Den sista resan

Våren 1908 intogs ogifta Ida Jönsson, 37 år, på Malmö sinnessjukeanstalt. Till Asylen kom de patienter som ansågs vara omöjliga att behandla och där hamnade även Ida. Hon hade bott i Amerika sedan 16-års ålder och längtade tillbaka men lurades av sina anhöriga att tro att Malmö bara var en liten ”mellanlandning” på resan tillbaka till USA. Resan till Malmö skulle komma att bli Idas allra sista.

Spiritualistiska möten och het spis

I sjukhusjournalerna framgår att Ida var en vanlig flicka med glatt humör när hon växte upp. Hon fick en vanlig ”allmogeuppfostran” i Kattarp, Helsingborg, hade normal skolgång och någon ärftlighet för sinnessjukdom fanns inte. Ida hade ägt fullt förstånd ända fram till sinnessjukdomens utbrott år 1899. Vid intagningen på hospitalet berättar brodern att Ida aldrig har varit ”begiven på starka drycker, tobak, morfin eller opium”. Hon har heller aldrig ägnat sig åt ”religionsgrubbel”.

Som 16-åring reste Ida Jönsson till Amerika där hon arbetade som kokerska. Det var förmodligen hettan vid spisen samt att Ida ofta besökte spiritualistiska möten som gjorde att sinnessjukdomen bröt ut år 1899, menade både hennes bror och hospitalets läkare. Trots den plötsliga mentalsjukdomen levde Ida ett självständigt liv och reste ofta fram och tillbaka till USA under följande år. Hösten 1906 blev hon intagen på ett hospital i Boston, USA där hon bland annat ordinerades avslappnande massage.


Ilsken och förföljd

Ida reste sedan hem till familjen i Sverige men var då förändrad. Hon hade höga tankar om sig själv och upplevde sig vara förföljd av ”onda andar”. Det berättar hennes bror då han ansöker om en plats för sin syster på sinnessjukhuset. ”När hon hemkom från Amerika hade hon storhetstankar samt ansåg sig vara förföljd. Hon hade höga tankar om sig själv” står att läsa i det formulär som brodern fyllde i vid ansökan. Systern beskrivs som ilsken och tvär. Hon skällde ut sin bror och ”fäktade med armarna”. De onda andar som hon upplevde sig vara förföljd av försökte hon kasta ut genom fönstret, enligt brodern.

I journalerna beskrivs Ida Jönsson som en smal kvinna, över medellängd och kraftigt byggd. Hon har blågrå ögon och mörkbrunt hår och beskrivs som en person med gott minne och klart förstånd. Hennes rörelser är livliga. Ansiktsuttrycket är för det mesta allvarsamt och aningen misstänksamt. Allvarlig och misstänksam, det hade Ida all anledning att vara…


På väg till Amerika

Som ogift kvinna i början av 1900-talet utsågs brodern till Idas förmyndare. När han upplevde systern som svårhanterlig valde han att skriva in henne på sinnessjukhuset i Malmö, men till Ida sa han att hon bara skulle vistas där under någon dag, innan hon reste vidare till Amerika. ”När hon anlände hit trodde hon att det blott var på genomresa till Amerika. Hennes anhöriga hade nämligen, i syfte att underlätta hennes hitförande, inbillat henne att hon verkligen skulle resa dit” skriver läkaren i sina anteckningar. När hon insåg att hon hade blivit lurad och blev tagen ur sin villfarelse blev hon upprörd, men lugnade sig efter ett par dagar. ”Dock tänker hon och talar alltjämt om Amerika så snart man inlåter sig i samspråk med henne”, avslutar läkaren sin anteckning.

Brodern ansöker om en plats för sin syster på Malmö hospital (asylen) 1907


Läkaren noterar att Ida inte alls verkar vilja kännas vid sina ”sinnesvillor och de onda andarna”: ”Med ett överlägset leende förnekar hon helt enkelt dessa faktorer och svarar: det vet jag ingenting om, har aldrig sett eller hört några onda andar och har aldrig ansett mig vara förföljd”. Läkaren påpekar dock att när man vänder och vrider på frågorna och ansätter henne med ett ordentligt korsförhör så undslipper det henne i ett obevakat ögonblick och hon svarar då ”De sätter tryck på min hjärna, jag vet nog vilka de är”. När läkaren frågar vilka dessa är så blir hon genast på sin vakt och svarar ”Det vet jag inte”, men personalen har hört henne berätta hur hon i Amerika har sett dessa andar ”förvilla luften så att det kommer långa likkistor och benrangel”.

Åren förflyter på anstalten

Ida Jönsson sköter sina sysslor på asylen väl, är ”snygg och ordentlig” och inom kort har hennes inre röster tystnat. När man frågar henne om de ”onda andarna” så säger hon att hon inte längre hör dem. I juni 1908 när hon varit intagen på hospitalet en månad, antecknar läkaren: ”Går tyst och stilla sin väg fram, talar aldrig spontant utan svarar på tilltal. I det hela rätt slö och indifferent. Arbetar med sömnad och är duktig i handräckning”.

Åren förflyter på anstalten. Ida fogar sig i sitt öde men frågar ofta när hon kan resa till Amerika. I januari 1916 skriver läkaren: ”Deltager i arbetet, renhållning, handräckning och tvätt. Är tyst, sluten, stillsam, slö och bortkommen. När man talar till henne frågar hon alltid om hon ej får resa till Amerika snart. Ligger ibland till sängs på egen begäran en eller annan dag utan att något objektivt kan påvisas. Det är tydligt att det endast är för att ta en extra vilodag”. Ida Jönsson hade drabbats av cancer, men det visste varken hon själv eller läkarna vid den tiden och man undersöker henne inte heller.

Under åren som går försöker Ida på olika sätt att återta sin frihet. Hon skriver brev till släktingar i USA och ber om ekonomisk hjälp med en enkel resa. I januari 1918 antecknar hospitalsläkaren att patienten sällan talar självmant men alltid svarar på tilltal. Hon beskrivs nu som ”förslöad och bortkommen, arbetar i tvätten samt med skurning och städningsarbete. Emellanåt ber hon att få låna pengar till en Amerikabiljett”.

Ida skriver vädjande brev till sin kusin i USA från asylen: ”…Du vill väl inte vara af den godheten och hjälpa mig ur min förlägenhet här borta i fäderneslandet med en tredje klassens emigrantbiljett från Sverige till Amerika? Jag är nämligen i mycket små omständigheter…”


På hösten 1918 insjuknar Ida i spanska sjukan, tillfrisknar, men hälsan försämras väsentligt nu. Hon har magproblem och ordineras därför ”våtvärmande omslag och vaginalsköljningar”. Hon tvingas allt oftare att ligga till sängs och nu upptäcker man att hon är sjuk ”på riktigt”. 1921 försämras Idas tillstånd och i september samma år avlider hon av långt framskriden livmodercancer på Malmö Asyl. De många breven hon skrivit genom åren till släkt och vänner i USA beslagtogs av personalen och skickades aldrig iväg.

Idas brev skickades aldrig iväg och finns sparade i arkiven.




Många fler gripande levnadsöden finns att läsa om i arkiven. Den här gången har jag läst gamla dokument från Malmö hospitalsläkare 1842-1927 som finns i Arkiv Digital.

Ransoneringen i Sverige

Människor i kö för att köpa ägg vid äggransonering under andra världskriget. Foto: Aftonbladet/Stadsmuseet i Stockholm

Varje hushåll fick en bestämd ranson

Under flera perioder har det varit ransonering av livsmedel i vårt land. Det rådde stor brist på mat i Sverige under första och andra världskriget vilket gjorde att man behövde hitta ett sätt att fördela maten så att den skulle räcka till hela befolkningen.

Staten inrättade myndigheterna Folkhushållningskommissionen och senare, statens livsmedelskommission, som hade i uppdrag att styra upp fördelningen av livsmedel och andra förnödenheter genom ransoneringskort. Ransoneringskortet var ett fysiskt kort som innehöll kuponger som berättigade innehavaren att köpa en viss ranson av en vara, exempelvis socker, potatis eller kaffe.

Min morfars och morbrors ransoneringskort


Det var ransonering på bland annat smör(matfett), kaffe, kött, bröd, mjölk, bensin och skor. Varje hushåll fick en bestämd ranson och när man hämtade ut varan hos handlaren, gav man en ”ruta” av ransoneringskortet och betalade det pris som varan kostade. Kaffe ransonerades hårt och man fick endast köpa ett halvt kilo kaffe per person, för en period av 15 veckor. Att dryga ut det åtråvärda kaffet med örten cikoria eller råg var vanligt.

Köpte mjölk på ”svarta marknaden”

Min farmors mamma Dora föddes år 1888 och var småbarnsmamma och nybliven caféägare när den första ransoneringsperioden infördes under första världskriget. Hon har berättat att man gärna använde vetekli som rostades till kaffe. Dora tyckte att det var ett bra kaffesurrogat, som inte alls smakade så illa, men det var svårare att få ihop nödvändiga ingredienser så att man kunde baka kaffebröd till cafégästerna…

Farmors mamma betalade (motsvarande) 145 kronor för en liter mjölk år 1915.


Tanken med ransoneringskorten var att maten skulle fördelas rättvist till hela befolkningen, oavsett om man var rik eller fattig. Många människor som hade gott om pengar kringgick reglerna och köpte eller sålde varor på svarta marknaden. Så gjorde även min ”gammelfarmor”. Hon hade pengar men det var näst intill omöjligt att få tag på mjölk. Hon har berättat att hon på kvällarna cyklade flera mil för att försöka köpa mjölk på ”svarta börsen”. Hon bjöd 3 kronor litern, men det var väldigt sällan hon lyckades få tag i den åtråvärda drycken. När Dora cyklade omkring och letade efter mjölk år 1915 motsvarade 3 kronor ca 145 kronor, räknat i dagens penningvärde.


Gula ärtor istället för potatis

Mellan 1940 – 1951 var det ransonering i Sverige. Det var oerhört tuffa tider för många familjer och det var inte ovanligt att barnen svimmade i skolan, av hunger och av undernäring. Min mamma, som var barn när andra världskriget utbröt på 1940-talet, har berättat att man hade cirka en mil att gå till skolan och på den tiden fanns ingen skollunch. Potatis och rotfrukter var stommen i matlagningen och de barn som hade turen att ha en mamma som var sparsam och duktig på matlagning klarade sig ganska bra, trots de tuffa tiderna. Men den familj som av olika skäl inte kunde hushålla, blev det verkligen magert för.

Min mormor Elsa var sparsam och duktig på matlagning, men man hade det ändå väldigt tufft. Rågmjölsgröt och havregrynsgröt var stadigt återkommande rätter vid frukost- och kvällsmålet, liksom välling. En höst förfrös all potatis i jordkällaren men mormor stuvade då gula ärter och serverade med stekt, salt sill. Till helgen stekte hon ibland köttbullar, eller pannkakor och då var det fest.

Mormor Elsa vände klädesplaggen ut och in och sydde om dem.


