Godsven/Gosven Hansson i Hagge

Britt-Marie och Arne Sohlström har släktforskat sedan 1970-talet och har tillsammans sammanställt det fantastiska projektet ”Bergsmän i gamla Norbergs bergslag – ett pågående projekt”, en riktig guldgruva för alla som släktforskar i bergslagssocknar!

Järnbruket i Hagge, Norrbärke, Dalarna producerade stångjärn för export mellan 1629–1910.
Foto: Digitalt Museum


År 1629 anlades Hagge järnbruk i Norrbärke, Dalarna där man producerade stångjärn för export under flera hundra år. Min anfader Godsven Hansson var bergsman i Hagge på 1500-talet. Godsvens anor bakåt i tiden är ännu okända, men man vet att hans bror, Widik, blev kyrkoherde i Söderbärke, Dalarna och i Munktorp, Västmanland med det latiniserade namnet Widichinus Johannis Grengius. Liksom sin bror var Widichinus bergsman och ägde bland annat en hammarsmedja i Kolsva, Västmanland.


Britt-Marie Sohlberg berättar om det personliga brev som kung Gustaf Vasa skrev till ”Godhe Sven” år 1551 där han uppmanades att tillsammans med menige bönder ”upptage och bruka thett sölffbergs som vid Biskopsberga ligger.” Året därpå skrev kungen ytterligare ett brev, där han förbjuder allmogen att ”efter gammal vana framställa silvret hemma”.

Några år senare, 1554, blev ”Godhe Sven” efter kungens beslut, av med en av sina gårdar – Fösarbo. Fösarbo skulle från och med nu användas som avelsgård under Väster Silfbergs kungsgård. Gosven gillade inte beslutet, men kände väl att han inte hade så mycket att sätta emot då det var självaste kungen som låg bakom. 1562 satte han sig ned och präntade ett brev där han berättade att han var gammal och sjuk. Han orkade inte bråka med kungen. I stället förde han över Fösarbo på sin son, Peder Svensson. Med tiden fick Peder gården Marnäs som kompensation för den beslagtagna gården.

Om du också släktforskar i bergsmanssocknar rekommenderar jag varmt Britt-Marie och Arne Sohlströms webbsida ”Bergsmän i gamla Norbergs bergslag – ett pågående projekt”. Om du ”klickar” här kommer du till webbsidan.

Smeder vid Hagge Bruk år 1880. Foto: Tekniska museet

Ett stolt modershjärta

 

Oljemålning Metropolitan Museum, New York



När man släktforskar hittar man ibland släktberättelser som berör på djupet. När jag forskar om min farmors farmor, Hulda Schmidt som på 1800-talet vågade stå upp för det hon trodde på, kosta vad det kosta ville, så känner jag sympati och även stolthet. Kanske var Huldas kamp förgäves. Hon vann ju ingenting vad gäller materiella ting. Inte heller vann hon omgivningens aktning eller respekt. Hon förlorade egentligen allt, men samtidigt vann hon allt. Hon vågade stå upp för sitt barn och för sig själv. Hon hade ett varmt och mycket stolt modershjärta!

Från Karlshamn till huvudstaden

År 1854 flyttade den 45-årige sjömannen Adolf Fredrik Schmidt från Karlshamn till Stockholm, tillsammans med hustrun Johanna och fyra barn. Adolf Fredrik hade under många år varit anställd som båtsman inom handelsflottan, som kofferdist. Efter några år i huvudstaden valde Adolf Fredrik att lämna livet på sjön och i stället starta eget som konstsvarvare. Han var skicklig inom den speciella graveringsteknik som kallas guilloche. Det franska ordet betyder ungefär ”mönster av vågiga linjer” och det är främst på föremål av guld, koppar, silver och glas som denna teknik har använts genom tiderna. Familjen Schmidt hade varit guldsmedsmästare i generationer, men Adolf Fredrik valde i stället att skapa prydnadsföremål av elfenben som han sedan graverade enligt konstens alla regler och sedan sålde.

När Schmidt lämnade livet på sjön för landbacken hade han fyllt 50 och barnen var vuxna. De bidrog alla till familjens försörjning på olika sätt. De båda sönerna arbetade på Barnängens tekniska fabrik på Södermalm och döttrarna, som hushållerskor och jungfrur hos Stockholmsfamiljer. Dottern Hulda Schmidt föddes 1838 i Karlshamn, Blekinge och skulle komma att bli min farmors farmor. Hon var nu 22 år fyllda och arbetade som jungfru i Stockholms hovförsamling. Det var förmodligen där hon träffade den tjugofem år äldre änkemannen och greven Erik Posse och paret inledde en relation som skulle komma att få ödesdigra konsekvenser.


Äktenskap med förhinder

Släkten Posse härstammar från den jylländske väpnaren Niels Jensen Loupose som levde under 1300-talet. När släkten etablerat sig i Sverige ändrades släktnamnet till Lagepose och senare till Posse. Carl Erik Ludvig Walter Posse (som kallades Erik) föddes 1813 på godset Björnö i Kalmar som son till major Carl Otto Posse och Sophie Wilhelmina Berg von Linde. Erik blev sedermera sekreterare i krigshovrätten och är förmodligen endast omtalad för sin mycket generösa donation till Riksarkivet: ”Genom Erik P:s testamente fick RA en betydande donation för finansieringen av utgivningen av DS och av de medeltida sigillen. Hans genealogier för bl a medeltida frälsesläkter finns i RHA, hans autografsamling i RA, vars serie Arkivfragment innehåller enstaka brev till honom.” (Källa: Riksarkivet, Posse, släkt, Band 29 (1995–1997), sida 420)

När Hulda Schmidt och Erik Posse inledde sitt förhållande trodde hennes familj att det skulle resultera i ett tryggt äktenskap för deras dotter. Kanske hoppades föräldrarna att livet från och med nu skulle bli lite mindre slitsamt, även för dem, när dottern hade mött en sådan generös och välbeställd livspartner. Greven besökte ofta Huldas familjehem och intygade sin kärlek och sina, enligt honom själv, så ärliga intentioner. Han bad fadern om Huldas hand och när fadern samtyckte, tog männen varandra i hand. Han överöste sin trolovade med presenter och det finns även tecken på att han hjälpte hennes föräldrar ekonomiskt.

