Som ni säkert redan har märkt vid det här laget är jag, vid sidan av släktforskningen, väldigt intresserad av att forska om allehanda magiska, mytiska och mystiska ting.

I bloggen Magiskt, mytiskt, märkligt kommer jag att skriva om allt det där som inte ryms inom området släktforskning.
Kom gärna och hälsa på! ❤

Obs! Detta inlägg innehåller bilder på mumier och även röntgenbilder av forntida varelser.

Presskonferens om mumier

I måndags hölls en presskonferens i USA med anledning av de mystiska ”hybridmumier” med tre fingrar och tår som har hittats i Nazca, Peru. Man presenterade två nya mumier som har fått namnen Sebástian och Santiago men lyfte även fram fynd som tidigare har undersökt av flera forskarteam – Maria, Josefina och Alberto.

Jaime Maussan har en mångårig bakgrund som undersökande journalist men har blivit ifrågasatt sedan han ville gå till botten med de mystiska mumierna i Peru och hans rykte som journalist har blivit skamfilat genom detta. Han sa under presskonferensen att man öppnar upp för forskare från hela världen att studera dessa mumier. Man kommer således att bistå med forskningsmaterial för alla som vill studera dessa kvarlevor. Han sa: ”Vi ska glädja oss över denna upptäckt. Den kommer nämligen att förändra hela vår historia. Dessa varelser levde sida vid sida med människor för tusen år sedan!”

Omfattande gravplundring

De mystiska ”hybridmumierna” med tre fingrar och tre tår har gäckat forskare sedan de hittades år 2017. Det pågår sedan länge en omfattande handel med forntida mänskliga kvarlevor och artefakter i Sydamerika, något myndigheterna försöker stävja, med näbbar och klor. Det är förståeligt. Gravplundrare har genom tiderna plundrat tusentals gravar och sålt fynden till rika människor över hela världen. Eftersom det finns så mycket pengar att hämta inom ”gravplundrarbranschen” har många även försökt att förfalska artefakter och andra gravfynd.

Att de peruanska myndigheterna inte har velat prioritera forskning om ”mystiska mumier med tre fingrar och tår” är inte alls konstigt. Man har genom åren sett hur landets kulturarv har sålts till högstbjudande och sedan försvunnit spårlöst. Man gör nu allt man kan för att värna om landets kultur och även om de skelettfynd som grävs upp, eftersom dessa anses vara förfäder- och förmödrar till befolkningen som nu lever i området. Om det sistnämnda stämmer är jag väldigt tveksam till…

Okända hybridvarelser med tre fingrar

De mystiska ”hybridvarelser” med tre fingrar och tre tår som har hittats i Nazcaområdet verkar dock inte ha några likheter med dagens moderna befolkning i Peru. Man har funnit ett hundratal mumier, i olika storlekar och med olika utseenden. Vissa, som mumien Maria, har en mer människoliknande framtoning, andra liknar mest små grå ”rymdisar” i science fictionfilmer. Alla mumier är täckta av ett vitt puder som består av pulvriserade snäckskal, som påskyndade mumifieringsprocessen när de begravdes för cirka 1000 år sedan.

Framstående läkare och forskare menar att dessa mumier är biologiska varelser och inte på något sätt ”fejk”. De har en gång i tiden levt och gått omkring här på jorden. Det är en hisnande tanke, om det skulle visa sig stämma, att dessa mystiska varelser levde på jorden en gång i tiden, samtidigt som ”vanliga” människor befolkade Nazcaområdet i Peru.

DNA-tester har visat att Marias DNA överensstämmer med Homo Sapiens (nutida människa) till 33, 7% men övriga cirka 70% tillhör en ännu okänd varelse.

Fingeravtryck som inte liknar människas

De läkare som har analyserat mumien Maria har kommit fram till att hon till utseendet påminde om den moderna människan men hon hade 30% större skalle och väldigt stora ögonhålor, vilket tyder på att hon hade stora, utstående ögon. Hon har tre fingrar och tre tår. När hon gick omkring här på jorden, gick hon upprätt, som en människa, men fötternas utseende med de tre långa tårna tyder på att hon gick omkring på tå. Hennes fingrar har mönster, precis som en människa har, men Marias liknar inte alls en människas fingeravtryck. Hennes mönster är horisontella, i stället för cirkulära, som människa och andra primater har.




Implantat av metall

Varelserna tycks ha haft en reptilliknande hud och man har även funnit ägg med embryon i vissa av dessa mumier, som pekar på att de kan ha varit reptil- eller fågelliknande när de levde.

Flera av dessa mumier har fått inplantat av metall inopererade när de levde.
Benvävnad har bildats kring implantaten vilket visar på att operationerna gjordes när varelserna levde. Vissa har implantat på bröstet (Josefina), andra i nacken (Santiago) och i pannan.

Mumien som har fått namnet Santiago beräknas ha varit ca 7–9 år när h*n avled.  Skallen påminner om en nutida människas men näsan skiljer sig helt då den har två små smala springor till näsborrar. Dessutom har mumien endast tre fingrar och tre tår. Alla läkare som har undersökt mumien är överens om att detta en gång i tiden var en varelse som levde på jorden, som hade tre fingrar och tre tår.

Santiago har en stor metallplatta i nacken och två mindre som sitter på varsin sida vid nyckelbenen.

Presskonferensen ”Conferencia Criaturas biológicas tridáctilas de Nazca” kan ses här.

Den 4:e april kommer Jaime Maussan och hans team att sända en presskonferens direkt från Lima i Peru (där mumierna finns), tillsammans med forskare och läkare.

