmor att hela familjen skulle göra den resan. Vi hade ju inte haft så mycket omväxling tillsammans, tyckte hon. Barnen var nu fyra och sex år. Lägenheten skulle hyras ut till trubaduren William Clausson och kontrakt skulle skrivas på ett år framåt.

Några av våra närmaste vänner bilade ned till Spanien, men till skillnad från oss hade de en mer välplanerad resa och ett hus som väntade på dem. Costa del Sol var deras mål. Färdvägen för oss blev till norra delen – Katalonien, närmare bestämt till Gerona…

Läs gärna mer på mammas blogg ”Där vildrosor blomma”.

Batet Olot i Gerona, Spanien. Foto: Cesar August Torras

Träd som inte kan raderas

Som gammal släktforskare har jag genom åren gjort många misstag som jag lärt mig av men mitt mest ödesdigra misstag var nog att jag en gång i tiden byggde ett släktträd på Geni där jag lade in allt jag forskat fram om min släkt, inklusive gamla släktfoton och släktberättelser. När jag sedan ville radera mitt träd så visade det sig vara helt omöjligt. Tack vare ett fint brev från en läsare här på bloggen som tipsade mig om dataskyddsförordningen (GDPR) så känner jag nu äntligen lite hopp.

Träd som inte går att radera

Geni erbjuder sina användare att kostnadsfritt lägga upp sina släktträd. Geni ägs av företaget My Heritage och alla uppgifter som publiceras på Geni används på My Heritage som ”smarta matcher”. Om man vill vara krass kan man säga att företaget tjänar stora pengar på att naiva människor som jag, ger bort sin mödosamt förvärvade släktforskning, med släktbilder och allt, gratis. Sedan säljs uppgifterna vidare som smarta matcher, via dyra abonnemang.

Det är enkelt att lägga in uppgifter och ”bygga” släktträd på Geni till en början men det blir med tiden oerhört svårnavigerat allt eftersom trädet växer och nya användare ”hakar” in i trädet. På Geni kan man bygga sitt släktträd med obegränsat antal personer i trädet men det finns ingen möjlighet att radera trädet om man skulle vilja. Man kan avsluta sitt konto, men aldrig radera släktträdet eftersom andra användare har ”hakat” in och blivit en del av samma träd. Jag önskar att jag hade vetat om detta när jag byggde mitt träd på Geni, men det finns naturligtvis ingen information om sådant när allt handlar om att så många som möjligt ska dela med sig av så mycket information som möjligt. När jag avslutade mitt konto på Geni ”övertogs” mitt släktträd av andra användare och sedan dess har jag bara kunnat se på hur mina uppgifter, bilder och även felaktiga släktuppgifter ”valsar” runt i olika släktträd på internet och även som ”smarta matcher” på My Heritage. Jag har ingen möjlighet att ändra felaktigheterna eftersom det nu är Geni och My Heritage som äger mina uppgifter.

Nya lagar och en smula hopp

Tack vare en omtänksam och kunnig läsare här på bloggen fick jag nyligen veta att det kan finnas möjlighet att radera det gamla släktträdet på Geni/My Heritage. Enligt dataskyddsförordningen (GDPR) har man nämligen rätt att få information om när och hur personuppgifter behandlas/används. Om de publicerade uppgifterna grundar sig på samtycke och man sedan väljer att återkalla detta samtycke, eller om företaget använder uppgifterna för direktmarknadsföring så ska uppgifterna raderas om den enskilde önskar det, liksom om personuppgifterna inte längre behövs för de ändamål som de först samlades in för. Om man önskar att uppgifter ska raderas så kontaktar man företaget. Från det att man skickat in sin begäran har företaget 30 dagar på sig att behandla ärendet. Ibland kan denna tid förlängas på grund av hög arbetsbelastning.
Integritetsskyddsmyndigheten finns mer information.

”Om personuppgifter har publicerats, eller på annat sätt gjorts offentliga, exempelvis i ett socialt nätverk, i ett internetforum eller på en webbsida så räcker det inte alltid att uppgifterna raderas där. I dessa situationer måste den som offentliggjort uppgifterna också vidta rimliga åtgärder för att informera andra som behandlar uppgifterna om den enskildes begäran så att även kopior av eller länkar till uppgifterna tas bort”. (Källa: Lawline.se)

Jag har kontaktat My Heritage/Geni med min begäran om att alla uppgifter ska raderas snarast och fick ett vänligt svar väldigt snabbt. Det återstår att se om man kommer att vidta några åtgärder, men GDPR-lagen ger i alla fall en smula hopp för mig och andra släktforskare som har gjort samma misstag. Fortsättning följer… 🙂

Rättegången mot Lars Joensson ”på skogen”

Som släktforskare hittar man sällan några långa, utförliga beskrivningar av sina anfäder- och mödrar. I kyrkböckerna står det oftast bara när personen har fötts, döpts, gått till nattvard, gift sig och dött. Om man har tur kan man hitta mer detaljerade beskrivningar och anteckningar, men då rör det sig oftast om andra källor, som exempelvis domböcker.

Elva generationer bakåt i tiden levde min anfader ”Lars Joensson på skogen”. Han bodde tillsammans med hustru Brita och sex barn i Simonstorp, Östergötland.  Lars, som var Kronoskytt och Kolare kände mycket väl till de mörka skogarna i Kolmården och kom att bli anklagad för mordet på en kringresande handelsman.

Mordet på en kringresande tobakshandlare

Strax efter midsommar 1693 hittades i Simonstorpsskogen liket efter en man som blivit bragd om livet. Även några ”slarvor” av hans kläder upphittades. I domboken berättas att sockenbon Jöns Lärka ”visste att en karl från Västmanland var efterlyst, men kunde inte säkert säga om det var honom man hittat”, så invånarna uppmanades att ta reda på vem den okände döde mannen kunde vara.

Foto: Helena Bure Wijk

Året därpå stod den då 64-årige Lars Joensson i tinget, anklagad för mordet på mannen, som hade visat sig vara en kringresande tobakshandlare. Lars granne, Erik Eriksson hade nämligen hört Arvid i Lindalen berätta att det var Lars som var den skyldige. Arvid berättade att ”Håkansson och Lars Joensson hade kolat tillsammans i skogen och en natt hade Joensson pratat i sömnen och sagt att han skulle gå till Tinget och bekänna dådet”. Enligt rykten hade Lars Joensson slagit den stackars ”karlen alldeles ihjäl med en tall-stake” där i skogen.
Vittnesmålen ansågs inte trovärdiga så man la ner förhören men rykten fortsatte att florera så i oktober 1699, sex år efter att man funnit tobakshandlaren, stod Lars Joensson åter i Risinge tingsrätt. Rätten tyckte nu att ”Joensson skulle låta Guds ande regera och göra en sannfärdig bekännelse” men Lars Joensson nekade stadigt och sa sig ”varken ha haft ihjäl denne karl eller någon annan människa”.

Sov i en höstack 

I februari året därpå blev Lars Joenssons son, Nils, kallad till tinget för att föra sin fars talan. Han bedyrade inför Gud den allsmäktige att fadern var fri från alla beskyllningar och sa att han nu var orolig för sin fars liv och hälsa. Sonen berättade att pappan inte längre vågade sova i sin stuga. I tre veckor hade han därför suttit i en höstack ett stycke därifrån, utan både mat och dryck. Sonen hade gjort fadern sällskap och vädjat till honom om att återvända hem, eftersom vintern var så sträng och kölden ven kring husknuten. Inför den sittande rätten föll nu Nils plötsligt ned till golvet och ”andningen syntes inte till på en lång stund”, står det i domboken. Rätten trodde att han antingen skulle ge upp andan helt eller bekänna allt. Men strax därpå  reste han sig åter och någon bekännelse blev det inte den här gången heller. För att vara på den säkra sidan låstes far och son in i ”häkte med järn”, tills nästa dag.

Fick plikta med kroppen 

Rätten ansåg att Lars Joensson for med osanningar och att han därför var skyldig till dådet. Man hade nämligen hittat 3 rockar med silverkantade knappar i hans stuga. Lars försvarade sig och sa att han levt ett ”hederligt liv i vandel och rockarna var minsann betalning för den gången han skjutsade en prästfru med häst och vagn till Stockholm”. Han nekade än en gång till anklagelserna och vägrade också erkänna att han sovit i en höstack flera veckor. Han bedyrade sin oskuld och sade sig vara ”lika ren som Jungfru Maria” och så avrundade han det hela med att säga att ”han som dömer honom i Rätten inte borde få sitta där han sitter”. Nu tyckte man förstås att Joensson alldeles hade förgripit sig på rätten, men han nekade även till det.

Friad efter sju år 

Rätten insåg att man inte skulle komma någonvart med den envisa karlen. Lars Joensson fick böter och fick plikta 40 piskrapp för förargelse mot rätten, men efter 7 år av anklagelser var han äntligen en fri man. Kronoskytten Lars Joensson verkar ha varit en riktig krutgubbe. Han gifte förresten om sig när han hade fyllt 84. Enligt den gamla vigselboken hette hon Kerstin och var ”några och tjugu år gammal”.

Foto: Helena Bure Wijk


Anor i Hammerdal

Ströms_kyrka_20060106
Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg

Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.

Spåkvinnan Agnis ättlingar

När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.

Under 1600-talet levde svenskar i området, men även samer och finnar. Finnarna livnärde sig av svedjebruk, jakt och fiske. Fale Burman antecknade i sin dagbok att deras ättlingar var resliga och att de i allmänhet hade bättre hälsa än bönderna i området. Om man ska tro Burman så var de även hårigare än sina svenskättade grannar: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

 

Farmor Margit i Tåsjön på 1970-talet. Foto: Björn Wijk

Långa karlar med blå rockar 

Burman beskriver även hur människorna i området var klädda i början av 1800-talet. Kvinnorna i Hammerdal bar låspungar (små väskor/portmonnäer), hade vacker hy men var enligt honom inte särskilt ”välsvarvade” – de hade enligt Burman slät plie (form). Till helger och finare tillfällen hade kvinnorna svarta kjolar, mössor med band och livstycken utan tröja med sydda axelremsor på linnet. De manliga invånarna beskrivs som ”långa karlar”. Blå jackor med stora metallknappar var modernt bland männen och vintertid bar man gärna blå kapprockar. Burman noterar även en ny modefluga bland männen i Hammerdal – ludna fårskinnsbyxor.

Norra Jämtland hade få och dåliga vägar förr i tiden. Det anmärkte även Fale Burman på. Dessutom ansåg han fjällen i Hammerdal vara ”stora, många, snöstarka och rysliga”. 

1280px-Hammerdal_kyrka_view2
Hammerdals kyrka Foto: Håkan Svensson

Den bortjagade prästen i Hammerdal

Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. 

Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.

Prästen beväpnade sig då med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.

Även Jon Sparfs son, Erik Jonæ Sparf, kom att arbeta som präst i Hammerdal och Ström. Av någon anledning brann kyrkan i Hammerdal upp 1588 och man tvingades sälja en bit av kyrkans jord för att kunna finansiera återuppbyggnaden.

1024px-Hammerdal_kyrka_entrance_view
Hammerdals kyrka brann upp år 1588. Genom att sälja en bit av kyrkans jord fick församlingen in 5 1/2 daler. Foto: Håkan Svensson

Inbundna, trotsiga och egensinniga jämtar

 

250px-Johan_Tirens_naecken
En jämtlandssägen. Målning av Johan Tirén år 1881

Under sina resor i området år 1802 slog Fale Burman fast att de jämtländska männen i allmänhet var vackrare än de jämtländska kvinnorna: ”Kvinnfolket i Oviken är ej så vackert som mankönet. Med få undantag gäller detta om alla socknar i Jämtland”. 
Burman menade även att jämtlänningar är ett ganska missförstått ”folk”: ”Främmande folk hata landets infödingar – anser dem vara alltför inbundna, egennyttiga, trotsiga, lata och egensinniga människor”.

I Hammerdal och Ström bar invånarna näverskor istället för träskor, antecknade Burman i sin dagbok. Han skrev även att det tidigare varit ”ohyfsat” i Ström, som tidigare kallades ”sjåbygden” eftersom invånarna där hade blåsor (skrapade djurhudar) istället för fönster i sina hus. Men nu tyckte han att det hade det blivit mer civiliserat i Ström: ”Orten är mycket driftig och de som komma dit vilja ej gärna flytta därifrån enligt ordspråket”. Och om invånarna i Hammerdal och Ström hade han bara gott att säga 1802: ”Hamerdalsboerne ej trätgiriga eller begifna på fylleri”.

 

Foto: Björn Wijk

 

Bouppteckningarna berättar

Foto: Helena Bure Wijk

Som släktforskare har vi ganska små möjligheter att få lära känna de människor som har varit här före oss, på ”djupet”. Kyrkböckernas sparsamma anteckningar räcker helt enkelt inte till för att ge en helhetsbild av personen bakom namnet och årtalet. Frågor och funderingar kring mormors farfars mors fritidsintressen eller hur de gamla anfäderna- och mödrarna var klädda får lämnas därhän…tror man. Men det är här bouppteckningarna kommer in i bilden. Genom bouppteckningarna kan vi förhoppningsvis lära känna personerna lite mer.

Familjen

Genom bouppteckningarna får vi veta namnen på familjemedlemmarna. När morfars mammas farmor, Lena Christoffersdotter f. 1749 i Almunge gick bort 1822 hade hon flera barn enligt bouppteckningen:
”År 1822 den 14 januari förrättades bouppteckning efter avlidne frälsebonden Eric Olsons änka, Lena Christoffersdotter i Burviks ladugård som med döden avled den 9 december 1821 och lämnat efter sig 5st levande barn, fyra söner och en dotter, nämligen son Anders, Eric, Per och Dragonen Jan Bure, samt dottern Greta gift med Bonden Eric Hansson, Kumla å Knutby socken”

Lena var bondhustru i Uppland, född i mitten av 1700-talet. Hon hade det förhållandevis gott ställt och behövde troligtvis inte svälta, som många andra. Bouppteckningen avslöjar hur Lena gick klädd.

Kläder m.m.

Genom bouppteckningen får vi veta vilka ”gångkläder” (vardagskläder) den avlidne bar när han/hon levde. 17-och 1800-talet långt ute på landsbygden kan lätt uppfattas som en lite dyster tid, präglad av vadmalskläder i gråskala, men bouppteckningen avslöjar att Lena klädde sig i färger.  Här finns bland annat upptecknat en grön kappa, en svart klänning, en blå och vit ylleklänning, en blå och röd skjortel (kjol) och en svart och gul kjol samt näsdukar, handskar, strumpor, spinnrock och psalmbok, samt 4 st fingerringar av mässing

Intressen och bisysslor

Lenas bror, Per Christoffersson, var bonde i en närliggande socken och uppgifterna om honom är få i kyrkböckerna, men hans bouppteckning som upprättades 1817 berättar desto mer om vad han arbetade med, vid sidan av sitt heltidsarbete som bonde. Per måste ha varit en duktig snickare och smed. I bouppteckningen finns diverse tackjärnspannor, bleckpannor, hyvelbänkar, skruvträ, huggyxor, borrar, sågar, hyvlar, huggjärn, svarvar, vinklar och snickarbänk upptecknade.

Läskunnighet

Bouppteckningarna kan även berätta om läskunnighet (i alla fall möjligheten att köpa böcker). Syskonen Per och Lena hade högsta betyg i innanläsning och goda betyg i kristendomskunskap. I bouppteckningarna finns biblar, böcker och psalmböcker upptecknade.

Djuren på gården

Även djurens namn kan berätta mycket om familjen och dess rötter. När Per avled 1817 i Almunge ägde han en ”röd” häst på åttonde året, ett sto, en ko med namnet ”Mångås”, en ko med namnet ”Kulla”, en ko med namnet ”Lena” (sin systers namn), en ko med namnet ”Juska” samt en ko med namnet ”Röpeta”. Han hade därtill fem tackor med ull, några grisar, en tjur, en kalv samt en ”spansk ko”. Djurens namn, som är ovanliga för den uppländska landsbygden skvallrar om familjens rötter i norra Sverige.

Tillgångar och skulder

Bouppteckningarna berättar även om personens tillgångar och skulder. Som släktforskare får vi veta mer om vilka personer vår ana hade samröre med och här kan det finnas spännande trådar att ”nysta” vidare i.

Genom Riksarkivet kan du söka efter bouppteckningar helt gratis.

Soldat med oduglig uniform

Slaget vid Helsingborg. General Magnus Stenbock. Målning av Gustaf Cederström

Vid 1700-talets början låg Sverige i krig med flera andra europeiska länder. Sverige hade tidigare erövrat Skåne som varit ett av Danmarks mest blomstrande områden men 1709 hade Danmark som mål att återta Skåne, Halland och Blekinge. På senhösten 1709 samlades en stor dansk flotta i Öresund. Den sammansatta danska hären under ledning av general Christian Ditlev Reventlow (senare tog general Rantzau över) bestod av 15 000 man. Vid det tillfället hade guvernören i Skåne, Magnus Stenbock inte mycket att sätta emot. Den svenska armén var i dåligt skick efter slaget vid Poltava och det fanns vid tidpunkten endast ett enda skånskt regemente, bestående av 1500 man, som var i stridsdugligt skick.

I början av december hade Danmark tagit kontroll över hela mellersta Skåne (förutom Malmö och Landskrona) och man hade som mål att inta flottbasen i Karlskrona.
General Stenbock ville inte ge upp utan strid och hade under kort tid samlat ihop flera svenska regementen som samlades i Småland. I februari 1710 hade man lyckats samla 16 000 man. De oerfarna soldaterna fick uniformer som hämtades från militärförråden och de övade dagligen strid på en frusen sjö innan striden gick av stapeln. Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari år 1710 och föll väl ut för Sveriges del.

Min anfader Erik Matsson var en av de många män, utan militär erfarenhet, som antogs som soldater och skyndsamt begav sig till Växjö för att strida med general Stenbock. Erik var då 50 år gammal och levde ett lugnt liv i Uppland tillsammans med sin familj. Han fick soldatnamnet ”Enman” och begav sig iväg 1709. Erik överlevde striderna och kunde återvända hem till Uppland med hälsan i behåll. Men vid mönstringen 1715, när han blev ”munstrad” av greve och generalen Magnus Julius De La gardie så gick det inte så bra. Greven anmärkte nämligen på den gamle soldatens uniform. Tyvärr felades både Eriks byxor och väst och man antecknade att soldaten ”har guhl väst”.

Inför följande mönstring några år senare, valde Erik att stanna hemma. Han kände sig krasslig och tyckte nog inte riktigt att soldatyrket var hans ”grej” nu när han närmade sig de sextio. Han skickade istället sin son, ”för sin sjuk och ålderdoms skull”. Erik fick avsked trots att han inte närvarade personligen. Nu anmärkte generalen på midjebältet i uniformen som inte höll måttet:  ”Erik Enman tjänt i 7 åhr förafskedas och dennesamma karlen Aprob: gehänget (midjebältet) odugligt”.

Erik avled vid 82 års ålder i Tuna, Uppland.
”Wart i tiänst på åtskilliga ställen. På sitt 34 åhr, gaf sig i egtenskap med Pigan Anicka Persdotter. Left i egtenskapet 50 åhr och aflat 9 barn. Tog frust emot et hemman i Enby och blef der i fråntagen till soldat. Bewistade Helsingborgsslaget 1709. Kom der ifrån med helsan hem och 5 åhr efter aflöst i — militiastaten, af sin Son Matz Enman. Och 1718 tog mot Prästegårds torpet Bodar, der han blef död siukdomen begyntes med wårk i axlarn och halsen som sedan steg til hiärtat. left 82 åhr”.

 

Slaget vid Helsingborg, tyskt kopparstick Källa: Wikipedia

 

Våra blodgrupper

Intresset för blodgrupper har ökat på senare tid då forskning tyder på att människor med blodgruppen A tycks ha benägenhet att drabbas av svårare komplikationer än de individer som har blodgrupp 0 när det gäller coronaviruset SARS-CoV-2. Vi som har blodgrupp A befinner oss i riskgrupp enligt vissa studier.

Vi bör göra allt vi kan för att skydda oss själva och våra medmänniskor från smitta och inte fastna alltför mycket vid teorier kring blodgruppers egenskaper, men visst är det intressant om blodgruppen ändå kan ge ett litet hum om vår eventuella känslighet eller motståndskraft gentemot covid-19.

Antigener på ytan

Det var den österrikiske biologen Karl Landsteiner f.1868 som först upptäckte blodgrupperna A, B och 0, vilket han tilldelades Nobelpriset för år 1930. Blodgrupperna indelas i det så kallade AB0/ABO-systemet där O står för ”utan antigen” (från tyskans ohne Antigene). Systemet baseras på att det finns två betydelsefulla antigener (proteiner) på ytan av blodkropparna – antingen A eller B. Den som har antigen A på sina blodkroppar har blodgruppen A och den som har antigen B tillhör blodgrupp B. Om man har både antigen A och B har man blodgruppen AB. Om man saknar antigen A och B så har man blodgrupp 0. De olika blodgrupperna delas även in i det system som kallas Rhesus, där man har antigenen D och därmed är RH-positiv, eller om den saknas, Rh-negativ.

Min mammas bröder var 0 RhD negativa men mamma är 0 RhD positiv

Karl Landsteiner
Karl Landsteiner fick Nobelpriset 1930 för sina upptäckter kring blodgrupper. Foto: Albert Hilscher

Det är sedan länge känt att människor med blodgrupp 0 har större chans att överleva svår malariasjukdom eftersom de röda blodkropparna hos 0 inte ”klistrar ihop sig” till klumpar som kan ge livshotande vävnadsskador. Svåra fall av covid-19 orsakar på liknande sätt blodproppar varför blodgrupp 0 beräknas ha minskad risk att drabbas av svåra komplikationer.

Hur vi ärver vår blodgrupp

Hur vi ärver vår blodgrupp är lite klurigt då både A och B är så kallade dominanta anlag medan 0 är ett icke-dominant, recessivt anlag. Varje människa har två arvsanlag som kan vara A+0, A+B, B+B, B+0, A+0 eller 0+0. Om man är barn till två föräldrar som båda har blodgrupp 0 så har man förmodligen samma blodgrupp som dem.

Ibland kan en förälder med blodgrupp AB få barn med blodgrupp 0 Detta kan ske om det finns en ovanlig version av blodtypsgenen AB0. Man har funnit denna version hos människor från Asien.

När min mormor och morfar fick sina tio barn tillsammans så ärvde alla barnen blodgrupp 0. De flesta i min släkt på mammas sida har blodgrupp 0. Mina systrar har blodgrupp 0 RH negativ och AB. Själv har jag blodgruppen A. Blodgrupp A är ett dominant anlag och då min farfar hade denna blodgrupp ärvde min pappa denna och jag ärvde den av honom.

På stamkortet (militärkortet) finns min farfars blodgrupp antecknad.

Positiv eller negativ?

Rhesus-status är viktigt att känna till, speciellt för gravida eftersom det kan uppstå komplikationer om mamman har en blodgrupp och barnet som hon väntar, en annan. En RH-negativ kvinna som väntar ett barn som är Rh-positiv kan under havandeskapet utveckla antikroppar mot fostrets blod som ibland kan leda till blodbrist hos barnet. Därför görs alltid blodgruppering under graviditeten.

Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.

De olika blodgruppernas förekomst runtom i världen

Blodgrupp A förekommer i Europa och Skandinavien i höga frekvenser men återfinns även hos Australiens och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.

Blodgrupp B finns främst i Nord- och Centralasien.

Blodgrupp 0 är den vanligaste blodgruppen i världen. I Baskien som ligger i gränsområdet mellan Spanien och Frankrike är blodgrupp 0 RhD negativ en väldigt vanligt förekommande blodgrupp och hela 52% av befolkningen i Egypten tillhör blodgrupp 0.

Blodgrupp AB är den ovanligaste blodgruppen av alla och den yngsta i familjen med sina cirka 2000 år på nacken.

Här kan du läsa mer om blodgruppsfördelningen i världen.

Ge och ta emot

När det gäller blodtransfusioner är blodgrupp 0 en väldigt värdefull blodgivargrupp. Blodgrupp 0 Rh-negativ kan ge blod till alla. De som har 0 Rh-positiv kan ge blod till alla, utom till dem som har blodgrupp 0 Rh-negativ. Blodgrupp AB däremot, kan ta emot blod från alla andra blodgrupper men kan endast ge blod till människor som tillhör gruppen AB. Gruppen A, som jag själv tillhör, kan ta emot blod från blodgruppen A och 0 och kan ge till A och AB. Blodgrupp B kan ge blod till grupp B och AB och kan ta emot av grupp B och grupp 0. Enligt katolska kyrkan och ny forskning hade Jesus blodgruppen AB.

Shroud_positive_negative_compare
Provtagning av Turinsvepningen, som av många påstås vara Jesu liksvepning, har påvisat att personen hade blodgruppen AB.

Så får du veta din blodgrupp

Mödravårdsjournal
Alla kvinnor som har fött barn kan hitta sin blodgrupp i de journaler som har upprättats på mödravårdscentralen. Om du har bank-ID kan du logga in på 1177.se  vårdguiden och läsa dina journaler på mobilen eller datorn.

ID-bricka
Personnummer, namn och även blodgrupp finns inpräglat på identitetsbrickan (även kallad dödsbricka) som har använts i Sverige sedan i början av 1900-talet, både för militärt och civilt bruk. ID-brickan fick man tidigare i militärtjänsten och alla barn som är födda i Sverige mellan 1960 och 2010 har fått denna bricka. (Obs! 1986 beslutades att blodgrupp inte längre skulle skrivas ut på ID-brickan)

1024px-Swedogtag
På ID-brickan finns din blodgrupp inpräglad. Foto: Wikipedia

Stamkorten kan berätta mer
Värnpliktskort (stamkort) finns på Arkiv Digital för alla män som mönstrade inom militären åren 1902-1950. På värnpliktskorten finns ofta, förutom namn, adress, längd och uppgifter om tjänstgöring och utbildningar även uppgift om personens blodgrupp.

Alla mina åtta morbröder hade blodgrupp 0 enligt deras stamkort.

Blodgruppstest hemma
Med ett blodgrupptest som kostar cirka 149 kronor kan du få veta din blodgrupp hemma vid köksbordet. I testkitet finns allt man behöver för att testa AB0 och Rhesus D-system genom ett stick i fingret och man behöver därför inte besöka sjukvården för att få veta sin blodgrupp. Blodgruppstestet identifierar de antigener som finns på ytan av de röda blodkropparna. Resultatet kommer inom några minuter och på den medföljande blodgruppskartan kan man fylla i sina personuppgifter och förvara i plånbok eller i väskan. Detta blodgrupptest kan beställas genom Netoteket som är den enda godkända leverantören av Eldocard i Sverige.

Bli blodgivare
Genom att bli blodgivare får du veta din blodgrupp och får möjlighet att vara till hjälp för andra människor. På webbsidan geblod.nu finns mer information om hur du går till väga för att bli blodgivare.

Uppdaterat 2020-12-06
Ännu en studie stöder tesen att personer med blodgrupp 0 smittas med det nya coronaviruset i mindre grad än de med andra blodgrupper. Rönen saknar än så länge praktisk betydelse för behandling av covid-19. Tidskriften Annals of Internal Medicine publicerade nyligen en kanadensisk studie som indikerar att personer med blodgrupp A var överrepresenterade bland de virussjuka och att de med blodgrupp 0 var underrepresenterade. Skillnaderna var visserligen ganska små, men visar att människor med blodgrupp 0 har ett visst skydd – cirka 12% mindre risk att smittas och cirka 13% risk att bli allvarligt sjuka eller avlida, om de smittas i jämförelse med personer som har blodgrupperna A, AB och B.

Den vetenskapliga tidskriften Nature Communication publicerade en studie 13 november 2020 som visar att även blodgrupperna B och AB kan ha en ökad risk att drabbas svårare av covid-19 i jämförelse med patienter med blodgrupp 0. Blodgrupp AB visade sig ha en viss ökad risk för att hamna på intensivvårdsavdelning i respirator samt att avlida i sviter av viruset, men bland patienter som har blodgrupp B fann man en lägre risk att avlida, även om man blev så sjuk att man måste vårdas i respirator.

Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.

Vad beror det på att blodgrupp 0 tycks ha detta extra skydd?

Ingen vet ännu men man forskar febrilt. Möjligen handlar det om det naturliga antikroppsskyddet. Människor som har blodgrupp 0 kan ge blod till alla, men kan endast ta emot blod från personer med samma blodgrupp. Blodgrupp 0 har antikroppar mot A och B, vilket skulle kunna hindra smitta från A- och B-personer att infektera en 0-person.

Man forskar även på sockermolekyler. Dessa varierar med blodgrupperna och binder till cellvävnad, till exempel i lungorna, på olika sätt.