Det var allmänt känt bland familj och vänner att greven och Hulda var förlovade med varandra. När Hulda blev gravid ville hon att äktenskapet genast skulle fullbordas och enligt flera vittnesmål hade greven då lovat henne att man snarast skulle göra slag i saken och att barnet skulle ”bliva äkta”, men så blev det inte. Sonen, Erik Gustaf Sigismund föddes i all hemlighet år 1865, hos en anonym barnmorska på Lilla Munklägersgatan 11, med anteckningen ”Föräldrar okända”. Barnafadern såg dock till att sonen fick bära hans släktnamn.

Greve Carl Erik Posse 1813 – 1868 Foto: Kalmar Läns Museum


Villkorat testamente

Erik Gustaf Sigismund Posse var bara tre år när fadern hastigt avled år 1868. När fadern avled var hans föräldrar inte gifta med varandra. Men greve Erik Posse önskade sonen en trygg och fin framtid. Han hade därför skrivit ett testamente i vilket det framgick att pojken skulle ärva faderns gods och guld, med ett enda villkor – att hans mamma lämnade bort honom att uppfostras av grevens syster, Henrietta Posse, eller landshövding Claes Ulrik Nermans änka. För att sonen skulle få ärva sin far måste Hulda Schmidt lämna bort barnet inom 3 månader, från grevens dödsdatum. I annat fall skulle sonen bli lottlös och förmögenheten skulle i stället tillfalla Riksarkivet. Hulda Schmidt vägrade att lämna bort sin son och ett mediadrev inleddes nu, som kom att pågå under flera år.

Sonen skulle lämnas till grevens syster, Henrietta, inom tre månader efter faderns död. Foto: Henrietta Posse 1814 – 1878, Kalmar Läns Museum



Försmådd välvilja

Tidningarna skrev åtskilliga spaltmeter om Hulda Schmidt och greve Posses relation i slutet av 1800-talet och i fokus stod den egensinniga mamsell Schmidt, som betraktades som en mycket dålig mor, som förstörde sonens möjligheter till ett gott liv. Först ut var Aftonbladet som kallade sin artikel ”Försmådd välvilja” och lyfte fram den gode greven som på alla sätt ville sin lille son väl. Tidningen bekräftade att grevens vilja var att sonen skulle ”uppfostras och uppfödas” av någon av de båda kvinnor som han namngivit i sitt testamente. ”Hade ingetdera av dessa villkor uppfyllts skulle den testamentariska disposition vilken eljest kommit att tillfalla gosses Sigismund, tillfalla riksarkivet för fortsatt utgivande av svenskt diplomatarium eller svenska medeltidssigiller. 

Så angelägen hade testator varit om att, ifall han avlidit, någondera av nämnda fruntimmer skulle taga vård om gossen, att han i en särskild paragraf av testamentet föreskrivit, det dispositionen även i det fall skulle tillfalla riksarkivet, att de båda fruntimren före honom avlidit, och gossen icke blivit till honom själv överlämnad. Intet av villkoren blev emellertid av Hulda Schmidt uppfyllt, och den testamentariska dispositionen blev sålunda riksarkivets tillhörighet.” (Aftonbladet 1871-03-27)

”Fruntimret” Schmidt framställdes av Aftonbladet som en bromskloss, som omöjliggjorde sin sons möjligheter till en trygg framtid. Det fanns dock ingenting att anmärka på när det gällde Huldas föräldraskap konstaterade tidningen torrt: ”Tilläggas må att Hulda Schmidt, enligt förmyndarens uppgift, ägnar gossen all moderlig omvårdnad”. (Aftonbladet 1871-03-27)

Moderskärlek

Wadstena Läns Tidning valde att ta Hulda Schmidts parti och talade i sina artiklar om en moderskärlek som inte kunde köpas för alla pengar i världen:

”Sekreteraren i krigshovrätten C. Posse hade genom testamente bestämt att åtskilliga legater skulle utgå av hans förmögenhet, och resten tillfalla sonen av en flicka vid namn Hulda Schmidt, såvida nämligen gossen inom 3 månader efter Herr Posses död lämnades att uppfostras antingen åt fröken Henrietta Posse eller framlidne landshövding Nermans änka; men modern vägrade dessa villkor; regeringens proposition och riksdagens beslut utfört genom överståthållarämbetet, att söka beveka modern misslyckades; barnets förmyndare kunde ej övertala henne och de ifråga varande medlen går nu till Riksarkivet.

Aftonbladet, som berättar saken, talar om ”moderns obetänksamma handlingssätt”; men man borde ej kasta sten på den kvinna som älskar sitt barn, till och med mer än alla jordens skatter. Så synes, att det skulle anstått regeringen och riksdagen att, för den händelse modern nekat att för pengar göra sig av med sitt barn, av de så lätt erhållna medlen anslå en summa till barnets underhåll och uppfostran, ty nog var något dylikt testators innersta mening, ehuru han varit nog förblindad att tro på penningens allmakt, att köpa till och med ett modershjärta”. (Wadstena Läns Tidning 1871-12-27)

Det verkliga motivet

Tidningen Dagens Nyheter belyste i sin artikel det verkliga motivet till Huldas besynnerliga handlande: ”Efter Aftonbladets berättelse här i förrgår att en mamsell Hulda Schmidt förnyade gånger vägrat mottaga den av den framlidne Posse till henne testamenterade egendom, därför att vid donationen var fästad det villkoret att mamsell Schmidt skulle lämna ifrån sig sin år 1865 födde son att av annan person vårdas och uppfostras.

Det gissades hit och dit om anledningen till mamsell Schmidts vägran, vilken Aftonbladet karakteriserar som ”försmådd välvilja” och vilken andra ansåg vara ett starkt prov av moderskärlek.

Vi har nu blivit satta i tillfälle att lämna några upplysningar om det verkliga motivet till mamsell Schmidts handlingssätt. Det är att hon velat hävda sin rätt att bliva ansedd som herre Posses hustru och att hon vill ha barnet erkänt som hans legitime son. Mamsell Schmidt har redan för omkring ett år sedan uttagit stämning å släktingarna efter framlidne herr Posse, med yrkande att som lagvigd hustru erhålla sin andel i boet efter den avlidne”. (Dagens Nyheter 1871–12)

 

Artikel 1871

 

Stämde grevens familj

När Hulda Schmidt insåg att hon blivit lurad, stämde hon grevens familj, en process som kom att pågå under flera år. Att lämna bort sin älskade son fanns aldrig i hennes tankevärld och pojken gick därför miste om hela det arv hans far hade testamenterat honom. Arvet blev i stället ”en betydande donation” till Riksarkivet, enligt Riksarkivet. (Riksarkivet, Posse, släkt, Band 29 (1995–1997), sida 420)

Eftersom hon varit förlovad med Erik Posse, med löfte om äktenskap, ville hon bli betraktad som grevens lagvigda hustru samt att sonen skulle ses som hans legitime arvinge. Många vittnen hördes under processen, bland andra två bekanta till Hulda och hennes familj, ogifta Eva Josefina Gustafsson och Agnes Nyborg – som intygade att herr Posse någon dag under sommaren 1863 i Huldas familjehem, och i båda vittnenas närvaro, ”i klara och tydliga ord begärt Hulda till sin hustru, vartill såväl hon som hennes fader lämnade sitt samtycke. Till bekräftelse å detta löfte räckte de varandra handen, varefter herr Posse gav henne åtskilliga presenter, vilket sedermera under 1863 och 1864 flera gånger förnyades.”

