En mötesplats för alla som forskar om Härjedalens historia

Härjedalens Släktforskarförening är en fantastisk mötesplats för alla som forskar om Härjedalens historia. Här träffas medlemmarna, fysiskt eller på distans, för att delta i kurser, träffar och utflykter samt för att utbyta erfarenheter och idéer med varandra.

Härjedalens Släktforskarförening startade sin verksamhet 2009 och man har ett nära samarbete med Svegs Hembygdsförening. Föreningen erbjuder bland annat utflykter, föreläsningar och släktforskningskurser för sina medlemmar. Det finns möjlighet att delta både fysiskt och på distans, via Zoom. En fin möjlighet för oss som inte bor i Härjedalen.

Härjedalens Släktforskarförenings medlemsblad julen 2022



Under 2022 har föreningens medlemmar bland annat besökt vackra Remsgården och Remssågen, deltagit i Öppet-hus-arrangemang i Sveg och Hedeviken samt deltagit i Jamtlis föreläsningsserie varje torsdag. Föreningens ordförande Staffan Söder har hållit släktforskarkurs under året. Deltagarna har också regelbundet haft träffar via Zoom då man har hjälpts åt med att tolka handskrifter i kyrkböcker och mycket mer.

Följ gärna Härjedalens Släktforskarförening via deras Facebook-grupp.

Släktforskardagarna 2023 kommer att hållas i Östersund 25–27 augusti, ett evenemang man inte vill missa! Värd för arrangemanget är Jämtlands Lokalhistoriker & Släktforskare.

Jag medverkar med en artikel om Remsgården i julnumret

Den mörkaste natten

Akvarell av Emelie von Walterstorff (1871-1948), Nordiska museet

I alla tider har vi människor här i Norden försökt att uthärda och blidka mörkret och varje år vid den här tiden ser vi fram emot att snart få fira ljusets återkomst. Långt innan det moderna luciafirandet kom till oss var natten till den 13:e december en mycket speciell och farlig natt. Enligt den julianska kalendern, som vi följde under medeltiden, räknades just lucianatten som årets allra längsta och den föreställningen levde kvar länge i vårt land – långt efter att den julianska kalendern byttes mot den nuvarande, gregorianska och vintersolståndet flyttades fram någon vecka.

Foto: Helena Bure Wijk

En passage från mörker till ljus

Det ansågs förr i tiden att Lucianatten var en farlig passage – en övergång från mörker till ljus då det gällde att hålla sig hemma, i stillhet. Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Lucianatten var övernaturlig, farlig och magisk och man föreställde sig att djuren kunde tala. Grisen skulle vara slaktad och alla julförberedelser skulle vara färdiga till Lucia, för just den här dagen då skulle man helt undvika att baka, brygga och mala. Man trodde att Oden var ute och red lussenatt och man blidkade honom genom att lägga ut lite hö till hans häst. För att inte de elaka trollkärringarna skulle stjäla modet ur hästarna stack man en kniv i stallväggen som beskydd.

Ungdomarna kunde bege sig ut för att tigga, festa och sjunga i de intilliggande gårdarna men de vuxna höll sig hemma i tryggheten. Lucianatten ansågs vara farlig men var även en stor festhögstid som länge kallades ”Lusse långnatt” och ”lilla julafton”. Lucianatten var inledningen till en av dåtidens fastetider och det var viktigt att människor och djur åt sig ordentligt mätta just under Lucianatten. I vissa hem serverades upp till sju frukostar, med start redan klockan två på natten.

Man trodde förr att trollkunniga människor kunde anta en fågels skepnad. Foto: Helena Bure Wijk

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn. Föreställningen att vissa människor hade förmågan att flyga har djupa rötter i fornnordisk förkristen tro där man föreställde sig att de trolldomskunniga, bland annat gudinnan Freja, kunde anta en fågels skepnad.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Men hur kan det komma sig att vår ljusbärerska har ett så mörkt förflutet i Sverige? Fil dr. Katarina Ek Nilsson berättar att det förr fanns en utbredd tro att Lucia i själva verket var Adams första hustru och att hon, liksom Adam skapades av jord. Tillsammans med Adam födde hon 14 barn, som alla tillhörde Lucifers underjordiska och osynliga släkte.