Nypon, en viktig c-vitaminkälla

För att familjemedlemmarna inte skulle drabbas av bristsjukdomar plockade mormor kilovis med nypon varje höst. Nyponen ansades, lades på plåt och torkades därefter i ugn, på medelvärme. Därefter hälldes nyponen i en stor linnesäck som hängdes på en torr och luftig plats. Under vinter och vår serverades c-vitaminrik nyponsoppa till varje måltid.

Morbror Bengts ransoneringskort


Kläderna vändes ut och in

Att köpa nya kläder och skor var inte att tänka på. De yngre barnen kunde ärva sina äldre syskons kläder. De äldre fick ärva kusiners och mostrars kläder. Någon gång hände det att min mormor anlitade byns sömmerska för egen del, för att få en ny klänning eller kjol, som syddes av de gamla nötta kläder hon redan ägde. Hos sömmerskan förvandlades plagget och blev (nästan) som nytt, när den mindre nötta insidan vändes utåt. Morfar köpte varma underställ och slitsamma armékläder på överskottsbolaget för en billig peng.

Brödransoneringen 1940. Foto: Aftonbladet/Stockholmskällan

 

 

 

 

Källor: Gammelfarmor Doras berättelser, Stockholmskällan och ”Där vildrosor blomma” av Gunbritt Bure (2009).


Gamla torp i Bladåker

Norrgarns herrgård
Foto: Knutby-Faringe-Bladåkers Hembygdsförening


Bladåker ligger cirka 5 mil öster om Uppsala och är idag en liten sömnig by, men förr i tiden var det nästan en liten metropol. I Bennebols masugn tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket.

På Norrgarns herrgård i Bladåker huserade familjen Reuterskiöld och då man ägde flera gods och gårdar i Bladåker med omnejd fanns det gott om arbetstillfällen för bygdens kvinnor och män. 

De flesta hus där Bladåkers torpare, daglönare och tjänstefolk bodde revs på 1950-talet, men jag har hittat några bilder. Bildkvaliteten är dock inte den bästa…

Tjänstefolk från Norrgarns herrgård har samlats vid bryggan för att tvätta herrskapets byk, ca 1900. Tvätterskornas arbete övervakas av den manlige förmannen med kepsen. Min morfars mamma Charlotta syns på bakre raden, näst längst t.v, intill förmannen.

På andra sidan sjön skymtar Statbacken…

Statbacken, Bladåker

Trädgårdstorp i Bladåker. Här föddes min morfars mamma Charlotta år 1876 och hennes första barn år 1896.
Södertorp i Bladåker

Detta är möjligen Vakalund som låg öster om Trädgårdstorp

Okänt Bladåkerstorp, möjligen Rödgrind eller ”Burestorp”?

I det här dubbeltorpet på Norrgarns ägor, bodde min morfar och hans syskon. Morfars mamma avled där år 1953 och torpet revs strax därefter.

Ett strävsamt liv på landet

Mormor Elsa, morfar Ivar och fem av barnen – Sven, Åke, Stig, Gunbritt och Maylis vid huset Elsabo i Sunnersta, Uppsala.


I början på 1930-talet arbetade min morfar Ivar på byggföretaget Diös i Uppsala. Han byggde ett hus, ”Elsabo”, i Sunnersta, Uppland, där han och familjen hade några lyckliga år. 1930-talet var en tid präglad av ekonomisk kris och hög arbetslöshet. När morfar förlorade sitt arbete blev han tvungen att hitta annan inkomstkälla. En tid arbetade han som rallare men för att kunna försörja den växande familjen behövdes en säkrare inkomst.

Morfar Ivar tillsammans med andra rallare i Uppland år 1936.

I mitten av 1930-talet var man tvungna att lämna huset och bege sig ut på landsbygden. Det var där storbönderna och försörjningen fanns…

Mamma Gunbritt i Sunnersta.


”Staten” var ett slavliknande system där hela familjer tvingades arbeta hårt för brödfödan. Lönen, som till en början betalades in natura kallades ”helstat”. Man fick inga pengar för sin möda, endast matproviant i form av potatis, sill, rovor och mjölk. I lönen, ”staten”, ingick även en bostad som oftast bestod av ett dragigt rum i någon undermålig byggnad som var full av ohyra och råttor. I slutet av 1930-talet betalades den största delen av lönen fortfarande in natura men stataren fick en liten summa pengar att röra sig med.

Mormor Elsa vägrade att mjölka böndernas kor.


Stataren var en gift man som arbetade för bönder vid större gårdar, på kontrakt som omfattade ett år i taget. Det var bara i oktober månad under ”slankveckan” som stataren kunde bryta sitt kontrakt och byta arbetsgivare. Man arbetade hårt, ofta 14 timmar per dag, alla veckans dagar.

Mamma Gunbritt i Rytterne, Västmanland.

I statarens arbetskontrakt ingick även hustrun som måste arbeta på gården med att mjölka bondens kor flera gånger varje dag med början klockan 3 på natten. Hon tvingades därmed att lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem.

Mamma Gunbritt i Bäddarö.

Det var också Ivar Lo som myntade ordet ”statarlänga”. Längan var en avlång byggnad i två våningsplan som rymde flera statarfamiljer samt daglönare. Statarfamiljerna var ofta stora med många barn men fick trängas i ett rum, som var kallt, dragigt och fyllt av ohyra. Statarbostäderna låg alltid på behörigt avstånd från mangårdsbyggnaden där bonden bodde, så att besökare skulle slippa se både huset och de människor som bodde där. Statarfamiljerna befann sig långt ned på den sociala stegen.

Mina morföräldrar och döttrarna Gunbritt och May-Lis vid statarlängan i Uppland.


Mormor Elsa vägrade att mjölka bondens kor eftersom hon kände ett stort ansvar för sina barn. För mormor var det oerhört viktigt att barnen var väluppfostrade, hela och rena, för, trots att man var fattiga så skulle det inte märkas utanpå.

Mamma i Bäddarö 1939.

Att mormor vägrade mjölka gjorde att bönderna rev upp anställningskontrakten i förtid och familjen tvingades flytta… fyra, fem, ibland sex gånger per år. Barnen hann aldrig rota sig någonstans.

Man skulle vara hel och ren, hur fattig man än var, ansåg mormor Elsa.

Familjen flyttade kors och tvärs över Uppland och Västmanland och bodde och arbetade bland annat i Bäddarö, Uppland, Vallby och Nyckelön i Rytterne socken, i Tillberga, Västmanland, Eneby gård i Simtuna, Uppland, Löt, Uppsala, Springsta säteri i Kärrbo Västmanland, Ängsö slott i Västmanland, Hjulsta säteri, Enköpingsnäs och på Näs gård, Runby, Upplands Väsby.

Mamma och hennes syster, Nyckelön, Rytterne 1943.
Familjen bodde bland annat i den här stugan vid Näs gård, Runby (Upplands väsby)…
…och i den här, vid Springsta säteri, Kärrbo…
…och här, i Frösåker, Västmanland.

1945 avvecklades statarsystemet men det skulle dröja länge innan lantarbetarfamiljernas status höjdes. I slutet av 1940-talet var det på vissa platser fortfarande förbjudet för statarnas barn och deras husdjur att beträda herrskapets mark. Det blev min mamma varse en dag, när hennes älskade katt råkade springa över den välkrattade grusplanen framför Ängsö slott. Grevinnan gick då helt sonika ut på trappan och sköt katten med sitt gevär.

Morfar vid Ängsö slott i början på 1950-talet.

Mormor och morfar fick åtta barn tillsammans och mormor Elsa var 48 år när hon födde sonen Rolf. På 1960-talet hade mina morföräldrar fått nog av livet på landet – och av varandra. De tog ut skilsmässa och flyttade till Västerås, för en bekvämare tillvaro i sta´n, på varsitt håll.

Mormor var 48 år när hon födde sitt sista barn, sonen Rolf. Fotot är taget vid torpet där de bodde då, Hjulsta säteri, Enköpingsnäs.
…Mormor Elsa vid diskbaljan på torpets veranda. Springsta säteri på 1950-talet.
Mamma Gunbritt konfirmerades 1942 i Simtuna, Uppland.

 

Ett gammalt repigt släktfoto

 



Det här gamla repiga och illa medfarna fotot föreställer min mormors morföräldrar, Per August Persson f. 1847 och hans hustru Kristina Lovisa f. 1848 som under sin livstid bodde i Kolmården, Östergötland.


När togs fotot?

Fotot är monterat på papp och med guldskrift står fotografens namn, ”Didrik Jansson Hospitalsgatan 8”.
Fotografen Didrik Jansson föddes i Västerås 1857 och flyttade sedermera till Norrköping där han övertog Sohlbergs ateljé på Hospitalsgatan 8 i oktober 1897. År 1903 ändrade ateljén namn till ”Didrik Janssons Eftr.” Mitt repiga gamla släktfoto måste därmed vara taget någon gång mellan åren 1898 och 1903.

 

Mormors morfar Per-August Persson.


Kunde ha levt livets glada dagar


Per August, som hade sina rötter i Simonstorp, fick ett stort arv som 11-åring när hans pappa hastigt gick bort. Bland annat ärvde han två hus – Strålsund och Nytorp. Per August hade kunnat leva livets glada dagar tillsammans med sin familj, men istället blev han religiös och skänkte bort sina jordiska tillgångar.

Per August och Kristina Lovisa fick nio barn tillsammans. De första barnen döptes i Svenska kyrkan men plötsligt slutade man att döpa sina barn och prästen antecknade att familjen ”tillhör en nattvardsförsamling”. Även Per Augusts mamma Margareta blev frälst och beslutade sig för att gå med i den baptistiska församlingen.

Prästens anteckning om familjen Persson: ”Anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter”.


Bibelkvinnor i slutet av 1800-talet

Att vara baptist på 1800-talet, när det var olagligt att utöva annan tro än den lutherska, kunde vara riktigt tufft. Baptismens grundare, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad för sitt brott. I slutet av 1800-talet hade rörelsen vuxit sig stark och det fanns hundratals baptistiska församlingar runt om i Sverige.

Baptistkyrkan gav kvinnor mer framträdande roller än vad som erbjöds inom Svenska kyrkan på den tiden. En av de allra första så kallade ”bibelkvinnorna” var Alma Andersson som var blev evangelist inom svensk baptism i slutet av 1800-talet. Det finns inga skrivna källor som berättar vad min mormors morföräldrar pysslade med där i Krokek, men på det gamla familjefotot ser det nästan ut som om Kristina Lovisa bär någon slags ”prästkrage”. Kanske var det modernt med sådana stärkta kragar på 1800-talet?

Mormors mormor verkar ha varit en lite surmulen typ.


Inte ens huset fanns kvar

När Kristina Lovisa avled i februari 1914 fanns inga tillgångar kvar, inte ens huset. De vuxna barnen, som alla bodde i närheten, borde ha sett till att deras far fick en fin och trygg tillvaro på ålderns höst kan man tycka. Men istället sändes han direkt till Krokeks ålderdomshem där han kom att tillbringa de återstående tretton åren av sitt liv. Sveriges ålderdomshem var inga trevliga platser att vistas på, förr i tiden. På hemmen bodde, förutom fattiga och äldre, även många personer som fått diagnosen ”sinnessjuk” och ”vansinnig”.
Per August avled där i juli 1927 och hade då tillbringat 13 år ”på hemmet”.

