Tietäjä

Tietäjä Väinämöinen, målning av Robert Wilhelm Ekman 1866

Eftertraktade och behövda

Vismännen Pål Andersson och Christian Göransson var populära och eftertraktade för sina övernaturliga förmågor i norra Sverige under 1600-talet. Även om kyrkan avskydde vismännen och kallade dem ”djävulens instrument” så såg de själva på sin verksamhet och sitt ”kall” med helt andra ögon.

De finska vismännen (tietäjä) ärvde förmågan inom sin släkt då de gamla magiska riterna och runorna/sångerna förmedlades från far till son (och av mor till dotter). Vissa familjer ansågs därför vara ”vismans släkter”. De troddes ha förmågan att kunna bota sjukdomar och att avvärja ont, som medhjälpare till den Högste. I deras föreställningsvärld kunde det onda vara pålagt av illasinnade människor eller av Gud. Det senare, jumalantauti, avstod man helt från att försöka avvärja/bota.  ”Duger inte mina händer, duger säkert Herrens händer! Passar inte mina fingrar, passar säkert Herrens fingrar! Flinkare är Herrens fingrar, mjukare är Herrens händer ”. (Kalevala, fyrtiofemte sången)

Foto: Helena Bure Wijk

Behövda och fruktade

Övernaturliga förmågor var, förståeligt nog, väldigt eftertraktade i en tid då få människor hade möjlighet att uppsöka en läkare för sina krämpor och problem. De trollkunniga vismännen- och kvinnorna var behövda men de var även fruktade. Till vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön, Medelpad, reste människor långa vägar för att få hjälp. Om man hade tur kunde man stöta på honom då han var ute på någon av sina många resor och då få konsultation direkt, mot en summa pengar. Anteckningar om vismannen Pål Anderssons förmågor har bland annat hittats i Långskogs finnby och Hampura finnby i Orsa. Han hjälpte en bonddotter från Järvsö i Hälsingland med en speciell ”kärleksmedicin” som hade förmågan att väcka kärlek. Pål var omtalad för att kunna bota sjukdomar och tillintetgöra spåsändningar och trollskott som andra trollkunniga hade sänt mot sina offer. Han ansågs ha förmågan att återfinna stulet gods och kunde även peka ut tjuven.

Prästerna i Järvsö var väldigt skrämda av Pål Anderssons övernaturliga förmågor och kallade honom ett ”diabolicum instrumentum” (djävulens instrument). Han anklagades för att ”skapa stor osed och galenskap i landet”. Det man kanske skrämdes mest av var att vismännen hade allmogens fulla förtroende. Prästerna ville gärna straffa de människor som sökte hjälp hos de finska vismännen, men det var svårt att genomföra. En av de anklagade som fått hjälp menade att det var ”troligare att vismannen fått sina krafter från Gud, än från djävulen, eftersom ”djävulen uppenbarar och röjer inte gärna tjuveri”.

Foto: Helena Bure Wijk

Anfadern Christian Göransson ”finne” i Forsed, Ytterlännäs, Ångermanland var en visman som ansågs kunna bota sjuka, peka ut tjuvar och ”trolla” tillbaka stöldgods. Liksom Pål Andersson från Stormörtsjön reste Christian runt i norra Sverige och hjälpte människor för några mark per uppdrag. En bonde hade anlitat Christian för att få hjälp att återförskaffa tobak som stulits från honom. Bonden hade av vismannen blivit lovad att stöldgodset skulle vara tillbaka inom 14 dagar och han hade betalat tre mark för uppdraget. Men efter en vecka hade endast en del av tobaken återförts till ägaren. Detta trots att Christian vänt sig till vismannen Pål för att få hjälp.

I domboken framgår det att flera andra bönder hade sökt Christian Göransson för ”trulldomshielp”. En trumslagare hade blivit botad då han ”var illa fogad i sin mun”. Christian hade sagt till mannen att ”låta hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan sig med den lagen tvetta och basa för elden”.

Vismanssläkt

Vismannen Christian Göransson var son till Göran/Gierland ”finne” (anteckning om släktnamn saknas) som var nybyggare i Graninge i Ångermanland tidigt 1600-tal.

Vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var gift med Margareta Persdotter Porkka f.1611 i Hassela, Hälsingland, dotter till Peder Pedersson Porkka f.1575 i Sikajokka, Österbotten och Helena Andersdotter Tarvainen f.1585. Helena Tarvainen var dotter till Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax.

Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var son till Anders Pålsson Laininen f.1575 i Rautalampi och Malin Persdotter Tarvainen f.1575 i Kölsjön, Hassela. Malins farfar var Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax. Vismannen Pål Anderssons farfar var nybyggaren Pål Andersson Laininen (eller Luuainen) f.1550 i Rautalampi och Margareta Pålsdotter f.1545.

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Richard Gothe, Wallenberg&Bondesson, Maud Wedin, egen forskning

Högen i Lillhärdal

Moragården på Skansen är en fyrbyggd gård. Foto: Johan Fredriksson

I vackra Härjedalen har släkten bott i många generationer. Högen i Lillhärdals kyrkby är en av få bevarade nordsvenska gårdar som är byggda i en fyrkant, så kallad ”fyrbyggd” gård. Denna gårdstyp var i forna tider vanlig i norra Sverige, Dalarna, Gästrikland och även i Finland och Norge.

Här bodde släkten en gång i tiden Foto: Härjedalens hembygdsförening

I Lillhärdal och Högen satte anfadern Peder Olofsson och hans hustru Karin Halvarsdotter bo i slutet av 1500-talet. På den tiden ville man gärna bygga gården för familjens trygghet, där allt det nödvändiga skulle finnas på nära håll. Gårdens fyrkant med de samlade byggnaderna fungerade som ett litet ”fort” som skyddade familjen mot det okända i utmarkerna.

Högen i Lillhärdal Foto: Visitsveg

På gården finns två boningshus samt byggnader för mat, foder, stall, ved, avträde samt loft- och vedbod. Gammelstugan vid gården Högen i Lillhärdal är den äldsta bevarade byggnaden och har blyinfattade fönsterrutor och dekorerade fönsterluckor av trä. Även ytterdörren är dekorerad.

Härbre på Högen år 1914. Foto: Jamtli

Källor: Härjedalens hembygdsförening, visitsveg.com, Jamtli, egen forskning

Prästsläkt

Badelunda kyrka, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk

I min, liksom i många andras släkter finns många präster. Prästfamiljer är ofta väldigt tacksamma att släktforska på då prästerna förr i tiden gärna präntade sina släktträd, men som släktforskare får man se upp lite. Ibland fanns det en önskan om att ”frisera” sanningen litegrann så att allt såg bättre ut. Så gjorde exempelvis min farmors farfar prästen Johan Söderman när han ”suddade” bort sin utomäktenskaplige son från kyrkboken för att sedan skriva in barnet, flera år senare, med ett annat och mer passande födelseår.

Inom prästsläkter var det vanligt med latiniserade eller grekiskinspirerade efternamn som avslutas med -us eller -er, som exempelvis namnen Leander och Rufinius.  Bruselius, Filmerius, Rufinius, Brunnius, Andreae, Angermannus och Nertunius är några av de prästnamn som förekommer i min släkt. I det här inlägget ska jag berätta om några av mina anfäder som var präster en gång i tiden.

Foto: Helena Bure Wijk

Johan Gustaf Söderman
Farmors farfar hette Johan Gustaf Söderman och föddes 1841 på Värmdö i Stockholms skärgård. Hans far var bonde och nämndeman och när det var dags för Johan Gustaf att studera så valde han att läsa teologi. Han studerade först i Uppsala några år och flyttade sedan till Stockholm för att avsluta sina präststudier. Som nyinflyttad i Stockholm blev han inneboende hos familjen Schmidt på Svartmangatan i gamla stan.

Familjen Schmidt bestod då av den före detta sjömannen och konstsvarvaren Adolf Fredrik, hustrun Johanna samt två söner och två döttrar. Adolph Fredrik var sjuklig men försörjde familjen så gott han kunde genom sitt hantverk, som elfenbenssnidare. Äldsta dottern Hulda hjälpte till med försörjningen som hushållerska på slottet.

År 1865 födde dottern Hulda Schmidt en utomäktenskaplig son, Erik Gustaf Sigismund Posse. Barnafadern ville inte gifta sig med henne men han önskade att barnet skulle få en god och kristlig uppväxt. När den teologistuderande och ogifte Johan Gustaf Söderman sökte studentrum i Stockholm, var det därför väldigt passande att han flyttade in hos familjen Schmidt. Han fick en stor summa pengar samt infödingsrätt i Härnösands stift, på villkor att han skulle ta hand om och uppfostra den utomäktenskapliga pojken. Johan Gustaf tackade ja till uppdraget, men att gifta sig med barnets mor, det ville han inte.

1871 födde Hulda ännu en son, Alfonso Hans Gustaf (min farmors pappa) och denna gång var det familjens hyresgäst, Johan Gustaf Söderman som var barnafader, men då det var opassande för honom att få barn som ogift och präststuderande så skrevs barnet in i födelseboken med ”föräldrar okända”.  Samma år avled Huldas far Adolf Fredrik Schmidt. Först när Johan Gustaf Söderman hade slutfört sina studier och blivit prästvigd 1874 ”trollades” barnet fram och skrevs in i kyrkböckerna som son till Hulda och Johan Gustaf. Det står även att föräldrarna gifte sig 1872 men några vigselhandlingar har aldrig existerat.

Med en stor summa pengar på fickan och plötslig förvärvad infödingsrätt i Härnösands stift flyttade prästen Johan Gustaf Söderman, Hulda Schmidt, sonen Alphonzo Hans Gustaf, Huldas son Gustaf Erik Sigismund Posse, Huldas syster Mathilda Johanna och svärmodern Johanna från Stockholm. Man styrde kosan norrut då Johan Gustaf fått befordringsrätt inom Lappmarken med ett stipendium att studera samiska. Man bosatte sig på Prästbordet i Nordmaling där familjen sedan kom att stanna kvar.

Vem var han egentligen, farmors farfar Johan Gustaf Söderman? Jag har inte lyckats hitta några ättlingar som kan berätta mer om honom. Så här beskrevs han i Oknytt 1993: ”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”.

Farmors farfar Johan Gustaf ”trollade” bort sin utomäktenskaplige son, farmors far, från kyrkboken.

Petrus Jonæ Angermannus
Anfadern Petrus Jonæ Angermannus föddes i Lunne, Arnäs i Ångermanland år 1559 och kom att bli biskop i Växjö stift. När pesten drabbade delar av stiftet åren 1601 – 1602 bestämde han sig för att skriva en liten en bok med goda råd för att ”motverka farsotens spridning”. Boken innehåller även diverse råd och anvisningar från det ”andliga apoteket”. Petrus skrev några år senare ”Örtebok eller örtekrans til almogins nyta” som utgavs år 1628 där han ”helsar then Christelige Lesaren venligen Gudi och alt godt tillönskar.”

Petrus Jonæ framhöll gärna en ”enfaldig” tro på Guds ord i Bibeln. I sina predikningar lyfte han fram sina personliga erfarenheter, varvat med historiska händelser. Han menade att den kristna tron främst bör visa sig i ett rättfärdigt leverne och genom ett spontant flödande av goda gärningar, speciellt riktat till de sjuka och svaga.

Andreas Nicolai Rhen
Anfadern Andreas föddes år 1520 och var på sin tid verksam som präst och birkarl i Piteå. Birkarlarna nämns i olika dokument från 1620-talet. De var troligen kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick birkarlarna monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte med säkerhet, men de behärskade både svenska och samiska.

Birkarlarna var välbeställda och hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Andreas var under en tid hovpräst hos kungen Gustav Vasa och var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han behärskade det samiska språket och i början av 1600-talet skrev han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Strax därpå startade han även en samisk skola för blivande teologistudenter.

Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg

Mattias Nertunius
Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades år 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling.  Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

Anfadern Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…
Färden till den nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv. Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Efter några år i Stockholm ville han åter pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet. Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att väsnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig.  I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Joghen Eriksson Sparf
Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.

När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.

Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.

Prästen beväpnade sig med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.

Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg



Olaus Erici Rufinius
Anfadern Olaus Erici Rufinius var komminister i Torsåker fram till år 1672 då han avled och svärsonen Laurentius Hornaeus tog över som kaplan. Olaus, eller Olof som han egentligen hette, verkar ha varit en ganska enkel och anspråkslös person. Olof önskade att få lämna över sin tjänst till en annan man men då denne redan hade fått en tjänst, föll lotten på Hornaeus, som även gifte sig med Olofs dotter Brita. Hornaneus dagtingade med svärfadern om tjänsten före hans död.

Det var svår missväxt under flera år i Ångermanland och människorna svalt. De svåra omständigheterna var troligtvis en bidragande orsak till att en stor trolldomsskräck fick så starkt fäste i bygden. De trollkunniga beskylldes för att ha uttalat förbannelser över allt som växte på jorden, vilket troddes ha orsakat missväxten.

Kung Karl XI:s kommission, som hade till uppgift att förhöra människor och avhandla domar på de trolldomsdrabbade orterna, gav sockenprästerna uppdraget att lista misstänkta. Kaplan Laurentius Hornaeus tog sitt uppdrag på största allvar och listade många under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad”. Han anlitade två ”visgossar” som troddes ha förmågan att se djävulens speciella ”invignings märke”, stigma diaboli, på de skyldiga. Pojkarna sägs ha stått i kyrkdörren efter gudstjänsten och där pekat ut de skyldiga. De som blev utpekade av pojkarna fick ställa sig på vägens ena sida, medan de som var friade från anklagelser, ställdes på den andra sidan. De utpekade uppmanades att inställa sig inför kommissionen dagen därpå. Laurentius Hornaeus sonson, Jöns, har berättat: ”ifrån den dagen fingo de aldrig komma till sina barn eller hemvist”. Över 100 personer i pastoratet utpekades och fler än 70 avrättades för trolldom genom halshuggning år 1675.

Foto: Helena Bure Wijk

Det började i Älvdalen

Foto: Arild Vågen

I början av 1670-talet avrättades sju personer för trolldom i Lillhärdal, Jämtland. Denna rannsakning kom att bli startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland. 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under några få månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Ett sjuttiotal av de dödsdömda i Ångermanland tillhörde min släkt på farmors sida. Men det var i Älvdalen allt började några år tidigare, på farfars släktgren…

Ett lugnt och strävsamt liv i Lillhärdal

Anmodern Sigrid levde ett lugnt och strävsamt liv tillsammans med bonden Thor i Lillhärdal, Jämtland och deras två söner när trolldomshysterin började att sprida sig över Europa och upp mot Sverige, men det hade man ingen aning om då. Sonen Per, som är min anfader föddes år 1641 och kom att bli bonde liksom sin far. När fadern Thor avled gifte Sigrid om sig med Sven Nilsson Wass från Älvdalen och man fick tillsammans dottern Gertrud år 1656. Gertrud har blivit omtalad då det var hennes vittnesmål som startade den lavin av trolldomsanklagelser som kom att få så förödande konsekvenser med närmare 300 dödsoffer i vårt land under häxprocessernas tid.

Det började i Älvdalen

Gertrud Svensdotter föddes år 1656 i Lillhärdal som dotter till Sven Nilsson och hans hustru Sigrid (min anmoder). Sigrid avled i barnsäng och det sägs att fadern hade tankar på att gifta om sig med den mycket yngre pigan Märet Jonsdotter. Dottern Gertrud sändes till sin farfar i Älvdalen år 1664. Då farfadern avled året därpå, kom Gertrud att växa upp hos hans ogifta systrar, Chirstin och Elin Jonsdotter. Gertrud tycks ha haft det gott och tryggt hos familjen under några år men 1667 påstod en pojke som hette Mats, att han hade sett Gertrud föra sina getter över östra Dalälven genom att gå på vattnet. En möjlig orsak till pojkens anklagelse kan ha varit att barnen en dag hade vallat getter tillsammans och Mats hade då fått stryk av Gertrud. Kanske ville han hämnas.

Under häxprocessernas tid åsidosattes många lagar och regler och man riktade gärna in sig på att förhöra barn. Gertrud förhördes av prästen Lars Elvius och snart hade hon övertalats att peka ut pigan Märet Jonsdotter där hemma i Lillhärdal, som den som hade fört henne till djävulen. Gertrud berättade att hon vid åtta års ålder hade förts till en sandgrop och en trevägskorsning där Märet ropat ”Du fanen, kom fram”, varpå djävulen hade visat sig, i skepnad av en präst. Natten därpå hade Märet fört med sig Gertrud till satan genom skorstenen.

Foto: Wikipedia

Gertrud Svensdotter pekade ut pigan Märet och sju andra personer. Därmed hade trolldomsvansinnet och häxjakten kommit till Sverige. Mellan åren 1668 och 1675 avrättades cirka 300 personer för trolldom i vårt land.

Fängslade och dömda

Märet Jonsdotter, 28 år, kallades att inför sittande rätt bekänna sitt brott men hon förnekade allt. Ett märke på hennes vänstra lillfinger pekades ut som djävulsmärke och Märet erkände att hon ibland brukade läsa i salt för att bota ryggont hos djuren. Hon hade läst en ramsa:”Vår herre Jesus, han rese fjäll och fjär, bote flog och finnskott, vattenskott och den skott som skjuten är emellan himmel och jor. Guds ord och amen.”
Märet nekade till anklagelserna men rätten fastslog att ”hennes blotta nekande kan henne icke hjälpa eller från livsstraffet befria” Hon halshöggs och brändes på bål vid Spångmyrsholmen i Lillhärdal tillsammans med sex andra dödsdömda. Gertrud Svensdotter anklagades också men friades.

Åren 1668-1672 satt sju släktingar fängslade, utpekade av Gertrud Svensdotter. Pigan Märet Jonsdotters yngre syster befriades från dödsstraff, liksom den 31-åriga Kerstin Halvarsdotter. Men Kerstins mor, Malin dömdes till döden liksom Gertrud Olofsdotter. Släktingen Karin var gravid och fick sin avrättning uppskjuten tills efter förlossningen.

Det sägs att Gertrud Svensdotter bevittnade avrättningarna i Lillhärdal. Hon kom sedan att gifta sig med Lars, som även han hade vittnat mot trollpackorna under rannsakningen. Det har berättats att Gertrud bjöds in till prästgården under 1670-talet med uppdraget att underhålla besökarna med sina Blåkullaberättelser. Hon avled i juni 1675, strax efter att hon hade fött en liten son.

Som en löpeld

Trolldomsrannsakningarna i Lillhärdal blev startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm. År 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under endast några månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Ett sjuttiotal av de dödsdömda i Ångermanland tillhörde min släkt. Häxprocesserna i Sverige tog, sorgligt nog, sin början i min släkt i Älvdalen med Gertrud och har kommit att beröra så många människor på ett mycket tragiskt sätt.

I ett tidigare inlägg berättar jag mer om häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland. Inlägget hittar du här







Finska familjer utan släktnamn

Anundsjö i Ångermanland Foto: Y-näsmannen

Anfadern Pål Henriksson Tenhuinen föddes omkring år 1575 i Jorois, Savolax och var den förste nybyggaren som slog ned sina bopålar i Grundtjärn, Anundsjö i Ångermanland. Pål slog följe på vägen med en annan finsk nybyggare, Olof Larsson Oittinen som kommit från finska Kainuu. Man kom först till Hermansjö, som på den tiden kallades ”fjället”. Snart fick man sällskap på fjället av den finske nybyggaren Anders Andersson från Omsjön. Anders var son till Antti Tarvainen Antinpoika som tillsammans med sin familj först hade bosatt sig i Hassela, Hälsingland.

Gudmundrå finnmark lockade många finska nybyggare på grund av det goda träskfisket. Man slog sig först ned i Viksjö finnmark, Graninge, Gudmundrå och Sidensjö. Historikern Richard Gothe som under sin livstid ägnade mycket tid till att kartlägga den finska bosättningen i Sverige, såg ett mönster vad gäller nybyggarnas flyttvägar. Han lade märke till att någon eller några i varje generation valde att söka sig cirka fem, tio mil längre norrut för att på så sätt hitta obrukad mark. I min släkt flyttade många från Ångermanland upp till Lycksele lappmark i Västerbotten.

Tenhuinen, Tarvainen och Juvonen

Tillsammans flyttade familjerna Tenhuinen och Tarvainen sju kilometer norrut, från Hermansjö, till Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland. Pål och hustrun Ella Pålsdotter hade där en häst, några kor och åtta får. Paret fick i Grundtjärn sex barn – Henrik, Pål, Barbro, Anders, Sofia och Olof.

Sonen Henrik Pålsson Tenhuinen f.1600 (min ana) bodde en tid i Åsele, Västerbotten. Hans son Michael f.1622 blev bonde i Tunsjön, Dals socken i Ångermanland där han gifte sig med Märit och fick tillsammans med henne sju barn. Märit avrättades för trolldom i Torsåker år 1675. Henrik var också gift med Elin Eskilsdotter f.1635 i Knäsjön, dotter till finske nybyggaren Eskil Göransson f.ca 1600. Elin hade tidigare varit gift med med Daniel Jonsson f.1630 i Mjövattnet, Gudmundrå, en sonson till Henrik ”Långe” Jonsson, som jag kommer att berätta mer om i det här inlägget. Tillsammans med Daniel i Mjövattnet fick Elin barnen Jon f.1650, Sofia f.1662 och Eskil f.1663.

Det finns en intressant koppling mellan släktnamnet Tenhuinen och trolldom. Historiker Niclas Persson Tenhuinen har lyft fram att det finska ordet ”Tenho” betyder just trollkonst/häxkonst.

Sonen Pål Pålsson Tenhuinen f.1620 gifte sig med Elisabeth Olofsdotter som kom från Hoting i Tåsjö, Jämtland. Hon var dotter till nybyggaren Olof Matsson Juvonen som bosatte sig i Mullsjö, Nordmaling i Ångermanland. Dottern Barbro Pålsdotter Tenhuinen f.1627 gifte sig med Olof Andersson, ättling till Omsjöfinnen Anders som hade det finska släktnamnet Tarvainen.

De östfinska nybyggarnas ättlingar gifte sig gärna med andra finska ättlingar, långt in i tiden. Förutom familjerna Tarvainen och Juvonen var det två andra finska släkter som följde familjen Tenhuinen på deras väg genom många ingiften. Dessa två familjer förlorade tyvärr sina finska släktnamn när de inkom till Sverige och trots många försök och mycket ”grävande” i arkiven är det omöjligt för mig att hitta deras finska ursprung. Kanske någon som läser detta inlägg vet mer om familjerna?

Agnäs, Viksjö Foto: Havsfrun



Pål finne


Anfadern Pål ”finne” utan släktnamn föddes omkring 1555 i Savolax och kom till Agnäs från Viksjö finnmark i Ångermanland tillsammans med okänd hustru år 1638. Om han tillhörde släkten Tenhuinen, Tarvainen, Juvonen, Oittinen eller någon annan finsk släkt är svårt att veta. Som många andra östfinska nybyggare förlorade han sitt släktnamn direkt när han inkom till Ångermanland. Pål är min anfader på fyra släktgrenar.

År 1640 fick Pål ”finne” lagfart på ett hemman på 7 1/2 seland i Agnäs, som han köpte av Per Perssons änka Kerstin. Pål måste ha varit gift två gånger. Han var far till barnen Pål (Påvel) f.1590, Mats f.1615, Pål f.1618, Anders f.1620, Beata f.1625, Olof och Ella. Dottern Ella gifte sig med Pål Henriksson Tenhuinen f.1575, som jag skrivit om tidigare i inlägget. Mats gifte sig med Beata Persdotter från Agnäs, Pål gifte sig med Anna från Brattsbacka i Nordmaling, sonen Anders gifte sig med Cecilia i Nordmaling och dottern Beata f.1625 gifte sig med Mårten Henriksson från Nästvattnet i Gudmundrå.

Henrik ”Långe” Jonsson

Mårten Henriksson föddes år 1625 i Nästvattnet, Gudmundrå som son till ”fjällfinnen” Henrik ”Långe” Jonsson f.ca 1575 i Savolax. Henrik på fjället hade tillsammans med okänd hustru barnen Jon, Mats, Göran, Daniel, Nils, Mårten och Karin.

Henrik ”Långe” var son till Jon Henriksson f. 1555 i Savolax. DNA-test som har gjorts på den raka fädernelinjen har visat att Jon kom från Savolax-området. Henrik ”Långe” Jonssons ättlingar går in i min släkt på många ställen genom ingifte men jag har inte lyckats klura ut till vilken släkt ”Långe” tillhörde. Mina misstankar har länge varit att han tillhörde familjen Tenhuinen, men jag kan ingenting bevisa.

Barnen bosatte sig bland annat i Lycksele, Sidensjö och Gudmundrå. Sonen Mats f.1610 var gift med Helena Larsdotter som ansågs vara trollkunnig. Hon lärde sitt barnbarn Henrik finska trollramsor för att bota sjuka. Med hjälp av ramsan han lärt sig av sin mormor och diverse salvor och dekokter reste Henrik runt för att bota sjuka. Det verkar inte ha gått så bra med sjukdomsbotandet. Ramsan och smörjelserna ansågs vara helt värdelösa och Henrik ställdes inför tinget, men friades. Den finska ramsan Helena Larsdotter i Knaften lärde sitt barnbarn finns bevarad och översatt: ”Värk och sveda skall bortgå – där den känner värken stå – Din Fader, Han sörjer över det – att du så länge är, – Modren tycker alltsammans illa vara – Du har mat nog hemma – med mindre du icke här vill bo – gör god om natten – så att det är allt gott innan som dagen blir – och bättre än det varit före.”

Trälar under penningen av Eero Järnefelt


Källor: Egen forskning, ”Byarnas historia i Anundsjö” av Erik Jonsson (Anundsjö hembygdsförening 1969, Tyko Lundkvists bok: ”Olåt och munbruk”, 1977, Niclas Persson Tenhuinen.

Heliga träd och trädmagi

Det är nu mer än tusen år sedan den fornnordiska hedendomen var en levande religion, men delar av dess tankegods levde länge kvar, bland annat hos de östfinska nybyggare som kom till vårt land under 15-och 1600-talen.

I mitten av världen fanns i den fornnordiska religionen gudarnas värld, Asgård, där trädet Yggdrasil ståndade i dess centrum. De första människorna, Ask och Embla var träd och efter Ragnarök trodde man att människorna återkommer, gömda i trädstammar. Kopplingen mellan människa och träd i äldre mytologi är något som jag länge har intresserat mig för.

Nornorna Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot.
Ludwig Burger (1825-1884)

Yggdrasil – trädet som förbinder himmel och jord

I världens centrum växte livets träd, asken Yggdrasil som för människan var den fasta punkten i en kaotisk tillvaro. Trädet var själva navet i tillvaron – både som världsträd och som ödesträd. Yggdrasil hämtade det livgivande vattnet från Urds källa. Vätan spred sig genom rötter och grenarmar och fuktade så jorden. Trädet som symbol för den fasta punkt som förbinder himmel och jord finns i flera religiösa berättelser, bland annat den kristna – Edens lustgård.

Vid Yggdrasils fot satt de tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi. Nornorna var ett slags ödesgudinnor som inte bara kände alla hemligheter om gudars och människors öde, utan även kontrollerade det. Nornorna satt vid väven och spann människans livstrådar på sin magiska spinnrock. De ristade även in märken i trästocken och mätte upp människans livslängd och öde.

Föreställningen om trädet som symbol för trygghet levde kvar länge genom det vårdträd som planterades vid gården. Vårdträdets grenar fick man inte såga av eller bryta av då det betydde död i släkten. Kring vårdträdet låg familjens gård och tillhörande byggnader. Utanför denna trygghet fanns otryggheten i utmarken, där jättar, troll och andra okända väsen lurade. Dessa ville man helst undvika.

Rönnen ansågs vara ett heligt träd. Foto: Martin Olsson

Heliga träd i den finsk-ugriska traditionen

För de skogsfinnar som bosatte sig i Sverige under senare delen av 1500- och början av 1600-talet var naturen fylld av magi och särskilt träden hade en central plats i människornas religiösa liv. Företeelser som mieskuva, karsikko, köyri och björnskalleträd fanns endast hos de östfinska nybyggarna och tros vara bevarade traditioner från den finsk-ugriska religiösa föreställningsvärlden. I både samisk och skogsfinsk kultur finns vördnaden inför naturen och träden. Rönnen ansågs vara helig och för skogsfinnarna gav det människor och djur ett viktigt beskydd att passera genom en så kallad ”flygrönn”. Skogsfinnarna trodde sig kunna ”stämma” bort sjukdomar och olycka genom att rista eller spika i speciella träd. Man stämde bort ”det onda” i sjöar, stenrösen och träd där sjukdomen inte skulle kunna utgöra någon fara för andra. I finnskogarna har man funnit flera sådana ”tandvärkstallar” och ”smöjtallar”.

Får både östfinnar och samer var rönnen ett heligt träd. Även al ansågs ha särskilt goda och läkande egenskaper. Min anfader Christian Göransson ”finne” stämdes vid tinget för trolldomsbrott år 1655 och han hade då bland annat hjälpt en trumslagare som hade sår i munnen genom att ordinera en dekokt på al: ”Låt hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan dig med den lagen tvetta och basa för elden”. För de östfinska nybyggarna hade gran, tall och lärkträd också en speciell plats.

Björnskalletallar på Finnskogen

Den så kallade björnskalletallen finns omnämnd i många källor. Under en resa till Ockelbo år 1817 såg exempelvis forskaren Carl Axel Gottlund med egna ögon sex sådana märkliga tallar, med upphängda björnkranier. Det har berättats att det i Sundsjön, Värmland fanns en tall där nybyggaren Lång-Kristoffer hade spikat upp hundratals björnskallar. Björnen var fruktad och dyrkad av de östfinska nybyggarna och bakom sedvänjan att hänga upp björnskallar på träkilar, som spikats in i furans stam, fanns en gammal föreställning kring björnjaktsmagi. Björnskallen kunde på vissa håll hängas upp på de inslagna träkilarna i trädet. Därefter fylldes skallen med öl, som genom hålen i skallen droppade ner på marken. Slutligen sköt man salut och festade på öl.

Björnskalletall
Foto: Ida Feltzin


Den mäktiga björnen figurerar i många berättelser från finnmarken. Mina anfäder Pål och Sigfrid var (ö)kända för sin trolldomsförmåga och det har berättats att de kunde stämma björn. Under björnstämningen troddes den trollkunnige kunna få mental kontroll över björnen och på så sätt få den att anfalla ovänners tamboskap. Pål och Sigfrid var bittra fienden och enligt sägnen stämde de björn på varandra så till den milda grad att den stackars björnen fick springa mellan deras gårdar tills den var alldeles skinnflådd under tassarna.

Björnen var fruktad och dyrkad.
Foto: Wikipedia

Karsikko – magiska träd med inristningar

Karsikko var i den östfinska föreställningsvärlden träd som man tillskrev en särskilt magisk betydelse. I den finsk-ugriska religionen kunde det vara en uppsättning markeringar på träd som fanns på vägen mellan den avlidnes hem och begravningsplatsen. Man trodde att inristningarna skulle förhindra den dödes ande från att komma tillbaka.

Träden ansågs kunna förmedla kontakt mellan levande och döda. Det var ett slags minnesträd, minneslundar, som var knutna till en speciell händelse eller en speciell person. Karsikko kunde även vara ett träd som man kapat grenarna på och ställde intill gården för att välkomna gäster. Man har hittat hela tallbestånd med inristade och inhuggna initialer och årtal i östra Finland.

Karsikko, V. Svaetichin-Museovirasto

Mieskuva- avbild i syftet att håna

Att rista symboler i trädstammar var i den fornnordiska tron en kraftfull magisk handling. De tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi ristade tecken i Yggdrasils stam enligt myten. Runorna känner vi till från 200-talet e.Kr. Dessa tecken var inte bara ett alfabet utan ansågs även vara kraftfulla, magiska tecken. Att rista runor var en magisk handling. Den fornnordiska trolldomen har sina rötter i ett mycket gammalt jordbrukssamhälle där behovet av trygghet och mat stod i centrum. I den gamla tron var ödestron central och den levde kvar i de östfinska nybyggarnas föreställningsvärld. När man byggde sina torp och den första takbjälken kommit upp ristade man tecken i träet, till beskydd och för att markera tillhörighet. På samma sätt ristade man tecken i de föremål som man tillverkade, exempelvis på knivskaft.  

Att förolämpa och håna en annan människa var strängt förbjudet i den förkristna tiden. Sådant hån, som kallades ”nid” kunde framföras verbalt (tungonidr) eller i form av en skulptur eller figur ristad i trä (tränidr) och var strängt förbjudet i lag, men användes ändå.

Mieskuva var hos de östfinska nybyggarna en avbild i syfte att håna och skada. Det kunde vara en figur eller en uthuggning i ett träd, föreställande ett människoansikte som man använde sig av för att skada och håna ovänner. Det var en form av svart magi som var illa sedd men som förekom ändå.  Man trodde att den trollkunnige kunde skada sin fiende genom att exempelvis slå in en spik i denna avbild. Forskaren Richard Gothe hittade på sin tid i Säfsnäs en mieskuva som var tillverkad av lera och nattvardsvin.

Köyri-vridna träd och finsk fest

Vridna träd som under lång tid hade skavt mot varandra och som under blåsiga dagar kunde åstadkomma gnällande, vinande läten kallades köyri. Man trodde att osaliga andar hade sin hemvist där och att trollkunniga vismän, genom köyris jämmer, kunde få stor och hemlig kunskap om sina medmänniskor. Författaren Lars Andersson beskriver i sin bok Lomjansguten en skogsvandrare som förklarar vad köyri kunde vara: ”Vad som omgav honom var de som kallades köyri, de omvridna. Det var människor som hade dött i skogen före sin tid. De blev då fastklämda mellan två korsvuxna träd, när träden rörde sig och skavde mot varann gav de sig tillkänna med sina jämmerläten”.
Köyri (kekri) är även en finsk fest som firas på hösten, i slutet av böndernas arbetsår. Festen sammanfaller med allhelgonahelgen.

Världsträdet Yggdrasil av Oluf Bagge

Dala-Floda

Flickor med Flodadräkter. Foto: Héléne Edlund/Nordiska museet

Dala-Floda med sina vackra byar ligger naturskönt vid Västerdalälven i Gagnefs kommun i Dalarna. Bygden har en välbevarad historia och kultur. Redan vid istidens slut kom människor till området för att jaga och fiska och senare, från 900-talet, har man framför allt livnärt sig på järnframställning samt jord- och skogsbruk. I byarna Syrholen och Mossel vid Flosjön levde en gång i tiden mina förfäder- och mödrar.

En av de gamla traditioner som har bevarats i området är dansen ”huppleken”, en polska i två delar där de manliga kavaljererna inledningsvis hoppar och kråmar sig inför kullorna. Dansen övergår sedan i parvis dans runt på fläck. Tvåtaktspolska var vanlig i hela Europa under 15- och 1600-talen, men försvann successivt. Dansen lever fortfarande kvar i Dala-Floda.

En annan tradition som fortfarande finns kvar är ”komidsommarfesten” som infaller första veckan i juli. Det var då som ”bukullo”, flickorna, förr i tiden kom hem med korna från fäbodarna, där de hade vistats under några månaders tid. Man ställde då till med stor fest med dans på den kraftiga träbron Norsbron i Floda. Ibland gick det ganska vilt till under festligheterna och vid sekelskiftet 18/1900 förbjöds tillställningen helt efter att en kulla fått näsbenet avsparkat under ”huppleken”.

Slåtterfolk i Syrholns by Foto: K-E Forsslund

Källa:
Dala-Floda, Dalarnas lustgård

Familjen Åkerlind i Bennebols masugn

I Bennebols masugn, som ligger i de djupa skogarna strax utanför Knutby i Uppland, tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. Bruket var ett litet miniatyrsamhälle där några hundra personer levde. Längs Bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation.

Vallonerna i Bennebols masugn

Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom från sydöstra Belgien och norra Frankrike på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer även till de uppländska bruken, som på den tiden arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Vid Bennebols masugn var de flesta bruksarbetare svenska men där fanns även några vallonfamiljer.

Masmästaren Per Persson f.1717 var gift med Margareta Gottfridsdotter Dubois f.1721 i Almunge. Paret fick tillsammans sex barn – Margareta, Per, Anders, Johan, Maria och Gottfrid. Ättlingarna kom att kalla sig Bladlund och Åkerlind, namn som har sitt ursprung i ortsnamnet Bladåker. Jag härstammar från sonen Johan Bladlund som föddes 1755 i Bennebols masugn.

Familjen Åkerlind i Bennebols masugn

Masmästaren Per Persson och Margareta Dubois dotter Maria Bladlund f. 1758 i Bennebols masugn gifte sig med Hans Jansson från Burvik i Knutby. Tillsammans fick de sex barn – Anders, Hans, Jan, Greta Maja, Petrus och Brita Kristina. Genom Petrus Hansson f.1792 i Bennebols masugn uppkom släktnamnet Åkerlind.

Familjen Åkerlind levde i Bennebols masugn i generation efter generation i flera hundra år. Per Johan Åkerlind som föddes där år 1869 var ättling till masmästaren Per Persson som var verksam där under 1700-talet. Per Johan var gift med Augusta Emilia Schedin f.1870 i Edsbro, Stockholms län. Tillsammans med de sex barnen bodde de på västra gaveln i den vita arbetarlängan Karl Karls. Tillsammans med familjen bodde även Per Johans mamma Anna Maria Norström f.1835 i Knutby. Från baronen i Harg erhöll Anna Maria en gratial som bestod av fri bostad, fri ved samt en liten summa som skulle räcka till livets nödtorft. På bilden här ovan är hela familjen Åkerlind i Bennebol. I den främre raden sitter Anna Maria, dottern Margit och Per Johan. På den mellersta raden står f.v. döttrarna Sigrid, Astrid och Edit. I Bakre raden f.v. står sönerna Johan Helmer och Per Georg Åkerlind som är fäder till kusinerna May-Lise och Bertil Åkerlind.

Tack vare släktforskningen har jag fått den stora glädjen att lära känna två ättlingar till Per Johan Åkerlind, Bertil och May-Lise Åkerlind som är kusiner.
– Jag är barnbarn till Per Johan Åkerlind genom sonen Johan Helmer, berättar May-Lis Åkerlind som är en duktig och hängiven släktforskare. May-Lise har genom åren sammanställt sin släktforskning hundratals år tillbaka och hon använder sig av släktforskningsprogrammet Disgen2019 för att dokumentera släkten:
-Det är så roligt att den yngre generationen fortsätter med släktforskning. Jag har släktforskat för mina fyra barnbarn, så att de vet varifrån de härstammar. De får en varsin utskrift när de fyller 20 år, som de kan ha när de blir äldre, som ett minne av mig och deras släkt, säger May-Lise Åkerlind.

Även May-Lises kusin, Bertil Åkerlind, som är sonson till Per Johan Åkerlund och Augusta Emilias son Per Georg Åkerlind är en hängiven släktforskare med mycket kunskap. Bertil berättar att det endast var ett 15-tal personer som var fast anställda vid Bennebols bruk – masmästare, hyttdräng, uppsättare, bokare, malmdraghare och slaggskjutare. Därtill fanns många dagsverkskarlar som hyrdes in per dag när de behövdes.

Anna Maria Åkerlind f. Norström tillsammans med fyra av barnbarnen i Bennebols masugn. Fotot har tidigare publicerats av journalisten Inger Ärlemalm som har berättat om familjerna som arbetade och levde i bruket.

Livet i masugnen

Under vinterhalvåret hämtades järnmalmen från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen.
-För bönderna i Alunda, som skötte malmtransporterna blev det ett välkommet bidrag till hushållskassan. Koltransporterna till Bennebols masugn sköttes av kolbönderna i trakten, berättar Bertil Åkerlind och beskriver vidare hur arbetet gick till:

-Under de perioder då man smälte tackjärn – Det kallades att blåsa masugnen-arbetade man i skift, en vecka i taget. Masugnsarbetarna övernattade i en stuga alldeles intill masugnen som kallades ”labbe”. Efter en vecka bytte man besättning och de som gick av skiftet badades rena från topp till tå och befriades från allt sot och annat, berättar Bertil Åkerlind.

En speciell fiskemetod

Vallonerna behöll ofta språk och traditioner långt in i tiden. Vid somliga bruk hade man egna skolor med undervisning på franska och man samlades ibland för hemliga gudstjänster. Vallonerna, som ofta var kalvinister, bekände sig till den reformerta tron som det var förbjudet att utöva i Sverige på den tiden.

En speciell fiskemetod kan vara en tradition som vallonerna förde med sig och som levde kvar länge vid Bennebols masugn. Man fiskade med en metod där man använde en stör som kallades ”fork”, för att skjuta ut fiskenäten och för att mana fiskarna så att de hamnade i näten. I fiskenäten fanns en strut som var gjord av näver, där man stack in forken. Bertil minns hur farfar Per Johan Åkerlind ofta gav sig ut på Norrsjön med sin fork för att fiska.
-Intressant i sammanhanget är att ”fourche” är det franska ordet för grep/gaffel, avslutar han.

Bertil och May-Lise Åkerlinds farfar Per Johan fiskar med fork i Norrsjön.

Källor: Bertil Åkerlind, May-Lise Åkerlind, Inger Ärlemalm och egen forskning



Harald Blåtand

Sven Tveskägg, Harald Blåtands son

Harald Blåtand föddes cirka år 920 e.Kr. som son till Gorm den gamle och Tyra Danebot. Fadern Gorm (som var son till Knut I Hårdknut) var kung i Danmark under första hälften av 900-talet. På Jylland i Danmark finns en runsten med inskriptionen ”Konung Gorm gjorde dessa kummel efter Tyra, sin hustru, Danmarks bot”.

Tyra Danebot

Gorm den gamle verkar inte ha varit särskilt vänligt inställd till den kristna kyrkan. Hans barn-barns-barn kung Sven Estridson av Danmark som föddes cirka år 1020 berättade för historikern och prästen Adam av Bremen att anfadern Gorm under sin livstid var en gruvlig orm som planerade att helt utrota kristendomen i Danmark. Gamle Gorm fördrev, torterade och dödade präster.Sonen Harald som var kung i Danmark och Norge under sin livstid tycks ha haft en mer vänlig inställning till kyrkan och kristendomen än sin far. Han såg även till att fadern blev begravd i stenkyrkan på Jelling, Jylland i Danmark.

Gorm den gamle

Det har berättats att Harald Blåtand hade flera hustrur – Tove, Gunhild och Gyrid. Källorna är osäkra och man får ta det hela med en stor nypa salt. Jag är ättling till Harald och hustrun Gunhild (eller hustrun Tove) genom deras dotter Tyra f.936. Harald Blåtands hustru Gunhild Olofsdotter f.905 var dotter till kung Olof II Björnsson från Birka och Ingeborg Thrandsdotter från Uppsala.

Kung Olof II den mäktige

Hustrun Tove var dotter till den vendiske fursten Mistivoj. Det saknas anteckningar om henne, men det finns en viktig bevarad källa – en runsten som hon lät resa med inskriptionen ”Tofa, Mistivojs dotter, Harald den godes, Gorms sons hustru, lät göra detta minnesmärke efter sin moder.”

Stora Jellingestenen
Foto: Wikiwand

Harald Blåtands dotter Tyra var drottning av Norge under en kort tid. Hon var gift med Styrbjörn Starke och blev, enligt historikern Snorre Sturlasson, sedan bortgift med kung Boleslav I av Polen. Enligt sägnen besegrade Styrbjörn Starke den danske kungen Harald Blåtand och äktade sedan hans dotter. Styrbjörn uppges ha stupat vid slaget vid Fyrisvallarna utanför Gamla Uppsala:
”I kung Harald Gormssons dagar var Styrbjörn den starke på krigståg i österväg. Styrbjörn var en son av den svenske kungen Olaf Björnson. Styrbjörn kom med sin här till Danmark och tog kung Harald till fånga. Då gav Harald honom sin dotter Thyra till ägta och drog själv med Styrbjörn till Sverige. Styrbjörn stack eld på alla sina skepp innan han gick i land men då kung Harald blev varse att Styrbjörn var utan skepp höll han med sina skepp ut på Lögen och sedan bort tillbaka till Danmark. Styrbjörn höll slag på Fyrisvallen mot sin farbroder, den svenske kungen Erik den segersälle. Där föll Styrbjörn och den största delen av hans manskap men några flydde. Denna flykt kallade de svenske ‘Fyriselta’.” (Källa: Isländska Knytlingasagan)

Slaget vid Fyrisvall

Harald Blåtand sårades till döds av en pil och det finns teorier om att han fördes till Polen efter att han blivit skadad, där han senare avled. Mycket pekar på att det var jomsvikingen Palnetoke som avlossade pilskottet mot kungen. Palnetoke var fosterfar till Harald Blåtands son och gift med Sven Tveskäggs mor. Palnetoke är förresten en anfader till mig på en annan släktgren, men det är en annan historia 😊

Harald Blåtand, kalkmålning i Roskilde Domkyrka, Danmark

Pandemi med svåra följder

Målning av Caspar David Friedrich

När Sverige drabbades av spanska sjukan sommaren 1918, insjuknade cirka 10 000 personer på kort tid men det var endast ett fåtal som avled, i den första vågen. Sjukdomen var ganska lindrig för de flesta och man trodde därför att den inte var så farlig. Men viruset återkom strax därpå i en muterad variant som var mer aggressiv. Det tillstötte nu oftare komplikationer som lunginflammation och vid årsskiftet 1918 – 1919 hade 27 000 svenskar avlidit till följd av sjukdomen. När pandemin till slut avklingade efter två år hade cirka 37 000 människor avlidit i vårt land och många av de som överlevde fick långvariga, eller bestående skador till följd av sjukdomen.

Sommaren 1918

Den 3 juli 1918 berättade svenska tidningar att den nya influensapandemin, spanska sjukan, närmade sig Sveriges gränser. Medicinalstyrelsen gav lugnande besked till Sveriges befolkning då sjukdomen ej ansågs vara av någon farligare karaktär. Man ansåg att de dödsfall som hade inrapporterats från Tyskland berodde på att de drabbade hade haft bristande motståndskraft. ”Några åtgärder för att förhindra sjukdomens spridande anser sig Medicinalstyrelsen ej kunna företaga, då den ej är af så farlig karaktär, att sådana kunna motiveras”.

Ingen fara på taket, ansåg Medicinalstyrelsens generaldirektör Bertil Buhre.


Dagen efter meddelade Dagens Nyheter i en artikel att en fjärdedel av Spaniens befolkning redan hade haft den spanska influensan. De fall som nyligen uppträtt i vårt grannland Norge verkade visserligen vara av svårare art än de som rapporterats från kontinenten, men man menar ändå att den förväntade epidemin inte bör väcka någon större oro då sjukdomen snabbt går över. Influensa har vi haft förr, men visst är det obehagligt med feber under några dagar och kraftnedsättning under flera veckor…

I artikeln beskrivs sjukdomsförloppet som ett hastigt insjuknande med plötslig feber, värk i korsrygg då det rister i leder och muskler. ”Man känner strävhet i svalg och strupe och stark hostretning. Ofta uppträder snuva och ibland höra kräkningar och diarré till de tidigare symtomen. Sjukdomen går ganska snabbt över. Man får vara lite grand försiktig, inte minst under rekonvalescensen så att inga komplikationer tillstöta. Särskilt bör man akta sig att för snart ta i med intellektuellt arbete”.   

Dagens Nyheter berättar om den nya spanska influensan 4 juli 1918

Hoppades att många skulle smittas, snabbt

Inom den svenska läkarkåren 1918 fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastighet. I stället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras på grund av smittorisk. I Sverige avled närmare 40 000 människor i spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.

Undvika panik till varje pris

De konservativa ansåg att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin. Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Medin menade att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var i stället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.

Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och även medmänniskors vilja att hjälpa smittade medmänniskor.

Oskar Medin

Hösten 1918

Hösten 1918 diskuterade myndigheter i Sverige hur man skulle göra med de militära övningar som man planerat. Första utbrottet av spanska sjukan hade redan drabbat Sverige vid den tiden och man kände till att trängsel innebar större risk för att smittan skulle spridas. Man valde trots detta att inte ställa in.

Till Sveriges regementen kom stora grupper yngre män, ofta från landsbygden och man vistades tillsammans under samma tak under en längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet.

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade strax därpå i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

Västerås regemente

På regementet i Östersund avled nästan var tionde av de som insjuknade i spanska sjukan.

Av de cirka 117 500 värnpliktiga män som var inkallade vid svenska regementen 1918 – 1919 insjuknade 44 689 personer och 820 avled.

Under spanska sjukan 1918 i USA Foto: okänd

Gotland införde åtgärder

På Visborgsslätt, Gotland utbröt spanska sjukan den 23 september 1918. 1263 personer fanns samlade på regementet, men man vidtog tidigt åtgärder för att bekämpa pandemin. Bland annat bestämdes att det skulle vara minst en meter mellan sängarna. Hela logementet och samtliga stoppade madrasser skulle rengöras genom uppvärmning och torkning minst tre dagar innan manskapet kom. Kläder och sängpersedlar skulle desinfekteras och vädras i solsken några dagar.

