Den samiska flaggan Källa: Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM)
I februari 2023 öppnade webbportalen Nuohtti med samiskt arkivmaterial från hela Europa. Portalen har utvecklats som en del av det nordiska projektet Digital Access to the Sámi Heritage Archives, ett samarbete mellan riksarkiven i Norge, Sverige och Finland, samt de samiska arkiven i Norge och Finland.
Genom webbportalen Nouhtti kan alla vi som är intresserade av samisk historia ta del av ca 30 000 digitala dokument och fotografier från Sápmi, hämtade från 32 arkiv, bibliotek och museer i Europa. Här finns bland annat etnologiska rapporter, samemissionärers dagböcker, protokoll från Lappfogdar, fotografier tagna av privatpersoner och myndigheter, rättsliga dokument och mycket, mycket mer.
Arkivmaterialet är av stor betydelse för samerna som ursprungsfolk och det är därför väldigt viktigt att vi som forskar följer de etiska riktlinjerna när vi använder arkivtjänsten. Det är bland annat viktigt att tänka på att materialet kan vara skyddat av upphovsrätt och kan även innebära att man behöver göra etiska överväganden, så att denna ”skattkammare”, kopplad till samiskt kulturarv, används på ett respektfullt sätt.
Besök webbportalen Nuohtti här (Tillgängliga språk är davvisámegiela (nordsamiska), engelska, suomi (finska), norska och svenska)
Här hittar du Riksarkivets länkar till arkiv med samisk anknytning. På sidan finns även bra vägledning, bland annat videoklipp, som visar hur man hittar samiskt material i arkiven.
David och jätten Goliath – Litografi av Osmar Schindler 1888
Det finns många berättelser om forntida ”jättar” som en gång levde på jorden. Bland annat i Nordamerika, Irland, Sardinien, Kina och Afghanistan har man hittat människoskelett som vittnar om att det en gång funnits människor här på jorden som varit exceptionellt långa. Även i Sverige finns berättelser om ovanligt storvuxna och starka människor. Är dessa gamla sägner om högresta människor verkligen bara skrönor, eller kan det finnas en smula sanning i berättelserna?
Jättar i Jämtland
I Fors, Ragunda i Jämtland har det funnits jättar. Det menade i alla fall historikern Fale Abrahamsson Burman (1758 – 1809) på sin tid. Under sin livstid gjorde Burman flera resor i Jämtland och skrev då dagboksanteckningar. Bland annat har han skrivit att de jämtar som bodde i området väster om Indalsälven, var ett extra resligt folk, som enligt Burman, måste ha varit ”finnar eller hunner, på grund av sin grofva växt”. Burman lyfter i sina skrifter fram flera sägner om jättar i Jämtland – bland annat fanns två jätte-bröder i Berg.
Även i Lit, Östersund bodde en gång en jätte och där han man hittat en stor stridshammare. Även i Förberg, Revsund ska två jättar ha bott. De båda jättarna – Älling och Stav – sägs ha slagit ihjäl varandra vid Nordåsen och finns nu begravda under den stenhäll som kallas Käringsten. Fale Burman påpekar att Frösön i Jämtland har fått sitt namn efter jätten Fröse som en gång levde där, på Öneberget.
Nordens första invånare i folktron
Under lång tid trodde man att jättarna var de ursprungliga invånare som först befolkade Norden. Därför har en lång rad företeelser i landskapet tolkats som lämningar efter jättarnas framfart. Genom denna föreställning fick således naturbildningar i landskapet, exempelvis flyttblock och fördjupningar i berg, en förklaring och mening i den rådande föreställningsvärlden, menar Mats Burström som är professor i arkeologi. Den svenske ärkebiskopen och etnologen Olaus Magnus (1490–1557) beskriver i sin ”Historia om de nordiska folken” (år 1555) ”de uråldriga tider då det fanns jättar i Nordens bygder”. Långt in på 1800-talet trodde man att jättarna var Nordens första, sedan länge utdöda invånare, förklarar Mats Burström.
Men är dessa gamla sägner om högresta människor verkligen bara skrönor, eller kan det finnas en smula sanning i berättelserna?
Af jätteväxt
Som många andra har jag hittat berättelser om ”jättar” i min släktforskning och även mitt DNA-test skvallrar om att mina gener till mer än hälften härstammar från forntida jägare/samlare och den så kallade Cro-Magnon-människan. När man gör ett DNA-test hos företaget Family Tree DNA så får man inte bara DNA-matcher med nu levande släktingar. Man får även veta vilka gamla forntida fynd (skelett) man är släkt med.
I Strömsund, Jämtland bodde en gång en spådam som hette Agnis vars söner var ”af jätteväxt”. Enligt historikern Fale A. Burman som besökte Ström i början av 1800-talet så var de flesta invånare i Ström ättlingar till denna Agnis som levde där under ”påvlisk tid” (på den tiden när Sverige var ett katolskt land).
Också de första nybyggarna i Härjedalen, Jämtland sägs ha varit högresta och starka. Den första bosättaren, norrmannen Härjulf Hornbrytaren, ska, enligt sägnen, ha varit en jätte. Hans söner fångade levande björnungar, hängde dem i sina midjebälten och gick sedan hem till sin pappa med bytet. Familjen Hornbrytaren livnärde sig främst av jakt och fiske. Någon vidare sämja verkar det inte ha varit i den familjen. Det har berättats att Härjulfs söner ofta bråkade sinsemellan om jaktmarker och om fiskevatten. Under ett familjebråk dödades sonen Hakon (Hucker) av sina bröder och på platsen där han avled hittades sedan ett enormt människoskelett. Om detta är sant förtäljer dock inte berättelsen.
Rems-gården i Sveg
Även ”Rems-släkten” i Glissjöberg, Härjedalen var av den större storleken. Familjens söner var enligt sägnen stora, starka och arbetsamma och det var inte ovanligt att den yngre Remsen byggde sju lador under en och samma dag. Sedan kastade han yxan över axeln och promenerade 1 ½ mil till kyrkan i Överberg och passade då på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft”, står det skrivet.