Per Augusts rumskamrater var både vansinniga och sinnessjuka, enligt församlingsboken från 1920-talet.


Inga muntergökar

Några muntergökar verkar de inte ha varit, Kristina Lovisa och Per August. De var djupt religiösa och väldigt stränga. Religiositeten och den lite mer surmulna inställningen tycks sedan ha ärvts vidare till barnen. Även min mormors mamma, Hedvig Kristina, var sträng och djupt religiös.

Den surmulna inställningen tycks även min mormors mamma ha ärvt. Fotot är taget på Järlåsa ålderdomshem 1930.


På baksidan av fotot med Per August och Hedvig Lovisa har min mormor skrivit: ”Fru Anderssons älskade Föräldrar. Vår mormor och morfar”. ”Fru Andersson” dvs mormors mamma, Hedvig Kristina, var väldigt rädd för sina stränga föräldrar. Hon blev dock lika sträng själv…




De levde sida vid sida med människor för tusen år sedan?

Qollmay, Peru
Foto: Tobias Demi

Obs! Detta inlägg innehåller bilder på mumier och även röntgenbilder av forntida varelser.

Presskonferens om mumier

I måndags hölls en presskonferens i USA med anledning av de mystiska ”hybridmumier” med tre fingrar och tår som har hittats i Nazca, Peru. Man presenterade två nya mumier som har fått namnen Sebástian och Santiago men lyfte även fram fynd som tidigare har undersökt av flera forskarteam – Maria, Josefina och Alberto.

Sebastián hittades i Peru.
Foto lånat från X/Nazca mummies

 

Jaime Maussan har en mångårig bakgrund som undersökande journalist men har blivit ifrågasatt sedan han ville gå till botten med de mystiska mumierna i Peru och hans rykte som journalist har blivit skamfilat genom detta. Han sa under presskonferensen att man öppnar upp för forskare från hela världen att studera dessa mumier. Man kommer således att bistå med forskningsmaterial för alla som vill studera dessa kvarlevor. Han sa: ”Vi ska glädja oss över denna upptäckt. Den kommer nämligen att förändra hela vår historia. Dessa varelser levde sida vid sida med människor för tusen år sedan!”

Omfattande gravplundring

De mystiska ”hybridmumierna” med tre fingrar och tre tår har gäckat forskare sedan de hittades år 2017. Det pågår sedan länge en omfattande handel med forntida mänskliga kvarlevor och artefakter i Sydamerika, något myndigheterna försöker stävja, med näbbar och klor. Det är förståeligt. Gravplundrare har genom tiderna plundrat tusentals gravar och sålt fynden till rika människor över hela världen. Eftersom det finns så mycket pengar att hämta inom ”gravplundrarbranschen” har många även försökt att förfalska artefakter och andra gravfynd.

Att de peruanska myndigheterna inte har velat prioritera forskning om ”mystiska mumier med tre fingrar och tår” är inte alls konstigt. Man har genom åren sett hur landets kulturarv har sålts till högstbjudande och sedan försvunnit spårlöst. Man gör nu allt man kan för att värna om landets kultur och även om de skelettfynd som grävs upp, eftersom dessa anses vara förfäder- och förmödrar till befolkningen som nu lever i området. Om det sistnämnda stämmer är jag väldigt tveksam till…

Denna mumie som saknar lungor och andra organ som vi ”moderna människor” har, har flera metallplattor inopererade i bröstkorgen och har ägg i sin buk. Äggen liknar reptilers.



Okända hybridvarelser med tre fingrar

De mystiska ”hybridvarelser” med tre fingrar och tre tår som har hittats i Nazcaområdet verkar dock inte ha några likheter med dagens moderna befolkning i Peru. Man har funnit ett hundratal mumier, i olika storlekar och med olika utseenden. Vissa, som mumien Maria, har en mer människoliknande framtoning, andra liknar mest små grå ”rymdisar” i science fictionfilmer. Alla mumier är täckta av ett vitt puder som består av pulvriserade snäckskal, som påskyndade mumifieringsprocessen när de begravdes för cirka 1000 år sedan.

En av mumiernas trefingrade hand.



Framstående läkare och forskare menar att dessa mumier är biologiska varelser och inte på något sätt ”fejk”. De har en gång i tiden levt och gått omkring här på jorden. Det är en hisnande tanke, om det skulle visa sig stämma, att dessa mystiska varelser levde på jorden en gång i tiden, samtidigt som ”vanliga” människor befolkade Nazcaområdet i Peru.

DNA-tester har visat att Marias DNA överensstämmer med Homo Sapiens (nutida människa) till 33, 7% men övriga cirka 70% tillhör en ännu okänd varelse.

Den trefingrade mumie som beräknas ha varit 3 meter lång fick vi inte veta så mycket om på presskonferensen, tyvärr.


Fingeravtryck som inte liknar människas

De läkare som har analyserat mumien Maria har kommit fram till att hon till utseendet påminde om den moderna människan men hon hade 30% större skalle och väldigt stora ögonhålor, vilket tyder på att hon hade stora, utstående ögon. Hon har tre fingrar och tre tår. När hon gick omkring här på jorden, gick hon upprätt, som en människa, men fötternas utseende med de tre långa tårna tyder på att hon gick omkring på tå. Hennes fingrar har mönster, precis som en människa har, men Marias liknar inte alls en människas fingeravtryck. Hennes mönster är horisontella, i stället för cirkulära, som människa och andra primater har.




Implantat av metall

Varelserna tycks ha haft en reptilliknande hud och man har även funnit ägg med embryon i vissa av dessa mumier, som pekar på att de kan ha varit reptil- eller fågelliknande när de levde.

Flera av dessa mumier har fått inplantat av metall inopererade när de levde.
Benvävnad har bildats kring implantaten vilket visar på att operationerna gjordes när varelserna levde. Vissa har implantat på bröstet (Josefina), andra i nacken (Santiago) och i pannan.

Den mumiefierade pojken har ett implantat av metall i nacken samt två vid nyckelbenen.


Mumien som har fått namnet Santiago beräknas ha varit ca 7–9 år när h*n avled.  Skallen påminner om en nutida människas men näsan skiljer sig helt då den har två små smala springor till näsborrar. Dessutom har mumien endast tre fingrar och tre tår. Alla läkare som har undersökt mumien är överens om att detta en gång i tiden var en varelse som levde på jorden, som hade tre fingrar och tre tår.

Santiago har en stor metallplatta i nacken och två mindre som sitter på varsin sida vid nyckelbenen.

Mumie med implantat i pannan.

Presskonferensen ”Conferencia Criaturas biológicas tridáctilas de Nazca” kan ses här.

Den 4:e april kommer Jaime Maussan och hans team att sända en presskonferens direkt från Lima i Peru (där mumierna finns), tillsammans med forskare och läkare.

Ta bort kontaktuppgifter på nätet och blockera envisa telefonförsäljare – en liten guide

Hinner varken släktforska eller städa på grund av alla ettriga telefonförsäljare. Teckning: Helena Bure Wijk


Jag bytte nyligen mobilabonnemang och blir nu dagligen uppringd av diverse telefonförsäljare med aggressiva metoder. När jag inser att telefonnumren leder till suspekta företag som har en massa varningar så blockerar jag numren i min mobiltelefon, men det blir oerhört tröttsamt i längden att hålla på så här. Och inte hinner jag släktforska heller när jag måste springa och svara i telefon stup i kvarten…

Numera kan man enkelt och smidigt radera sina uppgifter från webbplatser som publicerar telefonnummer och adressuppgifter och det har jag nu gjort. Allt som behövs är ett BankID.

Gör så här om du också vill ta bort dina kontaktuppgifter på nätet

För att ta bort dina uppgifter från Hitta.se:
Sök fram dina uppgifter genom att skriva in ditt namn i formuläret som du hittar här. Klicka sedan på ”Ta bort”. 

Ta bort dina uppgifter på Eniro genom att skriva in ditt namn här.
Logga sedan in med BankID och uppdatera dina uppgifter.

För att ta bort dina uppgifter från Mrkoll kan du på den här sidan logga in med ditt BankID och välja att dölja dina uppgifter. Det kan dröja 7 dagar innan ändringarna träder i kraft.

Här kan du med hjälp av BankID ta bort dina uppgifter på Merinfo.se

Ratsit är det knepigare att radera uppgifter. Man kan åtminstone dölja sina uppgifter från att synas publikt samt att de dyker upp i Googles sökmotor på den här sidan.

Detsamma gäller för Birthday.se, som på den här sidan (länken där det står ”kontaktar du oss”) erbjuder oss att bli bortplockade från det ”publika söket”.

Man hinner inte släktforska om man måste springa och svara i telefonen titt som tätt.



Så här blockerar du vissa telefonnummer och spärrar ditt nummer för telefonförsäljare

NIX-Telefon är en bra och kostnadsfri tjänst för privatpersoner som vill slippa bli uppringda av telefonförsäljare. Här kan du ”nixa” din telefon via hemsidan. 

Det går även att spärra sitt telenummer för försäljare via telefon eller genom skriftlig beställning. Här hittar du den sidan.

Om en envis telefonförsäljare redan har ringt dig kan du välja att spärra telefonnumret han/hon ringde ifrån:

Iphonemobilen väljer du ”senaste”, väljer det nummer du vill blockera och scrollar ned tills du ser texten ”blockera” som du sedan klickar på.
Här är en guide som visar hur du enkelt blockerar nummer på olika Apple-enheter. 

Androidtelefonen öppnar du telefonappen. Välj sedan fliken ”senaste”. Tryck sedan/håll ned länge på det nummer du vill blockera. Välj sedan ”Blockera/Rapportera skräppost”.


Lycka till! ❤ 


Ser fram emot att snart slippa alla envisa telefonförsäljare 🙂
Teckning: Helena Bure Wijk

 

Mystiska mumier – Nya fynd

Qollmay, Peru
Foto: Tobias Demi



I Sydamerika har man funnit många märkliga mumier som har orsakat en hel del bryderier i forskarvärlden genom åren, bland annat trefingrade jättevarelser och små mystiska ”rymdisar” med märkliga implantat. Tack vare omfattande undersökningar och DNA-analys har man kunnat se att dessa varelser en gång gick omkring här på jorden, även om deras DNA inte riktigt överensstämmer med vårt. Tisdagen den 12 mars 2024 kommer nya fynd att avslöjas.

Mumien Maria

2015 hittades en mumie av en kvinna som begravts i en sittande position. Mumien, som fått namnet Maria beräknas ha varit mellan 165 – 170 centimeter lång när hon levde för cirka 1800 år sedan. Hennes kranium är 25% större än nutida människors och hon har endast tre fingrar och tre tår. DNA-tester har visat att hennes DNA överensstämmer med Homo Sapiens (nutida människa) till 33, 7% men övriga cirka 70% tillhör en ännu okänd varelse.