Även färre koaguleringsfaktorer i blodet hos 0-personer och därmed mindre risk för vissa hjärtkärlsjukdomar, som i sig är en allvarlig riskfaktor i sammanhanget tycks kunna ge en skyddande effekt mot covid-19.

Östman, Gudfasts son lät resa denna sten

Foto: Helena Bure Wijk

Kristnandet i Skandinavien var en långsam process som spände över flera hundra år.  Man delar in processen i tre skeden – en första tid som innebar tillfälliga kontakter med kristnade områden i Öst- och Västeuropa. Detta skedde under plundrings- och handelsresor. Man vet inte exakt när denna ”kontaktfas” övergick i själva ”missionsfasen”, men den första kända var den som riktades mot Sverige från det karolingiska kejsardömet.  Den tyske missionären Ansgar riktade sin mission mot handelsstaden Birka under 800-talet och där uppfördes sedan tre kristna kyrkor. Denna andra fas, övergick sedan i den tredje fasen då kyrkans ställning blev stark.

Gammal och ny sed

I den fornnordiska religionstiden existerade inte begreppet ”religion” som sådant. Religionen var en del av kulturen och hade en självklar plats i människornas tillvaro. Begreppet ”sed”, (även skick, sidr) var det ord man använde under vikingatiden för att beskriva de religiösa förhållandena. Detta begrepp omfattade såväl ritualer och föreställningar om verkligheten, såsom sociala strukturer och klädkoder. Man tror att varje folkgrupp hade sin egen sed och man gjorde inga försök att överföra sin sed till andra folkgrupper.

När kristendomen började spridas i Skandinavien, tillkom benämningarna ”forn sidr” (gammal sed) och ”ny sidr” (ny sed), för att skilja det gamla från det nya tänkandet och utövandet. Begreppet ”hedendom” uppstod under religionsskiftet för att beteckna det icke kristna. ”Heidinn” var det fornnordiska ordet för ”icke kristen” som användes av de germanska folken. Hedendom (från ordet hede) är en kristen term som betecknade en person som levde utanför den civiliserade världen, utanför staden.

Gudinnan Freja. Bild: Wikipedia

Målet med riterna var att göra tillvaron trygg

Målet för de förkristna fornnordiska religiösa utövarna var att uppnå det goda livet ”här och nu”, till skillnad från kristendomen, där frälsningen var något som förlades till en punkt längre fram, i livet efter detta. Missionstanken som finns i kristendomen, fanns inte alls i den fornnordiska tron. För de fornskandinaviska religionsutövarna handlade det goda livet om fruktsamhet, glädje, sexualitet m.m. och man offrade till gudarna för bland annat god årsväxt och fred. Kollektivet var navet i det förkristna samhället och därför fanns stort fokus på ära och skam. Gudarna var knutna till folkgruppens eget territorium och målet med riterna var att göra tillvaron trygg.

1280px-Armring_av_guld_med_djurhuvudformade_ändar,_vikingatid,_800_-_1099_i_Östergötland,_Sverige
Armring av guld med djurhuvudformade ändar, vikingatid 800-1099, Östergötland. Foto: Statens historiska museum

Det sägs att det var Östman Gudfastsson (född cirka 1020 ) som kristnade Jämtland. Den gamla ”Frösöstenen” som ursprungligen stod mittemot dagens Östersund berättar om detta: Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis[a stæi]n þenna ok gærva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn gærði bro, Trionn ræist ok Stæinn runaʀ þessaʀ”

800px-Frösöstenen_sommar
”Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor”. Foto: RAÄ:s fornminnesdatabas


Några av mina gamla vikingarötter hittar du här

När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.


Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Ett slott med gamla anor

Staden Västerås, som till en början hette Västra Aros, blev biskopssäte i mitten av 1100-talet och stadens slott  började troligen byggas under 1200-talet. Slottet byggdes ursprungligen som en borg, till skydd för staden och dess hamn. Slottet fungerade även som fängelse (ända in på 1830-talet) och som residens för den fogde som verkade som kungens ombud i staden och i länet.

1280px-Västerås_slott-IMG_0513
Västerås slott byggdes ursprungligen som en borg som skulle skydda staden och dess hamn. Foto: Wikipedia

Det var på Västerås slott som reformationen beseglades och banden till katolska kyrkan klipptes år 1527.  Gustav Vasa tycks ha trivts bra på slottet och han tillbringade mycket tid där, men slottets historia är också kantat av våldsamheter och ond bråd död. Slottet var ursprungligen ett fängelse och kom att så förbli, ända in på 1830-talet. I norra tornet fanns det så kallade ”tortyrfängelset” där man sänkte ned misstänkta brottslingar till en iskall och kolsvart fängelsehåla, genom en lucka i golvet.

Slottets borggård anlades av Gustav Vasa Foto: Helena Bure Wijk

Under Gustav Vasas regeringstid gjordes flera om- och tillbyggnader av slottet. Vasa anlade även en borggård. Västerås slott var belägrat flera perioder under 14- och 1500-talet. På borggården har man bland annat hittat människoskelett och en kanonkula som väger närmare 18 kilo. Arkeologerna tror att de begravda kan vara danska soldater som var fångar på slottet åren 1521- 22. Även kung Erik XIV tillfångatogs och fördes till Västerås slott år 1573 där han tillbringade ett år i fångenskap.

På Västerås slott finns kungens säng bevarad. Det sägs att även medlemmar av Sveriges nuvarande kungafamilj har övernattat där. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

Mitt glada 70-tal

”Televisioner” från 1974 med Ernst Hugo Järegård, Claire Wikholm, Jan Olof Strandberg och Margaretha Krook
Foto: SVT Play

Jag föddes 1967. När jag växte upp hade man rundklippt lugg, hängslen och bruna manchesterbyxor. Dagarna i ända flätade vi plastband där på lekskolan. Vi satt i ring och klappade i händerna. Fröknarna spelade på tamburin.

En poliskonstapel besökte lekskolan 1973 och vi barn fick berätta om polisens arbete genom att rita en teckning

Lekskolebarnen lade platta urtrista saker som kallades ”Flano” dagarna i ända, eller kröp genom pedagogiska träkuber som låg utspridda på golvet. På den tiden visste alla vem fluortanten var och vad som skulle hända om vi inte sköljde ordentligt – då skulle tandtrollen ”Karius och Baktus” dyka upp.

Tandtrollen Karius och Baktus av Thorbjörn Egner

Musiken som riktades till barn var konstig. ”En liten klapp. En liten klang. Var inte slapp. Var inte bang”. Vadå ”bang”? Jag begrep mig aldrig på det där. ”Sovdjuret” med Barbro Hörberg var en annan grammofonskiva som jag inte riktigt lyckades förstå mig på. Hon sjöng i timmar om ”sovdjuret” som hade stora kinder och hängande ögonlock och som helst ville sova hela dagarna. ”Klas Klättermus” var visserligen lite roligare än ”sovdjuret” men han var också en lat figur som vägrade att samla sina egna nötter och hellre norpade nötter av andra. Musik, böcker och TV-program som riktades till barn hade ett formande syfte på 1970-talet. Som Grönsaksvisan (Klas Klättermus) ”Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor, morot, selleri och dill är inte heller illa”…

Jag på 1970-talet
Foto: Björn Wijk

Det var först 1970 som regelbundna färg-TV sändningar började och man visade då sex färgtimmar per vecka. Det skulle dröja länge innan färg-TV gjorde entré i mitt barndomshem, men det gjorde ingenting. Barnprogrammen skulle nog ändå ha varit lika gråtrista och omöjliga att förstå sig på. Var de överhuvud taget gjorda för barn?

”Tisdagskul” med clownen Manne.
Foto: SVT Play

På eftermiddagarna, klockan halv fem, cyklade Clownen Manne omkring på sin cykel framför en konstgjord kuliss och utförde sin pantomimteater. Jag begrep aldrig vad han ville säga. Undrar just om han förstod det själv. Jag kände mig mest skrämd av alltihop.

70-talets barnprogram bestod för det mesta av en serie diabilder som föreställde tråkiga höghus i någon miljonprogramsförort medan en allvarlig speakerröst berättade ”Här bor Olle. Olles föräldrar är skilda. Olle är ett nyckelbarn”.  Stackars Olle verkade mest irra omkring ensam på gården i förorten och det var synd om alla barn i hela världen. Om man inte tyckte om maten så tvingades man att äta upp allt på tallriken ändå med förmaningen ”Tänk på de stackars barnen i Biafra”. Jag tänkte på de stackars barnen och skämdes över att jag hade mat.

Och inte blev det bättre när Staffan Westerberg började leka invecklade ensamlekar i TV-rutan och hävdade att ”jorden är platt som en pannkaka”. Om man inte hade varit ängslig innan så blev man det nu. Den där ”storpotäten” kunde ju skrämma livet ur vem som helst.

”Storpotäten” i ”Vilse i pannkakan”
Foto: SVT Play

Jag kan förstå att man då, precis som nu ville informera och lära barnen något, men resultatet blev djupa, konstiga och politiskt vinklade barnprogram. Som barn kunde man lätt få för sig att världen var en riktigt obehaglig och orättvis plats att bo på och att barn for illa överallt. I förorterna irrade de ensamma nyckelbarnen omkring. Överallt på jordklotet var det svält och i pannkakan härjade den orättvisa ”storpotäten”. Och ingenting kunde man göra åt det.

”Nyckelbarn”
Foto: Superbass

Som tur var kom ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och ställde allt tillrätta. Pedagogik blandades med kreativitet. Äntligen ett program som riktade sig till barn och trots att vi ännu inte hade färg-TV hemma hos mig, så var hela programserien som en fantastisk färgsprakande show. Det var då allt det roliga började och man började ana ljuset i den gråtrista tunnelns slut.

”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Lars Erik ”Brasse” Brännström, Eva Ramaeus och Magnus Härenstam
Foto: SVT Play
Jag överlevde glada 70-talet utan några bestående men, hoppas jag…

Männen på Blåkulla

Under häxhysterin i Sverige i början av 1670-talet så var det främst kvinnor som pekades ut och avrättades för trolldom, men det fanns även några män bland de anklagade och dödsdömda. Anfadern Hans Thomasson liksom släktingen David var två av de män som pekades ut när rannsakningarna pågick i Torsåker, Ångermanland.

I förkristen tid var det enligt myten gudinnan Freja som invigde Oden i sejdkonsten, men eftersom det i trolldomsutövande fanns någonting som ansågs vara omanligt och gränsöverskridande så överlämnades detta till gydjorna, de trolldomskunniga kvinnorna, som förde kunskapen vidare genom sina döttrar.

De visa männen och kvinnorna tycks ha haft en särskild status men levde även i ett visst utanförskap redan i forna tider, långt före häxprocessernas tid och man såg inte på dessa människor med blidare ögon när kristendomen väl hade etablerat sig. Martin Luther trodde att kvinnor var mer benägna än män att utöva trolldom, att de var påverkbara för falska irrläror och moraliskt svagare och att straffet för detta måste vara döden. Resultatet blev att många oskyldiga kvinnor avrättades i protestantiska länder.


När häxhysterin drabbade Sverige och Ångermanland under åren 1668 – 1676 var det, liksom i övriga Europa, främst kvinnor som pekades ut och dömdes för trolldom, men det fanns även några män bland de anklagade och dödsdömda i Ångermanland. Tjugo år tidigare stod anfadern Christian Göransson inför tinget anklagad för trolldom men när häxjakten tog fart i området var han förmodligen död. Man anklagade och avrättade då istället hans mamma och andra släktingar.

I Blåkulla anklagades de utpekade kvinnorna för att bära fram mat till bordet, kasta korn i elden, dansa, skura grytor, stoppa korv eller sticka vantar. Centralt i Blåkullaberättelsen var att trollkonorna slogs om att få ligga hos ”den fule”, djävulen, som för det mesta befann sig ”under bordet”. I Blåkullamyten framställdes djävulen som en herreman som välkomnade dem alla, som en röd eller svart karl med vita strumpor och ibland som en hund. Oftast låg han under bordet, där han var fjättrad. Trollkonorna tävlade om att få gå under bordet och ”famnta och kyssa den fule” där.

De anklagade männen hånades på olika sätt och anklagades för att ha incestiösa förhållanden, för att utöva misshandel, föra ett okristligt leverne samt för diverse sexuella utsvävningar i Blåkulla. Anfadern Hans Thomasson liksom släktingen David var två av de män som pekades ut som ”häxor” när rannsakningarna pågick i Torsåker, Ångermanland. Hans Thomassons hustru, anmodern Karin halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675. Maken Hans anklagades också för att fara till Blåkulla där han enligt vittnen hade sexuellt umgänge ”med alla trollkäringar och använder till det en järnpinne på Blåkulla”. Hans hade, enligt dessa barnvittnen i Blåkulla hotat att misshandla de barn som vittnade mot honom, men han friades från dödsstraff.

Värre gick det för David Nilsson som anklagades av många barn för att föra barn till Blåkulla och där dansa och äta. Grannpojken Olle var först ut att vittna mot David. Pojken berättade att David hade klagat över att de andra dansade alltför snabbt i Blåkulla. Förmodligen hade David Nilsson svårt att gå. Strax inställdes flera andra barn inför rätten som vittnade om att David alltid dansar bak-och-fram i Blåkulla och att han brukade ropa till de andra att dansa snabbare. Barnen hånade honom och påstod att han hade ”virvlat och ropat””Nyttjen benen! Nyttjen benen så länge vi är här!” Barnen påstod även att David hade givit dem olika slags mat som han hade fått av ”en hustru Elisabetta med ett krokigt finger”. David anklagades för att ha givit barnen gåvor och mat och de hade tvingats att läsa diverse förbannelser över måne, sol, syster och bror. När frågan ställdes i rätten om det fanns ännu fler barn som ville vittna mot David var han uppgiven och svarade själv på den frågan: ”Han svarade att alla barnen i socknen vittnar mot honom”.
David avrättades tillsammans med ett 70-tal andra i pastoratet 1675.

Innan flourtanten kom

Minnessten för Vipeholmspatienter på Norra kyrkogården i Lund. ”Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935 – 1965. Var resan stormig, huru skön är hamnen” Foto: Ingemar Nilsson Universitetssjukhuset, Lund

I dag ses Vipeholmsexperimenten som ett av de grymmaste övergreppen i svensk historia men när det pågick såg man inga etiska problem med detta. Tvärtom ansåg man att studien gav de individer som ingick i experimentet, de ”svårskötta idioterna”, med fysiska och mentala handikapp, en möjlighet att få bidra till samhället och till forskningen. Det var således en god sak, både för de människor som man utförde experimenten på och till gagn för hela Sveriges befolkning.

Vipeholmsexperimenten avslutades 1955 och många patienter hade då fått så stora skador på tänderna att de hade svårt att tugga under resten av sina liv. Många saknade tänder helt då de hade blivit sönderfrätta under experimentets gång och många led i åratal av fruktansvärd tandvärk. Tusentals av patienternas tänder var så skadade att de måste dras ut, men det skedde först efter att studien hade avslutats.

Resultaten av de fruktansvärda och plågsamma experiment som genomfördes på Vipeholm ledde till att jag och många som föddes på 1960-talet och senare fick besök av ”fluortanten” redan i lekskolan/förskolan.

Läs gärna mer här

Vipeholmsanstalten Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

En fantastisk hjälp på vägen

Släktforskning är för det mesta väldigt roligt, givande och spännande, men när man år efter år sitter och försöker hitta okända fäder i släktgrenarna så kan det ibland kännas hopplöst trist att släktforska. Här kan DNA-test vara en fantastisk hjälp på vägen.

DNA-test kan vara en fantastisk hjälp på vägen

Autosomalt DNA-test

När man försöker att reda ut släktskap så kan ett autosomalt DNA-test vara en stor hjälp. Genom testet får man DNA-matcher som presenteras i en lista (som uppdateras med nya matchningar kontinuerligt). Alla DNA-matcher som kommer upp i listan är nu levande släktingar, som är släkt på pappas, eller på mammas sida. DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som man är närmast släkt med har de högsta siffrorna.

DNA-matcher, som de visas hos Family Tree DNA

DNA-test kan bekräfta släktskap

Om man har fått kontakt med en person som möjligen är en släkting så kan det autosomala DNA-testet påvisa släktskapet. Om både jag och min förmodade släkting gör DNA-testet så kommer vi att kunna se varandra i listan med DNA-matchningar, om vi är släkt. Om inget biologiskt släktskap finns så kommer vi inte upp som varandras DNA-matcher. På så sätt är DNA ett fantastiskt verktyg.

DNA-testet kanske visar att vi är släkt?

Väldigt viktigt att tänka på att DNA-testet kan verifiera släktskap och på så sätt vara en fantastisk ”dörröppnare” vad gäller släktskap, men det kan även omkullkasta allt man trodde var sant. För några år sedan uppmuntrade jag en vän som gärna ville veta mer om sin pappas släktgrenar, att göra ett DNA-test. När DNA-resultatet äntligen kom så visade det sig att pappan som personen vuxit upp med, inte var biologisk far. Allt blev bra för den här familjen och man fick en fin kontakt med den biologiska faderns släkt genom DNA-testet, men det hade kunnat sluta olyckligt. Numera passar jag alltid på att varna lite extra för att det kan dyka upp sådana här saker när man gör DNA-test.

Flera företag

Det finns flera företag som erbjuder autosomala DNA-test. De största är Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage. Det är en smaksak vilket företag man vill använda sig av. Om man är flera personer som ska göra DNA-test för att bekräfta släktskap så är det bäst att välja att göra DNA-test hos samma företag, annars kommer man inte att se varandra som DNA-matchningar.

DNA-matcher som de visas på Ancestry

Full kontroll

Det är långt ifrån alla människor som kan tänka sig att göra ett DNA-test för att bekräfta släktskap och det måste respekteras. Vårt DNA är ju vårt innersta material, som innehåller all information om oss och om vår härkomst. Om man får detta förtroende så är det väldigt viktigt att personen får möjlighet att själv administrera DNA-testet och på så sätt har full kontroll över sitt DNA-test och resultatet.

DNA-matcher på My Heritage



Teckningar: Helena Bure Wijk

DNA kommer att ge svaret

Mamma och jag när vi började släktforska 1990

Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat många år åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseböckerna. Den lilla anteckningen får ju så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt, nästan omöjligt att komma vidare med släktforskningen och på så sätt få lära känna sina rötter. Men tack vare DNA-släktforskning kan vi äntligen få svar på släktgåtorna.

Fader okänd

Min morfar Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland med anteckningen ”Fader okänd”, liksom hans fem syskon. Deras mor arbetade till en början som piga hos familjerna i bygden men efter att hon hade fött sitt första barn som ogift, kunde hon inte längre arbeta hos familjerna i gårdarna. På den tiden ville man inte ha ogifta pigor som hade fött utomäktenskapliga barn i sina hem. Man tänkte sig att barnen kunde påverkas negativt av hennes blotta närvaro.  Charlotta blev därför förvisad till ladugården och där kom hon att arbeta som mjölkerska under hela sitt liv.

Torpet i Bladåker där morfar och hans syskon växte upp


En svårfångad man

Charlotta födde fem barn men gifte sig aldrig. Hon bodde tillsammans med barnen i den lilla stuga hon fick ta över efter sina morföräldrar och arbetade vid Norrgarns herrgård hela sitt liv, fram till 1953 då hon avled. När morfar var 90 år berättade han att hans pappa hette Düring och kom från Belgien. Han visste inte så mycket mer om sin far men sa att han bodde tillsammans med familjen i Bladåker ”ibland” och att hans föräldrar var ”trolovade”. Mamma och jag började släktforska 1990. När morfar berättade vad fadern hette – ett ovanligt namn, så trodde vi att det skulle vara lätt att hitta honom men han skulle visa sig vara en väldigt svårfångad man. I dag, mer än trettio år senare, har vi fortfarande inte hittat honom.

Köpte läsapparat och reste runt i bygden

När vi började släktforska var kyrkböcker inte lika lättillgängliga som idag. På den tiden var man tvungen att boka tid i bibliotekets släktforskarsal för att få tillgång till en speciell läsapparat som kunde läsa mikrokort. Mikrokorten, med de avfotograferade kyrkböckerna, beställdes från SVAR och man var tvungen att veta vilken församling, tidsperiod och vilka utdrag men ville kika på från de olika böckerna – husförhörslängder, församlingsböcker, vigsel-födelse eller dödböcker. Efter beställningen måste man vänta någon vecka innan de efterlängtade mikrokorten kom med posten. Sedan rusade man till biblioteket och läsapparaten, bara för att upptäcka att man hade beställt fel mikrokort.

Vi köpte en egen läsapparat. Det underlättade en del, men det var ändå krångligt att släktforska. Mamma och jag började istället resa till Släktforskarnas hus och Landsarkiv där vi hade möjlighet att sitta hela dagar och söka i riktiga kyrkböcker. Vi reste även runt i bygden där morfar och hans familj hade bott, i hopp om att någon kunde berätta mer. Vid den tiden hade morfar tyvärr lämnat jordelivet.

Morfar och hans bröder

Släktrykten

Morfar påstod att hans pappa hette Düring och flera släktingar menade att de också hade hört honom tala om fadern. Vissa hade hört honom säga Düring, andra sa att fadern hette Düringer. Vissa sa att fadern arbetat som murare, snickare och målare i Uppsala. Andra sa att han varit inspektor/förman på någon gård samt arbetat som trädgårdsmästare vid något slott eller herrgård i Uppland. Flera uppgifter pekar på att barnafadern avled mellan 1916 och 1918, men ingen vet säkert.
1991 hittade mamma och jag en familj som hette Düring i församlingsboken för Uppsala i början på 1900-talet, där fadern och flera söner arbetade just inom hantverk – som murare, målare, plåtslagare och snickare. Mamma och jag blev så glada, men glädjen blev kortvarig eftersom det snart visade sig att familjen hette Düsing. Vi blev tvungna att lägga bort alla förhoppningar om att detta kunde vara en familj med koppling till morfars okände far…

Inga ledtrådar

När mamma och jag reste runt i Bladåker i början av 1990-talet och pratade med de äldre invånarna som bodde där så hoppades vi på att få någon liten ledtråd till den okände barnafadern. Något litet skvaller…vad som helst…
I en liten bygd där alla känner alla så borde man ha sett eller hört någonting om en ogift kvinna födde fem barn. Kanske tisslades det och tasslades i stugorna? Kanske hade man sett någon främmande karl smyga runt? Men nix. Ingen hade sett någon man tillsammans med Charlotta.
En kvinna berättade att Charlotta ofta brukade tvätta kläder vid den lilla sjön, intill stugan. En annan berättade att hon kokade alldeles för starkt kaffe. En man sa att torpet där man bodde var jättekallt då det var byggt direkt på marken, utan husgrund. Någon sa att man alltid kunde se Charlotta gå till och från ladugården med en höghalsad klänning. Ingen visste någonting om den okände barnafadern.

Samma far till alla barnen

Charlotta fick barn åren 1896, 1901, 1904, 1912, 1914 och 1916. Det är ett ”hopp” på åtta år mellan barnen och det var för mig väldigt svårt att tro att det skulle vara samme fader till alla barnen. Vi gjorde ett jämförande DNA-test mellan Charlottas äldste sons son och hennes yngste sonson som visade att de har samma farfar till 99,9%. Att det är samme far till alla barnen tyder på att han måste ha befunnit sig i trakten (och kanske arbetat på annat håll under de åtta år då Charlotta inte fick några barn) men ingenting tyder på att han bodde i bygden. De DNA-test min mamma, hennes bror och kusin har gjort på senare år visar inte alls att han kom från Uppland. DNA pekar istället på för oss helt nya och okända släktrötter, i Skåne.

DNA kommer att ge svaret

För några år sedan bestämde jag mig för att ta upp forskningen kring familjen Düsing igen och följa dem i kyrkböckerna. Det visade sig att prästerna skrev familjen som Düring i vissa kyrkböcker och som Düsing i andra böcker. När jag följer dem tillbaka i tiden så kommer jag till Skåne och den anrika gården Bollerup.

Friederich Ludwig Düsing f. 1801 invandrade till Sverige från Mecklenburg-Vorpommern i norra Tyskland, tillsammans med hustrun Sofia Elisabeth Röse (von Röös) f. 1800 och deras barn. Familjen bodde till en början vid Bollerups gård i Tomelilla, Skåne och med tiden kom deras ättlingar att etablera sig på flera orter, i bland annat Skåne, Uppland, Södermanland och Östergötland. I kyrkböckerna skrevs man ibland som Düsing och ibland som Düring och det har berättats att släkten ursprungligen hette von Deuringer.

Genom ett blogginlägg där jag för några år sedan efterlyste information om familjen Düsing/Düring har jag fått en så fin kontakt med ättlingar till familjen. De har visat stor vänlighet och har berättat mycket om sin släkt, dess rötter och släktgrenar. För att hjälpa oss att få svar på den förbryllande släktgåtan med morfars okände far så vill man hjälpa oss genom att göra ett DNA-test, som kommer att ge svar på gåtan. Den vänlighet som mamma och jag har mött från familjen värmer våra hjärtan. DNA-testet Family Finder kommer snart att ge svaret, men även om det skulle visa sig att vi inte är biologisk släkt så vill vi gärna fortsätta att hålla kontakten. Det känns att vi är släkt i själ och hjärta.

Fortsättning följer…

Häxmorden i P1

Under våren har jag fått följa två fantastiska journalister på deras resa till Ångermanland och tillbaka till häxprocessernas tid. Jag medverkar i radioserien Häxmorden som sänds i Sveriges Radio P1 under sommaren 2021:

”Under några få år på 1600-talet mördas hundratals kvinnor, anklagade och dömda för att vara häxor. Är vi ättlingar till offren – eller förövarna?

Epicentrum för häxprocesserna var Ångermanland. I den lilla bygden pressades barn att vittna mot sina mammor och grannar, pådrivna av nitiska präster. På en och samma dag avrättas över 60 personer och bränns på bål på ett berg – ett trauma som ska lämna spår i generationer.

Än idag anses det som hände på Bålberget vara Sveriges största massavrättning i fredstid. 350 år senare upptäcker vi att vi båda härstammar från området sedan lång tid tillbaka. Var våra släkter inblandade? Var vi med på Bålberget?

I Häxmorden berättas historien om vad som hände och hur det kunde ske. Hur gick det till när staten mördade hundratals kvinnor, i det som kallats det värsta justitiemordet i svensk historia? Men det är också jakten på vår egen släkthistoria, som kanske också är din.

29/6 sänds första avsnittet och släpps som podd. Välkommen att följa vår resa – men håll någon hårt i handen!

/Moa Soltanian Magnusson & Gustav Asplund”.


MEDVERKANDE I SERIEN

* Helena Bure Wijk, ättling till flera av de dödade kvinnorna
* Björn Thunberg, släktforskare
* Håkan Sjöberg, guide vid Häxmuséet
* Maria Nordlund, museipedagog
* Jan Guillou, författare till Häxornas försvarare
* Jonny Jonsson, vaktmästare i Torsåkers församling
* Agneta Sjöberg, ordförande i Ådalens släktforskarförening
* Kalle Holmqvist, författare till Ondskan i Nordingrå
* Agneta Nyholm, författare och engagerad i Nordic Noise Movement

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan”.
Foto: Helena Bure Wijk

Tietäjä

Tietäjä Väinämöinen, målning av Robert Wilhelm Ekman 1866

Eftertraktade och behövda

Vismännen Pål Andersson och Christian Göransson var populära och eftertraktade för sina övernaturliga förmågor i norra Sverige under 1600-talet. Även om kyrkan avskydde vismännen och kallade dem ”djävulens instrument” så såg de själva på sin verksamhet och sitt ”kall” med helt andra ögon.

De finska vismännen (tietäjä) ärvde förmågan inom sin släkt då de gamla magiska riterna och runorna/sångerna förmedlades från far till son (och av mor till dotter). Vissa familjer ansågs därför vara ”vismans släkter”. De troddes ha förmågan att kunna bota sjukdomar och att avvärja ont, som medhjälpare till den Högste. I deras föreställningsvärld kunde det onda vara pålagt av illasinnade människor eller av Gud. Det senare, jumalantauti, avstod man helt från att försöka avvärja/bota.  ”Duger inte mina händer, duger säkert Herrens händer! Passar inte mina fingrar, passar säkert Herrens fingrar! Flinkare är Herrens fingrar, mjukare är Herrens händer ”. (Kalevala, fyrtiofemte sången)

Foto: Helena Bure Wijk

Behövda och fruktade

Övernaturliga förmågor var, förståeligt nog, väldigt eftertraktade i en tid då få människor hade möjlighet att uppsöka en läkare för sina krämpor och problem. De trollkunniga vismännen- och kvinnorna var behövda men de var även fruktade. Till vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön, Medelpad, reste människor långa vägar för att få hjälp. Om man hade tur kunde man stöta på honom då han var ute på någon av sina många resor och då få konsultation direkt, mot en summa pengar. Anteckningar om vismannen Pål Anderssons förmågor har bland annat hittats i Långskogs finnby och Hampura finnby i Orsa. Han hjälpte en bonddotter från Järvsö i Hälsingland med en speciell ”kärleksmedicin” som hade förmågan att väcka kärlek. Pål var omtalad för att kunna bota sjukdomar och tillintetgöra spåsändningar och trollskott som andra trollkunniga hade sänt mot sina offer. Han ansågs ha förmågan att återfinna stulet gods och kunde även peka ut tjuven.

