Publicerad i DNA-släktforskning, DNA-test

Genjägarna – sanningen genom DNA

Foto: Karolinska Institutet

Du missar väl inte den fantastiska programserien ”Genjägarna – Sanningen genom DNA” som sänds på SVT1, söndagskvällar? Duktiga DNA-släktforskare hjälper människor att hitta saknade familjemedlemmar med hjälp av DNA-test. En fantastiskt spännande och gripande programserie! Alla avsnitt finns att se i SVT Play som du hittar här

Publicerad i Härjedalen, Släktforskning Norge

Kornstadberget

 

Gjesåsberget Foto: Nils Haugene

Min farfars morfar Torsten föddes år 1848 på Kornstadberget/Gjesåsberget i Norge. Platsen var väldigt speciell för honom och när han flyttade till Sverige valde han att kalla sig Kornberg. Den förste i vår släkt som bodde där var Torstens farmors far, Jorgen/Joger Hansen och hans hustru Marte.

Jugerhanshemmet

Jorgen Hansen föddes år 1764 i Hedmark, Norge. I kyrkböckerna kallas han ”Joger” och med tiden uppstod vissa rykten kring Jorgen och hans familj. Gården där familjen bodde kom att kallas ”Jugerhanshemmet”. Som forskaren Ivar Kulseth förklarar i den norska tidningen Solung Avisa (2022): ”Boplassen på østsiden av Gjesåsberget visste alle i lokalmiljøet om, men hva med opprinnelsen?” Kanske hade ”Jugerhanshemmet” noe med å juge å gjøre?”


En ärlig och strävsam familj

Ivar Kulseth tog det modiga initiativet och startade föreningen ”Joger Hans sosiale forum”, tillsammans med vännerna Ivar Bakke och Åge Skymoen för 22 år sedan. Genom åren har medlemmarna träffats regelbundet. Det visade sig att Joger och hans familj var strävsamma och inte alls oärliga på något sätt.
Det vi vet med säkerhet är att Joger Hansen och hans hustru Marte bosatte sig på Kornstadberget, på den östra sidan av Gjesåsberget i Åsnes i Norge där de fick hyra en liten skogstomt av Gram Lindstad omkring år 1805. Paret fick tillsammans barnen Kari f. 1792, Helene f. 1800, Anne f. 1802 och Hans f. 1803.


Sorgliga händelser

Joger Hansen avled på Kornstadberget 1824 då han var i 60-årsåldern och sonen Hans tog över efter fadern. Hans gifte sig med Kari (Cassie) Embretsdatter och tillsammans fick paret 8 barn.  Det finns en berättelse om ett föräldrapar som förlorade en liten son som blev tagen av varg, samt en dotter, Helga Marie, som vid tre års ålder avled av brännskador, strax därpå, då hon fått en kittel kokande vatten över sig. Barnens mamma återhämtade sig aldrig efter dessa trauman och kom så till gamlehjemmet på Sønsterud. Så sorgligt.

Kornberg från Kornstadberget

Min farfars morfar, Torsten, föddes år 1848 på Kornstadberget/Gjesåsberget i Norge. Berget måste ha haft en en speciell plats i hans hjärta. När han flyttade till Sverige hette han Torsten Enersen, men valde att byta namn till Kornberg. 

Foto: I solor.no

 

Källor: Solung Avisa (2022), I Solor.no och egen forskning.

Joger Hansens ättlingar finns i dag bland annat i Norge- i Åsnes, Våler, Nord-Odal, Østerdalen, Sør-Trøndelag samt i USA och Sverige.

 

Publicerad i Släktforskning Norge

Norska fångar på foto i Digitalarkivet

Digitalarkivet är en riktig guldgruva om man söker sin släkt i Norge. Här finns kyrkböcker och många andra viktiga källor att söka i, helt kostnadsfritt. Du kommer till Digitalarkivet genom att ”klicka” här.