Maria
Foto: Gaia


Små ”rymdisar” med implantat

I grottor har man funnit mumifierade varelser med varierande längd och utseende. Bland annat har man hittat små, tunna varelser, 30–40 centimeter långa, med droppformade huvuden och ett utseende som för tankarna till små grå ”rymdisar” i science fictionfilmer. Men ingenting påvisar att detta handlar om ”utomjordingar”…det här kan vara någon okänd jordisk art som vi helt har missat.

Foto: reddit


Varelserna tycks ha haft en reptilliknande hud och man har även funnit ägg med embryon i vissa av dessa mumier, som pekar på att de kan ha varit reptil- eller fågelliknande när de levde. Många av skeletten har implantat. När de levde har man således försökt att stötta upp och ”laga” skeletten med metallimplantat.
Vissa mumier har inga käkar och bara ett litet hål till mun, vilket tyder på att de levde av flytande kost när de gick omkring här på jorden.

DNA-tester har visat att alla dessa mumier har en liten del mänskligt DNA (Homo sapiens) men en stor del är ännu okänt och överensstämmer inte med någon nu levande varelse på jorden.

Nya fynd avslöjas

På tisdag 12 mars kommer man att avslöja nya fynd på en presskonferens som äger rum i Kalifornien, USA. Ett av de fynd som kommer att presenteras  är en mumie med tre fingrar och tre tår som har fått namnet Sebastián.

Sebastián hittades i Peru.
Foto lånat från X/Nazca mummies

 

 

Gener och slumpen

Man har länge tänkt sig att det är vårt genetiska arv, tillsammans med vår uppväxtmiljö som ligger till grund för hur vi människor är och fungerar. Men ny forskning visar att det är våra gener och slumpen (!) som avgör hur vår personlighet blir. Se den intressanta Tv-produktionen ”Din personlighet” som sänds i SVT på tisdagar! Kan även ses i SVT Play. Du hittar avsnitten här.

Att jag är så knasig beror på slumpen…och mitt DNA.

Om man vill utforska sin personlighet finns ett personlighetstest med 120 frågor i Sveriges televisions ”DUO-appen”, som kan laddas ned gratis.

Enligt SVT:s personlighetstest har jag en tendens att uppskatta äventyr och ovanliga idéer. Det stämmer väldigt bra, i alla fall när jag var ung. När den här bilden togs hade jag liftat över hela Island och till slut hamnat i den lilla byn Flateyri.

 

 

Klura ut släktskapet med hjälp av triangulering

Foto: Helena Bure Wijk


Triangulering är en värdefull metod när man försöker klura ut släktskapet med sina DNA-matchningar. My Heritage har ett väldigt bra DNA-verktyg som kan hjälpa till att hitta den gemensamme förfadern.

Kromosomläsare

Släktforskningsföretaget My Heritage har ett bra och användbart verktyg för triangulering som du kan använda om du har gjort, eller laddat upp, ett DNA-test på My Heritage, (eller förvaltar någon annans DNA-kit). Verktyget ingår i Komplett-abonnemanget men är även tillgängligt om man har valt att betala en engångssumma (324 kronor) för att ”låsa upp” DNA-funktioner. Mer om det kan du läsa här.

Så fungerar det

Genom att lägga in DNA-matchningar i kromosomläsaren får du veta vilka DNA-segment som du och de valda DNA-matchningar. Triangulerade segment visar på att ni delar en gemensam förfader. Med hjälp av verktyget kan man även ta reda på exakt från vilken ana det gemensamma DNA´t kommer.

Gör så här

Logga in på My Heritage, välj fliken ”DNA-verktyg” och klicka sedan på verktyget ”Kromosomläsare”. Där kan du sedan lägga till och ta bort DNA-matchningar. Klicka sedan på den lilafärgade ”knappen” där det står ”Jämför”.




DNA-matcherna Claes-Björn, Elisabeth och jag saknar helt triangulerade segment och har därför ingen gemensam förfader. Claes-Björn är nämligen min fasters son, medan Elisabeth är ett barnbarn till min mormors syster.




Carina, Magnus och jag delar däremot hela 11 triangulerade segment. Det beror på att Magnus och Carina är barn till två av mina morbröder, Rolf och Stig.


Här finns en bra och informativ videofilm där DNA-experten Peter Sjölund berättar mer om hur du jobbar med triangulering.

Foto: Helena Bure Wijk

En liten ”dutt” samojediska rötter

 

Pappa Björn


Mystiska arktiska rötter

När jag gjorde DNA-testet 2016 så trodde jag att jag visste det mesta om mina rötter. Jag härstammar från Jämtland och Uppland genom mina föräldrar, men våra gener består ju av så mycket mer än våra föräldrars DNA. Vi utgör alla en ”väv”, en spännande ”mix” som består av olika populationer och kulturella sammanhang, tack vare alla våra förfäder- och mödrar som genom tiderna har färdats över jorden och på vägen blandat DNA med andra grupper. När jag gjorde testet kunde jag inte gissa att jag är 10 % östslav, 20 % finsk eller 4 % samojed.



För att försöka klura ut mina mystiska arktiska rötter har jag tagit hjälp av gratisverktyget Gedmatch. Jag har skrivit om Gedmatch i flera tidigare inlägg som du hittar här.


Ursprungsbefolkning
Samojeder är en språklig befolkningsgrupp som utgör ursprungsbefolkningen i taigan, tundran samt i de sibiriska bergstrakterna. Den samojediska språkgruppen har nära släktskap med finsk-ugriska och genom tiderna har man haft nära relationer med Khanty, Samer och Komi i området. Benämningen ”samojed” betraktas numera som föråldrat och nedsättande, eftersom det ryska ordet samo-yed betyder ”kannibal” (självätare).  Jag har sökt, men hittar tyvärr ingen annan, bättre benämning att använda.

Foto: Helena Bure Wijk

I den samojediska religiösa föreställningsvärlden har naturen en central plats. Man vördar vissa djur, bland andra gäddan och björnen. Shamanen har en viktig roll som medlare mellan den andliga och fysiska världen. I shamanens uppgifter ingår bland annat att bota sjuka, påkalla skydd vid jakt, hitta försvunna föremål och förutspå framtiden. Shamanism och björndyrkan fanns också i skogsfinnarnas religiösa föreställningsvärld, som jag skrivit om tidigare.

Gedmatch MDLP World-22

Begreppet samojed avser en stor språklig folkgrupp i Sibirien. För att få veta lite mer om den lilla ”dutt” av samojediskt DNA som jag har ärvt väljer jag fliken ”Free tools” och därefter ”Admixture/Oracle” när jag loggat in på Gedmatch.

Jag väljer sedan ”MDLP World-22” i menyn. Med det här verktyget kan man söka efter, och få matchningar efter den referenspopulation man uppger. I sökfältet skriver jag ”samoedic”, eftersom det är den populationen jag vill jämföra mitt DNA med.




Med hjälp av Gedmatch program ”bryts” den uppgivna referensgruppen ”samoedic” ned till mer exakt matchningar och jag får veta att den samojediska befolkningsgrupp som mitt DNA närmast överensstämmer med är Komi-folket.




Komifolket i nordvästra Ryssland

Komifolket är ett finsk-ugriskt folk som har sina rötter i nordvästra Ryssland. Namnet ”komi” kommer av det finsk-ugriska ordet för ”man” eller ”människa”.

Jakt och fiske, liksom jordbruk har länge utgjort huvudnäringen för komifolket och många är verksamma inom rennäringen. Från 1100-talet idkade man även pälshandel med handlare i Novgorod, vilket för mina tankar till birkarlarna i släkten som också sysslade med handel av päls. Kanske är det hos birkarlarna/kvänerna som den ”samojediska kopplingen” finns?
Här kan du läsa ett inlägg om birkarlarna.

Komifolket
Foto: Irina Kazanshaya


Idag tillhör majoriteten av Komifolket den rysk-ortodoxa kyrkan men i äldre tider praktiserade man en shamanistisk form av religion där naturen stod i fokus. Man vördade naturen, speciellt vissa heliga träd där man trodde att de dödas andar stannade kvar. Även djuren ansågs vara heliga. Komijägare bar amuletter med björntassar och björntänder, i hopp om beskydd från det heliga djuret. Även andfåglar, liksom gäddan vördades högt inom denna kultur.

Foto: Helena Bure Wijk


Liksom de flesta andra folkgrupper här på jorden har Komifolkets DNA blandats genom tiderna och är idag en spännande ”mix” av genetisk mångfald. Nyligen gjorda DNA-studier har visat att dagens Komi delar ungefär 20 % av sitt DNA med Nganasan-folket (kallades tidigare tavgisamojeder) som har rötter i norra Sibirien.

Nganasan shaman
Foto: Ninara/ The Krasnoyarsk regional museum

Hus med historia

Som ägare till ett äldre hus kan det vara värdefullt att få veta lite mer om huset/gården och om de människor som har bott där tidigare. Om man vill kan man sedan spara forskningen i en mapp som får följa med huset in i framtiden. Med hjälp av kyrkböcker kan man få veta mer om människorna som en gång levde i de gamla torpen och gårdarna.

 

Jag är främst intresserad av att få veta mer om de människor som har bebott husen förr i tiden och använder mig därför av kyrkböcker för att få veta mer om de tidigare ägarna. Genom husförhörslängder och församlingsböcker kan man söka på byar, torp och gårdar och kan därmed följa människorna som levde där via födelse-, vigsel- och dödböcker. Om bouppteckningar finns att tillgå kan man få mer detaljerade uppgifter om möbler, husgeråd och vilka kläder familjen ägde. Här finns även uppgifter om familjens djur och man kan ibland få veta namnen på familjens kor. Det kan rymmas så mycket historia i ett hus och jag tycker att det är så roligt att få förmedla den.

Berättelsen om ett hus – kyrkböckerna berättar

Vid sjön Gunnerns norra ände ligger Gunnarskog, inbäddat i de värmländska, trolska skogarna. Gården Tavelbacken dyker upp i kyrkböckerna i slutet av 1700-talet och kallas då ”Träskog södra”. På gården bodde då Nils Larsson f.1764, hans hustru Stina Jansdotter f.1769 och deras fyra barn. Alla familjemedlemmar uppges vara födda i Träskog. År 1800 avled dottern Marja, endast fem år gammal. På gården bodde vid den här tiden även drängarna Elias, Olof och Daniel samt pigorna Sophia, Karin, Cajsa och Lisa.

Vid 1800-talets början bodde Nils och Stina fortfarande på gården tillsammans med barnen Olof, Märta, Lars och Nils. Nu hade även Nils mor Britta Gunnarsson flyttat in. Hon avled där år 1808.

Hos familjen på gården bodde även pigan Märta, Olof Pettersson Brännberg, hans hustru Lisa och döttrarna Maria och Märta. Även Brännbergs föräldrar Petter Arenberg och Brita Jansdotter bodde på gården som inhyses. På den tiden var det vanligt att äldre föräldrar bodde hos sina släktingar på ”undantag”. De fick tak över huvudet och en bit mat. I husförhörslängden har prästen antecknat att gamla Brita ”dödde” i februari 1809 samt att maken Petter ”går på kryckor”.

