Jättarnas ätt (del 1)

Den 13 mars, 202310 april, 2023 Av Helena Bure Wijki Forntida människor, släktforskning i Östergötland, Släktforskning JämtlandLämna en kommentar

David och jätten Goliath – Litografi av Osmar Schindler 1888

Det finns många berättelser om forntida ”jättar” som en gång levde på jorden. Bland annat i Nordamerika, Irland, Sardinien, Kina och Afghanistan har man hittat människoskelett som vittnar om att det en gång funnits människor här på jorden som varit exceptionellt långa. Även i Sverige finns berättelser om ovanligt storvuxna och starka människor. Är dessa gamla sägner om högresta människor verkligen bara skrönor, eller kan det finnas en smula sanning i berättelserna?
Jag ska göra en djupdykning i vår forntida historia för att försöka hitta svaren…

Jättar i Jämtland

I Fors, Ragunda i Jämtland har det funnits jättar. Det menade i alla fall historikern Fale Abrahamsson Burman (1758 – 1809) på sin tid. Under sin livstid gjorde Burman flera resor i Jämtland och skrev då dagboksanteckningar. Bland annat har han skrivit att de jämtar som bodde i området väster om Indalsälven, var ett extra resligt folk, som enligt Burman, måste ha varit ”finnar eller hunner, på grund av sin grofva växt”. Burman lyfter i sina skrifter fram flera sägner om jättar i Jämtland – bland annat fanns två jätte-bröder i Berg.

Även i Lit, Östersund bodde en gång en jätte och där han man hittat en stor stridshammare. Även i Förberg, Revsund ska två jättar ha bott. De båda jättarna – Älling och Stav – sägs ha slagit ihjäl varandra vid Nordåsen och finns nu begravda under den stenhäll som kallas Käringsten. Fale Burman påpekar att Frösön i Jämtland har fått sitt namn efter jätten Fröse som en gång levde där, på Öneberget.

Nordens första invånare i folktron

Under lång tid trodde man att jättarna var de ursprungliga invånare som först befolkade Norden. Därför har en lång rad företeelser i landskapet tolkats som lämningar efter jättarnas framfart. Genom denna föreställning fick således naturbildningar i landskapet, exempelvis flyttblock och fördjupningar i berg, en förklaring och mening i den rådande föreställningsvärlden, menar Mats Burström som är professor i arkeologi. Den svenske ärkebiskopen och etnologen Olaus Magnus (1490–1557) beskriver i sin ”Historia om de nordiska folken” (år 1555) ”de uråldriga tider då det fanns jättar i Nordens bygder”. Långt in på 1800-talet trodde man att jättarna var Nordens första, sedan länge utdöda invånare, förklarar Mats Burström.

Men är dessa gamla sägner om högresta människor verkligen bara skrönor, eller kan det finnas en smula sanning i berättelserna?

Af jätteväxt

Som många andra har jag hittat berättelser om ”jättar” i min släktforskning och även mitt DNA-test skvallrar om att mina gener till mer än hälften härstammar från forntida jägare/samlare och den så kallade Cro-Magnon-människan. När man gör ett DNA-test hos företaget Family Tree DNA så får man inte bara DNA-matcher med nu levande släktingar. Man får även veta vilka gamla forntida fynd (skelett) man är släkt med.

I Strömsund, Jämtland bodde en gång en spådam som hette Agnis vars söner var ”af jätteväxt”. Enligt historikern Fale A. Burman som besökte Ström i början av 1800-talet så var de flesta invånare i Ström ättlingar till denna Agnis som levde där under ”påvlisk tid” (på den tiden när Sverige var ett katolskt land).

Också de första nybyggarna i Härjedalen, Jämtland sägs ha varit högresta och starka. Den första bosättaren, norrmannen Härjulf Hornbrytaren, ska, enligt sägnen, ha varit en jätte. Hans söner fångade levande björnungar, hängde dem i sina midjebälten och gick sedan hem till sin pappa med bytet. Familjen Hornbrytaren livnärde sig främst av jakt och fiske. Någon vidare sämja verkar det inte ha varit i den familjen. Det har berättats att Härjulfs söner ofta bråkade sinsemellan om jaktmarker och om fiskevatten. Under ett familjebråk dödades sonen Hakon (Hucker) av sina bröder och på platsen där han avled hittades sedan ett enormt människoskelett. Om detta är sant förtäljer dock inte berättelsen.

Även ”Rems-släkten” i Glissjöberg, Härjedalen var av den större storleken. Familjens söner var enligt sägnen stora, starka och arbetsamma och det var inte ovanligt att den yngre Remsen byggde sju lador under en och samma dag. Sedan kastade han yxan över axeln och promenerade 1 ½ mil till kyrkan i Överberg och passade då på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft”, står det skrivet.

Ursulas folk

På min pappas sida är jag ättling till Agnis i Ström, ”Remsarna” och gamle Härjulf Hornbrytare. På min mammas sida är jag ättling till en kvinna som för cirka 50 000 år sedan lämnade sin boplats i södra Asien och påbörjade en vandring till våra nordliga trakter. Hennes ättlingar kom sedermera till en liten sjö intill Motala ström i Östergötland, där man livnärde sig som jägare och fiskare för cirka 10 000 år sedan.

Mitokondrie-DNA (mtDNA) är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. I den raka mödernelinjen (mor, mormor, mormors mor osv) har alla kvinnor samma mtDNA i tusentals generationer eftersom denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid.

Jag är en gammal jägare/samlare enligt DNA-testet 🙂

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete i boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.

Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör denna grupp.

Jätteskelett har hittats över hela världen. Somliga uppvisar avvikelser som exempelvis dubbla tandrader och sex fingrar och sex tår.

Gängliga stenåldersmänniskor i Motala

Mellan åren 2009 – 2013 gjordes utgrävningar av en intressant grav- och boplats från äldre stenåldern i Motala, Östergötland. Förutom hundratals träpålar, flätverk av näver och rötter samt stenverktyg fann man även ett dussin människokranier som var fästa på träpålar, samt mängder av ben från människor och djur som placerats på en stenbädd i sjön.

Man hittade även träfigur, som var flera hundra år äldre, som föreställer en fisk. Fisken tros ha varit en viktig relik som burits på en träpåle. Kanske användes sjön som en offerplats i hopp om goda fångster? Ingen vet säkert, men undersökningar av de döda, som var i åldrarna 20 – 50+ (samt ett spädbarn), visade att man hade en god tandhälsa. Ingen av dessa jägare/samlare hade karies. Under sin livstid beräknas de döda (3 kvinnor och 6 män) ha varit cirka 170–190 centimeter långa. Dessa stenåldersmänniskor var således väldigt resliga för sin tid.