Då käranden (Hulda Schmidt) i slutet av det sistnämnda året blev havande uppmanade hon herr Posse att fullborda förlovningen med giftermål, vilket han då, liksom vid flera följande tillfällen, även hade lovat; och sedan barnet den 14 juli 1865 blivit fött, erkände han sig såsom dess fader och att sa att han givit henne löfte om äktenskap.

Två andra vittnen, bokhållaren Jansén och studeranden Lindberg, var under pingsthelgen 1864 på besök hos bensvarvare Schmidt, kärandens fader, och blev då presenterade för greve Posse, vilken då frågat hennes fader om han tillät henne ingå äktenskap med herr P, varpå Schmidt genmält, såsom orden fallit: ”Det har jag väntat på länge, men det har ej blivit något av”. Då herr Schmidt därvid erbjudit sig att tillkalla en präst, hade herr Posse förklarat att sådant ej vore behövligt, då två personer voro närvarande som kunde bevittna avtalet. De båda vittnena (Jansén och Lindberg) inkallades nu, varefter Posse upprepade sin begäran och, efter erhållet jakande svar, fattade sin fästmös hand, yttrande ”barnet skall bliva äkta”. Vilket barn det var fråga om, kände vittnena ej. Vittnet Jansén hade sedermera ytterligare en gång sammanträffat med herre P. i herr Schmidts bostad, därvid han sett Hulda Schmidt sitta i herr Posses knä.

Skriftlig avsägelse

Till sitt försvar inkallade då grevens familj artisten Carl Gustaf Samuelsson som vittne. Han berättade att Hulda Schmidt varit på besök hos herr Posse en gång, då han själv satt i andra änden av grevens rum och ritade. Vittnet hade då sett Hulda, med pennan i hand stå lutad över ett bord, där herr Posse satt. Om hon skrev, såg Samuelsson icke, men sedan hon gått hade herr Posse visat honom en, med Hulda Schmidts namn undertecknad, skriftlig avsägelse från vidare understöd, för sig och barnet, än 25 riksdaler i månaden till dess sonen uppnått 15 års ålder. Namnteckningen hade vittnet, på herr Posses anmodan bevittnat.

Att en kvinna som inledde en civil rättsprocess mot en mäktig familj skulle ha undertecknat en sådan avsägelse är rent nonsens. Hennes enda önskan var ju att hon skulle bli betraktad som lagvigd hustru och att sonen skulle betraktas som legitim arvinge. Men sonen, Erik Gustaf Sigismund Posse gick därmed miste om sitt arv och hans mamma kunde aldrig bevisa att hon varit trolovad med greven då det saknades formella dokument. Eftersom hon själv såg sig som den bortgångna grevens hustru så kunde hon inte heller gifta om sig. Det var ett moment 22.

Hulda lämnade aldrig sin son. Tillsammans med familjen flyttade de till Västerbotten där sonen utbildade sig till folkskollärare. Han arbetade några år i Resele, Västernorrland men avled där i tuberkulos, endast 24 år gammal.

 

Kvinna vid fönster Målning av Caspar David Friedrich

 

 

Vipeholmsexperimenten – ett mörkt kapitel i svensk historia

SMHS1601_000_01
Vipeholmsanstalten Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

1935-1982 fanns i området Vipeholm i Lund en vanföreanstalt som tog emot ”sinnesslöa” personer från hela Sverige. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner och till Vipeholm kom många värnlösa människor. I byggnaderna som tidigare hade varit en militäranläggning bodde som mest 1000 patienter. Från början hyste anstalten endast en mansavdelning för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män” men man öppnade snart även avdelningar för kvinnor och barn. Hugo Fröderberg som var läkare och kursledare i psykiatri blev Vipeholmsanstaltens sjukhuschef år 1935 och han kom att stanna där i många år, ända fram till 1963.

Dålig tandhälsa hos befolkningen

Vipeholm har gått till historien för de grymma experiment som utfördes där på värnlösa patienter, både vuxna och barn, mellan åren 1945-1955. Svenska folkets tandhälsa var väldigt dålig i början av 1900-talet och många hade karies redan i unga år. Under en period hade hela 83% av alla barn i treårsåldern hål i sina tänder. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville gärna införa folktandvård för landets alla medborgare men det skulle innebära väldigt stora kostnader. Man lade fram förslag på ett antal reformer som skulle främja befolkningens tandhälsa. 1942 upptäcktes att tandhälsan hos värnpliktiga unga män var usel. Hela 99,9% av 19-åringarna hade allvarlig karies i sina tänder, ofta ända ned till tandroten vilket ledde till flera veckors sjukskrivning. Man insåg att reformerna skulle bli långt mer kostsamma än man först trott. Det vore därför bäst att hitta vägar för att förebygga karies uppkomst, i stället för att behandla problemen när de uppstått.

Man inledde därför ett forskningsprojekt med Riksdagens godkännande. Gunnar Dahlberg, som också var chef för statens institut för rasbiologi, tillsattes som ansvarig statistiker för projektet. För studien krävdes en större grupp deltagare om minst 1000 personer som kunde medverka under en längre tid och där deltagarna hade ungefär samma kosthållning. Fler än 660 patienter på Vipeholm kom på så sätt att bli ”försöksdjur” i ett plågsamt och skamligt experiment som pågick under flera år.

SMHS1847_000_01Copp
Borstbinderiet på Vipeholms sjukhus Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

För en god sak

De patienter som var intagna på Vipeholm ansågs vara väldigt svårhanterliga – de kallades ”svårskötta idioter”. Många hade fysiska och mentala handikapp. Hälften av patienterna var sängbundna, kunde inte äta själva och många hade även svårt att kommunicera genom tal. De flesta av dessa patienter skulle komma att bli kvar på anstalten livet ut.