Storbonden Anders Matsson flyttar in

På 1880-talet beboddes gården av bruksägaren Anders Matsson f.1820 i Gunnarskog och hans hustru Marta Andersdotter f. 1829 i Mangskog. Paret hade barnen Johan Alfred och Oskar Romanus.
Anders Matsson växte upp på norra Bortan i Gunnarskog som son till bonden Mats Karlsson f.1787 och Ingeborg Persdotter f.1777 i Treskog. Storbonden Anders Matsson avled på Tavelbacken 1896-04-05.

Norra flygeln uppges vara äldst. Den byggdes av Anders Mattsson strax efter det han förvärvat fastigheten. Därefter uppförde han stora manbyggnaden och sist södra flygeln. Av norra flygeln användes de två östra rummen till drängstuga, det västra rummet blev Anders Mattssons kontor. Källare under husets båda ändar. I södra flygeln hade han snickeriverkstad i östra änden, medan det stora rummet åt väster var kvinnornas slöjdstuga. Här torde åtskilliga tusental meter ha vävts…” (Källa Anders Olsson, Gunnarskogs hembygdsförening)

Foto: Klas Holm

Förutom ägarfamiljen bodde flera anställda på Tavelbacken på 1800-talet: Arbetaren August Larsson från Lekvattnet med hustru Emma och sonen Albert. Familjen är antecknade som ”hyresgäster” i församlingsboken. Vid denna tid bodde även Anders Matssons son, Magnus Matsson f.1856 på gården och är antecknad som ”ägare”.

På gården bodde även rättaren Johan Olsson f.1865, hustru Maria f.1870 samt parets tre barn. Här bodde också Sven Öster f.1856 i Gräsmark, hans hustru Kajsa och två söner. Som tjänstefolk boende på gården fanns vid den här tiden tre drängar, en timmerman med hustru och två barn, fem pigor, en mejerska, hyresgästen Mats Olsson, hyresgästen poststationsföreståndaren Rolén, hans syster Emma samt en brorsdotter. Här bodde även två garvare, en handelsföreståndare samt ytterligare två hyresgäster med sina familjer om sammanlagt åtta personer.

Efter att Anders Matsson avlidit 1896 flyttade hans hustru Marta och sonen Magnus Matsson till Grafås i Gunnarskog. Anders Matssons äldsta son köpte gården Stora Årbotten i Gunnarskog.

1900-talet och framåt

År 1913 till 1919 bodde på Tavelbacken Rättaren Hans Olsson f.1866 i Järnskog och hans hustru Stina Olsdotter f.1874 i Köla. I hushållet fanns även sonen Olof Ragnar som föddes i Köla år 1899. På gården bodde även mejerskan Emma Sofia Lindberg från Norrbärke i Kopparberg. Två andra familjer som också bodde på gården var stalldrängen Anders Danielsson Wikström med hustrun Signe Elisabeth Sundin samt deras åtta barn. Alla familjemedlemmar var födda i Gunnarskog.

I samma hus bodde också ladugårdskarlen Karl Henrik Holm från Grums och hans hustru Lovisa Andersdotter från Ölme, samt deras barn. Även hustruns son (som hon fick som ogift) bodde hos familjen och en anteckning berättar att hans fader var J. Hultgren från Arvika.

1920 – 1929 bor rättaren Hans Olsson och hans hustru kvar i huset men nya rättare har flyttat in: Rättaren Anders Gustaf Andersson, hans hustru Hildur Maria Johansson samt deras tre barn. Även rättaren Karl Fredrik Pettersson från Grums och hans hustru Edit Charlotta Magnusson bodde på Tavelbacken.

Stalldrängen Anders Wikström och hans hustru bodde och arbetade kvar på gården och vid den här tiden hade barnaskaran utökats till tolv barn, åtta döttrar och fyra söner. Dottern Signe Ingeborg uppges vara ”sinnesslö”. Även stalldrängen Karl Henrik Holm, hans hustru och två söner bodde kvar på gården. Sonen Karl hade vid den här tiden gift sig med Hulda Kristina Hellberg från Gräsmark och paret bodde hos föräldrarna på Tavelbacken.

1930 – 1939 bor rättaren Karl Fredrik Pettersson från Grums och hans hustru Edit Charlotta samt deras två fosterbarn Nisse Johan Bertil Högström och fosterdottern Astrid Rose f.1928 på Tavelbacken. Fosterbarnen har kommit till familjen från Glava och Stockholm. Prästen har antecknat i församlingsboken att Johan Bertil är ”avlad av Johan August Högström och hans hustru Anna Kristina Nilsson”. Lilla Astrid Rose uppges vara ”avlad av Astrid Margareta Andersson och Bernhard Jansson”.

Stalldrängen Anders Wikström och hans familj bor och arbetar kvar på Tavelbacken. Dottern Signe Ingeborg f.1918 har vid den här tiden avlidit. Hon dog 1930. Stalldrängen Karl Holm gick bort 1935 men hans hustru och två söner bor kvar. Sonen Karl som nu är anställd som jordbruksarbetare, hans hustru och deras dotter Anna Greta f.1930 bor kvar, liksom sonen Knut Hilding som är antecknad som skogsarbetare. Hos Knut bor även en pojke, Ivar Reinhold, som uppges vara hans son.

I en artikel (Arvika Nyheter, 1977-04-05) berättar Karl Henrik Holms barn hur det var att arbeta på Tavelbacken i början av 1900-talet. Det var ingen dans på rosor. När intervjun gjordes var de båda barnen i 90-årsåldern och bodde på Gunnebo vårdhem i Gunnarskog.

I början av 1900-talet var Tavelbacken i sina blomstringsdagar, berättade sonen Klas Holm i intervjun. Det var en stor gård med en åkerareal av 150 tunnland, ett 40-tal mjölkkor, 11 hästar och 40 grisar. Det mesta arbetet utfördes med hjälp av parhästar. Tavelbacken hade eget mejeri där man tillverkade ost. En gång i veckan hämtades varorna och transporterades vidare till Jössefors där disponent Benich ordnade med vidare transport, oftast till Arvika. Den fasta personalen på gården var inte så stor men dagsverkarna var desto fler, berättar Klas Holm för reportern. Han blev anställd på gården 1906 eftersom hans far arbetade som stalldräng där. Som anställd vid gården arbetade man ofta 15 timmar per dag för 20 öre i timmen.

Arvika Nyheter, 1977-04-05

Så kan du själv forska forska på hus och gårdar med hjälp av arkiven – en liten guide


Sedan några år tillbaka finns alla svenska kyrkböcker på nätet, helt kostnadsfritt. Du hittar alla kyrkböcker och mycket mer på Riksarkivets webbsida.

Det är i de gamla husförhörslängderna och församlingsböckerna som du lättast kan hitta torpen och gårdarna. Välj därför ”kyrkoarkiv” på startsidan…

Skriv sedan in den ort där ditt hus finns i sökrutan. Som exempel väljer jag här att söka på Gunnarskog i Värmland…


En lista med husförhörslängder och församlingsböcker, från de äldsta till de yngsta, kommer nu upp…

För att slippa läsa de gamla kyrkböckerna från pärm till pärm i sökandet efter torpet/gården är böckernas register en värdefull hjälp. Du hittar ortregister på någon av de första sidorna när du ”bläddrar” i husförhörslängder och församlingsböcker. (Om det finns flera böcker för samma tidsperiod så brukar register finnas i den allra sista boken). Här finns en lista med alla torp och gårdar, samt sidnummer…

Husförhörslängder och församlingsböcker är intressanta tidsdokument och berättar vem eller vilka som bodde på en viss plats under en viss tid, men uppgifterna om människorna som levde där är ofta sparsamma. Genom födelse/dop, vigsel och dödböcker kan man få veta lite mer om personerna. Alla böcker finns att söka i, helt kostnadsfritt i Riksarkivets digitala forskarsal.

Bouppteckningar kan berätta mer om människorna som levde på platsen. Här kan man få veta mer om familjens möbler, husgeråd, kläder och mycket mer. Bouppteckningarna berättar även mer om familjens försörjning och intressen. Om husägaren ägde diverse hyvelbänkar och många verktyg, fiskebåtar samt nät, bikupor så berättar det lite mer om vad man hade som bisyssla. Läsglasögon och bokhyllor med böcker berättar att man var läskunniga. I bouppteckningarna får man även veta om familjen ägde djur. Allt är detaljerat antecknat. På Riksarkivets startsida (digitala forskarsalen) kan man välja att söka bland bouppteckningar.

Gamla soldattorp genomgick förr i tiden regelbundna besiktningar och dessa dokument finns bevarade hos Krigsarkivet. Ritningar av gamla hus har i de flesta fall endast bevarats när det gäller slott och herrgårdar men i dessa fall kan även ritningar över gamla arbetarbostäder finnas. Större gårdar kan ha blivit brandförsäkrade och kan då finnas i brandstodsbolagens arkiv. Läs gärna mer här: ” Hur hittar jag mitt torp i arkiven?”

Lycka till med din forskning!

En ovanligt trist typ

 

Foto: Helena Bure Wijk

Genom mitt DNA-test har jag nu fått möjlighet att lära känna mig själv lite mer på djupet och inser att jag är en ovanligt trist typ. Jag varken dansar eller spelar musik. Jag är kräsen och överdrivet försiktig med det mesta. Jag gillar inte kryddstark mat eller sötsaker. Unnar mig inte ens en liten tupplur då och då. Jag dricker bara kaffe, mest hela tiden. Dessutom blir jag väldigt sur och grinig när jag är hungrig. För mitt eget bästa bör jag nog undvika att berätta det här i min kontaktannons, om jag någonsin får för mig  att skriva en…

Ancestry egenskaper
Om man har gjort ett DNA-test hos Ancestry kan man numera få veta mer om hur generna påverkar utseende, kondition, näringsämnen och sensoriska egenskaper. Genom Ancestry fick jag nyligen veta en massa saker om mig själv som jag tidigare inte har kopplat ihop med genetik. Det är fascinerande att ett DNA-test kan ge så mycket information. Här kan du läsa mer om Ancestry egenskaper.

Jag är en ovanligt trist och överdrivet försiktig typ, enligt mitt DNA. Illustration: Helena Bure Wijk


Röda nyanser och håravfall i släkten
Jag är blond (åt det röda hållet), har blå ögon och ljus hudton. Jag har inga fräknar och saknar anlag för hakgrop. Mitt pekfinger är längre än mitt ringfinger, enligt Ancestry och det stämmer bra, alltihop.

Foto: Sandra-Li Wijk

Det är MC1R-genen (melanokortin 1-receptor) som ger upphov till rött hår och den har jag ärvt. Jag hade morotsrött hår när jag föddes och mina ättlingar har förmodligen ärvt den röda tonen från mig, gissar programmet. De röda nyanserna i håret är ett arv på min farmors sida. På bilderna här nedan syns farmor Margit, jag samt min farbror Owe.

Jag har rakt hår, med fina, dvs tunna hårstrån. Ett typiskt ”svenskt” hår med andra ord. Farfar Gustav hade nästan inget hår alls på sitt huvud i vuxen ålder. Det hade inte heller hans morfar och det här anlaget för håravfall har jag ärvt. Men enligt Ancestry kommer jag inte att överföra anlaget till mina söner (om jag hade haft några), genom inverkan av gener på mammas sida, som motverkar anlagen för håravfall. Detta beror förmodligen på att morfar Ivar och hans släkt hade rejäla kalufser och inte tappade hår.