Nytt för i år är bland annat en söktjänst med 12 000 foton av norrmän som hamnat i klammer med rättvisan genom tiderna. På Digitalarkivets webbsida förklarar man; ”I dette arkivet finnes det forbryteralbum med portretter av arresterte fra perioden 1880 til 1957. Blant de arresterte og dømte som finnes i albumene er det flest menn, men også bortimot 900 kvinner. De fotograferte er fra hele landet og i alle aldersgrupper. De eldste personene er født rundt 1810 og de yngste vil være født på 1930-tallet.”
Du hittar arkivet här.

I Digitalarkivet finns numera 12 000 foton på norska fångar under perioden 1880 – 1930.
Publicerad i Samer och finnar i folktron, Småland

De är troll, se ut som troll och de kunna trolla…

Målning: ”Troll och Tuvstarr”, 1915, av John Bauer (1882-1918)

Folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818 – 1889) författade på sin tid böckerna ”Wärend och Wirdarne”, som gavs ut i två band, där han lyfter fram gamla berättelser från förkristen tro och kult i det historiska området Värend i södra Småland. Hyltén-Cavallius verk är intressanta eftersom de återger berättelser som är hämtade direkt från den gamla folktron. Samtidigt är det här skrämmande dokument som avslöjar hur man såg på de människor som hade finska/samiska rötter, ända in på 1800-talet.


Trollkunnig urbefolkning

”De är troll, se ut som troll och de kunna trolla”, menade folklivsforskaren och syftade på de ”troll” som hade bebott området sedan urminnes tider. Enligt de folkliga berättelser som levde kvar, hade detta urfolk kopplingar till samer/finnar. Med tiden trängdes ”trollen” undan av ”yngre åkerbrukande stammar” och kom så att leva en mer undanskymd tillvaro, men deras ättlingar, ”trollpackorna”, eller de så kallade ”holdorna”, fanns, enligt författaren, alltjämt kvar i området när han skrev sina texter 1863.

Professor Carl Johan Schlyter (1795 – 1888) menade att samerna är Sveriges äldsta befolkning och ursprungligen bebodde stora delar av landet, men de blev med tiden bortträngda från jordbruksmarker och till sist ”omringade” i Småland, i det område där folklivsforskaren Hyltén-Cavallius samlade sina berättelser om urbefolkningen ”trollfolket”…

 

Ovänligt trollfolk som höll till i skogarna

Etnologen Hyltén-Cavallius författade sina texter i mitten på 1800-talet och hävdar att vid den tiden var det ännu en rådande föreställning i området, att Värend och större delen av Götaland, en gång i tiden hade bebotts av ett urgammalt folk, de så kallade ”Trollen”. Dessa ”troll” bodde i skogarna där de förde ett nomadiserande liv som jägare och fiskare. Därtill ägnade de sig åt allehanda ”svart” magi. ”Trollen” var allt annat än vänliga. De kunde förvirra, förgöra och förtrolla på alla möjliga sätt. Därtill kunde de sända magiska ”trollskott”. De så kallade ”trollskotten”, som även kallades ”lappskott”, ”finnskott”, eller rätt och slätt ”sändningen”, var i den gamla folktron ett magiskt pil- eller bösskott som troddes orsaka plötslig värk och sjukdom hos människor och djur.

”Trollen” var fruktade och avskydda. Dessa varelser var trollkunniga och kunde enligt rådande folktro förvandla sig och ”antaga skepnad af hvad som helst, såsom af ihåliga träd, stubbar, djur, nystan, rullande klot o. s. v.”
”Trollen” var dessutom mycket seglivade och för att ta kål på dem, måste man skjuta med en silverkula, eller med en kula ”omlindad med ett af trollets huvudhår”, hävdade Hyltén-Cavallius, med hänvisning till de folkliga föreställningarna i området.

 

Främmande nationalitet med avskyvärda seder

Hyltén- Cavallius påpekar att det definitivt inte finns något släktskap mellan ”trollen” och ”landets egna kloka”.  De senare ägnade sig nämligen åt ”vit” magi, medan ”trollen” sysslade med förgörningsmagi och elaka trollkonster. ”Trollen” var ”af en, för våra förfäder, skild nationalitet”, menade han. De hade ett främmande utseende, språk, levnadssätt och seder. Även deras religiösa föreställningar och ritualer var främmande och betraktades av allmogen med ”yttersta afsky”.  