Ursulas folk
På min pappas sida är jag ättling till Agnis i Ström, ”Remsarna” och gamle Härjulf Hornbrytare. På min mammas sida är jag ättling till en kvinna som för cirka 50 000 år sedan lämnade sin boplats i södra Asien och påbörjade en vandring till våra nordliga trakter. Hennes ättlingar kom sedermera till en liten sjö intill Motala ström i Östergötland, där man livnärde sig som jägare och fiskare för cirka 10 000 år sedan.
Mitokondrie-DNA (mtDNA) är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. I den raka mödernelinjen (mor, mormor, mormors mor osv) har alla kvinnor samma mtDNA i tusentals generationer eftersom denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid.
Jag är en gammal jägare/samlare enligt DNA-testet 🙂
En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete i boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.
Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör denna grupp.
Jätteskelett har hittats över hela världen. Somliga uppvisar avvikelser som exempelvis dubbla tandrader och sex fingrar och sex tår.
Gängliga stenåldersmänniskor i Motala
Mellan åren 2009 – 2013 gjordes utgrävningar av en intressant grav- och boplats från äldre stenåldern i Motala, Östergötland. Förutom hundratals träpålar, flätverk av näver och rötter samt stenverktyg fann man även ett dussin människokranier som var fästa på träpålar, samt mängder av ben från människor och djur som placerats på en stenbädd i sjön.
Man hittade även träfigur, som var flera hundra år äldre, som föreställer en fisk. Fisken tros ha varit en viktig relik som burits på en träpåle. Kanske användes sjön som en offerplats i hopp om goda fångster? Ingen vet säkert, men undersökningar av de döda, som var i åldrarna 20 – 50+ (samt ett spädbarn), visade att man hade en god tandhälsa. Ingen av dessa jägare/samlare hade karies. Under sin livstid beräknas de döda (3 kvinnor och 6 män) ha varit cirka 170–190 centimeter långa. Dessa stenåldersmänniskor var således väldigt resliga för sin tid.
De flesta skelettfynden i Motala visade sig tillhöra mtDNA-haplogruppen U5. Foto: Sara Gummesson
Vid den grunda sjön i Motala verkar dessa stenåldersmänniskor ägnat sig åt rituell begravning och kanske även offer? Kanske vandrade man till just den här platsen för att tillbe självaste fiskguden (om det nu fanns någon sådan)? Man vördade h*n genom att vandra runt med en fiskfigur på en träpinne. Om inte det skänkte god fångst så kanske man sänkte ned några djuroffer (köttstycken) i vattnet och vid speciella tillfällen, även några anhörigas skallar som träddes på träpålar? Man vet inte varför dessa människoskallar sattes på pålar i den grunda sjön, men de pinnar/pålar av trä som man fäst dem på visar tecken på att de ursprungligen varit fästa i någon slags eldbädd då de är svedda i ena änden.
DNA-test som gjorts på skelettfynden i Motala visar att det mesolitiska jägarfolket tillhörde mtDNA-haplogrupp U (Ursula), som är den vanligaste haplogruppen bland mesolitiska jägare/samlare i Europa. De allra flesta skelettfynden i Motala tillhör haplogrupp U5 (U5a1 och U5a2). Således var de Cro-Magnonmänniskor.
Cro-Magnon var den första moderna människan som flyttade från västra Asien och bosatte sig i Europa. Namnet, Cro-Magnon, kommer av fyndplatsen, en grotta – Abri de Cro-Magnon – i sydvästra Frankrike. Skelettfynden i grottan har visat sig vara cirka 30 000 år gamla. Till utseendet liknade Cro-Magnonmänniskan dagens moderna människa men deras hjärna var större än våra och man tycks även ha varit resligare. Mer om Cro-Magnon kommer snart här i bloggen… 😊
Cro-Magnonmänniskan var lång och reslig på sin tid – bortåt 2 1/2 meter.
Källor: ”Fale Burmans anteckningar om Jämtland i urval”, Jämtlands läns fornskriftsällskap I (1930), ”Forna jättar ger landskapet mening”, Mats Burström (1994), ”Kanaljorden, Motala – Rituella våtmarksdepositioner och boplatslämningar från äldre stenålder, yngre stenålder och järnålder”, Stiftelsen Kulturmiljövård (2021), ”Keep your head high: skulls on stakes and cranial trauma in Mesolithic Sweden”, Gummeson, Hallgren & Kjellström, samt egen forskning.
Domböcker kan vara en stor hjälp när man släktforskar. I handlingarna kan man läsa om tvister och brottsmål, men här finns även uppgifter om fastighetsköp samt bouppteckningar. Och i rådhusrätternas arkiv finns handlingar som rör styret av staden. Med andra ord – domböcker kan vara en riktig guldgruva för oss som släktforskar!
I äldre tider var domböckerna ganska knapphändiga i sina redogörelser, men med tiden blev protokollen alltmer utförliga. Om man hittar släktingar i någon av dessa böcker, är det en fin möjlighet att få veta lite mer om personerna – hur deras liv såg ut och vilka eventuella konflikter man var inblandade i. I 1800-talets domböcker kan det även finnas viktiga brev, intyg, vittnesmål, testamenten och läkarutlåtanden. Jag hittade nyligen min farmors farmors domstolshandlingar från år 1871 – sammanlagt 100 sidor. Genom handlingarna fick jag bland annat veta mycket om min släkt, var de bodde, vad de arbetade med och hur deras sociala liv såg ut vid den här tiden. Jag hittade även handskrivna brev som min farmors farmor skrivit.
Farmors farmor bodde på Drottninggatan 108 i Stockholm. Foto: Lars Larssons ateljé/Stadsmuseet i Stockholm
Här hittar du domböcker
Domböcker finns i domstolarnas arkiv hos landsarkiven, men mycket material kan även läsas på nätet, genom Riksarkivets tjänst ”Digitala forskarsalen” och Arkiv Digital. Det är helt kostnadsfritt att söka och läsa material på Riksarkivets webb men för Arkiv Digital krävs ett abonnemang. Arkiv Digital har bland annat en väldigt bra databas med gamla bouppteckningar.
Uppgifter om domar finns ofta i husförhörslängderna. Om handlingarna du söker inte är digitaliserade så går det att läsa dem på plats hos landsarkiven. Man kan även beställa kopior mot en mindre kostnad.