Morfar Ivar hade en rejäl kalufs.

Bilderna här nedan föreställer farfars morfar Torsten f. 1848 och farfar Gustaf f. 1915.


Det är inte kockens fel att jag är petig med maten
Jag firade min 8-årsdag i Ungern och dagen till ära bjöds jag på stekt kyckling och flamberade pannkakor på en fin restaurang. Jag hade precis börjat äta när jag upptäckte något obehagligt på min tallrik. Där låg nämligen ett öga och stirrade på mig. Kocken måste ha slarvat ordentligt när han tillredde hönan den dagen. Jag började gråta och ropade ”Pappa, det ligger ett fisköga på min tallrik!”.

Och inte blev det bättre när servitören bar in efterrätten, ”flamberad pannkaka med chokladsås”. Just när efterrätten skulle serveras, satte servitören eld på alltihop och jag föll åter i gråt. Jag har sedan dess varit lite extra noga med vad jag stoppar i mig. Jag kollar alltid datumstämplar och är noga med att maten alltid är vällagad och fräsch.

Foto: Björn Wijk


Min kräsenhet vad gäller mat härrör dock inte från ”festmåltiden” i Budapest, har jag nu fått veta. Egenskapsrapporten i Ancestry berättar att jag har ärvt gener som gör att vissa av oss är lite kräsna med maten – en kvarleva från forntiden då man var tvungen att vara extra försiktig med vad man stoppade i sig, för att överhuvudtaget klara livhanken när man vandrade omkring där på stäppen och knaprade på diverse rötter och andra mystiska födoämnen. Varianter av den här ”kräsenhetsgenen”, TAS2R38, avgör också hur känslig man är för bittra smaker.

Foto: Björn Wijk

Jag har aldrig gillat sötsaker och enligt mitt DNA är jag extra känslig för söta smaker. Ancestry berättar att det är variationerna i våra gener som styr hur vi upplever smaker och därmed avgör om en chokladkaka är ”för söt” eller inte. ”Människor har en inbyggd drift att leta efter socker”, skriver man.

På grund av genetiskt arv från båda mina föräldrar så verkar jag helt sakna den där ”sockerdriften”. Jag är istället helt och hållet inställd på goda, mustiga köttgrytor med potatis. Min drift tycks innefatta samtliga maträtter där man kan tillsätta potatis och en stor skvätt vispgrädde.

Foto: Magnus Bolin

En försiktig, trist och alldaglig typ
Hur vi fungerar och beter oss beror naturligtvis på många andra faktorer än vårt genetiska arv, men det är ändå väldigt intressant att få veta vad DNA kan berätta. Samtliga av de 40 egenskaper som presenteras i Ancestrys egenskapsrapport stämmer in på mig. Tyvärr är det en ganska trist och alldaglig personlighetstyp som jag får lära känna genom mitt DNA. För säkerhets skull ska jag nog undvika att räkna upp allt det här i min kontaktannons, om jag någonsin får för mig att skriva en.

Jag är en väldigt trist och försiktig typ. Det insåg jag under coronapandemin, och det har nu även bekräftats av Ancestry 🙂 Illustration av mig.


Enligt mitt DNA spelar jag inget instrument och gillar troligtvis inte heller dans. Ancestry meddelar att man har hittat drygt 1730 DNA-markörer som kan kopplas till benägenheten att uppskatta dans. Samtliga ”dansmarkörer” saknas helt i mitt DNA (!)

Jag saknar alla anlag för dans. Foto: Sandra-Li Wijk


Jag är en utpräglad morgonmänniska, tar inga tupplurar och minns nästan aldrig mina drömmar. Jag gillar inte kryddstark mat och är en väldigt försiktig typ som sällan tar risker, om jag inte måste. Jag dricker mer kaffe än genomsnittet, fem koppar eller mer och därtill blir jag sur och grinig när jag är hungrig. DNA-forskare har funnit 70 DNA-markörer som kan kopplas till det som kallas ”hungerirritation”. Jag verkar ha ärvt dem alla, både från fars- och morssidan.

Jag har anlag för sammanväxta ögonbryn och jag avskyr koriander. Därtill har jag mer ansiktsbehåring än genomsnittet.

Illustration: Helena BW


Men allt är inte bara elände, tack och lov! Jag är en ganska utåtriktad person som med lätthet kan bryta ned mjölkprodukter (laktas) och alkohol. Mitt näringsupptag borde fungera bra (enlogt DNA) och jag drabbas väldigt sällan av ”solnysningar” 🙂

Foto: Björn Wijk



Så fungerar det
I våra kromosomer finns generna, som utgör delar av vårt DNA. I generna finns instruktioner för många av våra ärvda egenskaper, såsom hår- och ögonfärg, anlag för sammanväxta ögonbryn och mycket mer. Vi bär två kopior av varje gen, en som har ärvts från mamma och en som vi ärvt från pappa. Specifika platser i DNA kallas ”markörer” och dessa kan associeras till vissa egenskaper, exempelvis rött hår. Vid en speciell markör är det vår genotyp som avgör om vi har anlag för rött hår, eller inte. Som Ancestry förklarar: Genotypen visar vad generna säger. Fenotypen visar vad vi faktiskt har. Det vi ser när vi tittar i spegeln är ibland inte detsamma som visar sig i våra genotypsbaserade egenskaper eftersom genotyperna ofta påverkas av många gener och även av miljöfaktorer.

Vi ärver egenskaper av båda föräldrarna men visst DNA påverkar mer och det är dessa markörer man har kikat närmare på i Ancestryns ”egenskaps-funktion”. Här får användaren veta mer om det DNA som påverkar mest och i vissa fall får man veta från vilken förälder det specifika arvet kommer.

Jag och ett litet rådjurskid. Foto: Björn Wijk


Så här får du tillgång till Ancestry egenskaper
Om man har gjort ett DNA-test hos Ancestry kan man numera få veta mer om hur generna påverkar utseende, kondition, näringsämnen och sensoriska egenskaper. Om man har Ancestry´s World deLuxe-abonnemang (kostar 1995 kr/år eller 295 kr/mån) så ingår denna tjänst i abonnemanget. Om man inte vill ha tillgång till kyrkböcker och register, men vill kunna använda alla DNA-funktioner, inklusive ”egenskapsrapporten”, så är AncestryDNA Plus ett prisvärt alternativ. 6 månaders abonnemang kostar 227 kronor. Abonnemanget är fortlöpande och för att man inte ska debiteras igen måste man avbryta abonnemanget senast två dagar innan det förfaller. Detta gör man på sin personliga sida på Ancestry. 

 

 

 

 

Obs! Viktigt meddelande från Ancestry: ”Dessa test saknar medicinsk betydelse. Ingenting i dessa egenskapsrapporter utgör en diagnos på ett hälsotillstånd eller en medicinsk störning. Rapporterna ska inte ersätta en läkares råd. Innan du gör några livsstils- eller kostförändringar, eller om du har några frågor om hur din genetiska profil kan relatera till din hälsa eller ditt välbefinnande, bör du kontakta din vårdgivare.”

Nya Sverige i Amerika

800px-Kalmar_Nyckel_by_Jacob_Hägg_cropped
Fartyget Kalmar Nyckel. Oljemålning av Jacob Hägg 1922

Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var finnar och holländare.
– De hade flyttat från Savolax och Norra Tavastland till Värmland p.g.a. Klubbekriget och hungersnöden. Och eftersom de blev illa behandlade där, bestämde de sig att fortsätta och flytta till Nya Världen och landade på så sätt i Delaware, berättar släktforskaren Hannu Keskinen.

Man anlände till det nya landet med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Många emigranter var brottslingar som fick välja mellan att vistas minst fem år i Amerika, eller att sitta i fängelse i Sverige.  Bland de finsk/svenska emigranterna fanns min anfader Mattias Nertunius f.1622.

Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling.  Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

NouvSuede
Kolonisatörerna bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen

Anfadern Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han en dag blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…

Den svenska kolonin var vid den tiden i stort behov av nya bosättare och man behövde även materiella förnödenheten. Efter några nödvändiga reparationer avlöpte fartyget från Göteborgs hamn i början av juli 1649. Fartyget var fullastat med proviant, vapen, ett trettiotal besättningsmän och ett sjuttiotal förväntansfulla passagerare.

Färden till den Nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, Engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Kopparstick av Wenzel Hollar (1607-1677)

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv.

Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Pirate_Flag_of_Jack_Rackham.svg

Efter några år i Stockholm ville Nertunius åter  pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet.

Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att västnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig.  I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias Nertunius blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Kartskiss_över_Nya_Sverige
Karta över Nya Sverige

 

Mamma 1933 – 2024

 

Mamma Gun Britt Bure


Sökte efter sanningen

Jag och min mamma Gun Britt Bure började släktforska 1990. Det var sökandet efter sanningen om vår släkthistoria som gjorde att vi for land och rike runt för att söka i de gamla arkiven. Vi medverkar just nu i en artikel om släktforskning i Hemmets Veckotidning nr 5. Jag hann tyvärr aldrig visa henne artikeln då hon avled den 19 januari, nyss fyllda 90 år.

Hemmets Veckotidning nr. 5


Uppsalatjej

Mamma föddes 1933 i Uppsala som nummer tre i en syskonskara med nio barn. Föräldrarna saknade helt förmågan att visa kärlek och empati och barnen gick en tuff uppväxt till mötes. Mamma bestämde sig tidigt för att hon aldrig någonsin skulle bli som sina föräldrar. Ett löfte hon aldrig tummade en millimeter på. Hon växte upp och blev en vacker, mjuk och fin person – en frihetskämpe, rättvis och hon såg alltid det bästa i sina medmänniskor. Som förälder var hon oändligt stark och väldigt mjuk. En fantastisk person och en riktig krigarkvinna.

Mammas släkthistoria var väldigt sparsamt dokumenterad och föräldrarna visade inget som helst intresse av att dela med sig till barnen av det man visste om släkten. Mamma och jag började släktforska 1990. För mamma var det ett viktigt steg. Hon hade aldrig känt sig ”hemma” i den hårda och burdusa familj hon föddes in i. Hon tänkte att det kunde vara värdefullt att söka bakåt, i alla fall några generationer, för som hon sa: ”Kanske har det funnits någon här i släkten tidigare som var lite, lite mer som jag?”

Mamma och jag


Sökte i gamla husgrunder

Mamma och jag. Bild: Hemmets Veckotidning nr.5/2024

Mamma och jag reste land och rike runt i jakten på vår gemensamma släkthistoria. Vi besökte alla möjliga arkiv, pastorsexpeditioner och platser där släktingar en gång hade bott. På senare år har det blivit mycket enklare att släktforska och vi har kunnat sitta hemma vid datorerna och forskat, men jag har väldigt fina minnen från den tiden då det var lite svårare att forska. Mamma och jag fick möjlighet att utforska en massa gamla soldattorp, vi knackade dörr i små byar och trampade runt i gamla husgrunder, i hopp om att hitta något litet spår efter vår försvunna släkt.