Allt pekade, enligt etnologen, på att dessa gamla ”troll” hade sin släkt-koppling till ”de i norra Skandinavien, eller i Nordlappland bosatta folk som på Värendsmål kallas Nord-Lappar, Nordkäringar, Nord-baggar, Finngubbar och Finnakäringar. De är troll, se ut som troll och kunna trolla”, fastslår författaren.

Målning: ”Prinsessan och trollen” av John Bauer 1913.

Urfolket trängdes undan, men ättlingarna fortsatte att trolla

Hyltén-Cavallius kunde inte riktigt förklara hur det kom sig att detta urfolk som kallades ”troll” valde att bosätta sig just i Småland, eller när de dök upp där i skogarna…men han menar att det mesta pekar på att ”trollen” hade finskt eller samiskt ursprung. Det visar sig bland annat i deras forna religiösa bruk och föreställningar i form av naturdyrkan, menar han och lyfter bland annat fram att de fruktade åskan: ”I likhet med Lappar och flera andra naturfolk, ha de således i denna makt sett ett fientligt och fruktansvärt gudaväsen.”

”Trollen” blev med tiden ”undanträngda och till viss del förträlade när yngre åkerbrukande stammar etablerade sig i området”. På så sätt kom detta urfolk att leva en alltmer undanskymd tillvaro, menar författaren, men påpekar att ”trollen” i Småland och Götaland har fortlevt ”ända intill våra tider”. De magiska bruken och trollkonsterna ärvdes nämligen ned till de yngre ”trollbackorna, trollkonorna, trollkäringarne, eller, såsom de i Wärend-lagen jemväl kallas, Holdorna”.

Målning: John Bauer 1908



Samerna i Värend

Professor Carl Johan Schlyter (1795 – 1888) utgav år 1835 boken ”Om Sveriges äldsta indelning i landskap och landskapslagarnes upkomst”. Schlyter menade att samerna var Sveriges äldsta befolkning och ursprungligen bebodde stora delar av landet, men man blev med tiden bortträngda från jordbruksmarker och till sist ”omringade” i Småland. Lars-Nila Lasko har i sin fina och intressanta ”Samisk historieblogg” publicerat en text av Schlyter där han förklarar hur samerna drevs undan:

”Tidigare hafva dock utan tvifvel nybyggare härifrån nedsatt sig på bördigare fläckar af det omkringliggande landet, och der bildat små landskap, som, hvad författningen beträffar, ej stått i någon förbindelse med moderlandet. Bland dessa Små land böra i första rummet nämnas de närmast Värend i vester och norr belägna Finnveden och Njudung. Finnveden eller, som den ock kallades, Finnheden, Finnöknen (Finneidi, i Knytl. S.), innefattade Sunnerbo, Vestbo och Östbo härad, har, enligt hvad namnet tillkännagifver, ursprungligen utgjort en af skogar och hedar bestående tillflyktsort f ör de från fruktbarare bygder undandrifna Lappar, eller som de fordom kallades, Finnar, hvilka sannolikt varit Sveriges äldsta, öfver hela landet utspridda, ehuru nu endast på dess nordligaste snöbetäckta gränsor irrande invånare.”

 

Målning: ”Oskuldens vandring” av John Bauer, 1912.

 

 




Källor: Wärend och Wirdarne, Gunnar Olof Hultèn Cavallius (1972), 3uppl.,
Lars-Nila Laskos historieblogg: https://samiskhistorieblogg.wordpress.com/

Publicerad i Guldörat 2022, Häxmorden

Guldörat 2022

Förra sommaren medverkade jag i Häxmorden i P1, en dokumentärserie med åtta avsnitt som producerats av de duktiga journalisterna Moa Soltanian Magnusson & Gustav Asplund. Nu har Häxmorden i P1 nominerats till Guldörat 2022 som årets dokumentär. Guldörat (tidigare Stora radiopriset) delas varje år ut av Radioakademin. Den 20 oktober delas priserna ut på Vasateatern i Stockholm. Spännande! 🙂

Alla avsnitt av Häxmorden i P1 finns på Sveriges Radios sida som du hittar här.