Längre fram i pandemin utökades restriktionerna. Man införde permissionsförbud och skärpte renhållningen. Om någon insjuknade kunde man besluta att utrymma lokalerna och därefter städa dem grundligt. Om någon insjuknade på logementet så blev personen inte friskskriven förrän han varit feberfri i minst två dygn. Han fick inte heller delta i praktiska övningar under en vecka därefter. Gotland införde även permissionsförbud och inskränkningar vad gäller besök av familj, släkt och vänner för den värnpliktige. Den personliga hygienen var ytterst viktig och handlade bland annat om noggrann handtvätt och att hålla munnen fri från orenheter genom tandborstning och gurgling.

Wisborgs slätt Foto Digitalt museum

På Gotland förde man även hälsoregister över de värnpliktiga som insjuknade i spanskan. De sjuka skulle inte stanna kvar på logementet, de skulle helst vårdas på militär- eller epidemisjukhus. Skyddsmasker som bestod av gasväv, som placerades framför näsa och mun, eller ”bomullstappar” av lämplig storlek, som placerades i varje näsborre, användes av regementets sjukvårdspersonal och av de personer som kom i nära kontakt med sjuka. Trots att fler än 700 personer insjuknade där under pandemin var det endast fyra personer i manskapet som avled.

Influensapandemi med svåra följder

I dag vet man att influensaviruset H1N1 som orsakade spanska sjukan till stor del liknar fågelinfluensaviruset, men vid tiden för pandemins utbrott hade läkarvetenskapen just upptäckt bakterien och man antog därför att denna sjukdom orsakades av en bakterie.

Spanska sjukan-viruset drabbade främst unga friska och annars starka individer mellan 18 och 35 år. Det luriga med viruset var att många som drabbades insjuknade i sekundära bakteriella infektioner och fick allvarliga lungförändringar. Många drabbades av meningit, bronkit och svår diarré som en direkt följd av viruset och gravida kvinnor som insjuknade riskerade att få missfall.  

Insjuknandet skedde ofta snabbt och de drabbade kunde få mörka fläckar på huden som spred sig till ansiktet och som gjorde att ansiktsfärgen mörknade till en brun-violett hudton. Många avled hastigt inom endast några dagar av lungödem. För andra var sjukdomsförloppet mer smygande. Det som börjat som en influensa förvandlades efter någon vecka till svår lunginflammation. De svårt sjuka hostade blod och fick svåra andningsproblem som har beskrivits som att de drunknade i vätska. Vid obduktioner av avlidna såg man att många offer för spanska sjukan uppvisade svampaktiga, bakterieangripna lungor.

Mot spanska sjukan fanns inga botemedel. Antibiotika, som hade kunnat ha effekt på de sekundära bakteriella tillstånden, fanns inte på den tiden. I stället ordinerades våta omslag och konjak.

Sköterska behandlar patient i Washington, DC under spanska sjukan 1918. Foto: Harris & Ewing photographers

Efter pandemin  

Det är känt att infektioner kan påverka nervsystemet och ge upphov till långsiktiga konsekvenser. Redan på 1700-talet kunde man se att epidemier orsakade ökad förekomst av psykisk sjukdom som schizofreni.

Många av de som insjuknade i spanska sjukan drabbades av svåra komplikationer. De psykiatriska följderna – trötthet, ångest och melankoli – var påtagliga. Antalet inlagda patienter på norska mentalsjukhus ökade sexfaldigt från år 1819. Även självmorden ökade med cirka 60 procent i både USA och Sverige mellan åren 1919 och 1921.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918

Sjukdomen Encefalits lethargica, europeisk sömnsjuka, ökade kraftigt och kom att bli en global epidemi efter spanska sjukan. Man beräknar att cirka en miljon människor drabbades av sjukdomen mellan åren 1919 och 1928. Av dessa avled en halv miljon människor. Tillståndet orsakade bland annat psykisk trötthet, huvudvärk, fördröjd motorik och ibland även koma. Många som överlevde sjukdomen kom att tillbringa återstoden av sina liv på institution.

Även Parkinsons sjukdom samt ökad risk att avlida i denna sjukdom drabbade överlevarna från spanska sjukan i högre grad. Viruset H1N1 som gav upphov till spanska sjukan har visat sig kunna utlösa en inflammation i hjärnan som leder till förlust av de dopaminproducerande cellerna.  

Spanska sjukan som härjade åren 1918 – 1920 räknas som den värsta farsoten sedan digerdöden. Mellan 30 och 100 miljoner människor miste livet under sjukdomens tre vågor som spred sig över världen under några få år.

Oljemålning Metropolitan Museum, New York

 



Källor: Egen forskning, Sanna Meriläinen, Roots & Branches -Bloggen

Skotsk-tysk-baltiska rötter

Katedralen i Elgin, Skottland

Anfadern Magnus Dublar, som egentligen hette Dunbar, var en skotsk handelsman som bosatte sig i Ronneby, Blekinge i början av 1600-talet. Han föddes i Dundee, Skottland omkring år 1600, som son till borgaren John Dunbar och Elisabeth Tulidef från Elgin i Skottland. Släkten Dunbar spårar sina rötter tillbaka till kung Æthelred II av England som föddes år 966.

DNA-testet visar på skotska och irländska rötter.

Mogens Dobblare
Magnus Dunbar gifte sig två gånger under sin livstid och i det andra äktenskapet med Maren Michelsdotter f.1610 föddes dottern Anne år 1636. Två år senare, föddes sonen Casten. Anne, som är min anmoder, gifte sig med guldsmedsmästaren Olof Schmidt f.1637 i Ronneby.

Annes bror Casten kom att bli kyrkoherde och han antog då det latiniserade namnet Rönnow, efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade han kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Som tack fick Castens ättlingar ärva Åhus pastorat och Castens son, Magnus f. 1765 adlades med namnet Dublar, som man då uppgav som släktnamn. I de gamla handlingarna kallas fadern Mogens Dublar, Mogens Dobblar och Mogens Dobblare.

Casten Rönnow f.1638 i Ronneby, Blekinge

Flydde religionsförföljelser

Electric Scotland nämner den skotske handelsmannen Magnus Dublar, eller Dunbar, som emigrerade till Sverige och Ronneby för att göra affärer. Han reste tillsammans med landsmannen John Innes (Ennes) som kom att bli handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då man lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig där.

Guldsmedssläkt med okända rötter

Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, som jag härstammar från, gifte sig med guldsmeden Olof Schmidt i Ronneby. Släktnamnet Schmidt har funnits i vår familj i rakt nedstigande led sedan dess men vi vet fortfarande inte varifrån släkten kom från början. Schmidt verkar haft en stark koppling till Skottland och tysk-baltiska länder. Man döpte sina barn till tyskklingande förnamn, som Gerhardt, Adolph och Friederich, långt in på 1800-talet.

Släkten Schmidt gifte in sig i de skotska släkterna Ouchterlony och Dublar (Dunbar), men även tysk-baltiska släkter, som von Cappel, von Fliegen och Freytag (von der Loringhoven). Dessa släktgrenar sägs ha sina rötter i det tyska området Niederösterreich, som gränsar till Slovakien, Tjeckien och flera andra länder. De tysk-baltisk-skotska anorna tycks ha invandrat till Blekinge som handelsmän, hantverkare och militärer.

Kung Ethelred II

Skotska släktgrenar

Släkten Dunbar spårar sina rötter tillbaka till kung Æthelred II f. 966 och man kartlägger nu släktens grenar genom ett pågående DNA-projekt.

Ouchterlony är en släkt med skotska rötter som etablerade sig i Karlshamn genom sjökaptenen John Ouchterlony.  Hans ättling, Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo, grundade Frälsningsarmén i Sverige och Norge.

Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo Foto: Wikipedia/Projekt Runeberg

Tysk-baltiska släktgrenar

DNA-testet visar att det finns rötter i det här området…

Släkten von Cappel spårar sitt ursprung till orten Cappeln nära staden Wildeshausen i tyska Niedersachsen. Grenar av släkten utvandrade till Norge och Sverige. Borgmästaren i Wildeshausen, Dietrich von Cappelen, var far till Johan von Cappelen (1627–1688), som år 1653 utvandrade till Norge. Genom sina tre söner blev Johan stamfader till en stor släkt där.

Anfader med spännande kläder. Herman von Cappel f.1595.  Målning: Georg Günther Kraill von Bemeberg.

Anfadern Johan von Cappelen var gift med Mechelt Kalkum-Leuchtmar från Tyskland. Den första noteringen om hennes släkt är från år 1176 när Willelmus de Calechheim donerade 60 hektar jord till ett kloster i Ostfriesland.

Slottet Kalkum


Anmodern Sophie von Wittenhorst hade sina rötter i tyska Sonsfeld, Nordrhein-Westfalen. Anfadern Nicolaus Freytag von Loringhoven kom från Pulkau i Niederösterreich, liksom hans hustru Maria Elisabeth von Fliegen. Freytag von Loringhoven är numera en stor släkt i Baltikum och Tyskland. Von Fliegen sägs ha sina rötter i tyska Nordrhein-Westfalen. 

Dorothea von Wittenhorst-Sonsfeld

Covid-19 och neandertal-DNA

Skelett och rekonstruktion av neanderthalman, Tokyo (beskuren) Foto: Photaro

En pytteliten snutt DNA på kromosom 3

När forskare förra året hittade vissa kopplingar mellan en speciell kromosom i vårt DNA och risken för att bli svårt sjuk i covid-19 så blev jag riktigt rädd. Jag tillhör den gamla MtDNA-haplogruppen U5 som är den äldsta i Europa med cirka 40-50.000 år på nacken.
Det var just den där ”neandertal-kromosomen” som jag helst ville undvika- en pytteliten ”snutt” DNA på kromosom 3 som kan kopplas till svårt insjuknande och andningssvikt om man drabbas av coronaviruset. Forskarna Hugo Zeberg och Svante Pääbo har rapporterat att de människor som bär på denna genvariant har upp till tre gånger högre risk att hamna i respirator på grund av covid-19.

Studien visar att den genetiska riskvarianten är vanlig i södra Asien där ungefär halva befolkningen beräknas bära på genen från neandertalare, men genvarianten finns inte alls i samma utsträckning i Afrika och i östra Asien. I Europa beräknar man att en av sex personer bär på denna riskabla genvariant. Genvarianten uppkom en gång i tiden, för cirka 60 000 år sedan, när neandertalare och moderna människor blandade sig med varandra.

Illustration: Helena Bure Wijk

Samlade kottar och nötter

Jag tillhör MtDNA-haplogruppen U5, den äldsta haplogruppen i Europa. Mina anmödrar- och fäder gick omkring och samlade nötter och kottar här, många tusentals år innan dagens svenskar, (där majoriteten tillhör MtDNA-haplogruppen H, ens hade börjat fundera på att fotvandra hela vägen från Anatolien för ca 6000 år sedan (dagens Turkiet). Med en så gammal uråldrig haplogrupp i bagaget var jag nästan säker på att jag hade neandertalare i mina rötter och det kändes lite oroligt i dessa corona-tider. Med min vanliga otur hade det hela förstås hamnat på just kromosom 3. Jag försökte därför att förtränga det hela, så gott det nu gick…

Jag blev plötsligt upprymd och loggade in på Gedmatch

Nya studier av samma forskare har nu visat att en liten snutt neandertal-DNA på kromosom 12 i själva verket kan minska risken att bli svårt sjuk i covid-19! Den här genvarianten, som är nedärvd från neandertalare, tycks vara kopplad till minst 20 procents minskad risk att bli inlagd på intensivvårdsavdelning med covid-19. Dessa gener, som kallas OAS, reglerar aktiviteten av ett protein som bryter ner virus. Genvarianten som är nedärvd från neandertalare gör detta mer effektivt. Jag kände mig plötsligt upprymd och loggade in på Gedmatch. På Gedmatch kan alla som har gjort ett DNA-test hos de olika släktforskningsföretagen ladda upp sitt DNA-resultat helt gratis. Gedmatch har många spännande DNA-verktyg där man mer ingående får veta mer om sina rötter, även eventuella Neandertal- och Denisovan-rötter.

Neandertalare och denisovan (de översta raderna) lyser med sin frånvaro i mitt DNA.

Jag hade förväntat mig massor av neandertal-DNA på de flesta kromosomer, men aldrig får man vara riktigt glad. Både neandertal och denisovan lyser med sin frånvaro i mina gener. Däremot tycks jag vara nära besläktad med de människor som en gång levde i Motala, där de fiskade vid strömmen och placerade sina anhörigas kvarlevor på pålar under ceremoniliknande former. Men det är en annan historia som du kan läsa mer om i ett tidigare inlägg som du hittar här 🙂

Drougge – stor släkt med många grenar

Collégiale Sainte-Croix de Liège
Foto:Emmanuel Brunner

I början av 1600-talet föddes anfadern Jean Drouguet/Drougge i Belgien och som många andra valloner valde han att emigrera till Sverige när duktig arbetskraft efterfrågades här. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom järnbruken att bli en blomstrande industri i Sverige, där stångjärns- och kanontillverkning blev själva navet i verksamheten.

De Geer – protestantisk hugenott med blomstrande affärer

Louis De Geer var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. Han anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruken här.

Här har jag skrivit lite mer om den religiösa övertygelse som många valloner delade på den tiden.

Till bruken i Uppland kom mina förfäder med släktnamnen Dubois och Pousette. Till Finspångs bruk i Östergötland kom anfäderna Qvarfordt och Köhler. Anders Qvarfordt var smältare och fick anställning där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet.

Louis De Geer 1587-1657

Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn i skrift. Namnet Dubois (de bois) betyder ”från skogen” och det namnet lyckades prästerna tyda ganska väl, men namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och släktnamnet ”Le Chotton” blev till ”Kotton”. Släktnamnet ”Drouguet” blev till ”Drogge/Drugge/Drygge” i kyrkböckerna.

Jean Drougge – anfader till stor släkt med många grenar

Anfadern Jean Drouguet var en duktig smältare och kolare. Han var gift med Marie Gauchet född i Liege, Belgien och paret fick tillsammans sonen Jean f. 1617. Jean Drouguet kom till Sverige på kontrakt för Louis de Geer och kom att arbeta vid smedjorna här under hela sitt liv. Han fick i sin tur en son, Louis f.1640 vid Forsviks bruk, Undenäs, som blev hammarsmedsmästare. Louis Drougge arbetade bland annat vid Forsviks bruk, Laxå bruk i Örebro län (Lassåna bruk) och Dömle bruk i Forshaga, Värmland.

Drougge är en smedssläkt som har många släktgrenar. Via Örebro och Värmland kom släktgrenar till Söderfors i Tierp, Uppland och det finns även många ättlingar i Norrbotten. Släkten har även grenar i Finland, Norge och USA.

 

 

Den långa väntan är över och jag är mer än nöjd

Vinter i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Sommaren 2016 gjorde jag ett autosomalt DNA-test hos företaget Family Tree DNA i släktforskningssyfte (Testet heter Family Finder och kartlägger våra rötter på både mammas och pappas sida) och har även laddat upp mitt DNA-resultat hos My Heritage, ett annat släktforskningsföretag. Tack vare en liten ”topsning” på insidan av kinden har jag fått möjlighet att verifiera min stora ”pappersforskning” som jag påbörjade 1990. Jag har även lyckats lösa många släktgåtor och har fått kontakt med många nya, härliga släktingar tack vare DNA-testet. Jag trodde inte att det kunde bli mycket bättre än så här…


För några månader sedan medverkade jag i en artikel om DNA-släktforskning och fick då möjlighet att göra ett DNA-test hos Ancestry, som är ett av de ledande släktforskningsföretagen. Jag trodde nog att jag redan visste det mesta om min släkt och att ännu ett DNA-test inte skulle kunna bidra med något nytt, men tji fick jag. Efter en lång väntan har jag nu fått mitt resultat på AncestryDNA och jag är mer än nöjd.

Släktrötter i norra Sverige

När DNA-resultatet presenteras av företagen, på en personlig sida som kräver inloggning, så får man även veta sin genetiska mix (etnicitetsberäkning) och enligt My heritage och Family Tree DNA är jag cirka 20 procent finsk/baltisk. AncestryDNA berättar att jag är 11 procent finsk, 2 procent baltisk och 2 procent norsk. Här får jag även veta att mina rötter främst finns i norra Sverige – i Ångermanland- och det stämmer ju väldigt bra.

ThruLines- ett värdefullt släktforskningsverktyg

ThruLines är ett fantastiskt verktyg som bara finns hos Ancestry. När man gör ett DNA-test hos företaget kan man ladda upp eller skriva in det man känner till om sin släkt (om man vill). Släktträdet som bör omfatta 3-4 generationer ”matchas” sedan med andra användares träd och man får förslag om hur man är släkt med sina DNA-matcher. Jag fick direkt förslag genom ThruLines och hittade en anfader på min mormors sida som jag har grubblat över under många år. Jag hittade även släkt på farfars sida som jag inte kände till.

Jag hittade mormors gamle anfader tack vare ThruLines

Många nya släktingar

Mitt DNA-resultat kom för bara några dagar sedan men jag har redan hunnit lösa flera släktgåtor och fått kontakt med nya släktingar. Hos AncestryDNA finns många ättlingar till de människor som utvandrade till Amerika från Norge och Sverige på 1800-talet. Jag brukar sällan lovsjunga vinstdrivande företag när det gäller släktforskning, men jag måste erkänna att jag är djupt imponerad av AncestryDNA. Har nu fått nytt hopp om att snart kunna lösa släktgåtorna med de okända fäderna i min släkt.

Priser februari 2020

AncestryDNA är lite dyrare än andra DNA-test. Kostar 79 pund, cirka 900 kronor i februari 2021. Positivt är att man inte behöver frankera brevet och gå till postombud i pandemitider, när man har gjort testet. Det är bara att lägga ned den lilla behållaren med saliv i kuvertet och lägga på brevlådan. I priset, som är en engångssumma, får man veta sin etnicitetsberäkning och får många DNA-matchningar med nu levande släktingar. Även tips genom ThruLines om man har valt att lägga in ett litet släktträd.

För att kunna gå vidare och granska förslagen i ThruLines så behöver man ha ett abonnemang. Sverigeabonnemanget som ger tillgång till alla DNA-funktioner och alla svenska kyrkböcker kostar cirka 900 kronor per år men kan även abonneras för 135 kronor per månad. Abonnemanget kan avbrytas när som helst utan uppsägningstid. Här kan du beställa ett autosomalt DNAkit på Ancestry.

En spännande gammal anteckningsbok

Foto: Helena Bure Wijk

År 2005 hittade arkivarie Göran Gullbro på länsmuseet Murberget i Härnösand en spännande gammal anteckningsbok som var märkt med titeln ”Trolldom”.  Anteckningsboken innehåller protokoll samt en berättande text kring häxprocessen i Torsåker 1674. Det här är otroligt värdefullt material, inte minst för alla oss som släktforskar i Torsåker, Ångermanland. Den kungliga kommissionens protokoll har nämligen varit förlorat i över 300 år.

Originalprotokoll som varit försvunna i mer än 300 år

Det forskare har haft att luta sig mot är Teo Sundins fina avskrift av ”Rannsakningar i oktober 1674 ang trolldomsväsendet i Ångermanland; Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socknar”. Teo Sundins avskrift är ett väldigt värdefullt material, men visst skulle det vara fantastiskt att få studera originalprotokollet. Och nu finns det möjlighet till det! Historiker Jessica Johansson översatte texterna som hittades i arkivet 2005 och presenterade dem i en C-uppsats år 2009.

Hur kan man veta att anteckningsboken faktiskt innehåller originalhandlingar som har varit förlorade i hundratals år?

Ville försöka förklara det hemska som hänt

Prästen Jöns Hornaeus (1715 -1778) var barnbarn till Torsåkers Kaplan Laurentius Hornaeus som på sin tid var en nitisk häxjägare. Sonsonen Jöns ville i sin avhandling år 1771 försöka avtäcka sanningen kring ”trollkäringväsendet” och förfädernas gärningar. I sin avhandling påpekade han att han återgivit uppgifter som hämtats från de försvunna kungliga protokollen. Uppgifterna fick Jöns Hornaeus enligt egen utsago, av en person vid namn Eurenius.  

Även historikern Bengt Ankarloo har belyst att den kungliga kommissionens protokoll har legat till grund för Jöns Hornaeus avhandling, och att ”samtliga kommissionsrättens protokoll är förlorade. De har av allt att döma redan tidigt varit på avvägar”. Ankarloo påpekar att delar av de omfattande förhandlingarna under 1730-talet ägdes av kyrkoherden i Torsåker, Jöns Eurenius. Denne hade i sin tur fått dokumenten av dåvarande häradshövdingen i Medelpad, C. M. Björner. Ankarloo skriver att ”[d]en då teologistuderanden Jöns Hornaeus gjorde en avskrift av dem [d.v.s. kommissionens protokoll], som han trettio år senare begagnade för en relation, som har blivit en av våra viktigaste källor till händelserna i Ångermanland”.

Värdefull källa för forskare

Jessica Johanssons studie av de båda protokollen visar att det troligtvis är Jöns Hornaeus som författat avskriftens tredje del, då författaren exempelvis hänvisar till ”Herr Hans Wattrang” som sin morfar och till kaplan Laurentius Hornaeus hustru Brita som sin mormor. Hon anser också att de båda inledande protokollen är avskrifter från kommissionsprotokoll. I texterna hänvisas till rannsakningarna och den kungliga kommissionens arbete i presens. Årtal saknas, men datumen sträcker sig mellan 16 mars och 16 april och mellan dessa datum ska kommissionsrätten ha besökt socknen.

Jessica Johanssons avskrift av anteckningsboken är värdefull för alla som forskar kring häxprocesserna i Ångermanland.

I anteckningsboken listas alla de anklagade, deras hemvist och familjeförhållande, namn på vittnen. Här framgår även vad de arma människorna anklagades för. Här kan du hitta Jessica Johanssons ”Avskrift från år 2009 av anteckningsbok funnen i Länsmuseet Murbergets arkiv i Härnösand 2005 – Rörande trolldom i Torsåkers socken i Ångermanland under 1670 – talet”.

”Knarr å skodon” och Hoffmans droppar

”Populär kokbok och rådgifvare” för alla hem är en bok som gavs ut i slutet av 1800-talet. I boken varvas tips om diverse fina menyer, serveringsförslag och tips på hur man viker servetter på bästa sätt med hälsoråd och barnuppfostringstips.

Elda i spisen och städa i ottan

En husmoders dag började alltid i ottan med vedeldning, kaffekokning och städning, långt innan övriga familjemedlemmar vaknat, enligt boken. Husmodern var också den som sist fick gå till sängs. Timmarna fram till läggdags skulle ägnas åt att stoppa och laga familjemedlemmarnas kläder. Hon skulle dessutom alltid ha ett gott humör.

När kokboken skrevs var medellivslängden för män 45 år och 49 år för kvinnor. Influensa var en ny företeelse i Europa, som skördade många tusentals människoliv. En sjukdom som det saknades bot för och som kunde ge stora men hos dem som drabbades.

Osnygg frukt under gröna blad

Foto: Evan-Amos

Boken är ett intressant tidsdokument. Moraliska pekpinnar och hälsoråd varvas med tips om hur man serverar frukter vid finare tillställningar. När boken skrevs var det få människor i arbetarklassen som ens hade sett en banan, men i boken går man igenom hur den ”osnygga” frukten helst bör serveras – dold under diverse grönt: ”Aprikoser behöva på grund av sin vackra färg ingen vidare ordning vid servering. Detta gäller även gröna fikon, persikor och plommon, men bananen är som man vet ej någon vacker frukt, varför till den vid uppläggningen fordras något grönt underst och runt omkring i skålen.

Knarr å skodon och Hoffmans droppar

I bokens familjedel tipsas läsaren om hur man kan tillverka billig hushållstvål av kokade djurtarmar, hur man får bort ”knarr å skodon” och enklast får bort liklukt i rummen. I bokens hälsodel tycks ”Hoffmans droppar” vara något av en universalkur som botade det mesta. Dropparna, bestående av eter och sprit kallades även Aether spirituosus och ansågs ha en upplivande och krampstillande verkan. ”Dropparna” var säkert hälsovådliga, liksom många av de ”huskurer” som presenteras i boken. Att lägga strumporna i blöt är en återkommande ”huskur” som sägs bota både huvudvärk och sömnlöshet.

Här nedan följer ett urval ”huskurer” från boken, anno 1890.

Tre gamla huskurer mot huvudvärk
”Lägg rå, riven potatis i en näsduk, vilken bindes om pannan”.

”Lägg ett par strumpor i uppvärmd ättika. Drag dessa på fötterna så varma som möjligt och gå så att vila en stund. Hufvudvärken brukar försvinna helt hastigt”.

”Lägg er utsträckt på ryggen med litet rifven pepparrot placerad i nacken. Skulle stark sveda uppstå kan ni linda in pepparroten i en tunn linnelapp”.

Ålskinn runt halsen för att lindra tandvärk
”Ett i det fria torkat ålskinn insys i siden som sedan lägges om halsen. Hjälper äfven mot hufvudvärk”, enligt boken.

Halsbränna
”Denna sjukdom botas i tidigare stadium genom att varje morgon dricka duktigt med vatten och därefter taga en promenad i friska luften”.

Huskur mot sömnlöshet
”Innan ni lägger er på kvällen, drag ett par bomullsstrumpor på fötterna och sätt fötterna i en balja med kallt vatten tills strumporna äro genomvåta. Drag sedan utanpå dessa ett par torra, tjocka ullstrumpor. Låt båda strumpparen sitta på under natten. På morgonen böra fötterna gnidas väl torra och varma”.

Illustrationer: Helena Bure Wijk

Okända rötter i Västerbotten

Genom ett DNA-test får man, förutom många nya, härliga släktingar, även möjlighet att verifiera släktforskningen. Med hjälp av DNA-resultatet kan vi se om det vi har forskat fram stämmer och ibland dyker det även upp nya, oupptäckta saker om släkten. Härom dagen fick vi veta att mamma, som kommer från Uppsala, har sina rötter i Västerbotten.

Ny uppdatering på My Heritage

I december uppdaterade My Heritage den så kallade ”etnicitetsuppskattningen” med många fler geografiska regioner och genetiska grupper. Man förklarar på sin hemsida vad detta innebär: ”Genetiska gruppers grundpopulationer är grupper av människor som levde inom samma område i århundraden, gifte sig bara inom den gruppen eller kanske migrerade som en grupp. Med tiden bildade de unika genetiska signaturer”.

Genetiska grupper

Genom uppdateringen blir beräkningen mer exakt och vi får bland annat veta från vilka områden släkten härstammar. Med uppdateringen finns nu 100 genetiska grupper från Sverige, 103 från Norge, 49 från Danmark och 4 från Island. Genetiska grupper kan vara ett värdefullt verktyg för oss som släktforskar. Med grupperna följer en detaljerad sida som listar de främsta platserna där släkten levt de senaste århundradena. Vi får även veta vilka efternamn och förnamn som är vanligt förekommande i området samt vanligt förekommande etniciteter bland gruppens medlemmar. Här berättas lite mer om hur man använder de nya verktygen.

Okända rötter i Västerbotten

Min pappa har främst sina släktrötter i Jämtland, Ångermanland och Norge. My Heritage etnicitetsuppskattning visar att detta stämmer väldigt bra.

Mamma har sina rötter i Uppland och Östergötland. Mormors släkt från Östergötland har vi lyckats kartlägga på alla grenar eftersom det saknas okända fäder i hennes släkt. Morfars släkt är lite knepigare. Morfars far är ännu okänd, liksom hans morfar, varför vi fortfarande saknar flera viktiga släktgrenar i vårt träd. Genom den nya uppdateringen i My Heritages etnicitetsuppskattning fick vi häromdagen en ny, viktig ledtråd att följa upp. Det visar sig att mamma har sina rötter i Västerbotten, främst i Skellefteå, på faderssidan.

Ladda upp testet på my Heritage utan abonnemang

Om du har gjort ett DNA-test hos ett annat företag och vill ladda upp det på My Heritage för att ta del av DNA-matcher, etnicitetsuppskattning med mer så går det att ladda upp testet (rådatan) till My Heritage. Det kostar 324 kronor (engångskostnad) att låsa upp alla funktioner för DNA-testet, så man behöver inte ha något abonnemang.

Barnhusbarn nummer 6325

Målning av Carl Larsson 1886

När jag sitter här vid datorn och släktforskar hittar jag ofta människor i kyrkböckerna som inte alls är släkt, men som väcker min nyfikenhet, aktning och sympati. Jag vill så gärna veta mer om dessa människor och vips har jag börjat forska…

Det här är berättelsen om Charlotta Vilhelmina Hesse som växte upp som barnhusbarn nummer 6325.

Charlotta Vilhelmina Hesse f.1814 lämnades till allmänna barnhuset när hon var fem år.

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm grundades på 1600-talet och var det allra första barnhuset i vårt land. Det fanns många olika orsaker till att föräldrar valde att lämna sina barn till barnhuset, exempelvis att barnet hade fötts utom äktenskap. Ett annat skäl kunde vara att den ena föräldern avlidit.

Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid som ammor. Detta kallades att ”amma in barnet”. Som amma arbetade man under åtta månader med att amma sitt eget och andra barn som var intagna på barnhuset. Utöver denna arbetsuppgift utfördes även allmänna göromål som att bära in ved, laga mat, lappa och laga kläder och skura golv. Det var höga krav på ammorna som skulle vara hövliga, fromma, rena, lydiga och rättfärdiga.

Om anställningen avbröts i förtid, eller om modersmjölken sinade, fick kvinnan betala mellanskillnaden för barnets intagning, eller helt enkelt ta sitt barn därifrån och klara sig på egen hand.

Barnhusbarn nummer 6325

Den lilla flickan Charlotta Vilhelmina Hesse f.1814 lämnades till allmänna barnhuset när hon var fem år. Hon kom dit tillsammans med sin far, skomakaren Hans Hesse, som av någon anledning hade svårt att ta hand om sin dotter. Som alla andra barn fick hon ett nummer och blev barnhusbarn nummer 6325.

Genom en förordning som kom år 1785 skulle barnhusbarnen utplaceras i fosterhem, helst på landsbygden, för att bli ”samhällsnyttiga varelser” men många barn kom att växa upp på barnhuset, ofta under hårda villkor. Charlotta Vilhelmina var en av många som blev kvar på barnhuset

Amma nummer 990

Charlotta födde flera barn på barnhuset som ogift. År 1843 födde hon sonen August Theodor och hon anställdes då som amma nr.990 på Stockholms allmänna barnhus. Sonen blev utplacerad som fosterbarn hos torparfamiljen Zettergren året därpå.

Några år senare födde Charlotta sonen Carl Fredrik som skrevs in på barnhemmet som ”ambarn”. Modern påbörjar då en ny anställning som amma med nummer 163. Vid ett års ålder blev pojken fosterbarn hos statdrängen Jonasson i Hammarby men fosterföräldrarna valde att lämna tillbaka pojken till barnhuset strax därpå.

1847 föder Charlotta ännu en son, Gustaf Wilhelm, på barnhuset. Korpral Carl Nässel och hans hustru i Närtuna tar emot Gustav Vilhelm och hans bror Carl Fredrik som fosterbarn.

En trevande resa på egna ben

Efter att ha tillbringat hela sitt liv på institution börjar Charlotta Vilhelmina en trevande resa på egna ben år 1851. Hon är 37 år när hon får anställning som piga och en egen bostad på Skaraborgsgatan 12 i Stockholm. Hon beslutar sig då för att ta hem sina pojkar. Allt verkar gå bra men när hon några år senare gifte sig med den tolv år yngre guldsmedsgesällen Olof Nordström, valde hon att återlämna sina söner till barnhuset. Pojkarna skrevs in där i juni 1854. Samma år utplaceras de som fosterbarn hos hemmansägaren Anders Andersson i Hyringe, Skaraborgs län.

Skaraborgsgatan i Stockholm Foto: Stockholmskällan

Det är svårt att veta hur Charlotta och hennes barn upplevde situationen. De få uppgifter som finns i kyrkböckerna förtäljer ingenting om vad människorna tänkte och kände, men sönerna tycks ha varit lojala mot sin mor och ville vara nära henne. År 1853 bor sonen Carl Fredrik hos modern och hennes make men är då antecknad som ”barnhusbarn” istället för ”son”. Han återvände snart till fosterföräldrarna i Skaraborg där han arbetade som dräng. Vid 25 års ålder återvände han till Stockholm och modern. En anteckning i församlingsboken berättar: ”Varit barnhusbarn och får fri från Kronoutlagor till fyllda 25 år enligt förordning den 10 april 1804”. Carl Fredrik gifte sig aldrig. Sina sista år tillbringade han på Danviks ålderdomshem i Stockholm. Brodern Gustaf Wilhelm gifte sig med Adelaide Matilda Charlotta Wahlström.

Efter alla år på barnhuset hoppades Charlotta Vilhelmina säkert på ett lyckligt liv i tvåsamhet, men den lyckan blev tyvärr väldigt kortvarig. Maken avled efter bara några år och hon blev åter ensam och bodde i Humlegårdsroten i Stockholm tillsammans med andra änkor och människor med skör ekonomi. Charlotta Vilhelmina Hesse avled på Stockholms sjukhem vid nyåret 1894.

 

Här kan du söka i Allmänna barnhusets rullor 1800-1916.

Heliga Anna av Novgorod

Foto: Helena Bure Wijk

Ingegerd Olofsdotter föddes cirka år 1000, som dotter till Olof Skötkonung och hans hustru Estrid. Olof Skötkonung f. 980 var Sveriges kung mellan åren 995-1022. Hustrun Estrid föddes år 979 och stammade från den slaviska folkgruppen bodritje (obotriter) som på den tiden levde i området där tyska Holstein och Mecklenburg nu ligger. Olof Skötkonung och hans familj lät kristna sig någon gång i början på 1000-talet. Enligt berättelser ska dopen ha skett vid Husaby källa i Västergötland.

Husaby källa
Foto: Wikipedia

Rysk furstinna

Ingegerd var bortlovad som hustru till den norske kungen Olof Haraldsson men hennes far valde att istället gifta bort henne med storfursten Jaroslav Vladimirovitj av Novgorod. Jaroslav föddes cirka 978 i Kievrus (Kievriket), ett rike som uppstod när östslaviska och finsk-ugriska stammar valde att slå sig samman under Rurikdynastin. Han kom att bli Jaroslav I av Kiev, även kallad Jaroslav den vise.

Jaroslav I
Foto: Wikipedia

Hon hade knappt hunnit fylla 20 år när hon blev en rysk furstinna med det ryska namnet Ирина – Irina. Under sin livstid hade Ingegerd en central roll, bland annat som som rådgivare till sin make och som anmoder till flera europeiska kungaätter. Ingegerds och Jaroslavs döttrar gifte sig med europeiska kungar – den norske kungen Harald Hårdråde, Ungerns kung Anderas I och den franske kungen Henrik I. En av sönerna grundade den tsarätt som kom att regera i Ryssland fram till år 1598. På så sätt kom Ingegerd att bli anmoder till flera kungaätter i Europa.

Kalkmålning från 1000-talet som föreställer Ingegerds och Jaroslavs döttrar

Heliga Anna av Novgorod

Ingegerd var hängiven kyrkan och sin tro. Hon instiftade nunnekloster under sin livstid och på äldre dagar valde hon att själv bli nunna. Hon valde då namnet Анна, Anna. Efter sin död 10 februari 1050 kom hon att bli helgonförklarad som den heliga Anna av Novgorod inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Det var inte ovanligt att reliker efter helgon uppdelades och det sägs att hennes kvarlevor idag finns i Sofiakatedralen i Kiev, Ukraina samt i en sarkofag i Sofiakatedralen i Novgorod, Ryssland. År 2009 återbördades hennes reliker till Sverige och Heliga Anna av Novgorods ortodoxa församling (HANOF).

Mamma GunBritt

Ingegerd-Irina-Anna var min mm fm ff mf fm fm mf fm mf mf mf mf ff mf mf mm mm.

Sveriges sista leprosorium

Spetälskesjukhuset i Järvsö stängdes 1943 Foto: Region Gävleborg

Under medeltiden och ända fram till 1940-talet fanns spetälska i Sverige. I mitten av 1800-talet inrättades ett Spetälskesjukhus i Järvsö på inrådan av Medicinalstyrelsen. Tanken var att de sjuka skulle isoleras från omvärlden och samtidigt ges en värdig vård, men på den tiden fanns ingen bot för sjukdomen. Patienterna led av att isoleras, långt ifrån sina kära anhöriga och flera rymde.  År 1895 avled min farfars morfars far, Jon Mattisson på Järvsö Spetälskesjukhus där han hade vistats under många år.

Smittsam sjukdom med gamla rötter

Spetälska (lepra) är en smittsam och svår sjukdom med urgamla rötter. Den omnämns bland annat i Bibeln där det fastställs att de insjuknade ”skall hava sin bostad utanför lägret”. Sjukdomen orsakas av en mikrob kallad mycobacterium lepraesom, en släkting till tuberkelbakterien, som kan överföras till människan via loppor och löss. Lepra, eller Hansens sjukdom, som den också kallas efter den läkare som först lyckades identifiera smittan år 1873, smittar via luften och angriper huden och dess nerver. Inkubationstiden är lång och sjukdomen kan bland annat leda till blindhet och till att ansiktet deformeras till oigenkännlighet.

Betraktades som orena

Spetälska är en sjukdom som är omgärdad av stor skam. De som drabbats av sjukdomen har sedan urminnes tider blivit betraktade som orena, förskjutits från samhället och placerats på särskilda anstalter. Under medeltiden fanns fler än 20 000 spetälskeanstalter, även kallade spital och leprosorium i Europa. Den bibliska Lasarus var de spetälskas helgon och det var också genom honom ordet lasarett kom till en gång i tiden. Under 1200-talet fanns Stockholms största inrättning för spetälska i nuvarande Kungsträdgården. På 1500-talet fanns ett trettiotal hospital i Sverige. Sjukdomen var särskilt utbredd vid Dalälvens mynning och den kom att kallas ”Älvkarlebysjukan”.

Hälsingland drabbades hårt

Hälsingland drabbades särskilt hårt av sjukdomen och människor insjuknade där ända in på 1940-talet. Det kan ha haft flera orsaker, exempelvis linodlingen i området eller att pilgrimsleden för spetälska till Sankt Olovs grav i Trondheim gick via Ljusnans dalgång under medeltiden. I Hälsingland hade man även en speciell byggnadsstil med sammanbyggda bostads- och fähus som kan ha gjort det lättare för smittan att överföras via loppor och löss. Professor Sven Britton har lyft fram att leprabakterien trivs bra i jord och sjukdomen uppstår i de områden där människor ofta går barfota.

Järvsö kyrka ca 1910
Foto: Wikipedia

Sveriges sista leprosorium

Med tiden blev spetälska en alltmer sällsynt sjukdom, kanske på grund av att en viss immunitet mot sjukdomen uppstått. Idag kan antibiotika bota spetälska men förr i tiden erbjöds endast isolering, sårvård och smärtlindring. Under 1800- och början av 1900-talet insjuknade cirka 800 personer i Hälsingland. I Järvsö inrättades på inrådan av Medicinalstyrelsen år 1867 Sveriges sista leprosorium där 388 patienter från hela landet isolerades och vårdades. Tanken med Spetälskesjukhuset i Järvsö var att de sjuka skulle isoleras och samtidigt få en värdig vård, men de intagna patienterna led av att vara isolerade långt från sina familjer och flera rymde.

Anfadern Jon Mattisson föddes 1822 i Glissjöberg, Jämtland. Han gifte sig år 1849 med Ingeborg Svensdotter från Glissjöberg och paret fick tillsammans åtta barn. De sista åren av sitt liv tillbringade han på Järvsö sjukhus och som de flesta andra leprasjuka, blev han kvar där fram till sin död. Han, liksom övriga patienter begravdes på en undanskymd plats i anslutning till spetälskesjukhuset och en attest skickades till hemförsamlingen.

Anmodern Ingeborg Svensdotter

En tillvaro i ensamhet och isolering

Det var inte alltid det lättaste att förmå de sjuka att lämna sina familjer för att vårdas på inrättning. Mia Marie Lundén beskriver i Kulturhistorisk tidskrift 2005 hur omgivningen uppfattade sjukdomen och den sjukes situation: ”Vanställdheten som spetälskan orsakar väckte avsmak och skräck hos de friska. Men de starka känslorna som lepran framkallade hos omgivningen handlade inte bara om en rädsla för själva sjukdomen, utan också om de sociala konsekvenser som följde för den som insjuknade: att mot sin vilja isoleras. Att drabbas av spetälska var detsamma som att bli ensam. De sjuka tvångsförflyttades från sina hembyar till en trakt som oftast var dem totalt främmande. Den invanda vardagen med familjen ersattes av en okänd tillvaro på ett sjukhus, långt hemifrån. Det var oklart hur länge de skulle stanna där – några veckor, en månad eller flera år – och det var ovisst om de någonsin skulle få återse sina nära och kära”.

Många sjuka gömdes undan i familjernas torp och ladugårdar när provinsialläkaren kom på hembesök. De leprasjuka höll sig då ofta undan och familjen skyddade dem i det längsta. De hade plötsligt gått till skogs, vistades på åkern eller ute i skären och kunde därför inte hittas. Tanken att isoleras, långt ifrån familj och trygghet skrämde många, förståeligt nog.  År 1909 antecknar en provinsalläkare efter ett hembesök hos en leprasjuk flicka: ”Då jag kom till moderns hem hade hon med moderns vilja gömt sig, och först efter ett långt sökande och med hjälp av hennes broder hittade jag henne gömd i en rågåker. Hennes tillstånd ungefär som år 1907, men hade nu sår i gommen. För övrigt tillät hon ingen vidare undersökning. Den sjuka jämte modern förklarade bestämt, att hon ej kom att resa till Järfsö”.

Miljoner sjuka runtom i världen

Sjukdomen finns inte i Sverige idag, men finns fortfarande kvar i fattiga delar av världen. WHO räknar med att det finns över en miljon spetälska och att 15 – 20 miljoner människor lever med sviter av sjukdomen i form av olika funktionshinder i dag.

Källor: Egen forskning, Arne Sundelin & Anne Sörman: Skammens hud – Om spetälska i Sverige. Bokförl. DN, Stockholm 2004, Mia Marie Lundén, Kulturhistorisk tidskrift 2005.

Jag testar AncestryDNA

Det finns idag flera företag som erbjuder DNA-test i släktforskningssyfte. Family Tree DNA, My Heritage och Ancestry är de största och jag ska nu testa AncestryDNA för att, förhoppningsvis, få veta lite mer om min släkt och mig själv. Vem vet, kanske kommer jag att hitta morfars okände morfar? 🙂

Jag har tidigare gjort ett DNA-test hos företaget Family Tree DNA och har även laddat upp DNA-resultatet på My Heritage. Det kan vara väldigt bra att låta testa sig hos flera företag eftersom man då ökar möjligheterna att lösa släktgåtor när man får fler DNA-matcher – som testat sig på de olika företagen. Som DNA-släktforskare är det dumt att lägga alla äggen i samma korg, som släktforskaren och skribenten Gunvor Persson skriver i sin fina blogg. 

Autsomalt DNA-test

Ancestry berättar på sin webbsida att man erbjuder mikromatrisbaserade autosomala DNA-tester som undersöker 700 000 platser i en persons kompletta arvsmassa. Genom det autosomala DNA-testet får man veta sina rötter, och får nya DNA-matchningar med nu levande släktingar, på både mammas och pappas släktsida, flera generationer tillbaka.

Enkla och bra instruktioner

Instruktionerna är enkla och beskrivs i tre steg. Ancestrys DNA-test skiljer sig en del från det test jag tidigare har gjort på Family Tree DNA. Istället för att ”topsa” insidan av kinderna med två pinnar ska man här lämna ett salivprov.

Obs! Detta är viktigt!

Man måste aktivera DNA-kitet med den medföljande koden som finns på behållaren. Aktiveringen görs genom att man loggar in på Ancestry (om man redan har ett konto), eller genom att skapa ett konto. Att skapa ett konto är gratis.

Behållaren med en liten ”tratt” längst upp är behållaren för salivprovet. Provet placeras sedan i det medföljande kuvertet/kartongen och postas på närmaste brevlåda. Porto behövs inte.

Enkelt test och bra sekretess

Jag tycker att Ancestrys DNA-test känns ganska smidigt och relativt enkelt att hantera och utföra. Om man har svårt att använda händerna för att skruva av, och på små lock samt om man ser dåligt så är det jättebra om det finns någon som kan vara till hjälp. Men själva testet är enkelt att göra och väldigt bra att man kan posta det direkt utan porto.

Som användare kan man känna sig trygg då Ancestry värnar om användarnas integritet. Ingen information delas till tredje part. Man kan när som helst ladda ned sin råa DNA-data och begära att Ancestry raderar DNA-testresultat. Man kan även begära att företaget förstör det fysiska salivprovet som har skickats in.  Det är väldigt bra.

Om några månader kommer resultatet

Mitt DNA kommer snart att analyseras med fler än 700 000 genetiska markörer och information om mitt etniska ursprung upp till 1000 år tillbaka kommer att presenteras. Inom 6 – 8 veckor kommer ett mail med en länk där DNA-resultatet presenteras online.

Fortsättning följer…

Båtsmän i släkten

Båtsmän från Öland 1890-talet, foto: Hilda Issaeus

Båtsmän var förr i tiden soldater som tjänstgjorde ombord på fartyg och rekryterades inom det svenska indelningsverket, liksom övriga soldater. De skulle snabbt kunna rycka in om det blev krig i landet och man övade flera gånger per år. Liksom den indelte soldaten fick båtsmannen nyttja ett litet torp och en liten jordlott under sin anställningstid. Det var främst bönderna, rusthållarnas, ansvar att se till att båtsmän och soldater fick tak över huvudet, kläder och nödvändig utrustning.

Båtsman år 1824, foto: Adolf Schützercrantz

För att lättare kunna skilja dem åt fick både båtsmän och soldater nya namn när de påbörjade sin anställning. Ofta hämtades båtsmansnamnen från torpen som de övertog men det förekom även fantasifulla namn som anspelade på mer personliga attribut. I min släkt har det funnits många soldater men endast några få båtsmän – Nylander från Härnösand och Kruslock från Gävle. Det sägs att Kruslock var vallonättling och att namnet egentligen stavades Kreutzlock. Huruvida han härstammade från valloner vet jag inte men när han föddes 1838 var faddrarna smeder vid Tolvfors bruk och hette bland annat Pierrou.

För alla som släktforskar och har hittat båtsmän i släkten (slutet av 1800-talet) kan de utförliga båtsmansrullorna vara en riktig skattkammare. När kontrakt hade skrivits fick varje båtsman en liten bok som kom att följa honom genom åren, från anställning till avsked. Förutom personuppgifter och signalement även allt som hände under karriären som utbildningar, uppdrag och även straff i de fall båtsmannen gjort sig skyldig till brott.

Arkiv Digital har flottans rullor 1635 – 1915 samt ett landsomfattande personregister över båtsmän. För att söka i registren krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis, kvartalsvis eller per år.

Anor i snårskogen

 

Foto: Helena Bure Wijk

Finspång har kallats den svenska industrins vagga och på min mormors sida av släkten har vi djupa rötter där. Genom århundradena har järnmalmsbrytning och järnhantering varit den viktigaste verksamheten i området och redan tidigt organiserades bergsbruket i flera bergslagar som hade särskild lagstiftning – Hällestads bergslag, Vånga bergslag och Risinge bergslag. Jag har skrivit lite mer om bergsmännen i ett tidigare inlägg här i bloggen.

Stuga från en bergsmansgård. Foto: Helena Bure Wijk

Risinge i norra Östergötland är en socken med gamla anor. Man tror att ortsnamnet betyder ungefär ”de som bor vid snårskogen”. Stenyxor har hittats i områden som tyder på att det redan för 5000 år sedan bodde människor där. De första invånarna var inte bofasta. De var jägare-samlare som förde en nomadiserande tillvaro och förflyttade sig mellan olika platser, beroende på tillgången av föda.

Teckning Helena Bure Wijk

Satte bo vid sjöarna

Vid tiden för den äldre järnåldern, cirka 500 före vår tideräkning, började människor så smått att bryta mark, bygga hus och bli mer bofasta i området. Favoritplatserna för de första invånarna tycks ha varit sjön Tisnarens södra strand liksom vid sjön Glans norra strand.

Författaren Mathilda Lönnberg, som själv var från Risinge beskrev vyerna från en båtresa år 1896: ”Icke är Glan en bland de största af Götalandets sjöar, den är kanske icke heller den fagraste, dock erbjuder den för ögat en mängd af växlande syner, som, förhöjda af den strålande sommarsolen och afspeglade af de klara glittrande böljorna, framställa sig som en både storslagen och tilldragande rundmålning”.

Sjön Glan, foto: Wikipedia

Eskil vid Ängnäs

På den lummiga halvön Ekön (Öna) öster om Finspång fanns under 1600-talets första hälft en frälse och säteribebyggelse som hette Ängnäs. Där arbetade min gamle anfader Eskil Jönsson som frälseinspektor. Eskil hade tidigare varit förman på Syttorp i Östra Ryds socken hos Salomon Skutenberg (f.1655 d.1693). Salomon var hovjunkare hos Magnus Gabriel de la Gardie. År 1689 blev Eskil frälsefogde på Skutenbergs gods på natursköna Ekön. När Salomon avled 1693 fortsatte Eskil att arbeta som frälseinspektor inom familjen, hos änkan Christina Kagg (d.1724). Han avled där år 1706.