Mamma i Sundsvall


Detektiver i jakten på sanningen

Forskningen ledde oss hundratals, ja, tusentals hisnande år tillbaka i släkten. Mamma hittade aldrig någon kvinna i släkten som hon kände någon större samhörighet med, men det kändes befriande för henne att våga utforska släkten. Mamma ville hitta sanningen, hur mörk och svår den än skulle visa sig vara. Allt hemlighetsmakeri hade länge känts som ett tungt ”lock”, som hon nu vågat lyfta bort. Tillsammans var vi som två detektiver som vågade ”glutta” in i de allra mörkaste skrymslen av släkten och vi fick därmed viktig kunskap, både om ärftliga fysiska sjukdomar i släkten, liksom okända psykiska åkommor. (Mer om det senare kommer i ett annat inlägg)

Morfar Ivar. Bild: Hemmets Veckotidning nr. 5/2024



Gick bort av covid

När jag insåg att coronapandemin närmade sig Sverige 2019 bestämde jag mig för att göra allt som stod i min makt för att skydda mamma från viruset. Att få covid när man är äldre och har underliggande sjukdomar är ingen bra kombination. Jag lyckades skydda henne under flera år men när hon kom till ett äldreboende blev hon smittad direkt och insjuknade. Hon klarade det hela väldigt bra då, men så kom en ny smittvåg på boendet vid jul och mamma insjuknade igen. Hon avled av lunginflammation och är därmed en av de närmare 27. 500 arma människor som avlidit av covid i Sverige, hittills.

Läkare beslutade att ta bort all medicinering samt syrgas den 18 januari. Innan mamma gick bort sa hon ”Jag skulle så gärna vilja stanna kvar här, lite till”. 
Jag önskar så att jag hade kunnat göra något för att rädda henne, men jag lyckades inte trots att jag vädjade till läkarna. 

Mamma


Nyfikenhet och kärlek till livet


I det aktuella numret av Hemmets Veckotidning (nummer 5) medverkar mamma och jag i en artikel om släktforskning. Jag hann tyvärr aldrig visa henne artikeln då hon avled 19 januari, nyss fyllda 90 år.

Mamma och jag var väldigt olika varandra. Hon var lugn och eftertänksam. Jag är hennes motsats, men även om vi var olika så hade vi en gemensam grund som byggde på ömsesidig respekt och kärlek. Vi delade en ärlig nyfikenhet på livet och tillsammans ville vi gå till botten med allt, i förhoppning om att förstå, förlåta och att lyfta fram sanningen.



Oändlig sorg

Mamma Gun Britt såg det goda och fina i sina medmänniskor och ville alltid framhäva andras goda egenskaper, aldrig sina egna. Friheten betydde allt för henne och hon var lika mån om andra människors frihet, som sin egen. Hon kämpade för rättvisa, sanning och allas lika värde.



För oss som har fått uppleva hennes milda och kärleksfulla ljus, har jorden med ens blivit lite mörkare. Självaste solen i mitt planetsystem har försvunnit och jag sörjer som ett barn. Så är det när sorgen drabbar oss, när en älskad förälder dör. Det spelar ingen roll hur gammal man är när det sker. Sorgen är densamma och det enda som är säkert är att man inte kan hoppa över den, eller gå förbi den. Man måste gå igenom den. Jag kämpar med det just nu…

Mamma

Berättelsen om Ivar

När man släktforskar händer det ibland att man fångas lite extra av ett människoöde som dyker upp. Man vill så gärna veta mer om personen. Det hände släktforskaren Tore när han hjälpte sin hustru med hennes släktträd. Plötsligt dök den lille gossen Ivar, utan efternamn upp. Barnhusbarnet med nummer 6365 väckte hans nyfikenhet, aktning och sympati.
Efter en längre tids mödosam forskning har Tore nu lyckats kartlägga Ivars liv som, trots en tuff start, blev lyckligt.
– Jag fann ut att det gick ganska bra för Ivar! Jag blev också glad när jag upptäckte att han möjligtvis fick kontakt med sin mamma och tog hennes efternamn. Men vem fadern var kom jag inte vidare i, inte hellre varför det tog så lång tid innan Ivar fick ett efternamn. För vem är man om man bara är Ivar?

Barnhusbarn nr. 6365

Det var när Tore och hans hustru släktforskade som den lille gossen dök upp i kyrkböckerna. Pojkens öde fångade Tores nyfikenhet. Och hans hjärta:
-Han dök upp i husförhörslängden som ”Ivar”, men min fru kände inte igen någon Ivar i sin fars familj. Och jag blev nyfiken. Jag hittade hans födelsedatum och hans barnhusnummer, men inget efternamn. Med hjälp av numret var det enkelt att gå vidare – i första steget.

När man forskar om barnhusbarn är Stockholms allmänna barnhus rullor en ovärderlig hjälp. Man kan söka i rullorna på det nummer varje barn som lämnades till barnhuset fick. I husförhörslängd och församlingsbok står förkortningen ”B.B” samt numret intill barnets namn. Man kan även söka på namn eller födelseår. Du hittar söktjänsten här

Genom barnhusets rullor kunde Tore följa den lille gossen under hans första år i livet och till en början verkade det som om Ivar fick en trygg barndom, trots omständigheterna. Han berättar:
– Ivar föddes i Aringsås i Kronoberg 1906 och lämnades fyra dagar gammal till Barnhuset där han fick nummer 6365. Hans mamma var Letty Wilhelmina Winqvist född 1879. Någon, kanske Letty, betalade 600 kronor, för att man skulle ta emot honom? berättar Tore och han är fundersam vad gäller den stora summa pengar som betalades till Stockholms Allmänna barnhus:
– 600 kronor var mycket pengar på den tiden och motsvarar 37 490 kronor omräknat i dagens penningvärde. Vem hade råd att betala en sådan summa år 1906? I början på 1900-talet tjänade en piga cirka 100–150 kronor per år…så vem var det som betalade för pojken?

Svaret kan möjligen finnas hos den familj där hans mamma var anställd som guvernant när hon blev gravid med Ivar. Det finns dock inga anteckningar eller dokument som bevisar något.



Födde barnet i hemlighet

Ivars mamma, Letty Vilhelmina Emerentia Winqvist föddes år 1879 i Uppsala, som dotter till vaktmästaren Per August Winqvist och hans hustru Augusta Vilhelmina. När Letty var i 20-årsåldern anställdes hon som guvernant hos greve Gustaf Emanuel Wachtmeister och hans hustru Ebba Amalie Eleonore von Knorring, som hade två söner. Familjen bodde på gården Torup i Vitaby, Kronoberg. Letty arbetade i familjen några år men återvände till föräldrarna i Uppsala i juni 1906. Hon var då havande. Samma höst reste hon så tillbaka till Kronoberg där hon födde Ivar på Påvelsgatan i Alvesta, hos barnmorskan Kristina Magnusson. Allt sköttes med stor diskretion och när pojken döptes var endast barnmorskan och hennes syster faddrar.

Lille Ivar lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm fyra dagar senare och hans mamma påbörjade en utbildning till lärare, ett yrke hon hade hela livet fram till sin död på 1960-talet. Kanske betalade barnafadern för utbildningen?
Ivars mamma tycks ha varit en person som ömmade om barn och måste ha känt en stor sorg över att hon inte kunde ta hand om sin son. Hon gifte sig aldrig och fick inga fler barn. Förmodligen var det bara hon själv och barnafadern som kände till lille Ivar.

Målning av John William Waterhouse f.1849 d.1917

En tuff start

Lille Ivar hade ingen kännedom om sin mamma när han växte upp. Han bodde på barnhuset de första åren och överlämnades i 2-årsåldern till statdrängen Carl Gustaf Ågren med familj. Fosterföräldrarna hade två döttrar och det verkar som om pojken hade det bra där, i alla fall en tid, men sedan hände något, berättar Tore:
– Barnhusets anställda besökte fosterhemmen för att se att barnen hade det bra och vid ett sådant tillfälle antecknar man: ”Gossen är kry och duktig och trillas som de övriga barnen”. Men plötsligt hände något. När Ivar hade fyllt tre år flyttades han till Styrsbergs gård i Tierp. Vid fyra års ålder insjuknade han i scharlakansfeber och läggs in på Uppsala epidemisjukhus. Därefter flyttas han till en gård i Hilleboda av okända skäl. Sedan flyttas Ivar ytterligare en gång till en gård i Kollringe, men inspektörerna är tveksamma: ”Ej på det klara med huruvida ff (fosterföräldrarna) äro mot gossen”. Fosterhemmet anses sedan som olämplig enligt inspektörerna och Ivar flyttas åter igen. Denna gång till en gård i Baltak.

Tore kände en stor lättnad när han upptäckte att myndigheterna i början på 1900-talet faktiskt ingrep när de upptäckte att det fanns missförhållanden i fosterhemmet:
– Fostervårdens inspektörer verkar att ha haft hjärtat på rätta stället då de griper in i en av placeringarna. Historierna om barnhusbarnen är inte alltid är de roligaste att ta del av, säger han. 
Men problemen för unge Ivar är inte över. Tore fortsätter sin berättelse:
– ”Nya bekymmer kan spåras i barnhusets akt – ”Gossen har sträft humör, dålig matsmältning; svårt att hålla sig ren”. Han läggs in på sjukhus åter igen och då konstaterar man att han har tarmkatarr, möjligen ”magtuberkulos”. Sedan, i juli 1915 kommer han till Johan Enok och Hanna, men vistelsen varar bara fram till maj 1916. Varför det inte blev en längre vistelse vet jag inte.

Ett kärleksfullt fosterhem

Ju längre Tore följde den lille pojken på hans tuffa barndoms väg, genom kyrkböcker och barnhusrullor, desto mindre blev hoppet om att gossen någon gång skulle få det tryggt och bra. Men så, år 1916, får myndigheterna kontakt med ett barnlöst par, som förstår Ivars svårigheter i tidigare fosterhem och nu erbjuder honom ett tryggt hem hos dem. Han berättar:
-Sedan kommer sista fosterhemsplaceringen, hos plåtslagaren Johannes Wilhelm Johansson och Amanda Alfrida Andersson, Norra Kungsvägen 8 i Tidaholm. Så här skriver inspektörerna i oktober 1916: ”Paret barnlösa, enkla. Har fäst sig vid BB (barnhusbarnet) som hade det svårt i föregående hem. Är nu rödblommig och frisk”. Sedan fortsätter det positiva omdömena fram tills 1920 då man antecknar, ”Gossen frisk”, ”Bra hälsa och god vård i godt hem”.

Vem är man om man bara är Ivar?

Efter en längre tids mödosam forskning har Tore nu lyckats kartlägga Ivars liv som, trots en tuff start, blev lyckligt. Under hela sin barndom antecknades pojken som Ivar, utan något efternamn.
– Jag försökte ta reda på vad Ivar hette, men inget efternamn dök upp. Jag letade efter honom genom att söka på hans fosterfamiljer, men fortfarande inte något efternamn, bara Ivar.  Jag fann ut att det gick ganska bra för Ivar! Jag blev också glad när jag upptäckte att han möjligtvis fick kontakt med sin mamma och tog hennes efternamn. Men vem fadern var kom jag inte vidare i, inte hellre varför det tog så lång tid innan Ivar fick ett efternamn. För vem är man om man bara är Ivar?