Prästerna i Järvsö var väldigt skrämda av Pål Anderssons övernaturliga förmågor och kallade honom ett ”diabolicum instrumentum” (djävulens instrument). Han anklagades för att ”skapa stor osed och galenskap i landet”. Det man kanske skrämdes mest av var att vismännen hade allmogens fulla förtroende. Prästerna ville gärna straffa de människor som sökte hjälp hos de finska vismännen, men det var svårt att genomföra. En av de anklagade som fått hjälp menade att det var ”troligare att vismannen fått sina krafter från Gud, än från djävulen, eftersom ”djävulen uppenbarar och röjer inte gärna tjuveri”.

Foto: Helena Bure Wijk

Anfadern Christian Göransson ”finne” i Forsed, Ytterlännäs, Ångermanland var en visman som ansågs kunna bota sjuka, peka ut tjuvar och ”trolla” tillbaka stöldgods. Liksom Pål Andersson från Stormörtsjön reste Christian runt i norra Sverige och hjälpte människor för några mark per uppdrag. En bonde hade anlitat Christian för att få hjälp att återförskaffa tobak som stulits från honom. Bonden hade av vismannen blivit lovad att stöldgodset skulle vara tillbaka inom 14 dagar och han hade betalat tre mark för uppdraget. Men efter en vecka hade endast en del av tobaken återförts till ägaren. Detta trots att Christian vänt sig till vismannen Pål för att få hjälp.

I domboken framgår det att flera andra bönder hade sökt Christian Göransson för ”trulldomshielp”. En trumslagare hade blivit botad då han ”var illa fogad i sin mun”. Christian hade sagt till mannen att ”låta hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan sig med den lagen tvetta och basa för elden”.

Vismanssläkt

Vismannen Christian Göransson var son till Göran/Gierland ”finne” (anteckning om släktnamn saknas) som var nybyggare i Graninge i Ångermanland tidigt 1600-tal.

Vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var gift med Margareta Persdotter Porkka f.1611 i Hassela, Hälsingland, dotter till Peder Pedersson Porkka f.1575 i Sikajokka, Österbotten och Helena Andersdotter Tarvainen f.1585. Helena Tarvainen var dotter till Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax.

Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var son till Anders Pålsson Laininen f.1575 i Rautalampi och Malin Persdotter Tarvainen f.1575 i Kölsjön, Hassela. Malins farfar var Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax. Vismannen Pål Anderssons farfar var nybyggaren Pål Andersson Laininen (eller Luuainen) f.1550 i Rautalampi och Margareta Pålsdotter f.1545.

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Richard Gothe, Wallenberg&Bondesson, Maud Wedin, egen forskning

Högen i Lillhärdal

Moragården på Skansen är en fyrbyggd gård. Foto: Johan Fredriksson

I vackra Härjedalen har släkten bott i många generationer. Högen i Lillhärdals kyrkby är en av få bevarade nordsvenska gårdar som är byggda i en fyrkant, så kallad ”fyrbyggd” gård. Denna gårdstyp var i forna tider vanlig i norra Sverige, Dalarna, Gästrikland och även i Finland och Norge.

Här bodde släkten en gång i tiden Foto: Härjedalens hembygdsförening

I Lillhärdal och Högen satte anfadern Peder Olofsson och hans hustru Karin Halvarsdotter bo i slutet av 1500-talet. På den tiden ville man gärna bygga gården för familjens trygghet, där allt det nödvändiga skulle finnas på nära håll. Gårdens fyrkant med de samlade byggnaderna fungerade som ett litet ”fort” som skyddade familjen mot det okända i utmarkerna.

Högen i Lillhärdal Foto: Visitsveg

På gården finns två boningshus samt byggnader för mat, foder, stall, ved, avträde samt loft- och vedbod. Gammelstugan vid gården Högen i Lillhärdal är den äldsta bevarade byggnaden och har blyinfattade fönsterrutor och dekorerade fönsterluckor av trä. Även ytterdörren är dekorerad.

Härbre på Högen år 1914. Foto: Jamtli

Källor: Härjedalens hembygdsförening, visitsveg.com, Jamtli, egen forskning

Prästsläkt

Badelunda kyrka, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk

I min, liksom i många andras släkter finns många präster. Prästfamiljer är ofta väldigt tacksamma att släktforska på då prästerna förr i tiden gärna präntade sina släktträd, men som släktforskare får man se upp lite. Ibland fanns det en önskan om att ”frisera” sanningen litegrann så att allt såg bättre ut. Så gjorde exempelvis min farmors farfar prästen Johan Söderman när han ”suddade” bort sin utomäktenskaplige son från kyrkboken för att sedan skriva in barnet, flera år senare, med ett annat och mer passande födelseår.

Inom prästsläkter var det vanligt med latiniserade eller grekiskinspirerade efternamn som avslutas med -us eller -er, som exempelvis namnen Leander och Rufinius.  Bruselius, Filmerius, Rufinius, Brunnius, Andreae, Angermannus och Nertunius är några av de prästnamn som förekommer i min släkt. I det här inlägget ska jag berätta om några av mina anfäder som var präster en gång i tiden.

Foto: Helena Bure Wijk

Johan Gustaf Söderman
Farmors farfar hette Johan Gustaf Söderman och föddes 1841 på Värmdö i Stockholms skärgård. Hans far var bonde och nämndeman och när det var dags för Johan Gustaf att studera så valde han att läsa teologi. Han studerade först i Uppsala några år och flyttade sedan till Stockholm för att avsluta sina präststudier. Som nyinflyttad i Stockholm blev han inneboende hos familjen Schmidt på Svartmangatan i gamla stan.

Familjen Schmidt bestod då av den före detta sjömannen och konstsvarvaren Adolf Fredrik, hustrun Johanna samt två söner och två döttrar. Adolph Fredrik var sjuklig men försörjde familjen så gott han kunde genom sitt hantverk, som elfenbenssnidare. Äldsta dottern Hulda hjälpte till med försörjningen som hushållerska på slottet.

År 1865 födde dottern Hulda Schmidt en utomäktenskaplig son, Erik Gustaf Sigismund Posse. Barnafadern ville inte gifta sig med henne men han önskade att barnet skulle få en god och kristlig uppväxt. När den teologistuderande och ogifte Johan Gustaf Söderman sökte studentrum i Stockholm, var det därför väldigt passande att han flyttade in hos familjen Schmidt. Han fick en stor summa pengar samt infödingsrätt i Härnösands stift, på villkor att han skulle ta hand om och uppfostra den utomäktenskapliga pojken. Johan Gustaf tackade ja till uppdraget, men att gifta sig med barnets mor, det ville han inte.

1871 födde Hulda ännu en son, Alfonso Hans Gustaf (min farmors pappa) och denna gång var det familjens hyresgäst, Johan Gustaf Söderman som var barnafader, men då det var opassande för honom att få barn som ogift och präststuderande så skrevs barnet in i födelseboken med ”föräldrar okända”.  Samma år avled Huldas far Adolf Fredrik Schmidt. Först när Johan Gustaf Söderman hade slutfört sina studier och blivit prästvigd 1874 ”trollades” barnet fram och skrevs in i kyrkböckerna som son till Hulda och Johan Gustaf. Det står även att föräldrarna gifte sig 1872 men några vigselhandlingar har aldrig existerat.

Med en stor summa pengar på fickan och plötslig förvärvad infödingsrätt i Härnösands stift flyttade prästen Johan Gustaf Söderman, Hulda Schmidt, sonen Alphonzo Hans Gustaf, Huldas son Gustaf Erik Sigismund Posse, Huldas syster Mathilda Johanna och svärmodern Johanna från Stockholm. Man styrde kosan norrut då Johan Gustaf fått befordringsrätt inom Lappmarken med ett stipendium att studera samiska. Man bosatte sig på Prästbordet i Nordmaling där familjen sedan kom att stanna kvar.

Vem var han egentligen, farmors farfar Johan Gustaf Söderman? Jag har inte lyckats hitta några ättlingar som kan berätta mer om honom. Så här beskrevs han i Oknytt 1993: ”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”.

Farmors farfar Johan Gustaf ”trollade” bort sin utomäktenskaplige son, farmors far, från kyrkboken.

Petrus Jonæ Angermannus
Anfadern Petrus Jonæ Angermannus föddes i Lunne, Arnäs i Ångermanland år 1559 och kom att bli biskop i Växjö stift. När pesten drabbade delar av stiftet åren 1601 – 1602 bestämde han sig för att skriva en liten en bok med goda råd för att ”motverka farsotens spridning”. Boken innehåller även diverse råd och anvisningar från det ”andliga apoteket”. Petrus skrev några år senare ”Örtebok eller örtekrans til almogins nyta” som utgavs år 1628 där han ”helsar then Christelige Lesaren venligen Gudi och alt godt tillönskar.”

Petrus Jonæ framhöll gärna en ”enfaldig” tro på Guds ord i Bibeln. I sina predikningar lyfte han fram sina personliga erfarenheter, varvat med historiska händelser. Han menade att den kristna tron främst bör visa sig i ett rättfärdigt leverne och genom ett spontant flödande av goda gärningar, speciellt riktat till de sjuka och svaga.

Andreas Nicolai Rhen
Anfadern Andreas föddes år 1520 och var på sin tid verksam som präst och birkarl i Piteå. Birkarlarna nämns i olika dokument från 1620-talet. De var troligen kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick birkarlarna monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte med säkerhet, men de behärskade både svenska och samiska.

Birkarlarna var välbeställda och hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Andreas var under en tid hovpräst hos kungen Gustav Vasa och var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han behärskade det samiska språket och i början av 1600-talet skrev han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Strax därpå startade han även en samisk skola för blivande teologistudenter.

Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg

Mattias Nertunius
Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades år 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling.  Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

Anfadern Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…
Färden till den nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv. Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Efter några år i Stockholm ville han åter pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet. Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att väsnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig.  I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Joghen Eriksson Sparf
Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.

När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.

Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.

Prästen beväpnade sig med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.

Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg



Olaus Erici Rufinius
Anfadern Olaus Erici Rufinius var komminister i Torsåker fram till år 1672 då han avled och svärsonen Laurentius Hornaeus tog över som kaplan. Olaus, eller Olof som han egentligen hette, verkar ha varit en ganska enkel och anspråkslös person. Olof önskade att få lämna över sin tjänst till en annan man men då denne redan hade fått en tjänst, föll lotten på Hornaeus, som även gifte sig med Olofs dotter Brita. Hornaneus dagtingade med svärfadern om tjänsten före hans död.

Det var svår missväxt under flera år i Ångermanland och människorna svalt. De svåra omständigheterna var troligtvis en bidragande orsak till att en stor trolldomsskräck fick så starkt fäste i bygden. De trollkunniga beskylldes för att ha uttalat förbannelser över allt som växte på jorden, vilket troddes ha orsakat missväxten.

Kung Karl XI:s kommission, som hade till uppgift att förhöra människor och avhandla domar på de trolldomsdrabbade orterna, gav sockenprästerna uppdraget att lista misstänkta. Kaplan Laurentius Hornaeus tog sitt uppdrag på största allvar och listade många under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad”. Han anlitade två ”visgossar” som troddes ha förmågan att se djävulens speciella ”invignings märke”, stigma diaboli, på de skyldiga. Pojkarna sägs ha stått i kyrkdörren efter gudstjänsten och där pekat ut de skyldiga. De som blev utpekade av pojkarna fick ställa sig på vägens ena sida, medan de som var friade från anklagelser, ställdes på den andra sidan. De utpekade uppmanades att inställa sig inför kommissionen dagen därpå. Laurentius Hornaeus sonson, Jöns, har berättat: ”ifrån den dagen fingo de aldrig komma till sina barn eller hemvist”. Över 100 personer i pastoratet utpekades och fler än 70 avrättades för trolldom genom halshuggning år 1675.

Foto: Helena Bure Wijk

Det började i Älvdalen

Foto: Arild Vågen

I början av 1670-talet avrättades sju personer för trolldom i Lillhärdal, Jämtland. Denna rannsakning kom att bli startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland. 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under några få månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Ett sjuttiotal av de dödsdömda i Ångermanland tillhörde min släkt på farmors sida. Men det var i Älvdalen allt började några år tidigare, på farfars släktgren…

Ett lugnt och strävsamt liv i Lillhärdal

Anmodern Sigrid levde ett lugnt och strävsamt liv tillsammans med bonden Thor i Lillhärdal, Jämtland och deras två söner när trolldomshysterin började att sprida sig över Europa och upp mot Sverige, men det hade man ingen aning om då. Sonen Per, som är min anfader föddes år 1641 och kom att bli bonde liksom sin far. När fadern Thor avled gifte Sigrid om sig med Sven Nilsson Wass från Älvdalen och man fick tillsammans dottern Gertrud år 1656. Gertrud har blivit omtalad då det var hennes vittnesmål som startade den lavin av trolldomsanklagelser som kom att få så förödande konsekvenser med närmare 300 dödsoffer i vårt land under häxprocessernas tid.

Det började i Älvdalen

Gertrud Svensdotter föddes år 1656 i Lillhärdal som dotter till Sven Nilsson och hans hustru Sigrid (min anmoder). Sigrid avled i barnsäng och det sägs att fadern hade tankar på att gifta om sig med den mycket yngre pigan Märet Jonsdotter. Dottern Gertrud sändes till sin farfar i Älvdalen år 1664. Då farfadern avled året därpå, kom Gertrud att växa upp hos hans ogifta systrar, Chirstin och Elin Jonsdotter. Gertrud tycks ha haft det gott och tryggt hos familjen under några år men 1667 påstod en pojke som hette Mats, att han hade sett Gertrud föra sina getter över östra Dalälven genom att gå på vattnet. En möjlig orsak till pojkens anklagelse kan ha varit att barnen en dag hade vallat getter tillsammans och Mats hade då fått stryk av Gertrud. Kanske ville han hämnas.

Under häxprocessernas tid åsidosattes många lagar och regler och man riktade gärna in sig på att förhöra barn. Gertrud förhördes av prästen Lars Elvius och snart hade hon övertalats att peka ut pigan Märet Jonsdotter där hemma i Lillhärdal, som den som hade fört henne till djävulen. Gertrud berättade att hon vid åtta års ålder hade förts till en sandgrop och en trevägskorsning där Märet ropat ”Du fanen, kom fram”, varpå djävulen hade visat sig, i skepnad av en präst. Natten därpå hade Märet fört med sig Gertrud till satan genom skorstenen.

Foto: Wikipedia

Gertrud Svensdotter pekade ut pigan Märet och sju andra personer. Därmed hade trolldomsvansinnet och häxjakten kommit till Sverige. Mellan åren 1668 och 1675 avrättades cirka 300 personer för trolldom i vårt land.

Fängslade och dömda

Märet Jonsdotter, 28 år, kallades att inför sittande rätt bekänna sitt brott men hon förnekade allt. Ett märke på hennes vänstra lillfinger pekades ut som djävulsmärke och Märet erkände att hon ibland brukade läsa i salt för att bota ryggont hos djuren. Hon hade läst en ramsa:”Vår herre Jesus, han rese fjäll och fjär, bote flog och finnskott, vattenskott och den skott som skjuten är emellan himmel och jor. Guds ord och amen.”
Märet nekade till anklagelserna men rätten fastslog att ”hennes blotta nekande kan henne icke hjälpa eller från livsstraffet befria” Hon halshöggs och brändes på bål vid Spångmyrsholmen i Lillhärdal tillsammans med sex andra dödsdömda. Gertrud Svensdotter anklagades också men friades.

Åren 1668-1672 satt sju släktingar fängslade, utpekade av Gertrud Svensdotter. Pigan Märet Jonsdotters yngre syster befriades från dödsstraff, liksom den 31-åriga Kerstin Halvarsdotter. Men Kerstins mor, Malin dömdes till döden liksom Gertrud Olofsdotter. Släktingen Karin var gravid och fick sin avrättning uppskjuten tills efter förlossningen.

Det sägs att Gertrud Svensdotter bevittnade avrättningarna i Lillhärdal. Hon kom sedan att gifta sig med Lars, som även han hade vittnat mot trollpackorna under rannsakningen. Det har berättats att Gertrud bjöds in till prästgården under 1670-talet med uppdraget att underhålla besökarna med sina Blåkullaberättelser. Hon avled i juni 1675, strax efter att hon hade fött en liten son.

Som en löpeld

Trolldomsrannsakningarna i Lillhärdal blev startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm. År 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under endast några månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Ett sjuttiotal av de dödsdömda i Ångermanland tillhörde min släkt. Häxprocesserna i Sverige tog, sorgligt nog, sin början i min släkt i Älvdalen med Gertrud och har kommit att beröra så många människor på ett mycket tragiskt sätt.

I ett tidigare inlägg berättar jag mer om häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland. Inlägget hittar du här







Finska familjer utan släktnamn

Anundsjö i Ångermanland Foto: Y-näsmannen

Anfadern Pål Henriksson Tenhuinen föddes omkring år 1575 i Jorois, Savolax och var den förste nybyggaren som slog ned sina bopålar i Grundtjärn, Anundsjö i Ångermanland. Pål slog följe på vägen med en annan finsk nybyggare, Olof Larsson Oittinen som kommit från finska Kainuu. Man kom först till Hermansjö, som på den tiden kallades ”fjället”. Snart fick man sällskap på fjället av den finske nybyggaren Anders Andersson från Omsjön. Anders var son till Antti Tarvainen Antinpoika som tillsammans med sin familj först hade bosatt sig i Hassela, Hälsingland.

Gudmundrå finnmark lockade många finska nybyggare på grund av det goda träskfisket. Man slog sig först ned i Viksjö finnmark, Graninge, Gudmundrå och Sidensjö. Historikern Richard Gothe som under sin livstid ägnade mycket tid till att kartlägga den finska bosättningen i Sverige, såg ett mönster vad gäller nybyggarnas flyttvägar. Han lade märke till att någon eller några i varje generation valde att söka sig cirka fem, tio mil längre norrut för att på så sätt hitta obrukad mark. I min släkt flyttade många från Ångermanland upp till Lycksele lappmark i Västerbotten.

Tenhuinen, Tarvainen och Juvonen

Tillsammans flyttade familjerna Tenhuinen och Tarvainen sju kilometer norrut, från Hermansjö, till Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland. Pål och hustrun Ella Pålsdotter hade där en häst, några kor och åtta får. Paret fick i Grundtjärn sex barn – Henrik, Pål, Barbro, Anders, Sofia och Olof.

Sonen Henrik Pålsson Tenhuinen f.1600 (min ana) bodde en tid i Åsele, Västerbotten. Hans son Michael f.1622 blev bonde i Tunsjön, Dals socken i Ångermanland där han gifte sig med Märit och fick tillsammans med henne sju barn. Märit avrättades för trolldom i Torsåker år 1675. Henrik var också gift med Elin Eskilsdotter f.1635 i Knäsjön, dotter till finske nybyggaren Eskil Göransson f.ca 1600. Elin hade tidigare varit gift med med Daniel Jonsson f.1630 i Mjövattnet, Gudmundrå, en sonson till Henrik ”Långe” Jonsson, som jag kommer att berätta mer om i det här inlägget. Tillsammans med Daniel i Mjövattnet fick Elin barnen Jon f.1650, Sofia f.1662 och Eskil f.1663.

Det finns en intressant koppling mellan släktnamnet Tenhuinen och trolldom. Historiker Niclas Persson Tenhuinen har lyft fram att det finska ordet ”Tenho” betyder just trollkonst/häxkonst.

Sonen Pål Pålsson Tenhuinen f.1620 gifte sig med Elisabeth Olofsdotter som kom från Hoting i Tåsjö, Jämtland. Hon var dotter till nybyggaren Olof Matsson Juvonen som bosatte sig i Mullsjö, Nordmaling i Ångermanland. Dottern Barbro Pålsdotter Tenhuinen f.1627 gifte sig med Olof Andersson, ättling till Omsjöfinnen Anders som hade det finska släktnamnet Tarvainen.

De östfinska nybyggarnas ättlingar gifte sig gärna med andra finska ättlingar, långt in i tiden. Förutom familjerna Tarvainen och Juvonen var det två andra finska släkter som följde familjen Tenhuinen på deras väg genom många ingiften. Dessa två familjer förlorade tyvärr sina finska släktnamn när de inkom till Sverige och trots många försök och mycket ”grävande” i arkiven är det omöjligt för mig att hitta deras finska ursprung. Kanske någon som läser detta inlägg vet mer om familjerna?

Agnäs, Viksjö Foto: Havsfrun



Pål finne


Anfadern Pål ”finne” utan släktnamn föddes omkring 1555 i Savolax och kom till Agnäs från Viksjö finnmark i Ångermanland tillsammans med okänd hustru år 1638. Om han tillhörde släkten Tenhuinen, Tarvainen, Juvonen, Oittinen eller någon annan finsk släkt är svårt att veta. Som många andra östfinska nybyggare förlorade han sitt släktnamn direkt när han inkom till Ångermanland. Pål är min anfader på fyra släktgrenar.

År 1640 fick Pål ”finne” lagfart på ett hemman på 7 1/2 seland i Agnäs, som han köpte av Per Perssons änka Kerstin. Pål måste ha varit gift två gånger. Han var far till barnen Pål (Påvel) f.1590, Mats f.1615, Pål f.1618, Anders f.1620, Beata f.1625, Olof och Ella. Dottern Ella gifte sig med Pål Henriksson Tenhuinen f.1575, som jag skrivit om tidigare i inlägget. Mats gifte sig med Beata Persdotter från Agnäs, Pål gifte sig med Anna från Brattsbacka i Nordmaling, sonen Anders gifte sig med Cecilia i Nordmaling och dottern Beata f.1625 gifte sig med Mårten Henriksson från Nästvattnet i Gudmundrå.

Henrik ”Långe” Jonsson

Mårten Henriksson föddes år 1625 i Nästvattnet, Gudmundrå som son till ”fjällfinnen” Henrik ”Långe” Jonsson f.ca 1575 i Savolax. Henrik på fjället hade tillsammans med okänd hustru barnen Jon, Mats, Göran, Daniel, Nils, Mårten och Karin.

Henrik ”Långe” var son till Jon Henriksson f. 1555 i Savolax. DNA-test som har gjorts på den raka fädernelinjen har visat att Jon kom från Savolax-området. Henrik ”Långe” Jonssons ättlingar går in i min släkt på många ställen genom ingifte men jag har inte lyckats klura ut till vilken släkt ”Långe” tillhörde. Mina misstankar har länge varit att han tillhörde familjen Tenhuinen, men jag kan ingenting bevisa.

Barnen bosatte sig bland annat i Lycksele, Sidensjö och Gudmundrå. Sonen Mats f.1610 var gift med Helena Larsdotter som ansågs vara trollkunnig. Hon lärde sitt barnbarn Henrik finska trollramsor för att bota sjuka. Med hjälp av ramsan han lärt sig av sin mormor och diverse salvor och dekokter reste Henrik runt för att bota sjuka. Det verkar inte ha gått så bra med sjukdomsbotandet. Ramsan och smörjelserna ansågs vara helt värdelösa och Henrik ställdes inför tinget, men friades. Den finska ramsan Helena Larsdotter i Knaften lärde sitt barnbarn finns bevarad och översatt: ”Värk och sveda skall bortgå – där den känner värken stå – Din Fader, Han sörjer över det – att du så länge är, – Modren tycker alltsammans illa vara – Du har mat nog hemma – med mindre du icke här vill bo – gör god om natten – så att det är allt gott innan som dagen blir – och bättre än det varit före.”

Trälar under penningen av Eero Järnefelt


Källor: Egen forskning, ”Byarnas historia i Anundsjö” av Erik Jonsson (Anundsjö hembygdsförening 1969, Tyko Lundkvists bok: ”Olåt och munbruk”, 1977, Niclas Persson Tenhuinen.

Heliga träd och trädmagi

Det är nu mer än tusen år sedan den fornnordiska hedendomen var en levande religion, men delar av dess tankegods levde länge kvar, bland annat hos de östfinska nybyggare som kom till vårt land under 15-och 1600-talen.

I mitten av världen fanns i den fornnordiska religionen gudarnas värld, Asgård, där trädet Yggdrasil ståndade i dess centrum. De första människorna, Ask och Embla var träd och efter Ragnarök trodde man att människorna återkommer, gömda i trädstammar. Kopplingen mellan människa och träd i äldre mytologi är något som jag länge har intresserat mig för.

Nornorna Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot.
Ludwig Burger (1825-1884)

Yggdrasil – trädet som förbinder himmel och jord

I världens centrum växte livets träd, asken Yggdrasil som för människan var den fasta punkten i en kaotisk tillvaro. Trädet var själva navet i tillvaron – både som världsträd och som ödesträd. Yggdrasil hämtade det livgivande vattnet från Urds källa. Vätan spred sig genom rötter och grenarmar och fuktade så jorden. Trädet som symbol för den fasta punkt som förbinder himmel och jord finns i flera religiösa berättelser, bland annat den kristna – Edens lustgård.

Vid Yggdrasils fot satt de tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi. Nornorna var ett slags ödesgudinnor som inte bara kände alla hemligheter om gudars och människors öde, utan även kontrollerade det. Nornorna satt vid väven och spann människans livstrådar på sin magiska spinnrock. De ristade även in märken i trästocken och mätte upp människans livslängd och öde.

Föreställningen om trädet som symbol för trygghet levde kvar länge genom det vårdträd som planterades vid gården. Vårdträdets grenar fick man inte såga av eller bryta av då det betydde död i släkten. Kring vårdträdet låg familjens gård och tillhörande byggnader. Utanför denna trygghet fanns otryggheten i utmarken, där jättar, troll och andra okända väsen lurade. Dessa ville man helst undvika.

Rönnen ansågs vara ett heligt träd. Foto: Martin Olsson

Heliga träd i den finsk-ugriska traditionen

För de skogsfinnar som bosatte sig i Sverige under senare delen av 1500- och början av 1600-talet var naturen fylld av magi och särskilt träden hade en central plats i människornas religiösa liv. Företeelser som mieskuva, karsikko, köyri och björnskalleträd fanns endast hos de östfinska nybyggarna och tros vara bevarade traditioner från den finsk-ugriska religiösa föreställningsvärlden. I både samisk och skogsfinsk kultur finns vördnaden inför naturen och träden. Rönnen ansågs vara helig och för skogsfinnarna gav det människor och djur ett viktigt beskydd att passera genom en så kallad ”flygrönn”. Skogsfinnarna trodde sig kunna ”stämma” bort sjukdomar och olycka genom att rista eller spika i speciella träd. Man stämde bort ”det onda” i sjöar, stenrösen och träd där sjukdomen inte skulle kunna utgöra någon fara för andra. I finnskogarna har man funnit flera sådana ”tandvärkstallar” och ”smöjtallar”.

Får både östfinnar och samer var rönnen ett heligt träd. Även al ansågs ha särskilt goda och läkande egenskaper. Min anfader Christian Göransson ”finne” stämdes vid tinget för trolldomsbrott år 1655 och han hade då bland annat hjälpt en trumslagare som hade sår i munnen genom att ordinera en dekokt på al: ”Låt hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan dig med den lagen tvetta och basa för elden”. För de östfinska nybyggarna hade gran, tall och lärkträd också en speciell plats.

Björnskalletallar på Finnskogen

Den så kallade björnskalletallen finns omnämnd i många källor. Under en resa till Ockelbo år 1817 såg exempelvis forskaren Carl Axel Gottlund med egna ögon sex sådana märkliga tallar, med upphängda björnkranier. Det har berättats att det i Sundsjön, Värmland fanns en tall där nybyggaren Lång-Kristoffer hade spikat upp hundratals björnskallar. Björnen var fruktad och dyrkad av de östfinska nybyggarna och bakom sedvänjan att hänga upp björnskallar på träkilar, som spikats in i furans stam, fanns en gammal föreställning kring björnjaktsmagi. Björnskallen kunde på vissa håll hängas upp på de inslagna träkilarna i trädet. Därefter fylldes skallen med öl, som genom hålen i skallen droppade ner på marken. Slutligen sköt man salut och festade på öl.

Björnskalletall
Foto: Ida Feltzin


Den mäktiga björnen figurerar i många berättelser från finnmarken. Mina anfäder Pål och Sigfrid var (ö)kända för sin trolldomsförmåga och det har berättats att de kunde stämma björn. Under björnstämningen troddes den trollkunnige kunna få mental kontroll över björnen och på så sätt få den att anfalla ovänners tamboskap. Pål och Sigfrid var bittra fienden och enligt sägnen stämde de björn på varandra så till den milda grad att den stackars björnen fick springa mellan deras gårdar tills den var alldeles skinnflådd under tassarna.

Björnen var fruktad och dyrkad.
Foto: Wikipedia

Karsikko – magiska träd med inristningar

Karsikko var i den östfinska föreställningsvärlden träd som man tillskrev en särskilt magisk betydelse. I den finsk-ugriska religionen kunde det vara en uppsättning markeringar på träd som fanns på vägen mellan den avlidnes hem och begravningsplatsen. Man trodde att inristningarna skulle förhindra den dödes ande från att komma tillbaka.

Träden ansågs kunna förmedla kontakt mellan levande och döda. Det var ett slags minnesträd, minneslundar, som var knutna till en speciell händelse eller en speciell person. Karsikko kunde även vara ett träd som man kapat grenarna på och ställde intill gården för att välkomna gäster. Man har hittat hela tallbestånd med inristade och inhuggna initialer och årtal i östra Finland.

Karsikko, V. Svaetichin-Museovirasto

Mieskuva- avbild i syftet att håna

Att rista symboler i trädstammar var i den fornnordiska tron en kraftfull magisk handling. De tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi ristade tecken i Yggdrasils stam enligt myten. Runorna känner vi till från 200-talet e.Kr. Dessa tecken var inte bara ett alfabet utan ansågs även vara kraftfulla, magiska tecken. Att rista runor var en magisk handling. Den fornnordiska trolldomen har sina rötter i ett mycket gammalt jordbrukssamhälle där behovet av trygghet och mat stod i centrum. I den gamla tron var ödestron central och den levde kvar i de östfinska nybyggarnas föreställningsvärld. När man byggde sina torp och den första takbjälken kommit upp ristade man tecken i träet, till beskydd och för att markera tillhörighet. På samma sätt ristade man tecken i de föremål som man tillverkade, exempelvis på knivskaft.  

Att förolämpa och håna en annan människa var strängt förbjudet i den förkristna tiden. Sådant hån, som kallades ”nid” kunde framföras verbalt (tungonidr) eller i form av en skulptur eller figur ristad i trä (tränidr) och var strängt förbjudet i lag, men användes ändå.

Mieskuva var hos de östfinska nybyggarna en avbild i syfte att håna och skada. Det kunde vara en figur eller en uthuggning i ett träd, föreställande ett människoansikte som man använde sig av för att skada och håna ovänner. Det var en form av svart magi som var illa sedd men som förekom ändå.  Man trodde att den trollkunnige kunde skada sin fiende genom att exempelvis slå in en spik i denna avbild. Forskaren Richard Gothe hittade på sin tid i Säfsnäs en mieskuva som var tillverkad av lera och nattvardsvin.

Köyri-vridna träd och finsk fest

Vridna träd som under lång tid hade skavt mot varandra och som under blåsiga dagar kunde åstadkomma gnällande, vinande läten kallades köyri. Man trodde att osaliga andar hade sin hemvist där och att trollkunniga vismän, genom köyris jämmer, kunde få stor och hemlig kunskap om sina medmänniskor. Författaren Lars Andersson beskriver i sin bok Lomjansguten en skogsvandrare som förklarar vad köyri kunde vara: ”Vad som omgav honom var de som kallades köyri, de omvridna. Det var människor som hade dött i skogen före sin tid. De blev då fastklämda mellan två korsvuxna träd, när träden rörde sig och skavde mot varann gav de sig tillkänna med sina jämmerläten”.
Köyri (kekri) är även en finsk fest som firas på hösten, i slutet av böndernas arbetsår. Festen sammanfaller med allhelgonahelgen.

Världsträdet Yggdrasil av Oluf Bagge

Dala-Floda

Flickor med Flodadräkter. Foto: Héléne Edlund/Nordiska museet

Dala-Floda med sina vackra byar ligger naturskönt vid Västerdalälven i Gagnefs kommun i Dalarna. Bygden har en välbevarad historia och kultur. Redan vid istidens slut kom människor till området för att jaga och fiska och senare, från 900-talet, har man framför allt livnärt sig på järnframställning samt jord- och skogsbruk. I byarna Syrholen och Mossel vid Flosjön levde en gång i tiden mina förfäder- och mödrar.

En av de gamla traditioner som har bevarats i området är dansen ”huppleken”, en polska i två delar där de manliga kavaljererna inledningsvis hoppar och kråmar sig inför kullorna. Dansen övergår sedan i parvis dans runt på fläck. Tvåtaktspolska var vanlig i hela Europa under 15- och 1600-talen, men försvann successivt. Dansen lever fortfarande kvar i Dala-Floda.

En annan tradition som fortfarande finns kvar är ”komidsommarfesten” som infaller första veckan i juli. Det var då som ”bukullo”, flickorna, förr i tiden kom hem med korna från fäbodarna, där de hade vistats under några månaders tid. Man ställde då till med stor fest med dans på den kraftiga träbron Norsbron i Floda. Ibland gick det ganska vilt till under festligheterna och vid sekelskiftet 18/1900 förbjöds tillställningen helt efter att en kulla fått näsbenet avsparkat under ”huppleken”.

Slåtterfolk i Syrholns by Foto: K-E Forsslund

Källa:
Dala-Floda, Dalarnas lustgård

Familjen Åkerlind i Bennebols masugn

I Bennebols masugn, som ligger i de djupa skogarna strax utanför Knutby i Uppland, tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. Bruket var ett litet miniatyrsamhälle där några hundra personer levde. Längs Bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation.

Vallonerna i Bennebols masugn

Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom från sydöstra Belgien och norra Frankrike på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer även till de uppländska bruken, som på den tiden arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Vid Bennebols masugn var de flesta bruksarbetare svenska men där fanns även några vallonfamiljer.

Masmästaren Per Persson f.1717 var gift med Margareta Gottfridsdotter Dubois f.1721 i Almunge. Paret fick tillsammans sex barn – Margareta, Per, Anders, Johan, Maria och Gottfrid. Ättlingarna kom att kalla sig Bladlund och Åkerlind, namn som har sitt ursprung i ortsnamnet Bladåker. Jag härstammar från sonen Johan Bladlund som föddes 1755 i Bennebols masugn.

Familjen Åkerlind i Bennebols masugn

Masmästaren Per Persson och Margareta Dubois dotter Maria Bladlund f. 1758 i Bennebols masugn gifte sig med Hans Jansson från Burvik i Knutby. Tillsammans fick de sex barn – Anders, Hans, Jan, Greta Maja, Petrus och Brita Kristina. Genom Petrus Hansson f.1792 i Bennebols masugn uppkom släktnamnet Åkerlind.

Familjen Åkerlind levde i Bennebols masugn i generation efter generation i flera hundra år. Per Johan Åkerlind som föddes där år 1869 var ättling till masmästaren Per Persson som var verksam där under 1700-talet. Per Johan var gift med Augusta Emilia Schedin f.1870 i Edsbro, Stockholms län. Tillsammans med de sex barnen bodde de på västra gaveln i den vita arbetarlängan Karl Karls. Tillsammans med familjen bodde även Per Johans mamma Anna Maria Norström f.1835 i Knutby. Från baronen i Harg erhöll Anna Maria en gratial som bestod av fri bostad, fri ved samt en liten summa som skulle räcka till livets nödtorft. På bilden här ovan är hela familjen Åkerlind i Bennebol. I den främre raden sitter Anna Maria, dottern Margit och Per Johan. På den mellersta raden står f.v. döttrarna Sigrid, Astrid och Edit. I Bakre raden f.v. står sönerna Johan Helmer och Per Georg Åkerlind som är fäder till kusinerna May-Lise och Bertil Åkerlind.

Tack vare släktforskningen har jag fått den stora glädjen att lära känna två ättlingar till Per Johan Åkerlind, Bertil och May-Lise Åkerlind som är kusiner.
– Jag är barnbarn till Per Johan Åkerlind genom sonen Johan Helmer, berättar May-Lis Åkerlind som är en duktig och hängiven släktforskare. May-Lise har genom åren sammanställt sin släktforskning hundratals år tillbaka och hon använder sig av släktforskningsprogrammet Disgen2019 för att dokumentera släkten:
-Det är så roligt att den yngre generationen fortsätter med släktforskning. Jag har släktforskat för mina fyra barnbarn, så att de vet varifrån de härstammar. De får en varsin utskrift när de fyller 20 år, som de kan ha när de blir äldre, som ett minne av mig och deras släkt, säger May-Lise Åkerlind.

Även May-Lises kusin, Bertil Åkerlind, som är sonson till Per Johan Åkerlund och Augusta Emilias son Per Georg Åkerlind är en hängiven släktforskare med mycket kunskap. Bertil berättar att det endast var ett 15-tal personer som var fast anställda vid Bennebols bruk – masmästare, hyttdräng, uppsättare, bokare, malmdraghare och slaggskjutare. Därtill fanns många dagsverkskarlar som hyrdes in per dag när de behövdes.

Anna Maria Åkerlind f. Norström tillsammans med fyra av barnbarnen i Bennebols masugn. Fotot har tidigare publicerats av journalisten Inger Ärlemalm som har berättat om familjerna som arbetade och levde i bruket.

Livet i masugnen

Under vinterhalvåret hämtades järnmalmen från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen.
-För bönderna i Alunda, som skötte malmtransporterna blev det ett välkommet bidrag till hushållskassan. Koltransporterna till Bennebols masugn sköttes av kolbönderna i trakten, berättar Bertil Åkerlind och beskriver vidare hur arbetet gick till:

-Under de perioder då man smälte tackjärn – Det kallades att blåsa masugnen-arbetade man i skift, en vecka i taget. Masugnsarbetarna övernattade i en stuga alldeles intill masugnen som kallades ”labbe”. Efter en vecka bytte man besättning och de som gick av skiftet badades rena från topp till tå och befriades från allt sot och annat, berättar Bertil Åkerlind.

En speciell fiskemetod

Vallonerna behöll ofta språk och traditioner långt in i tiden. Vid somliga bruk hade man egna skolor med undervisning på franska och man samlades ibland för hemliga gudstjänster. Vallonerna, som ofta var kalvinister, bekände sig till den reformerta tron som det var förbjudet att utöva i Sverige på den tiden.

En speciell fiskemetod kan vara en tradition som vallonerna förde med sig och som levde kvar länge vid Bennebols masugn. Man fiskade med en metod där man använde en stör som kallades ”fork”, för att skjuta ut fiskenäten och för att mana fiskarna så att de hamnade i näten. I fiskenäten fanns en strut som var gjord av näver, där man stack in forken. Bertil minns hur farfar Per Johan Åkerlind ofta gav sig ut på Norrsjön med sin fork för att fiska.
-Intressant i sammanhanget är att ”fourche” är det franska ordet för grep/gaffel, avslutar han.

Bertil och May-Lise Åkerlinds farfar Per Johan fiskar med fork i Norrsjön.

Källor: Bertil Åkerlind, May-Lise Åkerlind, Inger Ärlemalm och egen forskning



Harald Blåtand

Sven Tveskägg, Harald Blåtands son

Harald Blåtand föddes cirka år 920 e.Kr. som son till Gorm den gamle och Tyra Danebot. Fadern Gorm (som var son till Knut I Hårdknut) var kung i Danmark under första hälften av 900-talet. På Jylland i Danmark finns en runsten med inskriptionen ”Konung Gorm gjorde dessa kummel efter Tyra, sin hustru, Danmarks bot”.

Tyra Danebot

Gorm den gamle verkar inte ha varit särskilt vänligt inställd till den kristna kyrkan. Hans barn-barns-barn kung Sven Estridson av Danmark som föddes cirka år 1020 berättade för historikern och prästen Adam av Bremen att anfadern Gorm under sin livstid var en gruvlig orm som planerade att helt utrota kristendomen i Danmark. Gamle Gorm fördrev, torterade och dödade präster.Sonen Harald som var kung i Danmark och Norge under sin livstid tycks ha haft en mer vänlig inställning till kyrkan och kristendomen än sin far. Han såg även till att fadern blev begravd i stenkyrkan på Jelling, Jylland i Danmark.

Gorm den gamle

Det har berättats att Harald Blåtand hade flera hustrur – Tove, Gunhild och Gyrid. Källorna är osäkra och man får ta det hela med en stor nypa salt. Jag är ättling till Harald och hustrun Gunhild (eller hustrun Tove) genom deras dotter Tyra f.936. Harald Blåtands hustru Gunhild Olofsdotter f.905 var dotter till kung Olof II Björnsson från Birka och Ingeborg Thrandsdotter från Uppsala.

Kung Olof II den mäktige

Hustrun Tove var dotter till den vendiske fursten Mistivoj. Det saknas anteckningar om henne, men det finns en viktig bevarad källa – en runsten som hon lät resa med inskriptionen ”Tofa, Mistivojs dotter, Harald den godes, Gorms sons hustru, lät göra detta minnesmärke efter sin moder.”

Stora Jellingestenen
Foto: Wikiwand

Harald Blåtands dotter Tyra var drottning av Norge under en kort tid. Hon var gift med Styrbjörn Starke och blev, enligt historikern Snorre Sturlasson, sedan bortgift med kung Boleslav I av Polen. Enligt sägnen besegrade Styrbjörn Starke den danske kungen Harald Blåtand och äktade sedan hans dotter. Styrbjörn uppges ha stupat vid slaget vid Fyrisvallarna utanför Gamla Uppsala:
”I kung Harald Gormssons dagar var Styrbjörn den starke på krigståg i österväg. Styrbjörn var en son av den svenske kungen Olaf Björnson. Styrbjörn kom med sin här till Danmark och tog kung Harald till fånga. Då gav Harald honom sin dotter Thyra till ägta och drog själv med Styrbjörn till Sverige. Styrbjörn stack eld på alla sina skepp innan han gick i land men då kung Harald blev varse att Styrbjörn var utan skepp höll han med sina skepp ut på Lögen och sedan bort tillbaka till Danmark. Styrbjörn höll slag på Fyrisvallen mot sin farbroder, den svenske kungen Erik den segersälle. Där föll Styrbjörn och den största delen av hans manskap men några flydde. Denna flykt kallade de svenske ‘Fyriselta’.” (Källa: Isländska Knytlingasagan)

Slaget vid Fyrisvall

Harald Blåtand sårades till döds av en pil och det finns teorier om att han fördes till Polen efter att han blivit skadad, där han senare avled. Mycket pekar på att det var jomsvikingen Palnetoke som avlossade pilskottet mot kungen. Palnetoke var fosterfar till Harald Blåtands son och gift med Sven Tveskäggs mor. Palnetoke är förresten en anfader till mig på en annan släktgren, men det är en annan historia 😊

Harald Blåtand, kalkmålning i Roskilde Domkyrka, Danmark

Skotsk-tysk-baltiska rötter

Katedralen i Elgin, Skottland

Anfadern Magnus Dublar, som egentligen hette Dunbar, var en skotsk handelsman som bosatte sig i Ronneby, Blekinge i början av 1600-talet. Han föddes i Dundee, Skottland omkring år 1600, som son till borgaren John Dunbar och Elisabeth Tulidef från Elgin i Skottland. Släkten Dunbar spårar sina rötter tillbaka till kung Æthelred II av England som föddes år 966.

DNA-testet visar på skotska och irländska rötter.

Mogens Dobblare
Magnus Dunbar gifte sig två gånger under sin livstid och i det andra äktenskapet med Maren Michelsdotter f.1610 föddes dottern Anne år 1636. Två år senare, föddes sonen Casten. Anne, som är min anmoder, gifte sig med guldsmedsmästaren Olof Schmidt f.1637 i Ronneby.

Annes bror Casten kom att bli kyrkoherde och han antog då det latiniserade namnet Rönnow, efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade han kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Som tack fick Castens ättlingar ärva Åhus pastorat och Castens son, Magnus f. 1765 adlades med namnet Dublar, som man då uppgav som släktnamn. I de gamla handlingarna kallas fadern Mogens Dublar, Mogens Dobblar och Mogens Dobblare.

Casten Rönnow f.1638 i Ronneby, Blekinge

Flydde religionsförföljelser

Electric Scotland nämner den skotske handelsmannen Magnus Dublar, eller Dunbar, som emigrerade till Sverige och Ronneby för att göra affärer. Han reste tillsammans med landsmannen John Innes (Ennes) som kom att bli handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då man lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig där.

Guldsmedssläkt med okända rötter

Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, som jag härstammar från, gifte sig med guldsmeden Olof Schmidt i Ronneby. Släktnamnet Schmidt har funnits i vår familj i rakt nedstigande led sedan dess men vi vet fortfarande inte varifrån släkten kom från början. Schmidt verkar haft en stark koppling till Skottland och tysk-baltiska länder. Man döpte sina barn till tyskklingande förnamn, som Gerhardt, Adolph och Friederich, långt in på 1800-talet.

Släkten Schmidt gifte in sig i de skotska släkterna Ouchterlony och Dublar (Dunbar), men även tysk-baltiska släkter, som von Cappel, von Fliegen och Freytag (von der Loringhoven). Dessa släktgrenar sägs ha sina rötter i det tyska området Niederösterreich, som gränsar till Slovakien, Tjeckien och flera andra länder. De tysk-baltisk-skotska anorna tycks ha invandrat till Blekinge som handelsmän, hantverkare och militärer.

Kung Ethelred II

Skotska släktgrenar

Släkten Dunbar spårar sina rötter tillbaka till kung Æthelred II f. 966 och man kartlägger nu släktens grenar genom ett pågående DNA-projekt.

Ouchterlony är en släkt med skotska rötter som etablerade sig i Karlshamn genom sjökaptenen John Ouchterlony.  Hans ättling, Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo, grundade Frälsningsarmén i Sverige och Norge.

Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo Foto: Wikipedia/Projekt Runeberg

Tysk-baltiska släktgrenar

DNA-testet visar att det finns rötter i det här området…

Släkten von Cappel spårar sitt ursprung till orten Cappeln nära staden Wildeshausen i tyska Niedersachsen. Grenar av släkten utvandrade till Norge och Sverige. Borgmästaren i Wildeshausen, Dietrich von Cappelen, var far till Johan von Cappelen (1627–1688), som år 1653 utvandrade till Norge. Genom sina tre söner blev Johan stamfader till en stor släkt där.

Anfader med spännande kläder. Herman von Cappel f.1595.  Målning: Georg Günther Kraill von Bemeberg.

Anfadern Johan von Cappelen var gift med Mechelt Kalkum-Leuchtmar från Tyskland. Den första noteringen om hennes släkt är från år 1176 när Willelmus de Calechheim donerade 60 hektar jord till ett kloster i Ostfriesland.

Slottet Kalkum


Anmodern Sophie von Wittenhorst hade sina rötter i tyska Sonsfeld, Nordrhein-Westfalen. Anfadern Nicolaus Freytag von Loringhoven kom från Pulkau i Niederösterreich, liksom hans hustru Maria Elisabeth von Fliegen. Freytag von Loringhoven är numera en stor släkt i Baltikum och Tyskland. Von Fliegen sägs ha sina rötter i tyska Nordrhein-Westfalen. 

Dorothea von Wittenhorst-Sonsfeld

Covid-19 och neandertal-DNA

Skelett och rekonstruktion av neanderthalman, Tokyo (beskuren) Foto: Photaro

En pytteliten snutt DNA på kromosom 3

När forskare förra året hittade vissa kopplingar mellan en speciell kromosom i vårt DNA och risken för att bli svårt sjuk i covid-19 så blev jag riktigt rädd. Jag tillhör den gamla MtDNA-haplogruppen U5 som är den äldsta i Europa med cirka 40-50.000 år på nacken.
Det var just den där ”neandertal-kromosomen” som jag helst ville undvika- en pytteliten ”snutt” DNA på kromosom 3 som kan kopplas till svårt insjuknande och andningssvikt om man drabbas av coronaviruset. Forskarna Hugo Zeberg och Svante Pääbo har rapporterat att de människor som bär på denna genvariant har upp till tre gånger högre risk att hamna i respirator på grund av covid-19.

Studien visar att den genetiska riskvarianten är vanlig i södra Asien där ungefär halva befolkningen beräknas bära på genen från neandertalare, men genvarianten finns inte alls i samma utsträckning i Afrika och i östra Asien. I Europa beräknar man att en av sex personer bär på denna riskabla genvariant. Genvarianten uppkom en gång i tiden, för cirka 60 000 år sedan, när neandertalare och moderna människor blandade sig med varandra.

Illustration: Helena Bure Wijk

Samlade kottar och nötter

Jag tillhör MtDNA-haplogruppen U5, den äldsta haplogruppen i Europa. Mina anmödrar- och fäder gick omkring och samlade nötter och kottar här, många tusentals år innan dagens svenskar, (där majoriteten tillhör MtDNA-haplogruppen H, ens hade börjat fundera på att fotvandra hela vägen från Anatolien för ca 6000 år sedan (dagens Turkiet). Med en så gammal uråldrig haplogrupp i bagaget var jag nästan säker på att jag hade neandertalare i mina rötter och det kändes lite oroligt i dessa corona-tider. Med min vanliga otur hade det hela förstås hamnat på just kromosom 3. Jag försökte därför att förtränga det hela, så gott det nu gick…

Jag blev plötsligt upprymd och loggade in på Gedmatch

Nya studier av samma forskare har nu visat att en liten snutt neandertal-DNA på kromosom 12 i själva verket kan minska risken att bli svårt sjuk i covid-19! Den här genvarianten, som är nedärvd från neandertalare, tycks vara kopplad till minst 20 procents minskad risk att bli inlagd på intensivvårdsavdelning med covid-19. Dessa gener, som kallas OAS, reglerar aktiviteten av ett protein som bryter ner virus. Genvarianten som är nedärvd från neandertalare gör detta mer effektivt. Jag kände mig plötsligt upprymd och loggade in på Gedmatch. På Gedmatch kan alla som har gjort ett DNA-test hos de olika släktforskningsföretagen ladda upp sitt DNA-resultat helt gratis. Gedmatch har många spännande DNA-verktyg där man mer ingående får veta mer om sina rötter, även eventuella Neandertal- och Denisovan-rötter.

Neandertalare och denisovan (de översta raderna) lyser med sin frånvaro i mitt DNA.

Jag hade förväntat mig massor av neandertal-DNA på de flesta kromosomer, men aldrig får man vara riktigt glad. Både neandertal och denisovan lyser med sin frånvaro i mina gener. Däremot tycks jag vara nära besläktad med de människor som en gång levde i Motala, där de fiskade vid strömmen och placerade sina anhörigas kvarlevor på pålar under ceremoniliknande former. Men det är en annan historia som du kan läsa mer om i ett tidigare inlägg som du hittar här 🙂

Drougge – stor släkt med många grenar

Collégiale Sainte-Croix de Liège
Foto:Emmanuel Brunner

I början av 1600-talet föddes anfadern Jean Drouguet/Drougge i Belgien och som många andra valloner valde han att emigrera till Sverige när duktig arbetskraft efterfrågades här. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom järnbruken att bli en blomstrande industri i Sverige, där stångjärns- och kanontillverkning blev själva navet i verksamheten.

De Geer – protestantisk hugenott med blomstrande affärer

Louis De Geer var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. Han anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruken här.

Här har jag skrivit lite mer om den religiösa övertygelse som många valloner delade på den tiden.

Till bruken i Uppland kom mina förfäder med släktnamnen Dubois och Pousette. Till Finspångs bruk i Östergötland kom anfäderna Qvarfordt och Köhler. Anders Qvarfordt var smältare och fick anställning där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet.

Louis De Geer 1587-1657

Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn i skrift. Namnet Dubois (de bois) betyder ”från skogen” och det namnet lyckades prästerna tyda ganska väl, men namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och släktnamnet ”Le Chotton” blev till ”Kotton”. Släktnamnet ”Drouguet” blev till ”Drogge/Drugge/Drygge” i kyrkböckerna.

Jean Drougge – anfader till stor släkt med många grenar

Anfadern Jean Drouguet var en duktig smältare och kolare. Han var gift med Marie Gauchet född i Liege, Belgien och paret fick tillsammans sonen Jean f. 1617. Jean Drouguet kom till Sverige på kontrakt för Louis de Geer och kom att arbeta vid smedjorna här under hela sitt liv. Han fick i sin tur en son, Louis f.1640 vid Forsviks bruk, Undenäs, som blev hammarsmedsmästare. Louis Drougge arbetade bland annat vid Forsviks bruk, Laxå bruk i Örebro län (Lassåna bruk) och Dömle bruk i Forshaga, Värmland.

Drougge är en smedssläkt som har många släktgrenar. Via Örebro och Värmland kom släktgrenar till Söderfors i Tierp, Uppland och det finns även många ättlingar i Norrbotten. Släkten har även grenar i Finland, Norge och USA.

 

 

Den långa väntan är över och jag är mer än nöjd

Vinter i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Sommaren 2016 gjorde jag ett autosomalt DNA-test hos företaget Family Tree DNA i släktforskningssyfte (Testet heter Family Finder och kartlägger våra rötter på både mammas och pappas sida) och har även laddat upp mitt DNA-resultat hos My Heritage, ett annat släktforskningsföretag. Tack vare en liten ”topsning” på insidan av kinden har jag fått möjlighet att verifiera min stora ”pappersforskning” som jag påbörjade 1990. Jag har även lyckats lösa många släktgåtor och har fått kontakt med många nya, härliga släktingar tack vare DNA-testet. Jag trodde inte att det kunde bli mycket bättre än så här…


För några månader sedan medverkade jag i en artikel om DNA-släktforskning och fick då möjlighet att göra ett DNA-test hos Ancestry, som är ett av de ledande släktforskningsföretagen. Jag trodde nog att jag redan visste det mesta om min släkt och att ännu ett DNA-test inte skulle kunna bidra med något nytt, men tji fick jag. Efter en lång väntan har jag nu fått mitt resultat på AncestryDNA och jag är mer än nöjd.

Släktrötter i norra Sverige

När DNA-resultatet presenteras av företagen, på en personlig sida som kräver inloggning, så får man även veta sin genetiska mix (etnicitetsberäkning) och enligt My heritage och Family Tree DNA är jag cirka 20 procent finsk/baltisk. AncestryDNA berättar att jag är 11 procent finsk, 2 procent baltisk och 2 procent norsk. Här får jag även veta att mina rötter främst finns i norra Sverige – i Ångermanland- och det stämmer ju väldigt bra.

ThruLines- ett värdefullt släktforskningsverktyg

ThruLines är ett fantastiskt verktyg som bara finns hos Ancestry. När man gör ett DNA-test hos företaget kan man ladda upp eller skriva in det man känner till om sin släkt (om man vill). Släktträdet som bör omfatta 3-4 generationer ”matchas” sedan med andra användares träd och man får förslag om hur man är släkt med sina DNA-matcher. Jag fick direkt förslag genom ThruLines och hittade en anfader på min mormors sida som jag har grubblat över under många år. Jag hittade även släkt på farfars sida som jag inte kände till.

Jag hittade mormors gamle anfader tack vare ThruLines

Många nya släktingar

Mitt DNA-resultat kom för bara några dagar sedan men jag har redan hunnit lösa flera släktgåtor och fått kontakt med nya släktingar. Hos AncestryDNA finns många ättlingar till de människor som utvandrade till Amerika från Norge och Sverige på 1800-talet. Jag brukar sällan lovsjunga vinstdrivande företag när det gäller släktforskning, men jag måste erkänna att jag är djupt imponerad av AncestryDNA. Har nu fått nytt hopp om att snart kunna lösa släktgåtorna med de okända fäderna i min släkt.

Priser februari 2020

AncestryDNA är lite dyrare än andra DNA-test. Kostar 79 pund, cirka 900 kronor i februari 2021. Positivt är att man inte behöver frankera brevet och gå till postombud i pandemitider, när man har gjort testet. Det är bara att lägga ned den lilla behållaren med saliv i kuvertet och lägga på brevlådan. I priset, som är en engångssumma, får man veta sin etnicitetsberäkning och får många DNA-matchningar med nu levande släktingar. Även tips genom ThruLines om man har valt att lägga in ett litet släktträd.

För att kunna gå vidare och granska förslagen i ThruLines så behöver man ha ett abonnemang. Sverigeabonnemanget som ger tillgång till alla DNA-funktioner och alla svenska kyrkböcker kostar cirka 900 kronor per år men kan även abonneras för 135 kronor per månad. Abonnemanget kan avbrytas när som helst utan uppsägningstid. Här kan du beställa ett autosomalt DNAkit på Ancestry.

En spännande gammal anteckningsbok

Foto: Helena Bure Wijk

År 2005 hittade arkivarie Göran Gullbro på länsmuseet Murberget i Härnösand en spännande gammal anteckningsbok som var märkt med titeln ”Trolldom”.  Anteckningsboken innehåller protokoll samt en berättande text kring häxprocessen i Torsåker 1674. Det här är otroligt värdefullt material, inte minst för alla oss som släktforskar i Torsåker, Ångermanland. Den kungliga kommissionens protokoll har nämligen varit förlorat i över 300 år.

Originalprotokoll som varit försvunna i mer än 300 år

Det forskare har haft att luta sig mot är Teo Sundins fina avskrift av ”Rannsakningar i oktober 1674 ang trolldomsväsendet i Ångermanland; Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socknar”. Teo Sundins avskrift är ett väldigt värdefullt material, men visst skulle det vara fantastiskt att få studera originalprotokollet. Och nu finns det möjlighet till det! Historiker Jessica Johansson översatte texterna som hittades i arkivet 2005 och presenterade dem i en C-uppsats år 2009.

Hur kan man veta att anteckningsboken faktiskt innehåller originalhandlingar som har varit förlorade i hundratals år?

Ville försöka förklara det hemska som hänt

Prästen Jöns Hornaeus (1715 -1778) var barnbarn till Torsåkers Kaplan Laurentius Hornaeus som på sin tid var en nitisk häxjägare. Sonsonen Jöns ville i sin avhandling år 1771 försöka avtäcka sanningen kring ”trollkäringväsendet” och förfädernas gärningar. I sin avhandling påpekade han att han återgivit uppgifter som hämtats från de försvunna kungliga protokollen. Uppgifterna fick Jöns Hornaeus enligt egen utsago, av en person vid namn Eurenius.  

Även historikern Bengt Ankarloo har belyst att den kungliga kommissionens protokoll har legat till grund för Jöns Hornaeus avhandling, och att ”samtliga kommissionsrättens protokoll är förlorade. De har av allt att döma redan tidigt varit på avvägar”. Ankarloo påpekar att delar av de omfattande förhandlingarna under 1730-talet ägdes av kyrkoherden i Torsåker, Jöns Eurenius. Denne hade i sin tur fått dokumenten av dåvarande häradshövdingen i Medelpad, C. M. Björner. Ankarloo skriver att ”[d]en då teologistuderanden Jöns Hornaeus gjorde en avskrift av dem [d.v.s. kommissionens protokoll], som han trettio år senare begagnade för en relation, som har blivit en av våra viktigaste källor till händelserna i Ångermanland”.

Värdefull källa för forskare

Jessica Johanssons studie av de båda protokollen visar att det troligtvis är Jöns Hornaeus som författat avskriftens tredje del, då författaren exempelvis hänvisar till ”Herr Hans Wattrang” som sin morfar och till kaplan Laurentius Hornaeus hustru Brita som sin mormor. Hon anser också att de båda inledande protokollen är avskrifter från kommissionsprotokoll. I texterna hänvisas till rannsakningarna och den kungliga kommissionens arbete i presens. Årtal saknas, men datumen sträcker sig mellan 16 mars och 16 april och mellan dessa datum ska kommissionsrätten ha besökt socknen.

Jessica Johanssons avskrift av anteckningsboken är värdefull för alla som forskar kring häxprocesserna i Ångermanland.

I anteckningsboken listas alla de anklagade, deras hemvist och familjeförhållande, namn på vittnen. Här framgår även vad de arma människorna anklagades för. Här kan du hitta Jessica Johanssons ”Avskrift från år 2009 av anteckningsbok funnen i Länsmuseet Murbergets arkiv i Härnösand 2005 – Rörande trolldom i Torsåkers socken i Ångermanland under 1670 – talet”.

”Knarr å skodon” och Hoffmans droppar

”Populär kokbok och rådgifvare” för alla hem är en bok som gavs ut i slutet av 1800-talet. I boken varvas tips om diverse fina menyer, serveringsförslag och tips på hur man viker servetter på bästa sätt med hälsoråd och barnuppfostringstips.

Elda i spisen och städa i ottan

En husmoders dag började alltid i ottan med vedeldning, kaffekokning och städning, långt innan övriga familjemedlemmar vaknat, enligt boken. Husmodern var också den som sist fick gå till sängs. Timmarna fram till läggdags skulle ägnas åt att stoppa och laga familjemedlemmarnas kläder. Hon skulle dessutom alltid ha ett gott humör.

När kokboken skrevs var medellivslängden för män 45 år och 49 år för kvinnor. Influensa var en ny företeelse i Europa, som skördade många tusentals människoliv. En sjukdom som det saknades bot för och som kunde ge stora men hos dem som drabbades.

Osnygg frukt under gröna blad

Foto: Evan-Amos

Boken är ett intressant tidsdokument. Moraliska pekpinnar och hälsoråd varvas med tips om hur man serverar frukter vid finare tillställningar. När boken skrevs var det få människor i arbetarklassen som ens hade sett en banan, men i boken går man igenom hur den ”osnygga” frukten helst bör serveras – dold under diverse grönt: ”Aprikoser behöva på grund av sin vackra färg ingen vidare ordning vid servering. Detta gäller även gröna fikon, persikor och plommon, men bananen är som man vet ej någon vacker frukt, varför till den vid uppläggningen fordras något grönt underst och runt omkring i skålen.

Knarr å skodon och Hoffmans droppar

I bokens familjedel tipsas läsaren om hur man kan tillverka billig hushållstvål av kokade djurtarmar, hur man får bort ”knarr å skodon” och enklast får bort liklukt i rummen. I bokens hälsodel tycks ”Hoffmans droppar” vara något av en universalkur som botade det mesta. Dropparna, bestående av eter och sprit kallades även Aether spirituosus och ansågs ha en upplivande och krampstillande verkan. ”Dropparna” var säkert hälsovådliga, liksom många av de ”huskurer” som presenteras i boken. Att lägga strumporna i blöt är en återkommande ”huskur” som sägs bota både huvudvärk och sömnlöshet.

Här nedan följer ett urval ”huskurer” från boken, anno 1890.

Tre gamla huskurer mot huvudvärk
”Lägg rå, riven potatis i en näsduk, vilken bindes om pannan”.

”Lägg ett par strumpor i uppvärmd ättika. Drag dessa på fötterna så varma som möjligt och gå så att vila en stund. Hufvudvärken brukar försvinna helt hastigt”.

”Lägg er utsträckt på ryggen med litet rifven pepparrot placerad i nacken. Skulle stark sveda uppstå kan ni linda in pepparroten i en tunn linnelapp”.

Ålskinn runt halsen för att lindra tandvärk
”Ett i det fria torkat ålskinn insys i siden som sedan lägges om halsen. Hjälper äfven mot hufvudvärk”, enligt boken.

Halsbränna
”Denna sjukdom botas i tidigare stadium genom att varje morgon dricka duktigt med vatten och därefter taga en promenad i friska luften”.

Huskur mot sömnlöshet
”Innan ni lägger er på kvällen, drag ett par bomullsstrumpor på fötterna och sätt fötterna i en balja med kallt vatten tills strumporna äro genomvåta. Drag sedan utanpå dessa ett par torra, tjocka ullstrumpor. Låt båda strumpparen sitta på under natten. På morgonen böra fötterna gnidas väl torra och varma”.

Illustrationer: Helena Bure Wijk

Okända rötter i Västerbotten

Genom ett DNA-test får man, förutom många nya, härliga släktingar, även möjlighet att verifiera släktforskningen. Med hjälp av DNA-resultatet kan vi se om det vi har forskat fram stämmer och ibland dyker det även upp nya, oupptäckta saker om släkten. Härom dagen fick vi veta att mamma, som kommer från Uppsala, har sina rötter i Västerbotten.

Ny uppdatering på My Heritage

I december uppdaterade My Heritage den så kallade ”etnicitetsuppskattningen” med många fler geografiska regioner och genetiska grupper. Man förklarar på sin hemsida vad detta innebär: ”Genetiska gruppers grundpopulationer är grupper av människor som levde inom samma område i århundraden, gifte sig bara inom den gruppen eller kanske migrerade som en grupp. Med tiden bildade de unika genetiska signaturer”.

Genetiska grupper

Genom uppdateringen blir beräkningen mer exakt och vi får bland annat veta från vilka områden släkten härstammar. Med uppdateringen finns nu 100 genetiska grupper från Sverige, 103 från Norge, 49 från Danmark och 4 från Island. Genetiska grupper kan vara ett värdefullt verktyg för oss som släktforskar. Med grupperna följer en detaljerad sida som listar de främsta platserna där släkten levt de senaste århundradena. Vi får även veta vilka efternamn och förnamn som är vanligt förekommande i området samt vanligt förekommande etniciteter bland gruppens medlemmar. Här berättas lite mer om hur man använder de nya verktygen.

Okända rötter i Västerbotten

Min pappa har främst sina släktrötter i Jämtland, Ångermanland och Norge. My Heritage etnicitetsuppskattning visar att detta stämmer väldigt bra.

Mamma har sina rötter i Uppland och Östergötland. Mormors släkt från Östergötland har vi lyckats kartlägga på alla grenar eftersom det saknas okända fäder i hennes släkt. Morfars släkt är lite knepigare. Morfars far är ännu okänd, liksom hans morfar, varför vi fortfarande saknar flera viktiga släktgrenar i vårt träd. Genom den nya uppdateringen i My Heritages etnicitetsuppskattning fick vi häromdagen en ny, viktig ledtråd att följa upp. Det visar sig att mamma har sina rötter i Västerbotten, främst i Skellefteå, på faderssidan.

Ladda upp testet på my Heritage utan abonnemang

Om du har gjort ett DNA-test hos ett annat företag och vill ladda upp det på My Heritage för att ta del av DNA-matcher, etnicitetsuppskattning med mer så går det att ladda upp testet (rådatan) till My Heritage. Det kostar 324 kronor (engångskostnad) att låsa upp alla funktioner för DNA-testet, så man behöver inte ha något abonnemang.

Barnhusbarn nummer 6325

Målning av Carl Larsson 1886

När jag sitter här vid datorn och släktforskar hittar jag ofta människor i kyrkböckerna som inte alls är släkt, men som väcker min nyfikenhet, aktning och sympati. Jag vill så gärna veta mer om dessa människor och vips har jag börjat forska…

Det här är berättelsen om Charlotta Vilhelmina Hesse som växte upp som barnhusbarn nummer 6325.

Charlotta Vilhelmina Hesse f.1814 lämnades till allmänna barnhuset när hon var fem år.

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm grundades på 1600-talet och var det allra första barnhuset i vårt land. Det fanns många olika orsaker till att föräldrar valde att lämna sina barn till barnhuset, exempelvis att barnet hade fötts utom äktenskap. Ett annat skäl kunde vara att den ena föräldern avlidit.

Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid som ammor. Detta kallades att ”amma in barnet”. Som amma arbetade man under åtta månader med att amma sitt eget och andra barn som var intagna på barnhuset. Utöver denna arbetsuppgift utfördes även allmänna göromål som att bära in ved, laga mat, lappa och laga kläder och skura golv. Det var höga krav på ammorna som skulle vara hövliga, fromma, rena, lydiga och rättfärdiga.

Om anställningen avbröts i förtid, eller om modersmjölken sinade, fick kvinnan betala mellanskillnaden för barnets intagning, eller helt enkelt ta sitt barn därifrån och klara sig på egen hand.

Barnhusbarn nummer 6325

Den lilla flickan Charlotta Vilhelmina Hesse f.1814 lämnades till allmänna barnhuset när hon var fem år. Hon kom dit tillsammans med sin far, skomakaren Hans Hesse, som av någon anledning hade svårt att ta hand om sin dotter. Som alla andra barn fick hon ett nummer och blev barnhusbarn nummer 6325.

Genom en förordning som kom år 1785 skulle barnhusbarnen utplaceras i fosterhem, helst på landsbygden, för att bli ”samhällsnyttiga varelser” men många barn kom att växa upp på barnhuset, ofta under hårda villkor. Charlotta Vilhelmina var en av många som blev kvar på barnhuset

Amma nummer 990

Charlotta födde flera barn på barnhuset som ogift. År 1843 födde hon sonen August Theodor och hon anställdes då som amma nr.990 på Stockholms allmänna barnhus. Sonen blev utplacerad som fosterbarn hos torparfamiljen Zettergren året därpå.

Några år senare födde Charlotta sonen Carl Fredrik som skrevs in på barnhemmet som ”ambarn”. Modern påbörjar då en ny anställning som amma med nummer 163. Vid ett års ålder blev pojken fosterbarn hos statdrängen Jonasson i Hammarby men fosterföräldrarna valde att lämna tillbaka pojken till barnhuset strax därpå.

1847 föder Charlotta ännu en son, Gustaf Wilhelm, på barnhuset. Korpral Carl Nässel och hans hustru i Närtuna tar emot Gustav Vilhelm och hans bror Carl Fredrik som fosterbarn.

En trevande resa på egna ben

Efter att ha tillbringat hela sitt liv på institution börjar Charlotta Vilhelmina en trevande resa på egna ben år 1851. Hon är 37 år när hon får anställning som piga och en egen bostad på Skaraborgsgatan 12 i Stockholm. Hon beslutar sig då för att ta hem sina pojkar. Allt verkar gå bra men när hon några år senare gifte sig med den tolv år yngre guldsmedsgesällen Olof Nordström, valde hon att återlämna sina söner till barnhuset. Pojkarna skrevs in där i juni 1854. Samma år utplaceras de som fosterbarn hos hemmansägaren Anders Andersson i Hyringe, Skaraborgs län.

Skaraborgsgatan i Stockholm Foto: Stockholmskällan

Det är svårt att veta hur Charlotta och hennes barn upplevde situationen. De få uppgifter som finns i kyrkböckerna förtäljer ingenting om vad människorna tänkte och kände, men sönerna tycks ha varit lojala mot sin mor och ville vara nära henne. År 1853 bor sonen Carl Fredrik hos modern och hennes make men är då antecknad som ”barnhusbarn” istället för ”son”. Han återvände snart till fosterföräldrarna i Skaraborg där han arbetade som dräng. Vid 25 års ålder återvände han till Stockholm och modern. En anteckning i församlingsboken berättar: ”Varit barnhusbarn och får fri från Kronoutlagor till fyllda 25 år enligt förordning den 10 april 1804”. Carl Fredrik gifte sig aldrig. Sina sista år tillbringade han på Danviks ålderdomshem i Stockholm. Brodern Gustaf Wilhelm gifte sig med Adelaide Matilda Charlotta Wahlström.

Efter alla år på barnhuset hoppades Charlotta Vilhelmina säkert på ett lyckligt liv i tvåsamhet, men den lyckan blev tyvärr väldigt kortvarig. Maken avled efter bara några år och hon blev åter ensam och bodde i Humlegårdsroten i Stockholm tillsammans med andra änkor och människor med skör ekonomi. Charlotta Vilhelmina Hesse avled på Stockholms sjukhem vid nyåret 1894.

 

Här kan du söka i Allmänna barnhusets rullor 1800-1916.

Heliga Anna av Novgorod

Foto: Helena Bure Wijk

Ingegerd Olofsdotter föddes cirka år 1000, som dotter till Olof Skötkonung och hans hustru Estrid. Olof Skötkonung f. 980 var Sveriges kung mellan åren 995-1022. Hustrun Estrid föddes år 979 och stammade från den slaviska folkgruppen bodritje (obotriter) som på den tiden levde i området där tyska Holstein och Mecklenburg nu ligger. Olof Skötkonung och hans familj lät kristna sig någon gång i början på 1000-talet. Enligt berättelser ska dopen ha skett vid Husaby källa i Västergötland.

Husaby källa
Foto: Wikipedia

Rysk furstinna

Ingegerd var bortlovad som hustru till den norske kungen Olof Haraldsson men hennes far valde att istället gifta bort henne med storfursten Jaroslav Vladimirovitj av Novgorod. Jaroslav föddes cirka 978 i Kievrus (Kievriket), ett rike som uppstod när östslaviska och finsk-ugriska stammar valde att slå sig samman under Rurikdynastin. Han kom att bli Jaroslav I av Kiev, även kallad Jaroslav den vise.

Jaroslav I
Foto: Wikipedia

Hon hade knappt hunnit fylla 20 år när hon blev en rysk furstinna med det ryska namnet Ирина – Irina. Under sin livstid hade Ingegerd en central roll, bland annat som som rådgivare till sin make och som anmoder till flera europeiska kungaätter. Ingegerds och Jaroslavs döttrar gifte sig med europeiska kungar – den norske kungen Harald Hårdråde, Ungerns kung Anderas I och den franske kungen Henrik I. En av sönerna grundade den tsarätt som kom att regera i Ryssland fram till år 1598. På så sätt kom Ingegerd att bli anmoder till flera kungaätter i Europa.

Kalkmålning från 1000-talet som föreställer Ingegerds och Jaroslavs döttrar

Heliga Anna av Novgorod

Ingegerd var hängiven kyrkan och sin tro. Hon instiftade nunnekloster under sin livstid och på äldre dagar valde hon att själv bli nunna. Hon valde då namnet Анна, Anna. Efter sin död 10 februari 1050 kom hon att bli helgonförklarad som den heliga Anna av Novgorod inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Det var inte ovanligt att reliker efter helgon uppdelades och det sägs att hennes kvarlevor idag finns i Sofiakatedralen i Kiev, Ukraina samt i en sarkofag i Sofiakatedralen i Novgorod, Ryssland. År 2009 återbördades hennes reliker till Sverige och Heliga Anna av Novgorods ortodoxa församling (HANOF).

Mamma GunBritt

Ingegerd-Irina-Anna var min mm fm ff mf fm fm mf fm mf mf mf mf ff mf mf mm mm.

Sveriges sista leprosorium

Spetälskesjukhuset i Järvsö stängdes 1943 Foto: Region Gävleborg

Under medeltiden och ända fram till 1940-talet fanns spetälska i Sverige. I mitten av 1800-talet inrättades ett Spetälskesjukhus i Järvsö på inrådan av Medicinalstyrelsen. Tanken var att de sjuka skulle isoleras från omvärlden och samtidigt ges en värdig vård, men på den tiden fanns ingen bot för sjukdomen. Patienterna led av att isoleras, långt ifrån sina kära anhöriga och flera rymde.  År 1895 avled min farfars morfars far, Jon Mattisson på Järvsö Spetälskesjukhus där han hade vistats under många år.

Smittsam sjukdom med gamla rötter

Spetälska (lepra) är en smittsam och svår sjukdom med urgamla rötter. Den omnämns bland annat i Bibeln där det fastställs att de insjuknade ”skall hava sin bostad utanför lägret”. Sjukdomen orsakas av en mikrob kallad mycobacterium lepraesom, en släkting till tuberkelbakterien, som kan överföras till människan via loppor och löss. Lepra, eller Hansens sjukdom, som den också kallas efter den läkare som först lyckades identifiera smittan år 1873, smittar via luften och angriper huden och dess nerver. Inkubationstiden är lång och sjukdomen kan bland annat leda till blindhet och till att ansiktet deformeras till oigenkännlighet.

Betraktades som orena

Spetälska är en sjukdom som är omgärdad av stor skam. De som drabbats av sjukdomen har sedan urminnes tider blivit betraktade som orena, förskjutits från samhället och placerats på särskilda anstalter. Under medeltiden fanns fler än 20 000 spetälskeanstalter, även kallade spital och leprosorium i Europa. Den bibliska Lasarus var de spetälskas helgon och det var också genom honom ordet lasarett kom till en gång i tiden. Under 1200-talet fanns Stockholms största inrättning för spetälska i nuvarande Kungsträdgården. På 1500-talet fanns ett trettiotal hospital i Sverige. Sjukdomen var särskilt utbredd vid Dalälvens mynning och den kom att kallas ”Älvkarlebysjukan”.

Hälsingland drabbades hårt

Hälsingland drabbades särskilt hårt av sjukdomen och människor insjuknade där ända in på 1940-talet. Det kan ha haft flera orsaker, exempelvis linodlingen i området eller att pilgrimsleden för spetälska till Sankt Olovs grav i Trondheim gick via Ljusnans dalgång under medeltiden. I Hälsingland hade man även en speciell byggnadsstil med sammanbyggda bostads- och fähus som kan ha gjort det lättare för smittan att överföras via loppor och löss. Professor Sven Britton har lyft fram att leprabakterien trivs bra i jord och sjukdomen uppstår i de områden där människor ofta går barfota.

Järvsö kyrka ca 1910
Foto: Wikipedia

Sveriges sista leprosorium

Med tiden blev spetälska en alltmer sällsynt sjukdom, kanske på grund av att en viss immunitet mot sjukdomen uppstått. Idag kan antibiotika bota spetälska men förr i tiden erbjöds endast isolering, sårvård och smärtlindring. Under 1800- och början av 1900-talet insjuknade cirka 800 personer i Hälsingland. I Järvsö inrättades på inrådan av Medicinalstyrelsen år 1867 Sveriges sista leprosorium där 388 patienter från hela landet isolerades och vårdades. Tanken med Spetälskesjukhuset i Järvsö var att de sjuka skulle isoleras och samtidigt få en värdig vård, men de intagna patienterna led av att vara isolerade långt från sina familjer och flera rymde.

Anfadern Jon Mattisson föddes 1822 i Glissjöberg, Jämtland. Han gifte sig år 1849 med Ingeborg Svensdotter från Glissjöberg och paret fick tillsammans åtta barn. De sista åren av sitt liv tillbringade han på Järvsö sjukhus och som de flesta andra leprasjuka, blev han kvar där fram till sin död. Han, liksom övriga patienter begravdes på en undanskymd plats i anslutning till spetälskesjukhuset och en attest skickades till hemförsamlingen.

Anmodern Ingeborg Svensdotter

En tillvaro i ensamhet och isolering

Det var inte alltid det lättaste att förmå de sjuka att lämna sina familjer för att vårdas på inrättning. Mia Marie Lundén beskriver i Kulturhistorisk tidskrift 2005 hur omgivningen uppfattade sjukdomen och den sjukes situation: ”Vanställdheten som spetälskan orsakar väckte avsmak och skräck hos de friska. Men de starka känslorna som lepran framkallade hos omgivningen handlade inte bara om en rädsla för själva sjukdomen, utan också om de sociala konsekvenser som följde för den som insjuknade: att mot sin vilja isoleras. Att drabbas av spetälska var detsamma som att bli ensam. De sjuka tvångsförflyttades från sina hembyar till en trakt som oftast var dem totalt främmande. Den invanda vardagen med familjen ersattes av en okänd tillvaro på ett sjukhus, långt hemifrån. Det var oklart hur länge de skulle stanna där – några veckor, en månad eller flera år – och det var ovisst om de någonsin skulle få återse sina nära och kära”.

Många sjuka gömdes undan i familjernas torp och ladugårdar när provinsialläkaren kom på hembesök. De leprasjuka höll sig då ofta undan och familjen skyddade dem i det längsta. De hade plötsligt gått till skogs, vistades på åkern eller ute i skären och kunde därför inte hittas. Tanken att isoleras, långt ifrån familj och trygghet skrämde många, förståeligt nog.  År 1909 antecknar en provinsalläkare efter ett hembesök hos en leprasjuk flicka: ”Då jag kom till moderns hem hade hon med moderns vilja gömt sig, och först efter ett långt sökande och med hjälp av hennes broder hittade jag henne gömd i en rågåker. Hennes tillstånd ungefär som år 1907, men hade nu sår i gommen. För övrigt tillät hon ingen vidare undersökning. Den sjuka jämte modern förklarade bestämt, att hon ej kom att resa till Järfsö”.

Miljoner sjuka runtom i världen

Sjukdomen finns inte i Sverige idag, men finns fortfarande kvar i fattiga delar av världen. WHO räknar med att det finns över en miljon spetälska och att 15 – 20 miljoner människor lever med sviter av sjukdomen i form av olika funktionshinder i dag.

Källor: Egen forskning, Arne Sundelin & Anne Sörman: Skammens hud – Om spetälska i Sverige. Bokförl. DN, Stockholm 2004, Mia Marie Lundén, Kulturhistorisk tidskrift 2005.

Jag testar AncestryDNA

Det finns idag flera företag som erbjuder DNA-test i släktforskningssyfte. Family Tree DNA, My Heritage och Ancestry är de största och jag ska nu testa AncestryDNA för att, förhoppningsvis, få veta lite mer om min släkt och mig själv. Vem vet, kanske kommer jag att hitta morfars okände morfar? 🙂

Jag har tidigare gjort ett DNA-test hos företaget Family Tree DNA och har även laddat upp DNA-resultatet på My Heritage. Det kan vara väldigt bra att låta testa sig hos flera företag eftersom man då ökar möjligheterna att lösa släktgåtor när man får fler DNA-matcher – som testat sig på de olika företagen. Som DNA-släktforskare är det dumt att lägga alla äggen i samma korg, som släktforskaren och skribenten Gunvor Persson skriver i sin fina blogg. 

Autsomalt DNA-test

Ancestry berättar på sin webbsida att man erbjuder mikromatrisbaserade autosomala DNA-tester som undersöker 700 000 platser i en persons kompletta arvsmassa. Genom det autosomala DNA-testet får man veta sina rötter, och får nya DNA-matchningar med nu levande släktingar, på både mammas och pappas släktsida, flera generationer tillbaka.

Enkla och bra instruktioner

Instruktionerna är enkla och beskrivs i tre steg. Ancestrys DNA-test skiljer sig en del från det test jag tidigare har gjort på Family Tree DNA. Istället för att ”topsa” insidan av kinderna med två pinnar ska man här lämna ett salivprov.

Obs! Detta är viktigt!

Man måste aktivera DNA-kitet med den medföljande koden som finns på behållaren. Aktiveringen görs genom att man loggar in på Ancestry (om man redan har ett konto), eller genom att skapa ett konto. Att skapa ett konto är gratis.

Behållaren med en liten ”tratt” längst upp är behållaren för salivprovet. Provet placeras sedan i det medföljande kuvertet/kartongen och postas på närmaste brevlåda. Porto behövs inte.

Enkelt test och bra sekretess

Jag tycker att Ancestrys DNA-test känns ganska smidigt och relativt enkelt att hantera och utföra. Om man har svårt att använda händerna för att skruva av, och på små lock samt om man ser dåligt så är det jättebra om det finns någon som kan vara till hjälp. Men själva testet är enkelt att göra och väldigt bra att man kan posta det direkt utan porto.

Som användare kan man känna sig trygg då Ancestry värnar om användarnas integritet. Ingen information delas till tredje part. Man kan när som helst ladda ned sin råa DNA-data och begära att Ancestry raderar DNA-testresultat. Man kan även begära att företaget förstör det fysiska salivprovet som har skickats in.  Det är väldigt bra.

Om några månader kommer resultatet

Mitt DNA kommer snart att analyseras med fler än 700 000 genetiska markörer och information om mitt etniska ursprung upp till 1000 år tillbaka kommer att presenteras. Inom 6 – 8 veckor kommer ett mail med en länk där DNA-resultatet presenteras online.

Fortsättning följer…

Båtsmän i släkten

Båtsmän från Öland 1890-talet, foto: Hilda Issaeus

Båtsmän var förr i tiden soldater som tjänstgjorde ombord på fartyg och rekryterades inom det svenska indelningsverket, liksom övriga soldater. De skulle snabbt kunna rycka in om det blev krig i landet och man övade flera gånger per år. Liksom den indelte soldaten fick båtsmannen nyttja ett litet torp och en liten jordlott under sin anställningstid. Det var främst bönderna, rusthållarnas, ansvar att se till att båtsmän och soldater fick tak över huvudet, kläder och nödvändig utrustning.

Båtsman år 1824, foto: Adolf Schützercrantz

För att lättare kunna skilja dem åt fick både båtsmän och soldater nya namn när de påbörjade sin anställning. Ofta hämtades båtsmansnamnen från torpen som de övertog men det förekom även fantasifulla namn som anspelade på mer personliga attribut. I min släkt har det funnits många soldater men endast några få båtsmän – Nylander från Härnösand och Kruslock från Gävle. Det sägs att Kruslock var vallonättling och att namnet egentligen stavades Kreutzlock. Huruvida han härstammade från valloner vet jag inte men när han föddes 1838 var faddrarna smeder vid Tolvfors bruk och hette bland annat Pierrou.

För alla som släktforskar och har hittat båtsmän i släkten (slutet av 1800-talet) kan de utförliga båtsmansrullorna vara en riktig skattkammare. När kontrakt hade skrivits fick varje båtsman en liten bok som kom att följa honom genom åren, från anställning till avsked. Förutom personuppgifter och signalement även allt som hände under karriären som utbildningar, uppdrag och även straff i de fall båtsmannen gjort sig skyldig till brott.

Arkiv Digital har flottans rullor 1635 – 1915 samt ett landsomfattande personregister över båtsmän. För att söka i registren krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis, kvartalsvis eller per år.

Anor i snårskogen

 

Foto: Helena Bure Wijk

Finspång har kallats den svenska industrins vagga och på min mormors sida av släkten har vi djupa rötter där. Genom århundradena har järnmalmsbrytning och järnhantering varit den viktigaste verksamheten i området och redan tidigt organiserades bergsbruket i flera bergslagar som hade särskild lagstiftning – Hällestads bergslag, Vånga bergslag och Risinge bergslag. Jag har skrivit lite mer om bergsmännen i ett tidigare inlägg här i bloggen.

Stuga från en bergsmansgård. Foto: Helena Bure Wijk

Risinge i norra Östergötland är en socken med gamla anor. Man tror att ortsnamnet betyder ungefär ”de som bor vid snårskogen”. Stenyxor har hittats i områden som tyder på att det redan för 5000 år sedan bodde människor där. De första invånarna var inte bofasta. De var jägare-samlare som förde en nomadiserande tillvaro och förflyttade sig mellan olika platser, beroende på tillgången av föda.

Teckning Helena Bure Wijk

Satte bo vid sjöarna

Vid tiden för den äldre järnåldern, cirka 500 före vår tideräkning, började människor så smått att bryta mark, bygga hus och bli mer bofasta i området. Favoritplatserna för de första invånarna tycks ha varit sjön Tisnarens södra strand liksom vid sjön Glans norra strand.

Författaren Mathilda Lönnberg, som själv var från Risinge beskrev vyerna från en båtresa år 1896: ”Icke är Glan en bland de största af Götalandets sjöar, den är kanske icke heller den fagraste, dock erbjuder den för ögat en mängd af växlande syner, som, förhöjda af den strålande sommarsolen och afspeglade af de klara glittrande böljorna, framställa sig som en både storslagen och tilldragande rundmålning”.

Sjön Glan, foto: Wikipedia

Eskil vid Ängnäs

På den lummiga halvön Ekön (Öna) öster om Finspång fanns under 1600-talets första hälft en frälse och säteribebyggelse som hette Ängnäs. Där arbetade min gamle anfader Eskil Jönsson som frälseinspektor. Eskil hade tidigare varit förman på Syttorp i Östra Ryds socken hos Salomon Skutenberg (f.1655 d.1693). Salomon var hovjunkare hos Magnus Gabriel de la Gardie. År 1689 blev Eskil frälsefogde på Skutenbergs gods på natursköna Ekön. När Salomon avled 1693 fortsatte Eskil att arbeta som frälseinspektor inom familjen, hos änkan Christina Kagg (d.1724). Han avled där år 1706.

Foto: Helena Bure Wijk
Mathilda Lönnberg skrev ”Sommarvandring i Östergötland” år 1896.

”Och snart ila vi förbi det fagra Ängnäs, som ligger där så leende på sitt lummiga näs. Det aftecknar sig mot en bakgrund af skogiga berg i en omgifning af ekar och alar. Glan slår armarne omkring det i förtjusning, och framför sväfvar en liten björkbeklädd holme lik en farkost på vågen, under det att bakom oss sjön utbreder sitt vida, mörkblåa vatten — en graf för minnen från förgångna tider, hvilka stiga upp och gå igen i drömmar om hvad som varit” skriver Mathilda Lönnberg så målande år 1896.

Eskil Jönsson var gift med Elin och paret fick tillsammans fyra barn, tre döttrar och en son. Min anmoder Elsa Eskilsdotter f. 1675, gifte sig med hammarsmeden Valentin Bengtsson Qvarfordt f. 1661.Här kan du läsa mer om Elsa och Valentin och även på min sida som finns här.
Eskils och Elins ende son Henrik f.1683, gifte sig med Christina Borg f. 1886 och Henrik kom att bli anfader för den stora släkten Egnell som du kan läsa mer om här. Henrik skrevs in som ”Henricus Aeschilli” (latin) när han var endast 9 år gammal vid Linköpings skola år 1692 berättar ättlingar till Henrik på sin webbsida. Vid 23 års ålder var han student i Lund och valde då att byta namn till Egnelius. Tog värvning år 1709 och blev fältväbel samma år. Henrik blev sedan kapten. Han avled år 1743.

 

 

Källor: Anders Köhler, Mattias Loman, Egnelliana, egen forskning, ”Sommarvandring i Östergötland” av Mathilda Lönnberg 1896.

Den mörkaste natten

Akvarell av Emelie von Walterstorff (1871-1948), Nordiska museet

I alla tider har vi människor här i Norden försökt att uthärda och blidka mörkret och varje år vid den här tiden ser vi fram emot att snart få fira ljusets återkomst. Långt innan det moderna luciafirandet kom till oss var natten till den 13:e december en mycket speciell och farlig natt. Enligt den julianska kalendern, som vi följde under medeltiden, räknades just lucianatten som årets allra längsta och den föreställningen levde kvar länge i vårt land – långt efter att den julianska kalendern byttes mot den nuvarande, gregorianska och vintersolståndet flyttades fram någon vecka.

Foto: Helena Bure Wijk

En passage från mörker till ljus

Det ansågs förr i tiden att Lucianatten var en farlig passage – en övergång från mörker till ljus då det gällde att hålla sig hemma, i stillhet. Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Lucianatten var övernaturlig, farlig och magisk och man föreställde sig att djuren kunde tala. Grisen skulle vara slaktad och alla julförberedelser skulle vara färdiga till Lucia, för just den här dagen då skulle man helt undvika att baka, brygga och mala. Man trodde att Oden var ute och red lussenatt och man blidkade honom genom att lägga ut lite hö till hans häst. För att inte de elaka trollkärringarna skulle stjäla modet ur hästarna stack man en kniv i stallväggen som beskydd.

Ungdomarna kunde bege sig ut för att tigga, festa och sjunga i de intilliggande gårdarna men de vuxna höll sig hemma i tryggheten. Lucianatten ansågs vara farlig men var även en stor festhögstid som länge kallades ”Lusse långnatt” och ”lilla julafton”. Lucianatten var inledningen till en av dåtidens fastetider och det var viktigt att människor och djur åt sig ordentligt mätta just under Lucianatten. I vissa hem serverades upp till sju frukostar, med start redan klockan två på natten.

Man trodde förr att trollkunniga människor kunde anta en fågels skepnad. Foto: Helena Bure Wijk

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn. Föreställningen att vissa människor hade förmågan att flyga har djupa rötter i fornnordisk förkristen tro där man föreställde sig att de trolldomskunniga, bland annat gudinnan Freja, kunde anta en fågels skepnad.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Men hur kan det komma sig att vår ljusbärerska har ett så mörkt förflutet i Sverige? Fil dr. Katarina Ek Nilsson berättar att det förr fanns en utbredd tro att Lucia i själva verket var Adams första hustru och att hon, liksom Adam skapades av jord. Tillsammans med Adam födde hon 14 barn, som alla tillhörde Lucifers underjordiska och osynliga släkte.

Snart återvänder ljuset

Man trodde länge att natten mellan den 12:e och 13:e december var årets längsta och det var den natten som själva vintersolståndet inföll. Liksom sommarsolståndet var Lucianatten en passage, en övergång till någonting nytt och natten var fylld av magi.  För människan gällde det att ta sig igenom denna passage med hjälp av försiktighet och gärna några besvärjelser för att ljuset skulle återvända.

Vi befinner oss nu i den absolut mörkaste tiden på året. Om vi hade följt den Julianska kalendern så skulle vintersolståndet inträffa redan 13:e december, men så är det inte nu. Vi måste vänta lite till, men håll ut! Nu dröjer det inte länge innan ljuset kommer tillbaka. Klockan 11:02, måndagen den 21:a december 2020 infaller vintersolståndet. Därefter återvänder ljuset till oss igen, sakta men säkert.

Foto: Helena Bure Wijk

Pandemi 1918-1920

Insjuknade i spanska sjukan vid regemente i Boden 1918. Foto: A. Andersson

Bortglömd plågoande

”Spanska sjukan är i Sverige en närmast bortglömd plågoande. Vilket är märkligt eftersom dess offer inte behövdes sättas i förhållanden till de stora döds- och sårade talen från första världskriget. Spanska sjukan krävde trots allt mellan 35 – 40. 000 dödsoffer i Sverige som under perioden hade en befolkning vilken började närma sig sex miljoner” skriver författaren Berndt Tallerud i sin bok ”Skräckens tid: farsoternas kulturhistoria” (Prisma, 1999). Pandemin som kom att kallas ”spanskan” skördade mellan 50 – 100 miljoner dödsoffer över hela världen mellan åren 1918 – 1920.

Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan femtio och hundra miljoner människoliv i världen.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918


Första världskriget fick bära skulden till de stora dödstalen under pandemin menar Margareta Åman i sin avhandling ”Spanska sjukan: den svenska epidemin 1918 – 1920 och dess internationella bakgrund” (Uppsala universitet 1990). Pandemin sågs som en oundviklig produkt av kriget och administrationen i Sverige fick därmed en enkel och mycket tillgänglig syndabock menar hon. ”Detta kan förklara den långlivade myten om att det var det utsatta försörjningsläget som bar huvudansvaret för de många dödsoffren. Redan utmattade och undernärda personer hade inte immunförsvaret nog för att stå emot den oerhörda påfrestning som spanska sjukan innebar. Det verkar inte som att samhället i stort ifrågasatte denna förklaring och var beredda att lägga allt detta bakom sig så fort man genomgått ”stålbadet”.

Någonstans på Inlandsbanan, foto P. Östner

Smittan spreds över landet

Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen.

I Sverige drabbades länen i söder mildare av spanska sjukan än de i norr. Till Sveriges regementen kom stora grupper med yngre och starka individer, ofta från landsbygden och man vistades under samma tak under längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet. Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka svåra skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation.

Västerås förvandlades till bårhus

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

Västerås regemente

Jämtlands län drabbades hårdast

I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen.

Arjeplog och Arvidsjaur miste flest

De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen.  Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.

I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.

Storgatan i Glommersträsk tidigt 1900-tal Foto: Glommersträsk Hembygdsförening

Kunde inte stänga samhället

I Sverige omfattades inte influensa av dåtida epidemilagstiftning så det var svårt att införa skolstängningar och förbud för stora folksamlingar etc. Vid pandemins utbrott fanns 6000 vårdplatser för epidemisjukvård i landet och det fanns stort behov av att snabbt bygga sjukhus för ändamålet. Det gick trögt, framför allt på landsbygden men allt eftersom pandemin framskred kom provisoriska sjukhus att uppföras. I många länder infördes social distansering och restriktioner tidigt i pandemin, men i vårt land skedde inga större förändringar. I Sverige och även i New York, USA, valde man att hålla skolorna öppna.

Hoppades att många skulle smittas, snabbt

Inom den svenska läkarkåren 1918 fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastighet. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras på grund av smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.

Panik skulle undvikas

Oskar Medin f.1847 d.1927
Foto: Riksarkivet

De konservativa ansåg att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin. Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Medin menade att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var istället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.

Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och även medmänniskors vilja att hjälpa smittade.

Läkare mot strömmen

Men överläkare Arnold Josefson i Stockholm gick emot dem och hävdade att det i själva verket var medicinalstyrelsens handlingsförlamning och ett tvivel för myndigheterna som låg bakom folkets ”panik” under pandemin. Han införde ”gasmask” för vårdpersonalen på provisoriska sjukhuset i Stockholm 1918 för att skydda personal och patienter mot ”spanska sjukans millionarméer”. Alla sjuksköterskor, som inte redan hade haft spanska sjukan, utrustades med näs-munbindor av gastyg som fick användas under två timmars tid, innan de avlägsnades, desinfekterades och ersattes av nya. ”Dylika bindor ha med utmärkt resultat nu införts, så gott som vid alla sjukhus i hufvudstaden, där influensapatienter vårdas”, skrev Veckojournalen 1918.

Arnold Josefson f.1870 d. 1946

Komplikationer

Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.

Finnarna i Tiveden

Foto: tiveden.se

Pest, krig och missväxt

Till de vackra och skogrika bergstrakterna i Tiveden mellan Närke och Västergötland kom finska nybyggare från Savolax redan under 1580-talet och man bosatte sig då främst mellan sjöarna Skagern och Unden. Constantia Eriksdotter f.1560 var visserligen en ”oäkta”, men en aktad dotter till Gustav Vasas son Erik XIV och kallades på sin tid ”Drottningen av Tiveden”. Gården Bocksjö i sydöstra delen av Tiveden var Constantias sätesgård och hon bör ha varit den person som välkomnade de finska nybyggarna till bygden. Pest, krig och missväxt hade härjat och avfolkat området, men snart upptogs ödetorp och gårdar av nybyggarfamiljerna och befolkningen kom snabbt att öka.

Constantia Eriksdotter

Bättre tider

Under 1600-talets senare del hade man bebyggt området ända fram till Vätterns strand.  De finnar som kom som nybyggare till området hade släktförbindelser till nybyggarna i Värmland och området Rämmen liksom till finnskogen i Älgå, strax utanför Arvika.

Sätesgården Bocksjö och de övriga 24 hemman som Constantia Eriksdotter och maken Henrik Frankelin blivit donerade av hertig Karl i Undenäs och Hova kom att övertas av sonen Carl. Carl avled 1634 och Constantia pantsatte då Bocksjöholm och underlydande hemman till mågen Anders Koskull som kom att bli överste för ett regemente finskt fotfolk 1641.

Anders Koskull

Finska släktgrenar i Tiveden

Till Humlegårdsliden vid sjön Undens södra del i Undenäs, två mil från Karlsborg kom Per Olofsson med sin familj under 1600-talets senare del. Flera finska familjer hade varit bosatta på torpet innan dess. Den förste bosättaren var Håkan och efter honom följde Lars Finne, Sven, Per Joen och Svenning. År 1684 angavs Humlegårdsliden vara upptaget ”på förbudin ort” och reducerades från ätten Koskull som 1/8 hemman till kronan. Vid tinget i Valla 1686 berättade Per Olofsson, att han lagt 3 daler kopparmynt årligen samt gjort 2 dagsverken i veckan de 10 år han hade bott på hemmanet, under det att Joen Olofsson i Björkenäs, som bott där före honom, endast en gång hade lagt de 3 dalerna vid kaptenen Erik Koskulls bröllopsresa, men därutöver intet.

Per Olofssons dotter Gunella f. 1670 i Undenäs kom att gifta sig med Håkan Töresson och familjen bodde på Humlegårdsliden. Håkan och Gunellas son Jonas f.1700 gifte sig med Elin Larsdotter f.1707 i Hanefjäll, Undenäs. Elins far, Lars Göransson f.1658 på Hanefjäll kom från en släkt som gifte sig med finska ättlingar i Humlegårdsliden, Olofstorp, Holmgillret och Djäknatorp. Hanefjäll lydde från år 1595 under Constania Eriksdotter. Efter hennes död 1649 övertogs hemmanet av hennes barnbarn, Agata Frost.

Humlegårdsliden 1919


Mer om Tivedenfinnarnas historia

Mer om finnarna i Tiveden kan du läsa på Tivedenfinnar – en fantastisk hemsida som har skapats för att bevara, ta tillvara och väcka intresse för kunskap om den tid då Tiveden med omnejd till stor del byggdes av människor som kom från Finland.

Vid Jättabergets fot

Jättaberget Foto: Ingrid Andrén/Länsstyrelsen Örebro

Vid sjön Tisaren mellan Skåle och Skogaholm i Hallsberg arbetade man förr i tiden främst med skogsdrift, gruvnäring och kolning. Järnmalmen användes vid masugnarna och ett tjugotal gruvhål i området vittnar om den sjudande verksamhet som pågick i området mellan 1500-talet och 1800-talet.

På Jättaberget huserade enligt myten jätten ”Skalle” och på berget finns en märklig fornborg med rötter från järnåldern. Där, vid Jättabergets fot låg en gång gården Kållslätt där mina anfäder- och mödrar bodde. Anfadern Måns föddes 1573 på gården, som sedan övertogs av sonen Halfvard f.1601 och därefter hans son, Måns f. 1639. Måns son Olof f. 1664 tog därefter över i sin tur. Om gården Kållslätt och området visste jag ingenting när jag för några veckor sedan skrev en text här i bloggen med en liten efterlysning.


I dag när jag kom hem låg ett brev i brevlådan, från en släkting som är sons sons sons sons sons sons sons sons sons sons son till gamle anfadern Måns f.1573. Han hade sett min efterlysning. Så fantastiskt att få brev från livs levande släktingar! ❤ Min nyfunna släkting har berättat att gården Kållslätt på sin tid omfattade cirka 500 hektar och att släkten bodde där i åtminstone sju generationer. Man försörjde sig främst genom skogsbruk, kolning och gruvdrift. Kol, ved och malm såldes till Godegårds bruk och det närliggande Skogaholms bruk. Den märkliga fornborgen med rötter från järnåldern låg förmodligen på ägorna. Under 1800-talet köptes gården av Skogaholms bruk.

Skogaholms bruk, eller Skogaholms stångjärnssmedja som var det ursprungliga namnet, grundades i början av 1640-talet och strax anlades på samma plats även en masugn. Malmen hämtades från Skåleklintsgruvan.

Skogaholms bruk i bakgrunden. Foto: Gustaf Ferdinand Hallberg

Det har berättats att jätten ”Skalle” upprördes när gruvdriften blev alltför intensiv i området. När det slamrade som mest kände han sig tvungen att flytta. Han låste berget där han bodde och kastade nyckeln med våldsam kraft över skogen. Nyckeln landade med ett plask i Tisaren och har inte setts till sedan dess…

Jultomten

Både ljusgestalten Lucia och jultomten har ganska mörka historiska rötter och ansågs förr i tiden inte vara de goda, givmilda figurer som de har kommit att bli med tiden.

Tomten från Bladåker i Uppland har mer än hundra år på nacken. Visserligen bär tomtegubben en säck på ryggen, men han ser lite lurig ut 🙂

Lussegubben och Lussekärringen

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn.

Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Luciafirande år 1848 i Västergötland. Målning av Fritz von Dardel.

Tomte med förkristna anor

Tomten har gamla rötter i svensk folktro och fanns här långt före kristendomens intåg. Tomtevätte, Puke, Nisse – kärt barn har många namn. Tomten var i den gamla folktron för många en osynlig figur som skötte och vaktade gårdarna. Han visade sig sällan men de som fick en skymt av honom har beskrivit tomten som en äldre, kortväxt man med grå luva. Det gällde att hålla sig väl med tomten som hade ett ganska hetsigt humör. Som tack för att han vaktade stall och ladugård kunde man i äldre tider ställa fram en skål med söt gröt till tomten, vilket fick honom på gott humör.

Gårdstomten var för många familjer en viktig, övernaturlig figur som levde sida vid sida med människorna, men han skulle aldrig få för sig att knacka dörr och fråga efter snälla barn, som hans efterföljare gjorde…

Gårdstomte av Andreas Flinch 1842

Tomten och den elake getabocken i Europa

St Nicolaus, jultomten, var ursprungligen ett helgon inom den katolska kyrkan i 300-talets Turkiet, som var omtalad för sin givmildhet och godhet. I Tyskland fanns under medeltiden en tradition då man i början av december månad brukade hålla mysteriespel på torgen i vissa städer. Under spelen som symboliserade kampen mellan godhet och ondska, höll St Nicolaus en getabock i ett rep.  I en europeisk tradition brukade tomten dyka upp lagom till jul tillsammans med den otäcke Krampus, som framställdes som getabock och den onde själv. Det hände att Krampus stoppade ned elaka barn i sin korg där han sparade dem en tid för att sedan äta upp dem. Det är detta som ligger bakom jultomtens fråga ”Finns det några snälla barn här?”.

St Nicolaus och Krampus besöker ett litet barn.

Julbocken kom på besök

Krampusmyten fanns främst i mellersta Europa. Här i Norden förekom främst julbocken, även detta djävulen i gestalt av en getabock. Under 17- och 1800-talet brukade man på vissa håll klä ut sig och tåga genom byarna. En person var utklädd till julbock, bräkte som en get och bultade på husens dörrar tills någon öppnade. Man kastade sedan in enkla julgåvor-trädockor, träbitar, kritor och liknande, genom dörrarna. Under 1800-talet försvann julbocken ur den svenska jultraditionen och istället blev den givmilde och fryntlige jultomten en central figur. Den moderna tomten med vitt skägg som vi känner idag är en 1800-tals produkt, en sammanblandning av den amerikanska jultomten Sankta Claus och gårdsvätten i svensk folktro.

Tomten dröjde på vissa håll

På många håll kom dock jultomten att dröja en tid och delar av julbockstraditionen levde kvar. I Ångermanland, där min farmors mamma växte upp i slutet av 1800-talet fanns ingen jultomte. Farmors mamma har berättat om julen år 1894: ”Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok”.

Den svenska jultomten som vi känner honom tog form, mycket tack vare Jenny Nyström (f.1854 d.1946).

En fri själ

Esther på jobbet 2017

I min släktforskningsblogg skriver jag mycket om familj och släkt men tycker att det är dags att även lyfta fram de älskade fyrfota små familjemedlemmarna i ett inlägg.

Min dotter Sandra och Esther

Sommaren 2017 började jag arbeta i Sala som affärsutvecklare och handledare för arbetssökande. Efter några dagar på den nya arbetsplatsen fick jag besök av en vacker, långhårig kisse. Hon kom tillbaka varje dag och snart stod hon utanför och väntade varje morgon när jag kom från tåget. Den vackra kissen hette Esther – det stod på hennes halsband- och snart blev vi de goaste vänner. Esther brukade ligga intill min dator om morgnarna när jag arbetade på kontoret och när lokalerna fylldes av människor vid åttatiden brukade hon gå runt och välkomna dem alla.

En liten jobbarkompis

Esther är en fri själ och har, trots att hon alltid har haft ett ombonat och kärleksfullt hem, valt att ströva fritt på Salas gator i tio års tid. När vintern kom med snö och kyla fick jag ont i hjärtat av att se den lilla katten sitta och vänta utanför min arbetsplats varje morgon i mörkret. Jag önskade att jag kunde få köpa henne och ta med henne hem, till värmen i Västerås.

Esther är numera en Västeråskisse

Jag var beredd att betala en stor summa pengar, bara jag kunde rädda kissen från kylan. Ägaren som kände sin katt och hennes kärlek till det fria livet tyckte säkert att jag var en knäppgök som ringde och tjatade.

Esther 2020

Sommaren 2018 skulle Esthers ägare flytta och frågade då om vi ville ta hand om henne. Det ville vi så gärna! Esther som varit en fritt strövande katt i tio års tid flyttade in i vår lilla tvårummare där även honkatten Duna bodde.

Duna

Ingen visste hur det skulle gå. Allt var bäddat för katastrof, men de båda honkatterna blev så fina vänner direkt och under åren som har gått har Esther aldrig visat tecken på att vilja gå ut. Hon trivs i värmen och solar gärna på balkongen när vädret tillåter.

 

Rötter i Armenien

Av staden Ani återstår endast ruiner Foto: Dusty Kurtz

När man börjar släktforska upptäcker man snart att vissa släktgrenar är lättare att komma vidare på, än andra. Jag började släktforska 1990 och sitter fortfarande och försöker hitta morfars okände morfar som levde under 1800-talets andra hälft. På mormors sida har jag kommit betydligt längre och har där landat i 200-talets Armenien.

Mamma GunBritt

Bagratiderna i Armenien

Armenien- Հայաստանhar– är en republik i sydvästra Asien som genom årtusendena har erövrats av det romerska riket, det bysantinska riket, av Persien och Umayyadiska kalifatet. Den armeniska staden Անի – Ani som idag ligger i östra Turkiet, var en gång i tiden huvudstad för en armenisk furstedynasti, bagratiderna, som härskade där mellan åren 961-1045. Av staden Ani återstår idag endast några ruiner. Genom tiderna har staden erövrats av olika folkgrupper och en jordbävning i området år 1319 kom att ödelägga den helt.

Kyrkoruin i Ani
Foto: Ego

Bagratider av Davids hus?

Kristendomen blev statsreligion i Armenien tidigt, redan år 301 e.Kr, och därmed blev Armenien det allra första riket som kristnades i världen. Medlemmarna i den kungliga dynastin Bagratids ville själva gärna skriva sitt ursprung tillbaka till den bibliske kung David. Enligt deras berättelse bosatte sig tre grenar av Davids ätt i Armenien. Övriga flydde till Kartlien där de gifte in sig i lokala furstehus. Myten om bagratidernas bibliska ursprung kom att bli en viktig ideologisk del i familjens långa styre.

Ashot I var kung i Armenien för länge, länge sedan

Smbat i långa rader

När man släktforskar är källor oerhört viktiga men när man ibland lyckas komma väldigt långt tillbaka i tiden är det svårt, ja rentav omöjligt, att källgranska allt, men enligt forskningen hette min mormors mors mf fm ff mf mm ff mm fm fm fm ff fm fm fm mm fm fm mf fm ff ff ff ff ff ff ff ff ff Smbat och föddes år 290 e.Kr. (Puh!) 🙂

Gamle Smbat I gifte sig och fick Smbat II, som i sin tur fick Isaac I av Bagratids. Isaac fick Smbat III…och på den vägen fortsatte det ända fram till Smbat VII.

När resultatet på våra DNA-test kom visade det sig att mamma och morbror Hasse har rötter i Armenien

Bysantiska riket

Det var kejsar Konstantin f. 324 e.Kr som valde att flytta sätet för det politiska och kulturella livet till platsen för den gamla grekiska staden Byzantion. Dess officiella namn blev Konstantinopel, ”det nya Rom” som kom att bli medelpunkten för den östliga delen av kristenheten. Under mer än 1100 år var den huvudstad i det romerska riket.

Från år 430 och under ett par århundraden därefter var Armenien delat mellan Bysans i väst och perserna i öst. Det fanns på den tiden en uttrycklig önskan att det armeniska folket skulle övergå till zoroastrismen. År 451 stred anfadern Vardan med sin armé mot perserna och dog under slaget, men folket kunde behålla sin kristna tro trots persiskt styre. Från 500-talet ledde bagratiderna militära styrkor mot perser, bulgarer och araber och familjen kom med tiden att bli en del av det romerska kejsardömet, bysantiska riket.

Varje människa är en spännande väv. Vi bär på historia från världens alla hörn. En liten ”dutt” Armenien finns i min väv.

När Nylands bryggeri brann ned till grunden

Nyland Foto. O. Lilljeqvist

Återigen en hemsk eldsvåda rapporterade Hemlandsposten i april 1902. ”Vid 1-tiden natten mot den 25 mars uppstod eld i Wesslunds bryggeri i Nyland vid Ångermanälven i Västernorrlands län. Den spred sig med så stor hastighet att bryggeriets ägare Wesslund jämte hustru och tre barn boende i öfre våningen, ej kunde rädda sig utan blefvo innebrända. Samma öde höll äfven på att vederfaras ölutköraren Rödlund och hans familj som väcktes af röken och lågorna i sista ögonblicket samt måste rädda sig genom att hoppa ut genom ett fönster. De undkommo dock icke utan skador, hvilka emellertid ej äro egnade att ingifva farhågor”.



Hela familjen omkom

Nylands bryggeri i närheten av Kramfors i Ångermanland bestod vid 1900-talets början av en huvudbyggnad samt ett antal intilliggande fastigheter, som alla var av trä. I huvudbyggnaden fanns pannrum på bottenvåningen och två lägenheter på övervåningen. I den ena bostaden bodde ägarfamiljen Wesslund som bestod av föräldrar och tre små barn och i den andra bodde min farmors mamma Dora, hennes föräldrar och fem syskon. Doras pappa arbetade som ölutkörare på bryggeriet. Bryggeriägare Wesslund med hustru och tre små barn – två pojkar och en flicka varav det äldsta barnet var åtta år- hade nyligen flyttat till huset.

Vid 01-tiden på natten började en brand att spridas, från pannrummet på bottenvåningen, upp genom taket. Elden spred sig i rasande fart genom trähuset, upp till den överliggande bostaden. Den spred sig så snabbt att ägarfamiljen inte hade någon möjlighet att rädda sig. Alla fem omkom i branden.

Kastade ut barnen genom fönstret

Farmors morfar Petrus väcktes av den starka brandlukten och lågorna. Han väckte snabbt familjen och man rusade ut i korridoren för att försöka rädda sig. Branden rasade i huset och eldslågorna slog då ut genom väggen i den intilliggande bostaden och det var omöjligt att ta sig ut genom den eldfyllda korridoren och nedför trappan. Enda chansen var att försöka rädda sig genom fönstret, skriver Engelholms Tidning.

Petrus Rödlund lyckades rädda sig själv och sin familj genom att kasta ut familjemedlemmarna, en och en, genom fönstret på övervåningen. Först kastades makarnas barn, som landade oskadda på marken. Även hustrun kom oskadd ned, men värre blev det för Petrus som fick stötskador och skadade sig illa på glasskärvor, skriver tidningen.

Ölutkörare vid 1900-talets början
Foto: Anders Karlsson

Fullständigt lagt i aska

”Brandkåren var snabbt på plats men då huset brann i alla knutarna var det ingen idé att försöka rädda byggnaden. Istället koncentrerade man sig på att hindra elden från att nå intilliggande byggnader. I bryggeriets närhet lågo nämligen flera byggnader som voro allvarligt hotade.

Tack vare brandkårens snabba ankomst och nyfallen snö kunde elden begränsas till själfva huvudbyggnaden, som totalt nedbrann. Bryggeriet brann så snabbt att byggnaden på endast två timmar fullständigt var lagt i aska. I Nyland och den omgivande trakten har olyckan naturligtvis väckt den största förstämning, avslutar Engelholms Tidning”.

 

I Kungliga bibliotekets databas med nya och gamla dagstidningar kan du också söka uppgifter helt gratis.

Trolldomsprocesser i Östergötland

 

Foto: Helena Bure Wijk

År 1617 startade trolldomsprocesserna i Finspång, Östergötland då ett trettiotal präster, ämbetsmän och nämndemän anklagade åtta kvinnor som dömdes till döden och avrättades i Trollkärringeskogen mellan Risinge och Hällestad samma år. En av kvinnorna avled redan under förhören genom tortyr.

De anklagade

Allt började när en övernattande soldat en dag påstod att han hade sett några kvinnor flyga iväg under Skärtorsdagen. Nästkommande högmässa angav han dem. De tre gömde sig till en början i en grotta men deras gömställe avslöjades när kölden kom och de tvingades att göra upp en eld. Kvinnorna fängslades. Den yngsta av de tre skonades, men mamma och mormor kom att avrättas för trolldom.

De anklagade och sedermera dödsdömda kvinnorna 1617 var Lusse i Mullsäter, Ingrid i Rippestorp, Ingrid Göran Orres, Kirstin i Näs, Margareta i Eketorp, Elin i Näs, Ingrid i Gållbo och Kerstin i Tråbrunna. De arma kvinnorna var dömda på förhand och fängslades innan de avrättades. Elin i Näs var fängslad i närmare tre månader innan hon avrättades.

Foto: Helena Bure Wijk

Vattenprovet

Det ökända ”vattenprovet” ansågs avslöja kvinnornas skuld efter de långa och många förhören. Man knöt ihop den anklagades högra tumme med vänster stortå och sedan vänster tumme med höger stortå. Därefter kastades den anklagade i ”Trollkärringegölen” och om hon kom att flyta var hon skyldig. Om hon sjönk friades hon från skuld. Man hade, för säkerhets skull, bundit rep om kvinnornas midjor och stod redo att hala in dem, om de mot förmodan skulle sjunka.

Ellisif Sjöholm som har vuxit upp i området menar att det i själva verket var i sjön Bleklången kvinnorna tvingades att utstå det hemska vattenprovet och att ”trollkärringeberget” i själva verket är en bergsknalle vid sjöns kant. Här finns en artikel i Katrineholms-Kuriren där hon berättar mer.

Avled efter tortyr

Lusse från Mullsäter vägrade att erkänna något brott och skulle därför efter vattenprovet ”pinas til enn sann bekennelse” genom tortyr. Den arma kvinnan avled och prästen visste inte riktigt vad han skulle göra med Lusse som ända in i döden hade förnekat alla anklagelser. Efter att prästen Bengt hade haft kontakt med Domkapitlet i Linköping fick Lusse begravas på en undanskymd del av Skedevi kyrkogård.

Tjudrades vid ringar och puttades utför berget

De övriga sju anklagade dömdes förmodligen till halshuggning och bål. Ellisif Sjöholm menar att kvinnorna tjudrades fast vid järnringar på berget. Som barn bevittnade hon en av dessa, numera sönderrostade ringar. På avrättningsdagen ville ingen, inte ens bödeln, komma i beröring med de föraktade och dödsdömda. Det har berättats att kvinnornas huvudlösa kroppar bands ihop, tre och tre och puttades sedan utför ett högt berg, med hjälp av träpinnar, ned till den brinnande elden.

Några år senare, 1620, avrättades ytterligare en kvinna och år 1699 dömdes och avrättades en man för trolldom och samröre med den onde.

Foto: Helena Bure Wijk

Rötter i Närke

Torptjärnen i Kilsbergen
Foto. Sjunnesson

På den flacka vidsträckta slätt som sträcker sig över hela södra Närke ligger Hallsberg, eller Halsbergha – Halls gård i Berg – som socknen ursprungligen hette. Den gamla orten Hallsberg är idag ett järnvägssamhälle och en viktig knutpunkt för tågtrafiken.

Området har uråldriga anor och man har bland annat funnit fornborgar, en offerkälla och fyra gravfält med resta stenar, så kallade domarringar, från järnåldern i Hallsberg. Även många kolbottnar där kolmilor en gång stått har hittats i området.

Kolbotten

Förr i tiden utvanns kol genom att man placerade ved i en grop i skogen som täcktes med sand, torv, jord och gräs. Där fick veden sakta pyra tills den förvandlats till kol. Lämningar efter milor lämnar spår i marken, oftast i form av en cirkelformad plätt där växtlighet helt saknas. Ibland kan man även se ovanligt stor växtlighet på en sådan plats, exempelvis en samling träd av samma slag som växer på platsen.

Kolbotten
Foto: Wikipedia

Släkten i Hallsberg

Kolbotten i Hallsberg där anmodern Lena Jonsdotter Hammerman föddes år 1694 måste ha legat i närheten av en sådan plats. Hennes far, Jon Hammerman föddes i Hallsberg 1653. Namnet Hammerman ger en vink om att han förmodligen var soldat, eller tillhörde en soldatsläkt i norra Hamra, Hallsberg. Jag vet inte om det stämmer men det fanns ett soldattorp i Hamra vid den tiden och soldaterna fick ju ofta namn efter orten där rusteriet fanns. När Jon avled år 1740 var han 90 år – en ganska ansenlig ålder på den tiden.

I gården Kållslätt, granne med Hamra, levde en annan släktgren som jag tyvärr inte heller vet så mycket om. Anfadern Måns föddes där år 1573 och efter honom tog sonen Halvard f.1601 över. Släkten kom att bo kvar i Kållslätt i fem generationer.

Kållslätt, Hallsberg

Svårtydda kyrkböcker

Under de år jag har släktforskat har jag rest till de flesta platser där släktingar har bott en gång i tiden, men området kring Örebro är fortfarande outforskat, trots att jag har ganska många släktgrenar i Hallsberg, Kumla och Svennevad. När jag äntligen hade lyckats traggla mig igenom Svennevads kyrkböcker var jag alldeles utpumpad och hade nästan tappat lusten för att släktforska i Örebrotrakten. 😊

Svennevads kyrkböcker är svårtydda

När man släktforskar upptäcker man snart att kyrkböcker håller olika kvalitet och vissa böcker kan vara lite mer svårlästa än andra. Svennevads kyrkböcker är en riktig utmaning. Anteckningarna, som mest liknar märkliga musiknoter, är nästan obegripliga under 1700-talets första hälft.

På senare tid har jag tagit upp forskningen på nytt och en upptäcktsresa i Närke står numera högst upp på min ”att göra-lista”.

Vet du mer om personerna i texten, eller känner du till mer om Hallsberg i forna tider? Alla upplysningar, små eller stora, är av intresse. Hör gärna av dig till mig: forskningwijk(at)gmail.com

Livet på Finnskogen

IMG_E5357
Foto: Helena Bure Wijk

Södra Finnskoga

Röjden i södra finnskoga, Värmland har länge varit omtalat för mystiska fenomen och även spökerier. Gården Velgunaho drabbades av säregna poltergeist-spökerier i början av seklet 1900 och det har berättats att väggfasta bänkar och möbler förflyttade sig som av en osynlig hand, liksom porslin och husgeråd som flög omkring i luften. Stenar kastades mot besökare och alla djuren släpptes ut från ladugård och hagar, som av osynlig kraft.

På gården Velgunaho bodde vid 1900-talets början Marit, Henrik och Brita. Marit var blind och det har berättats att hon kände på sig när spökerierna startade och hon varnade omgivningen med orden: ”Nu kommer de små igen”. Marit brukade mata dessa väsenden, som tydligen bodde under golvet, med brödsmulor, som hon petade ned från sängkanten.

Familjen i Velgunaho höll ihop och värnade ömt om varandra hela livet. Henrik, som blivit föräldralös som barn tog hand om, och höll ihop sin familj redan i unga år. Hans yngre syskon var dövstumma och Henrik tog dem alla under sina beskyddande vingar. När den arton år äldre Marit kom som piga till familjen uppstod kärlek mellan de båda.

På hösten 1900 blev de spökliga fenomenen så påträngande att man bestämde sig för att riva huset. Det finns många äldre (och även nutida) ögonvittnesskildringar vad gäller Velgunahos spökerier. Det berättas bland annat om en man från Missonsförbundet som försökte välsigna platsen då bibeln plötsligt slogs ur hans hand, att en tullare som besökte platsen plötsligt såg hur en trebent kaffekokare flög iväg så att kaffesumpen yrde. Strax därpå såg han även hur en stor säng flyttades omkring, för att slutligen ställas på ända. Så har det berättats, men vad som är sant och vad som är sägen är förstås omöjligt att veta.

Velgunaho Foto: Helena Bure Wijk

Livet på Finnskogen

Den duktige släktforskaren Margareta Gullström-Linder har forskat om familjen i Velgunaho och dess finska härstamning. Margareta berättar i följande text så intressant och fint om familjens historia:

I Södra Finnskoga, i en by som heter Röjden, bodde en familj där pappan hette Olof Olsson Halinen och var född 1766. Livet var hårt på den tiden och kvinnorna dukade ofta under av de hårda livsbetingelserna och barnafödslar. Olof gifte sig med en kvinna som hette Anna Olofsdotter Hämäläinen född 1782 och de fick två söner, Henrik 1805 och Olof 1809. Anna Olofsdotter Hämäläinen avled dock 1810 och Olof gifte senare om sig med en kvinna som hette Lisa Olofsdotter född 1788 och hon dog 1818.

Olof och Lisa fick fyra barn tillsammans. Dottern Lisa född 1812 som dog 1817, sonen Henrik som föddes 1814 och dog 1831, dottern Ingrid född 1815 och sonen Pål född 1818. Både Henrik och Pål var dövstumma.

Tredje gången gillt gifte sig Olof med Anna Samuelsdotter Raatikainen och hon var född 1775 i Djäkneberget. Anna var ingen ungdom och det troliga är att de aldrig fick några gemensamma barn.

Foto: Helena Bure Wijk

Sonen Olof Olofsson Halinen som var född 1809 gifte sig med en kvinna som hette Wallborg Thomasdotter som var född 1805 i Kringsberget i Dalby. Paret fick 6 barn och två av dessa barn var också dövstumma, Olof den äldste, Pål den yngste och en dotter, Britta, kunde inte tala men hörde lite. Två var utan dessa problem, Thomas och Hindrik.

Av syskonen dog 2 i späd ålder och de fyra som var kvar var Olof född 1833, Henrik född 1838, Thomas född 1841 och Britta född 1844. Olof var ju helt dövstum och Britta var stum, men hörde lite. Att födas med ett sådant handikapp på den tiden var nog väldigt utsatt. Människor har i alla tider haft det elaka sinnet att ge sig på människor som avviker från normen.

Dessvärre hände det tragiska att båda föräldrarna, Olof och Wallborg dog 1849 och 1850 och lämnade barnen föräldralösa. De hade sett till att barnen fått något i arv och i AI:5 s. 163 står antecknat att barnen ”äga tillsammans 12 1/2 skogsskatt hvarpå föräldrarna byggde en backstuga i livskraften”.

Nu var syskonen Halinen lämnade att klara sig själva och Olof, den äldsta var då 16 år och dövstum. Som föräldralös och avvikande kan man mycket väl tänka sig att det var en utsatt och svår situation. Jag kan mycket väl tänka mig att de kunde anses som ”besatta” av onda makter.

Brodern Henrik tog dock hand om sina syskon och de verkade klara sig ganska bra trots allt.

IMG_5911

På sommaren 1865 träffade Henrik Anna Olsdotter, en kvinna i byn som blivit änka. Anna och Henrik var nog inte ämnade att leva tillsammans för de gifte sig aldrig. Men resultatet av deras möte blev en liten gosse, Martin, som föddes i april 1866. Han växte upp hos sin mor men var säkert och hälsade på hos fadern.

Annas svägerska hette Marit Olsdotter och var av den finska släkten Saastainen. Hon kom att bli gift med Henrik året därpå. Det kan hända att Henrik och Marit såg varandra första gången i och med Annas och Henriks förbindelse.

I dessa trakter vid denna tid bodde det mycket finnfolk och även över på den norska sidan. Finnarna var i likhet med Dalbyborna mycket vidskepliga skriver Bjarne Persson i sin bok ”Skogsfinnar i Hedmark, Norge”. I Norge hade även dessa syskon delar av sina anor. Bjarne skriver vidare, Finnarna ansågs av den svenska befolkningen vara trollkunniga och använda svart magi, och man var rädd för att stöta sig med dom. Finnarna levde mycket nära naturen och, som de med olika former av magi försökte kontrollera. Det kunde vara besvärjelser som ibland kunde riktas mot människor.

Henrik Olsson Halinen, brodern som var född 1838, tog liksom rollen som syskonens ledare. Det var nog en tung uppgift med syskonen som varken hörde eller kunde tala. Så småningom kunde en piga anställas som kunde hjälpa till med hushåll och syskon.

cropped-img_e2006.jpg
Foto: Helena Bure Wijk

Då kom Marit Olsdotter Saastainen som var född 1820 i Röjden och hade tjänat piga någonstans i Södra Finnskoga och blivit rådd med barn. Fadern till barnet var dock inte intresserad av att ta sitt ansvar utan Marit fick gå hem till sin mor och far och födde 1857 där en liten pojke som dock sorgligt nog var dödfödd.

Marit kom alltså som piga åt barnen och Henrik. Marit fattade tycke för den trygge stabile Henrik som dragit ett tungt lass länge för att få ihop allt. Henrik föll också för Marit trots att det var en stor åldersskillnad mellan dom. Marit var 18 år äldre än Henrik, men var säkert en stor trygghet för den unge mannen.

Henrik och hans syskon har också en oäkta halvbror på bygden, Anders Olsson född 1831.  Anders blir resultat av Olof Olsson (Henrik, Olof, Thomas och Brittas far) och Anna Andersdotters ”kuttrasju”.

Foto: Helena Bure Wijk

Anders slöt sig också till syskonskaran senare i livet och blev accepterad. Då Henrik och Marit gifte sej 1866 finns brodern Anders boende hos dom. Henrik samlade sina syskon och tog hand om dom. Anders gifte sig runt 1858 med Ingrid Danielsdotter som var född 1826 och de fick sonen Andreas 1859. Döden slår till och lille Andreas dog, bara ca 1 månad gammal. Hustrun Ingrid dog året därpå 1860. Så att få komma ”hem” till sin bror och hans familj måste ha varit en mycket skön känsla. Så träffade Anders änkan Anna Olsson som var mor till Henriks son Martin och de blev kära och kunde säkert trösta varandra i sorgerna de genomgått. Tillsammans fick de 6 barn.

Henriks son Martin flyttade hem till sin far Henrik och Marit. Nu var de en riktigt stor familj. Men sorgen slog till igen mot Henrik då sonen Martin dog, endast 19 år gammal i sviterna av svullnad och vattusot 1885.

Brodern Thomas blev smed och flyttade och tog plats i Norra Råda. Men kom åter sjuklig och trots att man hade förbön för honom i hemmet, avled han 1889.

gloria-1901-by-giuseppe-mentessi-1857-1931-pastel-on-canvas-detail-of-triptych_u-l-pv7d2g0

Olof och Britta var ju dövstumma. Olof blev ”fri elev” på Blind och dövstumskolan i Stockholm 1848.  Han hemkom 1855 från institutionen i Stockholm, men bortvandrade genast. Förhoppningsvis hade skolan i Stockholm gett honom självförtroende så att han vågade sig ut att på egen hand att kanske söka arbete. Men 1866 då brodern Henrik gifte sig med pigan Marit Olsdotter så bodde brodern Olof med dom.

Systern Britta var inte helt dövstum men näst intill. ”Kan ej tala men hörer lite” säger husförhörslängden. Fick uppfostringshjälp från Serafimordensgillet en tid. Vet inte riktigt vad det innebär men kanske att hon fick någon form av ekonomiskt bidrag. Britta bodde sedan hos Henrik och Marit tills de dog och då flyttades hon som ”förrådstagen” till Johannes Andersson och hans familj i Rögden, (AIIa:2 s. 227). (Hon kom då från s, 184 1912) Hon ansökte om pension 1918. Avled som inhyses hos Johannes Andersson i Röjden (AIIa:3 s. 231), 1929-03-21, 26 år efter att brodern och hans hustru gått ur tiden. Britta står som halvsyster på något ställe men jag kan inte finna henne i födelseboken så jag vet inte vad som menas.

Marit blev blind med tiden och Britta bodde kvar hos sin bror och hans hustru och var nog en stor hjälp på ålderns höst.

Av någon anledning flyttades Henrik, Marit och Britta från sitt hus men jag vet inte vart. De står kvar under Bråtetorp men Bråtetorp är struket och han har tidigare stått som Hemmansägare. Nu står han som Undantag. Henrik avled 1903 den 15 juni, av slag. Marit dog 5 dagar senare av ålderdom.

Detta är historien om en familj som trots livets stora vedermödor höll ihop och gjorde det med den äran. Det sägs att det är denna familj som bodde på vad som senare fått namnet Velgunaho. Jag har fått information från Finland om vad det ordet kan betyda. Ordet kommer förmodligen från ordet ”velho” som betyder trollkarl och ordet ”velhous” som betyder trolldom. Slutdelen av ordet – ”aho” – används som efternamn, så kanske en fri tolkning kan bli en finsktalande man med namnet Aho som var trolsk, eller sysslade med trolldom och att platsen sedan efter det har kallats för Velguanaho?

Margareta Gullström-Linder

 

Hitta till Velgunaho: Resterna av gården ligger cirka 500 meter norr om byn Röjden, mellan Bjurberget och Falltorp nära den norska gränsen.

Det spökar på brunnen

Sätra brunn är en av Sveriges äldsta kurorter.
Foto: satrabrunn.se

Kurort med gamla anor

Sätra brunn ligger naturskönt mellan Sala och Västerås och är en av Sveriges allra äldsta kurorter. Under 300 år har både fattiga och rika vistats på anläggningen för att återfå styrka och hälsa genom brunnens mineralrika vatten.  

Sätra brunn anlades av läkaren Samuel Skragge på 1700-talet. Doktor Skragge var mycket intresserad av källvatten med hög järn- och kolsyrehalt. När han blev verksam som provincialmedicus i Västmanland köpte han hälsokällan mellan Sala och Västerås och grundade där Sätra hälsobrunn. Sedan dess har tusentals människor vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn” i den välgörande och natursköna miljön. Brunnens hälsobringande vatten hämtas än idag från Trefaldighetskällan.

Tusentals människor har genom åren vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn”.
Foto: satrabrunn.se

Inte bara de levande stortrivs på Sätra brunn

Men det är inte endast de levande som genom tiderna har sökt sig till Sätra brunn. Kurorten är även välbesökt av spöken, som liksom brunnens nu levande gäster, verkar stortrivas där. Ett av de spöken som ofta kan förnimmas på platsen är Den Röda damen som huserar i en av festlokalerna. Hon tros ha varit gäst på kurorten under 1800-talet. För röda damens del blev vistelsen tyvärr inte särskilt hälsosam. Hon blev strypmördad och hennes kvarlevor kom att bli kvar i husgrunden. Trots att huset en gång brann ned, försvann inte hennes vålnad. Än idag går hon omkring på Sätra brunn, sökandes efter sin mördare.

En ganska otrevlig närvaro har många fått uppleva på övervåningen och man tror att det kan vara konditor Ofvandal som stökar runt där uppe. Konditorn som under sin livstid blev hela 102 år tycks trivas i huset än idag. På senare tid har stämningen på övervåningen blivit lättare.

Det spökar i Bergabo, Sätra brunn.
Foto: Gustav Lundin


Biskopinnan Kalsenius bodde i Biskopsgården och var under sin livstid en ganska kontrollerande och snål människa. Hon donerade Sätra brunn till Uppsala universitet och skrev i donationsbrevet att hon tänkte återvända till Sätra brunn under alla sina levnadsdagar, vilket hon också gjorde. 

Badaren August Andersson är ett av de ”husspöken” som finns på Sätra brunn. Under sin livstid hade August en ganska barsk framtoning och den personligheten tycks han ha behållit. Han brukar nämligen köra ut obehöriga från Sätra brunn.

Badaren August Andersson spökar i badhuset. Foto: Gustav Lundin

I trappan upp till övervåningen och i köket kan man förnimma en äldre kvinnogestalt som bär en sjal på huvudet. Man tror att hon är en av badaren Augusts döttrar – Maria eller Emma. Besökare och personal har genom åren upplevt hur lampor tänds och släcks och ibland kan man känna kalla vindilar som går genom huset. Ibland trilskas låsen och det är omöjligt att låsa, och att låsa upp, vissa dörrar.

I Bergabo kan vissa gäster uppleva en dunkel närvaro, men i de olika husen på området finns även ljusare krafter. I torpet Fristaden kan man exempelvis förnimma ”den goda häxan” Stina Gunnarsson. Under många år skötte Stina om brunnens matförråd och verkar nu stortrivas i iskällaren.

Positiva energier lär finnas i Fristaden på Sätra brunn. Foto: satrabrunn.se

Sätra brunn är än idag en välbesökt kurort som erbjuder brunnsbad, spa och olika behandlingar. Genom århundradena har man erbjudit gästerna logi och behandlingar som passar allas plånböcker och denna filosofi har man än idag. Till kurorten kan man komma över en dag, eller övernatta i boende som passar plånbok, tycke och smak. På satrabrunn.se kan du läsa mer.

DNA-test med större precision och fler möjligheter

Ju fler människor som gör DNA-test i släktforskningssyfte, desto större blir den viktiga referensgrupp som släktforskningsföretagen jämför vårt DNA med när de beräknar vår genetiska mix/etnicitetsberäkning.

Fler regioner över hela världen genom den nya uppdateringen hos Ancestry. 

Genom många fler referensgrupper erbjuder nu Ancestry etnicitetsuppskattningar med ännu större precision för de användare som gör DNA-test hos företaget. Genom den nya uppdateringen delas större regioner i Europa, Asien och Afrika in i mindre områden och tack vare en uppdaterad algoritm blir jämförelserna lättare och ger oss en mer precis beräkning. Man har nu lyckats bryta upp större geografiska områden i mindre, mer exakta, exempelvis England, Wales, nordvästra Europa, Kina, Japan, Filippinerna och Kongo. Väldigt bra!

Här kan du läsa mer om DNA-test hos Ancestry.

 

Hitta och följ barnhusbarnen

När man släktforskar i Stockholm med omnejd hittar man ibland personer med anteckningen ”B.B”, ofta följt av ett nummer i husförhörslängder och församlingsböcker. ”B.B” var en förkortning för ”barnhusbarn” och innebär att det går att hitta mer information om barnet i Stockholms allmänna barnhus rullor 1800-1916 som du hittar här.

B.B var förr en förkortning för ”barnhusbarn”.


Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. Många av de små barn som lämnades till barnhuset blev kvar där under hela uppväxten men genom en ny förordning som kom år 1785 skulle barnen utplaceras i fosterhem, helst på landsbygden, för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.

Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. 

Charlotta Wesenius hämtade år 1878 sin lilla pojke som hon tidigare hade lämnat till barnhuset.

I allmänna barnhusets rullor kan man söka på barnets namn, födelseår, årtal för inskrivning eller på det nummer som ibland finns antecknat i församlingsbok/husförhörslängd. Här finns uppgifter om årtal och datum då barnet lämnades tillbarnhuset och ibland står föräldrarnas namn, samt hur mycket man betalade vid överlämnandet. Även uppgifter om fosterföräldrarna finns och man kan ofta följa barnet framåt i tiden och få veta hur uppväxten i fosterhemmet var genom anteckningar från de regelbundna inspektioner som gjordes.

Genom barnhusets rullor kan man följa flickan Hulda Linnea Ottilia genom uppväxten i fosterhemmet.

 

Massgrav på Frösön

Frösö hospital Foto: hembygd.se

Söder om Frösödal i Östersund öppnade man år 1910 ett sinnessjukhus med fler än 500 vårdplatser. Det var på den tiden då mentalsjukhusen poppade upp som svampar ur marken i Sverige, för att vårda och förvara de psykiskt sköra, helst i ensliga trakter, långt från familj och vänner. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner runt om i landet.

Frösön tog emot patienter från hela Norrland. Vintern 1915 anlände den första patienten till Frösö och inom kort var hospitalet fullbelagt med patienter från landets alla hörn. Patienterna anlände med speciella ”sinnessjuketransporter”, genom SJ:s försorg och patienterna var alla yngre än 70 år. Här fanns människor som ansågs leva i sus och dus på olika sätt – Arbetsvägran, vidskeplighet och omåttlighet fanns antecknat i patienternas journaler. 
Bland ”behandlingsmetoderna” ingick bland annat att försätta patienten i insulinchock och att framkalla epileptiska anfall. Dessa tillstånd åstadkoms genom injektioner och tortyrliknande behandlingar.

Sida upp och sida ned i dödboken för 1918 vittnar om att många patienter på Frösö mentalsjukhus avled i sviter av spanska sjukan.

När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i Jämtland, liksom i övriga världen 1918 så blev mentalsjukhuset i Frösö snabbt en smitthärd som skördade många dödsoffer. Jämtland och Östersund drabbades hårt av pandemin. Av stadens 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen, mer än hälften var patienter på Frösön. Under pandemier med luftburna virus är social distansering och skyddsutrustning A och O, men människorna som levde på mentalsjukhuset hade ingen möjlighet att skydda sig. Dödboken för år 1918 vittnar om att många patienter avled i sviter av spanska sjukan –”morbus hispanicus” och medföljande lunginflammation.

Influenza morbus hispanicus och lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken på Frösö sinnesjukhus 1918.

Endast ett fåtal patienter begravdes på sin hemort. Majoriteten begravdes anonymt i en massgrav på Frösö västra kyrkogård som nyligen har påträffats tack vare historiker Joel Nordkvist. Enligt Nordkvists forskning kom smittan till sjukhuset via kvinnornas avdelning och inom några månader hade 58 patienter avlidit. I dödboken för Frösön 1918 kan man se att 31-åriga patienten Agda Maria Andersson från Umeå blev pandemins första offer. Hon avled 12 september 1918 och några veckor senare hade åtta kvinnliga patienter dött av spanska sjukan. Smittan spred sig sedan vidare mellan avdelningarna.

Agda Maria Andersson från Umeå avled 12 september 1918 och blev pandemins första offer på Frösön.

Anledningen till att man valde att begrava så många människor i en anonym massgrav hade förmodligen sanitära orsaker men visar även hur somliga människor inte ansågs ha samma värde som andra.

I ett tidigare inlägg berättade jag om Juliette som sändes till Sankt Lars mentalsjukhus i Lund, Skåne som 20-åring.  Till en början begravdes Sankt Lars avlidna patienter på stadens kyrkogårdar, men invånarna protesterade mot att ”sinnessjuka” gravlades på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för de tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

De fasansfulla Vipeholmsexperimenten är ett annat, väldigt mörkt kapitel i Sveriges historia. Här kan du läsa mer.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Lönskaläger – ett brott med gamla anor

Målning av Giuseppe Mentessi

I Sverige var lönskaläger ett brott från senare delen av 1200-talet fram till 1864. Sexuellt umgänge skulle endast ske inom äktenskapet varför utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt. Lönskaläge, när två ogifta personer hade en sexuell relation, var ett brott fram till år 1864 men från och med år 1810 slapp man straff, åtminstone de första två gånger som detta brott begicks.

Det var inte så lätt att bevisa att brott hade begåtts men när den utomäktenskapliga förbindelsen resulterade i graviditet sågs detta som bevis. Straffet var oftast böter men om ekonomiska medel saknades kunde spöstraff utdömas istället. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 53 kap. 1 § var följande inskrivet: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Om de anklagade valde att gifta sig efter lägersmålet blev straffet endast böter för ”otidigt sängelag”.