Hjälp att tyda skriften
Det kan vara lite knepigt att läsa gammal handskrift, men det är väl värt att försöka. Rötter har en bra sida med lektioner och läsövningar som kan hjälpa dig att tolka äldre skrift.
”Läsebok för släktforskare” av Henrik Anderö & Elisabeth Thorsell är en stor hjälp när man sitter och försöker tyda de snirkliga bokstäverna. Boken finns att köpa, bland annat i Rötterbokhandeln, men kan även lånas på många bibliotek runt om i vårt avlånga land. På Libris kan du se om boken finns på ditt bibliotek. Det finns även möjlighet att fjärrlåna boken.
Foto: Helena Bure Wijk
Farmors farmor vs familjen Posse
I ett tidigare inlägg berättade jag om min farmors farmor, Hulda Schmidt, som fick ett barn tillsammans med greven Erik Posse på 1800-talet. När sonen föddes 1865 var föräldrarna inte gifta. Man hade några år tidigare trolovat sig i Huldas föräldrahem, inför två vittnen, men ingenting om detta fanns dokumenterat. När greven avled några år senare lämnade han efter sig ett testamente som innehöll ett märkligt tillägg. Han testamenterade både pengar och gods till sin utomäktenskaplige son, Erik Gustaf Sigismund, men bara om pojkens mamma lämnade bort sonen till grevens syster för uppfostran, inom tre månader efter hans död. Om Hulda vägrade att lämna sonen så skulle grevens tillgångar i stället tillfalla Riksarkivet.
Farmors farmor vägrade att lämna bort sitt barn. Istället inledde hon en rättsprocess mot grevens familj, med krav om att hon skulle betraktas som grevens ”laggifta” hustru och att barnet skulle betraktas som grevens äkta son. Domstolsprocessen pågick under flera år. Hulda förlorade och grevens pengar skänktes till Riksarkivet.
Tack vare Riksarkivets fina hjälp har jag nu fått tillgång till domstolshandlingarna – sammanlagt 100 sidor, i digitaliserad form. Dokumenten är en fantastisk skatt!
Testamente med tillägg
Grevens testamente fanns som bilaga till domstolshandlingarna: ”9 Maj som av oss undertecknade Gustaf Erik Posses samtliga arvingar blivit godkänt, bland annat förordnat, att, sedan åtskilliga smärre legater utgått, skulle hans återstående kvarlämnade egendom tillfalla gossen Erik Gustaf Sigismund, son av bensvarvaren Smidts dotter Hulda Smidt, med villkor att Hulda Smidt, antingen före testators död eller inom tre månader därefter överlämnade gossen till vissa namngivna personer för uppfostran…”
Om Hulda inte lämnade bort sonen inom tre månader så skulle arvet tillfalla Riksarkivet, vilket det också gjorde.
Farmors farmors handskrivna brev
Farmors farmor Hulda Schmidt drog familjen Posse inför domstol och krävde ”…att jag måtte tillkännas giftorätt av den avlidnes bo och barnet arv efter sin fader, en följd varav jag yrkar att svaranden åläggas till mig och min son…(svårläst)… och överlämna all den avlidnes såväl fasta som lösa egendom och tillhörigheter av vad namn och beskaffenhet de må, samt redovisning och avkastning av egendomarna från dödsdagen. Stockholm den 4 Oktober 1871, Hulda Schmidt”.
Karaktärsmord
Hulda Schmidt kom från en enkel men skötsam familj. Hennes pappa hade arbetat som konstsvarvare på Drottninggatan i Stockholm, men avled när rättegången inleddes våren 1871. Hulda stod nu ensam i världen och kämpade för sin och sin sons rätt. Posse var en respekterad familj, med fina titlar, status och god ekonomi. Man ville naturligtvis inte att Schmidt och hennes barn skulle ärva greven.
Den enkla Hulda framställdes av familjen som en sämre sorts människa under rättegången och man gjorde allt för att misskreditera henne. Man påstod bland annat att greve Posse, som varit 52 år när sonen föddes, omöjligt hade kunnat avla ett barn – dels på grund av den höga åldern men greven hade dessutom ”hjärtproblem och andtäppa”. Man menade att Hulda Schmidt säkert hade sprungit med någon annan karl och på så sätt blivit havande.
Greven och Hulda hade inlett sitt förhållande i början av 1860-talet och genom åren hade man brevväxlat flitigt med varandra. Nu lyftes dessa brev fram av grevens syskon (och hans arvtagare), inför rätten. Man ifrågasatte om trolovning dem emellan ens hade ägt rum eftersom greven och Hulda absolut inte passade för varandra – ”och det bevisas till högre grad genom den mängd påtagligen av kärandens (Hulda Schmidt) hand skrivna brev, som funnits bland greve Posses efterlämnade papper och blivit av oss vid rätten förevisade, och vilka utvisa, bland annat, en så ringa, eller rättare sagt, så fullkomlig brist på bildning hos käranden att Greve Posse omöjligen någonsin kunnat ens tänka sig henne som sin maka.”
Britt-Marie och Arne Sohlström har släktforskat sedan 1970-talet och har tillsammans sammanställt det fantastiska projektet ”Bergsmän i gamla Norbergs bergslag – ett pågående projekt”, en riktig guldgruva för alla som släktforskar i bergslagssocknar!
Järnbruket i Hagge, Norrbärke, Dalarna producerade stångjärn för export mellan 1629–1910. Foto: Digitalt Museum
År 1629 anlades Hagge järnbruk i Norrbärke, Dalarna där man producerade stångjärn för export under flera hundra år. Min anfader Godsven Hansson var bergsman i Hagge på 1500-talet. Godsvens anor bakåt i tiden är ännu okända, men man vet att hans bror, Widik, blev kyrkoherde i Söderbärke, Dalarna och i Munktorp, Västmanland med det latiniserade namnet Widichinus Johannis Grengius. Liksom sin bror var Widichinus bergsman och ägde bland annat en hammarsmedja i Kolsva, Västmanland.
Britt-Marie Sohlberg berättar om det personliga brev som kung Gustaf Vasa skrev till ”Godhe Sven” år 1551 där han uppmanades att tillsammans med menige bönder ”upptage och bruka thett sölffbergs som vid Biskopsberga ligger.” Året därpå skrev kungen ytterligare ett brev, där han förbjuder allmogen att ”efter gammal vana framställa silvret hemma”.