De flesta skelettfynden i Motala visade sig tillhöra mtDNA-haplogruppen U5.
Foto: Sara Gummesson

Vid den grunda sjön i Motala verkar dessa stenåldersmänniskor ägnat sig åt rituell begravning och kanske även offer? Kanske vandrade man till just den här platsen för att tillbe självaste fiskguden (om det nu fanns någon sådan)? Man vördade h*n genom att vandra runt med en fiskfigur på en träpinne. Om inte det skänkte god fångst så kanske man sänkte ned några djuroffer (köttstycken) i vattnet och vid speciella tillfällen, även några anhörigas skallar som träddes på träpålar? Man vet inte varför dessa människoskallar sattes på pålar i den grunda sjön, men de pinnar/pålar av trä som man fäst dem på visar tecken på att de ursprungligen varit fästa i någon slags eldbädd då de är svedda i ena änden.

DNA-test som gjorts på skelettfynden i Motala visar att det mesolitiska jägarfolket tillhörde mtDNA-haplogrupp U (Ursula), som är den vanligaste haplogruppen bland mesolitiska jägare/samlare i Europa. De allra flesta skelettfynden i Motala tillhör haplogrupp U5 (U5a1 och U5a2). Således var de Cro-Magnonmänniskor.

Cro-Magnon var den första moderna människan som flyttade från västra Asien och bosatte sig i Europa. Namnet, Cro-Magnon, kommer av fyndplatsen, en grotta – Abri de Cro-Magnon – i sydvästra Frankrike. Skelettfynden i grottan har visat sig vara cirka 30 000 år gamla. Till utseendet liknade Cro-Magnonmänniskan dagens moderna människa men deras hjärna var större än våra och man tycks även ha varit resligare.

Mer om Cro-Magnon och några av dess släktgrenar kan du läsa i inlägget ”Jättarnas ätt (del 2)”.

Cro-Magnonmänniskan var lång och reslig på sin tid – bortåt 2 1/2 meter.

Källor: ”Fale Burmans anteckningar om Jämtland i urval”, Jämtlands läns fornskriftsällskap I (1930), ”Forna jättar ger landskapet mening”, Mats Burström (1994), ”Kanaljorden, Motala – Rituella våtmarksdepositioner och boplatslämningar från äldre stenålder, yngre stenålder och järnålder”, Stiftelsen Kulturmiljövård (2021), ”Keep your head high: skulls on stakes and cranial trauma in Mesolithic Sweden”, Gummeson, Hallgren & Kjellström, samt egen forskning.

Domböckerna kan berätta mer

Den 5 februari, 20235 februari, 2023 Av Helena Bure Wijki Domböcker, släktforskningLämna en kommentar

Domböcker kan vara en stor hjälp när man släktforskar. I handlingarna kan man läsa om tvister och brottsmål, men här finns även uppgifter om fastighetsköp samt bouppteckningar. Och i rådhusrätternas arkiv finns handlingar som rör styret av staden. Med andra ord – domböcker kan vara en riktig guldgruva för oss som släktforskar!

I äldre tider var domböckerna ganska knapphändiga i sina redogörelser, men med tiden blev protokollen alltmer utförliga. Om man hittar släktingar i någon av dessa böcker, är det en fin möjlighet att få veta lite mer om personerna – hur deras liv såg ut och vilka eventuella konflikter man var inblandade i. I 1800-talets domböcker kan det även finnas viktiga brev, intyg, vittnesmål, testamenten och läkarutlåtanden. Jag hittade nyligen min farmors farmors domstolshandlingar från år 1871 – sammanlagt 100 sidor. Genom handlingarna fick jag bland annat veta mycket om min släkt, var de bodde, vad de arbetade med och hur deras sociala liv såg ut vid den här tiden. Jag hittade även handskrivna brev som min farmors farmor skrivit.

Farmors farmor bodde på Drottninggatan 108 i Stockholm. Foto: Lars Larssons ateljé/Stadsmuseet i Stockholm

Här hittar du domböcker

Domböcker finns i domstolarnas arkiv hos landsarkiven, men mycket material kan även läsas på nätet, genom Riksarkivets tjänst ”Digitala forskarsalen” och Arkiv Digital. Det är helt kostnadsfritt att söka och läsa material på Riksarkivets webb men för Arkiv Digital krävs ett abonnemang. Arkiv Digital har bland annat en väldigt bra databas med gamla bouppteckningar.

Uppgifter om domar finns ofta i husförhörslängderna. Om handlingarna du söker inte är digitaliserade så går det att läsa dem på plats hos landsarkiven. Man kan även beställa kopior mot en mindre kostnad.

Hjälp att tyda skriften

Det kan vara lite knepigt att läsa gammal handskrift, men det är väl värt att försöka. Rötter har en bra sida med lektioner och läsövningar som kan hjälpa dig att tolka äldre skrift.

”Läsebok för släktforskare” av Henrik Anderö & Elisabeth Thorsell är en stor hjälp när man sitter och försöker tyda de snirkliga bokstäverna. Boken finns att köpa, bland annat i Rötterbokhandeln, men kan även lånas på många bibliotek runt om i vårt avlånga land. På Libris kan du se om boken finns på ditt bibliotek. Det finns även möjlighet att fjärrlåna boken.

Farmors farmor vs familjen Posse

I ett tidigare inlägg berättade jag om min farmors farmor, Hulda Schmidt, som fick ett barn tillsammans med greven Erik Posse på 1800-talet. När sonen föddes 1865 var föräldrarna inte gifta. Man hade några år tidigare trolovat sig i Huldas föräldrahem, inför två vittnen, men ingenting om detta fanns dokumenterat. När greven avled några år senare lämnade han efter sig ett testamente som innehöll ett märkligt tillägg. Han testamenterade både pengar och gods till sin utomäktenskaplige son, Erik Gustaf Sigismund, men bara om pojkens mamma lämnade bort sonen till grevens syster för uppfostran, inom tre månader efter hans död. Om Hulda vägrade att lämna sonen så skulle grevens tillgångar i stället tillfalla Riksarkivet.

Farmors farmor vägrade att lämna bort sitt barn. Istället inledde hon en rättsprocess mot grevens familj, med krav om att hon skulle betraktas som grevens ”laggifta” hustru och att barnet skulle betraktas som grevens äkta son. Domstolsprocessen pågick under flera år. Hulda förlorade och grevens pengar skänktes till Riksarkivet.

Tack vare Riksarkivets fina hjälp har jag nu fått tillgång till domstolshandlingarna – sammanlagt 100 sidor, i digitaliserad form. Dokumenten är en fantastisk skatt!