 

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio
Publicerad i Örebro, Historiska byggnader, släktforskning, Slott & gårdar

Berättelsen om ett ovanligt hus

Mormors farmors farfars far byggde ”Gjutstugan” i Hällabrottet. Foto: C.G Rosenberg

”Den vakne hejdar ibland sina steg inför det ovanliga. Han ser, tänker, frågar och drar slutsatser. Om han är Kumlabo och på landsvägen dröjer framför den gamla och nu obebodda manbyggnaden till det forna kronohemmanet Hällabrottet, väckes nog också en medkänsla, lik den man hyser för en stum och säregen åldring, som med sliten dräkt, trött blick och påtaglig oro bidar sitt slutliga öde” skriver Henrik Juhlin när han på 1950-talet betraktar den märkliga ”Gjutstugan” i Hällabrottet, Kumla.

Min mormors farmors farfars far hette Sven Persson Lönnberg och föddes i Högby, Ekeby (Kumla, Örebro) år 1718. Sven blev soldat och kronobonde, liksom sin far, Per Dansson. Sven Lönnberg hade förmodligen gått ur historien som en helt okänd person om det inte hade varit för att han under sin livstid byggde det märkliga huset som idag kallas ”Gjutstugan”.

Huset byggdes cirka år 1774 och skiljer sig markant från övrig bebyggelse i Hällabrottet eftersom det är byggt av grovt huggen kalksten. Sven och hans bror, Olof Hellström, som var kunnig inom stenhuggeri, hjälptes åt att uppföra huset, som består av två våningar med två lägenheter. Anledningen till att man valde just kalksten var att kungen redan 1757 hade beslutat att de bönder som uppförde sina hus av sten i stället för av trä, skulle få 20 års frihet från ”alla personliga avgifter för sig samt hustru och barn”. Det var således på grund av att man ville spara på Kronans skogar och erbjöd ekonomiska lättnader för dem som valde annat byggmaterial, som ”Gjutstugan” fick sin speciella prägel.

Att bygga huset var tidsödande och bröderna Sven och Olof hjälptes åt. Brodern Olof Hellström hade vid tiden då bygget påbörjades redan uppfört ett eget hus till sin familj. Han var den som passade murstenen i hanterliga stycken, skötte bränning och släckning av kalk, rappning, samt bjälklags- och takarbeten. Murning och uttorkning av kalkstenen var tidskrävande och arbetet bör därför ha pågått under minst ett år. ”Ugnen för kalkbränningen stod antagligen i trakten av den nuvarande konsumbutiken. På 1782 års karta är nämligen ett ”kalkugnsröse” markerat på detta ställe cirka 180 meter från byggnadsplatsen” berättar Kumlabon Henrik Juhlin.

”Gjutstugan” byggdes för två familjer och hade (för sin tid) något så ovanligt som källare med tvättstuga. Huset hade ursprungligen torvtak som ersattes med tegel under början av 1800-talet. Garderober och skafferier saknas helt i huset. Förr i tiden hade man istället kistor och lösa skåp för all förvaring. Stenväggarna är 50 centimeter tjocka och innerväggarna var ursprungligen ”stänkta” och kalkfärgade. Innertaket är isolerat med brädor och golvet i förstugan består av stora kalkstenshällar, men övriga golv är av trä. Alla ugnar i huset är murade och putsade med upp- och nedgående rökkanaler. ”Väggarna i den västra vindskammaren äro icke panelade; de bestå liksom stora vindens västra vägg endast av barkat rundvirke, tätat med mossa. Husets interiör präglas av den största enkelhet. Trappan till den övre våningen är av kalkstensblocksteg och har en provisorisk prägel. Ledstänger saknas, även kring trappöppningen” berättar Juhlin och fortsätter: ”Hörnen samt fönster- och dörrfoder äro slätputsade. Färgen är gulgrå. Skorstenarna äro gjorda av kalkstenshällar och av en förr på orten gängse typ. Huvudfasaden har en välgörande sluten och allvarlig karaktär”.