Några år senare, 1554, blev ”Godhe Sven” efter kungens beslut, av med en av sina gårdar – Fösarbo. Fösarbo skulle från och med nu användas som avelsgård under Väster Silfbergs kungsgård. Gosven gillade inte beslutet, men kände väl att han inte hade så mycket att sätta emot då det var självaste kungen som låg bakom. 1562 satte han sig ned och präntade ett brev där han berättade att han var gammal och sjuk. Han orkade inte bråka med kungen. I stället förde han över Fösarbo på sin son, Peder Svensson. Med tiden fick Peder gården Marnäs som kompensation för den beslagtagna gården.
När man släktforskar hittar man ibland släktberättelser som berör på djupet. När jag forskar om min farmors farmor, Hulda Schmidt som på 1800-talet vågade stå upp för det hon trodde på, kosta vad det kosta ville, så känner jag sympati och även stolthet. Kanske var Huldas kamp förgäves. Hon vann ju ingenting vad gäller materiella ting. Inte heller vann hon omgivningens aktning eller respekt. Hon förlorade egentligen allt, men samtidigt vann hon allt. Hon vågade stå upp för sitt barn och för sig själv. Hon hade ett varmt och mycket stolt modershjärta!
Från Karlshamn till huvudstaden
År 1854 flyttade den 45-årige sjömannen Adolf Fredrik Schmidt från Karlshamn till Stockholm, tillsammans med hustrun Johanna och fyra barn. Adolf Fredrik hade under många år varit anställd som båtsman inom handelsflottan, som kofferdist. Efter några år i huvudstaden valde Adolf Fredrik att lämna livet på sjön och i stället starta eget som konstsvarvare. Han var skicklig inom den speciella graveringsteknik som kallas guilloche. Det franska ordet betyder ungefär ”mönster av vågiga linjer” och det är främst på föremål av guld, koppar, silver och glas som denna teknik har använts genom tiderna. Familjen Schmidt hade varit guldsmedsmästare i generationer, men Adolf Fredrik valde i stället att skapa prydnadsföremål av elfenben som han sedan graverade enligt konstens alla regler och sedan sålde.
När Schmidt lämnade livet på sjön för landbacken hade han fyllt 50 och barnen var vuxna. De bidrog alla till familjens försörjning på olika sätt. De båda sönerna arbetade på Barnängens tekniska fabrik på Södermalm och döttrarna, som hushållerskor och jungfrur hos Stockholmsfamiljer. Dottern Hulda Schmidt föddes 1838 i Karlshamn, Blekinge och skulle komma att bli min farmors farmor. Hon var nu 22 år fyllda och arbetade som jungfru i Stockholms hovförsamling. Det var förmodligen där hon träffade den tjugofem år äldre änkemannen och greven Erik Posse och paret inledde en relation som skulle komma att få ödesdigra konsekvenser.
Äktenskap med förhinder
Släkten Posse härstammar från den jylländske väpnaren Niels Jensen Loupose som levde under 1300-talet. När släkten etablerat sig i Sverige ändrades släktnamnet till Lagepose och senare till Posse. Carl Erik Ludvig Walter Posse (som kallades Erik) föddes 1813 på godset Björnö i Kalmar som son till major Carl Otto Posse och Sophie Wilhelmina Berg von Linde. Erik blev sedermera sekreterare i krigshovrätten och är förmodligen endast omtalad för sin mycket generösa donation till Riksarkivet: ”Genom Erik P:s testamente fick RA en betydande donation för finansieringen av utgivningen av DS och av de medeltida sigillen. Hans genealogier för bl a medeltida frälsesläkter finns i RHA, hans autografsamling i RA, vars serie Arkivfragment innehåller enstaka brev till honom.” (Källa: Riksarkivet, Posse, släkt, Band 29 (1995–1997), sida 420)
När Hulda Schmidt och Erik Posse inledde sitt förhållande trodde hennes familj att det skulle resultera i ett tryggt äktenskap för deras dotter. Kanske hoppades föräldrarna att livet från och med nu skulle bli lite mindre slitsamt, även för dem, när dottern hade mött en sådan generös och välbeställd livspartner. Greven besökte ofta Huldas familjehem och intygade sin kärlek och sina, enligt honom själv, så ärliga intentioner. Han bad fadern om Huldas hand och när fadern samtyckte, tog männen varandra i hand. Han överöste sin trolovade med presenter och det finns även tecken på att han hjälpte hennes föräldrar ekonomiskt.
Det var allmänt känt bland familj och vänner att greven och Hulda var förlovade med varandra. När Hulda blev gravid ville hon att äktenskapet genast skulle fullbordas och enligt flera vittnesmål hade greven då lovat henne att man snarast skulle göra slag i saken och att barnet skulle ”bliva äkta”, men så blev det inte. Sonen, Erik Gustaf Sigismund föddes i all hemlighet år 1865, hos en anonym barnmorska på Lilla Munklägersgatan 11, med anteckningen ”Föräldrar okända”. Barnafadern såg dock till att sonen fick bära hans släktnamn.
Greve Carl Erik Posse 1813 – 1868 Foto: Kalmar Läns Museum
Villkorat testamente
Erik Gustaf Sigismund Posse var bara tre år när fadern hastigt avled år 1868. När fadern avled var hans föräldrar inte gifta med varandra. Men greve Erik Posse önskade sonen en trygg och fin framtid. Han hade därför skrivit ett testamente i vilket det framgick att pojken skulle ärva faderns gods och guld, med ett enda villkor – att hans mamma lämnade bort honom att uppfostras av grevens syster, Henrietta Posse, eller landshövding Claes Ulrik Nermans änka. För att sonen skulle få ärva sin far måste Hulda Schmidt lämna bort barnet inom 3 månader, från grevens dödsdatum. I annat fall skulle sonen bli lottlös och förmögenheten skulle i stället tillfalla Riksarkivet. Hulda Schmidt vägrade att lämna bort sin son och ett mediadrev inleddes nu, som kom att pågå under flera år.