Testamente med tillägg

Grevens testamente fanns som bilaga till domstolshandlingarna:
”9 Maj som av oss undertecknade Gustaf Erik Posses samtliga arvingar blivit godkänt, bland annat förordnat, att, sedan åtskilliga smärre legater utgått, skulle hans återstående kvarlämnade egendom tillfalla gossen Erik Gustaf Sigismund, son av bensvarvaren Smidts dotter Hulda Smidt, med villkor att Hulda Smidt, antingen före testators död eller inom tre månader därefter överlämnade gossen till vissa namngivna personer för uppfostran…”

Om Hulda inte lämnade bort sonen inom tre månader så skulle arvet tillfalla Riksarkivet, vilket det också gjorde.

Farmors farmors handskrivna brev

Farmors farmor Hulda Schmidt drog familjen Posse inför domstol och krävde ”…att jag måtte tillkännas giftorätt av den avlidnes bo och barnet arv efter sin fader, en följd varav jag yrkar att svaranden åläggas till mig och min son…(svårläst)… och överlämna all den avlidnes såväl fasta som lösa egendom och tillhörigheter av vad namn och beskaffenhet de må, samt redovisning och avkastning av egendomarna från dödsdagen.
Stockholm den 4 Oktober 1871,
Hulda Schmidt”.

Karaktärsmord

Hulda Schmidt kom från en enkel men skötsam familj. Hennes pappa hade arbetat som konstsvarvare på Drottninggatan i Stockholm, men avled när rättegången inleddes våren 1871. Hulda stod nu ensam i världen och kämpade för sin och sin sons rätt. Posse var en respekterad familj, med fina titlar, status och god ekonomi. Man ville naturligtvis inte att Schmidt och hennes barn skulle ärva greven.

Den enkla Hulda framställdes av familjen som en sämre sorts människa under rättegången och man gjorde allt för att misskreditera henne. Man påstod bland annat att greve Posse, som varit 52 år när sonen föddes, omöjligt hade kunnat avla ett barn – dels på grund av den höga åldern men greven hade dessutom ”hjärtproblem och andtäppa”. Man menade att Hulda Schmidt säkert hade sprungit med någon annan karl och på så sätt blivit havande.

Greven och Hulda hade inlett sitt förhållande i början av 1860-talet och genom åren hade man brevväxlat flitigt med varandra. Nu lyftes dessa brev fram av grevens syskon (och hans arvtagare), inför rätten. Man ifrågasatte om trolovning dem emellan ens hade ägt rum eftersom greven och Hulda absolut inte passade för varandra – ”och det bevisas till högre grad genom den mängd påtagligen av kärandens (Hulda Schmidt) hand skrivna brev, som funnits bland greve Posses efterlämnade papper och blivit av oss vid rätten förevisade, och vilka utvisa, bland annat, en så ringa, eller rättare sagt, så fullkomlig brist på bildning hos käranden att Greve Posse omöjligen någonsin kunnat ens tänka sig henne som sin maka.”

Godsven/Gosven Hansson i Hagge

Den 4 februari, 20235 februari, 2023 Av Helena Bure Wijki Bergsmän, Järnbruk i Sverige4 kommentarer

Britt-Marie och Arne Sohlström har släktforskat sedan 1970-talet och har tillsammans sammanställt det fantastiska projektet ”Bergsmän i gamla Norbergs bergslag – ett pågående projekt”, en riktig guldgruva för alla som släktforskar i bergslagssocknar!

Järnbruket i Hagge, Norrbärke, Dalarna producerade stångjärn för export mellan 1629–1910.
Foto: Digitalt Museum

År 1629 anlades Hagge järnbruk i Norrbärke, Dalarna där man producerade stångjärn för export under flera hundra år. Min anfader Godsven Hansson var bergsman i Hagge på 1500-talet. Godsvens anor bakåt i tiden är ännu okända, men man vet att hans bror, Widik, blev kyrkoherde i Söderbärke, Dalarna och i Munktorp, Västmanland med det latiniserade namnet Widichinus Johannis Grengius. Liksom sin bror var Widichinus bergsman och ägde bland annat en hammarsmedja i Kolsva, Västmanland.

Britt-Marie Sohlberg berättar om det personliga brev som kung Gustaf Vasa skrev till ”Godhe Sven” år 1551 där han uppmanades att tillsammans med menige bönder ”upptage och bruka thett sölffbergs som vid Biskopsberga ligger.” Året därpå skrev kungen ytterligare ett brev, där han förbjuder allmogen att ”efter gammal vana framställa silvret hemma”.

Några år senare, 1554, blev ”Godhe Sven” efter kungens beslut, av med en av sina gårdar – Fösarbo. Fösarbo skulle från och med nu användas som avelsgård under Väster Silfbergs kungsgård. Gosven gillade inte beslutet, men kände väl att han inte hade så mycket att sätta emot då det var självaste kungen som låg bakom. 1562 satte han sig ned och präntade ett brev där han berättade att han var gammal och sjuk. Han orkade inte bråka med kungen. I stället förde han över Fösarbo på sin son, Peder Svensson. Med tiden fick Peder gården Marnäs som kompensation för den beslagtagna gården.

Om du också släktforskar i bergsmanssocknar rekommenderar jag varmt Britt-Marie och Arne Sohlströms webbsida ”Bergsmän i gamla Norbergs bergslag – ett pågående projekt”.

Smeder vid Hagge Bruk år 1880. Foto: Tekniska museet

Vipeholmsexperimenten – ett mörkt kapitel i svensk historia

Den 12 januari, 202316 januari, 2023 Av Helena Bure Wijki Medicin & hälsa, Okategoriserade, Svensk historia, VipeholmsexperimentenLämna en kommentar

SMHS1601_000_01 — Vipeholmsanstalten Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

1935-1982 fanns i området Vipeholm i Lund en vanföreanstalt som tog emot ”sinnesslöa” personer från hela Sverige. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner och till Vipeholm kom många värnlösa människor. I byggnaderna som tidigare hade varit en militäranläggning bodde som mest 1000 patienter. Från början hyste anstalten endast en mansavdelning för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män” men man öppnade snart även avdelningar för kvinnor och barn. Hugo Fröderberg som var läkare och kursledare i psykiatri blev Vipeholmsanstaltens sjukhuschef år 1935 och han kom att stanna där i många år, ända fram till 1963.