I början av 1900-talet fanns en stor oro över att antalet sinnesslöa tycktes öka och man ansåg denna grupp människor vara särskilt belastande för det svenska samhället. Tanken kring allas lika värde fanns inte på den här tiden och ända fram till mitten av 1970-talet genomfördes tusentals tvångssteriliseringar eftersom man ansåg att vissa människor inte skulle föra sina gener vidare genom att bli föräldrar. När undersökningarna på Vipeholmsanstalten godkändes såg man inga etiska problem med experimenten. Tvärtom ansåg man att studien gav dessa individer möjlighet att få bidra till samhället och forskningen. Det var således en god sak, både för de människor som man utförde experimenten på och till gagn för hela samhället.

33749
Tandundersökning på Vipeholm omkring 1950. Foto: Hagblom-Foto

Sockerexperiment

Forskarna, tillsammans med dåvarande Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) bestämde vilken sorts diet patienterna skulle få under studien. Man delade in deltagarna i grupper och experimenterade med olika sorters kost för att se vad som främst orsakade karies. Vissa patienter fick en näringsrik kost som kom att förbättra deras hälsa och som visade sig minska infektioner, men man kunde inte se att kosten inverkade särskilt mycket på tandhälsan.

Man övergick därför till en kariesprovocerande diet som var framtagen för att orsaka hål i tänderna. Initiativet till detta togs av forskarna själva och man tillfrågade inte regering eller riksdag innan experimenten påbörjades. Redan innan projektet inleddes visste man att socker spelade en stor roll när det gäller utvecklande av karies, men några större kontrollerade studier hade inte utförts tidigare i Sverige.

SMHS2048_000_01
Tandläkare på Vipeholm Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

Sega kolor som inte kunde sväljas

Det var i den här fasen av experimenten som den omtalade Vipeholmstoffén/Vipeholmskolan började att användas. De stora klibbiga kolorna framställdes genom sponsring av företag som tillverkade sötsaker. Den specialtillverkade kolan var så stor att den inte kunde sväljas ned – bara tuggas och sugas på, vilket gav extra frätande ”effekt” på tandemaljen. Ingen av de hundratals patienter som ingick i studien fick använda tandborste. När studien avslutades kunde man se att varje deltagare hade fått ett tiotal nya hål i tänderna.

Sveriges Radio P1 Dokumentär har avslöjat att även barn tvingades att medverka i de fasansfulla experimenten på Vipeholm under 1940-talet. Bertil Losell som då var 12 år berättar i dokumentären hur han tvingades att äta klibbig söt och ”extra farlig” kola.

Efter dessa experiment påbörjades nya där man undersökte hur tänderna påverkas vid ”normalkonsumtion” av godis och även denna studie sponsrades av ett företag som tillverkar sötsaker. Först 1955 avslutades experimenten och många patienter hade då fått så stora skador på tänderna att de hade svårt att tugga under resten av sina liv. Många saknade tänder helt då de blivit sönderfrätta under experimentets gång och många led i åratal av fruktansvärd tandvärk. Tusentals av patienternas tänder var så skadade att de fick dras ut, men det skedde först efter att studien hade avslutats.

Cuboid_sugar
Foto: Carioc

Fluortant och lördagsgodis

Vipeholmsexperimenten ledde till att forskarna fick större kunskap om kosten och sockrets betydelse för tandhälsan. Sverige kom att ses som ledande inom odontologi. Resultaten av undersökningarna ledde till att svenska barn snart fick besök av den så kallade ”fluortanten” redan i lekskolan. Genom de grymma experimenten på Vipeholm introducerades även det reglerade godisätandet som kom att kallas ”lördagsgodis”. Det etiska dilemmat där hundratals försvarslösa människor, mot sin vilja och utan anhörigas vetskap tvingades att äta närmare 30 ton socker och fick livslånga skador under de år som studien pågick, hamnade först i skymundan. Den kritik som framfördes gällde främst att forskningsprojektet blivit sponsrat av företag som tillverkade godis. I dag ses Vipeholmsexperimenten som ett av de grymmaste övergreppen i svensk historia.

SMHS002150Copp
Minnessten för Vipeholmspatienter på Norra kyrkogården i Lund. ”Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935 – 1965. Var resan stormig, huru skön är hamnen” Foto: Ingemar Nilsson Universitetssjukhuset, Lund

Kära hälsningar till er alla. Följer med till Amerika!




Vykort är fantastiska tidsdokument som förmedlar ögonblicksbilder från resor och andra viktiga tillfällen med både text och bild. Nu har tekniken utvecklats så att vi kan skicka sms och mejl till varandra på ett ögonblick, men för inte alls så länge sedan var vykortet det snabbaste sättet för att skicka kortare meddelanden och uppdateringar med post.

Pappa Björn gjorde många resor till sjöss under 1950- och 60-talen och skickade regelbundet vykort till familjen i Härjedalen. Han var bara 15 år när han reste från hembygden i norr, till huvudstaden, för att arbeta. Efter något år lättade han ankar och reste ut i världen. Pappa var klok. Varje gång han skickade ett vykort hem till familjen, köpte han ett extra kort, som han sparade. Det blev ganska snabbt en stor samling som han har sparat genom åren. Jag publicerar några i det här inlägget.

Pappa Björn Foto: Helena


I bloggen ”Med sjösäck och penna” berättar pappa Björn Wijk bland annat om sina spännande resor till sjöss, om uppväxten i Härjedalen och om åren då han arbetade som journalist på Vestmanlands Tidning (VLT) och ICA-Nyheter.

”Stockholm 14-4-51 Tjenis! Ja, nu är man framme och det var en lång resa från 6 på morron till halv 3. Jag har varit här 2 timmar nu, hygglig chef. Skriver sen! Stockholmsvägen 35, Lidingö.”

 

”Rochefort, Frankrike 4/9–53 Hej! Har nu legat här och lossat i en vecka. Fortfarande varmt. Har badat flera gånger. Vi skall troligen resa på tisdag till Bilbao i Spanien för malmlast till Holland. Då får man ut och plocka apelsiner och vindruvor. I dag är det 32 grader varmt. Skall vara ledig i morgon. Många hälsningar Björn”

 

”Bilbao 12-9-1953 Hej! Ja, nu är jag i Spanien, ligger här och lastar malm till Holland. Här är det fint under Spaniens sol. Vindruvor och palmer växer det och åsnor som dragare o.s.v. Skall troligen gå till Gävle från Holland. Skriver sen, Björn”

 

”1954 Kära hälsningar till er alla från Björn. Följer med till Amerika!”