Sonen skulle lämnas till grevens syster, Henrietta, inom tre månader efter faderns död. Foto: Henrietta Posse 1814 – 1878, Kalmar Läns Museum
Försmådd välvilja
Tidningarna skrev åtskilliga spaltmeter om Hulda Schmidt och greve Posses relation i slutet av 1800-talet och i fokus stod den egensinniga mamsell Schmidt, som betraktades som en mycket dålig mor, som förstörde sonens möjligheter till ett gott liv. Först ut var Aftonbladet som kallade sin artikel ”Försmådd välvilja” och lyfte fram den gode greven som på alla sätt ville sin lille son väl. Tidningen bekräftade att grevens vilja var att sonen skulle ”uppfostras och uppfödas” av någon av de båda kvinnor som han namngivit i sitt testamente. ”Hade ingetdera av dessa villkor uppfyllts skulle den testamentariska disposition vilken eljest kommit att tillfalla gosses Sigismund, tillfalla riksarkivet för fortsatt utgivande av svenskt diplomatarium eller svenska medeltidssigiller.
Så angelägen hade testator varit om att, ifall han avlidit, någondera av nämnda fruntimmer skulle taga vård om gossen, att han i en särskild paragraf av testamentet föreskrivit, det dispositionen även i det fall skulle tillfalla riksarkivet, att de båda fruntimren före honom avlidit, och gossen icke blivit till honom själv överlämnad. Intet av villkoren blev emellertid av Hulda Schmidt uppfyllt, och den testamentariska dispositionen blev sålunda riksarkivets tillhörighet.” (Aftonbladet 1871-03-27)
”Fruntimret” Schmidt framställdes av Aftonbladet som en bromskloss, som omöjliggjorde sin sons möjligheter till en trygg framtid. Det fanns dock ingenting att anmärka på när det gällde Huldas föräldraskap konstaterade tidningen torrt: ”Tilläggas må att Hulda Schmidt, enligt förmyndarens uppgift, ägnar gossen all moderlig omvårdnad”. (Aftonbladet 1871-03-27)
Moderskärlek
Wadstena Läns Tidning valde att ta Hulda Schmidts parti och talade i sina artiklar om en moderskärlek som inte kunde köpas för alla pengar i världen:
”Sekreteraren i krigshovrätten C. Posse hade genom testamente bestämt att åtskilliga legater skulle utgå av hans förmögenhet, och resten tillfalla sonen av en flicka vid namn Hulda Schmidt, såvida nämligen gossen inom 3 månader efter Herr Posses död lämnades att uppfostras antingen åt fröken Henrietta Posse eller framlidne landshövding Nermans änka; men modern vägrade dessa villkor; regeringens proposition och riksdagens beslut utfört genom överståthållarämbetet, att söka beveka modern misslyckades; barnets förmyndare kunde ej övertala henne och de ifråga varande medlen går nu till Riksarkivet.
Aftonbladet, som berättar saken, talar om ”moderns obetänksamma handlingssätt”; men man borde ej kasta sten på den kvinna som älskar sitt barn, till och med mer än alla jordens skatter. Så synes, att det skulle anstått regeringen och riksdagen att, för den händelse modern nekat att för pengar göra sig av med sitt barn, av de så lätt erhållna medlen anslå en summa till barnets underhåll och uppfostran, ty nog var något dylikt testators innersta mening, ehuru han varit nog förblindad att tro på penningens allmakt, att köpa till och med ett modershjärta”. (Wadstena Läns Tidning 1871-12-27)
Det verkliga motivet
Tidningen Dagens Nyheter belyste i sin artikel det verkliga motivet till Huldas besynnerliga handlande: ”Efter Aftonbladets berättelse här i förrgår att en mamsell Hulda Schmidt förnyade gånger vägrat mottaga den av den framlidne Posse till henne testamenterade egendom, därför att vid donationen var fästad det villkoret att mamsell Schmidt skulle lämna ifrån sig sin år 1865 födde son att av annan person vårdas och uppfostras.
Det gissades hit och dit om anledningen till mamsell Schmidts vägran, vilken Aftonbladet karakteriserar som ”försmådd välvilja” och vilken andra ansåg vara ett starkt prov av moderskärlek.
Vi har nu blivit satta i tillfälle att lämna några upplysningar om det verkliga motivet till mamsell Schmidts handlingssätt. Det är att hon velat hävda sin rätt att bliva ansedd som herre Posses hustru och att hon vill ha barnet erkänt som hans legitime son. Mamsell Schmidt har redan för omkring ett år sedan uttagit stämning å släktingarna efter framlidne herr Posse, med yrkande att som lagvigd hustru erhålla sin andel i boet efter den avlidne”. (Dagens Nyheter 1871–12)
Artikel 1871
Stämde grevens familj
När Hulda Schmidt insåg att hon blivit lurad, stämde hon grevens familj, en process som kom att pågå under flera år. Att lämna bort sin älskade son fanns aldrig i hennes tankevärld och pojken gick därför miste om hela det arv hans far hade testamenterat honom. Arvet blev i stället ”en betydande donation” till Riksarkivet, enligt Riksarkivet. (Riksarkivet, Posse, släkt, Band 29 (1995–1997), sida 420)
Eftersom hon varit förlovad med Erik Posse, med löfte om äktenskap, ville hon bli betraktad som grevens lagvigda hustru samt att sonen skulle ses som hans legitime arvinge. Många vittnen hördes under processen, bland andra två bekanta till Hulda och hennes familj, ogifta Eva Josefina Gustafsson och Agnes Nyborg – som intygade att herr Posse någon dag under sommaren 1863 i Huldas familjehem, och i båda vittnenas närvaro, ”i klara och tydliga ord begärt Hulda till sin hustru, vartill såväl hon som hennes fader lämnade sitt samtycke. Till bekräftelse å detta löfte räckte de varandra handen, varefter herr Posse gav henne åtskilliga presenter, vilket sedermera under 1863 och 1864 flera gånger förnyades.”
Då käranden (Hulda Schmidt) i slutet av det sistnämnda året blev havande uppmanade hon herr Posse att fullborda förlovningen med giftermål, vilket han då, liksom vid flera följande tillfällen, även hade lovat; och sedan barnet den 14 juli 1865 blivit fött, erkände han sig såsom dess fader och att sa att han givit henne löfte om äktenskap.