Foto: Helena Bure Wijk
Mathilda Lönnberg skrev ”Sommarvandring i Östergötland” år 1896.

”Och snart ila vi förbi det fagra Ängnäs, som ligger där så leende på sitt lummiga näs. Det aftecknar sig mot en bakgrund af skogiga berg i en omgifning af ekar och alar. Glan slår armarne omkring det i förtjusning, och framför sväfvar en liten björkbeklädd holme lik en farkost på vågen, under det att bakom oss sjön utbreder sitt vida, mörkblåa vatten — en graf för minnen från förgångna tider, hvilka stiga upp och gå igen i drömmar om hvad som varit” skriver Mathilda Lönnberg så målande år 1896.

Eskil Jönsson var gift med Elin och paret fick tillsammans fyra barn, tre döttrar och en son. Min anmoder Elsa Eskilsdotter f. 1675, gifte sig med hammarsmeden Valentin Bengtsson Qvarfordt f. 1661.Här kan du läsa mer om Elsa och Valentin och även på min sida som finns här.
Eskils och Elins ende son Henrik f.1683, gifte sig med Christina Borg f. 1886 och Henrik kom att bli anfader för den stora släkten Egnell som du kan läsa mer om här. Henrik skrevs in som ”Henricus Aeschilli” (latin) när han var endast 9 år gammal vid Linköpings skola år 1692 berättar ättlingar till Henrik på sin webbsida. Vid 23 års ålder var han student i Lund och valde då att byta namn till Egnelius. Tog värvning år 1709 och blev fältväbel samma år. Henrik blev sedan kapten. Han avled år 1743.

 

 

Källor: Anders Köhler, Mattias Loman, Egnelliana, egen forskning, ”Sommarvandring i Östergötland” av Mathilda Lönnberg 1896.

Den mörkaste natten

Akvarell av Emelie von Walterstorff (1871-1948), Nordiska museet

I alla tider har vi människor här i Norden försökt att uthärda och blidka mörkret och varje år vid den här tiden ser vi fram emot att snart få fira ljusets återkomst. Långt innan det moderna luciafirandet kom till oss var natten till den 13:e december en mycket speciell och farlig natt. Enligt den julianska kalendern, som vi följde under medeltiden, räknades just lucianatten som årets allra längsta och den föreställningen levde kvar länge i vårt land – långt efter att den julianska kalendern byttes mot den nuvarande, gregorianska och vintersolståndet flyttades fram någon vecka.

Foto: Helena Bure Wijk

En passage från mörker till ljus

Det ansågs förr i tiden att Lucianatten var en farlig passage – en övergång från mörker till ljus då det gällde att hålla sig hemma, i stillhet. Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Lucianatten var övernaturlig, farlig och magisk och man föreställde sig att djuren kunde tala. Grisen skulle vara slaktad och alla julförberedelser skulle vara färdiga till Lucia, för just den här dagen då skulle man helt undvika att baka, brygga och mala. Man trodde att Oden var ute och red lussenatt och man blidkade honom genom att lägga ut lite hö till hans häst. För att inte de elaka trollkärringarna skulle stjäla modet ur hästarna stack man en kniv i stallväggen som beskydd.

Ungdomarna kunde bege sig ut för att tigga, festa och sjunga i de intilliggande gårdarna men de vuxna höll sig hemma i tryggheten. Lucianatten ansågs vara farlig men var även en stor festhögstid som länge kallades ”Lusse långnatt” och ”lilla julafton”. Lucianatten var inledningen till en av dåtidens fastetider och det var viktigt att människor och djur åt sig ordentligt mätta just under Lucianatten. I vissa hem serverades upp till sju frukostar, med start redan klockan två på natten.

Man trodde förr att trollkunniga människor kunde anta en fågels skepnad. Foto: Helena Bure Wijk

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn. Föreställningen att vissa människor hade förmågan att flyga har djupa rötter i fornnordisk förkristen tro där man föreställde sig att de trolldomskunniga, bland annat gudinnan Freja, kunde anta en fågels skepnad.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Men hur kan det komma sig att vår ljusbärerska har ett så mörkt förflutet i Sverige? Fil dr. Katarina Ek Nilsson berättar att det förr fanns en utbredd tro att Lucia i själva verket var Adams första hustru och att hon, liksom Adam skapades av jord. Tillsammans med Adam födde hon 14 barn, som alla tillhörde Lucifers underjordiska och osynliga släkte.

Snart återvänder ljuset

Man trodde länge att natten mellan den 12:e och 13:e december var årets längsta och det var den natten som själva vintersolståndet inföll. Liksom sommarsolståndet var Lucianatten en passage, en övergång till någonting nytt och natten var fylld av magi.  För människan gällde det att ta sig igenom denna passage med hjälp av försiktighet och gärna några besvärjelser för att ljuset skulle återvända.

Vi befinner oss nu i den absolut mörkaste tiden på året. Om vi hade följt den Julianska kalendern så skulle vintersolståndet inträffa redan 13:e december, men så är det inte nu. Vi måste vänta lite till, men håll ut! Nu dröjer det inte länge innan ljuset kommer tillbaka. Klockan 11:02, måndagen den 21:a december 2020 infaller vintersolståndet. Därefter återvänder ljuset till oss igen, sakta men säkert.

Foto: Helena Bure Wijk

Pandemi 1918-1920

Insjuknade i spanska sjukan vid regemente i Boden 1918. Foto: A. Andersson

Bortglömd plågoande

”Spanska sjukan är i Sverige en närmast bortglömd plågoande. Vilket är märkligt eftersom dess offer inte behövdes sättas i förhållanden till de stora döds- och sårade talen från första världskriget. Spanska sjukan krävde trots allt mellan 35 – 40. 000 dödsoffer i Sverige som under perioden hade en befolkning vilken började närma sig sex miljoner” skriver författaren Berndt Tallerud i sin bok ”Skräckens tid: farsoternas kulturhistoria” (Prisma, 1999). Pandemin som kom att kallas ”spanskan” skördade mellan 50 – 100 miljoner dödsoffer över hela världen mellan åren 1918 – 1920.

Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan femtio och hundra miljoner människoliv i världen.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918


Första världskriget fick bära skulden till de stora dödstalen under pandemin menar Margareta Åman i sin avhandling ”Spanska sjukan: den svenska epidemin 1918 – 1920 och dess internationella bakgrund” (Uppsala universitet 1990). Pandemin sågs som en oundviklig produkt av kriget och administrationen i Sverige fick därmed en enkel och mycket tillgänglig syndabock menar hon. ”Detta kan förklara den långlivade myten om att det var det utsatta försörjningsläget som bar huvudansvaret för de många dödsoffren. Redan utmattade och undernärda personer hade inte immunförsvaret nog för att stå emot den oerhörda påfrestning som spanska sjukan innebar. Det verkar inte som att samhället i stort ifrågasatte denna förklaring och var beredda att lägga allt detta bakom sig så fort man genomgått ”stålbadet”.

Någonstans på Inlandsbanan, foto P. Östner

Smittan spreds över landet

Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen.

I Sverige drabbades länen i söder mildare av spanska sjukan än de i norr. Till Sveriges regementen kom stora grupper med yngre och starka individer, ofta från landsbygden och man vistades under samma tak under längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet. Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka svåra skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation.

Västerås förvandlades till bårhus

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

Västerås regemente

Jämtlands län drabbades hårdast

I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen.

Arjeplog och Arvidsjaur miste flest

De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen.  Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.

I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.

Storgatan i Glommersträsk tidigt 1900-tal Foto: Glommersträsk Hembygdsförening

Kunde inte stänga samhället

I Sverige omfattades inte influensa av dåtida epidemilagstiftning så det var svårt att införa skolstängningar och förbud för stora folksamlingar etc. Vid pandemins utbrott fanns 6000 vårdplatser för epidemisjukvård i landet och det fanns stort behov av att snabbt bygga sjukhus för ändamålet. Det gick trögt, framför allt på landsbygden men allt eftersom pandemin framskred kom provisoriska sjukhus att uppföras. I många länder infördes social distansering och restriktioner tidigt i pandemin, men i vårt land skedde inga större förändringar. I Sverige och även i New York, USA, valde man att hålla skolorna öppna.

Hoppades att många skulle smittas, snabbt

Inom den svenska läkarkåren 1918 fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastighet. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras på grund av smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.

Panik skulle undvikas

Oskar Medin f.1847 d.1927
Foto: Riksarkivet

De konservativa ansåg att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin. Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Medin menade att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var istället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.

Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och även medmänniskors vilja att hjälpa smittade.

Läkare mot strömmen

Men överläkare Arnold Josefson i Stockholm gick emot dem och hävdade att det i själva verket var medicinalstyrelsens handlingsförlamning och ett tvivel för myndigheterna som låg bakom folkets ”panik” under pandemin. Han införde ”gasmask” för vårdpersonalen på provisoriska sjukhuset i Stockholm 1918 för att skydda personal och patienter mot ”spanska sjukans millionarméer”. Alla sjuksköterskor, som inte redan hade haft spanska sjukan, utrustades med näs-munbindor av gastyg som fick användas under två timmars tid, innan de avlägsnades, desinfekterades och ersattes av nya. ”Dylika bindor ha med utmärkt resultat nu införts, så gott som vid alla sjukhus i hufvudstaden, där influensapatienter vårdas”, skrev Veckojournalen 1918.

Arnold Josefson f.1870 d. 1946

Komplikationer

Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.

Finnarna i Tiveden

Foto: tiveden.se

Pest, krig och missväxt

Till de vackra och skogrika bergstrakterna i Tiveden mellan Närke och Västergötland kom finska nybyggare från Savolax redan under 1580-talet och man bosatte sig då främst mellan sjöarna Skagern och Unden. Constantia Eriksdotter f.1560 var visserligen en ”oäkta”, men en aktad dotter till Gustav Vasas son Erik XIV och kallades på sin tid ”Drottningen av Tiveden”. Gården Bocksjö i sydöstra delen av Tiveden var Constantias sätesgård och hon bör ha varit den person som välkomnade de finska nybyggarna till bygden. Pest, krig och missväxt hade härjat och avfolkat området, men snart upptogs ödetorp och gårdar av nybyggarfamiljerna och befolkningen kom snabbt att öka.

Constantia Eriksdotter

Bättre tider

Under 1600-talets senare del hade man bebyggt området ända fram till Vätterns strand.  De finnar som kom som nybyggare till området hade släktförbindelser till nybyggarna i Värmland och området Rämmen liksom till finnskogen i Älgå, strax utanför Arvika.

Sätesgården Bocksjö och de övriga 24 hemman som Constantia Eriksdotter och maken Henrik Frankelin blivit donerade av hertig Karl i Undenäs och Hova kom att övertas av sonen Carl. Carl avled 1634 och Constantia pantsatte då Bocksjöholm och underlydande hemman till mågen Anders Koskull som kom att bli överste för ett regemente finskt fotfolk 1641.

Anders Koskull

Finska släktgrenar i Tiveden

Till Humlegårdsliden vid sjön Undens södra del i Undenäs, två mil från Karlsborg kom Per Olofsson med sin familj under 1600-talets senare del. Flera finska familjer hade varit bosatta på torpet innan dess. Den förste bosättaren var Håkan och efter honom följde Lars Finne, Sven, Per Joen och Svenning. År 1684 angavs Humlegårdsliden vara upptaget ”på förbudin ort” och reducerades från ätten Koskull som 1/8 hemman till kronan. Vid tinget i Valla 1686 berättade Per Olofsson, att han lagt 3 daler kopparmynt årligen samt gjort 2 dagsverken i veckan de 10 år han hade bott på hemmanet, under det att Joen Olofsson i Björkenäs, som bott där före honom, endast en gång hade lagt de 3 dalerna vid kaptenen Erik Koskulls bröllopsresa, men därutöver intet.

Per Olofssons dotter Gunella f. 1670 i Undenäs kom att gifta sig med Håkan Töresson och familjen bodde på Humlegårdsliden. Håkan och Gunellas son Jonas f.1700 gifte sig med Elin Larsdotter f.1707 i Hanefjäll, Undenäs. Elins far, Lars Göransson f.1658 på Hanefjäll kom från en släkt som gifte sig med finska ättlingar i Humlegårdsliden, Olofstorp, Holmgillret och Djäknatorp. Hanefjäll lydde från år 1595 under Constania Eriksdotter. Efter hennes död 1649 övertogs hemmanet av hennes barnbarn, Agata Frost.

Humlegårdsliden 1919


Mer om Tivedenfinnarnas historia

Mer om finnarna i Tiveden kan du läsa på Tivedenfinnar – en fantastisk hemsida som har skapats för att bevara, ta tillvara och väcka intresse för kunskap om den tid då Tiveden med omnejd till stor del byggdes av människor som kom från Finland.

Vid Jättabergets fot

Jättaberget Foto: Ingrid Andrén/Länsstyrelsen Örebro

Vid sjön Tisaren mellan Skåle och Skogaholm i Hallsberg arbetade man förr i tiden främst med skogsdrift, gruvnäring och kolning. Järnmalmen användes vid masugnarna och ett tjugotal gruvhål i området vittnar om den sjudande verksamhet som pågick i området mellan 1500-talet och 1800-talet.

På Jättaberget huserade enligt myten jätten ”Skalle” och på berget finns en märklig fornborg med rötter från järnåldern. Där, vid Jättabergets fot låg en gång gården Kållslätt där mina anfäder- och mödrar bodde. Anfadern Måns föddes 1573 på gården, som sedan övertogs av sonen Halfvard f.1601 och därefter hans son, Måns f. 1639. Måns son Olof f. 1664 tog därefter över i sin tur. Om gården Kållslätt och området visste jag ingenting när jag för några veckor sedan skrev en text här i bloggen med en liten efterlysning.


I dag när jag kom hem låg ett brev i brevlådan, från en släkting som är sons sons sons sons sons sons sons sons sons sons son till gamle anfadern Måns f.1573. Han hade sett min efterlysning. Så fantastiskt att få brev från livs levande släktingar! ❤ Min nyfunna släkting har berättat att gården Kållslätt på sin tid omfattade cirka 500 hektar och att släkten bodde där i åtminstone sju generationer. Man försörjde sig främst genom skogsbruk, kolning och gruvdrift. Kol, ved och malm såldes till Godegårds bruk och det närliggande Skogaholms bruk. Den märkliga fornborgen med rötter från järnåldern låg förmodligen på ägorna. Under 1800-talet köptes gården av Skogaholms bruk.

Skogaholms bruk, eller Skogaholms stångjärnssmedja som var det ursprungliga namnet, grundades i början av 1640-talet och strax anlades på samma plats även en masugn. Malmen hämtades från Skåleklintsgruvan.

Skogaholms bruk i bakgrunden. Foto: Gustaf Ferdinand Hallberg

Det har berättats att jätten ”Skalle” upprördes när gruvdriften blev alltför intensiv i området. När det slamrade som mest kände han sig tvungen att flytta. Han låste berget där han bodde och kastade nyckeln med våldsam kraft över skogen. Nyckeln landade med ett plask i Tisaren och har inte setts till sedan dess…

Jultomten

Både ljusgestalten Lucia och jultomten har ganska mörka historiska rötter och ansågs förr i tiden inte vara de goda, givmilda figurer som de har kommit att bli med tiden.

Tomten från Bladåker i Uppland har mer än hundra år på nacken. Visserligen bär tomtegubben en säck på ryggen, men han ser lite lurig ut 🙂

Lussegubben och Lussekärringen

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn.

Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Luciafirande år 1848 i Västergötland. Målning av Fritz von Dardel.

Tomte med förkristna anor

Tomten har gamla rötter i svensk folktro och fanns här långt före kristendomens intåg. Tomtevätte, Puke, Nisse – kärt barn har många namn. Tomten var i den gamla folktron för många en osynlig figur som skötte och vaktade gårdarna. Han visade sig sällan men de som fick en skymt av honom har beskrivit tomten som en äldre, kortväxt man med grå luva. Det gällde att hålla sig väl med tomten som hade ett ganska hetsigt humör. Som tack för att han vaktade stall och ladugård kunde man i äldre tider ställa fram en skål med söt gröt till tomten, vilket fick honom på gott humör.

Gårdstomten var för många familjer en viktig, övernaturlig figur som levde sida vid sida med människorna, men han skulle aldrig få för sig att knacka dörr och fråga efter snälla barn, som hans efterföljare gjorde…

Gårdstomte av Andreas Flinch 1842

Tomten och den elake getabocken i Europa

St Nicolaus, jultomten, var ursprungligen ett helgon inom den katolska kyrkan i 300-talets Turkiet, som var omtalad för sin givmildhet och godhet. I Tyskland fanns under medeltiden en tradition då man i början av december månad brukade hålla mysteriespel på torgen i vissa städer. Under spelen som symboliserade kampen mellan godhet och ondska, höll St Nicolaus en getabock i ett rep.  I en europeisk tradition brukade tomten dyka upp lagom till jul tillsammans med den otäcke Krampus, som framställdes som getabock och den onde själv. Det hände att Krampus stoppade ned elaka barn i sin korg där han sparade dem en tid för att sedan äta upp dem. Det är detta som ligger bakom jultomtens fråga ”Finns det några snälla barn här?”.

St Nicolaus och Krampus besöker ett litet barn.

Julbocken kom på besök

Krampusmyten fanns främst i mellersta Europa. Här i Norden förekom främst julbocken, även detta djävulen i gestalt av en getabock. Under 17- och 1800-talet brukade man på vissa håll klä ut sig och tåga genom byarna. En person var utklädd till julbock, bräkte som en get och bultade på husens dörrar tills någon öppnade. Man kastade sedan in enkla julgåvor-trädockor, träbitar, kritor och liknande, genom dörrarna. Under 1800-talet försvann julbocken ur den svenska jultraditionen och istället blev den givmilde och fryntlige jultomten en central figur. Den moderna tomten med vitt skägg som vi känner idag är en 1800-tals produkt, en sammanblandning av den amerikanska jultomten Sankta Claus och gårdsvätten i svensk folktro.

Tomten dröjde på vissa håll

På många håll kom dock jultomten att dröja en tid och delar av julbockstraditionen levde kvar. I Ångermanland, där min farmors mamma växte upp i slutet av 1800-talet fanns ingen jultomte. Farmors mamma har berättat om julen år 1894: ”Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok”.

Den svenska jultomten som vi känner honom tog form, mycket tack vare Jenny Nyström (f.1854 d.1946).

En fri själ

Esther på jobbet 2017

I min släktforskningsblogg skriver jag mycket om familj och släkt men tycker att det är dags att även lyfta fram de älskade fyrfota små familjemedlemmarna i ett inlägg.

Min dotter Sandra och Esther

Sommaren 2017 började jag arbeta i Sala som affärsutvecklare och handledare för arbetssökande. Efter några dagar på den nya arbetsplatsen fick jag besök av en vacker, långhårig kisse. Hon kom tillbaka varje dag och snart stod hon utanför och väntade varje morgon när jag kom från tåget. Den vackra kissen hette Esther – det stod på hennes halsband- och snart blev vi de goaste vänner. Esther brukade ligga intill min dator om morgnarna när jag arbetade på kontoret och när lokalerna fylldes av människor vid åttatiden brukade hon gå runt och välkomna dem alla.

En liten jobbarkompis

Esther är en fri själ och har, trots att hon alltid har haft ett ombonat och kärleksfullt hem, valt att ströva fritt på Salas gator i tio års tid. När vintern kom med snö och kyla fick jag ont i hjärtat av att se den lilla katten sitta och vänta utanför min arbetsplats varje morgon i mörkret. Jag önskade att jag kunde få köpa henne och ta med henne hem, till värmen i Västerås.

Esther är numera en Västeråskisse

Jag var beredd att betala en stor summa pengar, bara jag kunde rädda kissen från kylan. Ägaren som kände sin katt och hennes kärlek till det fria livet tyckte säkert att jag var en knäppgök som ringde och tjatade.

Esther 2020

Sommaren 2018 skulle Esthers ägare flytta och frågade då om vi ville ta hand om henne. Det ville vi så gärna! Esther som varit en fritt strövande katt i tio års tid flyttade in i vår lilla tvårummare där även honkatten Duna bodde.

Duna

Ingen visste hur det skulle gå. Allt var bäddat för katastrof, men de båda honkatterna blev så fina vänner direkt och under åren som har gått har Esther aldrig visat tecken på att vilja gå ut. Hon trivs i värmen och solar gärna på balkongen när vädret tillåter.

 

Rötter i Armenien

Av staden Ani återstår endast ruiner Foto: Dusty Kurtz

När man börjar släktforska upptäcker man snart att vissa släktgrenar är lättare att komma vidare på, än andra. Jag började släktforska 1990 och sitter fortfarande och försöker hitta morfars okände morfar som levde under 1800-talets andra hälft. På mormors sida har jag kommit betydligt längre och har där landat i 200-talets Armenien.

Mamma GunBritt

Bagratiderna i Armenien

Armenien- Հայաստանhar– är en republik i sydvästra Asien som genom årtusendena har erövrats av det romerska riket, det bysantinska riket, av Persien och Umayyadiska kalifatet. Den armeniska staden Անի – Ani som idag ligger i östra Turkiet, var en gång i tiden huvudstad för en armenisk furstedynasti, bagratiderna, som härskade där mellan åren 961-1045. Av staden Ani återstår idag endast några ruiner. Genom tiderna har staden erövrats av olika folkgrupper och en jordbävning i området år 1319 kom att ödelägga den helt.

Kyrkoruin i Ani
Foto: Ego

Bagratider av Davids hus?

Kristendomen blev statsreligion i Armenien tidigt, redan år 301 e.Kr, och därmed blev Armenien det allra första riket som kristnades i världen. Medlemmarna i den kungliga dynastin Bagratids ville själva gärna skriva sitt ursprung tillbaka till den bibliske kung David. Enligt deras berättelse bosatte sig tre grenar av Davids ätt i Armenien. Övriga flydde till Kartlien där de gifte in sig i lokala furstehus. Myten om bagratidernas bibliska ursprung kom att bli en viktig ideologisk del i familjens långa styre.

Ashot I var kung i Armenien för länge, länge sedan

Smbat i långa rader

När man släktforskar är källor oerhört viktiga men när man ibland lyckas komma väldigt långt tillbaka i tiden är det svårt, ja rentav omöjligt, att källgranska allt, men enligt forskningen hette min mormors mors mf fm ff mf mm ff mm fm fm fm ff fm fm fm mm fm fm mf fm ff ff ff ff ff ff ff ff ff Smbat och föddes år 290 e.Kr. (Puh!) 🙂

Gamle Smbat I gifte sig och fick Smbat II, som i sin tur fick Isaac I av Bagratids. Isaac fick Smbat III…och på den vägen fortsatte det ända fram till Smbat VII.

När resultatet på våra DNA-test kom visade det sig att mamma och morbror Hasse har rötter i Armenien

Bysantiska riket

Det var kejsar Konstantin f. 324 e.Kr som valde att flytta sätet för det politiska och kulturella livet till platsen för den gamla grekiska staden Byzantion. Dess officiella namn blev Konstantinopel, ”det nya Rom” som kom att bli medelpunkten för den östliga delen av kristenheten. Under mer än 1100 år var den huvudstad i det romerska riket.

Från år 430 och under ett par århundraden därefter var Armenien delat mellan Bysans i väst och perserna i öst. Det fanns på den tiden en uttrycklig önskan att det armeniska folket skulle övergå till zoroastrismen. År 451 stred anfadern Vardan med sin armé mot perserna och dog under slaget, men folket kunde behålla sin kristna tro trots persiskt styre. Från 500-talet ledde bagratiderna militära styrkor mot perser, bulgarer och araber och familjen kom med tiden att bli en del av det romerska kejsardömet, bysantiska riket.

Varje människa är en spännande väv. Vi bär på historia från världens alla hörn. En liten ”dutt” Armenien finns i min väv.

När Nylands bryggeri brann ned till grunden

Nyland Foto. O. Lilljeqvist

Återigen en hemsk eldsvåda rapporterade Hemlandsposten i april 1902. ”Vid 1-tiden natten mot den 25 mars uppstod eld i Wesslunds bryggeri i Nyland vid Ångermanälven i Västernorrlands län. Den spred sig med så stor hastighet att bryggeriets ägare Wesslund jämte hustru och tre barn boende i öfre våningen, ej kunde rädda sig utan blefvo innebrända. Samma öde höll äfven på att vederfaras ölutköraren Rödlund och hans familj som väcktes af röken och lågorna i sista ögonblicket samt måste rädda sig genom att hoppa ut genom ett fönster. De undkommo dock icke utan skador, hvilka emellertid ej äro egnade att ingifva farhågor”.



Hela familjen omkom

Nylands bryggeri i närheten av Kramfors i Ångermanland bestod vid 1900-talets början av en huvudbyggnad samt ett antal intilliggande fastigheter, som alla var av trä. I huvudbyggnaden fanns pannrum på bottenvåningen och två lägenheter på övervåningen. I den ena bostaden bodde ägarfamiljen Wesslund som bestod av föräldrar och tre små barn och i den andra bodde min farmors mamma Dora, hennes föräldrar och fem syskon. Doras pappa arbetade som ölutkörare på bryggeriet. Bryggeriägare Wesslund med hustru och tre små barn – två pojkar och en flicka varav det äldsta barnet var åtta år- hade nyligen flyttat till huset.

Vid 01-tiden på natten började en brand att spridas, från pannrummet på bottenvåningen, upp genom taket. Elden spred sig i rasande fart genom trähuset, upp till den överliggande bostaden. Den spred sig så snabbt att ägarfamiljen inte hade någon möjlighet att rädda sig. Alla fem omkom i branden.

Kastade ut barnen genom fönstret

Farmors morfar Petrus väcktes av den starka brandlukten och lågorna. Han väckte snabbt familjen och man rusade ut i korridoren för att försöka rädda sig. Branden rasade i huset och eldslågorna slog då ut genom väggen i den intilliggande bostaden och det var omöjligt att ta sig ut genom den eldfyllda korridoren och nedför trappan. Enda chansen var att försöka rädda sig genom fönstret, skriver Engelholms Tidning.

Petrus Rödlund lyckades rädda sig själv och sin familj genom att kasta ut familjemedlemmarna, en och en, genom fönstret på övervåningen. Först kastades makarnas barn, som landade oskadda på marken. Även hustrun kom oskadd ned, men värre blev det för Petrus som fick stötskador och skadade sig illa på glasskärvor, skriver tidningen.

Ölutkörare vid 1900-talets början
Foto: Anders Karlsson

Fullständigt lagt i aska

”Brandkåren var snabbt på plats men då huset brann i alla knutarna var det ingen idé att försöka rädda byggnaden. Istället koncentrerade man sig på att hindra elden från att nå intilliggande byggnader. I bryggeriets närhet lågo nämligen flera byggnader som voro allvarligt hotade.

Tack vare brandkårens snabba ankomst och nyfallen snö kunde elden begränsas till själfva huvudbyggnaden, som totalt nedbrann. Bryggeriet brann så snabbt att byggnaden på endast två timmar fullständigt var lagt i aska. I Nyland och den omgivande trakten har olyckan naturligtvis väckt den största förstämning, avslutar Engelholms Tidning”.

 

I Kungliga bibliotekets databas med nya och gamla dagstidningar kan du också söka uppgifter helt gratis.

Trolldomsprocesser i Östergötland

 

Foto: Helena Bure Wijk

År 1617 startade trolldomsprocesserna i Finspång, Östergötland då ett trettiotal präster, ämbetsmän och nämndemän anklagade åtta kvinnor som dömdes till döden och avrättades i Trollkärringeskogen mellan Risinge och Hällestad samma år. En av kvinnorna avled redan under förhören genom tortyr.

De anklagade

Allt började när en övernattande soldat en dag påstod att han hade sett några kvinnor flyga iväg under Skärtorsdagen. Nästkommande högmässa angav han dem. De tre gömde sig till en början i en grotta men deras gömställe avslöjades när kölden kom och de tvingades att göra upp en eld. Kvinnorna fängslades. Den yngsta av de tre skonades, men mamma och mormor kom att avrättas för trolldom.

De anklagade och sedermera dödsdömda kvinnorna 1617 var Lusse i Mullsäter, Ingrid i Rippestorp, Ingrid Göran Orres, Kirstin i Näs, Margareta i Eketorp, Elin i Näs, Ingrid i Gållbo och Kerstin i Tråbrunna. De arma kvinnorna var dömda på förhand och fängslades innan de avrättades. Elin i Näs var fängslad i närmare tre månader innan hon avrättades.

Foto: Helena Bure Wijk

Vattenprovet

Det ökända ”vattenprovet” ansågs avslöja kvinnornas skuld efter de långa och många förhören. Man knöt ihop den anklagades högra tumme med vänster stortå och sedan vänster tumme med höger stortå. Därefter kastades den anklagade i ”Trollkärringegölen” och om hon kom att flyta var hon skyldig. Om hon sjönk friades hon från skuld. Man hade, för säkerhets skull, bundit rep om kvinnornas midjor och stod redo att hala in dem, om de mot förmodan skulle sjunka.

Ellisif Sjöholm som har vuxit upp i området menar att det i själva verket var i sjön Bleklången kvinnorna tvingades att utstå det hemska vattenprovet och att ”trollkärringeberget” i själva verket är en bergsknalle vid sjöns kant. Här finns en artikel i Katrineholms-Kuriren där hon berättar mer.

Avled efter tortyr

Lusse från Mullsäter vägrade att erkänna något brott och skulle därför efter vattenprovet ”pinas til enn sann bekennelse” genom tortyr. Den arma kvinnan avled och prästen visste inte riktigt vad han skulle göra med Lusse som ända in i döden hade förnekat alla anklagelser. Efter att prästen Bengt hade haft kontakt med Domkapitlet i Linköping fick Lusse begravas på en undanskymd del av Skedevi kyrkogård.

Tjudrades vid ringar och puttades utför berget

De övriga sju anklagade dömdes förmodligen till halshuggning och bål. Ellisif Sjöholm menar att kvinnorna tjudrades fast vid järnringar på berget. Som barn bevittnade hon en av dessa, numera sönderrostade ringar. På avrättningsdagen ville ingen, inte ens bödeln, komma i beröring med de föraktade och dödsdömda. Det har berättats att kvinnornas huvudlösa kroppar bands ihop, tre och tre och puttades sedan utför ett högt berg, med hjälp av träpinnar, ned till den brinnande elden.

Några år senare, 1620, avrättades ytterligare en kvinna och år 1699 dömdes och avrättades en man för trolldom och samröre med den onde.

Foto: Helena Bure Wijk

Rötter i Närke

Torptjärnen i Kilsbergen
Foto. Sjunnesson

På den flacka vidsträckta slätt som sträcker sig över hela södra Närke ligger Hallsberg, eller Halsbergha – Halls gård i Berg – som socknen ursprungligen hette. Den gamla orten Hallsberg är idag ett järnvägssamhälle och en viktig knutpunkt för tågtrafiken.

Området har uråldriga anor och man har bland annat funnit fornborgar, en offerkälla och fyra gravfält med resta stenar, så kallade domarringar, från järnåldern i Hallsberg. Även många kolbottnar där kolmilor en gång stått har hittats i området.

Kolbotten

Förr i tiden utvanns kol genom att man placerade ved i en grop i skogen som täcktes med sand, torv, jord och gräs. Där fick veden sakta pyra tills den förvandlats till kol. Lämningar efter milor lämnar spår i marken, oftast i form av en cirkelformad plätt där växtlighet helt saknas. Ibland kan man även se ovanligt stor växtlighet på en sådan plats, exempelvis en samling träd av samma slag som växer på platsen.

Kolbotten
Foto: Wikipedia

Släkten i Hallsberg

Kolbotten i Hallsberg där anmodern Lena Jonsdotter Hammerman föddes år 1694 måste ha legat i närheten av en sådan plats. Hennes far, Jon Hammerman föddes i Hallsberg 1653. Namnet Hammerman ger en vink om att han förmodligen var soldat, eller tillhörde en soldatsläkt i norra Hamra, Hallsberg. Jag vet inte om det stämmer men det fanns ett soldattorp i Hamra vid den tiden och soldaterna fick ju ofta namn efter orten där rusteriet fanns. När Jon avled år 1740 var han 90 år – en ganska ansenlig ålder på den tiden.

I gården Kållslätt, granne med Hamra, levde en annan släktgren som jag tyvärr inte heller vet så mycket om. Anfadern Måns föddes där år 1573 och efter honom tog sonen Halvard f.1601 över. Släkten kom att bo kvar i Kållslätt i fem generationer.

Kållslätt, Hallsberg

Svårtydda kyrkböcker

Under de år jag har släktforskat har jag rest till de flesta platser där släktingar har bott en gång i tiden, men området kring Örebro är fortfarande outforskat, trots att jag har ganska många släktgrenar i Hallsberg, Kumla och Svennevad. När jag äntligen hade lyckats traggla mig igenom Svennevads kyrkböcker var jag alldeles utpumpad och hade nästan tappat lusten för att släktforska i Örebrotrakten. 😊

Svennevads kyrkböcker är svårtydda

När man släktforskar upptäcker man snart att kyrkböcker håller olika kvalitet och vissa böcker kan vara lite mer svårlästa än andra. Svennevads kyrkböcker är en riktig utmaning. Anteckningarna, som mest liknar märkliga musiknoter, är nästan obegripliga under 1700-talets första hälft.

På senare tid har jag tagit upp forskningen på nytt och en upptäcktsresa i Närke står numera högst upp på min ”att göra-lista”.

Vet du mer om personerna i texten, eller känner du till mer om Hallsberg i forna tider? Alla upplysningar, små eller stora, är av intresse. Hör gärna av dig till mig: forskningwijk(at)gmail.com

Livet på Finnskogen

IMG_E5357
Foto: Helena Bure Wijk

Södra Finnskoga

Röjden i södra finnskoga, Värmland har länge varit omtalat för mystiska fenomen och även spökerier. Gården Velgunaho drabbades av säregna poltergeist-spökerier i början av seklet 1900 och det har berättats att väggfasta bänkar och möbler förflyttade sig som av en osynlig hand, liksom porslin och husgeråd som flög omkring i luften. Stenar kastades mot besökare och alla djuren släpptes ut från ladugård och hagar, som av osynlig kraft.

På gården Velgunaho bodde vid 1900-talets början Marit, Henrik och Brita. Marit var blind och det har berättats att hon kände på sig när spökerierna startade och hon varnade omgivningen med orden: ”Nu kommer de små igen”. Marit brukade mata dessa väsenden, som tydligen bodde under golvet, med brödsmulor, som hon petade ned från sängkanten.

Familjen i Velgunaho höll ihop och värnade ömt om varandra hela livet. Henrik, som blivit föräldralös som barn tog hand om, och höll ihop sin familj redan i unga år. Hans yngre syskon var dövstumma och Henrik tog dem alla under sina beskyddande vingar. När den arton år äldre Marit kom som piga till familjen uppstod kärlek mellan de båda.

På hösten 1900 blev de spökliga fenomenen så påträngande att man bestämde sig för att riva huset. Det finns många äldre (och även nutida) ögonvittnesskildringar vad gäller Velgunahos spökerier. Det berättas bland annat om en man från Missonsförbundet som försökte välsigna platsen då bibeln plötsligt slogs ur hans hand, att en tullare som besökte platsen plötsligt såg hur en trebent kaffekokare flög iväg så att kaffesumpen yrde. Strax därpå såg han även hur en stor säng flyttades omkring, för att slutligen ställas på ända. Så har det berättats, men vad som är sant och vad som är sägen är förstås omöjligt att veta.

Velgunaho Foto: Helena Bure Wijk

Livet på Finnskogen

Den duktige släktforskaren Margareta Gullström-Linder har forskat om familjen i Velgunaho och dess finska härstamning. Margareta berättar i följande text så intressant och fint om familjens historia:

I Södra Finnskoga, i en by som heter Röjden, bodde en familj där pappan hette Olof Olsson Halinen och var född 1766. Livet var hårt på den tiden och kvinnorna dukade ofta under av de hårda livsbetingelserna och barnafödslar. Olof gifte sig med en kvinna som hette Anna Olofsdotter Hämäläinen född 1782 och de fick två söner, Henrik 1805 och Olof 1809. Anna Olofsdotter Hämäläinen avled dock 1810 och Olof gifte senare om sig med en kvinna som hette Lisa Olofsdotter född 1788 och hon dog 1818.

Olof och Lisa fick fyra barn tillsammans. Dottern Lisa född 1812 som dog 1817, sonen Henrik som föddes 1814 och dog 1831, dottern Ingrid född 1815 och sonen Pål född 1818. Både Henrik och Pål var dövstumma.

Tredje gången gillt gifte sig Olof med Anna Samuelsdotter Raatikainen och hon var född 1775 i Djäkneberget. Anna var ingen ungdom och det troliga är att de aldrig fick några gemensamma barn.

Foto: Helena Bure Wijk

Sonen Olof Olofsson Halinen som var född 1809 gifte sig med en kvinna som hette Wallborg Thomasdotter som var född 1805 i Kringsberget i Dalby. Paret fick 6 barn och två av dessa barn var också dövstumma, Olof den äldste, Pål den yngste och en dotter, Britta, kunde inte tala men hörde lite. Två var utan dessa problem, Thomas och Hindrik.

Av syskonen dog 2 i späd ålder och de fyra som var kvar var Olof född 1833, Henrik född 1838, Thomas född 1841 och Britta född 1844. Olof var ju helt dövstum och Britta var stum, men hörde lite. Att födas med ett sådant handikapp på den tiden var nog väldigt utsatt. Människor har i alla tider haft det elaka sinnet att ge sig på människor som avviker från normen.

Dessvärre hände det tragiska att båda föräldrarna, Olof och Wallborg dog 1849 och 1850 och lämnade barnen föräldralösa. De hade sett till att barnen fått något i arv och i AI:5 s. 163 står antecknat att barnen ”äga tillsammans 12 1/2 skogsskatt hvarpå föräldrarna byggde en backstuga i livskraften”.

Nu var syskonen Halinen lämnade att klara sig själva och Olof, den äldsta var då 16 år och dövstum. Som föräldralös och avvikande kan man mycket väl tänka sig att det var en utsatt och svår situation. Jag kan mycket väl tänka mig att de kunde anses som ”besatta” av onda makter.

Brodern Henrik tog dock hand om sina syskon och de verkade klara sig ganska bra trots allt.

IMG_5911

På sommaren 1865 träffade Henrik Anna Olsdotter, en kvinna i byn som blivit änka. Anna och Henrik var nog inte ämnade att leva tillsammans för de gifte sig aldrig. Men resultatet av deras möte blev en liten gosse, Martin, som föddes i april 1866. Han växte upp hos sin mor men var säkert och hälsade på hos fadern.

Annas svägerska hette Marit Olsdotter och var av den finska släkten Saastainen. Hon kom att bli gift med Henrik året därpå. Det kan hända att Henrik och Marit såg varandra första gången i och med Annas och Henriks förbindelse.

I dessa trakter vid denna tid bodde det mycket finnfolk och även över på den norska sidan. Finnarna var i likhet med Dalbyborna mycket vidskepliga skriver Bjarne Persson i sin bok ”Skogsfinnar i Hedmark, Norge”. I Norge hade även dessa syskon delar av sina anor. Bjarne skriver vidare, Finnarna ansågs av den svenska befolkningen vara trollkunniga och använda svart magi, och man var rädd för att stöta sig med dom. Finnarna levde mycket nära naturen och, som de med olika former av magi försökte kontrollera. Det kunde vara besvärjelser som ibland kunde riktas mot människor.

Henrik Olsson Halinen, brodern som var född 1838, tog liksom rollen som syskonens ledare. Det var nog en tung uppgift med syskonen som varken hörde eller kunde tala. Så småningom kunde en piga anställas som kunde hjälpa till med hushåll och syskon.

cropped-img_e2006.jpg
Foto: Helena Bure Wijk

Då kom Marit Olsdotter Saastainen som var född 1820 i Röjden och hade tjänat piga någonstans i Södra Finnskoga och blivit rådd med barn. Fadern till barnet var dock inte intresserad av att ta sitt ansvar utan Marit fick gå hem till sin mor och far och födde 1857 där en liten pojke som dock sorgligt nog var dödfödd.

Marit kom alltså som piga åt barnen och Henrik. Marit fattade tycke för den trygge stabile Henrik som dragit ett tungt lass länge för att få ihop allt. Henrik föll också för Marit trots att det var en stor åldersskillnad mellan dom. Marit var 18 år äldre än Henrik, men var säkert en stor trygghet för den unge mannen.

Henrik och hans syskon har också en oäkta halvbror på bygden, Anders Olsson född 1831.  Anders blir resultat av Olof Olsson (Henrik, Olof, Thomas och Brittas far) och Anna Andersdotters ”kuttrasju”.

Foto: Helena Bure Wijk

Anders slöt sig också till syskonskaran senare i livet och blev accepterad. Då Henrik och Marit gifte sej 1866 finns brodern Anders boende hos dom. Henrik samlade sina syskon och tog hand om dom. Anders gifte sig runt 1858 med Ingrid Danielsdotter som var född 1826 och de fick sonen Andreas 1859. Döden slår till och lille Andreas dog, bara ca 1 månad gammal. Hustrun Ingrid dog året därpå 1860. Så att få komma ”hem” till sin bror och hans familj måste ha varit en mycket skön känsla. Så träffade Anders änkan Anna Olsson som var mor till Henriks son Martin och de blev kära och kunde säkert trösta varandra i sorgerna de genomgått. Tillsammans fick de 6 barn.

Henriks son Martin flyttade hem till sin far Henrik och Marit. Nu var de en riktigt stor familj. Men sorgen slog till igen mot Henrik då sonen Martin dog, endast 19 år gammal i sviterna av svullnad och vattusot 1885.

Brodern Thomas blev smed och flyttade och tog plats i Norra Råda. Men kom åter sjuklig och trots att man hade förbön för honom i hemmet, avled han 1889.

gloria-1901-by-giuseppe-mentessi-1857-1931-pastel-on-canvas-detail-of-triptych_u-l-pv7d2g0

Olof och Britta var ju dövstumma. Olof blev ”fri elev” på Blind och dövstumskolan i Stockholm 1848.  Han hemkom 1855 från institutionen i Stockholm, men bortvandrade genast. Förhoppningsvis hade skolan i Stockholm gett honom självförtroende så att han vågade sig ut att på egen hand att kanske söka arbete. Men 1866 då brodern Henrik gifte sig med pigan Marit Olsdotter så bodde brodern Olof med dom.

Systern Britta var inte helt dövstum men näst intill. ”Kan ej tala men hörer lite” säger husförhörslängden. Fick uppfostringshjälp från Serafimordensgillet en tid. Vet inte riktigt vad det innebär men kanske att hon fick någon form av ekonomiskt bidrag. Britta bodde sedan hos Henrik och Marit tills de dog och då flyttades hon som ”förrådstagen” till Johannes Andersson och hans familj i Rögden, (AIIa:2 s. 227). (Hon kom då från s, 184 1912) Hon ansökte om pension 1918. Avled som inhyses hos Johannes Andersson i Röjden (AIIa:3 s. 231), 1929-03-21, 26 år efter att brodern och hans hustru gått ur tiden. Britta står som halvsyster på något ställe men jag kan inte finna henne i födelseboken så jag vet inte vad som menas.

Marit blev blind med tiden och Britta bodde kvar hos sin bror och hans hustru och var nog en stor hjälp på ålderns höst.

Av någon anledning flyttades Henrik, Marit och Britta från sitt hus men jag vet inte vart. De står kvar under Bråtetorp men Bråtetorp är struket och han har tidigare stått som Hemmansägare. Nu står han som Undantag. Henrik avled 1903 den 15 juni, av slag. Marit dog 5 dagar senare av ålderdom.

Detta är historien om en familj som trots livets stora vedermödor höll ihop och gjorde det med den äran. Det sägs att det är denna familj som bodde på vad som senare fått namnet Velgunaho. Jag har fått information från Finland om vad det ordet kan betyda. Ordet kommer förmodligen från ordet ”velho” som betyder trollkarl och ordet ”velhous” som betyder trolldom. Slutdelen av ordet – ”aho” – används som efternamn, så kanske en fri tolkning kan bli en finsktalande man med namnet Aho som var trolsk, eller sysslade med trolldom och att platsen sedan efter det har kallats för Velguanaho?

Margareta Gullström-Linder

 

Hitta till Velgunaho: Resterna av gården ligger cirka 500 meter norr om byn Röjden, mellan Bjurberget och Falltorp nära den norska gränsen.

Det spökar på brunnen

Sätra brunn är en av Sveriges äldsta kurorter.
Foto: satrabrunn.se

Kurort med gamla anor

Sätra brunn ligger naturskönt mellan Sala och Västerås och är en av Sveriges allra äldsta kurorter. Under 300 år har både fattiga och rika vistats på anläggningen för att återfå styrka och hälsa genom brunnens mineralrika vatten.  

Sätra brunn anlades av läkaren Samuel Skragge på 1700-talet. Doktor Skragge var mycket intresserad av källvatten med hög järn- och kolsyrehalt. När han blev verksam som provincialmedicus i Västmanland köpte han hälsokällan mellan Sala och Västerås och grundade där Sätra hälsobrunn. Sedan dess har tusentals människor vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn” i den välgörande och natursköna miljön. Brunnens hälsobringande vatten hämtas än idag från Trefaldighetskällan.

Tusentals människor har genom åren vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn”.
Foto: satrabrunn.se

Inte bara de levande stortrivs på Sätra brunn

Men det är inte endast de levande som genom tiderna har sökt sig till Sätra brunn. Kurorten är även välbesökt av spöken, som liksom brunnens nu levande gäster, verkar stortrivas där. Ett av de spöken som ofta kan förnimmas på platsen är Den Röda damen som huserar i en av festlokalerna. Hon tros ha varit gäst på kurorten under 1800-talet. För röda damens del blev vistelsen tyvärr inte särskilt hälsosam. Hon blev strypmördad och hennes kvarlevor kom att bli kvar i husgrunden. Trots att huset en gång brann ned, försvann inte hennes vålnad. Än idag går hon omkring på Sätra brunn, sökandes efter sin mördare.

En ganska otrevlig närvaro har många fått uppleva på övervåningen och man tror att det kan vara konditor Ofvandal som stökar runt där uppe. Konditorn som under sin livstid blev hela 102 år tycks trivas i huset än idag. På senare tid har stämningen på övervåningen blivit lättare.

Det spökar i Bergabo, Sätra brunn.
Foto: Gustav Lundin


Biskopinnan Kalsenius bodde i Biskopsgården och var under sin livstid en ganska kontrollerande och snål människa. Hon donerade Sätra brunn till Uppsala universitet och skrev i donationsbrevet att hon tänkte återvända till Sätra brunn under alla sina levnadsdagar, vilket hon också gjorde. 

Badaren August Andersson är ett av de ”husspöken” som finns på Sätra brunn. Under sin livstid hade August en ganska barsk framtoning och den personligheten tycks han ha behållit. Han brukar nämligen köra ut obehöriga från Sätra brunn.

Badaren August Andersson spökar i badhuset. Foto: Gustav Lundin

I trappan upp till övervåningen och i köket kan man förnimma en äldre kvinnogestalt som bär en sjal på huvudet. Man tror att hon är en av badaren Augusts döttrar – Maria eller Emma. Besökare och personal har genom åren upplevt hur lampor tänds och släcks och ibland kan man känna kalla vindilar som går genom huset. Ibland trilskas låsen och det är omöjligt att låsa, och att låsa upp, vissa dörrar.

I Bergabo kan vissa gäster uppleva en dunkel närvaro, men i de olika husen på området finns även ljusare krafter. I torpet Fristaden kan man exempelvis förnimma ”den goda häxan” Stina Gunnarsson. Under många år skötte Stina om brunnens matförråd och verkar nu stortrivas i iskällaren.

Positiva energier lär finnas i Fristaden på Sätra brunn. Foto: satrabrunn.se

Sätra brunn är än idag en välbesökt kurort som erbjuder brunnsbad, spa och olika behandlingar. Genom århundradena har man erbjudit gästerna logi och behandlingar som passar allas plånböcker och denna filosofi har man än idag. Till kurorten kan man komma över en dag, eller övernatta i boende som passar plånbok, tycke och smak. På satrabrunn.se kan du läsa mer.

DNA-test med större precision och fler möjligheter

Ju fler människor som gör DNA-test i släktforskningssyfte, desto större blir den viktiga referensgrupp som släktforskningsföretagen jämför vårt DNA med när de beräknar vår genetiska mix/etnicitetsberäkning.

Fler regioner över hela världen genom den nya uppdateringen hos Ancestry. 

Genom många fler referensgrupper erbjuder nu Ancestry etnicitetsuppskattningar med ännu större precision för de användare som gör DNA-test hos företaget. Genom den nya uppdateringen delas större regioner i Europa, Asien och Afrika in i mindre områden och tack vare en uppdaterad algoritm blir jämförelserna lättare och ger oss en mer precis beräkning. Man har nu lyckats bryta upp större geografiska områden i mindre, mer exakta, exempelvis England, Wales, nordvästra Europa, Kina, Japan, Filippinerna och Kongo. Väldigt bra!

Här kan du läsa mer om DNA-test hos Ancestry.