Dålig tandhälsa hos befolkningen

Vipeholm har gått till historien för de grymma experiment som utfördes där på värnlösa patienter, både vuxna och barn, mellan åren 1945-1955. Svenska folkets tandhälsa var väldigt dålig i början av 1900-talet och många hade karies redan i unga år. Under en period hade hela 83% av alla barn i treårsåldern hål i sina tänder. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville gärna införa folktandvård för landets alla medborgare men det skulle innebära väldigt stora kostnader. Man lade fram förslag på ett antal reformer som skulle främja befolkningens tandhälsa. 1942 upptäcktes att tandhälsan hos värnpliktiga unga män var usel. Hela 99,9% av 19-åringarna hade allvarlig karies i sina tänder, ofta ända ned till tandroten vilket ledde till flera veckors sjukskrivning. Man insåg att reformerna skulle bli långt mer kostsamma än man först trott. Det vore därför bäst att hitta vägar för att förebygga karies uppkomst, i stället för att behandla problemen när de uppstått.

Man inledde därför ett forskningsprojekt med Riksdagens godkännande. Gunnar Dahlberg, som också var chef för statens institut för rasbiologi, tillsattes som ansvarig statistiker för projektet. För studien krävdes en större grupp deltagare om minst 1000 personer som kunde medverka under en längre tid och där deltagarna hade ungefär samma kosthållning. Fler än 660 patienter på Vipeholm kom på så sätt att bli ”försöksdjur” i ett plågsamt och skamligt experiment som pågick under flera år.

SMHS1847_000_01Copp — Borstbinderiet på Vipeholms sjukhus Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

För en god sak

De patienter som var intagna på Vipeholm ansågs vara väldigt svårhanterliga – de kallades ”svårskötta idioter”. Många hade fysiska och mentala handikapp. Hälften av patienterna var sängbundna, kunde inte äta själva och många hade även svårt att kommunicera genom tal. De flesta av dessa patienter skulle komma att bli kvar på anstalten livet ut.

I början av 1900-talet fanns en stor oro över att antalet sinnesslöa tycktes öka och man ansåg denna grupp människor vara särskilt belastande för det svenska samhället. Tanken kring allas lika värde fanns inte på den här tiden och ända fram till mitten av 1970-talet genomfördes tusentals tvångssteriliseringar eftersom man ansåg att vissa människor inte skulle föra sina gener vidare genom att bli föräldrar. När undersökningarna på Vipeholmsanstalten godkändes såg man inga etiska problem med experimenten. Tvärtom ansåg man att studien gav dessa individer möjlighet att få bidra till samhället och forskningen. Det var således en god sak, både för de människor som man utförde experimenten på och till gagn för hela samhället.

33749 — Tandundersökning på Vipeholm omkring 1950. Foto: Hagblom-Foto

Sockerexperiment

Forskarna, tillsammans med dåvarande Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) bestämde vilken sorts diet patienterna skulle få under studien. Man delade in deltagarna i grupper och experimenterade med olika sorters kost för att se vad som främst orsakade karies. Vissa patienter fick en näringsrik kost som kom att förbättra deras hälsa och som visade sig minska infektioner, men man kunde inte se att kosten inverkade särskilt mycket på tandhälsan.

Man övergick därför till en kariesprovocerande diet som var framtagen för att orsaka hål i tänderna. Initiativet till detta togs av forskarna själva och man tillfrågade inte regering eller riksdag innan experimenten påbörjades. Redan innan projektet inleddes visste man att socker spelade en stor roll när det gäller utvecklande av karies, men några större kontrollerade studier hade inte utförts tidigare i Sverige.

SMHS2048_000_01 — Tandläkare på Vipeholm Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

Sega kolor som inte kunde sväljas

Det var i den här fasen av experimenten som den omtalade Vipeholmstoffén/Vipeholmskolan började att användas. De stora klibbiga kolorna framställdes genom sponsring av företag som tillverkade sötsaker. Den specialtillverkade kolan var så stor att den inte kunde sväljas ned – bara tuggas och sugas på, vilket gav extra frätande ”effekt” på tandemaljen. Ingen av de hundratals patienter som ingick i studien fick använda tandborste. När studien avslutades kunde man se att varje deltagare hade fått ett tiotal nya hål i tänderna.

Sveriges Radio P1 Dokumentär har avslöjat att även barn tvingades att medverka i de fasansfulla experimenten på Vipeholm under 1940-talet. Bertil Losell som då var 12 år berättar i dokumentären hur han tvingades att äta klibbig söt och ”extra farlig” kola.

Efter dessa experiment påbörjades nya där man undersökte hur tänderna påverkas vid ”normalkonsumtion” av godis och även denna studie sponsrades av ett företag som tillverkar sötsaker. Först 1955 avslutades experimenten och många patienter hade då fått så stora skador på tänderna att de hade svårt att tugga under resten av sina liv. Många saknade tänder helt då de blivit sönderfrätta under experimentets gång och många led i åratal av fruktansvärd tandvärk. Tusentals av patienternas tänder var så skadade att de fick dras ut, men det skedde först efter att studien hade avslutats.

Fluortant och lördagsgodis

Vipeholmsexperimenten ledde till att forskarna fick större kunskap om kosten och sockrets betydelse för tandhälsan. Sverige kom att ses som ledande inom odontologi. Resultaten av undersökningarna ledde till att svenska barn snart fick besök av den så kallade ”fluortanten” redan i lekskolan. Genom de grymma experimenten på Vipeholm introducerades även det reglerade godisätandet som kom att kallas ”lördagsgodis”. Det etiska dilemmat där hundratals försvarslösa människor, mot sin vilja och utan anhörigas vetskap tvingades att äta närmare 30 ton socker och fick livslånga skador under de år som studien pågick, hamnade först i skymundan. Den kritik som framfördes gällde främst att forskningsprojektet blivit sponsrat av företag som tillverkade godis. I dag ses Vipeholmsexperimenten som ett av de grymmaste övergreppen i svensk historia.

SMHS002150Copp — Minnessten för Vipeholmspatienter på Norra kyrkogården i Lund. ”Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935 – 1965. Var resan stormig, huru skön är hamnen” Foto: Ingemar Nilsson Universitetssjukhuset, Lund

Kära hälsningar till er alla. Följer med till Amerika!

Den 10 januari, 202329 januari, 2023 Av Helena Bure Wijki Med sjösäck och penna, VykortLämna en kommentar

Vykort är fantastiska tidsdokument som förmedlar ögonblicksbilder från resor och andra viktiga tillfällen med både text och bild. Nu har tekniken utvecklats så att vi kan skicka sms och mejl till varandra på ett ögonblick, men för inte alls så länge sedan var vykortet det snabbaste sättet för att skicka kortare meddelanden och uppdateringar med post.

Pappa Björn gjorde många resor till sjöss under 1950- och 60-talen och skickade regelbundet vykort till familjen i Härjedalen. Han var bara 15 år när han reste från hembygden i norr, till huvudstaden, för att arbeta. Efter något år lättade han ankar och reste ut i världen. Pappa var klok. Varje gång han skickade ett vykort hem till familjen, köpte han ett extra kort, som han sparade. Det blev ganska snabbt en stor samling som han har sparat genom åren. Jag publicerar några i det här inlägget.