Snart återvänder ljuset

Man trodde länge att natten mellan den 12:e och 13:e december var årets längsta och det var den natten som själva vintersolståndet inföll. Liksom sommarsolståndet var Lucianatten en passage, en övergång till någonting nytt och natten var fylld av magi.  För människan gällde det att ta sig igenom denna passage med hjälp av försiktighet och gärna några besvärjelser för att ljuset skulle återvända.

Vi befinner oss nu i den absolut mörkaste tiden på året. Om vi hade följt den Julianska kalendern så skulle vintersolståndet inträffa redan 13:e december, men så är det inte nu. Vi måste vänta lite till, men håll ut! Nu dröjer det inte länge innan ljuset kommer tillbaka. Klockan 22.47 den 21:a december 2022 infaller vintersolståndet. Därefter återvänder ljuset till oss igen, sakta men säkert.

Foto: Helena Bure Wijk

Spanska influensan

”Spanska influensan” slog till som en blixt från klar himmel 1918 och de som insjuknade drabbades av feber, ont i halsen, värk i leder, kräkningar, diarré och hosta. När Sverige drabbades av spanska sjukan insjuknade cirka 10 000 personer under en kort tid men få människor avled. Sjukdomen ansågs till en början vara ganska harmlös och lindrig. Men viruset återkom snart i en muterad variant som var mer aggressiv. Det tillstötte oftare komplikationer och vid årsskiftet 1918/1919 hade 27 000 svenskar avlidit till följd av sjukdomen.

Kvinna vid fönster Målning av Caspar David Friedrich

Smittspridning på regementen och hospital

Hösten 1918 diskuterade myndigheter i Sverige hur man skulle göra med de militära övningar som man planerat. Första utbrottet av spanska sjukan hade redan drabbat Sverige vid den tiden och man kände till att trängsel innebar större risk för att smittan skulle spridas. Man valde trots detta att inte ställa in.

Till Sveriges regementen kom snart stora grupper yngre män, ofta från landsbygden och man vistades tillsammans under samma tak under en längre tid. Smittan spred sig blixtsnabbt i dessa utrymmen där många människor vistades och andades samma luft. Den spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet.

Västerås regemente

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade strax därpå i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

På regementet i Östersund avled nästan var tionde av de som insjuknade i spanska sjukan. Av de cirka 117 500 värnpliktiga män som var inkallade vid svenska regementen 1918 – 1919 insjuknade 44 689 personer och 820 avled.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918


”Den influensaepidemi, spanska sjukan, som under senare hälften av året gått fram över landet, har även härjat å statens sinnessjukhus. Av intagna patienter hava 2269 drabbats av sjukdomen, motsvarande 25,7 %” skriver Kungliga medicinalstyrelsen 1918. ”Av de insjuknade (på mentalsjukhusen) hava 277 personer, eller 12,2 % avlidit. Av sjukvårdspersonalen hava 1250 personer eller 69,4 % insjuknat och 28 personer, eller 2,2 % hava avlidit i sjukdomen. Motsvarande siffror bland ekonomipersonalen äro 313 personer eller 33 %. Värst hemsökta hospital hava varit Kristinehamns med 56,2 % insjuknade patienter, Östersunds med 56, 1 % och Säters med 42,3 %”.

Man lyfter i skrivelsen även fram den stora andel patienter som drabbats av akuta och kroniska mag- och tarmlidanden under och efter pandemin. Vid Östersunds hospital inträffade 288 fall, på Piteå hospital avled 24 personer och på Uppsala hospital inträffade 17 dödsfall till följd av diarré.

Vissa orter drabbades hårdare

I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled i sjukdomen 1918.

Att vissa delar av Sverige drabbades extra hårt av pandemin blir påtagligt när man gör några nedslag i kyrkböckerna. I Östersund avled exempelvis 106 personer år 1917. Året därpå hade antalet avlidna ökat till närmare 300. Antalet avlidna i Kristinehamn uppgick till 197 personer år 1917 och 1918 avled där 295 personer. De som avled av spanska sjukan var främst barn och unga.

De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen.  Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.

Storgatan i Glommersträsk tidigt 1900-tal Foto: Glommersträsk Hembygdsförening

I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.

Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I grannlandet Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.