Nybergs karta över Gjutstugan

Källor: Egen släktforskning och Kumla julblad 1955

 

Publicerad i Okategoriserade

Norske gutter i familien

 

Teckning: Grueboka, 1949

I norska Grue, Hedmark ligger gården Sorknes där mina förfäder levde en gång i tiden. Sorknes, som gränsar mot Hof i norr och mot Stemsrud i söder är den äldsta gården i området och var under vikingatiden en enda stor gård som kom att delas upp i flera mindre gårdar – Nord-Sorknes och Sø- (och Mellom-) Sorknes. Vid uppstyckningen uppkom även gårdarna Dal och Toverud.

Farfar Gustaf

Gårdarna ödelades av pesten

Sorknes var ett kronogods fram till år 1312 då kung Håkon V skänkte gården till sin oäkta dotter Agnes. När pesten slog till i bygden 1350 ödelades Sorknes och andra gårdar i området. Det var först under 1600-talet som man så smått började att befolka gårdarna i området igen och Sorknes kom att delas upp i flera mindre bruk, ”stuer”. Den här speciella uppdelningen mellan flera gårdsägare var särskilt utmärkande på Sorknes, där det har berättats att det till slut var så många brukare, som bodde så tätt inpå varandra, att ”sju gard-kjerringer kunne sitte med spinnerokken utafor hver si stue og prate sammen”. (Sju granntanter kunde sitta med sina spinnrockar utanför sina hus och samtala med varandra)

 

Gården delades upp så mycket och så tätt att sju gard-kjerringer kunde sitta och samtala med varandra.
Foto: Grueboka (1949)



Mellom-Sorknes

Till Mellom-Sorknes kom anfadern Tosten Knutsen i början av 1600-talet. Tosten var son till Knut Kalgarden från Arneberg, Hof, Hedmark. Tosten hann bruka gården i ungefär tio år innan han avled omkring 1620 och hans söner, Knut och Ola tog över gården. Till en början brukade bröderna gården gemensamt då man samsades om att sköta gården något år i taget. Sonen Knut var äldst och hade rätt att ta över hela gården men han beslutade sig för att dela lika med sin lillebror Ola. I ett brev från 1631 står det att Knut går med på att överlåta till ”min kjære broder og hans arvinger det halve åsete, nemlig den halve del udi hus, ager og eng, skog og mark, fiskevan nog fegang – for 36 riksdaler”. Mellom-Sorknes kom härefter att delas upp i två gårdar – Nystua och Nordgarn (Noggarn). (Knut gav sin lillebror hälften av hus, åker, äng, skog och fiskevatten)

Ola Tostensson på Noggarn

Min anfader Ola Tostensen f.1631 fick, tack vare sin äldre broder gården Noggarn att bruka och förvalta. Det verkar ha gått bra för Ola. 1657 hade han 2 hästar, 22 kor, 20 får och 5 grisar. Ättlingar till Olas tre barn kom att stanna på Sorknes och omgivande gårdar i många generationer. Olas barnbarn, Torsten f.1700 kom sedermera till gården Sønsterud i Åsnes, Hedmark. Tosten Knutsens ättlingar stannade kvar i Norge, förutom den släktgren som jag tillhör, som kom till Sverige och Härjedalen i Jämtland på 1880-talet.

Gammal lada på Noggarn (Sorknes)

Flera hundra år senare

Våren 2016 gjorde jag ett autosomalt DNA-test hos företaget Family Tree DNA. I många år hade jag suttit och ”knåpat” med släktträdet på min farfars sida och hade kommit långt tillbaka vad gäller namn och årtal, men att släktforska i bygder man inte känner till och i andra länder, är svårt. Farfars morfars släkt kom från Norge och det är så svårt att få en bild av hur det var på den tiden, var platserna låg och hur människorna levde, när man aldrig själv har varit där.