Sökte efter sanningen

Jag och min mamma Gun Britt Bure började släktforska 1990. Det var sökandet efter sanningen om vår släkthistoria som gjorde att vi for land och rike runt för att söka i de gamla arkiven. Vi medverkar just nu i en artikel om släktforskning i Hemmets Veckotidning nr 5. Jag hann tyvärr aldrig visa henne artikeln då hon avled den 19 januari, nyss fyllda 90 år.

Uppsalatjej

Mamma föddes 1933 i Uppsala som nummer tre i en syskonskara med nio barn. Föräldrarna saknade helt förmågan att visa kärlek och empati och barnen gick en tuff uppväxt till mötes. Mamma bestämde sig tidigt för att hon aldrig någonsin skulle bli som sina föräldrar. Ett löfte hon aldrig tummade en millimeter på. Hon växte upp och blev en vacker, mjuk och fin person – en frihetskämpe, rättvis och hon såg alltid det bästa i sina medmänniskor. Som förälder var hon oändligt stark och väldigt mjuk. En fantastisk person och en riktig krigarkvinna.

Mammas släkthistoria var väldigt sparsamt dokumenterad och föräldrarna visade inget som helst intresse av att dela med sig till barnen av det man visste om släkten. Mamma och jag började släktforska 1990. För mamma var det ett viktigt steg. Hon hade aldrig känt sig ”hemma” i den hårda och burdusa familj hon föddes in i. Hon tänkte att det kunde vara värdefullt att söka bakåt, i alla fall några generationer, för som hon sa: ”Kanske har det funnits någon här i släkten tidigare som var lite, lite mer som jag?”

Sökte i gamla husgrunder

Mamma och jag reste land och rike runt i jakten på vår gemensamma släkthistoria. Vi besökte alla möjliga arkiv, pastorsexpeditioner och platser där släktingar en gång hade bott. På senare år har det blivit mycket enklare att släktforska och vi har kunnat sitta hemma vid datorerna och forskat, men jag har väldigt fina minnen från den tiden då det var lite svårare att forska. Mamma och jag fick möjlighet att utforska en massa gamla soldattorp, vi knackade dörr i små byar och trampade runt i gamla husgrunder, i hopp om att hitta något litet spår efter vår försvunna släkt.

Detektiver i jakten på sanningen

Forskningen ledde oss hundratals, ja, tusentals hisnande år tillbaka i släkten. Mamma hittade aldrig någon kvinna i släkten som hon kände någon större samhörighet med, men det kändes befriande för henne att våga utforska släkten. Mamma ville hitta sanningen, hur mörk och svår den än skulle visa sig vara. Allt hemlighetsmakeri hade länge känts som ett tungt ”lock”, som hon nu vågat lyfta bort. Tillsammans var vi som två detektiver som vågade ”glutta” in i de allra mörkaste skrymslen av släkten och vi fick därmed viktig kunskap, både om ärftliga fysiska sjukdomar i släkten, liksom okända psykiska åkommor. (Mer om det senare kommer i ett annat inlägg)

Gick bort av covid

När jag insåg att coronapandemin närmade sig Sverige 2019 bestämde jag mig för att göra allt som stod i min makt för att skydda mamma från viruset. Att få covid när man är äldre och har underliggande sjukdomar är ingen bra kombination. Jag lyckades skydda henne under flera år men när hon kom till ett äldreboende blev hon smittad direkt och insjuknade. Hon klarade det hela väldigt bra då, men så kom en ny smittvåg på boendet vid jul och mamma insjuknade igen. Hon avled av lunginflammation och är därmed en av de närmare 27. 500 arma människor som avlidit av covid i Sverige, hittills.

Läkare beslutade att ta bort all medicinering samt syrgas den 18 januari. Innan mamma gick bort sa hon ”Jag skulle så gärna vilja stanna kvar här, lite till”. 
Jag önskar så att jag hade kunnat göra något för att rädda henne, men jag lyckades inte trots att jag vädjade till läkarna. 

Nyfikenhet och kärlek till livet

I det aktuella numret av Hemmets Veckotidning (nummer 5) medverkar mamma och jag i en artikel om släktforskning. Jag hann tyvärr aldrig visa henne artikeln då hon avled 19 januari, nyss fyllda 90 år.

Mamma och jag var väldigt olika varandra. Hon var lugn och eftertänksam. Jag är hennes motsats, men även om vi var olika så hade vi en gemensam grund som byggde på ömsesidig respekt och kärlek. Vi delade en ärlig nyfikenhet på livet och tillsammans ville vi gå till botten med allt, i förhoppning om att förstå, förlåta och att lyfta fram sanningen.



Oändlig sorg

Mamma Gun Britt såg det goda och fina i sina medmänniskor och ville alltid framhäva andras goda egenskaper, aldrig sina egna. Friheten betydde allt för henne och hon var lika mån om andra människors frihet, som sin egen. Hon kämpade för rättvisa, sanning och allas lika värde.

För oss som har fått uppleva hennes milda och kärleksfulla ljus, har jorden med ens blivit lite mörkare. Självaste solen i mitt planetsystem har försvunnit och jag sörjer som ett barn. Så är det när sorgen drabbar oss, när en älskad förälder dör. Det spelar ingen roll hur gammal man är när det sker. Sorgen är densamma och det enda som är säkert är att man inte kan hoppa över den, eller gå förbi den. Man måste gå igenom den. Jag kämpar med det just nu…