 

Hitta och följ barnhusbarnen

När man släktforskar i Stockholm med omnejd hittar man ibland personer med anteckningen ”B.B”, ofta följt av ett nummer i husförhörslängder och församlingsböcker. ”B.B” var en förkortning för ”barnhusbarn” och innebär att det går att hitta mer information om barnet i Stockholms allmänna barnhus rullor 1800-1916 som du hittar här.

B.B var förr en förkortning för ”barnhusbarn”.


Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. Många av de små barn som lämnades till barnhuset blev kvar där under hela uppväxten men genom en ny förordning som kom år 1785 skulle barnen utplaceras i fosterhem, helst på landsbygden, för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.

Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. 

Charlotta Wesenius hämtade år 1878 sin lilla pojke som hon tidigare hade lämnat till barnhuset.

I allmänna barnhusets rullor kan man söka på barnets namn, födelseår, årtal för inskrivning eller på det nummer som ibland finns antecknat i församlingsbok/husförhörslängd. Här finns uppgifter om årtal och datum då barnet lämnades tillbarnhuset och ibland står föräldrarnas namn, samt hur mycket man betalade vid överlämnandet. Även uppgifter om fosterföräldrarna finns och man kan ofta följa barnet framåt i tiden och få veta hur uppväxten i fosterhemmet var genom anteckningar från de regelbundna inspektioner som gjordes.

Genom barnhusets rullor kan man följa flickan Hulda Linnea Ottilia genom uppväxten i fosterhemmet.

 

Massgrav på Frösön

Frösö hospital Foto: hembygd.se

Söder om Frösödal i Östersund öppnade man år 1910 ett sinnessjukhus med fler än 500 vårdplatser. Det var på den tiden då mentalsjukhusen poppade upp som svampar ur marken i Sverige, för att vårda och förvara de psykiskt sköra, helst i ensliga trakter, långt från familj och vänner. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner runt om i landet.

Frösön tog emot patienter från hela Norrland. Vintern 1915 anlände den första patienten till Frösö och inom kort var hospitalet fullbelagt med patienter från landets alla hörn. Patienterna anlände med speciella ”sinnessjuketransporter”, genom SJ:s försorg och patienterna var alla yngre än 70 år. Här fanns människor som ansågs leva i sus och dus på olika sätt – Arbetsvägran, vidskeplighet och omåttlighet fanns antecknat i patienternas journaler. 
Bland ”behandlingsmetoderna” ingick bland annat att försätta patienten i insulinchock och att framkalla epileptiska anfall. Dessa tillstånd åstadkoms genom injektioner och tortyrliknande behandlingar.

Sida upp och sida ned i dödboken för 1918 vittnar om att många patienter på Frösö mentalsjukhus avled i sviter av spanska sjukan.

När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i Jämtland, liksom i övriga världen 1918 så blev mentalsjukhuset i Frösö snabbt en smitthärd som skördade många dödsoffer. Jämtland och Östersund drabbades hårt av pandemin. Av stadens 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen, mer än hälften var patienter på Frösön. Under pandemier med luftburna virus är social distansering och skyddsutrustning A och O, men människorna som levde på mentalsjukhuset hade ingen möjlighet att skydda sig. Dödboken för år 1918 vittnar om att många patienter avled i sviter av spanska sjukan –”morbus hispanicus” och medföljande lunginflammation.

Influenza morbus hispanicus och lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken på Frösö sinnesjukhus 1918.

Endast ett fåtal patienter begravdes på sin hemort. Majoriteten begravdes anonymt i en massgrav på Frösö västra kyrkogård som nyligen har påträffats tack vare historiker Joel Nordkvist. Enligt Nordkvists forskning kom smittan till sjukhuset via kvinnornas avdelning och inom några månader hade 58 patienter avlidit. I dödboken för Frösön 1918 kan man se att 31-åriga patienten Agda Maria Andersson från Umeå blev pandemins första offer. Hon avled 12 september 1918 och några veckor senare hade åtta kvinnliga patienter dött av spanska sjukan. Smittan spred sig sedan vidare mellan avdelningarna.

Agda Maria Andersson från Umeå avled 12 september 1918 och blev pandemins första offer på Frösön.

Anledningen till att man valde att begrava så många människor i en anonym massgrav hade förmodligen sanitära orsaker men visar även hur somliga människor inte ansågs ha samma värde som andra.

I ett tidigare inlägg berättade jag om Juliette som sändes till Sankt Lars mentalsjukhus i Lund, Skåne som 20-åring.  Till en början begravdes Sankt Lars avlidna patienter på stadens kyrkogårdar, men invånarna protesterade mot att ”sinnessjuka” gravlades på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för de tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

De fasansfulla Vipeholmsexperimenten är ett annat, väldigt mörkt kapitel i Sveriges historia. Här kan du läsa mer.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Lönskaläger – ett brott med gamla anor

Målning av Giuseppe Mentessi

I Sverige var lönskaläger ett brott från senare delen av 1200-talet fram till 1864. Sexuellt umgänge skulle endast ske inom äktenskapet varför utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt. Lönskaläge, när två ogifta personer hade en sexuell relation, var ett brott fram till år 1864 men från och med år 1810 slapp man straff, åtminstone de första två gånger som detta brott begicks.

Det var inte så lätt att bevisa att brott hade begåtts men när den utomäktenskapliga förbindelsen resulterade i graviditet sågs detta som bevis. Straffet var oftast böter men om ekonomiska medel saknades kunde spöstraff utdömas istället. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 53 kap. 1 § var följande inskrivet: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Om de anklagade valde att gifta sig efter lägersmålet blev straffet endast böter för ”otidigt sängelag”.

Målning av Giuseppe Mentessi

År 1805 inställdes den ogifta pigan Christina till vintertinget, anklagad för lönskaläger. Christina hade då fött en liten dotter som avlidit, endast en månad gammal. Då den anklagade modern själv inte kunde närvara vid tinget skrev hon ett brev där hon förklarade att hon inte kunde uppge faderns namn: ”Jag tillstår mitt fel och underkastar mig derför laga böter, men kan omöjligen upgifwa namn eller hemvist på lägersmannen…”
Året därpå födde Christina ännu ett barn och inkallades till sommartinget, anklagad för lönskaläge. Åter igen skrev hon ett brev: ”Jag erkänner mitt begångna Brott för andra gången och hwilket jag i största ödmjukhet afbeder, kan således icke annat, än underkasta mig de Böter som lag förmår, men att uppgifwa namn eller hemwist på lägersmannen, den jag uti en händelse träffade uppå Rudu frälseägor är för mig aldeles omöjligt, häldst jag icke det fådt weta, eller honom någonsin sedan sedt…..”

Under många år hade Christina ett förhållande med samme man och de fick tillsammans sju barn men de gifte sig aldrig. Först när parets femte barn föddes uppgav hon faderns namn.

Målning av Giuseppe Mentessi

 

 

 

 

En DNA-släkting som man helst vill undvika just nu

Som om jag inte vore tillräckligt uppskrämd redan tidigare för att vara i riskgrupp för det sabla coronaviruset genom ”dålig” ålder, ”dålig” blodgrupp och andra riskfaktorer. Nu finns det även risk för att en 50 000 år gammal neandertalare kan ställa till det ordentligt och göra allting ännu värre, om jag råkar vara släkt med just honom. Vårt eventuella släktskap lär väl visa sig under den närmaste tiden tänker jag, men för första gången hoppas jag inte på att få en DNA-match med en ny släkting 🙂 

År 1899 upptäckte paleontologen Dragutin Gorjanovic-Kramberger kvarlevor av  neandertalare (homo neanderthalensis) i Krapina, Kroatien. De äldsta fynden beräknas vara 125 000 år gamla. Man har gjort fantastiska upptäckter genom åren.

Krapinamänniskor
Foto: Divna Jaksic

Ny forskning tyder på att arvet från neandertalare kan öka risken för att drabbas svårt av SARS-CoV-2. Det menar forskare i flera studier. Det är en liten bit DNA på kromosom 3 som kan kopplas till svårt insjuknande och andningssvikt om man drabbas av viruset. Forskarna Hugo Zeberg och Svante Pääbo rapporterar att de människor som bär denna genvariant har upp till tre gånger högre risk att hamna i respirator på grund av covid-19.

Studien visar att den genetiska riskvarianten är vanlig i södra Asien där ungefär halva befolkningen beräknas bära på genen från neandertalare, men genvarianten finns inte alls i samma utsträckning i Afrika och i östra Asien. I Europa beräknar man att en av sex personer bär på denna riskabla genvariant. 

Skelett och rekonstruktion av neandertalmänniska, Tokyo (beskuren) Foto: Photaro

 

 

När tvålen gjorde entré i svenska hem

I det gamla Egypten var man noga med sin hygien och redan på faraonernas tid tillverkades tvål av animaliskt fett och krita. De gamla grekerna höll sig rena med tvålar gjorda av pimpsten, sand och soda. Här i Sverige skulle det dröja länge innan sådana moderniteter började användas. Själva ordet tvål, som kommer av fornsvenskans ”att två sig/tvaga sig” har funnits länge i vårt språk, men det har faktiskt bara förflutit lite mer än 100 år sedan vi började använda tvål till vardags.

Det första tvålsjuderiet grundades i Uppland på 1600-talet men det skulle dröja länge innan tvål tillverkades i någon större skala och nådde ut till de svenska hemmen. Det var långt ifrån alla människor som hade råd att köpa tvål men under första delen av 1900-talet blev den allt vanligare i svenska hem. På landsbygden arbetade kvinnor och män hårt förr i tiden och hygien var inte något som prioriterades särskilt högt. Inte heller i staden, men där användes kanske parfym och puder i högre grad, som kunde dölja odören. I alla fall tillfälligt.

Redan under medeltiden fanns det badstugor i stad och på landsbygd där både kvinnor och män umgicks och tvättade sig, men de ansågs vara osedliga och stängdes i Sverige under 1700-talet. Ättlingar till skogsfinnarna kom dock att behålla sin badtradition.

Badstugor var inte populära i 1700-talets Sverige

Under 1800-talet började ett nytt synsätt att smyga sig in, framför allt i de mer välbärgade kretsarna. Att hålla kroppen och gärna även tankarna rena räknades till kultivering och bildning. Kultiverade personer skulle nu bada varje dag, eller åtminstone en gång i veckan. Lördagen har länge varit den allmänna tvagningsdagen i Sverige och ordet ”lördag” kommer av fornsvenskans ”lögar”, att tvätta sig. Men att tvätta hela kroppen var ingenting man gjorde varje lördag. Man koncentrerade sig gärna på ansikte, hals, öron och händer. Helkroppstvätten fick vänta till jul. Eller till midsommar.

Under 1800-talet upptäckte man att regelbunden och noggrann hygien minskade risken för att sprida bakterier och virus. Med god handhygien kunde den höga barnadödligheten också minskas. Genom diverse kampanjer och upplysningar riktade till befolkningen började nu läkare och myndigheter att sprida budskapet om hygienens betydelse. Målet var att varje medborgare skulle anamma budskapet ”hel och ren, frisk och stark”, i både fysisk och andlig bemärkelse. Flickor från landsbygden som fick tjänst som pigor hos mer bemedlade familjer granskades ofta och noga så att de uppfyllde kraven på personlig hygien samt noggrant skurade sin kammare. De som anställdes som ammor granskades extra noga. Man skulle bland annat vårda sin kropp och se till att få stärkande promenader i friska luften.

Genom att framhålla hygien och handtvätt som en metod för folkhälsan ville man inte bara minska smittorisker utan även kultivera de lägre samhällsklasserna. ”Det var inte bara smutsen utan även snusket som skulle bort. En våg av handtvätt- och etikettböcker sköljer nu genom landet. Genom kampanjer, hälsoupplysning i folkskolan och diverse tidningsartiklar börjar man nu att undervisa Sveriges medborgare i hur man blir en andlig och ren människa, både andligt och kroppsligt” skriver Anna Lalic i den intressanta skriften Smuts & Hygien (Örebro läns museum)


Foto: Gustav Heurlin/Nordiska museet

Genom att rikta de nya renlighetsidealen till eleverna i folkskolan hoppades man att på sikt kunna öka medborgarnas kunskap om hygien. De små barnen lärde sig tidigt genom skolans fostrande läseböcker hur viktigt det var att hålla sig hel, ren och att ha ordning och reda. Skolhälsovård och skolbad infördes i städerna under slutet av 1800-talet för att få bukt med ohyra och smuts hos eleverna.

I rådgivarböcker och tidningsartiklar som riktade sig till husmödrar lyfte man fram vikten av noggrannhet, renlighet och punktlighet. ”En egenskap som dock oundgängligen bör förenas med de ofvannämda, för att fullt bereda trefnad för sig och sin omgivning, och utan hvilken intet af allt annat är fullt skyddadt till sina verkningar, det är renlighet” poängterar författarna till boken ”Populär kokbok och rådgifvare till alla hem” som gavs ut vid sekelskiftet 1800. I samma bok finns finns beskrivningar om hur man tillverkar tvål:

”Lägg i 2 liter vatten 1/2 kilo soda. Tillsätt, när detta smält 5 kilo väl rensade tarmar och låt detta koka tills det blir en tjock välling. Denna visar sig vara tillräckligt kokt då fradga uppstår om man öser upp den. Tillsätt en kopp salt, upphäll det hela i ett trätråg för att stelna. Ni har då endast att därefter skära den färdiga tvålen i skifvor”.





Våra blodgrupper

Intresset för blodgrupper har ökat på senare tid då forskning tyder på att människor med blodgruppen A tycks ha benägenhet att drabbas av svårare komplikationer än de individer som har blodgrupp 0 när det gäller coronaviruset SARS-CoV-2. Vi som har blodgrupp A befinner oss i riskgrupp enligt vissa studier.

I Wuhan, Kina där virusutbrottet startade, visste man tidigt att blodgrupp 0 hade större motståndskraft och ”nollorna” var också de som gick till matbutikerna för att handla till de skörare släktingarna. I Sverige har ämnet blodgrupper och känslighet inför covid-19 nästan inte lyfts alls, trots att det är viktigt för oss alla.

Vi bör göra allt vi kan för att skydda oss själva och våra medmänniskor från smitta och inte fastna alltför mycket vid teorier kring blodgruppers egenskaper, men visst är det intressant om blodgruppen ändå kan ge ett litet hum om vår eventuella känslighet eller motståndskraft gentemot covid-19.

Antigener på ytan

Det var den österrikiske biologen Karl Landsteiner f.1868 som först upptäckte blodgrupperna A, B och 0, vilket han tilldelades Nobelpriset för år 1930. Blodgrupperna indelas i det så kallade AB0/ABO-systemet där O står för ”utan antigen” (från tyskans ohne Antigene). Systemet baseras på att det finns två betydelsefulla antigener (proteiner) på ytan av blodkropparna – antingen A eller B. Den som har antigen A på sina blodkroppar har blodgruppen A och den som har antigen B tillhör blodgrupp B. Om man har både antigen A och B har man blodgruppen AB. Om man saknar antigen A och B så har man blodgrupp 0. De olika blodgrupperna delas även in i det system som kallas Rhesus, där man har antigenen D och därmed är RH-positiv, eller om den saknas, Rh-negativ.

Min mammas bröder var 0 RhD negativa men mamma är 0 RhD positiv

Karl Landsteiner
Karl Landsteiner fick Nobelpriset 1930 för sina upptäckter kring blodgrupper. Foto: Albert Hilscher

Det är sedan länge känt att människor med blodgrupp 0 har större chans att överleva svår malariasjukdom eftersom de röda blodkropparna hos 0 inte ”klistrar ihop sig” till klumpar som kan ge livshotande vävnadsskador. Svåra fall av covid-19 orsakar på liknande sätt blodproppar varför blodgrupp 0 beräknas ha minskad risk att drabbas av svåra komplikationer.

Hur vi ärver vår blodgrupp

Hur vi ärver vår blodgrupp är lite klurigt då både A och B är så kallade dominanta anlag medan 0 är ett icke-dominant, recessivt anlag. Varje människa har två arvsanlag som kan vara A+0, A+B, B+B, B+0, A+0 eller 0+0. Om man är barn till två föräldrar som båda har blodgrupp 0 så har man förmodligen samma blodgrupp som dem.

Ibland kan en förälder med blodgrupp AB få barn med blodgrupp 0. I min mormors familj hade man blodgrupp AB men mormors barn fick blodgrupp 0. Detta kan ske om det finns en ovanlig version av blodtypsgenen AB0. Man har funnit denna version hos människor från Asien. När min mormor och morfar fick sina tio barn tillsammans så ärvde alla barnen blodgrupp 0. De flesta i min släkt på mammas sida, även mina systrar har blodgrupp 0, medan jag har blodgrupp A.

Blodgrupp A är ett dominant anlag och då min farfar hade denna blodgrupp ärvde min pappa denna och jag ärvde den av honom.

På stamkortet (militärkortet) finns min farfars blodgrupp antecknad.

Positiv eller negativ?

Rhesus-status är viktigt att känna till, speciellt för gravida eftersom det kan uppstå komplikationer om mamman har en blodgrupp och barnet som hon väntar, en annan. En RH-negativ kvinna som väntar ett barn som är Rh-positiv kan under havandeskapet utveckla antikroppar mot fostrets blod som ibland kan leda till blodbrist hos barnet. Därför görs alltid blodgruppering under graviditeten.

Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.

De olika blodgruppernas förekomst runtom i världen

Blodgrupp A förekommer i Europa och Skandinavien i höga frekvenser men återfinns även hos Australiens och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.

Blodgrupp B finns främst i Nord- och Centralasien.

Blodgrupp 0 är den vanligaste blodgruppen i världen. I Baskien som ligger i gränsområdet mellan Spanien och Frankrike är blodgrupp 0 RhD negativ en väldigt vanligt förekommande blodgrupp och hela 52% av befolkningen i Egypten tillhör blodgrupp 0.

Blodgrupp AB är den ovanligaste blodgruppen av alla och den yngsta i familjen med sina cirka 2000 år på nacken.

Här kan du läsa mer om blodgruppsfördelningen i världen.

Ge och ta emot

När det gäller blodtransfusioner är blodgrupp 0 en väldigt värdefull blodgivargrupp då alla människor kan ta emot blod från denna grupp, men människor med blodgrupp 0 kan endast ta emot blod av människor med samma grupp. Blodgrupp AB däremot, kan ta emot blod från alla andra blodgrupper men kan endast ge blod till människor som tillhör gruppen AB. Gruppen A, som jag själv tillhör, kan ta emot blod från blodgruppen A och 0 och kan ge till A och AB. Blodgrupp B kan ge blod till grupp B och AB och kan ta emot av grupp B och grupp 0. Enligt katolska kyrkan och ny forskning hade Jesus blodgruppen AB.

Shroud_positive_negative_compare
Provtagning av Turinsvepningen, som av många påstås vara Jesu liksvepning, har påvisat att personen hade blodgruppen AB.

Så får du veta din blodgrupp

Mödravårdsjournal
Alla kvinnor som har fött barn kan hitta sin blodgrupp i de journaler som har upprättats på mödravårdscentralen. Om du har bank-ID kan du logga in på 1177.se  vårdguiden och läsa dina journaler på mobilen eller datorn.

ID-bricka
Personnummer, namn och även blodgrupp finns inpräglat på identitetsbrickan (även kallad dödsbricka) som har använts i Sverige sedan i början av 1900-talet, både för militärt och civilt bruk. ID-brickan fick man tidigare i militärtjänsten och alla barn som är födda i Sverige mellan 1960 och 2010 har fått denna bricka. (Obs! 1986 beslutades att blodgrupp inte längre skulle skrivas ut på ID-brickan)

1024px-Swedogtag
På ID-brickan finns din blodgrupp inpräglad. Foto: Wikipedia

Stamkorten kan berätta mer
Värnpliktskort (stamkort) finns på Arkiv Digital för alla män som mönstrade inom militären åren 1902-1950. På värnpliktskorten finns ofta, förutom namn, adress, längd och uppgifter om tjänstgöring och utbildningar även uppgift om personens blodgrupp.

Alla mina åtta morbröder hade blodgrupp 0 enligt deras stamkort.

Blodgruppstest hemma
Med ett blodgrupptest som kostar cirka 149 kronor kan du få veta din blodgrupp hemma vid köksbordet. I testkitet finns allt man behöver för att testa AB0 och Rhesus D-system genom ett stick i fingret och man behöver därför inte besöka sjukvården för att få veta sin blodgrupp. Blodgruppstestet identifierar de antigener som finns på ytan av de röda blodkropparna. Resultatet kommer inom några minuter och på den medföljande blodgruppskartan kan man fylla i sina personuppgifter och förvara i plånbok eller i väskan. Detta blodgrupptest kan beställas genom Netoteket som är den enda godkända leverantören av Eldocard i Sverige.

Bli blodgivare
Genom att bli blodgivare får du veta din blodgrupp och får möjlighet att vara till hjälp för andra människor. På webbsidan geblod.nu finns mer information om hur du går till väga för att bli blodgivare.

Uppdaterat 2020-12-06
Ännu en studie stöder tesen att personer med blodgrupp 0 smittas med det nya coronaviruset i mindre grad än de med andra blodgrupper. Rönen saknar än så länge praktisk betydelse för behandling av covid-19. Tidskriften Annals of Internal Medicine publicerade nyligen en kanadensisk studie som indikerar att personer med blodgrupp A var överrepresenterade bland de virussjuka och att de med blodgrupp 0 var underrepresenterade. Skillnaderna var visserligen ganska små, men visar att människor med blodgrupp 0 har ett visst skydd – cirka 12% mindre risk att smittas och cirka 13% risk att bli allvarligt sjuka eller avlida, om de smittas i jämförelse med personer som har blodgrupperna A, AB och B.

Den vetenskapliga tidskriften Nature Communication publicerade en studie 13 november 2020 som visar att även blodgrupperna B och AB kan ha en ökad risk att drabbas svårare av covid-19 i jämförelse med patienter med blodgrupp 0. Blodgrupp AB visade sig ha en viss ökad risk för att hamna på intensivvårdsavdelning i respirator samt att avlida i sviter av viruset, men bland patienter som har blodgrupp B fann man en lägre risk att avlida, även om man blev så sjuk att man måste vårdas i respirator.

Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.

Vad beror det på att blodgrupp 0 tycks ha detta extra skydd?

Ingen vet ännu men man forskar febrilt. Möjligen handlar det om det naturliga antikroppsskyddet. Människor som har blodgrupp 0 kan ge blod till alla, men kan endast ta emot blod från personer med samma blodgrupp. Blodgrupp 0 har antikroppar mot A och B, vilket skulle kunna hindra smitta från A- och B-personer att infektera en 0-person.

Man forskar även på sockermolekyler. Dessa varierar med blodgrupperna och binder till cellvävnad, till exempel i lungorna, på olika sätt.

Även färre koaguleringsfaktorer i blodet hos 0-personer och därmed mindre risk för vissa hjärtkärlsjukdomar, som i sig är en allvarlig riskfaktor i sammanhanget tycks kunna ge en skyddande effekt mot covid-19.

På snabbvisit hos släkten i Motala

mtDNA-haplogruppen U5 var jägare och samlare Illustration: Helena Bure Wijk

Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer som tillhör den här mtDNA-familjen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Dessa människor var jägare och samlare.

U5b1b1a1a, det lilla utskottet på U5-trädet som jag tillhör, finns idag främst hos samer men haplogruppen återfinns även i östra Europa.

”U5b1b1a is the so called “Saami signature” that is found at very high frequency among the Saami indigenous people of northern Scandinavia. However, U5b1b1a is also found frequently in eastern Europe from Belorus, Slovakia, Poland, Russia, Hungary, Bosnia and Croatia” förklarar man i gruppen ”U5mtdDNA” på Family Tree DNA.

Motala_ström_i_Motala_hösten_1992.
Motala ström Foto: Västgöten

Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat och begravde sina döda

Mormors äldsta rötter är ännu outforskade (av förklarliga skäl) men ättlingar till mormors anmoder Ursula valde av någon anledning att vandra till Östergötland för cirka 8-9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda.

Människor har bott intill Motala ström under 8000 år. Foto: Helena Bure Wijk

Människoben på en stenbädd och kranium på träpålar

På botten av en igenväxt våtmark som tidigare var en sjö i närheten av Motala ström, hittade arkeologerna för några år sedan elva kranium som daterades till äldre stenåldern, för 7-8000 år sedan. Två av dessa kranium var uppträdda på träpålar. Arkeologerna tror att invånarna praktiserade någon form av rituell begravning där vid sjön intill Motala ström. Det verkar nämligen som om man först har begravt kropparna på en helt annan plats, för att sedan flytta huvudena och montera dem på pålar vid sjön.

Man upptäckte även att jägarfolket vid strömmen har stabiliserat sjöbotten genom att placera cirka 3000 stenar tätt, tätt på sjöns botten och även någon slags konstruktion av träpinnar och flätverk, varför arkeologerna funderar om platsen ansågs vara ”helig”. På denna ”stenbädd” under vattenytan fann man ben, underkäkar och skallar från elva vuxna kvinnor och män.

Plats för släktträffar eller offerplats? Eller både- och?

Kanske träffades man vid den heliga sjön då och då för att hedra de döda genom att visa upp deras huvuden, och sedan sänka ned dem i vattnet? Ingen vet varför dessa jägare och samlare gjorde som de gjorde. Det kan finnas en grymmare förklaring funderar forskarna. Människoskallarna kan ha varit troféer från strider som man gärna ville visa upp. Att placera dem på träpålar var ett bra sätt att visa upp dem. Arkeolog Fredrik Hallgren menar att även om man vid utgrävningen hittade kranium som var monterade på trästavar och även skallar som avsiktligt har brutits isär av någon anledning, (och somliga bitar av skallar återfanns instoppade i andra skallar) så kan det handla om en ritual av vördnad. Att bryta isär ben från döda är kända från gravritualer i sen tid, exempelvis när det gäller hanteringen av helgons ben inom den kristna kyrkan.

De flesta av de kranium som återfanns i Motala hade spår av våld mot huvudet, men arkeologerna tror inte att det var detta våld som dödade individerna eftersom såren var läkta när individerna avled: ”Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen”. Källa: Populär arkeologi

Arkeologerna noterade även att samtliga skelettdelar från armar och ben märkligt nog kom från högra sidan av kropparna. Även ett spädbarn återfanns, men här hade hela kroppen placerats på stenbädden. Även djur hade begravts, på andra sidan av ”stenbädden” och här återfanns mängder av djurkroppar och käkar, men konstigt nog, inga kranier. Förutom de dödas ben fanns även många föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en trästör.

DNA-match med Motala-skeletten

När det gäller ”Motala-jägarnas” ursprung och utseende så vet forskarna nu genom DNA-studier att de tillhör mtDNA-haplogruppen U5, att de var släkt med skandinaver, men hade även rötter i Nordöstra och Västra Europa. Några hade anor från östra Asien. Jägar/samlarindividerna i Motala hade ljus hud, blå ögon och hår som varierade mellan ljust och mörkbrunt.

Genom ett DNA-test på Family Tree DNA får man inte bara DNA-match med de levande. Man får även veta vilka gamla skelett man är släkt med. Jag är släkt med skeletten i Motala 🙂

Många fler populationer i myOrigins 3.0

Min genetiska mix enligt myOrigins

I dagarna har Family Tree DNA lanserat myOrigins 3.0 där användarnas DNA jämförs med många fler referensgrupper, vilket möjliggör en tydligare ”genetisk mix”. I den tidigare versionen, myOrigins 2, jämfördes DNA mot referensgrupper bestående av 24 populationer, som nu har utökats till hela 90. En stor förbättring.

Med den nya versionen har jag numera 25% av mitt DNA i Ryssland (östslav), Baltikum och Finland, vilket överensstämmer med min släktforskning. I ett av mina tidigare inlägg kan du läsa mer om Ryssland och den gamle anfadern Rurik.

Genom uppdateringen av programmet fick min pappa 13% i Irland, en viktig bit i släktväven som vi har saknat i tidigare versioner av myOrigins. Under 500-talet f Kr började keltiska stammar invandra till Irland och mot slutet av 700-talet kom vikingarna till området. Anfadern Domhnal Lochlainn var kung på Irland och föddes år 1048. Mer om honom och släkten kan du läsa här.

myOrigins 3.0 är tillgängligt för alla som tidigare har gjort DNA-test hos företaget Family Tree DNA samt för alla som gör testet nu och i framtiden.

Pappa har seglat jorden runt

Som gammal släktforskare har jag blickat bakåt under många år, ivrig att försöka färdigställa släktträdet och våra rötter så långt bakåt man kan komma. Tillsammans med mina föräldrar började jag släktforska 1990 och sedan dess har vi kartlagt det mesta, långt tillbaka i tiden, i vår brokiga och spännande släktväv.

Jag har hittills skrivit i min blogg om häxor, merovinger, statare och mycket, mycket mer, men har nästan inte skrivit någonting om de viktigaste personerna i mitt liv och i min ”släktväv” – mina underbara, starka föräldrar. ❤

Pappa som liten pojke i Härjedalen

Min pappa föddes i Härjedalen i mitten av 1930-talet. Han var väldigt begåvad och kreativ redan som barn, men i en arbetarfamilj där endast hårt kroppsarbete räknades fanns inga möjligheter till vidare studier. Det som väntade efter avslutad skolgång var en plats som bonddräng vid någon gård, men den framtiden kändes inte alls lockande för pappa. Han valde istället att gå till sjöss som 16-åring och seglade jorden runt under kommande år.

Pappa på stormigt hav 1965

Efter många år till sjöss valde pappa att mönstra av och gå i land. Farmor hade då flyttat från Härjedalen till Västerås. Pappa flyttade hit och fick bostad och arbete. Ungefär samtidigt kom min mamma från Spanien och bosatte sig på samma gata, eftersom hennes mamma också bodde där. En dag möttes de båda nyinflyttade unga tu och ljuv musik uppstod. Jag föddes året därefter.

Pappa Björn

Samma år som jag föddes fick pappa arbete som journalist på Vestmanlands läns tidning och kom att arbeta där många år. Förr i tiden, när jag växte upp, fanns inte det som idag kallas delad vårdnad. Barn till ogifta föräldrar bodde hos mamma och fick träffa pappa på helger och lov.

Pappa och jag

Mina helger och sommarlov hos pappa var de allra lyckligaste stunderna. Vi fiskade, täljde sälgpipor och vandrade i naturen. Jag väntade att han skulle komma och hämta mig, så att jag kunde bo hos honom på heltid, men så fungerade det ju inte på den tiden.

Pappa och jag

Pappa är en fantastisk person och du kan läsa hans spännande berättelse på hemsidan ”Med sjösäck och penna” som du hittar här.

Pappas bok ”Med sjösäck och penna” (Vulkan förlag) finns bland annat på Adlibris och på bibliotek.

Aldrig för sent att uppfylla drömmar

Gun Britt Bure

Min mamma är den starkaste kvinna jag någonsin har lärt känna. Hon är ödmjuk och empatisk, men hon är även stark som en stålkvinna. Genom åren har hon försörjt oss barn genom att arbeta hårt som lokalvårdare, på textilfabriker och inom sjukvården och hon har aldrig varit sjuk en enda dag under sitt långa yrkesliv.

Teckning: Gun Britt Bure

Längtan efter att teckna och måla var stark redan när mamma var en liten flicka, men i en statarfamilj ansågs allt kreativt skapande som någonting negativt. Den som inte hade ambitionen och styrkan att arbeta hårt, var inte mycket värd. Dessutom ansåg hennes föräldrar att hon slösade på papper genom att förstöra dem med sina teckningar.

Mamma började yrkesarbeta i tonåren som hembiträde/servitris och sedan arbetade hon heltid som städerska, sömmerska och inom sjukvården under många år för att försörja sina tre barn.

Gun Britt Bure

VLT, Gun Britt Bure

När mamma var i 55-årsåldern tog hon en paus från arbetet inom sjukvården,  packade sina väskor, reste iväg och började studera konst på heltid, långt hemifrån, som konststuderande elev på internat. Att äntligen få ägna sig åt det hon älskar öppnade många nya vägar. Vi, hennes döttrar blev överraskade men mamma sa: ”Kom ihåg att våra liv inte behöver levas i en bestämd ordning. Det är aldrig för sent att uppfylla sina drömmar”.

När mamma blev månadens kvinna var motiveringen följande:  ”Gun Britt Bure visar att livet inte behöver levas i en bestämd ordning och att drömmarna inte behöver bli gråare för att man har en tuff vardag. Hon bevisar också att möjligheterna inte glesnar med åren och att det aldrig är för sent att satsa på sina drömmar. Därtill är hon en stor begåvning och har en varm, generös och ödmjuk personlighet”.

Gun Britt Bure

Mamma har skrivit boken ”Där vildrosor blomma” (Vulkan förlag) som bland annat finns på Adlibris. I mammas blogg kan du läsa berättelsen som tar sin början i 1930-talets Sverige, då en svår ekonomisk kris med stor arbetslöshet som följd, drabbade vårt land.

Konstnärlig Gotlandssläkt

Foto: Helena Bure Wijk

Georg Bolin föddes år 1912 i Guldrupe på Gotland och kom att bli professor och instrumentbyggare under sin livstid. Han föddes i en familj där släkten hade varit jordägande bönder i rakt nedstigande led i flera hundra år, men Georg kände sig aldrig hemma inom jordbruket. Han kände sig nära musiken, naturen och tyckte om att skapa användbara föremål av trä. Att arbeta som bonde var för honom uteslutet. Han älskade att snickra och att spela musik.

Georg Bolin

Som ung kom Georg i lära hos möbelarkitekten Carl Malmsten och blev med tiden rektor på skolan. ”Malmsten var en fin läromästare som lärde mig hur viktigt det är att handen och hjärnan samarbetar”, sa Georg Bolin i en intervju med musiktidningen Showtime när han var i 70-års åldern.

Han gifte sig med Edna Eriksson och paret fick tillsammans flera barn. På 1940-talet byggde Georg en gitarr till den världsberömda gitarristen Andres Segovia f. 1897 i Spanien. Segovia eftersökte instrument som var tillräckligt ljudstarka och som kunde nå fram, även till en större publik. Förutom gitarrer byggde Georg Bolin även pianon, flyglar och speciella tonbord som kunde förstärka akustiken i rummet. Gitarristen Göran Söllscher vann en tävling 1978 när han spelade på en 11-strängad altgitarr som tillverkats av Bolin.

Foto: Reuters

För Georg Bolin var instrumentbyggandet en konst som inte kunde skyndas fram. Han valde omsorgsfullt ut det träslag han skulle arbeta med och lyssnade till träets egenskaper medan han ömsint bearbetade materialet och skapade de instrument som skapade de vackraste och starkaste tonerna.

Det stora motstånd som Georg Bolin en gång känt vad gäller att axla manteln inom familjens jordbruk, kände Georgs son Bengt f.1933 mot allt yrkesarbete. Bengt växte upp i en väldigt driftig och arbetsam familj, men längtan efter att gå sin egen väg och att skapa genom att måla och teckna var den allra starkaste drivkraften för honom. Han studerade vid Konstakademin i Stockholm och skapade många vackra alster under sin livstid. Bengt är bland annat representerad vid Gustav VI Adolfs samling och vid Moderna museet. Under alla sina livsdagar försörjdes han av sina föräldrar och sina två arbetande hustrur som gjorde hans konstnärskap möjligt. Min mamma Gun Britt gifte sig med Bengt Bolin på 1950-talet.

Mamma 1955

Mammas dröm sedan barndomen var att få möjlighet att måla och teckna. Hon var en duktig modetecknare redan som ung och fick erbjudande om att gå i lära hos etablerade tecknare. Men mamma valde att gifta sig då den blivande maken lovade att hon skulle få utveckla sig inom det konstnärliga om hon bara svarade ja på hans frieri. Så blev det tyvärr inte. Mamma försörjde maken och barnen genom att arbeta heltid som lokalvårdare och sömmerska på textilfabrik.

Bengt Bolin och mamma Gun-Britt

Familjen flyttade till Gerona i Spanien när Bengt hade fått ett konststipendium. Efter en kort tid stod det klart att han hade förälskat sig i värdfamiljens unga dotter och ville gifta sig med henne. Efter tre år kunde mamma och barnen resa hem till Sverige igen.

Digitaliserade dagstidningar på Kungliga bibliotekets webbsida

I Göteborgs aftonblad fanns år 1905 denna annons från Vollmers Modebazar på Kungsgatan i Göteborg

Nu kan du läsa digitaliserade dagstidningar på Kungliga bibliotekets webbsida!

Patenterade galosch-skyddare kunde man läsa om i Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1898.

En annons i Aftonbladet år 1882. Här erbjöds diverse delikatesser som tryfferad gåsleverpastej, gammal holländsk kumminost och gammal ostindisk soja.

Genom den kostnadsfria tjänsten Svenska dagstidningar kan du läsa Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och många fler tidningar.

Totalt finns cirka 27 miljoner digitaliserade tidningssidor och alla tidningar som är äldre än 115 år är fria att ladda ner till din egen dator.

Kvinnorna i Fjädrundaland

Kvinnorna i Tuna begravdes med amuletter och sierskestavar. Tunakvinnans båt, smycken och denna rekonstruktion av klädsel finns att se på Västmanlands läns museum i Västerås

I början av 1950-talet upptäcktes närmare 90 kvinnorgravar på ett fält i Tuna, Badelunda strax utanför Västerås i Västmanland. Centralt på fältet fanns åtta gravar som låg i anslutning till en mycket äldre kvinnograv, daterad till 200-talet f.v.t.

Gudinnan Freja invigde guden Oden och asarna i sejdkonsten. Bild: Wikipedia


DNA-test har visat att de gravlagda var släkt, förmodligen en äldre anmoder och hennes kvinnliga ättlingar. Det stora antalet kvinnogravar som man har hittat i Tuna, samt amuletter och sierskestavar som har begravts tillsammans med de döda har gjort att man nu tror att det en gång i tiden kan ha utövats Frejakult i området.

Det historiskt geografiska område som kallas Fjädrundaland var under vikingatiden ett av tre uppländska folkland – områden som hade egen lag och egen lagman. På 1100-talet sträckte sig Fjädrundaland från Birka i nuvarande Stockholms län, till östra Västmanland och själva centum låg mellan dagens Enköping och Västerås, vid badelunda och Sagån vid Nykvarn. I Fjädrundaland rådde andra lagar än på landsbygden och kvinnan hade en starkare ställning där. Den mer jämställda lag som hade uppstått i Birka var tongivande även för Mälardalens kvinnor som hade lika arvsrätt som männen. Enligt germansk sedvänja var det inte heller kvinnan, utan istället mannen som gav hemgift i detta område.

Ombord på M/S Freja

Foto: SVT

Rederiet var en svensk TV-serie som producerades av Sveriges Television och sändes mellan åren 1992 – 2002, den längsta serien i sitt slag. I handlingens centrum stod familjen Dahlén som ägde ett rederi och fartyget M/S Freja.

Bert-Åke Varg med peruk Foto: SVT

Bland skådespelarna återfinns bland andra Bert-Åke Varg, Gaby Stenberg, Gösta Prüzelius, Thomas Hellberg, Johannes Brost, Susanne Reuter, Gerhard Hoberstorfer och Yvonne Schaloske.

Gaby Stenberg i Rederiet. Foto: SVT

I min glada ungdom fick jag möjlighet att göra ett inhopp i serien med en roll som Carita Hadar, en smugglare. På SVT tyckte man egentligen att jag såg alldeles för snäll ut för att spela rollen, men med lite smink och en djupdykning i kostymförrådet så förvandlades jag från snäll till ganska tuff.

Foto: SVT

Rederiet 1997. Foto: SVT

”Totte” (Gerhard Hoberstorfer) Foto: SVT

Säkerhetsvakten ”Bengtsson” på M/S Freja (Yvonne Schaloske) Foto: SVT

Dopet genom tiderna

Dopet som sakrament symboliserar enligt kyrkan människans invigning i det kristna livet och markerar början på resan av tro och lärjungeskap som varar hela livet ut. Dopet som handling baseras på Jesu ord i bibelns Matt. 28:19-20: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” Enligt bibeln döptes Jesus av Johannes döparen och trädde då in livet av kärlek och tjänande, i solidaritet med de svaga och i identifikation med den syndiga mänskligheten.

Kyrkolagen 1682

I vårt land började man genom kyrkolagen att dokumentera alla barn som föddes och döptes i slutet av 1600-talet. I födelse- och dopboken antecknades, förutom barnets namn även föräldrarnas samt dopvittnen. Dopvittnen/faddrar var oftast fyra eller fem till antalet, två ogifta och två gifta. Dessa personer var ofta släkt med barnets föräldrar men kunde även vara grannar, arbetsgivare eller arbetskamrater som hade godkänd kristendomskunskap. Faddrarnas uppgift var, förutom att vara vittnen vid barnets dop, även att sörja för att barnet skulle få en god och kristlig uppfostran.

Odöpta barn fick inte begravas

Barndopet har genom tiderna haft en central betydelse och det var förr väldigt viktigt för föräldrar att snarast döpa barnet då barndödligheten var hög. Man ansåg förr att ett barn som dog utan att ha hunnit döpas inte var omsluten av Guds omsorg och individens själ riskerade därför att hamna i limbo – ett slags mellantillstånd mellan himmel och helvete. Under medeltiden kunde ett dödfött barn eller ett barn som dött innan de hunnit döpas inte begravas på kyrkogården. Det var föreställningen kring arvssynd och vilket förhållande som finns mellan människan och Gud före dopet som låg till grund för kyrkans bestämmelser.

I slutet av 1700-talet görs ingen skillnad mellan dödfödda och levandefödda odöpta barn utan båda kategorier ska begravas i stillhet. Till skillnad mot begreppet idag, innebar ”i stillhet” att varken klockringning, procession, sång eller liktal/griftetal fick förekomma. Med andra ord, samma förfarande som för brottslingar och självmördare. Det hände att kyrkan var tvungen att återinvigas eftersom den blivit oren av det odöpta barnet skriver Karin Larsdotter i sin kandidatuppsats (Umeå universitet).

Nöddop 

Nöddop kunde förr ske om någonting dramatiskt inträffade när barnet hade fötts och man misstänkte att den lille inte skulle överleva. Barnmorskan, en släkting eller granne kunde då beröra barnet med vatten tre gånger och uttala orden ”Jag döper dig i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen”. Efter förlossningen kontaktades kyrkoherden, som sedan godkände nöddopet och antecknade i födelse- och dopboken vem som utfört ceremonin.

När släktingen Brita Eriksdotter föddes sin första dotter i Knutby, Uppland i slutet av 1700-talet hände någonting. Den nyfödda flickan visade tecken på svaghet vid födseln och man befarade att hon inte skulle överleva natten. Därför beslutade grannhustrun Margta sig för att nöddöpa barnet, som fick namnet Anna, trots att ingen präst var närvarande. I kyrkboken noterade prästen senare:

”I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av bonden Erik Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro: Bonden U. Anders Ersson i Burvik, Bonden Mats Jansson och dess hustru i Sotter; Pigan Anna Jansdotter i Spångtorp, Lohärad socken”.

Nöddop godkänns även i dag inom Svenska kyrkan men kallas numera ”dop i krissituation”.  Dopet sker på samma sätt som förr och efter dopet – oavsett om barnet överlever, eller inte – kontaktas Svenska kyrkans församlingsexpedition. Barn som avlider i mammans mage döptes inte förr i tiden och inte heller idag men genom kyrkan kan en rit med välsignelse och namngivning ske.

Troendedop istället för barndop

Barndopet har länge varit central inom kristen tro men inom baptismen, som är en gren som uppstod ur den reformerta läran under 1800-talet, praktiseras inte barndom. Baptisterna följer det man kallar skrifts- och frihetsprincipen. Frihetsprincipen handlar för baptisterna om att varje individ själv måste ha frihet att välja sin egen tro och man praktiserar därför vuxendop (troendedop) istället för barndop. När ett litet barn föds till världen ber man för barnet och dess föräldrar i en välsignelseakt, men dopet får vänta tills individen själv vill inträda i församlingen. I min släkt finns många baptister vars barn kallades ”oäkta” under 1800-talet då de inte döptes i Svenska kyrkan. På den tiden var det förbjudet att samlas till gudstjänst utanför Svenska kyrkan. Det hände att baptister blev landsförvisade och förvägrades att gifta sig på den tiden.

Rurik och hans ättlingar

Rurik och hans bror landstiger vid Ladoga. målning av Viktor Vasnetsov

Rurik (Rørikr) föddes på 800-talet och var en av många nordmän, så kallade varjager som bosatte sig i rusernas land i Östra Europa. Rurik och hans landsmän kallade den stora handelsstaden Novgorod i nordvästra Ryssland för Holmgård. En nordman som bosatte sig där kallades för варѧгъ, varjager eller væringr.

Enligt Nestorkrönikan som tecknades av munken Nestor f. 1056 i Ryssland bjöds Rurik in till området i hopp om att styra upp i en kaotisk tid. ”Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss.” Det är svårt att tro på detta men det vi i alla fall vet är att Rurik, tillsammans med sina bröder Signjot och Torvard tog makten och Kievriket (Kievrus), den första slaviska staten uppstod strax därpå. Ruriks ättlingar bredde med tiden ut sig i området och kom att härska där mellan år 862 och 1598.

Ingegerd Olofsdotter – heliga Anna av Novgorod är helgon inom den Rysk-Ortodoxa kyrkan.

”Den äldste, Rurik, bosatte sig i Novgorod, den andre, Sineus (Signjot), bosatte sig vid Beloozero, och den tredje, Truvor (Torvard), i Izborsk. Och efter dessa varjager fick det rusiska landet sitt namn: folken i Novgorod är av varjagisk släkt, tidigare var de slaver. Två år senare dog Sineus och hans bror Truvor. Och Rurik tog makten och förlänade åt sina män olika städer – en fick Polotsk, en Rostov och en annan Beloozero. I dessa städer är varjagerna inflyttare, medan de ursprungliga invånarna i Novgorod var slaver, i Polotsk krivitjer, i Rostov merer, i Beloozero vepser, i Murom muroma; och över dem alla härskade Rurik”.

Rurik. Målning av H. W. Koekkoek

Rurik var min mm fm mf fm mf mf mf mf ff mf mf mm mf ff ff men när det gäller anor så här långt tillbaka i tiden är det näst intill omöjligt att bekräfta sanningshalten i ”pappers-släktforskningen”.  Här kan DNA-släktforskning vara en stor hjälp. Sedan några år tillbaka finns släktens DNA med i ”Russian Nobility” en DNA-grupp med hundratals ättlingar till Rurik.

Ättestupan

Ättestupa enligt Suecia Antiqua et hodierna år 1693

Ättestupan är omnämnd i den isländska Gautreks saga (Götrikssagan) som nedtecknades på 1300-talet. I berättelsen får kung Göte, som var regent över Götaland, information om en brant berghäll där de gamla fick avsluta sina liv. Berget var så högt och brant att ingen levande varelse som for utför berget fick behålla sitt liv. Uttrycket ättestupan förklaras i sagan:

”Den kallas ättestupan därför att vi där minskar vår släkt. Vi dödar våra föräldrar så att de utan sjukdom kan fara till Oden och vi slipper ha någon tyngd eller besvär med dem”.

Muntliga berättelser och skrönor 

Om ättestupor verkligen har existerat kan inte beläggas då de helt saknas trovärdiga källor och bevis, men även om bevis på ättestupans existens saknas och myten har avfärdats så har föreställningar om hur de äldre behandlades illa -särskilt inom vissa folkgrupper – levt kvar genom tiderna. I norrländska gamla hörsägner var det framför allt samer, finnar, romer och resande som behandlade sina äldre brutalt och hänsynslöst. När föräldrarna hade uppnått en ålder av 60 år och inte längre orkade föra den nomadiserade tillvaron med sin familj, så avlivades de, enligt de muntliga berättelser som florerat genom tiderna. Historikern Johan Nordlander sammanställde dessa muntliga berättelser och beskrev en av dem 1889: ”Ett sådant tattarsällskap af elfva hjon kom en gång till Rätan, körandes med två hästar. Bland männen var en gammal gubbe, som var mycket sorgsen och dumpen och aldrig sade ett ord. Af hans sorgbundna väsen drog bygdfolket den slutsatsen, att han var dömd till döden”.

Kallbad, renskjuts eller kör-åti-tall

Nordlander sammanställer i ”Hvarjehanda anteckningar 1889” några av de föreställningar som länge levde kvar i södra Norrland vad gäller samer/finnar och deras behandling av de äldre. Samma berättelse florerade i flera olika former men skrönans kärna är att när anhöriga hade nått en hög ålder eller på annat sätt blivit en börda för sin familj så fick personen välja mellan tre olika dödssätt – kallbad, renskjuts eller tjör-åti-tall. Det första alternativet handlade om att den gamle dränktes i en sjö eller isvak. Vid renskjuts spändes en släde eller akkja efter en otämjd ren som släpptes lös i skogen, varpå döden inträffade då släden våldsamt slog i de många träden. Dödssättet tjör-åti-tall avsåg en sista färd, fastspänd i en kälke, utför ett högt berg kantad av stockar och stenar. På vissa håll kunde de gamla även välja att avsluta sitt liv genom att fara nedför ett högt berg på skidor.