I bloggen ”Med sjösäck och penna” berättar pappa Björn Wijk bland annat om sina spännande resor till sjöss, om uppväxten i Härjedalen och om åren då han arbetade som journalist på Vestmanlands Tidning (VLT) och ICA-Nyheter.

”Stockholm 14-4-51 Tjenis! Ja, nu är man framme och det var en lång resa från 6 på morron till halv 3. Jag har varit här 2 timmar nu, hygglig chef. Skriver sen! Stockholmsvägen 35, Lidingö.”

”Rochefort, Frankrike 4/9–53 Hej! Har nu legat här och lossat i en vecka. Fortfarande varmt. Har badat flera gånger. Vi skall troligen resa på tisdag till Bilbao i Spanien för malmlast till Holland. Då får man ut och plocka apelsiner och vindruvor. I dag är det 32 grader varmt. Skall vara ledig i morgon. Många hälsningar Björn”

”Bilbao 12-9-1953 Hej! Ja, nu är jag i Spanien, ligger här och lastar malm till Holland. Här är det fint under Spaniens sol. Vindruvor och palmer växer det och åsnor som dragare o.s.v. Skall troligen gå till Gävle från Holland. Skriver sen, Björn”

”1954 Kära hälsningar till er alla från Björn. Följer med till Amerika!”

”13.4.1955 Hej! Har nu fått en båt som går på Australien, Kanarieöarna och Amerika. Jag har mönstrat i maskin. Vi har haft en trevlig påsk. Hoppas ni har haft detsamma. Här är det vackert och bra väder. Vi skall ligga här en vecka till. Hälsa alla! Björn M/S Bogadilla, rederi Translantic Göteborg”

”Vancouver den 26.8.55 Hej på er! Är nu framme i Canada. Vi gick tidigare än beräknat från Fiji. Vi passerade Hawaii den 19 aug. Skall lossa socker här och lasta trä till England. Kära hälsningar Björn”

”Stockholm 17.5.56 Hej! Hoppas att ni mår prima. Jag seglar nu ombord på Sveabåten Waria sedan tre dagar. Det var så dålig mat på den förra så vi lämnade, hela gänget. Hälsningar Björn”

”Hej Rolf och Zaida Får sända en hälsning så ni inte tror att jag har sjunkit. Här är det bara fint, vi skall lasta 40 000 lådor julapelsiner till Sverige, där vi är den 15:e dec. Hälsa mormor, morfar och Curt. Må så gott, Björn”

”27.4.64 Nu har jag ändrat mig igen och mönstrat av här i Spanien. Skall åka till Portugal och Kanarieöarna på semester någon vecka! Hälsningar Björn”

Bloggen ”Med sjösäck och penna” hittar du här: https://wijkskeppohoj.blog/

När första tåget stannade i Sveg

Den 8 januari, 202317 januari, 2023 Av Helena Bure Wijki Härjedalen, Jämtland, Okategoriserade, rallare, släktforskningLämna en kommentar

JvmKDAA09838 — Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.

Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

JvmKDAA13283 — Rallare Foto: Järnvägsmuseet

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön har gjort en bra låt om Orsa-Hedebanan – ”Över Överberg” som du kan höra genom att ”klicka” här.

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Ombord på M/S Freja

Den 7 januari, 202329 januari, 2023 Av Helena Bure Wijki OkategoriseradeLämna en kommentar

Rederiet var en svensk TV-serie som producerades av Sveriges Television och sändes mellan åren 1992 – 2002, den längsta serien i sitt slag. I handlingens centrum stod familjen Dahlén som ägde ett rederi och fartyget M/S Freja.

Bland skådespelarna återfinns bland andra Bert-Åke Varg, Gaby Stenberg, Gösta Prüzelius, Thomas Hellberg, Johannes Brost, Susanne Reuter, Gerhard Hoberstorfer och Yvonne Schaloske.

I min glada ungdom fick jag möjlighet att göra ett inhopp i serien med en roll som Carita Hadar, en smugglare. På SVT tyckte man egentligen att jag såg alldeles för snäll ut för att spela rollen, men med lite smink och en djupdykning i kostymförrådet så förvandlades jag från snäll till ganska tuff.

”Totte” (Gerhard Hoberstorfer) Foto: SVT

Säkerhetsvakten ”Bengtsson” på M/S Freja (Yvonne Schaloske) Foto: SVT

Gedmatch ”Archaic DNA matches” – en liten guide

Den 3 januari, 20234 januari, 2023 Av Helena Bure Wijki DNA-släktforskning, släktforskningLämna en kommentar

Loschbourmannens kvarlevor hittades i en bergsskreva i Luxemburg

Gedmatch har många bra verktyg som är helt gratis, bland annat ”Archaic DNA matches” där vårt DNA kan jämföras med DNA-prov från arkeologiska utgrävningar som har gjorts på olika platser i världen.

Du hittar ”Archaic DNA matches” under fliken ”Free Tools” längst upp på sidan när du har loggat in på Gedmatch.

Skriv in kit-nummer, för dig eller någon annan person vars DNA du administrerar. Du hittar dessa nummer under fliken ”Dashboard” vid ditt namn (som finns på höger sida när du loggat in).

När du skrivit in ditt (eller någon annan persons) kit-nummer och klickat på ”match with ancient DNA”, kommer en låång lista med många matcher, som du är släkt med, upp. Verktyget är nämligen inställt på ”upper segment threshold limit 0,5 centimorgan”, men det går lätt att ändra…

Med några små justeringar kan man få veta lite mer exakt, vilka gamla skelett man är släkt med. Man blir kanske inte så mycket klokare, men det är spännande. Du kan enkelt ändra och öka från 0,5 centimorgan till 2, 3, 4 osv. centimorgan. Då blir urvalet mindre och du kan lättare se dina forntida rötter.

Gamla jägare och samlare

När jag ändrade sökfunktionen till 4 centimorgan var det endast några få gamla kvarlevor som visade sig vara mina DNA-matcher – gamle Kotias från Georgien, Bichon från Schweiz, Loschbour från Luxemburg och ett gammalt skelett som kallas RISE11, som har sina rötter någonstans i Ryssland.

Den glade släktingen Bichon hittades i en grotta och verkar ha haft en ovanligt lång skalle, enligt arkeologerna.

Kotias är ett gammalt skelett som hittades i en grotta i västra Georgien och beräknas ha 37 000 år på nacken, Bichon-kvarlevorna återfanns i en grotta i Schweiz och verkar ha tillhört en jägar-samlarkultur som hade väldigt långa skallar. Loschbour-mannen (hans skelett) hittades i en grotta och tros vara cirka 8000 år. Den mystiske DNA-matchen RISE511, har jag inte hittat någon information om, tyvärr.