Två andra vittnen, bokhållaren Jansén och studeranden Lindberg, var under pingsthelgen 1864 på besök hos bensvarvare Schmidt, kärandens fader, och blev då presenterade för greve Posse, vilken då frågat hennes fader om han tillät henne ingå äktenskap med herr P, varpå Schmidt genmält, såsom orden fallit: ”Det har jag väntat på länge, men det har ej blivit något av”. Då herr Schmidt därvid erbjudit sig att tillkalla en präst, hade herr Posse förklarat att sådant ej vore behövligt, då två personer voro närvarande som kunde bevittna avtalet. De båda vittnena (Jansén och Lindberg) inkallades nu, varefter Posse upprepade sin begäran och, efter erhållet jakande svar, fattade sin fästmös hand, yttrande ”barnet skall bliva äkta”. Vilket barn det var fråga om, kände vittnena ej. Vittnet Jansén hade sedermera ytterligare en gång sammanträffat med herre P. i herr Schmidts bostad, därvid han sett Hulda Schmidt sitta i herr Posses knä.
Skriftlig avsägelse
Till sitt försvar inkallade då grevens familj artisten Carl Gustaf Samuelsson som vittne. Han berättade att Hulda Schmidt varit på besök hos herr Posse en gång, då han själv satt i andra änden av grevens rum och ritade. Vittnet hade då sett Hulda, med pennan i hand stå lutad över ett bord, där herr Posse satt. Om hon skrev, såg Samuelsson icke, men sedan hon gått hade herr Posse visat honom en, med Hulda Schmidts namn undertecknad, skriftlig avsägelse från vidare understöd, för sig och barnet, än 25 riksdaler i månaden till dess sonen uppnått 15 års ålder. Namnteckningen hade vittnet, på herr Posses anmodan bevittnat.
Att en kvinna som inledde en civil rättsprocess mot en mäktig familj skulle ha undertecknat en sådan avsägelse är rent nonsens. Hennes enda önskan var ju att hon skulle bli betraktad som lagvigd hustru och att sonen skulle betraktas som legitim arvinge. Men sonen, Erik Gustaf Sigismund Posse gick därmed miste om sitt arv och hans mamma kunde aldrig bevisa att hon varit trolovad med greven då det saknades formella dokument. Eftersom hon själv såg sig som den bortgångna grevens hustru så kunde hon inte heller gifta om sig. Det var ett moment 22.
Hulda lämnade aldrig sin son. Tillsammans med familjen flyttade de till Västerbotten där sonen utbildade sig till folkskollärare. Han arbetade några år i Resele, Västernorrland men avled där i tuberkulos, endast 24 år gammal.
Kvinna vid fönster Målning av Caspar David Friedrich
1935-1982 fanns i området Vipeholm i Lund en vanföreanstalt som tog emot ”sinnesslöa” personer från hela Sverige. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner och till Vipeholm kom många värnlösa människor. I byggnaderna som tidigare hade varit en militäranläggning bodde som mest 1000 patienter. Från början hyste anstalten endast en mansavdelning för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män” men man öppnade snart även avdelningar för kvinnor och barn. Hugo Fröderberg som var läkare och kursledare i psykiatri blev Vipeholmsanstaltens sjukhuschef år 1935 och han kom att stanna där i många år, ända fram till 1963.
Dålig tandhälsa hos befolkningen
Vipeholm har gått till historien för de grymma experiment som utfördes där på värnlösa patienter, både vuxna och barn, mellan åren 1945-1955. Svenska folkets tandhälsa var väldigt dålig i början av 1900-talet och många hade karies redan i unga år. Under en period hade hela 83% av alla barn i treårsåldern hål i sina tänder. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville gärna införa folktandvård för landets alla medborgare men det skulle innebära väldigt stora kostnader. Man lade fram förslag på ett antal reformer som skulle främja befolkningens tandhälsa. 1942 upptäcktes att tandhälsan hos värnpliktiga unga män var usel. Hela 99,9% av 19-åringarna hade allvarlig karies i sina tänder, ofta ända ned till tandroten vilket ledde till flera veckors sjukskrivning. Man insåg att reformerna skulle bli långt mer kostsamma än man först trott. Det vore därför bäst att hitta vägar för att förebygga karies uppkomst, i stället för att behandla problemen när de uppstått.
Man inledde därför ett forskningsprojekt med Riksdagens godkännande. Gunnar Dahlberg, som också var chef för statens institut för rasbiologi, tillsattes som ansvarig statistiker för projektet. För studien krävdes en större grupp deltagare om minst 1000 personer som kunde medverka under en längre tid och där deltagarna hade ungefär samma kosthållning. Fler än 660 patienter på Vipeholm kom på så sätt att bli ”försöksdjur” i ett plågsamt och skamligt experiment som pågick under flera år.
Borstbinderiet på Vipeholms sjukhus Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet
För en god sak
De patienter som var intagna på Vipeholm ansågs vara väldigt svårhanterliga – de kallades ”svårskötta idioter”. Många hade fysiska och mentala handikapp. Hälften av patienterna var sängbundna, kunde inte äta själva och många hade även svårt att kommunicera genom tal. De flesta av dessa patienter skulle komma att bli kvar på anstalten livet ut.
I början av 1900-talet fanns en stor oro över att antalet sinnesslöa tycktes öka och man ansåg denna grupp människor vara särskilt belastande för det svenska samhället. Tanken kring allas lika värde fanns inte på den här tiden och ända fram till mitten av 1970-talet genomfördes tusentals tvångssteriliseringar eftersom man ansåg att vissa människor inte skulle föra sina gener vidare genom att bli föräldrar. När undersökningarna på Vipeholmsanstalten godkändes såg man inga etiska problem med experimenten. Tvärtom ansåg man att studien gav dessa individer möjlighet att få bidra till samhället och forskningen. Det var således en god sak, både för de människor som man utförde experimenten på och till gagn för hela samhället.
Tandundersökning på Vipeholm omkring 1950. Foto: Hagblom-Foto
Sockerexperiment
Forskarna, tillsammans med dåvarande Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) bestämde vilken sorts diet patienterna skulle få under studien. Man delade in deltagarna i grupper och experimenterade med olika sorters kost för att se vad som främst orsakade karies. Vissa patienter fick en näringsrik kost som kom att förbättra deras hälsa och som visade sig minska infektioner, men man kunde inte se att kosten inverkade särskilt mycket på tandhälsan.