Målning av Johannes Vermeer

Genjägarna – sanningen genom DNA

Foto: Karolinska Institutet

Du missar väl inte den fantastiska programserien ”Genjägarna – Sanningen genom DNA” som sänds på SVT1, söndagskvällar? Duktiga DNA-släktforskare hjälper människor att hitta saknade familjemedlemmar med hjälp av DNA-test. En fantastiskt spännande och gripande programserie! Alla avsnitt finns att se i SVT Play som du hittar här

Kornstadberget

 

Gjesåsberget Foto: Nils Haugene

Min farfars morfar Torsten föddes år 1848 på Kornstadberget/Gjesåsberget i Norge. Platsen var väldigt speciell för honom och när han flyttade till Sverige valde han att kalla sig Kornberg. Den förste i vår släkt som bodde där var Torstens farmors far, Jorgen/Joger Hansen och hans hustru Marte.

Jugerhanshemmet

Jorgen Hansen föddes år 1764 i Hedmark, Norge. I kyrkböckerna kallas han ”Joger” och med tiden uppstod vissa rykten kring Jorgen och hans familj. Gården där familjen bodde kom att kallas ”Jugerhanshemmet”. Som forskaren Ivar Kulseth förklarar i den norska tidningen Solung Avisa (2022): ”Boplassen på østsiden av Gjesåsberget visste alle i lokalmiljøet om, men hva med opprinnelsen?” Kanske hade ”Jugerhanshemmet” noe med å juge å gjøre?”


En ärlig och strävsam familj

Ivar Kulseth tog det modiga initiativet och startade föreningen ”Joger Hans sosiale forum”, tillsammans med vännerna Ivar Bakke och Åge Skymoen för 22 år sedan. Genom åren har medlemmarna träffats regelbundet. Det visade sig att Joger och hans familj var strävsamma och inte alls oärliga på något sätt.
Det vi vet med säkerhet är att Joger Hansen och hans hustru Marte bosatte sig på Kornstadberget, på den östra sidan av Gjesåsberget i Åsnes i Norge där de fick hyra en liten skogstomt av Gram Lindstad omkring år 1805. Paret fick tillsammans barnen Kari f. 1792, Helene f. 1800, Anne f. 1802 och Hans f. 1803.


Sorgliga händelser

Joger Hansen avled på Kornstadberget 1824 då han var i 60-årsåldern och sonen Hans tog över efter fadern. Hans gifte sig med Kari (Cassie) Embretsdatter och tillsammans fick paret 8 barn.  Det finns en berättelse om ett föräldrapar som förlorade en liten son som blev tagen av varg, samt en dotter, Helga Marie, som vid tre års ålder avled av brännskador, strax därpå, då hon fått en kittel kokande vatten över sig. Barnens mamma återhämtade sig aldrig efter dessa trauman och kom så till gamlehjemmet på Sønsterud. Så sorgligt.

Kornberg från Kornstadberget

Min farfars morfar, Torsten, föddes år 1848 på Kornstadberget/Gjesåsberget i Norge. Berget måste ha haft en en speciell plats i hans hjärta. När han flyttade till Sverige hette han Torsten Enersen, men valde att byta namn till Kornberg. 

Foto: I solor.no

 

Källor: Solung Avisa (2022), I Solor.no och egen forskning.

Joger Hansens ättlingar finns i dag bland annat i Norge- i Åsnes, Våler, Nord-Odal, Østerdalen, Sør-Trøndelag samt i USA och Sverige.

 

Ättestupan

Ättestupa enligt Suecia Antiqua et hodierna år 1693

Ättestupan är omnämnd i den isländska Gautreks saga (Götrikssagan) som nedtecknades på 1300-talet. I berättelsen får kung Göte, som var regent över Götaland, information om en brant berghäll där de gamla fick avsluta sina liv. Berget var så högt och brant att ingen levande varelse som for utför berget fick behålla sitt liv. Uttrycket ättestupan förklaras i sagan: ”Den kallas ättestupan därför att vi där minskar vår släkt. Vi dödar våra föräldrar så att de utan sjukdom kan fara till Oden och vi slipper ha någon tyngd eller besvär med dem”.