Tack vare Gedmatch lyckades jag spåra mina forntida rötter till Satsurbliagrottan i västra Georgien. Foto: Paata Vardanslivili

Clovis Montana

1968 hittades flera barnskelett i New Mexico, USA. De döda beräknas ha levt här på jorden för cirka 12 000 år sedan, hade rötter i den så kallade Clovis-kulturen och tillhör Nordamerikas urbefolkning. Min dotter Sandra-Li, som har sina rötter i Sydamerika på sin pappas sida, får ”Clovis Montana” som en av få DNA-matcher när vi ändrar hennes sökning till 4 centimorgan på Gedmatch ”Archaic DNA matches”. Clovis kan visserligen inte ha några nu levande ättlingar eftersom den lille pojken beräknas ha varit i ettårsåldern när han gick bort. Men om du, liksom min flicka har Clovis som DNA-match så är du helt säkert släkt med hans familj på något sätt.

En kärleksfull och strävsam familj i Velgunaho

Den 1 januari, 202316 januari, 2023 Av Helena Bure Wijki övernaturligt, Historiska byggnader, Människoöden, Mystiska platser, Södra FinnskogaLämna en kommentar

Huset Velgunaho. Målning av Allan Englund efter beskrivning av August Andersson i Sanla, som han mindes huset från sin ungdom när han ofta var där och hjälpte familjen. Foto: Privat

Jag besökte Röjden och den mytomspunna ”spökplatsen” Velgunaho 2017. Bostället ligger så vackert, djupt inne i den värmländska granskogen, nära norska gränsen. Det var på Velgunaho som extrema poltergeistfenomen härjade under sent 1800- och i början av 1900-talet, som gjorde platsen så känd. Husgeråd, stenar, psalmböcker och tunga möbler flög genom luften, som vore det en osynlig kraft som kastade omkring föremålen. Familjens kor släpptes ut från sina trygga bås och irrade omkring på måfå i skogen om morgnarna, trots att ladugårdsdörren varit låst kvällen innan.

Det har berättats att gamla hustru Marit, som bodde i huset tillsammans med sin man och hans syster, kunde känna på sig när de märkliga fenomenen var på väg att ske. Marit var blind men hon kunde ana de osynliga väsendena genom sitt sjätte sinne och varnade då familjen med orden ”Nu kommer de små grå!”

Den ljusa bråten –Valea aho

Familjen Halinen och Saastainen flyttade in i Valea aho – ”ljusa bråten” på 1800-talet. När de flyttade ut hade deras hem förvandlats till Velguna ho – ”spökbråten” och de arma människorna tvingades att lämna allt.

Det fanns inte mycket kvar av det gamla huset när jag var där, endast några fragmentariska minnen från svunna tider i form av ett stenröse, delar av husgrunden och några gamla föremål, som en rostig kopparkittel. Saker som den lilla familjen förmodligen fick lämna i all hast när de tvingades fly sitt hem vid 1900-talets början. Man skulle helst inte röra vid några föremål på platsen, fick jag veta. Det skulle föra otur med sig. Solens strålar silades ned genom trädens vackra, täta grenar när jag stod där i skogen den dagen. Det var så grönt och vackert.

Att försöka förklara vad som egentligen hände där i Velgunaho så här, flera hundra år efteråt är omöjligt, men den bild som växer fram när man forskar om familjen genom kyrkböckerna, är en bild av en väldigt kärleksfull, stark och strävsam familj som verkligen värnade om varandra i tuffa tider. Man tog aldrig avstånd från släktingar som var mindre bemedlade eller sköra – tvärtom. Man värnade om de svaga och tog hand om dem livet igenom och såg till att de hade det tryggt och gott.

Halinens ättlingar

Vackra Röjden i södra finnmarken, Värmland blev ursprungligen upptaget av den finske nybyggaren Philippus Halinen år 1648. Många år senare – år 1809 – föddes hans ättling Olof Olofsson Halinen där. Olof bosatte sig i Kindsjön, Röjden och gifte sig med Valborg Thomasdotter som var född i Kringsbergen, Dalby.

Något år innan Olof gifte sig med Valborg fick han ett barn tillsammans med pigan Anna. Anna var dotter till Anders Hämäläinen och hans hustru Kerstin Henriksdotter Turpeinen. Olof och Anna fick tillsammans sonen Anders Olsson Halinen år 1831. Anders hade en nära och fin kontakt med sina halvsyskon och hjälpte dem under hela livet.

Ärftligt anlag

Olof Halinen och hustrun Valborg fick flera barn tillsammans. I kyrkböckerna är sonen Olof f. 1833 antecknad som ”döf och dumb”. År 1848 blev Olof ”fri elev å Institutet för blinda och dövstumma i Stockholm”. Han konfirmerades där 1855 men han blev förmodligen inte så bra bemött på institutet. Olof ”hemkom samma höst men bortvandrade genast”, enligt prästens anteckning. Senare kom Olof tillbaka till Röjden och bodde då hos brodern Henrik Olsson i Velguna.

Hörselnedsättning tycks ha varit ett ärftligt anlag inom familjen Halinen. Även dottern Brita f. 1844 hade hörselnedsättning. Om henne har prästen antecknat ”Kan ej tala, hör litet”. I familjen bodde även Olof Halinens bror, Pål, som också var döv. Pål föddes 1818 i Röjden. Även Pål har av prästen fått anteckningen ”döv och dumb”. Pål flyttade till Rotberget i närbelägna Hedmarks finnskog i Norge 1846 och avled där året efter.

I hushållet bodde även Olof Olssons Halinens far, som då var änkling. Fadern hette Olof Olofsson Halinen, (som sin son) och var född år 1766 i Röjden. Han bodde i Pohjoskylä, Röjden och avled år 1844. Olofs hustru, Anna Samuelsdotter Raatikainen, var född 1775 i Djäkneliden. Olof och Anna fick 1815 sonen Henrik som antecknades vara ”döf och dumb”, liksom sonen Pål som föddes tre år senare.

Ansvarsfulla med goda hjärtan

Parets son Henrik Olofsson Halinen f. 1838 var ansvarsfull och hade ett gott hjärta. Han tog hand om sin familj och syskonen genom hela livet. Genom en tillfällig romans i ungdomen blev Henrik far till en pojke och trots att han inte var gift med barnets mor tog han hand om sonen.

År 1866 firades bröllop i Röjden då Henrik gifte sig med den arton år äldre Marit Olsdotter Saastainen som några år tidigare hade kommit till familjen som piga. Marit hade stora problem med sin syn och skulle med tiden komma att bli helt blind. Liksom Henrik var hon väldigt mån om sin familj.

Hustru Marit

Marit Olsdotter Saastainen föddes 1820 i Röjden, som dotter till Olof Andersson Saastainen och hans hustru Karin Thomasdotter.

Enligt kyrkböckerna födde Marit ett dödfött gossebarn år 1857. Hon var då 37 år och ogift. Det finns ingen uppgift om barnafadern. Den lille pojken föddes död den 8 juni och bara några veckor senare, den 30 juni, flyttade Marit till Grue i Norge. Hon återvände dock snart till föräldrahemmet i Röjden.

Marit var 37 år när hon födde sitt enda barn som sorgligt nog inte levde vid födseln. Dödfödda barn kunde på den tiden inte begravas i den vigda jorden på kyrkogården. De begravdes ofta utanför kyrkogårdsmuren men ingen vet var Marits lille son begravdes. Men barnet fanns säkert i hennes tankar under hela livet.

Från ”lånehus” till spökhus

Marit hade hunnit fylla 46 när hon gifte sig med den 18 år yngre Henrik Olsson Halinen. Han var en fin make och värnade ömt om Marit och släktingarna, men paret fick aldrig några gemensamma barn.

Huset Saunala/Sanla är själva ”huvudgården” till det hus som senare kom att kallas Velgunaho (eldbråten) , med ryktet om sig att vara ett ”spökhus”. Det var Henriks halvbror, Anders Olsson Halinen f. 1831 i Röjden som byggde Saunala. Marits make Henrik hade inte riktigt råd att bygga ett eget boställe, men tack vare halvbrodern kunde han, hustrun Marit och syskonen Tomas, Olof och Brita bo fint och tryggt i huset Valea aho, som var en tillbyggnad till brodern Anders närliggande gård Saunala (Sanla). En tid bodde även Henriks son Martin, som han fått före giftet med Marit, hos familjen.

”Han”

Marits synproblem försämrades med tiden och hon blev helt blind. Henriks bror Olof var dövstum och systern Brita är antecknad i kyrkboken som ”nästan dövstum”. Familjemedlemmarna förmedlade sig till varandra på olika sätt och man hjälptes åt med vardagens bestyr.

Det finns ingen dokumentation om exakt när de omtalade spökerierna började. De första påtagliga händelserna skedde under en påskhelg då familjens kor en morgon sprang omkring i skogen, i stället för att stå trygga i sina låsta bås. Någon/något hade släppt djuren fria och de rusade nu omkring, skrämda och förvirrade. Gossen August Andersson som bodde i granngården Saunala var en nära släkting till familjen i Velguna och han minns hur oron i familjen blev alltmer påtaglig då de spöklika aktiviteterna ökade med tiden.

När Marit och Brita mjölkade korna kunde det plötsligt komma stora stenar flygande i luften, som om de var avsedda att skada de båda kvinnorna. Mjölkspannarna kastades bryskt omkull och det skedde så många negativa och oförklarliga händelser, som upplevdes som ilskna attacker riktade direkt mot familjemedlemmarna, att familjen valde att kalla fenomenen ”han”. Ängslan och oron växte sig allt allt starkare i den lilla familjen och de mystiska fenomenen tycktes eskalera med tiden. Snart hade ”han” förflyttat sig in i stugvärmen och spökade även inomhus…

En lugnande hand

August Andersson var under sin livstid känd för att vara en väldigt fin och ärlig man, som alltid hjälpte människor i nöd och han tillbringade en stor del av sin ungdomtid hos familjen i Valea aho – Velgunaho. När spökerierna tilltog i huset kallade familjen ofta på August, som kom dit och alltid lyckades lugna ned den otäcka stämningen i stugan.

Jarl Ericson har skrivit den intressanta boken ”Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga” (1996) och han lyfter fram hur den spöklike ”han” lyckades skapa oreda, rädsla och skräck i familjens hem, men ingen människa kom, tack och lov, till skada trots att möbler och husgeråd flög omkring huller om buller.

August Andersson var ung när spökerierna pågick men han vågade ändå vistas i Velgunaho. Han har berättat att man ofta var tvungen att använda fysisk styrka för att tallrikarna skulle vara kvar på bordet: ”Man fick med all kraft hålla tag i matkärlen, assietter och pannor med mer som prompt ville vända sig då man satt till bords och åt.”

Spökerierna tilltog

Kyrkböckerna förtäljer inte något om spökerier, men man kan följa familjen hela vägen och ser att familjemedlemmarna var ”kristliga” och regelbundet gick till nattvard, såsom det var påbjudet på den tiden. År 1888 finns en anteckning om att Henriks bror Tomas insjuknat och prästen har då antecknat att man hållit förbön för honom 8 april år 1888. Thomas avled 1889-06-08 av ”plötslig död”. 8 juni var samma datum som Marit födde sin dödfödde son många år tidigare.

Efter Tomas död bestod den lilla familjen av Henrik, hustrun Marit och systern Brita. Marit hade nu helt förlorat sin synförmåga och Brita kunde inte höra eller tala. Henrik var den enda i familjen som hade dessa sinnen och fick förmedla det som hände i omvärlden till sina familjemedlemmar. Det var säkert en ganska tyst tillvaro för Marit, med många tankar och minnen som gjorde sig påminda.

Jarl Ericson berättar i sin bok vad som hände i Velgunaho: ”Stenar ur rökstugmuren slets lös och företog seglatser genom rummet, spannar vändes upp och ned, kaffebrännaren seglade som en fågel genom rökstugan, en bänk rämnade, ett fönster trycktes ut med karmar och allt.”
Släkt, grannar och vänner fick uppleva många besynnerliga ting när de besökte Velgunaho under 1800-talets slut och fram till 1900-talets början. Bland annat kunde man se husgeråd, porslin och tunga möbler förflyttas i luften, som vore de burna av en osynlig hand. Flera personer bevittnade när tunga möbler plötsligt restes upp och ställdes på ända. Det har berättats att när prästen besökte huset, i hopp om att ställa allting till rätta, istället fick uppleva hur husgeråd och tunga kopparföremål kastades omkring i luften, som av osynliga händer.

Familjens släktingar och grannar var väl medvetna om de märkliga saker som hände i Velgunaho, men man var även måna om att försvara Henrik, Marit och Brita som var utsatta för dessa spöklika fenomen. Efteråt ville man helst inte tala om det som hände i Velgunaho. När människor berättade om spökerierna, så avbröt August från Sanala och sa: ”Lägg inte till. Det räcker mer än väl med vad som hände.” August hade ett gott hjärta och talade aldrig illa om någon människa.

Tvingades fly sitt hem

Enligt många muntliga och nedskrivna berättelser plågades familjen i Velgunaho av så hemska och påträngande spökerier i början av 1900-talet att man till slut blev tvungna att flytta för att undkomma sina plågoandar. Det har berättats att möbler och husgeråd flög omkring. Tallrikar vändes upp och ned i luften och for runt som projektiler. Tunga sängar och bänkar ställdes på ända, rakt upp i luften och psalmböcker kastades omkring. Hustru Marit, som då var blind och sängliggande, kunde känna på sig när de otrevliga fenomenen var på väg och det måste ha inneburit en enorm rädsla för henne. De osynliga väsendena tycktes ha familjemedlemmarna och även de personer som besökte familjen som måltavla. Det sägs att Marit, från sin säng, försökte blidka de osynliga väsendena som hon kallade ”de små grå”, genom att ”mata” dem med små brödsmulor som hon lirkade ned i golvspringorna. Men det tycks inte ha hjälpt.

Husgrunden i Velgunaho som den såg ut förut. Foto från Jarl Ericsons bok.

Lugn och ro efter en orolig tid

Henrik, Marit och Henriks syster Brita blev till slut tvungna att flytta från Velgunaho till Andinadobba (Andersstugan), på södra sidan av vägen. Flyttlasset gick i all hast år 1900. Huset Velgunaho revs och delar av virket/husets stommar användes till andra hus som uppfördes, bland annat till uthuset vid Andersstugan. Nu fick familjen äntligen lugn och ro på ålderns höst och man höll ihop och värnade om varandra ända fram till livets slut.

Henrik Halinen gick bort den 15 juni 1903 och hustru Marit Saastainen avled fem dagar senare. Efter Henriks och Marits död bodde Henriks syster Brita som inhyses på Röjden. Enligt en anteckning skickades prästbetyg för ansökan om pension för Brita år 1918. Hon avled år 1929.

När huset Velgunaho revs tycks spökerierna ha upphört lika hastigt som de en gång uppkommit. Enligt berättelser förflyttades de spöklika fenomenen nu istället rakt österut, till Rikkenberget i södra finnskoga.

Källor: Ättlingar till familjen i Velgunaho, ”Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga” (Arvika 1996) av Jarl Ericson, Nils Erik Iversen, Margareta Gullström-Linder, egen forskning

Böckerna kan berätta mer

Den 30 december, 202216 januari, 2023 Av Helena Bure Wijki Östergötland, bouppteckningar, Okategoriserade, SläktforskningstipsLämna en kommentar

Anders_Zorn_-_Emma_Zorn,_Läsande — Läsande kvinna. Målning av Anders Zorn (1860-1920)

Att lära känna de människor som har varit här före oss med hjälp av de knapphändiga uppgifter som finns i kyrkböckerna är inte alltid så lätt. Vilka var våra förfäder- och mödrar egentligen? Vad drömde de om? Hur såg de på livet? Det är frågor som sällan får sina svar om det saknas skriftliga eller muntliga berättelser i släkten, men med hjälp av de dokument som finns att tillgå – bland annat bouppteckningar – kan vi i alla fall få ett litet hum om hur våra anor levde sina liv, vilka kläder de bar och vad de brukade göra på fritiden.

Läskunnigheten i Sverige förr

När man studerar husförhörslängder kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det väldigt viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.

I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor. Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.

Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.

Läsglasögon och böcker i bouppteckningarna

Postillor, biblar och diverse religiös litteratur fanns i mormors släktingars bokhyllor redan på 1700-talet. Foto: Gunda Karlsdotter

Anders_Nohrborg — Anders Nohrborg var präst i finska församlingen

”Till bondfolket tränger ingen annan skrift ännu, än psalmboken, katekesen och stundom bibeln: ganska väl att likväl de tränga dit” skrev prästen Carl Love Almqvist (f.1793 d.1866). I bouppteckningar på min mormors sida har jag blivit överraskad när jag upptäckt att anorna var läskunniga och ägde böcker redan på 1700-talet. Det var först under 1800-talet som böcker kom att bli mer vanliga i svenska hem i och med att bokutgivningen förbättrades. Många anfäder- och mödrar har ”bokhyllor med diverse böcker” antecknade i bouppteckningar, samt läsglasögon. Boktitlarna på de böcker som fanns i bokhyllorna antecknades inte – endast den teologisk litteraturen och där återfinns ofta, förutom bibeln, även bönböcker, postillor, krönikor, psalmböcker och böcker med titlarna ”Paradis lustgård”, ”Himmelska örtagårds sällskap” och ”Nohrborgs postilla”.

Min mormors morfars mormors farmor Christina f.1751 ägde, förutom ett par glasögon, även en bibel, en postilla, en krönika, två psalmböcker samt boken ”Paradis lustgård”.

Anders Nohrborg f.1725 i Norberg, Västmanland var präst i finska församlingen i Stockholm. Han var även hovpredikant. Nohrborgs postilla som också kallades ”den fallna människans salighetsordning” gavs ut 1771 och kom att bli populär. ”Paradis lustgård” skrevs av den tyske teologen och läkaren Johan Arndt f.1555 i Anhalt, Tyskland. Verket gavs ut första gången 1648. ”Himmelska örtagårds sällskap” skrevs av Johan Qvirsfeld f.1642 i Dresden, Tyskland. Qvirsfeld var kantor och ärkediakon i Tyskland under sin livstid.

Anfadern Nils Larsson avled 1796 och hade enligt bouppteckningen, förutom en bokhylla med ”diverse böcker”, även Anders Nohrborgs postilla samt en bok med en svårtydd titel.

Anfäder- och mödrar på min morfars sida tycks inte varit särskilt läskunniga under 1700-talet. På sin höjd hade man en psalmbok, eller en husbibel, men släkten på mormors sida tycks ha haft ett stort intresse för böcker och var läskunniga. Att de även var religiösa syns på valet av böcker. Många av mormors anfäder- och mödrar blev baptister i mitten av 1800-talet. Man samlades i varandras hem och turades om att läsa högt ur bibeln, så läskunnigheten var central inom denna gren av kristendomen.

Anmodern Ingrid avled 1822. Hon hade förutom en bibel även en psalmbok samt boken ”Himmelska örtagårds sällskap” av magister Johan Qvirsfeld.

Mormors släkting Johan Andersson tyckte om att läsa religiös litteratur. Foto: Gunda Karlsdotter

Du hittar bouppteckningar på Riksarkivet och Arkiv digital. Riksarkivets forskningstjänst är kostnadsfri. På arkiv digital krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis om man vill.

Källor: Egen forskning och ”Bokstävernas intåg” av Egil Johansson