 

Sonsterud, Åsnes


När mitt DNA-resultat kom kunde jag inte i min vildaste fantasi drömma om att jag snart skulle få kontakt med en släkting i Norge som skulle ta mig till alla dessa platser och berätta hela släktens historia och mycket mer! Men i Norge fanns min tiomänning Nils Erik, som liksom jag är en hängiven släktforskare. I början av år 2016 hade Nils Erik gjort ett likadant DNA-test hos Family Tree DNA som jag och snart kom vi upp i varandras lista över DNA-matchningar, som ”3th-5th cousins” (som delar 45 centiMorgan).

 


När jag hittade Nils Erik och insåg att han måste vara ättling till anorna i Hedmark, Norge så kastade jag mig över datorn och skrev ett mejl till honom. Vi hittade väldigt snart våra gemensamma anor på gårdarna Sorknes och Sønsterud och våren 2017 reste jag till Hedmark. Tack vare ett DNA-test fick vi lära känna varandra och det var en fantastisk upplevelse att tillsammans besöka gårdarna Sorknes och Sønsterud där bröderna, som kom att bli våra anfäder, en gång i tiden växte upp.

Nils Erik och jag
Källa: Ancestry

 

 

Källor: Grueboka II av Harad Hveberg (Grue kommune 1949), släktforskning Nils Erik Iversen, egen släktforskning

Publicerad i Ångermanland, Norge, Okategoriserade, släktforskning, Släktforskningsverktyg, uppland

Bomärket, ett forntida personligt sigill

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.

Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
lena bomärke (2)

Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här,  framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:

Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-

Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.

Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.

Inristat kors vid Juhola finngård, Värmland. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Publicerad i skogsfinnar, släktforskning, Släktforskning Norge

Sökandet efter gamle Tørris

Foto: Helena

Min farfars morfars mamma hette Anne Tørrisdatter och föddes år 1812 i Åsnes, Hedmark, Norge. Annes far, Torris (Tørris) Larsen föddes 1789 i Åsnes och gifte sig med Olea (Oleana) Andersdatter från Gravberget på Finnskogen i Hedmark. Olea var ättling till de östfinska familjerna Liitiäinen och Puranen som kommit till Norge från Värmland på 1600-talet men Tørris anfäder- och mödrar har jag inte lyckats hitta.

Foto: Helena

Tørris Larsen och Olea Andersdatter fick tillsammans sju barn, Anne, Karen, Anders, Ole, Arne, Thea och Lovise. Dottern Anne Tørrisdatter f.1812 gifte sig med Ejner (Ener) Gundersen som var ättling till familjerna Hakkarainen, Liitiäinen och Karjalainen.

Gjesåsens kyrka.
Foto: Olaerie

Från Tørberget i Norge till USA

Tørris och Oleas son, Arne Tørrisen f.1824 gifte sig med Ellie Mortensdatter Tørberget f.1829. Ellie var ättling till Morten Mortensen Liitiäinen f. 1703 och Marit Pedersdatter Kuosmainen f. 1718. Det var familjen Kuosmainen som upptog Tørberget i Trysil en gång i tiden. Anders Olsen Kuosmainens familj kom från Mikkelin (Sankt Michel) i södra Savolax och man bosatte sig först i Dalarna och norra Värmland. Sonen Anders f.1627 i Ore kom att bosätta sig i Tørberget, Trysil i Norge och släkten har idag många ättlingar.

Arne Tørrisen och hustrun Ellie emigrerade till Wisconsin i USA år 1887. Paret fanns med på fartyget, men sedan är de omöjliga att hitta. Vart tog de vägen när de kom till La Crosse?