Muntliga berättelser och skrönor 

Om ättestupor verkligen har existerat kan inte beläggas då de helt saknas trovärdiga källor och bevis, men även om bevis på ättestupans existens saknas och myten har avfärdats så har föreställningar om hur de äldre behandlades illa -särskilt inom vissa folkgrupper – levt kvar genom tiderna. I norrländska gamla hörsägner var det framför allt samer, finnar, romer och resande som behandlade sina äldre brutalt och hänsynslöst. När föräldrarna hade uppnått en ålder av 60 år och inte längre orkade föra den nomadiserade tillvaron med sin familj, så avlivades de, enligt de muntliga berättelser som florerat genom tiderna. Historikern Johan Nordlander sammanställde dessa muntliga berättelser och beskrev en av dem 1889: ”Ett sådant tattarsällskap af elfva hjon kom en gång till Rätan, körandes med två hästar. Bland männen var en gammal gubbe, som var mycket sorgsen och dumpen och aldrig sade ett ord. Af hans sorgbundna väsen drog bygdfolket den slutsatsen, att han var dömd till döden”.

Kallbad, renskjuts eller kör-åti-tall

Nordlander sammanställer i ”Hvarjehanda anteckningar 1889” några av de föreställningar som länge levde kvar i södra Norrland vad gäller samer/finnar och deras behandling av de äldre. Samma berättelse florerade i flera olika former men skrönans kärna är att när anhöriga hade nått en hög ålder eller på annat sätt blivit en börda för sin familj så fick personen välja mellan tre olika dödssätt – kallbad, renskjuts eller tjör-åti-tall. Det första alternativet handlade om att den gamle dränktes i en sjö eller isvak. Vid renskjuts spändes en släde eller akkja efter en otämjd ren som släpptes lös i skogen, varpå döden inträffade då släden våldsamt slog i de många träden. Dödssättet tjör-åti-tall avsåg en sista färd, fastspänd i en kälke, utför ett högt berg kantad av stockar och stenar. På vissa håll kunde de gamla även välja att avsluta sitt liv genom att fara nedför ett högt berg på skidor.

I Edsele, Ångermanland, berättades att en ”fin herre” en dag kom åkande förbi en frusen sjö där han upptäckte en hopknuten säck. Någonting rörde sig i säcken och när han närmade sig kunde han höra en människa som läste en bön. I säcken låg en gammal ”lappkärring” som berättade att hon skulle fara till sin himmelske fader den dagen. När mannen frågade om hon inte ville leva längre svarade hon att hon väldigt gärna ville leva, om hon blott finge. ”Men jag är blind och kan ej gå. Inte orka de heller draga mig. Och nu vill jag hellre ha kallbad än renskjuts” blev hennes svar.

Enligt berättelsen hade hennes son lämnat henne i säcken för att gå till byn och låna en yxa för att hugga upp en vak då sjön hade frusit på. Den vänlige mannen som hittade damen tog henne med hem till sin familj där hon fick ett gott liv under sina sista levnadsår.

Foto: Nordiska museet

Fattighjon och människor på undantag

I de gamla skrönorna om ättestupan och den grymma behandlingen av äldre och sköra ville man gärna lyfta fram hedniska vikingar liksom ”okristliga” finnar, samer och romer, men faktum är att de äldre inte har haft någon hög status i det svenska samhället. I ett samhälle där arbete, att kunna bidra till försörjningen, stod i fokus hade varken barn eller gamla någon högre rang förr i tiden. Principen ”den som inte arbetar skall heller inte äta” har länge varit rådande i vårt land.

Fram till 1800-talet var det många äldre av bondesläkt som inhystes i en liten del av huset och sattes på ”undantag” när barnen tog över gården. Genom ett kontrakt fick de lov att bo kvar hos barnen och fick mat för dagen. De som saknade någon som försörjde dem hamnade på fattigstugan och slutade sina strävsamma liv som fattighjon. I fattigstugorna levde samhällets utstötta grupper – de sinnessjuka, de sinnesslöa och de äldre i stor fattigdom och smuts. Det var först år 1918 som fattigstugorna bytte namn till ålderdomshem, men även om man bytte namn dröjde det innan någon förändring till det bättre skedde innanför institutionernas väggar.

På sin hemsida belyser Nordiska museet vår kluvna syn på åldrandet, där de icke produktiva individerna genom tiderna har föraktats, samtidigt som friska människor med hög ålder och stor erfarenhet har respekterats och vördats.