I Edsele, Ångermanland, berättades att en fin herre en dag kom åkande förbi en frusen sjö där han upptäckte en hopknuten säck. Någonting rörde sig i säcken och när han närmade sig kunde han höra en människa som läste en bön. I säcken låg en gammal ”lappkärring” som berättade att hon skulle fara till sin himmelske fader den dagen. När mannen frågade om hon inte ville leva längre svarade hon att hon väldigt gärna ville leva, om hon blott finge. ”Men jag är blind och kan ej gå. Inte orka de heller draga mig. Och nu vill jag hellre ha kallbad än renskjuts” blev hennes svar.

Enligt berättelsen hade hennes son lämnat henne i säcken för att gå till byn och låna en yxa för att hugga upp en vak då sjön hade frusit på. Den vänlige mannen som hittade damen tog henne med hem till sin familj där hon fick ett gott liv under sina sista levnadsår.

Foto: Nordiska museet

Fattighjon och människor på undantag

I de gamla skrönorna om ättestupan och den grymma behandlingen av äldre och sköra ville man gärna lyfta fram hedniska vikingar liksom de okristliga finnarna, samerna och romerna, men faktum är att de äldre inte hade särskilt hög status någonstans i det svenska samhället förr i tiden. I ett samhälle där arbete, att kunna bidra till försörjningen, stod i fokus hade varken barn eller gamla någon högre rang. Principen ”den som inte arbetar skall heller inte äta” har länge varit rådande i vårt land.

Fram till 1800-talet var det många äldre av bondesläkt som inhystes i en liten del av huset och sattes på ”undantag” när barnen tog över gården. Genom ett kontrakt fick de lov att bo kvar hos barnen och fick mat för dagen. De som saknade någon som försörjde dem hamnade på fattigstugan och slutade sina strävsamma liv som fattighjon. I fattigstugorna levde samhällets utstötta grupper – de sinnessjuka, de sinnesslöa och de äldre i stor fattigdom och smuts. Det var först år 1918 som fattigstugorna bytte namn till ålderdomshem, men även om man bytte namn dröjde det innan någon förändring till det bättre skedde innanför institutionernas väggar.

I en text på sin hemsida belyser Nordiska museet vår kluvna syn på åldrandet, där de icke produktiva individerna genom tiderna har föraktats, samtidigt som friska människor med hög ålder och stor erfarenhet har respekterats och vördats. Begreppet ”ålderman” har tolkats som att den äldste förr fick bli ledare men oftast var dessa medelålders män.

Nu är vi lika mycket värda

Numera hamnar vi inte på fattigstugan eller på undantag. Nu är vi alla lika mycket värda, sägs det.

Sveriges grundläggande fri- och rättigheter kan läsas här. Enligt lag har alla svenska medborgare samma grundläggande fri- och rättigheter, oavsett ålder, kön eller härstamning. Skyddet för fri- och rättigheterna finns framför allt i regeringsformen, där det bland annat slås fast att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Målning av Carl Larsson 1886

Den enes bröd, den andres död

Darwin och arternas uppkomst

Den brittiske vetenskapsmannen Charles Darwin (f.1809 d.1882) studerade på sin tid arternas utveckling över tid. Darwin kom att förklara utvecklingsprocessen med begreppet naturligt urval som han såg som en nödvändig delprocess i evolutionen. Det naturliga urvalet handlar om att det finns genetiska olikheter mellan individer som tillhör en och samma art. De djur som bäst kan anpassa sig till den miljö de lever i blir starkare och får därmed fördelar framför andra och har större chans att överleva och fortplanta sig. Charles Darwin menade att man exempelvis kunde välja ut vissa individer för husdjursavel och dessa kunde därmed föra sina önskvärda egenskaper vidare, men han såg framför allt det naturliga urvalet som en naturens process där gynnsamma anlag kunde uppstå spontant beroende på situationen, exempelvis om ett träd får mer solljus där det växer i en skogsglänta intill andra träd, så gynnas dess utveckling.

Charles Darwin

Den enes bröd, den andres död

Ur Charles Darwins förklaringsmodeller växte snart ett nytt, elitistiskt synsätt fram där begreppet ”survival of the fittest” kom att myntas. Genom att applicera Darwins forskning på människors sociala förhållanden knåpades en ny modell ihop där människans och samhällets utveckling stod i centrum. Ideologins kärna var att endast vissa individer är vinnare och således lämpade att föra sina gener vidare. Grundprincipen inom socialdarwinism är att de sårbara och svaga individerna slås ut och de starka för samhällsutvecklingen framåt. De starka individerna råder därmed över de svaga. Fattigdom rensar bort de sköra och hindrar dem från att föra sina dåliga gener vidare.

Pseudovetenskapen socialdarwinism fanns redan på 1870-talet genom den brittiska filosofen Herbert Spencer (f.1820 d.1903) som menade att människan och samhället skulle utvecklas spontant och fritt. Han menade att all utveckling går i cykler då de uppstår, blomstrar för att sedan dö. Den socialdarwinistiska ideologin lyftes sedan fram i andra sammanhang och dess tankegods är framträdande inom nazismen och dess fokus på rashygien. Människor med ”mindervärdiga arvsanlag” skulle hindras från att föra sina gener vidare eftersom detta kunde hota folket och samhället, medan individer med bra arvsanlag uppmuntrades att skaffa barn.

Alfred Petrén f.1867 d.1964 var psykiater och socialdemokratisk politiker

Tvångssterilisering

Även i Sverige ville man gärna dela in människor och kom att göra det genom att klassa vissa människor som långskallar – andra som kortskallar. Vissa individer ansågs vara helt obildbara och registrerades som ”sinnesslöa”. År 1909 bildades Svenska sällskapet för rashygien, som senare blev Statens institut för rasbiologi. Målet var att införa steriliseringslagar i landet, vilket man också gjorde. Politikern och psykiatern Alfred Petrén lade den första motionen i riksdagen om att införa sterilisering av sinnesslöa 1922. Först 1934 antogs lagen och kom att gälla fram till 1976. Inledningsvis krävdes två läkares utlåtanden för att sterilisering skulle ske men senare steriliserade man människor på social indikation.

Tanken var att samhället skulle skyddas från de sinnesslöa och funktionsnedsatta människornas dåliga anlag och i vårt land byggdes många anstalter där de arma människorna placerades. För att bli utskriven krävdes nästan alltid att man accepterade sterilisering. Cirka 30 000 socialt utsatta människor som inte ansågs passa in i samhällets normer steriliserades för att deras gener inte skulle föras vidare.

Läs gärna mina tidigare inlägg om ett mörkt kapitel i Sveriges historiaVipeholmsexperimenten och berättelsen om Juliette.

Lärdomar från det förflutna

Foto: Helena Bure Wijk

Jag följer inte Folkhälsomyndighetens råd under corona-pandemin. Jag har valt att gå min egen väg och den har stundom känts lite ensam. Ända sedan i vintras, när jag började inse att det dödliga och smittsamma virus som drabbade Kina och Wuhan så svårt, snart skulle komma hit, har jag valt att hellre lyssna till min egen inre röst, än Anders Tegnells.

Självklart följer jag råden ”Stanna hemma om du är sjuk, håll avstånd, begränsa sociala kontakter…håll i och håll ut”. Och ”Var en del av lösningen”, som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, alltid brukar säga på presskonferenserna. Men är råden tillräckliga i en pandemi? Jag är inte säker på det. När man sysslar med historia kan man ofta se att det finns viktiga lärdomar vi kan göra genom att studera det förflutna. Spanska sjukan är en sådan lärdom…

Spanska sjukan –  fara för liv och framtida hälsa
Spanska sjukan 1918-1920 orsakades av ett luftburet influensavirus som skördade omkring 100 miljoner människoliv runt om i världen. I Sverige avled cirka 40 000 människor under de två år som pandemin härjade. De länder som snabbt valde att stänga ned för en tid och begränsa smittspridningen genom att införa ansiktsmask kom att klara sig bäst, både vad gäller att rädda människor från att dö och från de följdsjukdomar som följde i virusets spår.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918

När spanska sjukan-viruset drabbade världen stod läkarna handfallna och botemedel saknades, då liksom nu. Och som med coronaviruset var det även då kroppens eget immunförsvar som kunde löpa amok, när det försökte försvara den sjuke från ett virus som inte kändes igen. Sjukdomen orsakades av ett virus som i sin tur kunde orsaka bakterieinfektioner som lunghinneinflammation, hjärnhinneinflammation och sepsis, blodförgiftning.

Svåra sviter
Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.

När spanska sjukan drabbade Jämtland och den lilla orten Sveg 1918 var det många som greps av panik och flydde fältet för att slippa bli smittade. Min farmors mamma drev ett pensionat i Sveg vid den tiden och när gästerna insjuknade, en efter en, bestämde hon sig för att göra allt hon kunde för att hjälpa dem att tillfriskna. Som mest var det elva hotellgäster som låg sjuka samtidigt och Dora tog hand om dem. Hon insjuknade inte själv men hennes man och dotter, min farmor som då var åtta år, smittades av viruset och båda blev väldigt sjuka. Farmor fick hjärnhinneinflammation och blev döv i sviterna efter sjukdomen.

Farmors mamma Dora

När spanska sjukan drabbade Sverige fanns det två ”läger” inom läkarkåren. Den ena gruppen menade att man måste göra allt för att motverka smittans spridning, medan den andra ansåg att det var ett arbete som var dömt att misslyckas eftersom smittsamheten och hastigheten på spridningen var så hög. Denna grupp ansåg att det vore bäst om så många som möjligt skulle bli smittade snabbt då man trodde att sjukdomsförloppet skulle bli lindrigare för dem som smittades tidigt i pandemin. I många länder infördes sociala restriktioner och social distansering, men bland annat i Sverige och i New York valde man att hålla skolorna öppna.

Införde ansiktsmask på eget initiativ
Läkaren Arnold Josefson valde att på eget initiativ införa ansiktsmask för sjukvårdsanställda i Stockholm år 1918. Masken som bestod av gaslindor användes två timmar åt gången innan den desinfekterades och ersattes av en ny ”gasmask”. Åtgärden visade sig minska smittspridningen väldigt effektivt. Veckojournalen skrev samma år: ”Dylika bindor ha med utmärkt resultat nu införts, så gott som vid alla sjukhus i hufvudstaden, där influensapatienter vårdas”.

1024px-1918_at_Spanish_Flu_Ward_Walter_Reed_(cropped)
Sköterska behandlar patient i Washington, DC under spanska sjukan 1918. Foto: Harris & Ewing photographers

Coronapandemi i Sverige 2020
Vi befinner oss just nu i den värsta pandemin som drabbat världen sedan spanska sjukan men Folkhälsomyndigheten i Sverige vill inte rekommendera människor att bära munskydd för att skydda sig själva och andra människor. Anledningen är att det, enligt myndigheten, inte finns några konkreta vetenskapliga bevis för att sådana skydd fungerar samt att svenska folket tycks ha en märklig benägenhet att ”pillra” på munskydden och få virus på fingrarna som de kan smitta sig själva med eller sprida vidare. Dessutom verkar man tro att munskydd skulle göra att sjuka människor springer omkring på stan, iklädda munskydd, istället för att stanna hemma om de är sjuka.

Ett lätt val
När jag fick veta att ett okänt, smittsamt och dödligt virus hade kommit till Sverige i mars 2020 valde jag att på eget bevåg införa munskydd/andningsskydd för mig själv och familjen i alla offentliga miljöer där det är svårt att hålla avstånd till andra människor. På den tiden menade Folkhälsomyndigheten att viruset inte alls skulle komma till Sverige, och om det ändå kom så skulle vi knappast märka av det. Jag köpte andningsskydd och visir (som skyddar ögon och ansikte) till mamma som är 87 år så att hon kan promenera utan rädsla för smitta.

För mig är det ett lätt val. Jag bär munskydd för att skydda mig själv och mina medmänniskor ❤

Året runt på udden

Foto: Helena Bure Wijk

Sedan jag var i 20-års åldern har jag varje år cyklat ned till Mälaren i Västerås, så snart isen gått upp om våren och sedan brukade jag tillbringa varje ledig stund på bryggorna kring Öster Mälarstrand. På den tiden fanns ingen bostadsbebyggelse i området, bara industribyggnader samt båtuppställningsplatser så långt ögat nådde. På Öster Mälarstrand fanns ett mysigt café dit jag ofta brukade gå. I dag är området längs Östra hamnen, Lillåudden och Öster Mälarstrand nästan omöjligt att känna igen på grund av alla bostadshus som har tillkommit, men Mälaren är densamma som förr.

Sedan 2016 är jag bosatt i området och behöver inte längre cykla långt för att se hur solen glittrar i vattnet om våren. Att få tillbringa några stunder då och då vid Mälaren gör mig lika lycklig och rofylld nu, som då. Här sitter jag gärna och blickar ut över vattnet.

Foto: Helena Bure Wijk

Foto: Helena Bure Wijk

Det är så fint att följa årstidens växlingar och se fåglarna komma tillbaka varje år. På våren kommer Grågässen hit och bygger sina bon vid strandkanten. De beskyddar sina ungar så fint och när de simmar med sina små finns alltid en vuxen längst fram och en längst bak i ledet.

Foto: Helena Bure Wijk

Varje vinter kommer Gråhägern ”Gunnar”. Det var min dotter som döpte pippin och han heter säkert något annat i själva verket 🙂 Gunnar brukar ofta sitta och fiska under bron där isen är tunnare.

Foto: Helena Bure Wijk

Lite längre bort, vid Kokpunkten där vattnet är varmare bor den lilla Mandarinanden som en gång förvillade sig hit från Asien. I den varma viken har den exotiska pippin fått goa små vänner i Gräsänderna och verkar känna sig hemma i ”gänget”.

Foto: Helena Bure Wijk

Foto: Helena Bure Wijk

Foto: Helena Bure Wijk

 

Här finns ett inlägg om Lillåuddens historia

 

 

Starka och envisa anfäder- och mödrar

Mamma och jag när vi började släktforska 1990

När man släktforskar hittar man ibland anor som får en speciell plats i ens hjärta. Man kanske fastnar för personernas styrka, mod eller någonting som de lyckades åstadkomma under sin levnad. Genom åren har jag upptäckt att jag gärna fastnar lite extra för de där starka, envisa människorna som trots svåra omständigheter alltid valde att följa det egna hjärtat och som vågade gå emot strömmen.

Norrgarns gård i Uppland Fotograf: Tuula Autio

Morfars mamma Charlotta Bure

Morfars mamma, Augusta Charlotta Bure var en sådan person. Hon födde sex barn som hon uppfostrade och försörjde på egen hand. Människor i bygden tittade säkert snett på henne och nog måste det ha tisslats och tasslats runtom i stugorna, men Charlotta gick lika rakryggad genom den lilla byn som hon gick genom livet. Hon var anställd som mjölkerska hos familjen Reuterskiöld på Norrgarns gård i Bladåker, Uppland under hela sitt vuxna liv. Som trotjänarinna hade hon egen försörjning och en liten stuga där barnen kunde växa upp. För Charlotta verkar det inte ha varit nödvändigt att gifta sig. Jag beundrar Charlotta och den strävsamma släkten på morfars sida. Att vara hederlig, att se det stora i det lilla och att arbeta hårt har varit en ledstjärna i generation efter generation.

Min morfar var envisheten personifierad. Han arbetade hårt utan en enda sjukdag genom alla arbetsföra år. Envishet och styrka är bra egenskaper, men envisa människor har en benägenhet att vara lite bångstyriga. Morfar ville alltid gå sin egen väg och hade svårt att lyda order. Som ung var han anställd inom det militära under tio år, men valde sedan att sadla om och det var nog bra. Vid en militärövning befallde löjtnant Nilsson att morfar skulle ta en språngmarsch, men morfar vägrade. Trots upprepade befallningar vägrade 512 Svensson att springa ett enda steg. Istället för att springa gick han sakta, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest. När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om Svensson inte tyckte att det hela var väldigt tråkigt, varpå morfar svarade på sitt buttra sätt: ”Det gör väl detsamma”.

Morfar Ivar arbetade här som traktorman

Morfar var övertygad om att han höll sig frisk tack vare de vitlöksklyftor han alltid lade i vatten i en glasburk och en örtdekokt som luktade och smakade hemskt. Några matskedar av vitlöksspadet varje dag och en tesked av örtsörjan vid behov gjorde susen, tyckte morfar. Han var även övertygad om att man blir lika solbränd genom att sitta och sola inomhus på köksstolen, med stängt fönster och han solade ofta genom rutan på serviceboendet. Vi anhöriga försökte försiktigt berätta för morfar att det inte går så bra att sola genom fönsterrutor om man vill bli brun, men morfar insisterade. Han var märkligt nog solbränd som en pepparkaka året runt genom att sola genom sitt stängda köksfönster.

Morfar Ivar solade genom fönsterrutan

Morfars släkting Maria Kristina som föddes 1846 i Knutby, Uppland är ett bra exempel på hur man tänkte och hur man hanterade svårigheter i morfars släkt – med envishet , jäklar anamma och glimten i ögat. Maria Kristina arbetade som piga under många år och på den tiden var pigans årslön knappt 100 kronor. När hennes arbetsgivare gick bort klarade hon sin försörjning genom att hjälpa till hos familjer som ”daghjälp”, för en dagpenning om 50 öre. Hon brukade samla pinnar och grenar i skogen till ved. Visserligen var hon fattig men självförsörjande och hon tycks ha funnit en stor styrka i sin tro. Missionskyrkan och speciellt missionsskolan på Lidingö låg henne varmt om hjärtat och dit reste hon varje år, även på ålderns höst. Hon förberedde sig hela året inför sommarkonferensen genom att väva handdukar och göra lingonsylt som hon skänkte till kyrkan.

När Maria Kristina på ålderns höst samtalade med sin väninna inför den kommande generalkonferensen berättade väninnan att hon inte tänkte delta i kommande träff eftersom hon kände att hon blivit för gammal. Väninnan förklarade: ”Nej, i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. Maria Kristina tyckte att det var en väldigt märklig uppmaning och stirrade häpet på väninnan innan hon svarade med sin norduppländska dialekt:
”Allre har´n sagt så till meg!” Hon reste till konferensen på Lidingö utan väninnan det året. När Maria Kristina avled 1939 vakade grannar och vänner vid hennes bädd i flera dagar. När hon tyckte att det hela började dra ut på tiden sa hon ”Ja, höga herrar brukar ju låta vänta på sig”.

Maria Kristina föddes i Svanbol, Knutby år 1846 Foto: Amanda Roman

Även på min mormors sida finns en stor portion envetenhet. Mormor Elsa Lovisa föddes 1903 i Norrköping och blev mamma till tolv barn. Hon växte upp i en statarfamilj i en stor syskonskara och när hon hade gift sig med morfar hoppades hon på ett lugnt familjeliv på en fast plats. Allt började så bra och morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta. Huset fick namnet Elsabo, efter hustrun.

Mormor Elsa med några av barnen i Sunnersta

Men snart kom den stora arbetslösheten på 1930-talet och familjen fick lämna sitt hem för landsbygden där morfar fick anställning som statare. Mormor tvingades åter igen att bege sig ut på vägarna med flyttlassen, ofta fem, sex gånger per år, eftersom morfar sällan fogade sig under arbetsgivarnas krav.

För mormor Elsa var det viktigt att fattigdomen inte skulle synas utanpå. Barnen skulle vara skötsamma, artiga, hela och rena.

Att foga sig var inte heller mormors starka sida. I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem. Mormor Elsa kunde inte tänka sig att lämna sina barn vind för våg. Hon vägrade att mjölka böndernas kor och därför måste familjen bryta upp och flytta många gånger varje år.

Mormor Elsa trivdes bäst när hon själv fick styra och ställa över det mesta.

Stolt och envis var även farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund som föddes i Ytterlännäs i Ångermanland år 1888. Dora och hennes syskon blev tidigt moderlösa och utackorderades till olika fosterhem. Hon gifte sig 1908 med en prästson från Stockholm och två år senare föddes min farmor Margit Alice i Nyland utanför Kramfors.

Farmors mamma Dora Emerentia

Äktenskapet tycks inte ha varit lyckligt och av någon anledning tyckte svärfadern prästen att sonen hade gjort ett dåligt val av hustru. Prästen betalade 10.000 kronor till Dora med villkoret att hon och dottern skulle försvinna helt ur sonens liv.

Farmor Margit var 8 år när hon insjuknade i spanska sjukan. Hon överlevde men blev döv i sviterna efter sjukdomen.

Farmor

Under flera år levde mor och dotter som obefintliga, utan någon stadig hemvist. Det har berättats att farmors mamma arbetade som skjutbanefröken på kringresande tivolin i Ångermanland. Skjutbanefröknar kallades förr de kvinnliga anställda på tivolin som hade hand om skjutbanorna. Det var på en sådan marknad hon en kväll mötte sitt livs kärlek, snickaren Oscar Norling från Bollnäs.

Farmors mamma

Den lilla familjen valde att flytta till Sveg, Härjedalen. Gammelfarmor var duktig och ambitiös. Hon öppnade snart ett pensionat med kaffeservering och affärerna gick bra. Några år senare köpte familjen en ny fastighet där man startade snickeri, glasmästeri, blomsteraffär och begravningsbyrå. När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i världen 1918 så drabbades Jämtland väldigt hårt. Många Svegsbor flydde fältet för att undvika att bli smittade men Dora fortsatte att driva sitt pensionat och skötte om de gäster som insjuknade. En gång låg 11 gäster sjuka på pensionatet, som hon vårdade. Oscar och Dora var ett par livet ut men det var inte förrän 1928, när den första maken hade avlidit, som de kunde gifta sig.

Dora ansågs av många vara en ganska hård kvinna. Hon var osentimental och talade aldrig om det första äktenskapet eller de svåra omständigheterna i barndomen. Inte heller om den stora summan pengar hon en gång i tiden fått av sin svärfar för att försvinna. När hon gick bort 1974 upptäcktes att hela summan fanns på hennes bankkonto i Svegs Sparbank. Hon hade aldrig rört pengarna.

Även om gammelfarmor hade en tuff framtoning så fanns även en annan, mycket mjukare och mer filosofisk sida hos henne. När hon fick en ledig stund över så brukade hon skriva små dikter och berättelser från sin levnad, som hon sedan spelade in på kassettband. Hennes dikter präglas av kärleken till familjen och föräldrarna. Barndomen målar hon i sina dikter i varma, ömsinta färger och särskilt modern, Olivia, var högt älskad. I en dikt beskriver hon hur modern går stilla över trasmattspyntat golv och hur allt ont och farligt viker för moderns gamla kära händer.

Gammelfarmors mamma Olivia

”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar
All oro och sorg blir flarn när jag vilar igen som barn
på bädd som min moder bäddat.

Nu är jag åter hemma hos far och mor
Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor
och ser in i den sista glöd.
Hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.

Mor går tyst och stilla över trasmattspyntat golv,
ansar varligt brasans sista bränder.
Allt ont och farligt viker för min moders gamla kära händer.”

Farmors mamma Dora

I flera dikter beskriver hon kärleken till maken Oscar och stugan i vackra Härjebo. Dora hade många funderingar och på ålderns höst kändes det viktigt att sätta dem på pränt. Hon satt ofta uppe sent i sin ensamhet och filosoferade.

”Blomdoft och fåglalåt. Majnatt i bidan.
Grubbel och ont försåt för vi åt sidan.
Famna en still´ minut. Tystna din fråga.
Snart tar ditt pladder slut, fladdrande låga”


Men att visa den lite mer känslosamma sidan offentligt var inte gammelfarmors melodi. Inte heller att visa svaghet. När hon i 80-årsåldern fick svårt att gå föreslog läkaren att hon kunde använda en käpp att stödja sig på, men Dora protesterade: ”Vad skulle folk tänka om jag kom gående på byn med käpp!?”

Gammelfarmor var en stolt och envis kvinna. Genom hennes texter och inspelningar har vi fått möjlighet att lära känna henne lite mer, så här i efterhand.

”Jag vet ej vad jag hoppas men hoppas likafullt, Mitt hjärta känns så ödsligt men är ändå så fullt. Vad syftar denna oro som ej ett mål kan nå? Vad hoppas jag? Vad vill jag? Vad tänker jag uppå?

När dagen gått till ända och natten faller på och allt känns tomt och öde och inget hopp mig når. Jag bidar i förtröstan och hoppas än en gång, för hoppet är det enda som ger tröst i nöd och tvång.

De ville mig i fängsel slå för fågelsångens skull men alla deras stängsel dem skrattade jag omkull. Alls ingenting bedrövar, lugnt bidar jag min tur. De vägarna jag strävar, dem stänger ingen mur och dör jag där i hopen av ynkedom och drav skall fjärran fågelropen strö klarhet kring min grav”.

Foto: Helena Bure Wijk

 

Håll ordning på släkten

Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det). Illustration: Helena Bure Wijk

När man har kommit igång med släktforskning upptäcker man snart att det kan vara bra att ha ett verktyg för att kunna strukturera forskningen på ett lättförståeligt och snyggt sätt. För att bygga släktträd i datorn kan man använda kalkylprogrammet Microsoft Excel, men det finns också andra alternativ. DisgenHolger, Brother´s Keeper och Min Släkt är några prisvärda program som erbjuder släktforskaren möjlighet att skapa fina släktträd i datorn, som sedan kan skrivas ut eller flyttas till andra webbplatser som GEDCOM-filer. Vill man sedan publicera forskningen på en egen hemsida så går även det bra.

Jag har använt programmet Min Släkt under många år och är väldigt nöjd. Programmet är enkelt att använda, prisvärt och innehåller alla funktioner man kan behöva. Dessutom har man en tillmötesgående och trevlig kundtjänst. För engångssumman 450 kronor kan man köpa en licensnyckel för Min Släkt och får då fri tillgång till programmets alla funktioner, för alltid. Här kan du ladda hem och prova Min Släkt 4.2 kostnadsfritt.

Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det).

Min Släkt är ett mycket bra och prisvärt program som innehåller allt jag behöver och mer därtill.

Frostviken i norra Jämtland

Hällingsåfallet i Frostviken, norra Jämtland Foto: Wikipedia

Frostviken i Strömsunds kommun, norra Jämtland var förr ett samiskt område och kallades ”Finnmork”. Finnmork var ett område som inte tillhörde Sverige, men inte heller Norge eller Ryssland. Det var först år 1645 som Jämtland blev svenskt, efter att ha tillhört Norge i cirka 500 år. Samerna som levde i området betalade skatt enligt en områdesindelning bestående av tre skattefjäll – Orrnäsfjäll, Klumpvattenfjäll och Mellanskogsfjäll. Skatten togs upp av birkarlar som var bönder och handelsmän med ryska, samiska och finska som modersmål. Birkarlar och landsköpsmän rörde sig i de samiska områdena och man hade ett ömsesidigt utbyte. Läs gärna mitt tidigare inlägg om birkarlar som du hittar här.

Samisk man med sin lille son i Frostviken, Jämtland islutet av 1800-talet. Foto: Nordiska museet

Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i lappmarken. Genom den svenska regeringsmakten fick  birkarlarna i norr monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa personer ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.

I Orrnäs föddes anfadern Knut Ragvaldsson på 1500-talet. Knut blev med tiden nämndeman och landsköpman, en titel som användes i Norrland på de bönder som vid sidan om jordbruket även bedrev handel med utlandet, framför allt med Ryssland. Knut gifte sig med Dordi Vincentsdotter med okänt ursprung. Dordi och Knut köpte jord i Resele, Ångermanland och flyttade dit tillsammans med sina barn. I Resele fick Knut böta 4 mark år 1552, för att ha ”utnyttjat en spåkvinna”.

Affärerna tycks ha blomstrat för i slutet av 1500-talet ägde Knut 20 kor och det fanns på den tiden endast två bönder i hela Ångermanland som ägde fler kossor. Att man hade det gott ställt märks även om man studerar räkenskaper. Familjen betalade en enorm summa om hela 1412 mark till Älvsborgs lösen. Det var den högsta summa som betalats ut i Ångermanland. (Källa: Carl Szabad) Knut Ragvaldsson avled år 1570 i Holm, Resele. Sonen Markus, som jag härstammar från, blev bonde i Solberg, Boteå, Ångermanland.

Resele i Ångermanland Fotograf: Skogsfrun

 

 

 

Christina

Christina

I källarvalvet i den anrika Bryggargården i Västerås har det anordnats spelningar med många pop- och rockband genom tiderna. På 1980-talet var jag ofta där på punkkonserter och arbetade även där en tid. Men den här sorgliga berättelsen utspelar sig långt tidigare, under en kväll i mitten på 1970-talet då min kusin Christina miste sitt liv på Bryggargården.

Christina, som då var 18 år, var en älskad dotter och enda barnet till morbror Sven och hans hustru. Den mörka februarikvällen då det hände hade hon bestämt träff med sina vänner för en trevlig kväll med musik på Bryggargården och hennes föräldrar reste till Stockholm för att träffa släktingar under några timmar. Ingen hade kunnat förutspå att kvällen skulle sluta i tragedi.

Bryggargården Foto: Einar Spetz

Samtidigt som Christina blev avsläppt vid ”bryggis”, kramade sina föräldrar och gick med glada steg mot ingången för att möta sina vänner, fanns en annan flicka, 19 år gammal, i närheten med helt andra motiv. Hon var svårt psykiskt sjuk och hade vid tillfället rymt från en psykiatrisk klinik. Till sina anhöriga hade hon sagt att hon skulle ta sitt eget liv, men de envisa rösterna i hennes huvud uppmanade henne att döda ”någon” och hon tog sig därför in i Bryggargårdens kök där hon till en början hjälpte till med de smörgåsar som skulle serveras under pausen.

I valvet dansade publiken till musiken och man hade en trevlig kväll. Ingen anade att den skulle få ett sådant grymt slut. När bandet tog en paus satte sig Christina och hennes vänner i en ring på golvet och pratade. Plötsligt raglade en okänd flicka fram på golvet. Hon välte en högtalare och föll ihop framför sällskapet. När hon rest sig upp såg man att hon höll en Morakniv i handen. En av pojkarna försökte avväpna henne men hon satte då kniven mot hans strupe och kastade sedan kniven på golvet. Den landade framför Christina och precis när hon skulle lyfta upp den, flög den okända flickan fram, tog kniven och högg Christina i bröstet.

”Han trodde till en början att 19-åringen skämtade. Ynglingen försökte också få henne att lämna ifrån sig kniven men utan resultat. I stället höll hon den bakom ryggen. Men utan förvarning gjorde hon sedan ett utfall med kniven. Hon träffade Christina Svensson i hjärttrakten. Hennes skador blev allvarliga och hon avled vid framkomsten till Centrallasarettet”. (Vestmanlands tidning 1976-02-02)

Christinas föräldrar, som just denna kväll befann sig i Stockholm, kontaktades direkt och fick veta att deras älskade dotter svävade mellan liv och död. De sprang till bilen för att resa i ilfart till Västerås sjukhus, men bilen ville inte starta den kvällen. När de till slut kom fram var deras älskade dotter redan död.

Det är en förälders värsta mardröm att behöva begrava sitt eget barn. Christinas rum stod orört under många år och mitt tydligaste barndomsminne av hennes rum är den stora affisch som hängde på väggen. Christina trodde på fred och kärlek och i hennes rum fanns en stor plansch med en Jesusliknande figur som höll en kniv som föll från hans öppna hand.

Christina

 

 

 

Tecknare & skribent

Koncentrerad tecknare 1969 Foto: Björn Wijk

Att skriva och teckna är, vid sidan om släktforskningen, det roligaste jag vet. Jag har tecknat och skrivit för olika tidningar sedan 16-årsåldern. Det började med små teckningar och artiklar på Vestmanlands läns tidnings UNG-sida och därefter har det blivit många uppdrag för Vlt och andra tidningar. Under några år medverkade jag som krönikör i programserien ”Tänkvärt” som sändes vardagsmorgnar i Sveriges Radio P4 Västmanland.

Här kan du lyssna på ett inslag med mig i ”Tänkvärt” där jag funderar över stress.

Illustration: Helena Bure Wijk

Humor är viktigt. Jag tror verkligen att livet blir lite lättare att leva om man kan skratta i vardagen och att kunna skratta åt sig själv är befriande. För några år sedan medverkade jag  med humoristiska krönikor i programserien ”Tankspritt med Lisa Ludd” (Sveriges Radio P4 Västmanland) och har tidigare varit bloggare för tidningen Må Bra med texter och illustrationer. Huvudrollsfiguren i bloggen var den medelålders ”Tanten” som med ljus och lykta sökte efter den inre friden genom att läsa diverse självhjälpsböcker.

”Tanten” sökte den inre friden genom att läsa självhjälpsböcker. Illustration: Helena Bure Wijk

Några inlägg om Tantens bravader hittar du i bloggen ”Tantens lilla blogg – något förvirrad, smått utbränd och medelålders” som finns här. (Obs. Bloggen uppdateras inte längre)

 

 

 

Lillån och udden

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås hade förr i tiden två vattendrag som rann genom stadens kärna – Svartån och Lillån. Lillån rann där dagens Munkgatan nu ligger och hade sitt flöde via Kopparbergsvägen och Karlsgatan med utlopp vid Lantmännens silo i östra hamnen, vid Verksgatan. Via den skrangliga Hospitalsbron kunde man vandra från centrala Västerås till Munkholmen där dagens stadshus nu finns. Förr i tiden låg ett kloster på denna plats.

Lillån i Västerås. Foto: Johan Ludvig Nordmark

Karta från 1784

Lillån var en å som ställde till med stora bekymmer i staden och till slut bestämde man sig för att helt enkelt gräva ned den. Ån hade redan tidigt en benägenhet att torka ut. På 1770-talet anlade man en dammarm för att förhindra uttorkning, men det hjälpte inte. I början av 1800-talet muddrades både hamn och Svartå. Lillåns vattenflöde blev därmed säkrat en tid, men på 1860-talet var ån så förorenad och igenslammad på grund av de många garverier och fabriker som fanns längs norra stranden. Man beslutade sig för att fylla igen vattendraget helt. När uppförandet av Turbinhuset påbörjades på 1890-talet revs dammbyggnaden och man började arbetet med att fylla igen Lillån. Dess vatten leddes från och med då till Svartån via cementrör, till gjutjärnsrör vid åns mynning. År 2008 stängdes Lillåns vattenflöde av definitivt då man placerade 5 m3 betong i schaktet för den kulverterade ån.

Lillåudden Foto: Helena Bure Wijk

Lillåudden i Västerås hamn, där jag bor, är en liten konstgjord ”ö” byggd av schaktmassor från den tid då man rev många historiska byggnader i Västerås. Lillåudden var länge en mindre trevlig boplats för människor men sedan början av 2000-talet har området bebyggts med sjönära och exklusiva bostadshus som lockat många att bosätta sig här.

Foto: Helena Bure Wijk

En öppningsbar bro som är byggd på sex stålrörspålar med en längd av 35 meter i tre par, leder från ”fastlandet” i östra hamnen ut till Lillåudden. Vi som bor här, bor i hus som är stadigt förankrade med pålar som fäster djupt ned i de schaktmassor som en gång var Västerås forna bebyggelse.

Lillån är nu ett minne blott men när man bor här ute på ”udden” kan man om vintrarna se hur sjöfåglar samlas vid den forna åns utlopp, vid den stora silon där vattnet håller en högre temperatur.

 

 

 

 

Birkarlar i släkten

Kvänland (Kvenland) är ett historiskt område som en gång i tiden omfattade västra Ryssland, svenska och finska Lappland samt Österbotten. Området tros ha sträckt sig fram till de samiska områdena i Norge och Sverige. I detta vidsträckta område levde människor som på olika sätt hade kontakt med Novgorod i nordvästra Ryssland, där skinnhandeln en gång blomstrade. Invånarna – kvänerna (finska: kainuulainen) tros ha varit bönder och handelsmän som hade ryska eller finska som modersmål och som behärskade det samiska språket. Vissa forskare härrör deras ursprung till finska Satakunda.

1024px-Reindeer_milking
Mjölkning i Sør-Varanger. Kvinnan på bilden är samisk, från Enare kommun i finska Lappland och mannen är kvän. Foto: Wikipedia


Birkarlar med okänt ursprung

Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick  birkarlarna i norr monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.

Ursprunget till själva titeln birkarl (finska: pirkkalalainen) är omtvistat och vissa har velat härleda ordet till Tavastland och ”man från Pirkkala socken”, ”bäverjägare” och ”birk-karl” som betyder handelsman. Karvstocken var ett hjälpmedel när birkarlarna tog upp skatt och nyare forskning av Thomas Wallerström har föreslagit att ordet härstammar från det ryska ordet ”birka” som betyder just ”karvstock”.

Birkarlarna hade ensamrätt på handeln mellan samer och svenska kronan fram till år 1553 då de förlorade sitt monopol men fortsatte sin verksamhet som lappfogdar. Birkarlar och samer hade en intim relation till varandra och nyare forskning har visat att relationerna präglades av ömsesidighet och gemensamt beroende av varandra. Inte det ensidiga maktutövande över de underordnade samer som tidigare forskning har fokuserat på.

Suecia_2-072_;_Piteå_Civitas_Vetus
Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg

 

Birkarlssläkten Rhen i Piteå

Min farfars mm fm mf mm mm mf f hette Andreas Nicolai Rhen f.1520 och levde i Piteå där han var verksam som präst och birkarl. En tid var han även hovpräst hos dåvarande kungen Gustav Vasa. Birkarls-släkten Rhen hade lyckats skapa en stor förmögenhet och ”herr Anders” i Piteå var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han ägde många renar och därtill ett eget sågverk. Flera dokument styrker att han behärskade det samiska språket till fullo. Andreas var son till birkarl Nils Olofsson f.1490 i Öjebyn, Piteå, som i sin tur var son till ”Olof birkarl” Nilsson f. 1460 i Piteå.

Birkarlarna var välbeställda män som hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Nicolaus behärskade samiska språket och i början av 1600-talet utarbetade han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Nicolaus Rhen startade även en samisk skola för blivande teologistudenter  – ”en lappskola där 6 lappynglingar årligen skulle åtnjuta instruktion i bokliga konster”, men skolan flyttade strax därpå till Lycksele.

Det var förbjudet för präster att bedriva handel med samer från år 1611, men prästen Nicolaus fortsatte ändå sin verksamhet som birkarl. Han dog år 1628 och om honom har det skrivits ”han var nitisk om Guds ära i gemen och i synnerhet om lappskolan i Piteå”.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken

Källor: Egen forskning, ”Folk i norr. Om samer, kväner, birkarlar och präster” av Lars Stiernman, ”Nya forskningsrön om birkarlarna”, Kulturmiljö vid Norrbottens museum, ”Birkarlssläkter i Övre Tornedalen”, Erik Kuoksu, ”Norrlandssläkten Rhen – ur släktens historia genom ett halvt årtusende”, Alma Rhen.

Läs gärna ett tidigare blogginlägg ”Djupa rötter i norr”

Berättelsen om en gammal stad

Morgondis i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Min hemstad Västerås som till en början hette Västra Aros, kom att bli en välmående plats under 1200-talet, tack vare bruken och masugnen i Bergslagen. Bergslagen med sina stora mineraltillgångar lockade många privatpersoner, tillika med kyrkan och kronan att investera stora summor pengar i bergsbruken. Järn, skinn och älghorn skeppades ut till Tyskland och flera andra länder. I Västra Aros stannade man till och lastade om godset på mindre båtar. På den tiden kom skeppen glidande uppför Svartån och ankrade vid dagens Slottsgatan med den intilliggande Slottsparken som är Västerås allra äldsta område.

Skepp på besök i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Västerås blev biskopssäte i mitten av 1100-talet. Domkyrkan är ”biskopens säte” och fungerar som huvudkyrka inom ett kyrkligt stift. När Västmanland kristnades så placerade man biskopssätet här i Västerås. Västerås domkyrka började byggas under 1200-talet och var ursprungligen en gråstenskyrka som uppfördes till Jungfru Maria och Johannes döparens ära. Det var först långt senare, under 1500-talet, som kyrkan kläddes i rött tegel och fick sitt nuvarande kyrktorn. Förutom domkyrkan fanns även två katolska församlingskyrkor centralt i staden – S:t Nicolai kyrka som låg norr om Stora gatan och S:t Egidius (kallades även S:t Ilians kyrka) som fanns i korsningen mellan dagens Vasagatan och Hantverkargatan.

Västerås domkyrka hette ursprungligen Maria bebådelsekyrka. Foto: Helena Bure Wijk

Västerås slott började byggas under första delen av 1200-talet. Slottet byggdes ursprungligen som en borg, till skydd för staden och dess hamn. Slottet fungerade även som fängelse (ända in på 1830-talet) och som residens för den fogde som verkade som kungens ombud i staden och i länet. Martin Luther, en tysk före detta munk var en av flera som under 1500-talet ville reformera, förnya, den romersk-katolska kyrkan. Luther hade aldrig tänkt lämna kyrkan men den kritik han framförde kom att få enorma konsekvenser, både för honom själv och för stora delar av världen. Martin Luthers kritik ledde till att evangelisk lutherdom (protestantismen) uppstod och det var på Västerås slott som reformationen beseglades och banden till katolska kyrkan klipptes år 1527.  Sverige hade då varit ett katolskt land sedan 1100-talet.

Utsikt från ett rum på Västerås slott Foto: Helena Bure Wijk

Gustav Vasa tycks ha trivts bra på slottet och han tillbringade mycket tid där, men slottets historia är kantat av våldsamheter och ond bråd död. Västerås slott var ursprungligen ett fängelse och kom att så förbli, ända in på 1830-talet. I norra tornet fanns det så kallade ”tortyrfängelset” där man sänkte ned misstänkta brottslingar till en iskall och kolsvart fängelsehåla, genom en lucka i golvet.

Västerås slott Foto: Helena Bure Wijk

I samband med reformationen revs stadens båda församlingskyrkor S:t Ilians och S:t Nicolai. Även det gamla dominikanerklostret som låg vid nuvarande Munkgatan jämnades med marken och katolicismen förbjöds helt i vårt land år 1593. Dödsstraff eller utvisning väntade den som bröt mot lagen och utövade den gamla tron.

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås växte och hus byggdes över marken där kyrkorna och dess begravningsplatser en gång funnits. Det var först år 2013, när man påbörjat markarbeten i stadens citytunnel, intill dagens Vasagatan, som de gamla glömda kyrkorna åter blev aktuella. Under arbetets gång hittade man nämligen flera människoskelett i tunneln och kontaktade därför polisen. Det visade sig snart att inget brott hade begåtts. Man hade hittat en medeltida kyrkogård där under marken. När jag arbetade som journalist för några år sedan träffade jag arkeologen Jonas Ros som arbetar på Stiftelsen Kulturmiljövård. Jonas var en av de arkeologer som fick uppdraget att undersöka de arkeologiska fynden. Han guidade mig i tunnlarna och visade platsen där man upptäckte de första skelettet, ungefär två meter under jord, där restaurang Varda nu ligger. Jonas berättade att man vid utgrävningen undersökte fem skelett – män, kvinnor och barn, som blivit begravda i olika riktningar. Att de döda begravdes i olika riktningar tyder på att det funnits två kyrkogårdar under olika tidsperioder, berättade han.

Svartån i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Jonas Ros är också den arkeolog som undersökt spåren efter Västerås första gymnasium som grundades av biskop Johannes Rudbeckius år 1623. Domkyrkan med omnejd var länge ett centrum för de lärda och det föll sig därför naturligt att bygga det första gymnasiet – collegium sapientiæ – i området intill kyrkan. De första eleverna var pojkar som här fick undervisning i teologi, matematik, latin, fysik och logik. Rudbeckianska gymnasiet byggdes sedan i närheten av den första katedralskolan.

Av det forna heliga kyrkoområdet finns idag endast några få spår kvar, bland annat rester av den gamla kyrkogårdsmuren och en proban. Jonas Ros har berättat att kyrkomuren markerade den övergång som skilde den världsliga och den kyrkliga världen åt. Innanför kyrkans murar upphörde världsliga lagar att gälla och man fick exempelvis inte föra bort människor mot deras vilja där. Förutom murresterna finns även en av de forna ingångarna till kyrkogården kvar. Jonas Ros visade mig nedför en stentrappa som leder till det kolsvarta, underjordiska skolfängelse (proban) där syndande elever, men även lärare och präster spärrades in ända fram till år 1809.

Här fängslades elever, lärare och präster Foto: Torgny Forslund

 

Läs gärna mer om utgrävningen av S:t Ilians kyrkogård här

 

 

 

 

 

Nya Sverige i Amerika

800px-Kalmar_Nyckel_by_Jacob_Hägg_cropped
Fartyget Kalmar Nyckel. Oljemålning av Jacob Hägg 1922

Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Många emigranter var brottslingar som fick välja mellan att vistas minst fem år i Amerika, eller att sitta i fängelse i Sverige. Många var också östfinnar som flytt till Värmland från krig i Savolax. Bland de svensk-finska emigranterna fanns min anfader Mattias Nertunius f.1622.

Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling.  Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

NouvSuede
Kolonisatörerna bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen

Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han en dag blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…

Den svenska kolonin var vid den tiden i stort behov av nya bosättare och man behövde även materiella förnödenheten. Efter några nödvändiga reparationer avlöpte fartyget från Göteborgs hamn i början av juli 1649. Fartyget var fullastat med proviant, vapen, ett trettiotal besättningsmän och ett sjuttiotal förväntansfulla passagerare.

Färden till den Nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, Engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Kopparstick av Wenzel Hollar (1607-1677)

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv.

Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Pirate_Flag_of_Jack_Rackham.svg

Efter några år i Stockholm ville Nertunius åter  pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet.

Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att västnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig.  I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias Nertunius blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Kartskiss_över_Nya_Sverige
Karta över Nya Sverige

 

En antavla från min farfar till Mattias Nertunius hittar du här

Nybyggarna i Bäsksjön

Lapporten_winter
Lapporten symboliserar entrén till Lappland Foto: Oskar Karlin

I den intressanta texten ”Glimtar från nybyggarlivet i Lappland” som trycktes i Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946 berättar Nils Eriksson om den glädje och de vedermödor som de första nybyggarna fick utstå när de slog sig ned i södra Lappland (den del som hör till Västerbottens län). År 1675 fanns i området två nybyggen – Örträsk och Gavsele. Området hade länge varit välbesökt av de samiska familjer som strövade där tillsammans med sina renhjordar, samt av fiskare som sommartid besökte de rika fiskevattnen i området. ”Det har varit en mycket mödosam väg dessa (nybyggare) ha haft att vandra. Det är många svårigheter, som de fått övervinna, innan de kunnat förvandla vildmarken till kulturbygd” skriver författaren i sin text där han väljer att lyfta fram några av dessa nybyggarfamiljer.

Allt de ägde bar de på sina ryggar

I mitten av 1700-talet kom nybyggaren Sjul och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka efter ett lämpligt ställe där de kunde slå sig ned. Sjul gick före sin hustru genom skogen, ledandes familjens enda ko. Både man och hustru hade tunga bördor. Allt de ägde bar de på sina ryggar när de vandrade genom vildmarken. Sjul hade en yxa, några nät, en lodbössa samt några andra småsaker i sin mesbörda. Hustrun bar en gryta, ett par träskålar, några träskedar och diverse husgeråd i en skinnsäck på ryggen.

Foto: Nils Eriksson/Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946

När de kom  fram till en kulle söder om Bäsksjön i Vilhelmina band Sjul kon vid ett träd och sedan gick han ned till sjön för att se efter om det fanns gott om fisk. Tillgången till fisk var en viktig förutsättning och visade om det var värt att ta upp ett nybygge. Sjul hade endast en mycket enkel metkrok med sig när han gick ned till sjön. Han gick så ut på en udde och metade med ett spö som han skar av en lång smäcker björk. Han fick ett helt knippe mörtar och flera stora abborrar. Nu var Sjul nöjd. Här gick det nog leva då det gick så bra att fiska. Här skulle han slå sig ned, tänkte han. På återvägen till den plats där han lämnat hustrun och kon tittade han efter ett lämpligt gårdsställe. Han fann den perfekta platsen på en kulle cirka en kilometer från sjön. När Sjul kom fram till gumman sade han: ”Nu har jag hittat Bäst-sjön. Här ska vi slå oss ned”. På detta sätt fick sjön namnet Bäsksjön och byn samma namn.

Nybyggarens ladugård var ibland en enkel jordkoja. Foto: Nils Eriksson/Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946

Bodde under en gran

Nu började Sjul arbetet för det nya hemmet. En enkel jordkoja gjordes för kon och paret bodde själva under en gran den första tiden, medan Sjul snickrade en enkel bostad åt sig och sin hustru. Det blev en liten låg fyrknytt stuga med torvtak och en skorsten av sten. ”Det var ett drygt arbete för dessa makar, att under sommaren bygga upp bostad åt både sig och kon, samtidigt som de från myrfläckarna omkring skaffade vinterfoder åt kon, men varje dag måste de vara nere vid sjön och lägga ut näten och vittja dem” berättar Nils Eriksson. För att få omväxling i fiskdieten satte nybyggarna ut snaror åt gråfågel (orrar och tjädrar). Trots att de endast hade snaror av lintråd som var ganska besvärlig att gillra upp, fick de nästan dagligen någon fågelstek, skriver författaren. Det gick bra för Sjul och hans hustru och de bodde kvar i Bäsksjön tillsammans med sina barn. Byn kom att växa och blev en av de största i socknen.