Man övergick därför till en kariesprovocerande diet som var framtagen för att orsaka hål i tänderna. Initiativet till detta togs av forskarna själva och man tillfrågade inte regering eller riksdag innan experimenten påbörjades. Redan innan projektet inleddes visste man att socker spelade en stor roll när det gäller utvecklande av karies, men några större kontrollerade studier hade inte utförts tidigare i Sverige.
Tandläkare på Vipeholm Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet
Sega kolor som inte kunde sväljas
Det var i den här fasen av experimenten som den omtalade Vipeholmstoffén/Vipeholmskolan började att användas. De stora klibbiga kolorna framställdes genom sponsring av företag som tillverkade sötsaker. Den specialtillverkade kolan var så stor att den inte kunde sväljas ned – bara tuggas och sugas på, vilket gav extra frätande ”effekt” på tandemaljen. Ingen av de hundratals patienter som ingick i studien fick använda tandborste. När studien avslutades kunde man se att varje deltagare hade fått ett tiotal nya hål i tänderna.
Sveriges Radio P1 Dokumentär har avslöjat att även barn tvingades att medverka i de fasansfulla experimenten på Vipeholm under 1940-talet. Bertil Losell som då var 12 år berättar i dokumentären hur han tvingades att äta klibbig söt och ”extra farlig” kola.
Efter dessa experiment påbörjades nya där man undersökte hur tänderna påverkas vid ”normalkonsumtion” av godis och även denna studie sponsrades av ett företag som tillverkar sötsaker. Först 1955 avslutades experimenten och många patienter hade då fått så stora skador på tänderna att de hade svårt att tugga under resten av sina liv. Många saknade tänder helt då de blivit sönderfrätta under experimentets gång och många led i åratal av fruktansvärd tandvärk. Tusentals av patienternas tänder var så skadade att de fick dras ut, men det skedde först efter att studien hade avslutats.
Foto: Carioc
Fluortant och lördagsgodis
Vipeholmsexperimenten ledde till att forskarna fick större kunskap om kosten och sockrets betydelse för tandhälsan. Sverige kom att ses som ledande inom odontologi. Resultaten av undersökningarna ledde till att svenska barn snart fick besök av den så kallade ”fluortanten” redan i lekskolan. Genom de grymma experimenten på Vipeholm introducerades även det reglerade godisätandet som kom att kallas ”lördagsgodis”. Det etiska dilemmat där hundratals försvarslösa människor, mot sin vilja och utan anhörigas vetskap tvingades att äta närmare 30 ton socker och fick livslånga skador under de år som studien pågick, hamnade först i skymundan. Den kritik som framfördes gällde främst att forskningsprojektet blivit sponsrat av företag som tillverkade godis. I dag ses Vipeholmsexperimenten som ett av de grymmaste övergreppen i svensk historia.
Minnessten för Vipeholmspatienter på Norra kyrkogården i Lund. ”Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935 – 1965. Var resan stormig, huru skön är hamnen” Foto: Ingemar Nilsson Universitetssjukhuset, Lund
Vykort är fantastiska tidsdokument som förmedlar ögonblicksbilder från resor och andra viktiga tillfällen med både text och bild. Nu har tekniken utvecklats så att vi kan skicka sms och mejl till varandra på ett ögonblick, men för inte alls så länge sedan var vykortet det snabbaste sättet för att skicka kortare meddelanden och uppdateringar med post.
Pappa Björn gjorde många resor till sjöss under 1950- och 60-talen och skickade regelbundet vykort till familjen i Härjedalen. Han var bara 15 år när han reste från hembygden i norr, till huvudstaden, för att arbeta. Efter något år lättade han ankar och reste ut i världen. Pappa var klok. Varje gång han skickade ett vykort hem till familjen, köpte han ett extra kort, som han sparade. Det blev ganska snabbt en stor samling som han har sparat genom åren. Jag publicerar några i det här inlägget.
Pappa Björn Foto: Helena
I bloggen ”Med sjösäck och penna” berättar pappa Björn Wijk bland annat om sina spännande resor till sjöss, om uppväxten i Härjedalen och om åren då han arbetade som journalist på Vestmanlands Tidning (VLT) och ICA-Nyheter.
”Stockholm 14-4-51 Tjenis! Ja, nu är man framme och det var en lång resa från 6 på morron till halv 3. Jag har varit här 2 timmar nu, hygglig chef. Skriver sen! Stockholmsvägen 35, Lidingö.”
”Rochefort, Frankrike 4/9–53 Hej! Har nu legat här och lossat i en vecka. Fortfarande varmt. Har badat flera gånger. Vi skall troligen resa på tisdag till Bilbao i Spanien för malmlast till Holland. Då får man ut och plocka apelsiner och vindruvor. I dag är det 32 grader varmt. Skall vara ledig i morgon. Många hälsningar Björn”
”Bilbao 12-9-1953 Hej! Ja, nu är jag i Spanien, ligger här och lastar malm till Holland. Här är det fint under Spaniens sol. Vindruvor och palmer växer det och åsnor som dragare o.s.v. Skall troligen gå till Gävle från Holland. Skriver sen, Björn”
”1954 Kära hälsningar till er alla från Björn. Följer med till Amerika!”
Pappa på sjön Foto: Privat
Vykort från Antwerpen
”13.4.1955 Hej! Har nu fått en båt som går på Australien, Kanarieöarna och Amerika. Jag har mönstrat i maskin. Vi har haft en trevlig påsk. Hoppas ni har haft detsamma. Här är det vackert och bra väder. Vi skall ligga här en vecka till. Hälsa alla! Björn M/S Bogadilla, rederi Translantic Göteborg”
Pappa Björn i Australien Foto: Privat
”Vancouver den 26.8.55 Hej på er! Är nu framme i Canada. Vi gick tidigare än beräknat från Fiji. Vi passerade Hawaii den 19 aug. Skall lossa socker här och lasta trä till England. Kära hälsningar Björn”
”Stockholm 17.5.56 Hej! Hoppas att ni mår prima. Jag seglar nu ombord på Sveabåten Waria sedan tre dagar. Det var så dålig mat på den förra så vi lämnade, hela gänget. Hälsningar Björn”
”Hej Rolf och Zaida Får sända en hälsning så ni inte tror att jag har sjunkit. Här är det bara fint, vi skall lasta 40 000 lådor julapelsiner till Sverige, där vi är den 15:e dec. Hälsa mormor, morfar och Curt. Må så gott, Björn”
”27.4.64 Nu har jag ändrat mig igen och mönstrat av här i Spanien. Skall åka till Portugal och Kanarieöarna på semester någon vecka! Hälsningar Björn”
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet
På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.