Målning av Carl Larsson 1886

Norska fångar på foto i Digitalarkivet

Digitalarkivet är en riktig guldgruva om man söker sin släkt i Norge. Här finns kyrkböcker och många andra viktiga källor att söka i, helt kostnadsfritt. Du kommer till Digitalarkivet genom att ”klicka” här.

Nytt för i år är bland annat en söktjänst med 12 000 foton av norrmän som hamnat i klammer med rättvisan genom tiderna. På Digitalarkivets webbsida förklarar man; ”I dette arkivet finnes det forbryteralbum med portretter av arresterte fra perioden 1880 til 1957. Blant de arresterte og dømte som finnes i albumene er det flest menn, men også bortimot 900 kvinner. De fotograferte er fra hele landet og i alle aldersgrupper. De eldste personene er født rundt 1810 og de yngste vil være født på 1930-tallet.”
Du hittar arkivet här.

I Digitalarkivet finns numera 12 000 foton på norska fångar under perioden 1880 – 1930.

De är troll, se ut som troll och de kunna trolla…

Målning: ”Troll och Tuvstarr”, 1915, av John Bauer (1882-1918)

Folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818 – 1889) författade på sin tid böckerna ”Wärend och Wirdarne”, som gavs ut i två band, där han lyfter fram gamla berättelser från förkristen tro och kult i det historiska området Värend i södra Småland. Hyltén-Cavallius verk är intressanta eftersom de återger berättelser som är hämtade direkt från den gamla folktron. Samtidigt är det här skrämmande dokument som avslöjar hur man såg på de människor som hade finska/samiska rötter, ända in på 1800-talet.


Trollkunnig urbefolkning

”De är troll, se ut som troll och de kunna trolla”, menade folklivsforskaren och syftade på de ”troll” som hade bebott området sedan urminnes tider. Enligt de folkliga berättelser som levde kvar, hade detta urfolk kopplingar till samer/finnar. Med tiden trängdes ”trollen” undan av ”yngre åkerbrukande stammar” och kom så att leva en mer undanskymd tillvaro, men deras ättlingar, ”trollpackorna”, eller de så kallade ”holdorna”, fanns, enligt författaren, alltjämt kvar i området när han skrev sina texter 1863.

Professor Carl Johan Schlyter (1795 – 1888) menade att samerna är Sveriges äldsta befolkning och ursprungligen bebodde stora delar av landet, men de blev med tiden bortträngda från jordbruksmarker och till sist ”omringade” i Småland, i det område där folklivsforskaren Hyltén-Cavallius samlade sina berättelser om urbefolkningen ”trollfolket”…

 

Ovänligt trollfolk som höll till i skogarna

Etnologen Hyltén-Cavallius författade sina texter i mitten på 1800-talet och hävdar att vid den tiden var det ännu en rådande föreställning i området, att Värend och större delen av Götaland, en gång i tiden hade bebotts av ett urgammalt folk, de så kallade ”Trollen”. Dessa ”troll” bodde i skogarna där de förde ett nomadiserande liv som jägare och fiskare. Därtill ägnade de sig åt allehanda ”svart” magi. ”Trollen” var allt annat än vänliga. De kunde förvirra, förgöra och förtrolla på alla möjliga sätt. Därtill kunde de sända magiska ”trollskott”. De så kallade ”trollskotten”, som även kallades ”lappskott”, ”finnskott”, eller rätt och slätt ”sändningen”, var i den gamla folktron ett magiskt pil- eller bösskott som troddes orsaka plötslig värk och sjukdom hos människor och djur.

”Trollen” var fruktade och avskydda. Dessa varelser var trollkunniga och kunde enligt rådande folktro förvandla sig och ”antaga skepnad af hvad som helst, såsom af ihåliga träd, stubbar, djur, nystan, rullande klot o. s. v.”
”Trollen” var dessutom mycket seglivade och för att ta kål på dem, måste man skjuta med en silverkula, eller med en kula ”omlindad med ett af trollets huvudhår”, hävdade Hyltén-Cavallius, med hänvisning till de folkliga föreställningarna i området.