Johan Robert Filipsson i Bäsksjön Foto: Nils Eriksson/Nordiska museet

”Ungefär på detta sätt gick det till när alla de andra byarna upptogs i lappmarken. Under sommaren kom nybyggaren och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka sig en lämplig plats för ett nybygge. I repet ledde han sin ko, och ett eller ett par barn var ibland med. Första sommaren fick de vanligen i likhet med Sjul bo under en gran. Det gick inte lika bra för alla att finna en bra plats där de kunde slå sig ned och trivas hela livet. Det fanns nybyggare, vilka börjat på icke mindre än femton platser, innan de slutligen funnit en plats, som de gillat” avslutar Nils Eriksson.

Källa: ”Glimtar från nybyggarlivet i Lappland” av Nils Eriksson/ Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946, årgång 27

En promenad genom 1800-talets Stockholm

Drottninggatan i Stockholm år 1808. Målning av Elias Martin (1739-1818)

Farmors farmors pappa Adolf Fredrik Schmidt föddes år 1809 i Tingsås, Kronoberg och kom att gifta sig med Johanne Jeanson f.1814 i Asarum, Blekinge. Paret fick sonen Alfons f.1833, dottern Mathilda Johanna f.1835, dottern Hulda f.1838 och sonen Albert Ferdinand f.1841. Alla barnen föddes i Karlshamn, Blekinge.

Från Karlshamn till Södermalm

År 1854 lämnar familjen Schmidt Karlshamn och flyttar till Södermalm i Stockholm där de får en bostad på Pilgatan (långt österut på nuvarande Folkungagatan). Adolf Fredrik är då kofferdisjöman och anställd inom handelsflottan.

14fdb06f-92c5-4ce0-bc08-f296a8cfc71b
Bostad på Pilgatan 28, kvarteret Beckbrännaren mindre i Stockholm år 1838. Målning av Josabeth Sjöberg f.1812 d.1882

Flyttlasset går till Gamla Kungsholmsbrogatan

Några år senare lämnar man Södermalm för Gamla Brogatan på Norrmalm. Gatan, som också har kallats Gamla kungsholmsbrogatan, sträcker sig från Hötorget vid Kungsgatan, till Östra Järnvägsgatan på Norrmalm. Adolf Fredrik Schmidt lämnade vid den här tiden sjömansyrket och kom att arbeta som bensvarvare. Han tillverkade prydnadsföremål i elfenben.

Gamla kungsholmsbrogatan i Stockholm Fotograf: Kasper Salin

Tillbaka till Söder 

Från Gamla Brogatan går flyttlasset till Högbergsgatan och kvarteret Pelarbacken mindre på Södermalm. Adolf Fredrik arbetar nu som bensvarvare och i fastigheten bor flera andra arbetarfamiljer – bland annat kakelugnsmakare, restauratriser (kvinnor som arbetade med restaurering), sockerbruksarbetare och sedeltryckare. Vid den här tiden antecknas även äldsta sonen Alfons Schmidt f.1833 som ”arbetare”. Under medeltiden restes ett antal höga stenar med bilder från kristi lidande på platsen, i närheten av den avrättningsplats som då fanns på berget. De flata stenarna av gotländsk sandsten kallades i äldre tider ”pelare”, varför kvarteret fick namnet Pelarbacken.

Högbergsgatan, Pelarbacken mindre. Foto: Larssons Ateljé

Bland sjöfarare på Nytorgsgatan

I kvarteret Sankta Katarina större på Södermalm fanns från 1700-talets början textilfabrik och tobaksspinneri. I och med att befolkningen ökade i Stockholm byggdes hyreskaserner på Katarinaberget och vid 1800-talets mitt fanns där även salubod och fabrikslokal. Till trähuset på den gata som nu heter Nytorgsgatan flyttade familjen Schmidt år 1857. Adolf Fredrik är nu åter till sjöss. Övriga hyresgäster i fastigheten var sjökapten A.N Kruse, kofferdisjöman Per August Westman, underskepparen Frans Edvard Wahlgren, svarveriarbetare Sven Larsson och målargesällen Södervall med sina familjer.

Nytorgsgatan på Södermalm Foto. Holger Ellgaard

Drottninggatan i stan

Familjen Schmidt bytte snart bostad igen och man flyttade nu till Drottninggatan i Stockholms innerstad. Drottninggatan kallades på 1600-talet för Stora Konungsgatan. På 1800-talet var det en livlig gata, kantad av krogar och kaffehus där mängder med flanerande stockholmare och hästekipage trafikerade gatan. Gatans norra, sluttande del kallades förr i tiden för Kungsbacken.

Separation

Drottninggatan år 1831. Litografi av Ferdinand Tollin

År 1866 födde dottern Hulda en oäkta son vid namn Gustaf Erik Sigismund Posse och ungefär samtidigt separerade hennes föräldrar. Hulda, sonen och modern Johanna bosätter sig i en bostad vid Adolf Fredriks kyrka i centrala Stockholm medan fadern Adolf Fredrik och sönerna flyttar till Bondegatan, kvarteret Hatten på Södermalm. Paret är vid den här tiden separerade men formellt fortfarande gifta.

Från höjden vid Vita bergen på Södermalm åkte barnen förr gärna kälke vintertid. Kälkfärden tog fart vid Stora Bondegatan, ned till isen vid Barnängsbryggan. Om de hisnande kälkfärderna har författaren Per Anders Fogelström berättat i boken Mina drömmars stad (1960).

Adolf Fredrik Schmidt bosatte sig på Bondegatan tillsammans med sönerna. Fotograf: Kasper Salin

Tillbaka till Norrmalm

Några år senare har familjen återförenats och man har nu återvänt till Norrmalm och bosatt sig på Jakobsbergsgatan. Adolf Fredrik arbetar vid den här tiden som svarvare. Dagens Jakobsbergsgata sträcker sig från Birger Jarlsgatan i öster till Malmskillnadsgatan i väster, men på 1800-talet började gatan redan vid Riddargatan/Grev Turegatan. Längs Jakobsbergsgatan har det genom tiderna funnits bland annat glasmästargårdar och ölbryggerier.

Jakobsbergsgatan i Stockholm i slutet av 1800-talet.

Från Jakobsbergsgatan flyttar familjen Schmidt vidare till Luntmakargatan på Norrmalm. Gatan fick ursprungligen sitt namn efter luntspinnare Daniel Michelsson som hade sin gård där på 1600-talet. (Med hjälp av en lunta, som var en slags veke som brann långsamt, kunde man förr sätta fyr på eldvapen och kanoner). Från mitten av 1800-talet fram till 1884 växte Stockholms befolkning med närmare 100 000 personer. Staden var ingen hälsosam boplats för dåtidens människor och epidemier avlöste varandra. Medellivslängden i Stockholm var på den tiden endast 20 år för män och 26 år för kvinnor.

Luntmakargatan i Stockholm. Foto: Kasper Salin

Norra Tullportsgatan i Stockholms innerstad

Familjen återfinns något år senare på Norra Tullportsgatan (nuvarande Döbelnsgatan) i Stockholms innerstad. På 1870-talet anlades flera parker och planteringar i Stockholm och på Norra Tullportsgatan 44 uppfördes en växthusanläggning där man kunde driva upp och vinterförvara de plantor och växter som växte i parkerna sommartid. Ett fyrtiotal olika arter drevs upp och förvarades i växthuset, exempelvis pelargonia, gladiolus, stockros och dahlia.

Döbelnsgatan som ursprungligen hette Norra Tullportsgatan vid sekelskiftet 1900. Foto: Kasper Salin

Skilda vägar

De äktenskapliga problem som uppstått makarna Schmidt emellan tycks varit av mer bestående karaktär eftersom hustrun Johanna, döttrarna samt dottersonen snart lämnar Adolf Fredrik igen och man flyttar nu till Svartmangatan 22 i Gamla stan. Bostaden låg i den byggnad som kallas Ehrenstralska huset, en gammal byggnad med anor från 1600-talet. I dag finns här Storkyrkoskolan och Estniska skolan.

Ehrenstralska huset, kvarteret Juno Fotograf Lennart af Petersens

Adolf Fredrik och sönerna Alfons och Albert Ferdinand flyttar sedermera tillbaka till Södermalm, till kvarteret Barnängen där far och söner arbetar på nystartade Barnängens tekniska fabrik. Till en början tillverkade man bläck och Eu de cologne på fabriken men 1873 startade tillverkningen av den välkända Barnängens tvål. Adolf Fredrik Schmidt avlider på Södermalm vintern 1871.

Barnängens tekniska fabriker på Södermalm startade sin verksamhet 1868. Här en bild från år 1894. Foto: Axel Rydin

Änkan Johanna och barnen bor nu tillsammans med den präststuderande Johan Gustaf Söderman som 1871 blir far till dottern Huldas andra barn. Tillsammans med honom bosätter de sig på Prästgatan i Gamla stan. Stadsdelen har gamla anor och under medeltiden fanns både galgbacke och bödelsbostad där varför platsen kallades Helvetesgränd ända till slutet av 1800-talet. På Prästhegaten bodde Stockholms kaplaner fram till år 1708 när de fyra små husen revs och gav plats för prästbostaden, som finns kvar där än i dag.

Prästgatan i Gamla stan, kvarteret Hippomenes. Foto: Larssons Ateljé

Prästgatan är den sista Stockholmsadress där familjen är skriven. År 1874 lämnar prästen Söderman storstaden tillsammans med änkan Johanna Schmidt, döttrarna Hulda och Mathilda Johanna samt styvsonen Erik Gustaf Sigismund. Familjen Söderman-Schmidt styr kosan till Nordmaling där man stannar resten av sina liv.

 

Gamla prästgården i Nordmaling på 1800-talet Foto: VF

 

 

Finland och Sverige – två länder med lång gemensam historia

Eero_Järnefelt_-_Forest_Girl_(1894)
Målning av Eero Järnefelt 1894

Lång gemensam historia

Sverige och Finland har en lång gemensam historia. Redan i förkristen tid skedde in- och utflyttning till respektive länder och vi hade stort utbyte genom handel bland annat. Strax utanför Västerås, i Tuna har man hittat kvinnogravar med båtar från 300-talet som är tillverkade med en teknik som på den tiden endast fanns i Finland och nordvästra Ryssland.

Tunakvinnans båt är tillverkad med en teknik som på den tiden endast användes i Finland och Ryssland. Foto: Helena Bure Wijk för Västerås Tidning

Under medeltiden hade Stockholm, i likhet med de flesta europeiska huvudstäder ett stort födelseunderskott på grund av hög dödlighet och man tog tacksamt emot de tusentals finska arbetskraftinvandrare som kom att arbeta inom många olika yrkesområden i staden. Många bosatte sig även i Uppland, Södermanland, Närke, Västmanland och i Bergslagen där man kom att arbeta inom gruvnäringen, som lantarbetare och torpare.

Kulturella skillnader

Från östfinska Savolax kom de människor som behärskade den speciella odlingsmetod som kallades svedjebruk (huuhta) och man bosatte sig bland annat i Medelpad, Dalarna, Värmland, Gästrikland, Ångermanland och Hälsingland, hitlockade av några års skattefrihet. I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde skogsfinnarna vårt eget folk, trots att det fanns många olikheter. Den statliga svenska migrationspolitiken under 1600-talet handlade i mångt och mycket om att stimulera inflyttning från utlandet, reglera omflyttning inom riket samt att minimera utflyttning från Sverige. Myndigheterna ville gärna kontrollera och stimulera inflyttning till vissa områden och de östfinska nybyggarna erbjöds flera års skattefrihet när de upptog obebyggd mark i snårskogarna.

Trälar under penningen av Eero Järnefelt

Finnar – från sydvästra Finland, Bottenhavskusterna och östra Sverige – och svenskar hade för det mesta inte några större anpassningsproblem men för de grupper som inflyttade från östra Finland blev det lite svårare. Skogsfinnarna som idkade svedjebruk härrörde från ett klansamhälle och språkliga olikheter, de långa avstånden till samhälle och kyrka och kulturella och även religiösa skillnader bidrog till att assimilering in i det samhället dröjde.

Somliga östfinnar flydde hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa personer saknade egna torp och sökte sig gärna till de landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, enligt forskaren Rickard Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”.  För att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som flyttia och omfärda” antog regeringen ett särskilt plakat år 1636. Från och med nu fick man böta 40 mark för varje lösfinne som man hyste i sitt hem. Målet var att samtliga skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland.

Järnefelt_Kesäyön_Kuu_1889
Kesäyön Kuu – Sommarnattens måne. Målning av Eero Järnefelt år 1889.

Många män

Skogsfinnarna var arbetsamma och många blev bofasta. Utöver svedjandet ägnade man sig åt jakt och fiske, men till de bofasta finnarna sökte sig ibland mer rörliga ”lösfinnar”som inte hade egna torp och som tycktes trivas med ett mer rörligt och kringflackande liv i frihet. Somliga drog sig inte heller för att begå brott. Till Värmland kom ett stort antal finnar utan egna torp i början av 1600-talet och allmogen klagade att ”de finnar som här kring och med oss bo och sittia utöva all skalck- och bofvestycken, i det de till sig taga och hysa en hop landstrykare som komma från Norge, Hälsingland, Gästrikland, Österdalarna och Bergslagen”.

Svedjebruk krävde stora skogsarealer och en stor arbetsstyrka så, trots att det enligt lag var förbjudet att hysa ”lösfinnar” så betalade många bönder ändå hellre böter än att göra sig av med den nödvändiga arbetskraften. Det blev ett stort mansöverskott på vissa orter och sexuella brott som mökränkningar ökade.

Med heder i fokus

För människorna som levde på skogen var tillvaron skör och osäker. Det handlade om att försöka skydda och behålla liv, hälsa och lycka i en tuff tillvaro. Att kränka någon genom att överträda personens tomtgräns och egendom kunde i vissa fall få väldigt ödesdigra konsekvenser. Det fick stackars ”Sacke” erfara en dag när hans renar råkade norpa några grässtrån på Pål finnes mark.

1024px-20070818-0001-strolling_reindeer_cropped
Bild: Wikipedia

Min anfader Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs uppges ha varit både stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i ständiga bråk med Västansjöfinnen, och de båda trollkunniga männen ”stämde björn” på varandra. Det har berättats att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg nämligen att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick fri från efterräkningar. Sackes skelett återfanns först långt senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.

Foto: Helena Bure Wijk

Richard Gothe, som under sin livstid bedrev forskning om skogsfinnarna, ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Östfinnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men, menade Gothe – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.

 

Källor: Finnarnas historia i Sverige 1 av Kari Tarkiainen, Richard Gothe, Bertil Hasselberg samt egen forskning

 

Djupa rötter i norr

Jag och ett litet rådjurskid för många år sedan Foto: Pappa Björn Wijk

Gedmatch har många bra verktyg för DNA-släktforskning som är gratis.  När man har skapat ett konto på Gedmatch kan man enkelt ladda upp sitt DNA-resultat genom att hämta det från den från den personliga DNA-sidan på Family Tree DNA, My Heritage, Ancestry etc. Här finns en guide som visar hur man gör.

Genom att ladda upp DNA-resultatet på Gedmatch kan man få många nya DNA-matcher som har låtit DNA-testa sig på de olika företag som erbjuder DNA-test. Här finns även möjlighet att lägga in ett eget släktträd och möjlighet att se DNA-matchernas släktträd, förutsatt att de har valt att lägga upp sina träd. För varje DNA-match finns även en ungefärlig beräkning om avståndet till de gemensamma anorna.

I Tåsjö på 1970-talet Foto: Björn Wijk

Gedmatch har många olika verktyg för etnicitetsberäkning där det uppladdade DNA-resultatet jämförs med populationer över hela världen. Om man genom DNA-testet har fått veta att man huvudsakligen härstammar från Europa kan man exempelvis välja verktyget Eurogenes för att få en fördjupad kunskap. All ”etnicitets-beräkning” bör tas med en stor nypa salt, men det kan vara roligt att se hur de olika DNA-testernas beräkningar överensstämmer med varandra.

Om man har judiska anor kan man välja Jtest för att få veta mer. Dodecat är ett annat verktyg som kan vara bra om man vet att man har rötter i Asien, Afrika och/eller Europa. World9 passar oavsett varifrån i världen man härstammar och här jämförs det egna DNA-resultatet med nio populationer i världen.

Foto: Björn Wijk

Genom den funktion som kallas ”oracle” kommer testet att gissa ursprung genom att lista olika populationer. ”Oracle 4” är samma sak, men här listar testet flera kombinationer. Ju högre upp på listan, desto mer sannolik är kombinationen, enligt testet.

Genom släktforskningen vet jag att det finns djupa släktrötter bland samer och skogsfinnar i norra Sverige och även i Norge, men kommer det att visa sig när jag laddar upp mitt DNA-resultat på Gedmatch? Jag trycker på ”knappen” och efter någon minut kommer resultatet där min ”genetiska mix” presenteras och det verkar ju stämma ganska bra:

 

 

 

 

 

Ångermanlands första invånare

Pelle_Molin_Namforsen
Nämforsen. Målning av Petrus Molin f.1864 d.1896

Ångermanlands första invånare

Ångermanland var det område där inlandsisen en gång var som allra tjockast och det har präglat det vilda och vackra landskapet. När området sent omsider blev isfritt började människor att söka sig dit. Till en början var det främst människor som livnärde sig på jakt och fångst som passerade, på väg till och från sina säsongsboplatser. Först 550-1050 e.kr. började man att bosätta sig i Ångermanland mer permanent och då främst längs kusten. Kustskogssamer bosatte sig tidigt kring Ådalen och Höga kusten. I området finns många lämningar efter Ångermanlands första invånare och både Nora och Gudmundrå är gamla samiska brukningsområden.

1024px-Familia_Sami
Samisk familj. Foto: Titopullo

Östfinska nybyggare 

I slutet på 1500-talet kom de första finska nybyggarna till Ångermanland.  25 av de 37 ångermanländska socknarna tog emot nybyggare från Finland, så det var en stor grupp som bosatte sig i området. Viksjö och Graninge kom att ses som ”finnecentrum” i trakten. Enligt Sollefteås häradstings dombok var den allra första nybyggaren finnen Per Påvelsson som bosatte sig i Graninge år 1584. Strax därpå fick Per sällskap i ödemarken av landsmännen Anders, Sigfrid, Måns och Henrik. Mer om finnarna i Graninge kan du läsa om i mina tidigare inlägg.

Till Viksjö utanför Härnösand inflyttade den finska nybyggaren Per Nilsson år 1584. Följande år kom fler finska nybyggarfamiljer till Viksjö – Henrik Jonsson Finne, Lasse Finne, Anders Michelsson och Stora Lasse. Även till Gudmundrå i nedre Ångermanland kom östfinska nybyggare i slutet av 1500-talet. Man bosatte sig främst i skogstrakterna kring Mjövattnet och Nästvattnet och de första nybyggarna var bland andra Hans, Pål och Henrik Finne. Genom den stora gruppen finska nybyggare kom området att kallas Finnmarken.

Förutom Viksjö, Graninge och Gudmundrå kom finnar att bosätta sig även i Torsåker, Ytterlännäs, Dal, Bjärtrå, Högsjö, Vibyggerå, Styrnäs, Arnäs, Nätra, Själevad, Sidensjö, Nordmaling, Anundsjö, Ed, Överlännäs, Junsele, Liden, Helgum, Ramsele, Edsele, Fjällsjö, Tåsjö och Bodum. Många av de inflyttande familjerna hade tidigare varit bosatta en tid i Hassela i Hälsingland och många kom senare att flytta vidare till Dalarna och Värmland. Men somliga valde att stanna kvar och vi är idag många ättlingar till de östfinska nybyggarna i Ångermanland.

 

Här  nedan finns några av mina tidigare inlägg om skogsfinnar:

Fjällsjöfinnarna

Röjden i norra Värmland

Per Hakkran

Våldsamt och oregerligt släkte

Tenhuinen i Kindsjön

Finska anor i Norge

 

Gudmundrå Foto: Armémuseum

 

 

 

 

 

 

Fader okänd

1024px-Blomsterfönstret_av_Carl_Larsson_1894
Blomsterfönstret, akvarell av Carl Larsson 1894

Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.

Sträng social kontroll

Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.

Barnamordsplakatet

Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Många svårigheter för ensam mor

Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.

Stora_barnhuset_1784
Stora barnhuset på 1780-talet. Målning av Johan Sevenbom f.1721 d.1784

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.
Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Emilia Carolina Sophia Bure

Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig sedermera med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.

Att den då ogifta Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhjielm just höll på att avsluta sin militära utbildning på samma plats där min morfars morfar Johan Peter Bure gick sin utbildning – vid tidpunkten då Emilia Carolina Sophia föddes, samt att hon valde att döpa sin förstfödde son till Ivar kan inte ses som tillfälligheter…

Friherrliga ätten Leijonhielm introducerad år 1719

Sök i barnhusets rullor
Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem.
Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916

 

Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:

Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).

Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.

Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.

Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.

När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.

Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.

Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:

Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.

Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.

Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.

Lycka till!

Foto: Helena Bure Wijk

 

Farmors farfar – en präst med smorläderstövlar

Bartolomé_Esteban_Perez_Murillo_021
Den obefläckade. Målning av Bartolomé Esteban Murillo

Farmors farfar Johan Gustaf Söderman växte upp i en välmående familj som bodde på Värmdö i Stockholms skärgård. Hans far var bonde och nämndeman och när det var dags för Johan Gustaf att studera så valde han att läsa teologi. Han studerade först i Uppsala några år och flyttade sedan till Stockholm för att avsluta sina präststudier. Som nyinflyttad i Stockholm blev han inneboende hos familjen Schmidt på Svartmangatan i gamla stan.

Familjen Schmidt –  f.d sjömannen och konstvarvaren Adolf Fredrik, hustrun Johanna samt två söner och två döttrar, hade flyttat till Stockholm från Blekinge i mitten av 1800-talet och man bodde först i Katarina församling på Södermalm men bosatte sig senare i gamla stan där Adolf Fredrik arbetade som elfenbenssnidare. Han var sjuklig men försörjde familjen så gott han kunde genom sitt hantverk. Äldsta dottern Hulda hjälpte till med försörjningen som hushållerska på slottet.

Svartmangatan_27_motljus_mars_2007
Svartmangatan i gamla stan, Stockholm Foto: Mats Halldin

År 1865 födde min farmors farmor Hulda en utomäktenskaplig son som fick namnet Erik Gustaf Sigismund Posse. Barnafadern ville inte gifta sig med henne men han önskade att barnet skulle få en god och kristerlig uppväxt. När den teologiestuderande och ogifte Johan Gustaf Söderman sökte studentrum i Stockholm, var det därför väldigt passande att han flyttade in hos familjen Schmidt. Han fick en stor summa pengar samt infödingsrätt i Härnösands stift, på villkor att han skulle ta hand om och uppfostra den utomäktenskapliga pojken. Johan Gustaf tackade ja till uppdraget, men att gifta sig med barnets mor, det ville han inte.

1871 födde Hulda ännu en son, Alfonso Hans Gustaf (min farmors far) och denna gång var det familjens hyresgäst Johan Gustaf som var barnafader, men då det var opassande för honom att få barn som ogift och präststuderande så skrevs barnet in i födelseboken med ”föräldrar okända”.  Samma år avled Huldas far Adolf Fredrik. Först när Johan Gustaf Söderman hade slutfört sina studier och blivit prästvigd 1874 ”trollades” barnet fram och skrevs in i kyrkböckerna som son till Hulda och Johan Gustaf. Det står även att föräldrarna gifte sig 1872 men några vigselhandlingar har aldrig existerat.

GetrudNivelles
Gertrud av Nivelles ca 1530

Med en stor summa pengar på fickan och plötslig förvärvad infödingsrätt i Härnösands stift flyttade prästen Johan Gustaf Söderman, (hustrun) Hulda, sonen Alphonzo Hans Gustaf, Huldas son Gustaf Erik Sigismund, Huldas syster Mathilda Johanna och svärmodern Johanna från Stockholm. Man styrde kosan norrut då Johan Gustaf fått befordrinsrätt inom Lappmarken med ett stipendium att studera samiska. Man bosatte sig sedan på prästbordet i Nordmaling där familjen sedan kom att stanna kvar.

Johan Gustaf Söderman var säkert övertygad om att han var en gudfruktig och bra man, men när man studerar kyrkböckerna och andra källor framträder en väldigt osympatisk person. Han fick flera barn och upplöste, till synes utan anledning två söners äktenskap. Sonen Alfonso gifte sig 1908 i Ångermanland med min farmors mamma och 1910 föddes farmor Margit Alice. Prästen var tydligen missnöjd med sonens val av hustru och det finns inga dopvittnen eller faddrar antecknade i födelseboken. Strax därpå antecknas farmor och hennes mamma som ”obefintliga” i kyrkböckerna. Enligt berättelser i familjen betalade svärfadern prästen en summa pengar till min farmors mamma för att hon och dottern skulle försvinna från hans sons liv.

Farmor Margit Foto: Privat

Han gjorde samma sak med sin andre son, men där har han antecknat ”skilsmässa pga skiljaktligheter” i kyrkboken. Efter detta försvann sonens hustru och barnet och båda avled strax efter.
När det gäller Alfonso och farmors mamma finns ingenting antecknat mer än en muntlig berättelse. ”Några anteckningar om att det skulle ha funnits problem i äktenskapet mellan Alfonso och hans hustru har inte kunnat påträffas i kyrkböckerna” berättar Landsarkivet i Härnösand i ett brev.

Farmors mamma och farmor levde som obefintliga i flera år. Först bodde man i Gudmundrå, sedan i Ström och Bollnäs. Farmors mamma försörjde familjen inledningsvis genom att arbeta som ”skjutbanefröken” på marknader och sedan som hushållerska. Sedan bestämde hon sig för att sätta bo i Sveg, Härjedalen och startade där ”Rum för resande” 1915. Även den frånvarande maken Alfonso var antecknad som ”obefintlig” i flera år. Han flyttade 1919 till Kattisträsk i Norsjö. Att gifta om sig var en omöjlighet för paret eftersom ingen skilsmässa dem emellan fanns dokumenterad. Alfonso avled i Kattisträsk 1921 av blodförgiftning och sex år senare gifte sig farmors mamma med sin livs kärlek.

Prästen antecknar i kyrkboken att äktenskapet mellan sonen Hans Erik Gustaf och Anna Lovisa Nordström är upplöst på grund av oenighet.

Farmors farfar Johan Gustaf Söderman hade fått ett bra liv med stora förmåner genom att han en gång valde att ta hand om det utomäktenskapliga barnet Gustaf Erik Sigismund Posse. Pojken fick sedermera efternamnet Söderman och antecknades i Nordmalings kyrkböcker som ”son” till prästen. Han flyttade till Ramsele där han arbetade som folkskollärare. Han avled år 1890, endast 24 år gammal. Prästen och styvfadern reste då dit och begravde honom enligt hans egna anteckningar i kyrkboken.

Några år senare avled Hulda Schmidt hastigt, liksom hennes mor och syster som också bodde i prästgården hos Söderman. Några uppgifter om dödsorsaker finns inte i dödboken. Det var ju Söderman som var präst i församlingen och han avgjorde vad som skulle antecknas där.

Strax efter Huldas död gifte han sig på ”riktigt” med sin mer än trettio år yngre hushållerska. Inför äktenskapet upprättades äktenskapsförordning där den blivande hustrun tvingades att skriva under ett dokument där hon undantogs från allt som maken ägde.

Vem var han egentligen, farmors farfar Johan Gustaf Söderman? Jag har inte lyckats hitta några ättlingar som kan berätta mer om honom. Så här beskrevs han i Oknytt 1993: ”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”.

Farmors farfar, prästen Johan Gustaf Söderman

 

 

 

 

 

 

Ett slott med gamla anor

Staden Västerås, som till en början hette Västra Aros, blev biskopssäte i mitten av 1100-talet och stadens slott  började troligen byggas under 1200-talet. Slottet byggdes ursprungligen som en borg, till skydd för staden och dess hamn. Slottet fungerade även som fängelse (ända in på 1830-talet) och som residens för den fogde som verkade som kungens ombud i staden och i länet.

1280px-Västerås_slott-IMG_0513
Västerås slott byggdes ursprungligen som en borg som skulle skydda staden och dess hamn. Foto: Wikipedia

Det var på Västerås slott som reformationen beseglades och banden till katolska kyrkan klipptes år 1527.  Gustav Vasa tycks ha trivts bra på slottet och han tillbringade mycket tid där, men slottets historia är också kantat av våldsamheter och ond bråd död. Slottet var ursprungligen ett fängelse och kom att så förbli, ända in på 1830-talet. I norra tornet fanns det så kallade ”tortyrfängelset” där man sänkte ned misstänkta brottslingar till en iskall och kolsvart fängelsehåla, genom en lucka i golvet.

Slottets borggård anlades av Gustav Vasa Foto: Helena Bure Wijk

Under Gustav Vasas regeringstid gjordes flera om- och tillbyggnader av slottet. Vasa anlade även en borggård. Västerås slott var belägrat flera perioder under 14- och 1500-talet. På borggården har man bland annat hittat människoskelett och en kanonkula som väger närmare 18 kilo. Arkeologerna tror att de begravda kan vara danska soldater som var fångar på slottet åren 1521- 22. Även kung Erik XIV tillfångatogs och fördes till Västerås slott år 1573 där han tillbringade ett år i fångenskap.

På Västerås slott finns kungens säng bevarad. Det sägs att även medlemmar av Sveriges nuvarande kungafamilj har övernattat där. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

Med sjösäck och penna

Pappa Björn i Australien 1958. Foto: Björn Wijk

”En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg vid Norra Dryckesgränd i gamla stan i Stockholm och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastades och lossades och vid Skeppsbron tog en Finlandsbåt ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. I gränden utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera hade tatueringar på armarna och jag gissade att de var sjömän”…

Läs den spännande fortsättningen i pappas blogg ”Med sjösäck och penna” som du hittar här.

Pappa (med rutig skjorta) tillsammans med en vän ombord på s/s Aslög 1952. Foto: Björn Wijk

 

Soldatregistret, en skattkammare för släktforskare

 

Ryttare, målning 1839 (Lindblom)

I min släkt finns många soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik i Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge), Kuddström (från Kuddby), Hagelberg (från Haglinge rote) och Ängel/Engel från (Ingelstad, Norrköping). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark, Hjelm och Hugg.

Centrala soldatregistret är en ovärderlig källa för oss som släktforskar. I soldatregistret kan vi söka efter förfäder och även själva bidra till forskningen genom att skicka in uppgifter. Här kan du söka efter dina soldater.

I soldatregistret kan det finnas värdefulla uppgifter om soldaten och hans familj, bland annat släktnamn, samt betyg för soldatens insatser. Om min morfars mormors far, Johan Peter Bure f. 1823, står det: ”Avsked 1881, 32 tjänsteår. Anmäld till underhåll. Tjänt berömligt”. Även hans far, Dragon Johan Bure f. 1790 fick betyget ”berömligt” och här finns även en notering om soldatens längd: ”Dragon och ryttare vid Livregementets dragoner, Uppsala sqvad, Burvik Knutby, 31 tjänsteår, tjänt berömligt. 1.75 cm”.

Soldaten
En av många soldater i släkten.

Även Krigsarkivet har många värdefulla uppgifter om soldater och soldattorpen. Morfars mormors morfar, Johan Bure, bodde i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Dragontorpet Svanbol finns ännu bevarat och är ett så kallat ”dubbeltorp” där det bodde två familjer.

År 1813 – 1840 bodde där dragon nr. 96, Johan Bure f. 1790 med familj, samt Erik Burell, dragon nr. 95, f. 1802 med familj. Torpet, som då var i mycket dåligt skick, genomgick ett antal renoveringar åren 1878 – 1900. Bland annat besvärades eldstaden ”af inrökning”. Vid besiktning ansågs fähuset vara i ”mycket bristfälligt skick, norra gafvelen fallfärdig och bör ombyggas”. År 1901 hade man lagat de trasiga fönstren och taket i huset samt lagt in nya golv. Ett nytt fähus och lada hade också byggts. Fähuset, ”hela stugan samt huf och vindskivor” rödfärgades sedan.

Svanbol
Dragontorpet Svanbol i Knutby Foto: Helena Bure Wijk

Böckerna kan berätta mer

Anders_Zorn_-_Emma_Zorn,_Läsande
Läsande kvinna. Målning av Anders Zorn (1860-1920)

Att lära känna de människor som har varit här före oss med hjälp av de knapphändiga uppgifter som finns i kyrkböckerna är inte alltid så lätt. Vilka var våra förfäder- och mödrar egentligen? Vad drömde de om? Hur såg de på livet? Det är frågor som sällan får sina svar om det saknas skriftliga eller muntliga berättelser i släkten, men med hjälp av de dokument som finns att tillgå – bland annat bouppteckningar – kan vi i alla fall få ett litet hum om hur våra anor levde sina liv, vilka kläder de bar och vad de brukade göra på fritiden.

Läskunnigheten i Sverige förr

När man studerar husförhörslängder kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det väldigt viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.

I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor. Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.

Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.

Läsglasögon och böcker i bouppteckningarna

Postillor, biblar och diverse religiös litteratur fanns i mormors släktingars bokhyllor redan på 1700-talet

Anders_Nohrborg
Anders Nohrborg var präst i finska församlingen

”Till bondfolket tränger ingen annan skrift ännu, än psalmboken, katekesen och stundom bibeln: ganska väl att likväl de tränga dit” skrev prästen Carl Love Almqvist (f.1793 d.1866). I bouppteckningar på min mormors sida har jag blivit överraskad när jag upptäckt att anorna var läskunniga och ägde böcker redan på 1700-talet. Det var först under 1800-talet som böcker kom att bli mer vanliga i svenska hem i och med att bokutgivningen förbättrades. Många anfäder- och mödrar har ”bokhyllor med diverse böcker” antecknade i bouppteckningar, samt läsglasögon. Boktitlarna på de böcker som fanns i bokhyllorna antecknades inte – endast den teologisk litteraturen och där återfinns ofta, förutom bibeln, även bönböcker, postillor, krönikor, psalmböcker och böcker med titlarna ”Paradis lustgård”, ”Himmelska örtagårds sällskap” och ”Nohrborgs postilla”.

Min mormors morfars mormors farmor Christina f.1751 ägde, förutom ett par glasögon, även en bibel, en postilla, en krönika, två psalmböcker samt boken ”Paradis lustgård”.

Anders Nohrborg f.1725 i Norberg, Västmanland var präst i finska församlingen i Stockholm. Han var även hovpredikant. Nohrborgs postilla som också kallades ”den fallna människans salighetsordning” gavs ut 1771 och kom att bli populär. ”Paradis lustgård” skrevs av den tyske teologen och läkaren Johan Arndt f.1555 i Anhalt, Tyskland. Verket gavs ut första gången 1648. ”Himmelska örtagårds sällskap” skrevs av Johan Qvirsfeld f.1642 i Dresden, Tyskland. Qvirsfeld var kantor och ärkediakon i Tyskland under sin livstid.

Anfadern Nils Larsson avled 1796 och hade enligt bouppteckningen, förutom en bokhylla med ”diverse böcker”, även Anders Nohrborgs postilla samt en bok med en svårtydd titel.

Anfäder- och mödrar på min morfars sida tycks inte varit särskilt läskunniga under 1700-talet. På sin höjd hade man en psalmbok, eller en husbibel, men släkten på mormors sida tycks ha haft ett stort intresse för böcker och var läskunniga. Att de även var religiösa syns på valet av böcker. Många av mormors anfäder- och mödrar blev baptister i mitten av 1800-talet. Man samlades i varandras hem och turades om att läsa högt ur bibeln, så läskunnigheten var central inom denna gren av kristendomen.

Anmodern Ingrid avled 1822. Hon hade förutom en bibel även en psalmbok samt boken ”Himmelska örtagårds sällskap” av magister Johan Qvirsfeld.

 

Mormors släkting Johan Andersson tyckte om att läsa religiös litteratur

Du hittar bouppteckningar på Riksarkivet och Arkiv digital. Riksarkivets forskningstjänst är kostnadsfri. På arkiv digital krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis om man vill.

 

Källor: Egen forskning och ”Bokstävernas intåg” av Egil Johansson

Kossor med namn i bouppteckningarna

Foto: Helena Bure Wijk

Audhumbla var enligt nordisk mytologi den ko som skapades av rimfrost-droppar vid tidernas början. Enligt myten slickade Audhumbla fram asarnas stamfader ur en sten som var belagd med salt rimfrost.

Människan och kon har länge haft ett nära förhållande i Norden. Kossan har genom tiderna givit människan mjölk, kött och gödsel samt varit henne behjälplig i arbetet, som dragdjur.  Att äga en eller flera kor var en rikedom för många människor under 1800-talet, som garanterade familjen mat. I de gamla bouppteckningarna kan man ibland se anteckningar om kornas namn.

Släktingen Anders Lund i Knutby ägde vid sin bortgång en häst, en ko som hette ”Rosa”, en ko som hette ”Blomma” samt tre tackor och fyra lamm:

Att namnge mjölkkor är vanligt även i dag. Av drygt 300 000 kor i Svensk Mjölks databas, har 256 500 kossor namn. Vanligaste namnen är Rosa, Stjärna, Krona, Sara och Maja, enligt Aftonbladet (2011). Tidningen uppger även att studier har visat att kossor med namn ger mer mjölk.

Fantasifulla namn hade släktingen Per Christianssons kossor, ”Mångås”*, ”Kulla”, ”Lena”, ”Jiska/Juska”? och ”Röpeta”.

* Mångås är ett konamn som härstammar från Norrland. ”Gås” kallades den smörklick som man förr i tiden bredde på bröd som gavs till tjänstefolket.

Anfadern Anders Larsson i Simonstorp hade fem kor med namnen ”Sommarlöfva”, ”Anko”, ”Svartla”, ”Lilja” och ett svårtytt namn…står det ”Hjulgafa” där på rad 2?

Föreläsning om häxprocesserna

Jag brukar ofta besöka skolor, museum och släktforskningsföreningar för att berätta om de svenska häxprocesserna under 1600-talet, men nu i corona-tider ska vi inte samlas i större grupper. Om du är intresserad av att veta lite mer om häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland så finns här en filminspelning med mig från 2017 som Kulturarv Västmanland har gjort.

Här finns min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där istället för tårar” som handlar om häxorna och släkten i Torsåker.

Ett finntorp på en höjd i Valdemarsvik

Mycket är ännu okänt om de finska nybyggare som bosatte sig i Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Att det har funnits skogsfinska bosättningar det vet man, men det finns tyvärr väldigt få anteckningar om de finska familjer som en gång levde där. Att det även har funnits finska nybyggare i Östgötaskärgården var helt okänt för mig, tills jag nyligen upptäckte att min mormors mormors mormors farfars mamma föddes i finntorpet Slätvik i Valdemarsvik, Tryserum.

Grönskande skog och kala klipphällar

Valdemarsviken är ostkustens enda fjord och området är både kargt och grönskande med skogsmark och kala klipphällar som vänder sig mot det öppna havet. Torpet Slätvik låg på sin tid i Gryts södra skärgård men har idag ersatts av ett modernare hus. På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför levde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Dottern Ingeborg föddes i finntorpet år 1694.

1024px-Harstena13
Harstena i Gryts skärgård, Valdemarsvik Foto: Einat Spetz

De första bosättarna

Jag vet ännu inte till vilken finsk släkt Lars i Slätvik hörde. Inte heller varifrån i Finland släkten härstammade, men källorna bekräftar att Östergötlands skärgård en gång i tiden var livligt trafikerad. Den danske kungen Valdemar Atterdags farled mellan Danmark och Estland, via Finland, passerade genom Gryts och S:t Annas skärgård i Östergötland. Uppfattningen att det ursprungligen var människor från andra sidan Östersjön som först befolkade skärgården har funnits länge och det finns en gammal bevarad berättelse om de första bosättarna på ön Harstena i Gryts skärgård.

Carl_Blechen_-_Stürmische_See_mit_Leuchtturm
Målning: Carl Blechen cirka 1826

En stormig natt

En stormig natt kom en båt drivande på havet utanför östgötaskärgården. Eldarna som brukade vara tända på stränderna till varning hade slocknat i stormen och skutan tumlade nu planlöst omkring på det svarta havet. Till slut stötte båten på grund och började att ta in vatten. Besättningen ombord trodde nu att slutet hade kommit, men man lyckades på något sätt ta sig i land på en obebodd ö. När morgonen grydde hade båten sjunkit till botten och kunde inte längre bärgas. De finnar som färdats ombord på båten kunde nu inte ta sig från ön så de var tvungna att göra sig hemmastadda där. Det fanns gott om fisk, säl och sjöfågel som man livnärde sig på.

Det sägs att öns nuvarande befolkning härstammar från den finska besättning som en natt drev iland på ön och långt in i tiden talades där en dialekt som skilde sig från den östgötska dialekten. Den påminde snarare om åländsk eller finsk dialekt. Namnet Harstena kan ha uppkommit från finskans ”harju” som är benämningen på kam, ås eller krön.

Harstena fiskeläge Bild: Waldemar Bernhard

Även andra platser i Östergötlands skärgård bär namn efter de finska nybyggare som en gång levde där. Finnaracke (Findrakö) i Gryt minner om de finska nybyggare som en gång levde där och betyder ”Finnes raka fura”. De skogsklädda och klippiga öarna Norra Finnön och Södra Finnön i Gryt och S:t Anna delas genom Finnfjärden. Här finns även fiskeläget Finnkrogen (finnkroken/finntarmskrogen) som minner om de första nybyggarna.

På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför torpet Slätvik bodde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Foto: Hemnet

 

Källor: Egen släktforskning och ”Finnarnas historia i Östergötland” av Harri Blomberg

Vipeholmsexperimenten – ett mörkt kapitel i svensk historia

SMHS1601_000_01
Vipeholmsanstalten Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

1935-1982 fanns i området Vipeholm i Lund en vanföreanstalt som tog emot ”sinnesslöa” personer från hela Sverige. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner och till Vipeholm kom många värnlösa människor. I byggnaderna som tidigare hade varit en militäranläggning bodde som mest 1000 patienter. Från början hyste anstalten endast en mansavdelning för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män” men man öppnade snart även avdelningar för kvinnor och barn. Hugo Fröderberg som var läkare och kursledare i psykiatri blev Vipeholmsanstaltens sjukhuschef år 1935 och han kom att stanna där i många år, ända fram till 1963.

Dålig tandhälsa hos befolkningen

Vipeholm har gått till historien för de grymma experiment som utfördes där på värnlösa patienter, både vuxna och barn, mellan åren 1945-1955. Svenska folkets tandhälsa var väldigt dålig i början av 1900-talet och många hade karies redan i unga år. Under en period hade hela 83% av alla barn i treårsåldern hål i sina tänder. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville gärna införa folktandvård för landets alla medborgare men det skulle innebära väldigt stora kostnader. Man lade fram förslag på ett antal reformer som skulle främja befolkningens tandhälsa. 1942 upptäcktes att tandhälsan hos värnpliktiga unga män var usel. Hela 99,9% av 19-åringarna hade allvarlig karies i sina tänder, ofta ända ned till tandroten vilket ledde till flera veckors sjukskrivning. Man insåg att reformerna skulle bli långt mer kostsamma än man först trott. Det vore därför bäst att hitta vägar för att förebygga karies uppkomst, i stället för att behandla problemen när de uppstått.

Man inledde därför ett forskningsprojekt med Riksdagens godkännande. Gunnar Dahlberg, som också var chef för statens institut för rasbiologi, tillsattes som ansvarig statistiker för projektet. För studien krävdes en större grupp deltagare om minst 1000 personer som kunde medverka under en längre tid och där deltagarna hade ungefär samma kosthållning. Fler än 660 patienter på Vipeholm kom på så sätt att bli ”försöksdjur” i ett plågsamt och skamligt experiment som pågick under flera år.

SMHS1847_000_01Copp
Borstbinderiet på Vipeholms sjukhus Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

För en god sak

De patienter som var intagna på Vipeholm ansågs vara väldigt svårhanterliga – de kallades ”svårskötta idioter”. Många hade fysiska och mentala handikapp. Hälften av patienterna var sängbundna, kunde inte äta själva och många hade även svårt att kommunicera genom tal. De flesta av dessa patienter skulle komma att bli kvar på anstalten livet ut.

I början av 1900-talet fanns en stor oro över att antalet sinnesslöa tycktes öka och man ansåg denna grupp människor vara särskilt belastande för det svenska samhället. Tanken kring allas lika värde fanns inte på den här tiden och ända fram till mitten av 1970-talet genomfördes tusentals tvångssteriliseringar eftersom man ansåg att vissa människor inte skulle föra sina gener vidare genom att bli föräldrar. När undersökningarna på Vipeholmsanstalten godkändes såg man inga etiska problem med experimenten. Tvärtom ansåg man att studien gav dessa individer möjlighet att få bidra till samhället och forskningen. Det var således en god sak, både för de människor som man utförde experimenten på och till gagn för hela samhället.

33749
Tandundersökning på Vipeholm omkring 1950. Foto: Hagblom-Foto

Sockerexperiment

Forskarna, tillsammans med dåvarande Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) bestämde vilken sorts diet patienterna skulle få under studien. Man delade in deltagarna i grupper och experimenterade med olika sorters kost för att se vad som främst orsakade karies. Vissa patienter fick en näringsrik kost som kom att förbättra deras hälsa och som visade sig minska infektioner, men man kunde inte se att kosten inverkade särskilt mycket på tandhälsan.

Man övergick därför till en kariesprovocerande diet som var framtagen för att orsaka hål i tänderna. Initiativet till detta togs av forskarna själva och man tillfrågade inte regering eller riksdag innan experimenten påbörjades. Redan innan projektet inleddes visste man att socker spelade en stor roll när det gäller utvecklande av karies, men några större kontrollerade studier hade inte utförts tidigare i Sverige.

SMHS2048_000_01
Tandläkare på Vipeholm Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

Sega kolor som inte kunde sväljas

Det var i den här fasen av experimenten som den omtalade Vipeholmstoffén/Vipeholmskolan började att användas. De stora klibbiga kolorna framställdes genom sponsring av företag som tillverkade sötsaker. Den specialtillverkade kolan var så stor att den inte kunde sväljas ned – bara tuggas och sugas på, vilket gav extra frätande ”effekt” på tandemaljen. Ingen av de hundratals patienter som ingick i studien fick använda tandborste. När studien avslutades kunde man se att varje deltagare hade fått ett tiotal nya hål i tänderna.

Sveriges Radio P1 Dokumentär har avslöjat att även barn tvingades att medverka i de fasansfulla experimenten på Vipeholm under 1940-talet. Bertil Losell som då var 12 år berättar i dokumentären hur han tvingades att äta klibbig söt och ”extra farlig” kola.

Efter dessa experiment påbörjades nya där man undersökte hur tänderna påverkas vid ”normalkonsumtion” av godis och även denna studie sponsrades av ett företag som tillverkar sötsaker. Först 1955 avslutades experimenten och många patienter hade då fått så stora skador på tänderna att de hade svårt att tugga under resten av sina liv. Många saknade tänder helt då de blivit sönderfrätta under experimentets gång och många led i åratal av fruktansvärd tandvärk. Tusentals av patienternas tänder var så skadade att de fick dras ut, men det skedde först efter att studien hade avslutats.

Cuboid_sugar
Foto: Carioc

Fluortant och lördagsgodis

Vipeholmsexperimenten ledde till att forskarna fick större kunskap om kosten och sockrets betydelse för tandhälsan. Sverige kom att ses som ledande inom odontologi. Resultaten av undersökningarna ledde till att svenska barn snart fick besök av den så kallade ”fluortanten” redan i lekskolan. Genom de grymma experimenten på Vipeholm introducerades även det reglerade godisätandet som kom att kallas ”lördagsgodis”. Det etiska dilemmat där hundratals försvarslösa människor, mot sin vilja och utan anhörigas vetskap tvingades att äta närmare 30 ton socker och fick livslånga skador under de år som studien pågick, hamnade först i skymundan. Den kritik som framfördes gällde främst att forskningsprojektet blivit sponsrat av företag som tillverkade godis. I dag ses Vipeholmsexperimenten som ett av de grymmaste övergreppen i svensk historia.

SMHS002150Copp
Minnessten för Vipeholmspatienter på Norra kyrkogården i Lund. ”Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935 – 1965. Var resan stormig, huru skön är hamnen” Foto: Ingemar Nilsson Universitetssjukhuset, Lund

Tyska smedsrötter

Nordiska_taflor_-_no-nb_digibok_2014031426013-61
Finspångs bruk ca 1868

Till Finspångs bruk i Östergötland kom mina anfäder med släktnamnen Qvarfort och Köhler under 1600-talet. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av  affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom Finspång att bli en blomstrande industri där stångjärns- och kanontillverkning blev själva navet i verksamheten. De Geer erbjöd landsmannen Willem De Besche att arrendera bruket och man anställde främst smeder från hemtrakterna.

Mormors mm mf mm ff far, Anders Qvarfort var smältare och fick anställning hos Louis de Geer där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet. Flera av Anders barn blev hammarsmedsmästare och släkten kom att stanna kvar i Östergötland i många generationer.

Mormor Elsa Lovisa f.1903 i Norrköping.

Mormors mormors farmor hette Elsa Persdotter och föddes år 1730 på Himmelstalunds slott i Norrköping. På moderssidan härstammade Elsa från de tyska hammarsmeder som kom till järnbruken i Östergötland i början av 1600-talet. Elsa gifte sig med laxfiskaren Zacharias Fogelberg och paret kom att bo vid Västerbyholms gård i Norrköping en tid. Elsa avled i barnsäng endast 26 år gammal.