Fylleri och medborgargarde
Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.
För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.
Foto: Järnvägsmuseet
Säsongsarbetare
Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna: ”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka. När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.
Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat
Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.
Inte välkomna vid invigningen
År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.
Rallare Foto: Järnvägsmuseet
Orsa-Härjeådalens rallarvisa
Från Orsa en järnväg nu drages mot nord. Den går över mossar och stenbunden jord. I milslånga skogar den slingrande går. Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.
Här bygger man broar, här hugger man sten. Det duger ej här vara veklig och klen. Ej sorger få plats uti rallarens bröst. I arbetet har han sin glädje och tröst.
Där förr man fick höra på taltrastens sång, där hörs nu maskinernas brus dagen lång. Här ångvisslan driver på flykten all sorg. Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.
När om ett par år banans ändpunkt vi nå, ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få. Men om jag ej fram till den byn skulle nå, min hälsning jag sänder med lok nummer två.
Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland. På rälståget kan ni mig träffa ibland. Men trycker mig sorgen och dagen syns lång, då tar jag gitarren och sjunger min sång”.
Foto: Sveriges radio
Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön har gjort en bra låt om Orsa-Hedebanan – ”Över Överberg” som du kan höra genom att ”klicka” här.
Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning
Rederiet var en svensk TV-serie som producerades av Sveriges Television och sändes mellan åren 1992 – 2002, den längsta serien i sitt slag. I handlingens centrum stod familjen Dahlén som ägde ett rederi och fartyget M/S Freja.
Bert-Åke Varg med peruk Foto: SVT
Bland skådespelarna återfinns bland andra Bert-Åke Varg, Gaby Stenberg, Gösta Prüzelius, Thomas Hellberg, Johannes Brost, Susanne Reuter, Gerhard Hoberstorfer och Yvonne Schaloske.
Gaby Stenberg i Rederiet. Foto: SVT
I min glada ungdom fick jag möjlighet att göra ett inhopp i serien med en roll som Carita Hadar, en smugglare. På SVT tyckte man egentligen att jag såg alldeles för snäll ut för att spela rollen, men med lite smink och en djupdykning i kostymförrådet så förvandlades jag från snäll till ganska tuff.
Foto: SVT
Rederiet 1997. Foto: SVT
”Totte” (Gerhard Hoberstorfer) Foto: SVT
Säkerhetsvakten ”Bengtsson” på M/S Freja (Yvonne Schaloske) Foto: SVT
Loschbourmannens kvarlevor hittades i en bergsskreva i Luxemburg
Gedmatch har många bra verktyg som är helt gratis, bland annat ”Archaic DNA matches” där vårt DNA kan jämföras med DNA-prov från arkeologiska utgrävningar som har gjorts på olika platser i världen.
Du hittar ”Archaic DNA matches” under fliken ”Free Tools” längst upp på sidan när du har loggat in på Gedmatch.
Skriv in kit-nummer, för dig eller någon annan person vars DNA du administrerar. Du hittar dessa nummer under fliken ”Dashboard” vid ditt namn (som finns på höger sida när du loggat in).
När du skrivit in ditt (eller någon annan persons) kit-nummer och klickat på ”match with ancient DNA”, kommer en låång lista med många matcher, som du är släkt med, upp. Verktyget är nämligen inställt på ”upper segment threshold limit 0,5 centimorgan”, men det går lätt att ändra…
Med några små justeringar kan man få veta lite mer exakt, vilka gamla skelett man är släkt med. Man blir kanske inte så mycket klokare, men det är spännande. Du kan enkelt ändra och öka från 0,5 centimorgan till 2, 3, 4 osv. centimorgan. Då blir urvalet mindre och du kan lättare se dina forntida rötter.
Gamla jägare och samlare
När jag ändrade sökfunktionen till 4 centimorgan var det endast några få gamla kvarlevor som visade sig vara mina DNA-matcher – gamle Kotias från Georgien, Bichon från Schweiz, Loschbour från Luxemburg och ett gammalt skelett som kallas RISE11, som har sina rötter någonstans i Ryssland.
Den glade släktingen Bichon hittades i en grotta och verkar ha haft en ovanligt lång skalle, enligt arkeologerna.
Kotias är ett gammalt skelett som hittades i en grotta i västra Georgien och beräknas ha 37 000 år på nacken, Bichon-kvarlevorna återfanns i en grotta i Schweiz och verkar ha tillhört en jägar-samlarkultur som hade väldigt långa skallar. Loschbour-mannen (hans skelett) hittades i en grotta och tros vara cirka 8000 år. Den mystiske DNA-matchen RISE511, har jag inte hittat någon information om, tyvärr.
Tack vare Gedmatch lyckades jag spåra mina forntida rötter till Satsurbliagrottan i västra Georgien. Foto: Paata Vardanslivili
Clovis Montana
1968 hittades flera barnskelett i New Mexico, USA. De döda beräknas ha levt här på jorden för cirka 12 000 år sedan, hade rötter i den så kallade Clovis-kulturen och tillhör Nordamerikas urbefolkning. Min dotter Sandra-Li, som har sina rötter i Sydamerika på sin pappas sida, får ”Clovis Montana” som en av få DNA-matcher när vi ändrar hennes sökning till 4 centimorgan på Gedmatch ”Archaic DNA matches”. Clovis kan visserligen inte ha några nu levande ättlingar eftersom den lille pojken beräknas ha varit i ettårsåldern när han gick bort. Men om du, liksom min flicka har Clovis som DNA-match så är du helt säkert släkt med hans familj på något sätt.
Helena Bure Wijk - Släktforskning 