 

Pappa på sjön Foto: Privat

 

Vykort från Antwerpen

 

”13.4.1955 Hej! Har nu fått en båt som går på Australien, Kanarieöarna och Amerika. Jag har mönstrat i maskin. Vi har haft en trevlig påsk. Hoppas ni har haft detsamma. Här är det vackert och bra väder. Vi skall ligga här en vecka till. Hälsa alla! Björn M/S Bogadilla, rederi Translantic Göteborg”

 

Pappa Björn i Australien Foto: Privat

 

”Vancouver den 26.8.55 Hej på er! Är nu framme i Canada. Vi gick tidigare än beräknat från Fiji. Vi passerade Hawaii den 19 aug. Skall lossa socker här och lasta trä till England. Kära hälsningar Björn”

 

”Stockholm 17.5.56 Hej! Hoppas att ni mår prima. Jag seglar nu ombord på Sveabåten Waria sedan tre dagar. Det var så dålig mat på den förra så vi lämnade, hela gänget. Hälsningar Björn”

 

”Hej Rolf och Zaida Får sända en hälsning så ni inte tror att jag har sjunkit. Här är det bara fint, vi skall lasta 40 000 lådor julapelsiner till Sverige, där vi är den 15:e dec. Hälsa mormor, morfar och Curt. Må så gott, Björn”

 

”27.4.64 Nu har jag ändrat mig igen och mönstrat av här i Spanien. Skall åka till Portugal och Kanarieöarna på semester någon vecka! Hälsningar Björn”

 

Bloggen ”Med sjösäck och penna” hittar du här: https://wijkskeppohoj.blog/

När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.

 

Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

Foto: Sveriges radio

Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön har gjort en bra låt om Orsa-Hedebanan – ”Över Överberg” som du kan höra genom att ”klicka” här.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Ombord på M/S Freja

Foto: SVT

Rederiet var en svensk TV-serie som producerades av Sveriges Television och sändes mellan åren 1992 – 2002, den längsta serien i sitt slag. I handlingens centrum stod familjen Dahlén som ägde ett rederi och fartyget M/S Freja.

Bert-Åke Varg med peruk Foto: SVT

Bland skådespelarna återfinns bland andra Bert-Åke Varg, Gaby Stenberg, Gösta Prüzelius, Thomas Hellberg, Johannes Brost, Susanne Reuter, Gerhard Hoberstorfer och Yvonne Schaloske.

Gaby Stenberg i Rederiet. Foto: SVT

I min glada ungdom fick jag möjlighet att göra ett inhopp i serien med en roll som Carita Hadar, en smugglare. På SVT tyckte man egentligen att jag såg alldeles för snäll ut för att spela rollen, men med lite smink och en djupdykning i kostymförrådet så förvandlades jag från snäll till ganska tuff.

Foto: SVT

Rederiet 1997. Foto: SVT

”Totte” (Gerhard Hoberstorfer) Foto: SVT

Säkerhetsvakten ”Bengtsson” på M/S Freja (Yvonne Schaloske) Foto: SVT

Gedmatch ”Archaic DNA matches” – en liten guide

 

Loschbourmannens kvarlevor hittades i en bergsskreva i Luxemburg

Gedmatch har många bra verktyg som är helt gratis, bland annat ”Archaic DNA matches” där vårt DNA kan jämföras med DNA-prov från arkeologiska utgrävningar som har gjorts på olika platser i världen. 

Du hittar ”Archaic DNA matches” under fliken ”Free Tools” längst upp på sidan när du har loggat in på Gedmatch.




Skriv in kit-nummer, för dig eller någon annan person vars DNA du administrerar. Du hittar dessa nummer under fliken ”Dashboard” vid ditt namn (som finns på höger sida när du loggat in).


När du skrivit in ditt (eller någon annan persons) kit-nummer och klickat på ”match with ancient DNA”, kommer en låång lista med många matcher, som du är släkt med, upp. Verktyget är nämligen inställt på ”upper segment threshold limit 0,5 centimorgan”, men det går lätt att ändra…

 


Med några små justeringar kan man få veta lite mer exakt, vilka gamla skelett man är släkt med. Man blir kanske inte så mycket klokare, men det är spännande. Du kan enkelt ändra och öka från 0,5 centimorgan till 2, 3, 4 osv. centimorgan. Då blir urvalet mindre och du kan lättare se dina forntida rötter.

 

Gamla jägare och samlare

När jag ändrade sökfunktionen till 4 centimorgan var det endast några få gamla kvarlevor som visade sig vara mina DNA-matcher – gamle Kotias från Georgien, Bichon från Schweiz, Loschbour från Luxemburg och ett gammalt skelett som kallas RISE11, som har sina rötter någonstans i Ryssland.

Den glade släktingen Bichon hittades i en grotta och verkar ha haft en ovanligt lång skalle, enligt arkeologerna.

Kotias är ett gammalt skelett som hittades i en grotta i västra Georgien och beräknas ha 37 000 år på nacken, Bichon-kvarlevorna återfanns i en grotta i Schweiz och verkar ha tillhört en jägar-samlarkultur som hade väldigt långa skallar. Loschbour-mannen (hans skelett) hittades i en grotta och tros vara cirka 8000 år. Den mystiske DNA-matchen RISE511, har jag inte hittat någon information om, tyvärr.

Tack vare Gedmatch lyckades jag spåra mina forntida rötter till Satsurbliagrottan i västra Georgien. Foto: Paata Vardanslivili


Clovis Montana


1968 hittades flera barnskelett i New Mexico, USA. De döda beräknas ha levt här på jorden för cirka 12 000 år sedan, hade rötter i den så kallade Clovis-kulturen och tillhör Nordamerikas urbefolkning.  Min dotter Sandra-Li, som har sina rötter i Sydamerika på sin pappas sida, får ”Clovis Montana” som en av få DNA-matcher när vi ändrar hennes sökning till 4 centimorgan på Gedmatch ”Archaic DNA matches”. Clovis kan visserligen inte ha några nu levande ättlingar eftersom den lille pojken beräknas ha varit i ettårsåldern när han gick bort. Men om du, liksom min flicka har Clovis som DNA-match så är du helt säkert släkt med hans familj på något sätt.