Här hittar du Elsas tyska släktrötter.

Himmelstalunds herrgård, Norrköping

 

 

 

Jag hittade DNA-experten med hjälp av DNA- släktforskning

DNA är ett fantastiskt redskap för oss som söker våra rötter genom släktforskning. Många släktgåtor kan få sina svar tack vare ett enkelt DNA-test. Nu har det även visat sig att DNA-släktforskning kan vara oerhört värdefullt när det gäller att lösa allvarliga gåtor, som mord. Det fruktansvärda dubbelmordet på en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna i Linköping 2004 fick nyligen sin lösning tack vare polisens envetenhet och den duktige DNA-släktforskaren Peter Sjölunds detektivarbete.

DNA-experten hittade mördaren med hjälp av DNA-släktforskning

Peter Sjölund har genom åren hjälpt många människor att hitta biologiska fäder med hjälp av DNA och förra året erbjöd han polisen sin hjälp för att försöka hitta Mohamed och Anna-Lenas mördare med samma metod. I förra veckan häktades den misstänkte gärningsmannen och han har erkänt morden.

252838
Peter Sjölund Foto: Ulrica Zwenger

Peter Sjölund är pionjär och expert inom DNA-släktforskning och har genom åren undervisat tusentals svenskar genom sina fina böcker och inspirerande föreläsningar. Han är bland annat medförfattare till boken ”Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren” som han skrev tillsammans med vetenskapsjournalisten och författaren Karin Bojs (Albert Bonniers förlag, 2017).

Jag hittade DNA-experten 

Sedan några år tillbaka har jag, som många andra släktforskare, använt DNA för att försöka lösa de gamla släktgåtorna. DNA-släktforskning är väldigt spännande, men svårt och jag befinner mig fortfarande på en nybörjarnivå där jag kan använda och förstå de mer basala funktionerna och verktygen. Jag kommer aldrig att bli lika duktig som DNA-experten Peter Sjölund, men tack vare DNA-släktforskning har jag i alla fall lyckats hitta min farfars okände far. Och för några år sedan lyckades jag även hitta släktskapet till DNA-experten. Min farmors mormors farmor och Peters Sjölunds ana har samma föräldrar så vi är sexmänningar. 🙂

Erik och Barbro Katharina var föräldrar till farmors mormors farmor.

Förkortningar i kyrkböckerna

Gerard_van_Honthorst_001
Målning av Gerhard van Honthorsts 1622

När man släktforskar och söker i de gamla källorna stöter man ofta på märkliga förkortningar som kan vara svåra att tolka. Förkortningen ”abs” användes förr för ”absolution”, en kyrklig ritual som den ogifta modern genomgick efter förlossningen, då hon blev förlåten för sina synder.  Anteckningen ”ej abs” i kyrkboken betyder att den ogifta modern inte fått någon sådan förlåtelse.

Min morfars mormor födde flera barn utom äktenskap men blev inte kyrktagen. Noteringen ”ej abs” i församlingsböckerna följde henne livet ut.

I bland stöter man på förkortningen ”b.f.ä.” vid en persons namn. Förkortningen betyder ”barn före äktenskapet” och tyder på att barnet fötts innan föräldrarna hunnit ingå äktenskap. Förkortningen ”b:sf.ä.d.” betyder ”bådas före äktenskapet dotter” och visar att båda föräldrarna fått detta barn före äktenskapet, till skillnad mot ”d. h:s oä. före äkt.” som betyder ”hennes oäkta före äktenskapet”. En annan förkortning som ibland användes för barn som fötts före äktenskapet var ”s./ante n” – ”Son ante nuptialis”, som betyder ” son före äktenskap”.

Riksarkivet har sammanställt en användbar lista med förklaringar till många av de förkortningar man ofta möter i kyrkböckerna. Du hittar hela listan här.

 

Ett enkelt liv med familj och lycka i centrum

När skogsfinnarna kom som nybyggare till Sveriges mest ödsliga trakter i slutet av 1500- och i början av 1600-talet var Finland och Sverige ett och samma rike. Både finländare och svenskar tillhörde den lutherska trosbekännelsen och var undersåtar i samma land, men kulturellt och språkligt fanns stora skillnader.

Stora olikheter

Det svenska bondesamhället var hierarkiskt uppdelat. Husbonden var den styrande och under honom befann sig de andra, uppdelade utifrån ålder, kön och arbetsuppgifter. Alla hade sin givna plats i det gamla bondesamhället. Kyrkan var själva navet i samhället och det var där man döptes, konfirmerades, vigdes och slutligen begravdes. Däremellan gick man till gudstjänst varje söndag och till regelbunden nattvard.

Skogsfinnarna hade stor erfarenhet av livet i skogarna redan när de anlände, ibland med en tobaksdosa eller näverstrut fylld med snabbväxande svedjeråg som enda bagage. De bosatte sig på obebyggd mark, långt in i skogarna och det kunde vara många mil till kyrka och bygemenskap, varför assimilering in i det svenska samhället- och språket kom att dröja.

Trälar under penningen av Eero Järnefelt

Familjen och hemmet i centrum

För de östfinska nybyggarna var familjen och klanen självaste navet i tillvaron och man hade inte någon hierarkisk uppdelning. Även de så kallade ”lösfinnarna”, de som saknade egna torp, fick dela på årets skörd med de bofasta finnarna. Östfinnarnas enkla hus, pörten (från finskans ”pirtti”) dominerades av en stor ugn, varifrån röken spreds i allrummet och försvann ut genom små gluggar på väggarna. Genealogen Abraham Hülpers som var verksam under 1700-talet beskrev hur finnarna satt i sina stugor och tittade ut genom fönstergluggarna, mörka i ansiktet av ”rök och solhetta”.

Finngammelgården,_Pörtet,2
Foto: Holger Ellgaard

Rökstugan fungerade som bostad för både människor och kreatur, som ria (torkhus för säd) och som bastu. Hülpers beskriver hur den kunde se ut: ”Rökstugan gör rätt för namnet, den liknar utanpå våra badstugor, och inuti är den mörk, hälst då fönsterluckorna stå igen. Här vistas finnarna både vinter och sommar. De hafva här ett långt bord med bänkar omkring väggen. Uti några finnas lafvar, men eliest ligga de mäst på golfvet. Sängar brukas sällan, om icke hos någon nämndeman. Deras sängkläder bestå endast af en halmtapp och en svart skinnfäll. Barnen ligga merendels om vinteren på ugnen, men eljest på golv eller bänkar i skinnfällar”.

Finnskogen norra Värmland Foto: Helena Bure Wijk

Att män och kvinnor badade ångbastu tillsammans var något man från kyrkans håll såg med oblida ögon på. ”I seder och lefnadssätt skiljas finnarna ifrån nybyggarena. De bada hela året igenom, 2 a 3 gånger i veckan. Blygsamhet saknas vid sådana tillfällen; då slika bad anställas i hela bylagets sammanvaro af bägge könen, icke allenast i badstugan, utan och på marken; ty detta folket springa vintertiden nakna ifrån badstugan och vältra sig i snödrifvan, men om sommaren kasta de sig i sjön, eller ösa vatten på hvarandra. De likna deruti Ryssarna, hvilka på samma sätt anställa sina bad, som jag sedan, under varelsen i Ryssland, haft tillfälle at få se” skrev hembygdsforskaren och prästen Erik Fernow på 1700-talet.

Foto: Helena Bure Wijk

Skogsfinnarnas liv tycks ha präglats av enkelhet. Även maten var enkel och nationalrätten mutti, en gröt som kokades i fiskspad eller i vatten med ister, kunde bäras med i väskan och ätas kall direkt ur handen. Till helgen blandades gröten med vete- eller kornmjöl och kokades i surgrädde.

Troende men inte så kyrkliga

Nybyggarna från Savolax tycks ha haft en stark tro på ”något högre” och även en stark tilltro till magi, men man verkar inte ha varit särskilt kyrkliga. Visst tillhörde man den lutherska trosbekännelsen, men den avskalade religiösa tron där ”ordet” stod i centrum, tycks inte ha imponerat särskilt mycket på nybyggarna. Man blandade hellre böner från katolsk tid med magiska läsningar, i hopp om beskydd för liv och lycka. ”Man höll fast vid sina gamla hedniska bruk som på ett egendomligt sätt sammanflätades med kristna, katolska religionsbegrepp. Det mystiska i de ofta praktfulla katolska ceremonierna gjorde ett djupt intryck på det enkla folket” skrev historikern Richard Gothe.

Lyckan var central och den ville man vinna, men man måste även försöka bevara densamma – och återvinna den, om den gått förlorad. Lyckan måste även skyddas då man föreställde sig att den kunde stjälas av illasinnade människor och väsen. Enligt Richard Gothe gjorde man skillnad mellan sjukdomar som uppstått genom illasinnade människor –panentatauti och dem som blivit pålagda av Gud – jumalantauti. Jumalantauti befattade man sig inte med, men panentatauti ansågs kunna botas med örter, salvor och diverse magi. De kloka vismännen- och kvinnorna trodde sig inte kunna utföra några mirakel på egen hand. Man såg sig som medhjälpare till Gud. ”Kylle se cwle Somen kielen, ioca ymmerdä Caikein mielen” (Han som ser i alla hjärtan neder, nog förstår Han ock, vad finnen beder)!”

Gammalt finnetorp i norska Finnskogen. Foto: Helena Bure Wijk

Ett av de äldsta finska ord som fortfarande finns kvar i svenska språket är ordet ”pojke” som har använts sedan medeltiden. Ortsnamnsforskaren Gunnar Pellijeff har lyft fram att de vanligaste stamorden i de finska ortsnamnen var lampi (tjärn), suo (kärr) och mäki (backe) vilket visar vad som var värdefullt för den östfinske nybyggaren. Man behövde en backe att odla och bygga sitt torp på, en tjärn att fiska i, samt ett kärr där ängsgräs till djuren kunde hämtas. Ett annat ord som finns bevarat i ortsnamn från tiden då de finska nybyggarna kom är ”aho” som betyder svedjeäng.

 

 

 

 

 

Resande och romer, en släkthistoria

800px-Katarina_Taikon_1953
Katarina Taikon Foto: Linde, Aftonbladet 1953

Regementshovslagaren Peter Segerblad föddes i Västerbotten år 1731. Han var gift med Brita Benjaminsdotter född 1747 i Umeå och paret fick tillsammans barnen Albrecht, Karl och Kristina. Peters föräldrar är okända men Britas föräldrar var troligen Benjamin Gustafsson och Rosina Karlsdotter. Förnamn som Rosina/Rosita var ovanliga på den tiden och ger en ledtråd om att familjen var resande eller romer.

Avskedad hovslagare

Familjen förde en ganska rörlig tillvaro och var bosatt på flera platser runtom i Sverige – i Västmanland, Stockholm, Jönköping och Uppland. Allt tycks ha förflutit väl, men någonstans där på vägen blev Peter uppsagd från sitt arbete och kallas ”avskedad hovslagare på resa från Kalmar till Sundsvall” i källorna. Under de sista levnadsåren bodde Peter och Brita i Järlåsa, Uppsala län.

Glashandlare och borgare

Sonen Albrecht Segerblad f. 1774  blev glashandlare och borgare i Östhammar, Uppland. Han gifte sig med glashandlardottern Albertina Pettersson-Detlofsson från Stockholm. Albertinas far Peter Detlofsson ingick i ett ”anhang ziguener” som landshövdingen lät ”efterslå” och som skulle drivas ur riket. Paret fick flera barn tillsammans, bland andra sonen Valentin Segerblad som föddes år 1807 i Östhammar. Familjen vistades bland annat i Västerås: ”Den 22 sep 1804 fick borgaren Albrekt Pettersson Segerblad pass i Västerås tillsammans med sin hustru Albertina Pettersson (Detlofsson) och brodern Carl Johan Pettersson”.

Lumpsamlare

Parets son Valentin Segerblad försörjde sig som lumpsamlare under sin livstid. Han gifte sig med Hedvig Sofia Lundström från Norrtälje och fick tillsammans med henne sex barn, bland andra sönerna Wilhelm f. 1844 (som kom att bli farfars far till Calle Jularbo) och Ferdinand Theodor August Arvid f. 1832.

 

Dragspelskungen Calle Jularbo föddes år 1893 och var barnbarns barn till Valentin Segerblad

Lösdrivare och skojare

Sonen Ferdinand Theodor August Arvid Segerblad gifte sig med Maria Sofia Almin. Tillvaron var tuff. I källorna antecknas han som ”lösdrivare och skojare, driva ofta omkring”. Paret fick sonen Arvid Valentin Segerblad f. 1862 i Skederid, Stockholms län. Arvid Valentin valde att lägga till släktnamnet Faltin i sitt namn. Under sin livstid försörjde han sig som lumpsamlare, hästhandlare och valackare – yrken som återfanns allra längst ned på samhällsstegen. Resande har genom tiderna varit förknippade med vissa yrken såsom borgare, krämare (försäljare) och hantverkare av bältesspännen (häktmakare). Under 1800-talet och i senare tid återfinns resande vid yrken som valackare (som kastrerade hästar), lumpsamlare och kittelflickare (som förtennade och lagade kopparkittlar).

Arvid Valentin Segerblad-Faltin

1889 dömdes Arvid Valentin till fängelse för grov misshandel. I tidningen beskrevs den åtalade: ”Den nu omsider häktade är en 27 års man, lång, smärt och mörkhyad, med ett äkta ziguenarutseende. Hans namn är Arvid Segerblad eller Faltin”.

Arvid gifte sig två gånger och fick många barn. Första äktenskapet var ett så kallat ”samvetsäktenskap” då han gifte sig med sin egen kusin Johanna Sofia Dahlström och fick med henne sju barn – Hans Elias, Augusta Eugenia, Svea Sofia, Gottfrid, Ingeborg Axelina, Fanny Astrid Valentina och Teresia Frideborg.

Efter första hustruns död gifte sig Arvid Valentin med min morfars moster Gerda Maria Bure och fick tillsammans med henne barnen Karl Olof, Hans Arvid Valentin, Anna Josefina och Otto Emanuel. Gerda och Arvid Valentin avled i Funbo, Uppland 1932 med några dagars mellanrum och barnen togs omhand av resandefamiljer där de sedan växte upp.

Läs gärna mer om släkten Segerblad-Faltin i mitt tidigare inlägg ”Resandefolket”.

Romer och resande

Morfar Ivar

Att tillhöra en resandesläkt var i äldre tider förknippat med diskriminering och stigmatisering från omgivningens håll. I Sverige var det till exempel olagligt att inte ha ordnad försörjning och en fast adress. Samhället såg med oblida ögon på de människor som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. Resande och romer gifte sig väldigt sällan med gajer, (icke-romer) utan höll sig inom den egna gruppen. De som ville smälta in i samhället talade bara det egna språket, romani, i hemmet.

Min mormor förbjöd sina barn att ha någon som helst kontakt med ”tattarna” i släkten men både hennes bror och en av hennes söner gifte sig med ”resandekvinnor”. Hennes make, min morfar talade romani flytande (men han fick bara använda språket inom hemmets fyra väggar, vid vissa tillfällen). Mormor ville absolut inte kännas vid resande i släkten men framhöll gärna sina systrars ”sydländska” manér och böljande kjolar. På baksidan av ett foto som föreställer systern Anna har mormor skrivit ”Fru Taikon”.

Mormors systrar hade sydländska manér och böljande kjolar.

De första romerna kom till Europa från Indien på 1100-talet e.Kr. Till Sverige kom man på 1500-talet och kallades då ”tatare”. Resandefolket i Europa härrör sitt ursprung tillbaka till de sinter som befolkade provinsen Sind (dagens Pakistan), vid Indusflodens nedre del. Många av dagens resandefamiljer härrör sitt ursprung till de legosoldater som kom till vårt land under 1700-talet. Dessa soldater levde i utanförskap och har sina rötter i flera europeiska folkgrupper.

”Fru Taikon” har mormor skrivit på baksidan av det här fotot.

Renlighetsregler

Hos romer och resande finns vissa regler som måste följas. Barn och äldre människor värderas högt och det är (var i alla fall förr) otänkbart att ett yngre par skulle kunna bosätta sig i en lägenhet som låg på våningsplanet ovanför en äldre familj. Rent är sådant som är vuje medan marime betecknar sådant som är orent. Att torka golvet med en disktrasa är marime och absolut otänkbart.

Mirelle Gyllenbäck beskriver i sin artikel ”Romska renhetsregler” hur dessa mer eller mindre rituella renhetsregler uppstod hos de romer som först etablerade sig i Europa på 1300-talet. Pest och många andra sjukdomar härjade då och för de grupper som levde i sämre förhållande blev det extra viktigt att vara försiktiga. Hos romerna utvecklades ett system för mat och renlighet, som skydd mot sjukdomar. ”Exempelvis får kökskärl aldrig ställas på golvet, tvätten ska tvättas och sorteras utifrån var i hemmet den placeras och råkar man tappa exempelvis en sked på golvet anses den vara oren. Kvinnornas, männens och barnens tvätt separeras. Detta görs eftersom barn och äldre anser vara mer rena. Inte mer rena i den traditionella bemärkelsen utan i den rituella” skriver Gyllenbäck som är ättling till finska romer.

Lästips om du vill veta mer om romer/resande:

Boken ”Resandefolket:Från tattare till traveller” av Bo Hazell (Ordfront, 2011)

Magasinet DIKKO- Dik Manusch förmedlar nyheter och kunskap ur ett resande/romskt perspektiv.

Musiktips:

Min släkting Ronny Lundin är en duktig trubadur som sjunger på svenska och romani. Här och här kan du lyssna på några av alla de fina låtar han framför.

1024px-Flag_of_the_Romani_people.svg
Det röda hjulet är en symbol för alla romska folk. Hjulet symboliserar resan och kan även ses som evighetens hjul.

 

 

 

 

 

 

 

Förnamnens betydelse i släktforskningen

Foto: Helena Bure Wijk

 

Förnamnet – en ledtråd till fadern
För oss släktforskare kan förnamnen som vi hittar i källorna ge viktiga ledtrådar och vara till stor hjälp i släktforskningen. I äldre tider bildades efternamn av faderns förnamn. Barnen uppkallades med hans förnamn och tilläget son- eller dotter. Detta system, som markerar vem som är barnafader, kallas patronymikom. Oäkta barn fick ofta ärva sin mors eller morfars efternamn, men om fadern hade erkänt barnet som sitt så var det inte ovanligt att även utomäktenskapliga barn fick sitt efternamn bildat av faderns förnamn och med tillägget son- eller dotter. För oss som söker okända fäder i släkten kan därför det oäkta barnets efternamn vara en viktig ledtråd om vem som är barnafader.

Bunden namngivning
Bunden namngivning praktiserades mer eller mindre strikt i Sverige förr i tiden. Det innebar att man döpte sina barn efter avlidna nära och kära i en viss turordning. Förste sonen ärvde ofta sin farfars namn, son nummer två fick morfars förnamn osv. Första dottern fick ofta sin mormors namn. Om far och morföräldrar fortfarande var i livet när barnet föddes så valde man gärna lämpligt dopnamn bland andra avlidna släktingar.

När Brita och Carl i Almunge fick sin förste son så döptes han till Carl efter sin farfars far. Första dottern döptes till Anna Margareta efter mormor, eller mormors mor och dotter nummer två fick sitt namn, Brita, efter farmor, eller farmors mor. Det är svårt att hitta dem då kyrkböcker för den tiden saknas för Almunge. Som släktforskare får jag genom barnens namn ialla fall veta vad mina anor hette i förnamn och då regeln var att endast ge barnet samma namn som far- och morföräldrar om de redan var avlidna vid tidpunkten för barnets dop, så berättar detta att Carls farfar var i livet när han föddes och att farfars far, Carl, avled före år 1701. Det ger en ledtråd för vilket år jag kan börja sökandet i dödboken.

En  son som föddes efter att fadern avlidit fick faderns förnamn och en dotter som döptes efter sin mors bortgång fick hennes förnamn. Om en änkling gifte om sig så var regeln att förstafödda dottern i nya äktenskapet döptes efter faderns första hustru.

Brita Eriksdotter från lilla Sanda i Almunge avled i tidig ålder år 1714 och maken Carl gifte om sig med Malin från Seglinge, Almunge. Paret fick endast söner tillsammans, så första hustrun Britas namn gick inte vidare i släkten. Det första barnet i nya äktenskapet var en son som döptes efter sin farfar Christer och det berättar att 1719, då barnet föddes hade Carl Christerssons pappa gått bort. Nästa son fick sitt namn efter Malins pappa, Nils, som således inte var i livet när pojken föddes. Pojke nummer tre fick ärva sin farfars farfars förnamn och nummer fyra döptes efter morfars far. När det gäller Johan född 1726 är jag osäker då jag inte har lyckats spåra släkten så långt tillbaka på denna gren.

 

Förnamn kan ge ledtrådar till släktens rötter
Förnamnen kan också berätta mer om varifrån släkten härstammar. Vissa förnamn förekom flitigt i vissa geografiska områden och vissa namn var vanliga inom vissa släkter. Förnamnen Thol, Sjul, Dordi och Grels förekom främst i norra Sverige, medan Sissla och Gumme var vanliga i södra landshalvan.

Förnamnet Gottfrid förekom ofta inom vallonfamiljerna Dubois och Pousette medan namnet Valentin var vanligt förekommande inom smedssläkterna Köhler och Qvarfordt, samt inom resandesläkten Segerblad-Faltin. Namnet Jean var vanligt förekommande hos vallonerna och blev med tiden Johan och Jan i kyrkböckerna. Bibliska förnamn som Petrus, Jeremias och Zacharias var populära inom vallon- och smedssläkter.

Hos familjer med rötter i Savolax var förnamnen Pål, Lars, Mårten, Per, Mats, Anders, Eskil och Henrik vanliga. Bland bergsmansfamiljerna i Vånga var namnen Sven, Halvar, Torbjörn och Berge (Börje) vanligt förekommande.

Resandefamiljer valde gärna att ge sina barn lite mer färgstarka förnamn som skilde sig från bondesamhällets vanliga dopnamn, exempelvis Valentina, Axelina, Fridolina och Levina.

Farmors mor, farmor, pappa och jag i Sveg. Jag fick namnet Margareta efter farmor.

 

 

 

 

 

 

Vid gamla gårdar och gods i Norrköping

 

Norrköping blomstrade när Louis De Geer grundade pappersbruk, textilfabrik, skeppsvarv och vapenfaktori i staden

Till Finspångs bruk i Östergötland kom mina anfäder med släktnamnen Qvarfordt och Köhler under 1600-talet. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av den duktige affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom Finspång att bli en blomstrande industri där stångjärns- och kanontillverkning blev navet i verksamheten. De Geer erbjöd landsmannen Willem De Besche att arrendera bruket och man anställde främst smeder från hemtrakterna.

Mormors mm mf mm ff far, Anders Qvarfordt var smältare och fick anställning hos Louis de Geer där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet. Flera av Anders barn blev hammarsmedsmästare och släkten kom att stanna kvar i Östergötland i många generationer.

800px-David_Beck_-_Louis_De_Geer_d.ä._1587-1657
Louis De Geer 1587-1657

Genom Louis De Geers fina affärssinne kom Norrköping att blomstra när han grundade pappersbruk, textilfabrik, skeppsvarv och vapenfaktori i staden. Många av ättlingarna till de smeder som ursprungligen kommit till Finspång med Louis de Geer och Willem De Besche kom sedan att arbeta hos nederländska och tyska familjer i generationer.

Mormors mormors morfars far Zacharias Fogelström var anställd som laxfiskare vid Västerbyholms gård i Norrköping och hans bröder arbetade vid gårdarna Lindö och Händelö.

Anfadern Zacharias Fogelström var anställd vid Västerbyholms gård i Norrköping som laxfiskare i mitten av 1700-talet. Gården arrenderades vid den tiden av av Willam De Besches ättlingar. Foto: Norrköpings historia

Mormors mormors mormors morfars far Per Kullström f. 1729 var skräddare och kusk vid Björnsnäs gård i Kvillinge, Norrköping hos Jacob De Falck och hans hustru Christine Yvelasco de Monteleone från Holland. Även Pers son, Carl, arbetade hos familjen som lakej (livréklädd betjänt)  under sin livstid.

250px-Björnsnäs_herrgård_Norrköpings_kommun_2005-07-10
Björnsnäs herrgård Foto: Norrköpings kommun

Anmodern Elsa Persdotter (Qvarfordt) föddes 1730 på Himmelstalunds herrgård i Norrköping. Gården ägdes vid den tiden av av Reinerius Reineri Broocman (och sedan av hans son), som hade estländska och tyska släktrötter.

himmelstalund.jpg
Himmelstalunds herrgård, Norrköping

Många häxor i släkten

I Torsåker, Ångermanland avrättades fler än sjuttio personer för trolldom år 1675 och det är den största massavrättningen i svensk historia. Som ättling till de utpekade och avrättade kvinnorna har jag ägnat mycket tid till att försöka förstå det hemska som hände där flera släktlinjer nästintill utplånades.

Många häxor i släkten
Jag läste teologi och religionsvetenskap på universitet i cirka fem år och vintern 2014  påbörjade jag mitt magisterarbete, en akademisk uppsats som var det sista momentet inför examen. Som historienörd och gammal släktforskare ville jag gärna skriva om ”häxorna” i släkten, ur ett religionshistoriskt perspektiv och jag skickade därför ett mail till min handledare med mitt förslag: ”I min uppsats vill jag gärna skriva om häxprocessen i Torsåker, Ångermanland 1675. Om det är möjligt att göra så, vill jag gärna använda mina egna ”förmödrar”, släktforskningen och de protokoll som finns upptecknade, som studiematerial”.

Förslaget blev godkänt och jag satte igång att forska och skriva med liv och lust. Till min hjälp hade jag den egna släktforskningen, häradsrättens protokoll från 1674 samt en anteckningsbok med rättsliga protokoll som hittades av arkivarie Göran Gullbro i Murberget, Härnösand år 2005. Samtidigt som jag studerade primärkällorna fortsatte jag att bygga på mitt släktträd och resultatet var chockerande. När jag inledde magisterarbetet hade jag 15 kända anmödrar som avrättats för trolldom. När uppsatsen var färdig hade jag hittat ett sextiotal ”häxor” i släkten och jag insåg förfärat att de flesta som halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 var släkt med varandra.

Under häxprocessernas tid, på 1600-talet tänkte man sig att trolldomsförmågan var en egenskap som gick i arv från mor till dotter. Släktskap var därför oerhört viktigt och präster och lagmän präntade därför nogranna släktträd över de familjer som ansågs ha förmågan att bota och att sia. Dessa personer listades av sockenprästen under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad” och när man pekade ut, dömde och avrättade de trolldomskunniga så utplånades ibland hela familjer.

Föreläsning om häxorna

Svårt projekt
Inledningsvis tänkte jag mig uppsatsskrivandet som ett intressant och spännande projekt, men det var, ärligt talat, det svåraste jag någonsin har genomfört. Vetskapen om att det var mina egna anmödrar jag läste om i rättegångsprotokollen – de som tvingades stå där inför rätten, utsvultna och utmattade av tortyr, var plågsamt. Det var så sorgligt att gå på djupet med allt detta mänskliga lidande och ofta var mina dokument så genomdränkta av tårar att jag knappt kunde läsa texterna.

Många gånger ville jag ge upp och helt byta ämne för uppsatsen, men det fanns inte tid om jag ville få min examen. Arbetet fortskred med många tårar, men med tiden  började jag känna en smula glädje då jag nu fick möjlighet att lyfta fram några av de många dittills helt anonyma kvinnoliv som avslutats i Torsåker 1675. De avrättade fick inte ens en sista viloplats efter döden.

Foto: Helena Bure Wijk

Stockar och stenar falla där istället för tårar
Det var starka människor, mestadels kvinnor som pekades ut och dömdes till döden. Många vägrade att erkänna något brott trots svår tortyr, som min anmoder Barbro som nekade in i döden. Hennes egen son pekade ut henne som häxa och hon vände sig då till sonen och sa ”Du har gjort ett så gott dagsverke att du kan komma till himlen”. Rätten såg Barbro som en styvnackad och obotlig trollpacka och skrev om henne i protokollet: ”Denna hustru Barbro har stått i sin obotfärdighet och nekat så att stockar och stenar falla där, istället för tårar”.

Min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” finns att läsa här.

De avrättade i Torsåker
”Efter föregående rannsaknings innehåll har Häradsnämnden icke kunnat följande trollpackor ifrån livsstraffet befria, eftersom de bekända hava barnens vittnande besannat:

Hustru Brita, änka i Westerhammar, Hustru Sara i Kleen, Hustru Elisabetta i Aspeby, Hustru Sigridh i Hammar, Hustru Barbro i Hjärtnäs, Hustru Anna i Björnö, Hustru Marit i Vik, Pigan Annika i Aspeby, Hustru Margareta i Aspeby, Hustru Barbro i Aspeby, Hustru Margaretha i Hola, Hustru Anna i Hamra, Hustru Marit i Hälsingsta, Hustru Elisabeth i Salom, Pigan Sara i Salom, David Nilsson i Fanom, Hustru Marit i Rochstad, Hustru Karin i Kiärstad, Hustru Karin i Ärsta, Hustru Margareta i Ålsta, Hustru Anna i Ålsta, Hustru Brita i Ärsta, Hustru Ella i Norum, Hustru Sara i Norum, Hustru Brita i Ålsta, Pigan Sigrid i Ärsta, Hustru Anna i Ålstad, Hustru Sara i Ärsta, Nils Johansson i Kiärstad, Hustru Brita i Flögsätter, Pigan Kerstin i Flögsätter, Hustru Brita, Nils Erssons ibidem, Hustru Anna i Mo, Pigan Cecilia i Mo, Hustru Karin i Mo, Hustru Barbro i Daglös, Pigan Kerstin i Daglös, Hustru Anna i Lövsjö, Hustru Marit i Tunsjön, Pigan Brita i Lästa, Pigan Kerstin i Lästa, Pigan Anna i Lästa,
Hustru Barbro i Forsed, Hustru Margareta i Lästa, Hustru Sigrid i Näs, Hustru Marit i Näs, Hustru Anna i Näs, Hustru Elisabetta i Näs, Hustru Karin i Näs, Hustru Margareta i Sunnanåker, Hustru Cecilia i Blästa, Hustru Ingrid i Bollsta, Pigan Brita i Näs, Erik Joensson i Blästa, Brita i Nyland, Hustru Cecilia i Nyland, Hustru Brita i Näs, Hustru Margaretha i Forsed och Hustru Sigrid i Hammar. Datum Hammar dz 5 9 bris 1674″.

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan”. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

Eskil i Asptorp

Kolmården i Östergötland Foto: Helena Bure Wijk

I många år har jag försökt att hitta belägg för ett envist rykte i släkten som menar att min mormor Elsa, som föddes i Norrköping hade skogsfinska rötter. Det har inte varit lätt att hitta något bevis för att detta rykte är sant, eftersom det nästan helt saknas anteckningar om den lilla gruppen östfinska nybyggare som kom till Östergötland för flera hundra år sedan. Men nu tror jag att jag äntligen är mormors finska anfäder- och mödrar på spåren. 🙂

Mormors syster och hennes son

Kritpipa och trollstenar

Ingrid blev 100 år och 9 månader gammal

Min mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter. Hon föddes år 1788 i Östra Vingåker i Södermanland och var 100 år och 9 månader när hon avled år 1888. Ingrid gifte sig med Klockaren Anders Persson f. 1786 i Simonstorp, Östergötland och paret fick flera barn tillsammans.

Enligt släktrykten var Ingrid eller hennes make (kanske båda två?) ättlingar till de skogsfinnar som kom hit från Savolax under slutet av 1500- och början av 1600-talet. Ingrid rökte kritpipa och utanför stugknuten i Simonstorp hade man tre staplade stenar som ansågs avvärja ont, främja god skörd och jakt. Den så kallade ”trollgubben” sägs vara en finsk sed.

Stenarna utanför stugknuten i Simonstorp, Östergötland

Det har även varit svårt att hitta belägg för att de tre staplade ”trollstenarna” verkligen är en skogsfinsk sed, men för något år sedan fick jag kontakt med en person som är mycket kunnig på området. Han berättade att liknande stenar har hittats i Hällefors finnmark.

De är inte snarlika, men den bärande symboliken är förmodligen det heliga tretalet som återfinns i många kulturer. Enligt tretalsmystiken är de jämna talen en symbol för det materiella, medan de ojämna symboliserar det andliga. När man adderar det första ojämna talet med det första jämna uppstår det magiska tretalet. Det återfinns bland annat i förkristen mytologi med de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi, liksom i kristendomens treenighet och de vise männen som var tre till antalet.

Skogsfinnar i Kila socken

Foto: Tor Eriksson

Det finns tyvärr inte mycket dokumenterat om de svedjebönder som bosatte sig i Kolmården, men man vet att de flyttade in vid den första invandringsvågen från östra rikshalvan i slutet av 1500-talet. Till en början bosatte man sig i skogsmarkerna i Värmland, Södermanland, Närke samt delar av Västmanland och Västergötland. Därefter i Kilsbergen, Kolmården och Tiveden.

Författaren till den intressanta bloggen Släktforskning från nutid till forntid beskriver hur de första anfäderna kom till byn Herrbråten i Kila socken på gränsen till Kolmården i Östergötland, vid 1600-talets slut. De flesta som levde där var bönder men en person arbetade på Stavsjö bruk. Författaren berättar om de första nybyggarna i Herrbråten: ”Den första kända noteringen om byn är från 1581 då Hendrik finne hava byggt ett pörte och ett fähus och sått 2 tunnor råg, 3 spann korn, ½ spann ärtor, och 4 kannor linfrö. Kikar man i ”tiondelängden” från 1607 finns under rubriken ”Finnarna” byns brukare; Erik, Gamle Eschild, Unge Eschild, Olof och Michel”.

Eskil i Asptorp

Asptorp i Stavsjö Foto: Ivar Schnell/Södermanlands hembygdsförbund

I mormor Elsas släkt har jag lyckats följa släktgrenarna i Kila tillbaka till tidigt 1700-tal när anfadern Eskil bodde i Asptorpet, ett torp under Stavsjö bruk i Kila, Södermanland. Asptorp/Aspetorpet upptogs år 1697 och i början av 1700-talet beboddes det av anfadern Eskil Eriksson. Om Eskil verkligen hade finskt påbrå vet jag inte ännu, men förnamnet Eskil var ett typiskt finskt namn på den tiden. Jag ska nu söka vidare efter gamle Eskils rötter. Fortsättning följer 🙂

I Aspetorp föddes Eschils dotter Maria tidigt 1700-tal

 

Karin på Regnaholm

Regnaholm
Regnaholms slott vid sjön Regnas norra sida hette ursprungligen Båtstorp.
Foto: Sinikka Halme

Mitokondrie-DNA är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA som även kallas mtDNA, ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Den mitokondriella DNA-strängen är en exakt kopia av moderns och förändras väldigt långsamt över tid. Därför bär både män och kvinnor samma mtDNA som de kvinnliga anorna har burit i tusentals generationer på den raka moderslinjen.

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid.  Haplogrupp U5, som jag tillhör, liksom min mamma och hennes förmödrar, har spårats till södra Asien. Personer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör denna mtDNA- haplogrupp.

Den äldsta kända ana på min raka moderslinje var en kvinna som hette Karin Pedersdotter.  Karin, som var min mm mm mm mm mm, föddes 1654 på Regnaholms slott i Östergötland och det är från henne vi har ärvt haplogruppen U5. Det är svindlande att tänka sig att Karins och hennes kvinnliga förmödrars mtDNA har ärvts vidare, generation efter generation i nästan oförändrad form. Eftersom även jag är mor till en dotter så kommer det kanske att ärvas vidare genom hennes barn en gång i tiden…

Karins föräldrar hette Peder Håkansson och Elisabeth. Peder kom från Fogelö i Stora Malm, Södermanland men vi vet tyvärr ingenting om hans hustru Elisabeth.
Vet du kanske något mer om familjen? Kontakta mig gärna i så fall. Alla upplysningar, stora som små, är av intresse: forskningbw(snabela)telia.com

Ursulagener
Illustration: Helena Bure Wijk
mtDNA haplogruppen U5 tros vara 55- 60 000 år och tillhörde ursprungligen en jägar/samlarkvinna i södra Asien som fick en dotter, som i sin tur fick en dotter och hon, i sin tur…

Mina U5-förmödrar:
Elisabeth NN på Regnaholm
Karin Pedersdotter
Elisabeth Svensdotter
Ingrid Andersdotter
Brita Andersdotter
Ingrid Kullström
Anna Catharina Fogelberg
Lovisa Dahlberg
Kristina Lovisa Persdotter
Elsa Lovisa Andersson
Gun Britt Bure
Helena (jag)

När mormors mamma fick nya efternamn

Mormors föräldrar kom från Kolmården i Östergötland. Foto: Järnvägsmuseet

Hedvig Kristina Persdotter från Krokek
Mormors mamma Hedvig Kristina föddes i Krokek, strax utanför Norrköping år 1870 som dotter till Per August Persson och hans hustru Kristina Lovisa. På den tiden ärvde barn sin pappas förnamn som efternamn (patronymikon) och Hedvig Kristina fick således efternamnet Persdotter.

Hedvig Kristina Persdotter gifte sig med David Andersson från Risinge i Östergötland, som arbetade som lantarbetare. Familjen flyttade ofta och det var när det nygifta paret inflyttade till en ny församling första gången, som prästen förkortade Hedvigs efternamn till ”Pers.” Att den lilla förändringen i namnet skulle komma att ge henne helt nya och obegripliga släktnamn, det hade prästen förstås inte en aning om.

Prästen gjorde en förkortning när han präntade ned mormors mammas namn i församlingsboken den dagen.

Fick plötsligt ett nytt efternamn
Som statare anställdes man som lantarbetare vid de större bondgårdarna, säsongsvis. Varje höst, under den så kallade ”slankveckan”, gav sig familjen ut på vägarna med sitt flyttlass, för att finna en ny arbetsgivare och ett nytt anställningskontrakt någon annanstans. De kommande åren blev det därför många, många flyttar för familjen. Och många församlingsböcker, i vilka prästerna på de olika orterna präntade ned familjemedlemmarnas namn, födelseort och födelseår.

Hedvig Kristinas förkortade efternamn ”Pers” tolkades felaktigt som ”Hers” av prästerna som skulle föra in personuppgifterna. Under de följande åren kom hon därför att heta Hedvig Kristina Hers i alla kyrkböcker. Mormors mor hade plötsligt fått ett helt nytt släktnamn…

Ännu ett nytt efternamn
Hedvig, David och deras barn flyttade många gånger under åren som följde, men ingen tycks ha upptäckt felet eftersom alla präster envisades med att anteckna henne med namnet Hers. Det var först många år senare, när familjen flyttade till Dalarna som prästen upptäckte att något inte stod riktigt rätt till med den nya församlingsmedlemmens namn. Prästen tolkade namnet på sitt eget lilla vis och från och med nu blev mormors mamma Hedvig Kristina Hus i kyrkböckerna…

Hedvig Kristina Persdotter fick nu ännu ett nytt namn och kallades ”Hus” långt in på 1920-talet.

Fru Pettersson
När Hedvig till slut upptäckte att hon hade haft felaktiga efternamn under alla år, så gick hon till prästen och bad om en rättelse. Vid det laget hade hon tydligen ledsnat på att heta Pers, Hers och Hus och bestämde sig för att kalla sig fru Pettersson.

Mormors mamma tyckte att Pettersson passade henne perfekt, nu när hon själv fick bestämma vad hon skulle heta.

Hon kallades ”Missions Mari”

Foto: Helena Bure Wijk

Kristina Catarina Bure föddes år 1815 i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Hennes föräldrar var ryttaren och dragonen Johan Bure och hans hustru Ulrica Andersdotter Stark. Det var svåra tider och endast fyra av parets elva barn levde till vuxen ålder. Dottern Kristina Catharina var en av de barn som överlevde. Hon gifte sig med arbetskarlen Anders Lund som var född i Bennebols masugn 1815 och paret fick tillsammans tio barn. Deras dotter, Maria Kristina Lund f. 1846 i Knutby, kom att bli omtalad som ”Missions Mari”.

Dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland Foto: Helena Bure Wijk

Hängiven kyrkan
Maria Kristina fick en tjänst som piga hos nämndeman Alfred Andersson i Alunda 1883 och stannade där i 17 år. I en intervju för Uppsala nya tidning berättade hon att pigans årslön på den tiden knappt var 100 kronor, ”jämte skor, lärf och några andra naturapersedlar”. Efter avslutad anställning gick  hon som daghjälp i många hem, till en början för en dagpenning på 50 öre, sedan 1 krona.

Namnet ”Missions Mari” fick hon på grund av sin hängivenhet till kyrkan. Missionsförbundet och särskilt missionsskolan i Lidingö låg henne varmt om hjärtat. Hon vävde handdukar till skolan och plockade lingon till sylt. Varje år deltog Maria Kristina vid kyrkans generalkonferenser på Lidingö och när hon på sin ålderns höst frågade sin väninna om hon också skulle resa till konferensen, svarade väninnan:
”Nej i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. Maria Kristina tyckte att det lät väldigt märkligt och svarade:
”Allre har´n sagt så till meg”.

c8455f82-d1c8-4e7d-8fb0-468d7b1820da
Lidingöbron. Konstnär: Alfred Bergström 1896

Fattig men led ingen nöd
När Maria Kristina fyllde 90 år gjorde Uppsala nya tidning en intervju med ”Alundas äldsta”: ”Vi ha framför oss en kärnkvinna, som trots sina år är i besittning av obruten syn och hörsel, och som klart och redigt följer tiden. Med stolthet berättar hon om sina årliga resor till missionsmöten och konferenser i Stockholm, som hon sedan 1918 besökt varje år. Hon är förtjust i våra moderna fortskaffningsmedel, bilarna, ”som man bara behöver sätta upp den här åt, så stannar dom”, säger hon och höjer sin stödkäpp. Med humorns glimt i ögat berättar hon, att hon till och med fått åka med självaste landsfiskal´n. ”Det var först när han skjutsat mig dit jag skulle som det kröp fram vem han var”.
Men radion är mor Mari inte trakterad av, ”nej då läser jag hellre en god bok. Jämte min bibel har jag en, som är så bra så jag vill inte sälja den för tusen kronor”.

”Missions Mari” var visserligen fattig men det har berättats att hon aldrig behövde lida någon nöd. Hon var nöjd med det ”lilla”.  Hon brukade samla pinnar och grenar i skogen till ved och gick ofta som hjälpkvinna i gårdarna. Hon avled den 6 september 1939. De sista dagarna vakade grannar och vänner vid hennes bädd. Maria Kristina tyckte att uppbrottet drog ut på tiden och sade: ”Höga herrar brukar låta vänta på sig”. Efter hennes död startades en insamling till en gravsten och fortfarande, sextio år senare, brukade grannar och vänner sätta friska blommor på hennes grav.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Källa: Rune Selèn, tidningen Olandsbygden

 

 

Släpp fångarna loss, det är vår!

Du vet väl att du kan forska gratis i Riksarkivets digitala forskarsal på internet?
Där finns, förutom alla kyrkböcker, tusentals andra dokument såsom bouppteckningar och frigivna straffarbetsfångar.

Förutom en mormors-bror som dömdes för hembränning i början på förra seklet, har jag inte hittat några brottslingar i släkten. För oss som släktforskar är alla små upplysningar om släktingar värdefulla, även sådana som är av mindre positiv karaktär. Här kan du söka frigivna straffarbetsfångar.

I Riksarkivets digitala arkiv finns bilder på frigivna straffarbetsfångar samt information om de brott som begåtts, samt vilket straff personen dömdes till. Här finns även information om speciella kännetecken, som tatueringar, ärr och annat. Obs! ”Gubarna” på bilden är inte mina släktingar 🙂

Stark kroppsbyggnad, blå ögon, grått skägg, rak näsa och en stor mun hade den här fången

Märkliga märken

Gerrit_Dou_-_Scholar_sharpening_a_quill_pen
Man som skär till en fjäderpenna. Målning av Gerrit Dou 1630-1635

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Lena Andersdotter var troligen inte skrivkunnig men kunde signera makens bouppteckning med sina initialer. (Almunge 1759)

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Också i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet.

Per Ersson i Edsbro ritade en personlig ”krumelur” när han signerade faderns bouppteckning på 1700-talet.

Min finske anfader Jon Jonsson som flydde klubbekriget i finska Österbotten i slutet av 1500-talet, var en av många som ristade sitt bomärke i träet när han byggt färdigt sitt hus i Härjedalen. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg.

Anfadern Jon ristade in sitt bomärke i huset på Remmet, Härjedalen. Foto: Byvallarn

Min morfars morfars mamma, Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan möjligen vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.

Det har forskats mycket om bomärkets ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremoni. Tuve Skånberg menar att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och OmegSa, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

Flera bomärken i Almunges bouppteckningar under 1700-talet påminner om de forntida tecken som Skånberg beskriver.

Masmästaren Per Persson

 

Foto: Helena Bure Wijk

Under slutet av 1500- och början av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

Bennebols bruk

I Bennebols bruk, som ligger i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby, Uppland, tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket.

Bennebols masugn i Uppland. Foto: Riggwelter

Längs bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer kom att arbeta i Bennebols bruk i generation efter generation. I arbetarlängorna bodde bokhållare, bruksarbetare, kolare, skogshuggare och masmästare med sina familjer. Det tycks ha funnits en rangordning bland de anställda. Masmästaren, som hade allra högst status, bodde i hus nr.1 tillsammans med sin familj och i intilliggande hus bodde smeder, uppsättare och bruksarbetare. Längst bort, i husen nummer 7- 10  levde dagsverkare, bokare, gratialister och de som inte hade möjlighet att försörja sig själva.

Min morfars förfäder levde och arbetade i Bennebols bruk under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masmästare, masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och de äldre arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Varje person arbetade i bruket i närmare 60 år av sina liv.

Inte bara valloner 

Morfar Ivars förfäder levde och arbetade i Bennebols masugn i flera hundra år.

Det var långt ifrån alla som arbetade i masugnen som var valloner. Många anställda var svenska, som morfars farmors morfars far Per Persson f. 1717 som arbetade som masmästare i Bennebols bruk och är anfader till släkten Bladlund. I de tidigaste husförhörslängderna för Bladåker och Bennebols masugn finns endast några få familjer där, bland andra masmästaren Pierre Sporrong med familj, Per Ingelsson med hustru och en dotter samt Per Persson f. 1717 och hans hustru Margareta Gottfridsdotter Dubois f. 1721 i Almunge. Familjerna Sporrong och Dubois var fransktalande valloner men övriga namn tycks vara svenska. Ingelsson är ett namn man gärna förknippar med bergsmanssläkter i Dalarna, men jag har tyvärr inte lyckats hitta information om Per Ingelssons anor. Även anfadern Per Perssons släktrötter är ett ännu olöst mysterium.

I de tidigaste husförhörslängderna över Bladåker finns bland andra Per Ingelsson f. 1690 med hustru och dottern Margita i Bennebols masugn

Släkten Bladlund

Masmästaren Per Persson föddes år 1717 på okänd ort och det enda vi kan vara säkra på är att hans far hette Per, Petter, Petrus eller Pierre i förnamn. Per hade två syskon, Anders Persson Sandberg f.1719 som var trädgårdsmästare i Bladåker, samt systern Margareta Persdotter f. 1720. Jag har tyvärr inte lyckats hitta mer information om syskonen.

Per Persson och hans hustru Margareta Gottfridsdotter Dubois fick tillsammans barnen Per f. 1744, som också blev masmästare, Margareta f. 1745, Anders f. 1749, Johan f. 1755, Maria f. 1758 och Gottfrid f. 1760, som också blev masmästare som sin far. Alla barnen föddes i Bennebols masugn och tog namnet Bladlund efter hemorten Bladåker. Ättlingarna levde och arbetade i Bennebols bruk långt in i tiden.

Pers Perssons son Johan Bladlund född 1755 i Bennebols masugn gifte sig med Brita Lydman från Tuna, Uppland. Mina släktrötter vid de uppländska bruken hittar du här.

Flera av masmästaren Per Perssons ättlingar hade ”målade dalkarlsskåp med nyckel” enligt deras bouppteckningar. Jag har genom åren funderat om Per Persson hade sina rötter i Dalarna, men har tyvärr inte lyckats hitta några bevis för det. Allmogemöbler från Dalarna och speciellt ”dalkarlsskåp” var väldigt populära förr i tiden och såldes av kringresande försäljare, även i Uppland.

Vet du mer om masmästaren Per Perssons släktrötter?
Kontakta mig gärna forskningwijk@gmail.com

 

Goda råd under en pandemi

Foto: Helena Bure Wijk

Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan 50- 100 miljoner människoliv.

Inom den svenska  läkarkåren 1918  fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastiget. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras pga smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i Spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.

spanska sjukan

Goda råd 1918
Spanska sjukan, eller ”spanskan” som den också kallades var en svår epidemi till följd av ett muterat virus som kom att få förödande konsekvenser.  Sjukdomen spreds över världen i tre stora influensavågor åren 1918-1920. Man beräknar att mellan 50 och 100 miljoner människor miste livet på grund av spanska sjukan, runtom i världen. Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom hit tillsammans med  båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen. Inom ett några år hade cirka 40 000 svenskar avlidit i sjukdomen. Många av de människor som överlevde drabbades av bestående men, till följd av sjukdomen.