Ole Arnesen Törberget och hans hustru Johanna Jacobsdotter i Snohomish county, Washington, USA, 1927.
Foto: Karin Larsson

Från Kornstadsberget till Glissjöberg i Härjedalen

Arnes syster Anne stannade kvar i Norge. Tillsammans med Ener Gundersen fick hon flera barn, bland annat Torsten som föddes 1848 i Åsnes. I Norge var det vanligt att man fick ett tillnamn från gården/platsen man föddes på. Torstens syster kallades därför Olia Enersdatter Kornstadsberget. När hennes bror Torsten, min farfars morfar, flyttade till Sverige i slutet av 1880-talet valde han istället att kalla sig Kornberg.

Min farfars morfar Torsten Enersen Kornberg.
Foto: privat


De flesta av släktens grenar är nu kartlagda men sökandet efter gamle Torris och hans rötter fortsätter. Torris (Tørris) föddes ca 1789 i Hof, Hedmark och enligt flera uppgifter hette hans pappa Lars Torrisen/Tørrisen f. ca 1753, gift med okänd hustru som föddes ca 1762.

Vet du mer om Torris och hans släkt? Vet du kanske vad som hände med Arne Tørrisen och hans familj efter att de anlänt till La Crosse i Wisconsin, USA?
Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com
Alla upplysningar är så värdefulla.

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: ”Kuosmainens ättlingar i Trysil och Nordvärmland” av Bjarne Persson, egen forskning och Karin Larssons släktforskning.


Publicerad i Härjedalen

Remsgården

Remsgården. Foto: Byvallarn

Från finska Österbotten

Den finske anfadern Jon sägs ha kommit vandrande till Glissjöberg i Härjedalen en solig vårdag i början av 1600-talet tillsammans med sin hustru, Annika.  Som många andra flydde man från oroligheterna i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick. Bönderna i Österbotten levde i svår fattigdom på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När man reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många familjer tog då till flykten, undan krig och misär och hoppades på att få en fristad någon annanstans. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

Foto: Helena Bure Wijk

Färden gick via Bottenviken och flera finska familjer valde att stanna i Medelpad och söka en fristad där. Jon och Annika fortsatte dock sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Där, på den hisnande vackra platsen, valde man att slå ned sina bopålar. Jons bomärke föreställde två avhuggna träd med en liten bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på när han kom till Remshöjden och för första gången såg ut över den natursköna höjden.

Slogs till marken

Jon och Annikas ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Det första, enkla torpet där Jon en gång ristade sitt bomärke, skulle med tiden komma att byggas ut till en praktfull gård, som finns kvar än idag.

Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen”, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Främlingsfientlighet och rasism har funnits i alla tider. Det fick även ”Stor-Remsen” erfara där i Härjedalen. Han hade stora planer för familjegården och ville skapa ett vackert hem för sin familj och kommande ättlingar. Endast det bästa är gott nog, resonerade ”Stor-Remsen” när han med häst och vagn reste hela vägen till Hudiksvall för att köpa vackra, spröjsade fönsterglas till gården. Glasrutorna var massiva och tunga. Han fick kämpa hårt för att frakta dem den sista biten till Remmet på höjden.
– ”Svegarna” avskydde invandrare och ”Stor-Remsen” var ju av finsk härkomst. När han kommit fram till gården med de tunga fönsterrutorna väntade en stor mobb som slog honom i knävecken med klubbor så att han föll till marken och de dyra fönsterglasen gick i tusen bitar, berättar forskaren och släktingen Owe i Glissjöberg, som också är ättling till gamle ”Remsen”.
”Stor-Remsen” Olof var en målmedveten och envis man. Snart for han tillbaka med häst och vagn, hela vägen till Hudiksvall för att skaffa nya spröjsade fönsterglas till sin gård. Och den här gången var han förberedd.
– Han beväpnade sig med en stor träpåk och när han kom fram till gården och såg folksamlingen som väntade, ropade han ”Kom ni bara, så ska jag slå ihjäl er allihop!”. Svegsborna lät honom vara och lunkade hemåt, skrattar Owe.

Remsgården förvandlades under 1700-talet till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Gården kan besökas i Remmet, cirka 15 kilometer från Sveg i Härjedalen.

Foto: Helena Bure Wijk