Sandras DNA-match är Clovis Montana

 

 

En kärleksfull och strävsam familj i Velgunaho

 

Huset Velgunaho. Målning av Allan Englund efter beskrivning av August Andersson i Sanla, som han mindes huset från sin ungdom när han ofta var där och hjälpte familjen. Foto: Privat

Jag besökte Röjden och den mytomspunna ”spökplatsen” Velgunaho 2017. Bostället ligger så vackert, djupt inne i den värmländska granskogen, nära norska gränsen. Det var på Velgunaho som extrema poltergeistfenomen härjade under sent 1800- och i början av 1900-talet, som gjorde platsen så känd. Husgeråd, stenar, psalmböcker och tunga möbler flög genom luften, som vore det en osynlig kraft som kastade omkring föremålen. Familjens kor släpptes ut från sina trygga bås och irrade omkring på måfå i skogen om morgnarna, trots att ladugårdsdörren varit låst kvällen innan.

Det har berättats att gamla hustru Marit, som bodde i huset tillsammans med sin man och hans syster, kunde känna på sig när de märkliga fenomenen var på väg att ske. Marit var blind men hon kunde ana de osynliga väsendena genom sitt sjätte sinne och varnade då familjen med orden ”Nu kommer de små grå!”

Den ljusa bråten –Valea aho

Familjen Halinen och Saastainen flyttade in i Valea aho – ”ljusa bråten” på 1800-talet. När de flyttade ut hade deras hem förvandlats till Velguna ho – ”spökbråten” och de arma människorna tvingades att lämna allt.

Det fanns inte mycket kvar av det gamla huset när jag var där, endast några fragmentariska minnen från svunna tider i form av ett stenröse, delar av husgrunden och några gamla föremål, som en rostig kopparkittel. Saker som den lilla familjen förmodligen fick lämna i all hast när de tvingades fly sitt hem vid 1900-talets början. Man skulle helst inte röra vid några föremål på platsen, fick jag veta. Det skulle föra otur med sig. Solens strålar silades ned genom trädens vackra, täta grenar när jag stod där i skogen den dagen. Det var så grönt och vackert.

Att försöka förklara vad som egentligen hände där i Velgunaho så här, flera hundra år efteråt är omöjligt, men den bild som växer fram när man forskar om familjen genom kyrkböckerna, är en bild av en väldigt kärleksfull, stark och strävsam familj som verkligen värnade om varandra i tuffa tider. Man tog aldrig avstånd från släktingar som var mindre bemedlade eller sköra – tvärtom. Man värnade om de svaga och tog hand om dem livet igenom och såg till att de hade det tryggt och gott.

Halinens ättlingar

Vackra Röjden i södra finnmarken, Värmland blev ursprungligen upptaget av den finske nybyggaren Philippus Halinen år 1648. Många år senare – år 1809 – föddes hans ättling Olof Olofsson Halinen där. Olof bosatte sig i Kindsjön, Röjden och gifte sig med Valborg Thomasdotter som var född i Kringsbergen, Dalby.

Något år innan Olof gifte sig med Valborg fick han ett barn tillsammans med pigan Anna. Anna var dotter till Anders Hämäläinen och hans hustru Kerstin Henriksdotter Turpeinen. Olof och Anna fick tillsammans sonen Anders Olsson Halinen år 1831. Anders hade en nära och fin kontakt med sina halvsyskon och hjälpte dem under hela livet.

Foto: Helena Bure Wijk

 

Ärftligt anlag

Olof Halinen och hustrun Valborg fick flera barn tillsammans. I kyrkböckerna är sonen Olof f. 1833 antecknad som ”döf och dumb”. År 1848 blev Olof ”fri elev å Institutet för blinda och dövstumma i Stockholm”. Han konfirmerades där 1855 men han blev förmodligen inte så bra bemött på institutet. Olof ”hemkom samma höst men bortvandrade genast”, enligt prästens anteckning. Senare kom Olof tillbaka till Röjden och bodde då hos brodern Henrik Olsson i Velguna.

Hörselnedsättning tycks ha varit ett ärftligt anlag inom familjen Halinen. Även dottern Brita f. 1844 hade hörselnedsättning. Om henne har prästen antecknat ”Kan ej tala, hör litet”. I familjen bodde även Olof Halinens bror, Pål, som också var döv. Pål föddes 1818 i Röjden. Även Pål har av prästen fått anteckningen ”döv och dumb”. Pål flyttade till Rotberget i närbelägna Hedmarks finnskog i Norge 1846 och avled där året efter.

I hushållet bodde även Olof Olssons Halinens far, som då var änkling. Fadern hette Olof Olofsson Halinen, (som sin son) och var född år 1766 i Röjden. Han bodde i Pohjoskylä, Röjden och avled år 1844. Olofs hustru, Anna Samuelsdotter Raatikainen, var född 1775 i Djäkneliden. Olof och Anna fick 1815 sonen Henrik som antecknades vara ”döf och dumb”, liksom sonen Pål som föddes tre år senare.

Ansvarsfulla med goda hjärtan

Parets son Henrik Olofsson Halinen f. 1838 var ansvarsfull och hade ett gott hjärta. Han tog hand om sin familj och syskonen genom hela livet. Genom en tillfällig romans i ungdomen blev Henrik far till en pojke och trots att han inte var gift med barnets mor tog han hand om sonen.

År 1866 firades bröllop i Röjden då Henrik gifte sig med den arton år äldre Marit Olsdotter Saastainen som några år tidigare hade kommit till familjen som piga. Marit hade stora problem med sin syn och skulle med tiden komma att bli helt blind. Liksom Henrik var hon väldigt mån om sin familj. 

Hustru Marit 

Marit Olsdotter Saastainen föddes 1820 i Röjden, som dotter till Olof Andersson Saastainen och hans hustru Karin Thomasdotter.

Enligt kyrkböckerna födde Marit ett dödfött gossebarn år 1857. Hon var då 37 år och ogift. Det finns ingen uppgift om barnafadern. Den lille pojken föddes död den 8 juni och bara några veckor senare, den 30 juni, flyttade Marit till Grue i Norge. Hon återvände dock snart till föräldrahemmet i Röjden.

Marit var 37 år när hon födde sitt enda barn som sorgligt nog inte levde vid födseln. Dödfödda barn kunde på den tiden inte begravas i den vigda jorden på kyrkogården. De begravdes ofta utanför kyrkogårdsmuren men ingen vet var Marits lille son begravdes. Men barnet fanns säkert i hennes tankar under hela livet.

Från ”lånehus” till spökhus

Marit hade hunnit fylla 46 när hon gifte sig med den 18 år yngre Henrik Olsson Halinen. Han var en fin make och värnade ömt om Marit och släktingarna, men paret fick aldrig några gemensamma barn.

Huset Saunala/Sanla är själva ”huvudgården” till det hus som senare kom att kallas Velgunaho (eldbråten) , med ryktet om sig att vara ett ”spökhus”. Det var Henriks halvbror, Anders Olsson Halinen f. 1831 i Röjden som byggde Saunala.  Marits make Henrik hade inte riktigt råd att bygga ett eget boställe, men tack vare halvbrodern kunde han, hustrun Marit och syskonen Tomas, Olof och Brita bo fint och tryggt i huset Valea aho, som var en tillbyggnad till brodern Anders närliggande gård Saunala (Sanla). En tid bodde även Henriks son Martin, som han fått före giftet med Marit, hos familjen.

”Han”

Marits synproblem försämrades med tiden och hon blev helt blind. Henriks bror Olof var dövstum och systern Brita är antecknad i kyrkboken som ”nästan dövstum”. Familjemedlemmarna förmedlade sig till varandra på olika sätt och man hjälptes åt med vardagens bestyr.



Det finns ingen dokumentation om exakt när de omtalade spökerierna började. De första påtagliga händelserna skedde under en påskhelg då familjens kor en morgon sprang omkring i skogen, i stället för att stå trygga i sina låsta bås. Någon/något hade släppt djuren fria och de rusade nu omkring, skrämda och förvirrade. Gossen August Andersson som bodde i granngården Saunala var en nära släkting till  familjen i Velguna och han minns hur oron i familjen blev alltmer påtaglig då de spöklika aktiviteterna ökade med tiden.

När Marit och Brita mjölkade korna kunde det plötsligt komma stora stenar flygande i luften, som om de var avsedda att skada de båda kvinnorna. Mjölkspannarna kastades bryskt omkull och det skedde så många negativa och oförklarliga händelser, som upplevdes som ilskna attacker riktade direkt mot familjemedlemmarna, att familjen valde att kalla fenomenen ”han”. Ängslan och oron växte sig allt allt starkare i den lilla familjen och de mystiska fenomenen tycktes eskalera med tiden. Snart hade ”han” förflyttat sig in i stugvärmen och spökade även inomhus…

En lugnande hand 

August Andersson var under sin livstid känd för att vara en väldigt fin och ärlig man, som alltid hjälpte människor i nöd och han tillbringade en stor del av sin ungdomtid hos familjen i Valea aho – Velgunaho. När spökerierna tilltog i huset kallade familjen ofta på August, som kom dit och alltid lyckades lugna ned den otäcka stämningen i stugan.

Jarl Ericson har skrivit den intressanta boken ”Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga” (1996) och han lyfter fram hur den spöklike ”han” lyckades skapa oreda, rädsla och skräck i familjens hem, men ingen människa kom, tack och lov,  till skada trots att möbler och husgeråd flög omkring huller om buller.

August Andersson var ung när spökerierna pågick men han vågade ändå vistas i Velgunaho. Han har berättat att man ofta var tvungen att använda fysisk styrka för att tallrikarna skulle vara kvar på bordet: ”Man fick med all kraft hålla tag i matkärlen, assietter och pannor med mer som prompt ville vända sig då man satt till bords och åt.”

 

Spökerierna tilltog

Kyrkböckerna förtäljer inte något om spökerier, men man kan följa familjen hela vägen och ser att familjemedlemmarna var ”kristliga” och regelbundet gick till nattvard, såsom det var påbjudet på den tiden. År 1888 finns en anteckning om att Henriks bror Tomas insjuknat och prästen har då antecknat att man hållit förbön för honom 8 april år 1888. Thomas avled 1889-06-08 av ”plötslig död”. 8 juni var samma datum som Marit födde sin dödfödde son många år tidigare.

Efter Tomas död bestod den lilla familjen av Henrik, hustrun Marit och systern Brita. Marit hade nu helt förlorat sin synförmåga och Brita kunde inte höra eller tala. Henrik var den enda i familjen som hade dessa sinnen och fick förmedla det som hände i omvärlden till sina familjemedlemmar. Det var säkert en ganska tyst tillvaro för Marit, med många tankar och minnen som gjorde sig påminda.

Jarl Ericson berättar i sin bok vad som hände i Velgunaho: ”Stenar ur rökstugmuren slets lös och företog seglatser genom rummet, spannar vändes upp och ned, kaffebrännaren seglade som en fågel genom rökstugan, en bänk rämnade, ett fönster trycktes ut med karmar och allt.”
Släkt, grannar och vänner fick uppleva många besynnerliga ting när de besökte Velgunaho under 1800-talets slut och fram till 1900-talets början. Bland annat kunde man se husgeråd, porslin och tunga möbler förflyttas i luften, som vore de burna av en osynlig hand. Flera personer bevittnade när tunga möbler plötsligt restes upp och ställdes på ända. Det har berättats att när prästen besökte huset, i hopp om att ställa allting till rätta, istället fick uppleva hur husgeråd och tunga kopparföremål kastades omkring i luften, som av osynliga händer.

Familjens släktingar och grannar var väl medvetna om de märkliga saker som hände i Velgunaho, men man var även måna om att försvara Henrik, Marit och Brita som var utsatta för dessa spöklika fenomen. Efteråt ville man helst inte tala om det som hände i Velgunaho. När människor berättade om spökerierna, så avbröt August från Sanala och sa: ”Lägg inte till. Det räcker mer än väl med vad som hände.” August hade ett gott hjärta och talade aldrig illa om någon människa.

Tvingades fly sitt hem

Enligt många muntliga och nedskrivna berättelser plågades familjen i Velgunaho av så hemska och påträngande spökerier i början av 1900-talet att man till slut blev tvungna att flytta för att undkomma sina plågoandar. Det har berättats att möbler och husgeråd flög omkring. Tallrikar vändes upp och ned i luften och for runt som projektiler. Tunga sängar och bänkar ställdes på ända, rakt upp i luften och psalmböcker kastades omkring. Hustru Marit, som då var blind och sängliggande, kunde känna på sig när de otrevliga fenomenen var på väg och det måste ha inneburit en enorm rädsla för henne. De osynliga väsendena tycktes ha familjemedlemmarna och även de personer som besökte familjen som måltavla. Det sägs att Marit, från sin säng, försökte blidka de osynliga väsendena som hon kallade ”de små grå”, genom att ”mata” dem med små brödsmulor som hon lirkade ned i golvspringorna. Men det tycks inte ha hjälpt.

Husgrunden i Velgunaho som den såg ut förut. Foto från Jarl Ericsons bok.