Om man inte var av den lite mer självmorsbenägna typen som ville låta sig bli smittad så gjorde man helt rätt i att isolera sig själv och familjen år 1918. Och redan på den tiden insåg man att om en sjuk person bär på smitta så kan smittan överföras via luften, varför det var viktigt att täcka mun och näsa vid kontakt med möjliga smittbärare. Och god ventilation var viktigt då smittämnen ofta finns kvar länge i rum och kan spridas via ventilationssystem, toaletter m.m.

spanish flu
Redan 1918 visste man hur man skulle skydda sig från smitta under en pandemi.

Goda råd 2020
Vi befinner oss just nu i den värsta pandemin i modern tid och vi förväntas nu att ta oss igenom det här med förnumstiga råd från Folkhälsomyndighet och regering genom att ”tvätta händerna med tvål och vatten”. Att tvätta händerna med tvål och vatten och ha ”allmänt folkvett” är ett genomgående tema. Då och då tittar nu även självaste kungen fram i TV-rutan för att ingjuta något slags hopp och att mana folket till samling, lugn och extra handtvätt. Handsprit och de flesta vanliga ytdesinfektionsmedel som avdödar coronaviruset är slutsålt sedan i januari -20, liksom de andningsmasker som skulle kunna skydda oss. Tvål och vatten är det som återstår.

Coronaviruset är ett höljesförsett virus som kan avdödas med tvål. Noggrann handtvätt under minst 20 sekunder löser upp virusets skyddande membran och vattnet sköljer sedan händerna rena från smuts och virus. En hård tvål är att föredra framför flytande tvål.

Gör din egen handsprit
Om det är svårt att få tag i handsprit i butikerna så kan man enkelt göra sin egen. Alkohol över 60% avdödar det höljesförsedda coronaviruset så det är viktigt att se till att blandningen har tillräckligt hög alkoholhalt. Gör så här: Blanda 5 dl etanol eller isopropanol och 2,5 dl aloe vera-olja eller kokosolja. Blandningen kan man sedan hälla i en pumpflaska för enklare dosering.

Coronaviruset kan finnas på hissknappar, dörrhandtag, brev etc. och kan smitta på så sätt, upp till en vecka. Källa: Livsmedelsverket

Desinfektionsmedel som tar kål på coronaviruset
Coronaviruset kan överleva hela 5 dagar på metallytor och 4-5 dagar på papper. Viruset kan finnas kvar länge på ytor vi ofta vidrör som exempelvis hissknappar, dörrhandtag, brev etc. varför det är viktigt att vi har effektiva medel för desinfektion.

Inom sjukvården använder man främst alkoholbaserade medel och klorin till ytdesinfektion. Dax Ytdesinfektion 75+ Plus är väldigt effektivt mot coronavirus, men är slut på lager sedan länge. Fanns tidigare att köpa på Apotea. Även medlet Virkon 0,5%, som är dokumenterat effektivt mot coronavirus och miljövänligt används inom vården. Virkon går fortfarande att beställa genom flera internetbaserade företag samt på Apoteket.

Väteperoxid 3% är ett verksamt ämne som avdödar coronaviruset. Handsprit med väteperoxid kan göras genom att blanda väteperoxid, etanol och glycerol. På apotek kan man även köpa produkten Oxiskin Plus, ett återfuktande preparat som baseras på 3% väteperoxid och som är effektivt mot coronaviruset.

Väteperoxid kan även användas till ytdesinfektion och rengöring i hemmet. En kork väteperoxid i en hink med 3 liter vatten gör hemmet rent och fräscht. Kan användas i koncentrerad form på smutsiga ytor, som diskbänk, badrum etc. men kontrollera först att ytorna verkligen tål medlet då det har en blekande förmåga. Används även utspädd för att rengöra livsmedel som frukt och grönsaker. Väteperoxid kan bland annat beställas hos företaget Meds.se . Finns även att beställa på Bodystore.

I Kina där utbrottet av covid-19 först skedde använder man sig nu av en blandning av väteperoxid och kolloidalt silver som sprayas ut, för att döda patogener i sjukhus och andra byggnader. Kolloidalt silver innehåller silverjoner. Medlet har en antimikrobiell verkan och används som vattenreningsmedel. Kolloidalt silver kan bland annat beställas hos Svensk hälsokost.

Andningsskydd/ansiktsmask 
Både andningsskydd med hög skyddsfaktor samt ansiktsmasker (kirurgmasker) är slut på lager i Sverige liksom i övriga Europa sedan länge. Forskare vid Cambridge i England kunde nyligen visa att ansiktsskydd/andningsskydd – även hemmagjorda varianter, är effektiva mot covid-19 och partiklar som är fem gånger mindre än coronaviruset. Ett ansiktsskydd (kirurgmask) kan vara ett effektivt skydd och skyddar till 90% mot viruset men även ett hemmatillverkat andningsskydd, en t-shirt, sjal eller till och med en disktrasa framför mun och näsa är bättre än ingenting i dessa tider. En vanlig disktrasa kan blockera 73% av viruspartiklar när man rör sig bland andra människor.

Källa: Cambridge

Var rädd om dig! ❤

 

 

 

 

 

 

 

 

Våldsamt och oregerligt släkte

Foto: Helena Wijk

 

En höstdag år 1573 lämnade bröderna Anders, Pål, Henrik och Måns östfinska Savolax för att finna sig en bättre framtid. De landsteg i Härnösand lagom till den årliga korsmässomarknaden som började den 14 september samma år och mötte där en storbonde från Näs i Lännäsfjärden som erbjöd dem arbete vid ett sågbygge. De tre äldsta bröderna, Anders, Pål och Henrik tackade ja till anställning och kom att arbeta i Näs de följande tolv åren, medan den yngste brodern, Måns, fick en tjänst hos kyrkoherden Peder Olstaui i Nordanåker.

En försommarmorgon år 1585 begav sig de fyra bröderna till Västanfjäll, ett björn- och vargrikt skogsområde utmed Ångermanälven och Faxälven, som långt in på 1500-talet varit öde, förutom några samiska familjer som levde i området tillsammans med sina renhjordar. Dit styrde man kosan och hoppades på goda tider.

800px-Howlsnow
Foto: Retron

Brodern Pål valde att sätta bo vid en sluttande mo i närheten av en å, cirka 2 mil väster om Ytterlännäsbygden. Ett intilliggande berg uppkallades efter den finske nybyggaren och fick namnet ”Pålsberget”. Nybygget Västertorp kallades Länsitorpa. Brodern Henrik började först att odla vid en liten tjärn i närheten av Västertorp och hans boställe fick namnet ”paska lampi hutta” (Lortträsksvedjan), men området där han odlade plågades av frost och låg alltför nära broderns Länsitorpa, så Henrik valde sedermera att flytta och istället anlägga Aborrsjöns nybygge (nuvarande Aborrsjön) under Ytterlännäs. Den äldste brodern Anders valde att sätta bo vid Graningesjön och den yngste brodern, Måns slog sig ned i Graninge.

Fiske och fågelfångst

Tiden förflöt och bröderna livnärde sig bland annat av fiske och fågelfångst, men det var hårda tider med missväxt och en ständig kamp om mat för dagen. Man hamnade ofta i bråk och stridigheter, både inom släkten och utanför. När Pål en dag upptäckte att en fågel hade stulits från hans fälla bestämde han sig för att ligga och lurpassa för att kunna överrumpla och ta fast den eländige tjuven om han skulle våga återkomma…och snart dök brodern Måns upp där i skumrasket! Det var nämligen han som varit framme och stulit bytet, ovetandes om att det var broderns giller han stulit från.

Pål och Måns finne verkar inte ha varit några trevliga killar. Pål finne i Västertorp beskrivs som ”stridslysten och trollkunnig” och Måns var inte heller särskilt trevlig…

Foto: Helena Bure Wijk

Släktfejder

År 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland – Henrik ”finne”, Sigfrid ”finne” samt Måns ”finne”. De var alla släkt och låg i ständig strid med varandra. År 1610 var Måns tvungen att skaffa skyddsbrev från kungen, mot sin svåger Sigfrid, för att över huvud taget kunna bo kvar på Gammelgården. Att släktingarna Sigfrid och Måns avskydde varandra framgår med all tydlighet av domböckerna. Vid Sollefteå ting år 1607 dömdes Måns för att ha skadat sin svåger. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för ”två blånader mot Måns, till böter om 6 mark”.

Tiden gick och familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Foto: Helena Bure Wijk

Trolldom

De östfinska anfäderna som kom till Ångermanland på 1600-talet hade rykte om sig att vara bråkiga och trollkunniga. Inte heller nybyggarnas söner tycks ha kommit så särskilt bra överens med släkt och grannar. Olof Månsson f.1597 son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande. Rätten antecknade: ”Talar med swärord och pockande”. Även Olofs bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

Olof Månsson f. 1597 gifte sig två gånger – första äktenskapen med okänd hustru som avled i ung ålder. Olofs andra hustru, Dordi Michelsdotter var född 1614 och var dotter till Michel Kristoffersson Brase (”Bras-Mickel”), en finsk fjärdingsman och bonde i Långsele. Dordi anklagades för trolldom och Blåkullafärd 1674 och dömdes till kyrkoplikt under fyra söndagar: ”Hustru Dordi, Olof Månssons, i Nordsjö, 50 åhr gammall, förehades hwilken af flickan Maria är angifwen rijdite på een koo till Blåkulla och tillspordes derom”. Även parets dotter Anna f. 1646 anklagades för trolldom men friades. Dordi Michelsdotters syster, ”Bras-Anna” anklagades också för trolldom och dömdes till 120 piskrapp.

Vittnade för de döda

År 1654 blev tre finnar mördade av en man som hette Jon Olofsson och dennes båda söner i Ragunda, Jämtland. Jon dömdes och halshöggs för morden år 1655. Anfadern Olof Månsson uppträdde under rättegången som målsägare för Mats Matsson från Östergraninge, en av de tre mördade finnarna. Målsägarna medgav inför rätten att ”de döda sig själva förränt och gåvo sig till freds med 90 riksdaler i förlikning, varjämte de förklarade sig icke stå efter mördarnas liv”. Man menade således att de mördade personerna själva meddelat att de var nöjda om gärningsmännen betalade 90 riksdaler i förlikning. Man skulle därmed inte kräva hämnd och döda dem.

Avvärjde rysk invasion med hjälp av trolldom

När ryska trupper anlände 1721 tvingades de att vända om och fly, då de plötsligt jagades av massor av getingar som de trollkunniga finnättlingarna skickade i fiendens väg. ”Ryssen kom ock på skogen mellan Forse bruk och Graninge. Men på det ställe, som heter Slåttsbacken, måste han vända och det af en egendomlig anledning. Han ansattes nämligen af en mängd getingar så envist, att han måste fly för dem. Dessa hade af trollkunnigt folk skickats i fiendens väg” (Norrländska samlingar, Nordlander)

Förutom att skicka getingsvärmar, slänga ”trollskott” och ”stämma björn” på fiender så slogs och bråkade man så mycket att det långt inpå 1800-talet skrevs om dem: Såsom häraf synes måste finnarna hafva varit ett ganska våldsamt och oregerligt släkte, hvadan sägnerna om dem nog icke äro utan grund”.

 

Vespula_vulgaris5
Foto: Holger Gröschl

Barnmorskan på Lilla Munklägersgatan 11

114d8594-c1a8-4924-9474-d8e4b9c18bb9
I Stockholm fanns på 1800-talet utbildade barnmorskor som hjälpte barn till världen. På Lilla Munklägersgatan 11 bodde en barnmorska. Hos henne födde min farmors farmor ett barn i största hemlighet 1865. Foto: Larssons atelje

Barnmorskan har genom tiderna hjälpt barn till världen genom att bistå den födande modern med stöd och hjälp. Hon har haft många namn – jordemor, närmor, hjälpkvinna, ljusmor och ackuschörska. Att föda barn som ogift innebar förr i tiden stora svårigheter för den ogifta modern och hennes ”oäkta” barn. Det rådde en sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars.

Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag. Det var inte ovanligt att ”oäkta” barn dödades av föräldrarna och det hände också att mammorna utförde olagliga aborter på sig själva. Det förekom även att ogifta mödrar födde sina barn hos ”änglamakerskor” mot betalning, där barnen vanvårdades till döds och blev på så sätt små ”änglar”.

Barnamordsplakatet

Kungen Gustav III oroades av de många spädbarnsmorden som skedde på grund av de ogifta mödrarnas utsatthet och sociala ställning. Genom det barnamordsplakat han instiftade, fastslogs år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var.

Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Gustavo-III,-Rey-de-Suecia_1777-by-Roslin
Gustav III oroades över de många barnamorden och instiftade barnamordsplakatet. Målning av Alexander Roslin 1777

 En stor summa pengar

På 1800-talet fanns utbildade barnmorskor i hela landet som arbetade med att hjälpa havande kvinnor. På Lilla Munklägersgatan 11 i Stockholm bodde en barnmorska som år 1865 hjälpte den lille gossen Gustaf Erik Sigismund Posse till världen år 1865. Den ogifta modern var min farmors farmor, Hulda Schmidt. Hon födde sin son hos barnmorskan i största hemlighet och barnet antecknades i födelseboken med ”föräldrar okända”.

Många ”oäkta” barn gick en tuff framtid till mötes då de ofta lämnades till barnhus eller utackorderade som fosterbarn på landsbygden där de fick slita hårt. Gustaf Erik Sigismund fick en tryggare framtid.

Vid tiden arbetade och levde en ogift man vid namn Gustaf Posse vid Stockholms slott. Posse är namnet på en gammal adelssläkt som  härstammar från en jylländsk väpnare som hette Nils Jensen Loupose. Innan Gustaf Erik Sigismund föddes bodde även hans mamma i Hovförsamlingen där hon arbetade som piga, så Gustaf Posse var förmodligen barnets far. Den ”oäkta” sonen fick hans efternamn och en stor summa pengar betalades till den ogifta moderns familj. Det verkar även som om barnafadern försökte se till så att pojken fick växa upp i ett kristet och ”välordnat” hem.

Posse_CoA
Posses släktvapen

 

Gifta på låtsas

Farmors farfar, Johan Gustaf Söderman föddes 1841 på Värmdö

En kort tid efter förlossningen flyttade Hulda och hennes son hem till den då präststuderande Johan Gustaf Söderman som bodde i närheten, på Svartmangatan 22 i gamla stan. Pojken blev då antecknad som Södermans styvson. Johan Gustaf  Söderman var född på Värmdö 1841 och hade ingen anknytning alls till Nordmaling i Västerbotten, men ändå fick han infödingsrätt där när han avslutat sina präststudier, vilket borde ha varit en omöjlighet.

I Härnösands herdaminne står det att Johan Gustaf Söderman och Hulda Schmidt vigdes 1872, men några vigselhandlingar existerar inte. För Söderman var det förmodligen mer ett symboliskt äktenskap, där han för en stor summa pengar och vissa samhälleliga förmåner, tackade ja till att uppfostra en annan mans barn. Att gifta sig på riktigt med den ”fallna” kvinnan, det ville han inte.

Hela familjen försvann och prästen gifte om sig 

Gustaf Erik Sigismund Posse fick med tiden efternamnet Söderman och antecknades i Nordmalings kyrkböcker som ”son” till prästen. Han flyttade sedermera till Ramsele där han arbetade som folkskollärare en tid. Han dog år 1890 av lungsot (TBC), endast 24 år gammal. Fosterfadern och prästen Johan Gustaf reste då dit och begravde honom. Några år senare dog Hulda Schmidt hastigt, liksom hennes far, mor och syster som också bodde i prästgården hos Söderman. Några uppgifter om dödsorsaker finns inte i Nordmalings kyrkböcker. Det var ju Söderman som var präst och han tyckte kanske inte att det var så viktigt att föra in dessa anteckningar i död- och begravningsboken. Strax efter Huldas död gifte han sig på ”riktigt” med sin mer än trettio år yngre hushållerska.

1024px-Nordmalings_kyrka01
Farmors farfar fick pengar och andra fördelar när han tog hand om Hulda Schmidt och hennes oäkta barn. Bland annat fick han infödingsrätt i Nordmaling. Foto: Håkan Svensson

Ett DNA-test kan göra historien levande

IMG_5959 (2)
Sønsterud gård i Gjesåsen, Hedmark 

År 1642 föddes anfadern Anders Mikkelsen Sønsterud i Hedmark, Norge. Anders gifte sig med Maren Torstensdatter Sorknes f. 1644 i Hedmark. Paret bodde på Sønsterud gård i Gjesåsen och fick tillsammans fem barn – Berte, Torsten, Kari, Mikkel och Gunhild.
Dottern Berte f. 1680, gifte sig med Gunnar Håkonsen på gården Sorknes och fick med honom flera barn. Min ana, Torsten f. 1682, gifte sig med Lisbeth Arnesdatter Holmen och fick sju barn.

Jag började släktforska i början av 1990-talet och har genom åren ”byggt” min farfars släktträd med norska anor långt, långt tillbaka i tiden. Men ett släktträd där man inte har någon kännedom om människorna, eller någon anknytning till bygden där de levde blir inte så mycket mer än ett obegripligt träd med en massa namn och årtal. Genom åren har jag så många gånger funderat över farfars släkt. Hur såg det ut där de bodde? Hur levde de?

Jag lyckades efter många års detektivarbete hitta min okände farfar och hade ett långt telefonsamtal med honom. Farfar lovade att han skulle komma och hälsa på oss sommaren därpå, men det blev aldrig så. När han gick bort 2011 så trodde jag att alla ”länkar” till hans släkt i Norge för alltid var borta eftersom vi inte kände till några andra släktingar där.

Torsten 2
Farfars morfar, Torsten Ejnarsen f. 1847 i Åsnes, Norge

Sommaren 2015 gjorde jag ett DNA-test i släktforskningssyfte och ganska snart fick jag en DNA-match i Norge och förstod att det var en släkting på farfars sida. Vi skrev till varandra och det visade sig att vi är ättlingar till syskonen Berte och Torsten Sønsterud som föddes i slutet av 1600-talet. Vi är alltså tiomänningar. Tack vare den omfattande  släktforskning vi båda har gjort genom åren, så kunde vi direkt hitta vår gemensamma ana. I somras träffade jag vår nya släkting och han visade mig alla platser och gårdar där våra släktingar en gång bott. Det var så fantastiskt.

IMG_5955 (1)
Sorknes gård, Hedmark

 

Wear a mask and save your life -ansiktsmask som skydd genom tiderna

 

1024px-1918_at_Spanish_Flu_Ward_Walter_Reed_(cropped)
Sköterska behandlar patient i Washington, DC under spanska sjukan 1918. Foto: Harris & Ewing photographers

Hösten 1918 spred sig spanska sjukan över världen och 50 – 100 miljoner människor beräknas ha mist sina liv till följd av den smittsamma influensan och de svåra sjukdomar som följde i dess spår.

Wear a mask and save your life – krav på munskydd i många länder 1918

I staden Berkeley i norra Kalifornien i USA insjuknade tusentals invånare. Efter några veckor var epidemin så allvarlig att man tvingades ta till drastiska åtgärder. Skolor stängdes, alla nöjesevenemang och möten, även kyrkobesök förbjöds i ett försöka att stävja epidemins framfart. Några veckor in i pandemin hade 1000 invånare i staden insjuknat i ”spanskan” – i vissa hushåll låg ett tiotal familjemedlemmar sjuka – och 33 personer hade redan avlidit. Röda korset bistod staden med sjukvårdspersonal och skyddsmateriel.

Under spanska sjukan 1918 Foto: okänd

Man beslutade att införa tvång på att bära ansiktsmask utomhus för allmänheten och 23 oktober 1918 uppmanade tidningen Berkeley Daily Gazette alla invånare att bära ansiktsmask då sjukvården nu saknade kapacitet att ta hand om alla sjuka. Gasmask uppgavs skydda mot influensan till 99%, men även en mask av tyg ansågs vara ett effektivt skydd och i artikeln gavs instruktioner om hur man tillverkar och bär hemmagjort ansiktsskydd. ”Den man, kvinna och barn som vägrar bära mask är en farlig slashas” basunerade tidningen ut i sin helsidesartikel.

”Du måste bära ansiktsmask, inte bara för din egen skull utan även för att skydda dina barn och din granne från influensa, lunginflammation och död”. Berkeley Daily Gazette onsdag 23 oktober 1918


Spanska sjukan i Sverige

Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan 50- 100 miljoner människoliv.

I Sverige omfattades inte influensa av dåtida epidemilagstiftning så det var svårt att införa skolstängningar och förbud för stora folksamlingar etc. Vid pandemins utbrott fanns 6000 vårdplatser för epidemisjukvård i landet och det fanns stort behov av att snabbt bygga sjukhus för ändamålet. Det gick trögt, framför allt på landsbygden men allt eftersom pandemin framskred kom provisoriska sjukhus att uppföras.

Två läger

Inom den svenska  läkarkåren 1918  fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastiget. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras pga smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i Spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.

Gasmask som skydd för sköterskor i Stockholm år 1918

I många länder infördes social distansering och restriktioner tidigt i pandemin, men i vårt land skedde inga större förändringar. I Sverige och även i New York, USA, valde man att hålla skolorna öppna. Överläkare Arnold Josefson införde ”gasmask” för vårdpersonalen på provisoriska sjukhuset i Stockholm 1918 för att skydda personal och patienter mot ”spanska sjukans millionarméer”. Alla sjuksköterskor, som inte redan hade haft spanska sjukan, utrustades med näs-munbindor av gastyg som fick användas under två timmars tid, innan de avlägsnades, desinfekterades och ersattes av nya. ”Dylika bindor ha med utmärkt resultat nu införts, så gott som vid alla sjukhus i hufvudstaden, där influensapatienter vårdas”, skrev Veckojournalen 1918.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918


Coronapandemi 2020

Nu, hundra år senare befinner vi oss åter i en pandemi som påverkar hela världen och som har skördat många tusen människoliv sedan utbrottet i januari. I dag, 29 April 2020 finns smittan i 185 länder i världen och 217 55 människoliv har redan släckts. Närmare 2 500 människor har avlidit i Sverige.

Ansiktsmaskens vara eller inte vara diskuteras flitigt i vårt land medan det på andra håll i världen används av allmänheten som skydd mot smitta från coronaviruset, samt för att undvika att smitta andra. I det här inlägget tar jag inte ställning till om ansiktsskydd/andningsmask bör användas av alla men vill gärna berätta lite om de olika alternativ som finns, hur de skyddar samt vad man ska tänka på om man använder dem.

Coronaviruset SARS-CoV-2, som kan leda till sjukdomen covid-19, sprids främst via droppar, när någon hostar eller nyser – så kallad droppsmitta, men smittar även via kontaminerade ytor – kontaktsmitta. Man har även sett att viruset kan stanna kvar i luften och spridas den vägen via aerosol – luftburen smitta. En sådan smittväg bör därför kunna vara utrymmen där många människor vistas och där ventilationen är mindre god, exempelvis hissar, trapphus och toaletter. Även ventilationsystem kan vara en smittväg och forskare undersöker nu hur länge viruset kan hänga kvar i luften och hur det sprids i utrymmen. Coronaviruset smittar främst från människa till människa genom hostningar, nysningar, andetag så det är viktigt att hålla avstånd. Oerhört viktigt att tvätta händerna ofta med tvål och vatten och använda handsprit. Då smittan kommer in i kroppen via slemhinnorna i ögon, näsa och mun är det viktigt att undvika att röra ansikte och ögon innan man har tvättat händerna.

Folkhälsomyndigheten i Sverige rekommenderar inte allmänheten att bära ansiktsmask/andningsskydd för att skydda sig mot smitta. Man menar att det inte finns tillräckligt som talar för att sådana skydd skulle hjälpa. Dessutom finns risk att man använder skydden fel eller invaggas i en falsk trygghet, menar man. Främsta skälet till att man inte rekommenderar andningsskydd/mask kan vara att det råder stor brist på skyddsmateriel och dessa skydd behövs, av naturliga skäl, främst inom sjukvården.

Munskydd och andningsskydd

För att vara effektiv ska munskydd/andningsskydd vara tättsittande och täcka näsa och mun. Oerhört viktigt att inte röra ansiktet medan man bär skyddet, eller röra med händerna på skyddets framsida som kan vara kontaminerat med virus.
Andningsskyddet tas av med snoddar/snören bakifrån, utan att vidröra ansikte eller mask och händerna tvättas/spritas omedelbart före och efteråt. Mask av tyg tvättas i maskin. Engångsmask av papper kastas i soptunna eller påse som tillsluts. 

Kirurgmask
Munskydd/kirurgmask är tillverkat av papper och täcker näsa och mun. Kirurgmasken fästes med elastiska snören bakom öronen. Detta skydd är inte tättsittande kring ansiktet och filtrerar inte luften men kan ge ett visst skydd mot droppsmitta samt skydd mot att föra smitta vidare genom hosta och nysningar.

Andningsskydd 
Andningsskydd är ett filtrerande och tättsittande skydd som täcker näsa och mun. Dessa halvmasker är certifierade enligt svenska standarden och klassificeras enligt den nivå av skydd som maskens FFP-filter har. Dessa andningsskydd säljs med eller utan andningsventil (som ser ut som en rund ”knapp” och sitter på maskens framsida, eller på sidan).

• FFP1- filter är den lägsta nivån och filtrerar 80% av föroreningar i luften.
• FFP2-filter filtrerar 94% av föroreningar i form av partiklar, damm och aerosol och håller medelnivå vad gäller skydd.
• FFP3-filter filtrerar 99% av föroreningar i luften samt även mot virus, bakterier och svampsporer i luften.

• N95 är den benämning som används i USA. Ett N95-andningsskydd filtrerar 95% av föroreningar och partiklar i luften och motsvarar ett skydd som är ett mellanting mellan svenska standarden FFP2 och FFP3.

• KN95 är den benämning som används i Kina och motsvarar N95 samt är ett mellanting mellan FFP2 och FFP3.

Företag som säljer ansiktsmask och andningsskydd
Andningsskydd FFP1, FFP2 samt FFP3 kan köpas hos byggvaruhus och andra företag, exempelvis Jula, Biltema och Clas Ohlson men sedan coronapandemins utbrott har de varit slutsålda på många håll.

Hel/halvmask med utbytbart filter
Andningsskydd med utbytbart partikelfilter filtrerar 99,95% av skadliga partiklar och föroreningar i luften. Partikelfiltret är utbytbart och masken kan desinficeras efter användning. Hel/halvmasker tillverkas och säljs av svenska Sundström.

 

Tillverka din egen ansiktsmask
Centers for Disease Control and Prevention (CDC) har enkla guider för att tillverka egen ansiktsmask av en T-shirt eller bandana på sin webbsida.

 

Var rädd om dig! ❤

Anförlust i släkten

Stora_Kopparberget-1877
Teckning: Carl Svante Hallbeck år 1877

Bergsmännen i Vånga

Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk.  Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var  i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.

Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt både gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet. I Vånga, Östergötland, där jag har mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då bergsprivilegierna gick förlorade.

Stuga från en bergsmansgård i Ramsbergs socken. Finns nu att se på Vallby friluftsmuseum, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk

Anförlust

Även om det också längre tillbaka i tiden var förbjudet att gifta sig med nära släktingar så gjorde man det ändå, med syftet att behålla gruvor och hyttor inom släkten. Bergsmännens kusingiften, och ibland giften på ännu närmare håll, har medfört att många vångabor har ytterst få personer i sin antavla, men dessa personer förekommer flera gånger i samma släktträd. Detta fenomen, när släkten på vissa grenar består av ett färre antal personer på grund av giften inom släkten kallas anförlust och uppstår eftersom paret har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.

Inom vissa adliga ätter och kungahus har släktgiften varit vanligt förekommande då man ansåg att det var ett bra sätt att behålla jordegendomar, gods och gårdar inom släkten. Nackdelen med ett sådant inavelssystem är att det kan bidra till genetiska defekter. Lyckligtvis har jag bara upptäckt detta fenomen med anförlust på några få släktgrenar, hos bergsmännen i Östergötland.

Under 1600-talet hade man bekymmer om min anfader- och moder i Tolskepp, Vånga, skulle få gifta sig då det framkommit att de var släkt: ”Då övervägdes om Swän Äbbesson i Tolskepp och Månses dotter i Ruda kunde få gifta sig. Det bestyrktes att Anders och  Giärtrud var syskon, att Swän Andersson och Äbbe, Giärtruds son, var syskons barn, Måns Swänsson och Swän Äbbesson sysslingar etc”. Äktenskapet blev märkligt nog godkänt och syskonparets jordegendomar fanns kvar inom familjen i flera generationer.

1024px-Osjon2
Vägen mot Tolskepp i Vånga Foto. Skvattram

Färgglada släktingar på några sekunder

 

Har du också svartvita foton i datorn, eller i byrålådan som du skulle vilja ha som färgbilder? Fram till 23 april kan man helt gratis använda ”MyHeritage In Color” där svartvita foton förvandlas till färgfoton på några sekunder och färgläggs med en speciell djupinlärningsteknologi. Resultatet blir fantastiskt och man kan enkelt spara ner bilderna till sin dator.

För att använda tjänsten behöver man ha ett konto på My Heritage. Det kostar ingenting att öppna ett gratiskonto och krävs inget abonnemang eller att man lägger upp släktträd etc. för att använda tjänsten ”MyHeritage In Color”. Tjänsten är gratis t o m 23/4 -20.

Om man redan har de svartvita foton som man vill färglägga i datorn så är det enkelt att ladda upp dem direkt till My Heritage-kontot. Om bilderna ligger i byrålådan eller på annan säker plats så behöver man scanna in dem, eller fotografera av dem med mobilen och överföra till datorn. Det går bra att använda mobilen och ladda upp bilderna direkt, om man har internetanslutning i mobilen.

De svartvita originalbilderna som du laddar upp/överför till My Heritage kommer inte att ändras eller försvinna från din dator/mobil. Du kan enkelt radera dina foton från My Heritage när du har sparat dem i din dator.

Svartvita bilder blir som nya i färg. Farmors moster Elise f. 1890.

 

Gör så här för att ladda upp och färglägga dina bilder:

1. Skapa ett gratiskonto på My Heritage eller logga in på befintligt konto. Välj ”färglägg dina släktfoton” och sedan ”ladda upp nu” på första sidan.

 

 

2. Inom några sekunder kommer du att se det uppladdade fotot i färg. Jag valde här ett svartvitt foto på min mamma 🙂

 

 

3. Välj ”ladda ner foto” eller högerklicka på din bild och välj ”spara som bild”.

 

4. Nu är dina färglagda foton nedladdade och sparade i datorn. Om du inte vill att dina foton ska finnas kvar på My Heritage så ”klickar” du på ”Gå till mina foton” och därefter väljer du den lilla ikonen med ”soptunnan” och slutligen ”radera originalbild”.

Släkten Rödlund

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

 

Det ångermanländska kustområde som nu kallas Höga kusten är ett klipprikt, vilt och vackert landskap där kustlinjen efter istiden fick en landhöjning på närmare 300 meter. Området tros ha varit bebott i minst 7000 år. Var mina förfäder befann sig för 7000 år sedan, det vet jag tyvärr inte, men jag har i alla fall lyckats följa några av dem, några hundra år tillbaka i Ångermanland.

Rödlund i Rossvik

År 1820 föddes farmors morfars far Johan i Rossvik, Nora, Höga kusten. Johan och hans bror Per f. 1834 var torparsöner. I vuxen ålder fick Per namnet Rönnlund då han blev kronobåtsman och min ana Johan valde att byta till efternamnet Rödlund. Varifrån idén till namnet kommer är fortfarande en gåta. Genom åren har jag funderat över om det kan finnas en koppling mellan torpet Rossvik och namnet Rödlund (röd=rosso på latin) men jag har inte funnit några belägg för detta.

High_Coast_from_Skuleberget_-_Panorama
Höga kusten Foto: P. Lindgren

Johan Rödlund blev torpare, liksom sin far och på söndagarna befann han sig i kyrkan där han var anställd som orgeltrampare. Han trampade bälgarna som försåg kyrkorgeln med luft. Tillsammans med sin hustru, Brita Elisabeth Åkerlund f. 1830 i Nora fick han flera barn, bland annat min farmors morfar Petrus Rödlund.

Syskonen blev utackorderade

Petrus Rödlund gifte sig med Olivia Olsdotter och paret hade ett litet hus och några djur i Ed, Ytterlännäs, Ångermanland. Tillsammans fick paret barnen Elise Eugenia, Dora Emerentia (min farmors mor), Johan Helmer, Agnes Frideborg, Kristina Olivia och Svea Ottilia. Min farmors mamma har beskrivit barndomen i sina texter: ”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad men mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fanns där fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Pappa hade blivit satt i konkurs så djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem”.

När barnen utackorderades var äldsta systern Elise elva år. Foto: privat

Föräldrar som på grund av sjukdom eller fattigdom inte kunde ta hand om sina barn kunde få hjälp av fattigvårdsnämnden att placera barnen i olika fosterhem mot s.k uppfostringsbidrag. Många av de utplacerade barnen gick en hård framtid till mötes. Elisabeth Engberg som har forskat kring fosterbarn i äldre tider menar att det gamla bibliska citatet, ”Den som inte arbetar skall heller inte äta”, är en princip som verkar ha stått före alla andra när det gäller synen på barn som hamnat på livets skuggsida i vår historia.

Ett hårt liv många gånger

Syskonskaran Rödlund skingrades och hamnade hos olika fosterhem men de verkar ha klarat sig väldigt bra, trots de svåra omständigheterna och idag finns ättlingar på flera olika platser i Sverige, bland annat här i Västmanland. Det har berättats att farmors moster Agnes Rödlund fick arton barn. Agnes hade en tuff barndom och hennes vuxna liv var heller ingen dans på rosor, men hon älskade sina barn och brukade alltid sjunga för dem, medan hon utförde sina hushållsbestyr. Även farmors mamma var målmedveten och lyckades vända på ”ödets mynt”. Liksom sina syskon blev hon en handlingskraftig och sund person men när hon på ålderns höst blickade tillbaka kunde hon dock konstatera att förlusten av modern hade satt sina spår:
”Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”. Gammelfarmor avslutar sin nedskrivna berättelse med en liten dikt om sin älskade mor Olivia: ”Varthän jag går i världen. Varthän jag någonsin far följer minnet mig på färden, minnet av lilla mor. Aldrig hon hördes klaga fast hon var trött och blek och tvingades hon att aga skedde det mest med smek…”.

Barnens far, Petrus Rödlund lyckades ordna en bra tillvaro för egen del och kom snart att bli hemmansägare med hus, djur, en ny hustru och fler barn. År 1901 gifte han om sig med en trettio år yngre kvinna och fick barnen Göta Dorotea, Gunhild Alice, Märta Elisabeth och Kurt Tage.

Storsjön_-_KMB_-_16000300033604
Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet

Källor: Egen forskning, Släktband ”Barn på skuggsidan”.

 

När spanska sjukan kom till Sveg

 

Farmor Margit var 8 år när hon insjuknade i spanska sjukan. Hon överlevde men blev döv i sviterna efter sjukdomen. Foto: Privat

Åren 1918-1920 dog närmare 40.000 svenskar i den pandemi som kom att kallas spanska sjukan. Flest invånare avled i Jämtlands län där det isolerade läget kan ha bidragit till att invånarna hade bristande immunitet mot influensa. I norrländska glesbygden var det även sämre kommunikationer samt brist på sjukvård, som möjligen också bidrog till det stora antalet döda.

Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation. Även Corona-viruset som nu sprider sig i världen, kan i svåra fall orsaka lunginflammation.

Spanish_flu_hospital
Mellan 50 och 100 miljoner världen över beräknas ha dött av spanska sjukan. Foto: National Museum of Health and Medicine, Washington, USA/Wikipedia

Sjukdomen spred sig över världen

De första fallen av spanska sjukan rapporterades i den franska hamnstaden Brest där en grupp soldater plötsligt insjuknade. Inom loppet av några dagar spreds sjukdomen till Afrika, via en hamn i Sierra Leone och pandemin var ett faktum. När den spanske kungen Alfons XIII insjuknade spreds nyheten över världen och den mystiska sjukdomen fick namnet spanska sjukan. Som med många andra epidemier som drabbar människa, tros även denna ha uppstått i möte mellan djur och människa. Spanska sjukan, eller ”spanskan” som den också kallades var en svår epidemi till följd av ett muterat virus som kom att få förödande konsekvenser.  Sjukdomen spreds över världen i tre stora influensavågor, med kulmen i oktober 1918. Man beräknar att mellan 50 och 100 miljoner människor miste livet på grund av spanska sjukan, runtom i världen.

Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom hit tillsammans med  båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen och i Jämtland var det många som avled. Många av de människor som överlevde drabbades av bestående men, till följd av sjukdomen.

När spanska sjukan kom till Sveg

Min farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund (gift Norling), drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt slog ned som en blixt från klar himmel och drabbade den lilla orten på hösten 1918. En av de första som insjuknade var Doras make, Oscar. Han överlevde sjukdomen, men hans gode vän, som insjuknade samtidigt, hade inte samma tur och avled efter en vecka.

Farmors mamma Dora (t.v på fotot) drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt drabbade den lilla orten år 1918. Foto: privat

Även min farmor Margit som var 8 år när hon insjuknade i ”spanskan” överlevde, men blev döv på båda öronen till följd av den hjärnhinneinflammation hon drabbades av. Vid tiden för pandemiutbrottet i Sveg var det familjeägda pensionatet fullbelagt med gäster som säsongsarbetade i trakten och Dora tog hand om alla de skogsarbetare och rallare som låg sjuka på sina rum. Hon klarade sig mirakulöst från att själv insjukna i den smittsama sjukdomen.

Gammelfarmor Dora har berättat om tiden då spanska sjukan kom till Sveg:
Det var en mycket svår tid då man hade ansvar för sjuka familjemedlemmar och även för inneboende som insjuknade. En gång låg elva stycken stora, starka karlar sjuka och hjälplösa. Jag, som husmor måste se till att ordna både mat och medicin. På den tiden var det inte så välordnat inom sjukvården.

 

Spanska sjukan och medföljande lunginflammation dominerade som dödsorsak i Svegs dödbok år 1918. Foto: Riksarkivet

Uppdatering: 3 mars 2020 valde WHO att deklarera covid-19 som pandemi då sjukdomen finns, eller snart kommer att finnas i alla världsdelar. I de svåraste fallen kan covid-19 viruset orsaka lunginflammation och i vissa fall även skador på lungorna. Då viruset kan försvaga membranet mellan luftsäckar och lungvävnad kan organsvikt i lever och njurar uppstå. Det finns för närvarande inget läkemedel eller vaccin för sjukdomen.

Tenhuinen i Kindsjön

Foto: Helena Bure Wijk

 

På 1640-talet kom många östfinska nybyggare till Fryksände i Värmland och man bosatte sig främst i socknens västra utskogar, i det område som sträcker sig längs älven Rottnan, Lekvattenssjön och till Rattsjöberget. Den skogsfinska bosättningen kom snart att bebygga skogsområden i värmländska Älvdals härads västliga områden i nuvarande Nyskoga där man bland annat upptog Norra Flatåsen (Öjeberget), Södra Flatåsen och Tjärnberget.

Tenhuinen i Kindsjön

Till Kindsjön i Södra Finnskoga kom den finske nybyggaren Mårten Staffansson Tenhuinen år 1649. Mårten var född i Rautalampi, Norra Savolax ca 1600 och under sin livstid fick han nio barn tillsammans med en hustru som ännu är okänd till namnet: Olof f. 1630 (gift med Marit Pålsdotter Kinnuinen f. 1645 i Håen, Säfsen), Pål f. 1632, Brita f. 1634, Anders f. 1635 (gift med Marit Henriksdotter f. 1625), Mats f. 1637 (gift med Svensdotter Pasainen f. ca 1640), Kerstin f. 1638, Henrik f. 1640, Valborg f. 1643 (gift med Erik Eriksson i Kindsjön) och Staffan f. 1645 (gift med Sara Johansdotter Veteläinen f. 1646).

Gamla handlingar har visat att familjen hade det gott ställt då Mårten bland annat ägde flera slåttermyrar som kunde användas både som betesmark och som höslåttermark för djuren.

0331uUNQ3a9a
Sörstugan, Kindsjön Foto: Sigurd Bograng, Värmlands museum (digitalt museum)

Mord vid frukostbordet

Sonen Mats Tenhuinen f.1637 (kallades ibland Thennund) gifte sig med en dotter till Sven Pasainen och upptog först Älgsjön tillsammans med äldre brodern Pål f.1632, men år 1660 fanns han som nybyggare på Aspberget, tillsammans med min anfader, Pekka Hakkarainen.

Några varmare känslor tycks Mats inte ha hyst för sin äldste bror Olof f. 1630 eftersom han knivmördade honom brutalt år 1667, vid frukostbordet. Bröderna hade den morgonen blivit osams då Mats menade att han inte hade fått något alls för allt slit då han uppröjde vid hemmanet i Kindsjön. Vad brodern Olof svarade är höljt i dunkel, men Mats dödade honom strax efter med sex knivhugg. Olof hann ropa ”Gud nåde!” innan han föll ihop på golvet och avled.

När huskarlen Michel Jönsson fann gärningsmannen hade han försökt att fly men hittades, stående på knä. Mats dömdes till döden för mordet på sin bror. Han visade ånger men kunde inte redogöra för mordet på annat sätt än att han hade upplevt någon slags ”yrhet i huvudet” under fyra års tid. Han blev benådad från dödsstraffet.

Foto. Helena Bure Wijk

Ännu ett mord

Även Mats brorson, Henrik Andersson Tenhuinen f. 1667 i Kindsjön dömdes till döden för mord på sin svåger, Anders Olofsson Vilhuinen f. 1693. Men även Henrik blev benådad och fick 100 daler i mansbot istället för dödsstraff. Henrik hävdade att han dödade sin svåger i nödvärn då denne sprang emot honom för att skada honom. Bakgrunden till mordet var att Henrik en dag hade kallat den 3-årige systersonen för ”skarpe Olof” ”eftersom han var så svulten och mager”, enligt Henrik. Barnets far tog väldigt illa vid sig av detta öknamn och sprang därför emot sin svåger med hot om att skada honom. Det var då Henriks bössa ”small av, mot hans vilje”, enligt egen utsago.

Tenhuinen i Uggelheden

Uggelheden var ett av torpen under Aspberget och beboddes ursprungligen av en nybyggare med namnet Samuel i slutet av 1600-talet. I början av 1700-talet fanns familjen Kousmainen med storfinnen ”Henrik Kosman” där och hans mågar slog sig sedan ned på torpet som nybyggare. Erik Matsson Tenhuinen f. 1754 bosatte sig där under senare delen av 1700-talet. Mats var gift med Karin Matsdotter Muhoinen f. 1750 i Aspberget och paret fick sex barn tillsammans, bland andra sonen Hindrik Eriksson Tenhuinen f.1782 i Uggelheden, gift med Brita Christoffersdotter Honkainen f.1788 i Järpliden, Södra Finnskoga. En av deras söner, Mattes Hindriksson Tenhuinen f. 1811, Berget, Uggelheden kom att byta efternamn till Hägglund och flyttade sedermera till Bollnäs i Hälsingland.

Mer om släkten Tenhuinen i Uggelheden finns att läsa i boken ”Uggliboka” av Örjan Olsson (2017). Boken kan beställas via Sveabok.

Örjan Olssons bok om Uggelheden är ett måste för alla som släktforskar i området

 

Källor: Richard Broberg: Finsk invandring till mellersta Sverige, Bjarne Persson, Livet i Finnskogarna: Mina skogsfinska anor, nybyggarna i Nordvärmlands och Hedmarkens Finnskogar, Örjan Olsson, Uggliboka.

Några av mina tidigare inlägg om skogsfinnarna i Värmland:
Bröderna Hakkarainen
Liitiäinen i Hedmark

 

 

 

 

 

 

 

Hitta rätt församling

När man släktforskar kan det vara svårt att hitta rätt församling att söka vidare i eftersom vissa församlingar helt har försvunnit. Andra har bytt namn, eller uppgått i större församlingar.

Sveriges församlingar genom tiderna kan vara en stor hjälp när man släktforskar. Välj önskad begynnelsebokstav så visas alla nuvarande och tidigare församlingar.

Sökandet efter gamle Zachris

Mormor hade sina rötter i Norrköping  Foto: Helena Bure Wijk

När jag började släktforska i tjugoårsåldern så trodde jag att det skulle bli väldigt enkelt att hitta morfars okände far och alla de där vallonerna som det hade ryktats om i släkten. Morfar skulle fylla 90 år när jag glatt berättade att alla släktgåtorna snart skulle vara lösta. Men det skulle dröja många år innan jag hade lyckats ”gräva” så långt tillbaka att jag kunde hitta de franskklingande vallonnamnen. Och nu, trettio år senare letar jag fortfarande efter morfars okände far…

Som ung släktforskare blev jag varnad av en erfaren forskare som hade ägnat många år till att lägga sitt släktpussel. ”Släktforskning är beroendeframkallande och du kommer inte att kunna sluta när du väl har börjat” sa han och tillade med glimten i ögat: ”Det sägs  förresten att man måste vara lite knasig för att släktforska”.
Så rätt han hade!

Som släktforskare kan man ligga sömnlös och grubbla över saker som ingen normalt funtad person ens skulle bry sig om. Vad hände egentligen med gamle Per Larsson på 1700-talet? Fick han bo kvar i torpet? Tog barnen hand om honom?

Människor som inte sysslar med släktforskning har nog också väldigt svårt att förstå den stora lycka man kan känna, när man efter många års ”grävande” äntligen hittar nya spår efter de gamla anfäderna- och mödrarna i kyrkböckerna. Som häromdagen, när jag efter tjugo års sökande äntligen hittade gamle anfadern Zachris…

Mormors mormors morfar, Lars Fogelberg, föddes i Norrköping år 1755. Hans föräldrar var fiskaren Zacharias Fogelström och Elsa Persdotter. Bland pojkens dopvittnen fanns befallningsmannen Petter Fogelberg och en Madame Catharina Fogelberg.

När Lars föddes arbetade hans pappa som fiskare vid Västerbyholms gård i Norrköping

Två år senare, 1757, födde Elsa ytterligare en son och hon dog i barnsäng samma år. I dödboken antecknas hennes make med namnet Zachris Fogelberg. Därefter försvinner han spårlöst från alla Norrköpings kyrkböcker. Sonen Lars växer upp hos sin moster Catharina i Tråbrunna, Östra Eneby. Catharinas make var skräddare och det var förmodligen han som lärde upp Lars inom yrket. Lars Fogelberg blev sedermera sockenskräddare och gifte sig med Ingrid Kullström. Det var oroliga tider i världen och Lars kallades ut i krig. Han avled i Pommern när han var 35 år.

Hur det gick för släkten framåt i tiden, det vet jag. Lars och Ingrids dotter Anna Catharina Fogelberg f. 1784 gifte sig med bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f.1798 och deras dotter Lovisa Dahlberg var min mormors mormors mamma.
Men vad hände egentligen med fiskaren Zachris? Han måste ha flyttat, men vart? Och varför i hela friden kallades han Fogelström när allt tyder på att han borde heta Fogelberg, som sin son?

Efter att ha lusläst varenda kyrkbok i Östergötland utan att hitta ett enda spår efter Zachris, var jag på väg att ge upp. Men skam den som ger sig. Härom dagen hittade jag honom! Det visade sig att gamle Zachris levde livets glada dagar i en helt annan församling. Zachris hann med tre äktenskap efter första hustruns död och blev 81 år. Han hette förresten inte alls Fogelström i efternamn…

Det visade sig att Zacharias Fogelberg levde livets glada dagar i en helt annan församling

Zacharias Olofsson Fogelberg föddes i torpet Strömma under Vittvik, Tryserum och var son till torparen Olof Zachrisson f.1690 och Ingrid Larsdotter f.1695. Min anfader Lars fick således sitt förnamn efter sin farmors far.

Zacharias föddes 1626 i torpet Strömma, Tryserum

Namnet Fogelberg i min släkt, kommer av godset Fågelvik (Fogelvik) i Tryserum. Gården, som har medeltida anor och ägdes av släkten Gyllenstierna, hade många underliggande gårdar och säterier på 1700-talet. Allt eftersom släkten Gyllenstierna växte genom att nya barn föddes, byggdes säterierna Vittvik, Löt, Kurum och Stjärnö. Torpet Strömma, där gamle anfadern Zachris föddes, hörde till Vittvik.

1024px-Fågelvik_slottet1_070111
Namnet Fogelberg i min släkt har sitt ursprung i gården Fågelvik, Tryserum. Foto: Tryserum-SB

Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt

800px-Stockholmspanorama_1790Stockholm 1790 (Johan Fredrik Martin 1755-1816)

Johan Wilhelm Schmidt (Smitt) föddes 1821 i Hedvig Eleonoras församling, Stockholm. Han var ättling till guldsmedsmästaren Olof Schmidt f. 1627 i Ronneby, Blekinge. Johan Wilhelm var en driftig man som under sin livstid kom att bli omtalad som Sveriges rikaste man. Han kallades även ”Kungsholmskungen”.
”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans