Gudinnan Mielikki är i den finska (och karelska) mytologin skogens och jaktens beskyddarinna och en slags modergudinna. Namnet Mielikki kommer från finskans mielu, lycka och som skogens och djurens egen beskyddarinna och healer är hon den som räddar små fågelungar som fallit ur boet och hon läker tassarna på de djur som fångats i jägarens fällor. Gudinnan Mielikki är hustru till skogarnas konung, Tapio.

Gudinnan Mielikki är intimt förknippad med björnen i finsk och karelsk mytologi. När den heliga björnen steg ned från himlen en gång i tiden var det nämligen hon som tog hand om honom. Hon födde upp björnungen på en diet av honung och äpplen och tilldelade honom sedan hans jordiska uppdrag – att vara det högst älskade, den mest respekterade och fruktade av alla skogens djur.

Björnkult

I Finland och Sibirien betraktades björnen som ett heligt, kosmiskt väsen som valt att emanera från himlen. Björnen kallades ursprungligen Oksi men kom senare att kallas Karhu (av finskans karhea som betyder ”grov”) på grund av den grova, raggiga pälsen.

Tecken på att det har utövats björnkult (arctolatri) har återfunnits på många platser över jorden. Neanderthalmänniskan tros ha dyrkat grottbjörnen på sin tid. Även samer, finnar och kelter hade björndyrkan som en gemensam nämnare. De forntida folken såg i björnen stora likheter med människan. Ett björnskelett påminner mycket om vårt och liksom människan kan björnen gå på två ben. I somliga kulturer trodde man att människan var en ättling till björnen. Även björnens långa vinterdvala ansågs vara ett bevis på dess övernaturliga krafter.

Karhunpeijaiset

Björnkult, där man dyrkade men även fruktade det heliga och mäktiga djuret tog sig olika uttryck. I det förkristna Finland var björnjakten inte en vanlig jakt – det var mer som en helig ritual. Karhunpeijaiset var en slags jaktfest, eller rättare sagt, en minnesfest som man höll för de björnar man fällde.
Peijaaiset hölls alltid på våren innan björnen vaknat ur sin vintersömn. För att inte det mäktiga djurets själ skulle få för sig att hämnas på jägarna, var det tabu att uttryckligen säga, eller ens tänka tanken, att man ”dödat” en björn. Björnens själ måste nämligen invaggas i tron att den råkat ut för en olycka eller trillat i en fälla. I annat fall kunde djurets själ komma tillbaka för att hämnas. Björnen var ett ärat men fruktat djur som var omgiven av mycket ”hysch-pysch”. Man fick exempelvis aldrig uttala namnet ”björn” och det var viktigt att den betraktades som en ärad gäst, istället för ett dödat djur, under dessa jaktfester.

Vissa östfinska nybyggare (skogsfinnar) som kom till vårt land under slutet av 15- och början av 1600-talet hade en sed där man hängde björnkranium i speciella ”björnskalleträd”, på träkilar som spikats in i trädets stam. Genom denna ritual hoppades man att björnarnas själar lättare skulle kunna klättra tillbaka upp till himlen, varifrån de en gång kommit. Det fanns en stor vidskeplighet kring björnen.

”Gå i björnhamn”

Björnen var inom många kulturer ett heligt djur som man fruktade. Den heliga björnen ansågs kunna återvända för att hämnas jägarna som dödat den och i vissa kulturer trodde man att människan kunde förvandlas till en björn, för att på så sätt hämnas oförrätter.

Gudinnan Mielikko och hennes make Tapio i den finska mytologin, hade denna förmåga till ”hamnskifte, liksom gudomarna Freja och Oden, i den fornnordiska tron. Enligt dåtida föreställningsvärld kunde en människas själ (hennes hugr) frigöra sig och flyga iväg under sömnen, eller om personen var i trance.

Det gamla fornnordiska ordet ”hamingja” härrör från ”hamr” som betyder ”fosterhinna” eller ”segerhuva”. En hamnstark person var en person som var född med en lyckosam ödeslott och hade en stark personlighet. Förmågan att skifta hamn och ”fara i hamnfärd” (shapeshifting) var en förmåga som endast vissa människor behärskade, framför allt de ”hamnstarka” och trollkunniga männen och kvinnorna. Föreställningen om hamnskiftare finns i flera kulturer, bland annat i den fornnordiska tron, bland skogsfinnar och hos Navajofolket i Nordamerika. Denna form av hamnskifte är en form av svart magi där utövarna sänder ut sin ande och tar ”kontroll” över ett djur, ofta björn eller varg, för att hämnas på fiender.

Jag har flera anfäder- och anmödrar som påstods kunna skifta hamn och ta makten över björnar. Det kallades att ”gå i björnhamn”/”gå i björn” eller att ”stämma björn”. De östfinska vismännen (shamanerna) var i äldre tider behövda men också fruktade. Svart magi var tabu bland skogsfinnarna, men det finns åtskilliga berättelser om att mina anfäder trots det utövade denna form av magi för att hämnas på ovänner och släktingar i Norrland under 1600-talet. Man trodde sig kunna ta mental kontroll över björn och på så sätt få den att anfalla fiendens tamboskap.

När man läser en beskrivning från 1700-talet kan man förstå att dessa vismän/shamaner måste ha ingivit en smula fruktan hos allmogen när de passerade byn: ”De äro försedda med amuletter i form av människohuvudskallar, ben, ormhuvuden och stoft från kyrkogården. I mössan har de ekorrskinn. Ingen vågar reta upp dem, ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig, de hoppar av entusiasm upp i vädret, stapplar fram några ord, stampar med fötterna och bärgar sig som fullkomligt rasande”.