Målning av Giuseppe Mentessi

År 1805 inställdes den ogifta pigan Christina till vintertinget, anklagad för lönskaläger. Christina hade då fött en liten dotter som avlidit, endast en månad gammal. Då den anklagade modern själv inte kunde närvara vid tinget skrev hon ett brev där hon förklarade att hon inte kunde uppge faderns namn: ”Jag tillstår mitt fel och underkastar mig derför laga böter, men kan omöjligen upgifwa namn eller hemvist på lägersmannen…”
Året därpå födde Christina ännu ett barn och inkallades till sommartinget, anklagad för lönskaläge. Åter igen skrev hon ett brev: ”Jag erkänner mitt begångna Brott för andra gången och hwilket jag i största ödmjukhet afbeder, kan således icke annat, än underkasta mig de Böter som lag förmår, men att uppgifwa namn eller hemwist på lägersmannen, den jag uti en händelse träffade uppå Rudu frälseägor är för mig aldeles omöjligt, häldst jag icke det fådt weta, eller honom någonsin sedan sedt…..”

Under många år hade Christina ett förhållande med samme man och de fick tillsammans sju barn men de gifte sig aldrig. Först när parets femte barn föddes uppgav hon faderns namn.

Målning av Giuseppe Mentessi

 

 

 

 

En DNA-släkting som man helst vill undvika just nu

Som om jag inte vore tillräckligt uppskrämd redan tidigare för att vara i riskgrupp för det sabla coronaviruset genom ”dålig” ålder, ”dålig” blodgrupp och andra riskfaktorer. Nu finns det även risk för att en 50 000 år gammal neandertalare kan ställa till det ordentligt och göra allting ännu värre, om jag råkar vara släkt med just honom. Vårt eventuella släktskap lär väl visa sig under den närmaste tiden tänker jag, men för första gången hoppas jag inte på att få en DNA-match med en ny släkting 🙂 

År 1899 upptäckte paleontologen Dragutin Gorjanovic-Kramberger kvarlevor av  neandertalare (homo neanderthalensis) i Krapina, Kroatien. De äldsta fynden beräknas vara 125 000 år gamla. Man har gjort fantastiska upptäckter genom åren.

Krapinamänniskor
Foto: Divna Jaksic

Ny forskning tyder på att arvet från neandertalare kan öka risken för att drabbas svårt av SARS-CoV-2. Det menar forskare i flera studier. Det är en liten bit DNA på kromosom 3 som kan kopplas till svårt insjuknande och andningssvikt om man drabbas av viruset. Forskarna Hugo Zeberg och Svante Pääbo rapporterar att de människor som bär denna genvariant har upp till tre gånger högre risk att hamna i respirator på grund av covid-19.

Studien visar att den genetiska riskvarianten är vanlig i södra Asien där ungefär halva befolkningen beräknas bära på genen från neandertalare, men genvarianten finns inte alls i samma utsträckning i Afrika och i östra Asien. I Europa beräknar man att en av sex personer bär på denna riskabla genvariant. 

Skelett och rekonstruktion av neandertalmänniska, Tokyo (beskuren) Foto: Photaro

 

 

När tvålen gjorde entré i svenska hem

I det gamla Egypten var man noga med sin hygien och redan på faraonernas tid tillverkades tvål av animaliskt fett och krita. De gamla grekerna höll sig rena med tvålar gjorda av pimpsten, sand och soda. Här i Sverige skulle det dröja länge innan sådana moderniteter började användas. Själva ordet tvål, som kommer av fornsvenskans ”att två sig/tvaga sig” har funnits länge i vårt språk, men det har faktiskt bara förflutit lite mer än 100 år sedan vi började använda tvål till vardags.

Det första tvålsjuderiet grundades i Uppland på 1600-talet men det skulle dröja länge innan tvål tillverkades i någon större skala och nådde ut till de svenska hemmen. Det var långt ifrån alla människor som hade råd att köpa tvål men under första delen av 1900-talet blev den allt vanligare i svenska hem. På landsbygden arbetade kvinnor och män hårt förr i tiden och hygien var inte något som prioriterades särskilt högt. Inte heller i staden, men där användes kanske parfym och puder i högre grad, som kunde dölja odören. I alla fall tillfälligt.

Redan under medeltiden fanns det badstugor i stad och på landsbygd där både kvinnor och män umgicks och tvättade sig, men de ansågs vara osedliga och stängdes i Sverige under 1700-talet. Ättlingar till skogsfinnarna kom dock att behålla sin badtradition.

Badstugor var inte populära i 1700-talets Sverige

Under 1800-talet började ett nytt synsätt att smyga sig in, framför allt i de mer välbärgade kretsarna. Att hålla kroppen och gärna även tankarna rena räknades till kultivering och bildning. Kultiverade personer skulle nu bada varje dag, eller åtminstone en gång i veckan. Lördagen har länge varit den allmänna tvagningsdagen i Sverige och ordet ”lördag” kommer av fornsvenskans ”lögar”, att tvätta sig. Men att tvätta hela kroppen var ingenting man gjorde varje lördag. Man koncentrerade sig gärna på ansikte, hals, öron och händer. Helkroppstvätten fick vänta till jul. Eller till midsommar.

Under 1800-talet upptäckte man att regelbunden och noggrann hygien minskade risken för att sprida bakterier och virus. Med god handhygien kunde den höga barnadödligheten också minskas. Genom diverse kampanjer och upplysningar riktade till befolkningen började nu läkare och myndigheter att sprida budskapet om hygienens betydelse. Målet var att varje medborgare skulle anamma budskapet ”hel och ren, frisk och stark”, i både fysisk och andlig bemärkelse. Flickor från landsbygden som fick tjänst som pigor hos mer bemedlade familjer granskades ofta och noga så att de uppfyllde kraven på personlig hygien samt noggrant skurade sin kammare. De som anställdes som ammor granskades extra noga. Man skulle bland annat vårda sin kropp och se till att få stärkande promenader i friska luften.

Genom att framhålla hygien och handtvätt som en metod för folkhälsan ville man inte bara minska smittorisker utan även kultivera de lägre samhällsklasserna. ”Det var inte bara smutsen utan även snusket som skulle bort. En våg av handtvätt- och etikettböcker sköljer nu genom landet. Genom kampanjer, hälsoupplysning i folkskolan och diverse tidningsartiklar börjar man nu att undervisa Sveriges medborgare i hur man blir en andlig och ren människa, både andligt och kroppsligt” skriver Anna Lalic i den intressanta skriften Smuts & Hygien (Örebro läns museum)


Foto: Gustav Heurlin/Nordiska museet

Genom att rikta de nya renlighetsidealen till eleverna i folkskolan hoppades man att på sikt kunna öka medborgarnas kunskap om hygien. De små barnen lärde sig tidigt genom skolans fostrande läseböcker hur viktigt det var att hålla sig hel, ren och att ha ordning och reda. Skolhälsovård och skolbad infördes i städerna under slutet av 1800-talet för att få bukt med ohyra och smuts hos eleverna.

I rådgivarböcker och tidningsartiklar som riktade sig till husmödrar lyfte man fram vikten av noggrannhet, renlighet och punktlighet. ”En egenskap som dock oundgängligen bör förenas med de ofvannämda, för att fullt bereda trefnad för sig och sin omgivning, och utan hvilken intet af allt annat är fullt skyddadt till sina verkningar, det är renlighet” poängterar författarna till boken ”Populär kokbok och rådgifvare till alla hem” som gavs ut vid sekelskiftet 1800. I samma bok finns finns beskrivningar om hur man tillverkar tvål:

”Lägg i 2 liter vatten 1/2 kilo soda. Tillsätt, när detta smält 5 kilo väl rensade tarmar och låt detta koka tills det blir en tjock välling. Denna visar sig vara tillräckligt kokt då fradga uppstår om man öser upp den. Tillsätt en kopp salt, upphäll det hela i ett trätråg för att stelna. Ni har då endast att därefter skära den färdiga tvålen i skifvor”.





På snabbvisit hos släkten i Motala

mtDNA-haplogruppen U5 var jägare och samlare Illustration: Helena Bure Wijk

Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer som tillhör den här mtDNA-familjen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Dessa människor var jägare och samlare.

U5b1b1a1a, det lilla utskottet på U5-trädet som jag tillhör, finns idag främst hos samer men haplogruppen återfinns även i östra Europa.

”U5b1b1a is the so called “Saami signature” that is found at very high frequency among the Saami indigenous people of northern Scandinavia. However, U5b1b1a is also found frequently in eastern Europe from Belorus, Slovakia, Poland, Russia, Hungary, Bosnia and Croatia” förklarar man i gruppen ”U5mtdDNA” på Family Tree DNA.

Motala_ström_i_Motala_hösten_1992.
Motala ström Foto: Västgöten

Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat och begravde sina döda

Mormors äldsta rötter är ännu outforskade (av förklarliga skäl) men ättlingar till mormors anmoder Ursula valde av någon anledning att vandra till Östergötland för cirka 8-9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda.

Människor har bott intill Motala ström under 8000 år. Foto: Helena Bure Wijk

Människoben på en stenbädd och kranium på träpålar

På botten av en igenväxt våtmark som tidigare var en sjö i närheten av Motala ström, hittade arkeologerna för några år sedan elva kranium som daterades till äldre stenåldern, för 7-8000 år sedan. Två av dessa kranium var uppträdda på träpålar. Arkeologerna tror att invånarna praktiserade någon form av rituell begravning där vid sjön intill Motala ström. Det verkar nämligen som om man först har begravt kropparna på en helt annan plats, för att sedan flytta huvudena och montera dem på pålar vid sjön.

Man upptäckte även att jägarfolket vid strömmen har stabiliserat sjöbotten genom att placera cirka 3000 stenar tätt, tätt på sjöns botten och även någon slags konstruktion av träpinnar och flätverk, varför arkeologerna funderar om platsen ansågs vara ”helig”. På denna ”stenbädd” under vattenytan fann man ben, underkäkar och skallar från elva vuxna kvinnor och män.

Plats för släktträffar eller offerplats? Eller både- och?

Kanske träffades man vid den heliga sjön då och då för att hedra de döda genom att visa upp deras huvuden, och sedan sänka ned dem i vattnet? Ingen vet varför dessa jägare och samlare gjorde som de gjorde. Det kan finnas en grymmare förklaring funderar forskarna. Människoskallarna kan ha varit troféer från strider som man gärna ville visa upp. Att placera dem på träpålar var ett bra sätt att visa upp dem. Arkeolog Fredrik Hallgren menar att även om man vid utgrävningen hittade kranium som var monterade på trästavar och även skallar som avsiktligt har brutits isär av någon anledning, (och somliga bitar av skallar återfanns instoppade i andra skallar) så kan det handla om en ritual av vördnad. Att bryta isär ben från döda är kända från gravritualer i sen tid, exempelvis när det gäller hanteringen av helgons ben inom den kristna kyrkan.

De flesta av de kranium som återfanns i Motala hade spår av våld mot huvudet, men arkeologerna tror inte att det var detta våld som dödade individerna eftersom såren var läkta när individerna avled: ”Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen”. Källa: Populär arkeologi

Arkeologerna noterade även att samtliga skelettdelar från armar och ben märkligt nog kom från högra sidan av kropparna. Även ett spädbarn återfanns, men här hade hela kroppen placerats på stenbädden. Även djur hade begravts, på andra sidan av ”stenbädden” och här återfanns mängder av djurkroppar och käkar, men konstigt nog, inga kranier. Förutom de dödas ben fanns även många föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en trästör.

DNA-match med Motala-skeletten

När det gäller ”Motala-jägarnas” ursprung och utseende så vet forskarna nu genom DNA-studier att de tillhör mtDNA-haplogruppen U5, att de var släkt med skandinaver, men hade även rötter i Nordöstra och Västra Europa. Några hade anor från östra Asien. Jägar/samlarindividerna i Motala hade ljus hud, blå ögon och hår som varierade mellan ljust och mörkbrunt.

Genom ett DNA-test på Family Tree DNA får man inte bara DNA-match med de levande. Man får även veta vilka gamla skelett man är släkt med. Jag är släkt med skeletten i Motala 🙂

Många fler populationer i myOrigins 3.0

Min genetiska mix enligt myOrigins

I dagarna har Family Tree DNA lanserat myOrigins 3.0 där användarnas DNA jämförs med många fler referensgrupper, vilket möjliggör en tydligare ”genetisk mix”. I den tidigare versionen, myOrigins 2, jämfördes DNA mot referensgrupper bestående av 24 populationer, som nu har utökats till hela 90. En stor förbättring.

Med den nya versionen har jag numera 25% av mitt DNA i Ryssland (östslav), Baltikum och Finland, vilket överensstämmer med min släktforskning. I ett av mina tidigare inlägg kan du läsa mer om Ryssland och den gamle anfadern Rurik.

Genom uppdateringen av programmet fick min pappa 13% i Irland, en viktig bit i släktväven som vi har saknat i tidigare versioner av myOrigins. Under 500-talet f Kr började keltiska stammar invandra till Irland och mot slutet av 700-talet kom vikingarna till området. Anfadern Domhnal Lochlainn var kung på Irland och föddes år 1048. Mer om honom och släkten kan du läsa här.

myOrigins 3.0 är tillgängligt för alla som tidigare har gjort DNA-test hos företaget Family Tree DNA samt för alla som gör testet nu och i framtiden.

Pappa har seglat jorden runt

Som gammal släktforskare har jag blickat bakåt under många år, ivrig att försöka färdigställa släktträdet och våra rötter så långt bakåt man kan komma. Tillsammans med mina föräldrar började jag släktforska 1990 och sedan dess har vi kartlagt det mesta, långt tillbaka i tiden, i vår brokiga och spännande släktväv.

Jag har hittills skrivit i min blogg om häxor, merovinger, statare och mycket, mycket mer, men har nästan inte skrivit någonting om de viktigaste personerna i mitt liv och i min ”släktväv” – mina underbara, starka föräldrar. ❤

Pappa som liten pojke i Härjedalen

Min pappa föddes i Härjedalen i mitten av 1930-talet. Han var väldigt begåvad och kreativ redan som barn, men i en arbetarfamilj där endast hårt kroppsarbete räknades fanns inga möjligheter till vidare studier. Det som väntade efter avslutad skolgång var en plats som bonddräng vid någon gård, men den framtiden kändes inte alls lockande för pappa. Han valde istället att gå till sjöss som 16-åring och seglade jorden runt under kommande år.

Pappa på stormigt hav 1965

Efter många år till sjöss valde pappa att mönstra av och gå i land. Farmor hade då flyttat från Härjedalen till Västerås. Pappa flyttade hit och fick bostad och arbete. Ungefär samtidigt kom min mamma från Spanien och bosatte sig på samma gata, eftersom hennes mamma också bodde där. En dag möttes de båda nyinflyttade unga tu och ljuv musik uppstod. Jag föddes året därefter.

Pappa Björn

Samma år som jag föddes fick pappa arbete som journalist på Vestmanlands läns tidning och kom att arbeta där många år. Förr i tiden, när jag växte upp, fanns inte det som idag kallas delad vårdnad. Barn till ogifta föräldrar bodde hos mamma och fick träffa pappa på helger och lov.

Pappa och jag

Mina helger och sommarlov hos pappa var de allra lyckligaste stunderna. Vi fiskade, täljde sälgpipor och vandrade i naturen. Jag väntade att han skulle komma och hämta mig, så att jag kunde bo hos honom på heltid, men så fungerade det ju inte på den tiden.

Pappa och jag

Pappa är en fantastisk person och du kan läsa hans spännande berättelse på hemsidan ”Med sjösäck och penna” som du hittar här.

Pappas bok ”Med sjösäck och penna” (Vulkan förlag) finns bland annat på Adlibris och på bibliotek.

Aldrig för sent att uppfylla drömmar

Gun Britt Bure

Min mamma är den starkaste kvinna jag någonsin har lärt känna. Hon är ödmjuk och empatisk, men hon är även stark som en stålkvinna. Genom åren har hon försörjt oss barn genom att arbeta hårt som lokalvårdare, på textilfabriker och inom sjukvården och hon har aldrig varit sjuk en enda dag under sitt långa yrkesliv.

Teckning: Gun Britt Bure

Längtan efter att teckna och måla var stark redan när mamma var en liten flicka, men i en statarfamilj ansågs allt kreativt skapande som någonting negativt. Den som inte hade ambitionen och styrkan att arbeta hårt, var inte mycket värd. Dessutom ansåg hennes föräldrar att hon slösade på papper genom att förstöra dem med sina teckningar.

Mamma började yrkesarbeta i tonåren som hembiträde/servitris och sedan arbetade hon heltid som städerska, sömmerska och inom sjukvården under många år för att försörja sina tre barn.

Gun Britt Bure

VLT, Gun Britt Bure

När mamma var i 55-årsåldern tog hon en paus från arbetet inom sjukvården,  packade sina väskor, reste iväg och började studera konst på heltid, långt hemifrån, som konststuderande elev på internat. Att äntligen få ägna sig åt det hon älskar öppnade många nya vägar. Vi, hennes döttrar blev överraskade men mamma sa: ”Kom ihåg att våra liv inte behöver levas i en bestämd ordning. Det är aldrig för sent att uppfylla sina drömmar”.

När mamma blev månadens kvinna var motiveringen följande:  ”Gun Britt Bure visar att livet inte behöver levas i en bestämd ordning och att drömmarna inte behöver bli gråare för att man har en tuff vardag. Hon bevisar också att möjligheterna inte glesnar med åren och att det aldrig är för sent att satsa på sina drömmar. Därtill är hon en stor begåvning och har en varm, generös och ödmjuk personlighet”.

Gun Britt Bure

Mamma har skrivit boken ”Där vildrosor blomma” (Vulkan förlag) som bland annat finns på Adlibris. I mammas blogg kan du läsa berättelsen som tar sin början i 1930-talets Sverige, då en svår ekonomisk kris med stor arbetslöshet som följd, drabbade vårt land.

Konstnärlig Gotlandssläkt

Foto: Helena Bure Wijk

Georg Bolin föddes år 1912 i Guldrupe på Gotland och kom att bli professor och instrumentbyggare under sin livstid. Han föddes i en familj där släkten hade varit jordägande bönder i rakt nedstigande led i flera hundra år, men Georg kände sig aldrig hemma inom jordbruket. Han kände sig nära musiken, naturen och tyckte om att skapa användbara föremål av trä. Att arbeta som bonde var för honom uteslutet. Han älskade att snickra och att spela musik.

Georg Bolin

Som ung kom Georg i lära hos möbelarkitekten Carl Malmsten och blev med tiden rektor på skolan. ”Malmsten var en fin läromästare som lärde mig hur viktigt det är att handen och hjärnan samarbetar”, sa Georg Bolin i en intervju med musiktidningen Showtime när han var i 70-års åldern.

Han gifte sig med Edna Eriksson och paret fick tillsammans flera barn. På 1940-talet byggde Georg en gitarr till den världsberömda gitarristen Andres Segovia f. 1897 i Spanien. Segovia eftersökte instrument som var tillräckligt ljudstarka och som kunde nå fram, även till en större publik. Förutom gitarrer byggde Georg Bolin även pianon, flyglar och speciella tonbord som kunde förstärka akustiken i rummet. Gitarristen Göran Söllscher vann en tävling 1978 när han spelade på en 11-strängad altgitarr som tillverkats av Bolin.

Foto: Reuters

För Georg Bolin var instrumentbyggandet en konst som inte kunde skyndas fram. Han valde omsorgsfullt ut det träslag han skulle arbeta med och lyssnade till träets egenskaper medan han ömsint bearbetade materialet och skapade de instrument som skapade de vackraste och starkaste tonerna.

Det stora motstånd som Georg Bolin en gång känt vad gäller att axla manteln inom familjens jordbruk, kände Georgs son Bengt f.1933 mot allt yrkesarbete. Bengt växte upp i en väldigt driftig och arbetsam familj, men längtan efter att gå sin egen väg och att skapa genom att måla och teckna var den allra starkaste drivkraften för honom. Han studerade vid Konstakademin i Stockholm och skapade många vackra alster under sin livstid. Bengt är bland annat representerad vid Gustav VI Adolfs samling och vid Moderna museet. Under alla sina livsdagar försörjdes han av sina föräldrar och sina två arbetande hustrur som gjorde hans konstnärskap möjligt. Min mamma Gun Britt gifte sig med Bengt Bolin på 1950-talet.

Mamma 1955

Mammas dröm sedan barndomen var att få möjlighet att måla och teckna. Hon var en duktig modetecknare redan som ung och fick erbjudande om att gå i lära hos etablerade tecknare. Men mamma valde att gifta sig då den blivande maken lovade att hon skulle få utveckla sig inom det konstnärliga om hon bara svarade ja på hans frieri. Så blev det tyvärr inte. Mamma försörjde maken och barnen genom att arbeta heltid som lokalvårdare och sömmerska på textilfabrik.

Bengt Bolin och mamma Gun-Britt

Familjen flyttade till Gerona i Spanien när Bengt hade fått ett konststipendium. Efter en kort tid stod det klart att han hade förälskat sig i värdfamiljens unga dotter och ville gifta sig med henne. Efter tre år kunde mamma och barnen resa hem till Sverige igen.

Digitaliserade dagstidningar på Kungliga bibliotekets webbsida

I Göteborgs aftonblad fanns år 1905 denna annons från Vollmers Modebazar på Kungsgatan i Göteborg

Nu kan du läsa digitaliserade dagstidningar på Kungliga bibliotekets webbsida!

Patenterade galosch-skyddare kunde man läsa om i Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1898.

En annons i Aftonbladet år 1882. Här erbjöds diverse delikatesser som tryfferad gåsleverpastej, gammal holländsk kumminost och gammal ostindisk soja.

Genom den kostnadsfria tjänsten Svenska dagstidningar kan du läsa Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och många fler tidningar.

Totalt finns cirka 27 miljoner digitaliserade tidningssidor och alla tidningar som är äldre än 115 år är fria att ladda ner till din egen dator.

Kvinnorna i Fjädrundaland

Kvinnorna i Tuna begravdes med amuletter och sierskestavar. Tunakvinnans båt, smycken och denna rekonstruktion av klädsel finns att se på Västmanlands läns museum i Västerås

I början av 1950-talet upptäcktes närmare 90 kvinnorgravar på ett fält i Tuna, Badelunda strax utanför Västerås i Västmanland. Centralt på fältet fanns åtta gravar som låg i anslutning till en mycket äldre kvinnograv, daterad till 200-talet f.v.t.

Gudinnan Freja invigde guden Oden och asarna i sejdkonsten. Bild: Wikipedia


DNA-test har visat att de gravlagda var släkt, förmodligen en äldre anmoder och hennes kvinnliga ättlingar. Det stora antalet kvinnogravar som man har hittat i Tuna, samt amuletter och sierskestavar som har begravts tillsammans med de döda har gjort att man nu tror att det en gång i tiden kan ha utövats Frejakult i området.

Det historiskt geografiska område som kallas Fjädrundaland var under vikingatiden ett av tre uppländska folkland – områden som hade egen lag och egen lagman. På 1100-talet sträckte sig Fjädrundaland från Birka i nuvarande Stockholms län, till östra Västmanland och själva centum låg mellan dagens Enköping och Västerås, vid badelunda och Sagån vid Nykvarn. I Fjädrundaland rådde andra lagar än på landsbygden och kvinnan hade en starkare ställning där. Den mer jämställda lag som hade uppstått i Birka var tongivande även för Mälardalens kvinnor som hade lika arvsrätt som männen. Enligt germansk sedvänja var det inte heller kvinnan, utan istället mannen som gav hemgift i detta område.

Ombord på M/S Freja

Foto: SVT

Rederiet var en svensk TV-serie som producerades av Sveriges Television och sändes mellan åren 1992 – 2002, den längsta serien i sitt slag. I handlingens centrum stod familjen Dahlén som ägde ett rederi och fartyget M/S Freja.

Bert-Åke Varg med peruk Foto: SVT

Bland skådespelarna återfinns bland andra Bert-Åke Varg, Gaby Stenberg, Gösta Prüzelius, Thomas Hellberg, Johannes Brost, Susanne Reuter, Gerhard Hoberstorfer och Yvonne Schaloske.

Gaby Stenberg i Rederiet. Foto: SVT

I min glada ungdom fick jag möjlighet att göra ett inhopp i serien med en roll som Carita Hadar, en smugglare. På SVT tyckte man egentligen att jag såg alldeles för snäll ut för att spela rollen, men med lite smink och en djupdykning i kostymförrådet så förvandlades jag från snäll till ganska tuff.

Foto: SVT

Rederiet 1997. Foto: SVT

”Totte” (Gerhard Hoberstorfer) Foto: SVT

Säkerhetsvakten ”Bengtsson” på M/S Freja (Yvonne Schaloske) Foto: SVT

Dopet genom tiderna

Dopet som sakrament symboliserar enligt kyrkan människans invigning i det kristna livet och markerar början på resan av tro och lärjungeskap som varar hela livet ut. Dopet som handling baseras på Jesu ord i bibelns Matt. 28:19-20: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” Enligt bibeln döptes Jesus av Johannes döparen och trädde då in livet av kärlek och tjänande, i solidaritet med de svaga och i identifikation med den syndiga mänskligheten.

Kyrkolagen 1682

I vårt land började man genom kyrkolagen att dokumentera alla barn som föddes och döptes i slutet av 1600-talet. I födelse- och dopboken antecknades, förutom barnets namn även föräldrarnas samt dopvittnen. Dopvittnen/faddrar var oftast fyra eller fem till antalet, två ogifta och två gifta. Dessa personer var ofta släkt med barnets föräldrar men kunde även vara grannar, arbetsgivare eller arbetskamrater som hade godkänd kristendomskunskap. Faddrarnas uppgift var, förutom att vara vittnen vid barnets dop, även att sörja för att barnet skulle få en god och kristlig uppfostran.

Odöpta barn fick inte begravas

Barndopet har genom tiderna haft en central betydelse och det var förr väldigt viktigt för föräldrar att snarast döpa barnet då barndödligheten var hög. Man ansåg förr att ett barn som dog utan att ha hunnit döpas inte var omsluten av Guds omsorg och individens själ riskerade därför att hamna i limbo – ett slags mellantillstånd mellan himmel och helvete. Under medeltiden kunde ett dödfött barn eller ett barn som dött innan de hunnit döpas inte begravas på kyrkogården. Det var föreställningen kring arvssynd och vilket förhållande som finns mellan människan och Gud före dopet som låg till grund för kyrkans bestämmelser.

I slutet av 1700-talet görs ingen skillnad mellan dödfödda och levandefödda odöpta barn utan båda kategorier ska begravas i stillhet. Till skillnad mot begreppet idag, innebar ”i stillhet” att varken klockringning, procession, sång eller liktal/griftetal fick förekomma. Med andra ord, samma förfarande som för brottslingar och självmördare. Det hände att kyrkan var tvungen att återinvigas eftersom den blivit oren av det odöpta barnet skriver Karin Larsdotter i sin kandidatuppsats (Umeå universitet).

Nöddop 

Nöddop kunde förr ske om någonting dramatiskt inträffade när barnet hade fötts och man misstänkte att den lille inte skulle överleva. Barnmorskan, en släkting eller granne kunde då beröra barnet med vatten tre gånger och uttala orden ”Jag döper dig i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen”. Efter förlossningen kontaktades kyrkoherden, som sedan godkände nöddopet och antecknade i födelse- och dopboken vem som utfört ceremonin.

När släktingen Brita Eriksdotter föddes sin första dotter i Knutby, Uppland i slutet av 1700-talet hände någonting. Den nyfödda flickan visade tecken på svaghet vid födseln och man befarade att hon inte skulle överleva natten. Därför beslutade grannhustrun Margta sig för att nöddöpa barnet, som fick namnet Anna, trots att ingen präst var närvarande. I kyrkboken noterade prästen senare:

”I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av bonden Erik Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro: Bonden U. Anders Ersson i Burvik, Bonden Mats Jansson och dess hustru i Sotter; Pigan Anna Jansdotter i Spångtorp, Lohärad socken”.

Nöddop godkänns även i dag inom Svenska kyrkan men kallas numera ”dop i krissituation”.  Dopet sker på samma sätt som förr och efter dopet – oavsett om barnet överlever, eller inte – kontaktas Svenska kyrkans församlingsexpedition. Barn som avlider i mammans mage döptes inte förr i tiden och inte heller idag men genom kyrkan kan en rit med välsignelse och namngivning ske.

Troendedop istället för barndop

Barndopet har länge varit central inom kristen tro men inom baptismen, som är en gren som uppstod ur den reformerta läran under 1800-talet, praktiseras inte barndom. Baptisterna följer det man kallar skrifts- och frihetsprincipen. Frihetsprincipen handlar för baptisterna om att varje individ själv måste ha frihet att välja sin egen tro och man praktiserar därför vuxendop (troendedop) istället för barndop. När ett litet barn föds till världen ber man för barnet och dess föräldrar i en välsignelseakt, men dopet får vänta tills individen själv vill inträda i församlingen. I min släkt finns många baptister vars barn kallades ”oäkta” under 1800-talet då de inte döptes i Svenska kyrkan. På den tiden var det förbjudet att samlas till gudstjänst utanför Svenska kyrkan. Det hände att baptister blev landsförvisade och förvägrades att gifta sig på den tiden.