 

Främmande nationalitet med avskyvärda seder

Hyltén- Cavallius påpekar att det definitivt inte finns något släktskap mellan ”trollen” och ”landets egna kloka”.  De senare ägnade sig nämligen åt ”vit” magi, medan ”trollen” sysslade med förgörningsmagi och elaka trollkonster. ”Trollen” var ”af en, för våra förfäder, skild nationalitet”, menade han. De hade ett främmande utseende, språk, levnadssätt och seder. Även deras religiösa föreställningar och ritualer var främmande och betraktades av allmogen med ”yttersta afsky”.  

Allt pekade, enligt etnologen, på att dessa gamla ”troll” hade sin släkt-koppling till ”de i norra Skandinavien, eller i Nordlappland bosatta folk som på Värendsmål kallas Nord-Lappar, Nordkäringar, Nord-baggar, Finngubbar och Finnakäringar. De är troll, se ut som troll och kunna trolla”, fastslår författaren.

Målning: ”Prinsessan och trollen” av John Bauer 1913.

Urfolket trängdes undan, men ättlingarna fortsatte att trolla

Hyltén-Cavallius kunde inte riktigt förklara hur det kom sig att detta urfolk som kallades ”troll” valde att bosätta sig just i Småland, eller när de dök upp där i skogarna…men han menar att det mesta pekar på att ”trollen” hade finskt eller samiskt ursprung. Det visar sig bland annat i deras forna religiösa bruk och föreställningar i form av naturdyrkan, menar han och lyfter bland annat fram att de fruktade åskan: ”I likhet med Lappar och flera andra naturfolk, ha de således i denna makt sett ett fientligt och fruktansvärt gudaväsen.”

”Trollen” blev med tiden ”undanträngda och till viss del förträlade när yngre åkerbrukande stammar etablerade sig i området”. På så sätt kom detta urfolk att leva en alltmer undanskymd tillvaro, menar författaren, men påpekar att ”trollen” i Småland och Götaland har fortlevt ”ända intill våra tider”. De magiska bruken och trollkonsterna ärvdes nämligen ned till de yngre ”trollbackorna, trollkonorna, trollkäringarne, eller, såsom de i Wärend-lagen jemväl kallas, Holdorna”.

Målning: John Bauer 1908



Samerna i Värend

Professor Carl Johan Schlyter (1795 – 1888) utgav år 1835 boken ”Om Sveriges äldsta indelning i landskap och landskapslagarnes upkomst”. Schlyter menade att samerna var Sveriges äldsta befolkning och ursprungligen bebodde stora delar av landet, men man blev med tiden bortträngda från jordbruksmarker och till sist ”omringade” i Småland. Lars-Nila Lasko har i sin fina och intressanta ”Samisk historieblogg” publicerat en text av Schlyter där han förklarar hur samerna drevs undan:

”Tidigare hafva dock utan tvifvel nybyggare härifrån nedsatt sig på bördigare fläckar af det omkringliggande landet, och der bildat små landskap, som, hvad författningen beträffar, ej stått i någon förbindelse med moderlandet. Bland dessa Små land böra i första rummet nämnas de närmast Värend i vester och norr belägna Finnveden och Njudung. Finnveden eller, som den ock kallades, Finnheden, Finnöknen (Finneidi, i Knytl. S.), innefattade Sunnerbo, Vestbo och Östbo härad, har, enligt hvad namnet tillkännagifver, ursprungligen utgjort en af skogar och hedar bestående tillflyktsort f ör de från fruktbarare bygder undandrifna Lappar, eller som de fordom kallades, Finnar, hvilka sannolikt varit Sveriges äldsta, öfver hela landet utspridda, ehuru nu endast på dess nordligaste snöbetäckta gränsor irrande invånare.”

 

Målning: ”Oskuldens vandring” av John Bauer, 1912.

 

 




Källor: Wärend och Wirdarne, Gunnar Olof Hultèn Cavallius (1972), 3uppl.,
Lars-Nila Laskos historieblogg: https://samiskhistorieblogg.wordpress.com/

Guldörat 2022

Förra sommaren medverkade jag i Häxmorden i P1, en dokumentärserie med åtta avsnitt som producerats av de duktiga journalisterna Moa Soltanian Magnusson & Gustav Asplund. Nu har Häxmorden i P1 nominerats till Guldörat 2022 som årets dokumentär. Guldörat (tidigare Stora radiopriset) delas varje år ut av Radioakademin. Den 20 oktober delas priserna ut på Vasateatern i Stockholm. Spännande! 🙂

Alla avsnitt av Häxmorden i P1 finns på Sveriges Radios sida som du hittar här.

 

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

Berättelsen om ett ovanligt hus

Mormors farmors farfars far byggde ”Gjutstugan” i Hällabrottet. Foto: C.G Rosenberg

”Den vakne hejdar ibland sina steg inför det ovanliga. Han ser, tänker, frågar och drar slutsatser. Om han är Kumlabo och på landsvägen dröjer framför den gamla och nu obebodda manbyggnaden till det forna kronohemmanet Hällabrottet, väckes nog också en medkänsla, lik den man hyser för en stum och säregen åldring, som med sliten dräkt, trött blick och påtaglig oro bidar sitt slutliga öde” skriver Henrik Juhlin när han på 1950-talet betraktar den märkliga ”Gjutstugan” i Hällabrottet, Kumla.

Min mormors farmors farfars far hette Sven Persson Lönnberg och föddes i Högby, Ekeby (Kumla, Örebro) år 1718. Sven blev soldat och kronobonde, liksom sin far, Per Dansson. Sven Lönnberg hade förmodligen gått ur historien som en helt okänd person om det inte hade varit för att han under sin livstid byggde det märkliga huset som idag kallas ”Gjutstugan”.

Huset byggdes cirka år 1774 och skiljer sig markant från övrig bebyggelse i Hällabrottet eftersom det är byggt av grovt huggen kalksten. Sven och hans bror, Olof Hellström, som var kunnig inom stenhuggeri, hjälptes åt att uppföra huset, som består av två våningar med två lägenheter. Anledningen till att man valde just kalksten var att kungen redan 1757 hade beslutat att de bönder som uppförde sina hus av sten i stället för av trä, skulle få 20 års frihet från ”alla personliga avgifter för sig samt hustru och barn”. Det var således på grund av att man ville spara på Kronans skogar och erbjöd ekonomiska lättnader för dem som valde annat byggmaterial, som ”Gjutstugan” fick sin speciella prägel.

Att bygga huset var tidsödande och bröderna Sven och Olof hjälptes åt. Brodern Olof Hellström hade vid tiden då bygget påbörjades redan uppfört ett eget hus till sin familj. Han var den som passade murstenen i hanterliga stycken, skötte bränning och släckning av kalk, rappning, samt bjälklags- och takarbeten. Murning och uttorkning av kalkstenen var tidskrävande och arbetet bör därför ha pågått under minst ett år. ”Ugnen för kalkbränningen stod antagligen i trakten av den nuvarande konsumbutiken. På 1782 års karta är nämligen ett ”kalkugnsröse” markerat på detta ställe cirka 180 meter från byggnadsplatsen” berättar Kumlabon Henrik Juhlin.

”Gjutstugan” byggdes för två familjer och hade (för sin tid) något så ovanligt som källare med tvättstuga. Huset hade ursprungligen torvtak som ersattes med tegel under början av 1800-talet. Garderober och skafferier saknas helt i huset. Förr i tiden hade man istället kistor och lösa skåp för all förvaring. Stenväggarna är 50 centimeter tjocka och innerväggarna var ursprungligen ”stänkta” och kalkfärgade. Innertaket är isolerat med brädor och golvet i förstugan består av stora kalkstenshällar, men övriga golv är av trä. Alla ugnar i huset är murade och putsade med upp- och nedgående rökkanaler. ”Väggarna i den västra vindskammaren äro icke panelade; de bestå liksom stora vindens västra vägg endast av barkat rundvirke, tätat med mossa. Husets interiör präglas av den största enkelhet. Trappan till den övre våningen är av kalkstensblocksteg och har en provisorisk prägel. Ledstänger saknas, även kring trappöppningen” berättar Juhlin och fortsätter: ”Hörnen samt fönster- och dörrfoder äro slätputsade. Färgen är gulgrå. Skorstenarna äro gjorda av kalkstenshällar och av en förr på orten gängse typ. Huvudfasaden har en välgörande sluten och allvarlig karaktär”.

Nybergs karta över Gjutstugan

Källor: Egen släktforskning och Kumla julblad 1955