Sigtunastiftelsen invigde sin verksamhet 1917 med visionen att vara en slags frizon, en plats och ett sammanhang där humanistiska och existentiella frågor kunde dryftas. I den vackra miljön har många etablerade och blivande författare funnit inspiration och kraft genom åren. Lars Widding, Ivar Lo-Johansson, Maria Wine, Gösta Carlberg och Bo Setterling är några av de författare som varit återkommande gäster.

I början på 1950-talet kom min mamma till Sigtuna för att bo och arbeta som hembiträde på anläggningen. Tiden på Sigtunastiftelsen, där hon kom i kontakt med många kreativa och intressanta människor, gjorde henne gott. Litteratur, särskilt lyrik, blev en ständig källa till kraft för henne.

En plats för rekreation och inspiration (mamma GunBritts egen berättelse)

Det stenbelagda huset låg på en höjd intill Mälaren. Från vägen sett, väl inbäddat i löven av vinrankor och strax intill porten stod knotiga och åldriga träd. För länge sedan hade det varit ett kloster. Numera en plats känd som vistelseort för rekreation för blivande och etablerade författare och skådespelare.

Den utsökta rosenträdgården ligger som ett smycke, insprängt vid husets murade vägg, med pelargångar likt en oas.

Min tjänst där som tjugoårigt hembiträde var att servera frukost och lunch. I tjänsten ingick också att svara på inkommande samtal och lämna bud till gästerna, fram till klockan 23, en kväll i veckan. Som hembiträde var man klädd i blå bomullsklänning med vitt förkläde under frukost- och lunchtimmarna. Till middagsserveringen bars en svart klänning med vitt plisserat förkläde och tillhörande plisserat hårband.

Några gäster jag minns från min tid på Sigtunastiftelsen är författaren Waldemar Hammenhög, skådespelaren Barbro Hjort af Ornäs, författaren Ivar Lo Johansson, författarna Arthur Lundkvist, Maria Wine, Harald Fors, Vilgot Sjöman och Lars Widding. Widding var en ständigt återkommande gäst. Alltid skrivande under hela dagar i det välkända tornrummet med dess vidsträckta och sköna utsikt.

Bo Setterlind, den fina poeten, bar alltid en svart, svepande slängkappa och tillhörande stor basker. Han hade alltid så bråttom, minns jag. Vid den här tiden hade han ansökt hos Hans Majestät och anhållit om att bli kungahusets hovpoet.

På Sigtunastiftelsen hade man soaréafton med lyrik och andra skrivna alster någon kväll varje vecka. En kväll blev jag kallad till husmor som sa att jag skulle infinna mig hos en av gästerna för samtal. Det var med darrande ben som jag knackade jag på hans dörr. ”Stig in” svarade en röst och mannen i rummet presenterade sig som Gösta Carlberg, författare. Han bad mig att sätta mig och gjorde en gest mot stolen i det halvdunkla rummet. ”Fröken undrar säkert vad jag vill?” sade han stillsamt. Över den vanliga klädseln bar han en mörkbrun rökrock. Jag uppfattade honom som en fin och bildad man, i fyrtioårsåldern. Hans mörka ögon utstrålade styrka och vänlighet. Hans hjässa var kal och det övriga håret mörkt, med några stänk av grått.

Medan han samtalade gick han fram och åter, med händerna på ryggen. Jag minns inte allt i detalj som sades. Han hade iakttagit mig under arbetets gång, sa han bland annat. Han bar på en sjukdom som skulle leda till döden. Sjukdomen var cancer berättade han och fortsatte att tala om böcker och poesi. ”Poesi kan vara en tillgång och kan skänka styrka när vi har det svårt”, tillade han. Som avslutning ville han ge mig en bok som gåva. Efter en stunds tystnad reste jag mig ur stolen, djupt rörd och hedrad. Tackade och gick ut ur rummet med omtumlade tankar. Detta möte har betytt mycket för mig. (Hämtat från boken ”Där vildrosor blomma” (2009)

Carlberg var på sin tid en rosad författare och vann bland annat Albert Bonniers förlags jubileumspristävling och belönades med 15 000 kronor, en stor summa på den tiden. Boken ”Kämpande idyll” gavs ut år 1938. Han verkar ha övervunnit den svåra sjukdomen och levde ända fram till år 1973. Tiden vid Sigtunastiftelsen gjorde min mamma väldigt gott. Hon var en blyg och känslig själ och fann stor tröst i Gösta Carlbergs vänliga ord. Litteratur, särskilt lyrik, kom att bli en ständig källa till kraft för henne.

Sigtunastiftelsen finns kvar än idag och man bedriver numera hotell- och konferensverksamhet.

 

 

 

Källor: Där vildrosor blomma, GunBritt Bure (2009) och Sigtunastiftelsen.se