I vuxen ålder hade Ivar fosterföräldrarnas efternamn, Johansson. Han flyttade till Falköping där han gifte sig med Rosa Linnéa Schreider och fick två döttrar.
– Först arbetade han som grovarbetare och på 60-talet avancerade han till fastighetsskötare medan Rosa arbetade inom textilindustrin, berättar Tore.

Det dröjde många år, ända till 1960-talet, innan Ivar fick veta vem hans mamma var. En anteckning i församlingsboken förklarar att hans mor år 1963 lämnat någonting viktigt till sin son Ivar: ”Försäkran från modern på heder och samvete av år 1963 april 25. Förvaras i pärm H III nr 1 i arkivet”.
Ivar fick nu äntligen veta vem hans mamma var och valde då att anta hennes släktnamn, Winqvist.

Ivars mamma, Letty arbetade som lärare hela sitt liv. Hon gifte sig aldrig och fick inga fler barn. Hon avled på 1960-talet i Uppsala, där hon bott under många år. Det lilla barnhusbarnet Ivar fick en tuff start, men han verkar ha fått ett fint och lyckligt liv som vuxen, säger Tore med ett leende.
– Med alla förfärliga historier om barnhusbarn och barndomar präglade av ständiga flyttningar och uppbrott i bakhuvudet gick det väl ändå förhållandevis bra för Ivar. Och slutligen. I mitten på 60-talet bytte han till sin mors efternamn, Winqvist. Då måste han ha fått reda på vem hans mamma var. Kanske fick de även möjlighet att träffa varandra?

Alla vägar bär till Anders

 

Konstnär: Nils Alfred Larsson (1872 -1914)
Foto: Bo Niklasson/Bohusläns museum


Sökande efter okända fäder

Sedan 1990 har jag lusläst gamla kyrkböcker i jakten på mina spårlöst försvunna anfäder. Sökandet efter ”fader okänd” delar jag med många andra släktforskare. Problemet i min släkt är att det här inte är endast en far som fattas – här saknas morfars far, morfars morfar, farfars far, och som jag nyligen (till min fasa) upptäckte, även farmors far.

Jag har många gånger slitit mitt hår i förtvivlan och varit på vippen att ge upp, men skam den som ger sig! 2016 gjorde jag och familjen DNA-tester med förhoppning om att hitta de försvunna den vägen. Nu börjar jag äntligen skönja ett mönster. Alla vägar verkar nämligen bära till Anders…

Mystiska skomakarrötter

DNA-släktforskning är en hel vetenskap och jag är fortfarande bara en glad amatör, men jag har lyckats klura ut ganska många släktskap genom åren genom att bygga släktträd för mina DNA-matchningar. De okända fäderna lyser dock ännu med sin frånvaro…men nu börjar jag skönja ett visst mönster. Det visar sig nämligen att flera DNA-matchningars vägar bär till en och samme man – en gammal skomakare som hette Anders! 

Anders Eklöf föddes år 1782 i Ekeby, Uppland. Det var förmodligen av födelsebyn som han tog sitt namn, Eklöf. Anders blev skomakare och bodde en tid med sin familj i torpet Karlberg, Bladåker. Lustigt nog är det samma torp där jag bodde en tid i min glada ungdom, när jag provade på att leva torparliv
Det var också i skomakartorpet Karlberg som min morfars mammas dopvittnen bodde när hon föddes som ”oäkta” i Bladåker år 1876.

Augusta Charlotta Bure f. 1876



Klurigt släktmysterium

Anders Eklöf och hans hustru Eva Lena fick tillsammans fem barn – Eva Lena f. 1813, Johannes f. 1815, Petter f. 1821 och Eric f. 1824. Skomakarfamiljen bodde i Lågbol i Bladåker och sonen Eric tog över skomakaryrket och även torpet efter fadern. De andra sönerna blev torpare/nybyggare i närheten och dottern Eva Lena gifte sig med smeden Per Edberg i Björinge, Edebo, Uppland.

När man gör ett DNA-test får man DNA-matchningar med nu levande personer som också har låtit testat sig. Jag har hittills fem DNA-matchningar som alla är ättlingar till skomakaren Anders genom hans barn, Johannes f. 1815 (3 DNA-matchningar) och Petter f. 1821 (2 DNA-matchningar). DNA-släktskapet (storleken på de DNA-segment jag delar med matcherna) varierar mellan 43 – 198 centiMorgan vilket tyder på att någon av skomakaren Anders Eklöfs barnbarn var min morfars okände morfar.

Fem DNA-matchningar är ättlingar till skomakaren Anders.

DNA ljuger inte, så nu gäller det ”bara” att försöka klura vem av skomakarens söner jag härstammar ifrån…

 

Byskomakaren av Axel Borg. Ägare Torsten Åqvist/Örebro läns museum



Att en av mina DNA-matchningar, den person som jag delar störst mängd DNA med (198 Cm), även är en släkting på en annan släktgren, gör att det blir svårare att urskilja mönstret. Det är svårt, men absolut inte omöjligt och jag har bestämt mig för att lösa denna släktgåta. 

DNA-experten Peter Sjölund är en hejare på att lösa släktgåtor. Här hittar du en jättebra genomgång för hur man använder triangulering som ett verktyg i DNA-släktforskning.





Okänd jätte med tre fingrar hittades i Peru

Machu Picchu, Peru. Foto: Allard Schmidt

 

I en forntida grotta i södra Peru hittades flera märkliga kvarlevor 2017, bland annat ”jättehänder” med endast tre fingrar. DNA-analyser visar att händerna tillhör en hittills okänd människoliknande varelse, som, när den gick omkring på jorden, var tre meter lång.

Jättehänder med tre fingrar. Foto: Cosmic Road


Vandrade på jorden för 2000 år sedan

Det var i en forntida tunnel i Nazca, Peru, som man upptäckte mystiska kvarlevor av hittills okända livsformer år 2017. Bland annat hittades händer med tre fingrar som har tillhört en apliknande varelse som var omkring tre meter lång när den levde, för cirka 2000 år sedan.

Forntida apmänniska med tre fingrar

De enorma händerna har tre fingrar med sex ben (falanger) i varje finger, samt naglar, som liknar apor- och människors. Människans fingrar utgörs dock endast av tre falanger.

Den mystiska apmänniskan hade tre fingrar som bestod av sex ben i varje finger.



Nagelbeklädda fingrar har både människan och våra kända apsläktingar, men alla kända människoapor (hominoidea) har fem fingrar och fem tår.

Den trefingrade individen hade naglar, liksom människa och andra primater. Foto: Brien Foerster/Hidden Inca Tours

 

I gruppen tretåiga varelser återfinns reptiler, vissa fåglar, sengångare samt noshörning.

Emu (Dromaius novaehollandiae) har, liksom reptiler tre tår.
Foto: FunkMonk


DNA-analys med märkligt resultat


Man har gjort DNA-undersökningar av dessa fynd som visar att 82 procent av individernas (händernas) DNA tillhör en helt okänd art av familjen hominoidea (människoapor) och endast 30 procent av dess DNA överensstämmer med nu levande människor.

Familjen Hominoidea (människoartade apor) består av människor, schimpanser, gorillor, orangutanger och gibboner. Och nu blir det riktigt märkligt – De 30 procent DNA som tillhör människa, överensstämmer med moderna människor som nu lever i Myanmar, Sydostasien – på andra sidan jordklotet.

Hur i hela friden dessa forntida jätte-varelser med tre fingrar hamnade i Peru är en gåta som ingen kan besvara (ännu)…

Klocka i Myanmar som väger 97 ton. Foto: Ralf-André Lettau

 

Massgrav på Frösön

Frösö hospital Foto: hembygd.se

Söder om Frösödal i Östersund öppnade man år 1910 ett sinnessjukhus med fler än 500 vårdplatser. Det var på den tiden då mentalsjukhusen poppade upp som svampar ur marken i Sverige, för att vårda och förvara de psykiskt sköra, helst i ensliga trakter, långt från familj och vänner. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner runt om i landet.

Frösön tog emot patienter från hela Norrland. Vintern 1915 anlände den första patienten till Frösö och inom kort var hospitalet fullbelagt med patienter från landets alla hörn. Patienterna anlände med speciella ”sinnessjuketransporter”, genom SJ:s försorg och patienterna var alla yngre än 70 år. Här fanns människor som ansågs leva i sus och dus på olika sätt – Arbetsvägran, vidskeplighet och omåttlighet fanns antecknat i patienternas journaler. 
Bland ”behandlingsmetoderna” ingick bland annat att försätta patienten i insulinchock och att framkalla epileptiska anfall. Dessa tillstånd åstadkoms genom injektioner och tortyrliknande behandlingar.

Sida upp och sida ned i dödboken för 1918 vittnar om att många patienter på Frösö mentalsjukhus avled i sviter av spanska sjukan.

När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i Jämtland, liksom i övriga världen 1918 så blev mentalsjukhuset i Frösö snabbt en smitthärd som skördade många dödsoffer. Jämtland och Östersund drabbades hårt av pandemin. Av stadens 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen, mer än hälften var patienter på Frösön. Under pandemier med luftburna virus är social distansering och skyddsutrustning A och O, men människorna som levde på mentalsjukhuset hade ingen möjlighet att skydda sig. Dödboken för år 1918 vittnar om att många patienter avled i sviter av spanska sjukan –”morbus hispanicus” och medföljande lunginflammation.

Influenza morbus hispanicus och lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken på Frösö sinnesjukhus 1918.

Endast ett fåtal patienter begravdes på sin hemort. Majoriteten begravdes anonymt i en massgrav på Frösö västra kyrkogård som nyligen har påträffats tack vare historiker Joel Nordkvist. Enligt Nordkvists forskning kom smittan till sjukhuset via kvinnornas avdelning och inom några månader hade 58 patienter avlidit. I dödboken för Frösön 1918 kan man se att 31-åriga patienten Agda Maria Andersson från Umeå blev pandemins första offer. Hon avled 12 september 1918 och några veckor senare hade åtta kvinnliga patienter dött av spanska sjukan. Smittan spred sig sedan vidare mellan avdelningarna.

Agda Maria Andersson från Umeå avled 12 september 1918 och blev pandemins första offer på Frösön.

Anledningen till att man valde att begrava så många människor i en anonym massgrav hade förmodligen sanitära orsaker men visar även hur somliga människor inte ansågs ha samma värde som andra.

I ett tidigare inlägg berättade jag om Juliette som sändes till Sankt Lars mentalsjukhus i Lund, Skåne som 20-åring.  Till en början begravdes Sankt Lars avlidna patienter på stadens kyrkogårdar, men invånarna protesterade mot att ”sinnessjuka” gravlades på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för de tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

De fasansfulla Vipeholmsexperimenten är ett annat, väldigt mörkt kapitel i Sveriges historia. Här kan du läsa mer.

Foto: Helena Bure Wijk