Lugn och ro efter en orolig tid

Henrik, Marit och Henriks syster Brita blev till slut tvungna att flytta från Velgunaho till Andinadobba (Andersstugan), på södra sidan av vägen. Flyttlasset gick i all hast år 1900. Huset Velgunaho revs och delar av virket/husets stommar användes till andra hus som uppfördes, bland annat till uthuset vid Andersstugan. Nu fick familjen äntligen lugn och ro på ålderns höst och man höll ihop och värnade om varandra ända fram till livets slut.

Henrik Halinen gick bort den 15 juni 1903 och hustru Marit Saastainen avled fem dagar senare. Efter Henriks och Marits död bodde Henriks syster Brita som inhyses på Röjden. Enligt en anteckning skickades prästbetyg för ansökan om pension för Brita år 1918. Hon avled år 1929.

När huset Velgunaho revs tycks spökerierna ha upphört lika hastigt som de en gång uppkommit. Enligt berättelser förflyttades de spöklika fenomenen nu istället rakt österut, till Rikkenberget i södra finnskoga.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

 

 

Källor: Ättlingar till familjen i Velgunaho, ”Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga” (Arvika 1996)  av Jarl Ericson, Nils Erik Iversen, Margareta Gullström-Linder, egen forskning

Böckerna kan berätta mer

Anders_Zorn_-_Emma_Zorn,_Läsande
Läsande kvinna. Målning av Anders Zorn (1860-1920)

Att lära känna de människor som har varit här före oss med hjälp av de knapphändiga uppgifter som finns i kyrkböckerna är inte alltid så lätt. Vilka var våra förfäder- och mödrar egentligen? Vad drömde de om? Hur såg de på livet? Det är frågor som sällan får sina svar om det saknas skriftliga eller muntliga berättelser i släkten, men med hjälp av de dokument som finns att tillgå – bland annat bouppteckningar – kan vi i alla fall få ett litet hum om hur våra anor levde sina liv, vilka kläder de bar och vad de brukade göra på fritiden.

Läskunnigheten i Sverige förr

När man studerar husförhörslängder kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det väldigt viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.

I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor. Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.

Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.

Läsglasögon och böcker i bouppteckningarna

Postillor, biblar och diverse religiös litteratur fanns i mormors släktingars bokhyllor redan på 1700-talet. Foto: Gunda Karlsdotter

Anders_Nohrborg
Anders Nohrborg var präst i finska församlingen

”Till bondfolket tränger ingen annan skrift ännu, än psalmboken, katekesen och stundom bibeln: ganska väl att likväl de tränga dit” skrev prästen Carl Love Almqvist (f.1793 d.1866). I bouppteckningar på min mormors sida har jag blivit överraskad när jag upptäckt att anorna var läskunniga och ägde böcker redan på 1700-talet. Det var först under 1800-talet som böcker kom att bli mer vanliga i svenska hem i och med att bokutgivningen förbättrades. Många anfäder- och mödrar har ”bokhyllor med diverse böcker” antecknade i bouppteckningar, samt läsglasögon. Boktitlarna på de böcker som fanns i bokhyllorna antecknades inte – endast den teologisk litteraturen och där återfinns ofta, förutom bibeln, även bönböcker, postillor, krönikor, psalmböcker och böcker med titlarna ”Paradis lustgård”, ”Himmelska örtagårds sällskap” och ”Nohrborgs postilla”.

Min mormors morfars mormors farmor Christina f.1751 ägde, förutom ett par glasögon, även en bibel, en postilla, en krönika, två psalmböcker samt boken ”Paradis lustgård”.

Anders Nohrborg f.1725 i Norberg, Västmanland var präst i finska församlingen i Stockholm. Han var även hovpredikant. Nohrborgs postilla som också kallades ”den fallna människans salighetsordning” gavs ut 1771 och kom att bli populär. ”Paradis lustgård” skrevs av den tyske teologen och läkaren Johan Arndt f.1555 i Anhalt, Tyskland. Verket gavs ut första gången 1648. ”Himmelska örtagårds sällskap” skrevs av Johan Qvirsfeld f.1642 i Dresden, Tyskland. Qvirsfeld var kantor och ärkediakon i Tyskland under sin livstid.

Anfadern Nils Larsson avled 1796 och hade enligt bouppteckningen, förutom en bokhylla med ”diverse böcker”, även Anders Nohrborgs postilla samt en bok med en svårtydd titel.

Anfäder- och mödrar på min morfars sida tycks inte varit särskilt läskunniga under 1700-talet. På sin höjd hade man en psalmbok, eller en husbibel, men släkten på mormors sida tycks ha haft ett stort intresse för böcker och var läskunniga. Att de även var religiösa syns på valet av böcker. Många av mormors anfäder- och mödrar blev baptister i mitten av 1800-talet. Man samlades i varandras hem och turades om att läsa högt ur bibeln, så läskunnigheten var central inom denna gren av kristendomen.

Anmodern Ingrid avled 1822. Hon hade förutom en bibel även en psalmbok samt boken ”Himmelska örtagårds sällskap” av magister Johan Qvirsfeld.

 

Mormors släkting Johan Andersson tyckte om att läsa religiös litteratur. Foto: Gunda Karlsdotter

Du hittar bouppteckningar på Riksarkivet och Arkiv digital. Riksarkivets forskningstjänst är kostnadsfri. På arkiv digital krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis om man vill.

 

Källor: Egen forskning och ”Bokstävernas intåg” av Egil Johansson

Nya Sverige i Amerika

800px-Kalmar_Nyckel_by_Jacob_Hägg_cropped
Fartyget Kalmar Nyckel. Oljemålning av Jacob Hägg 1922

Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Många emigranter var brottslingar som fick välja mellan att vistas minst fem år i Amerika, eller att sitta i fängelse i Sverige. Många var också östfinnar som flytt till Värmland från krig i Savolax. Bland de svensk-finska emigranterna fanns min anfader Mattias Nertunius f.1622.

Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling.  Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

NouvSuede
Kolonisatörerna bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen

Anfadern Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han en dag blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…

Den svenska kolonin var vid den tiden i stort behov av nya bosättare och man behövde även materiella förnödenheten. Efter några nödvändiga reparationer avlöpte fartyget från Göteborgs hamn i början av juli 1649. Fartyget var fullastat med proviant, vapen, ett trettiotal besättningsmän och ett sjuttiotal förväntansfulla passagerare.

Färden till den Nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, Engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Kopparstick av Wenzel Hollar (1607-1677)

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv.

Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Pirate_Flag_of_Jack_Rackham.svg

Efter några år i Stockholm ville Nertunius åter  pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet.

Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att västnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig.  I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias Nertunius blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Kartskiss_över_Nya_Sverige
Karta över Nya Sverige