Varje hushåll fick en bestämd ranson

Under flera perioder har det varit ransonering av livsmedel i vårt land. Det rådde stor brist på mat i Sverige under första och andra världskriget vilket gjorde att man behövde hitta ett sätt att fördela maten så att den skulle räcka till hela befolkningen.

Staten inrättade myndigheterna Folkhushållningskommissionen och senare, statens livsmedelskommission, som hade i uppdrag att styra upp fördelningen av livsmedel och andra förnödenheter genom ransoneringskort. Ransoneringskortet var ett fysiskt kort som innehöll kuponger som berättigade innehavaren att köpa en viss ranson av en vara, exempelvis socker, potatis eller kaffe.

Det var ransonering på bland annat smör(matfett), kaffe, kött, bröd, mjölk, bensin och skor. Varje hushåll fick en bestämd ranson och när man hämtade ut varan hos handlaren, gav man en ”ruta” av ransoneringskortet och betalade det pris som varan kostade. Kaffe ransonerades hårt och man fick endast köpa ett halvt kilo kaffe per person, för en period av 15 veckor. Att dryga ut det åtråvärda kaffet med örten cikoria eller råg var vanligt.

Köpte mjölk på ”svarta marknaden”

Min farmors mamma Dora föddes år 1888 och var småbarnsmamma och nybliven caféägare när den första ransoneringsperioden infördes under första världskriget. Hon har berättat att man gärna använde vetekli som rostades till kaffe. Dora tyckte att det var ett bra kaffesurrogat, som inte alls smakade så illa, men det var svårare att få ihop nödvändiga ingredienser så att man kunde baka kaffebröd till cafégästerna…

Tanken med ransoneringskorten var att maten skulle fördelas rättvist till hela befolkningen, oavsett om man var rik eller fattig. Många människor som hade gott om pengar kringgick reglerna och köpte eller sålde varor på svarta marknaden. Så gjorde även min ”gammelfarmor”. Hon hade pengar men det var näst intill omöjligt att få tag på mjölk. Hon har berättat att hon på kvällarna cyklade flera mil för att försöka köpa mjölk på ”svarta börsen”. Hon bjöd 3 kronor litern, men det var väldigt sällan hon lyckades få tag i den åtråvärda drycken. När Dora cyklade omkring och letade efter mjölk år 1915 motsvarade 3 kronor ca 145 kronor, räknat i dagens penningvärde.


Gula ärtor istället för potatis

Mellan 1940 – 1951 var det ransonering i Sverige. Det var oerhört tuffa tider för många familjer och det var inte ovanligt att barnen svimmade i skolan, av hunger och av undernäring. Min mamma, som var barn när andra världskriget utbröt på 1940-talet, har berättat att man hade cirka en mil att gå till skolan och på den tiden fanns ingen skollunch. Potatis och rotfrukter var stommen i matlagningen och de barn som hade turen att ha en mamma som var sparsam och duktig på matlagning klarade sig ganska bra, trots de tuffa tiderna. Men den familj som av olika skäl inte kunde hushålla, blev det verkligen magert för.

Min mormor Elsa var sparsam och duktig på matlagning, men man hade det ändå väldigt tufft. Rågmjölsgröt och havregrynsgröt var stadigt återkommande rätter vid frukost- och kvällsmålet, liksom välling. En höst förfrös all potatis i jordkällaren men mormor stuvade då gula ärter och serverade med stekt, salt sill. Till helgen stekte hon ibland köttbullar, eller pannkakor och då var det fest.

Nypon, en viktig c-vitaminkälla

För att familjemedlemmarna inte skulle drabbas av bristsjukdomar plockade mormor kilovis med nypon varje höst. Nyponen ansades, lades på plåt och torkades därefter i ugn, på medelvärme. Därefter hälldes nyponen i en stor linnesäck som hängdes på en torr och luftig plats. Under vinter och vår serverades c-vitaminrik nyponsoppa till varje måltid.

Kläderna vändes ut och in

Att köpa nya kläder och skor var inte att tänka på. De yngre barnen kunde ärva sina äldre syskons kläder. De äldre fick ärva kusiners och mostrars kläder. Någon gång hände det att min mormor anlitade byns sömmerska för egen del, för att få en ny klänning eller kjol, som syddes av de gamla nötta kläder hon redan ägde. Hos sömmerskan förvandlades plagget och blev (nästan) som nytt, när den mindre nötta insidan vändes utåt. Morfar köpte varma underställ och slitsamma armékläder på överskottsbolaget för en billig peng.

 

 

 

 

Källor: Gammelfarmor Doras berättelser, Stockholmskällan och ”Där vildrosor blomma” av Gunbritt Bure (2009).