Birkarlar i släkten

Kvänland (Kvenland) är ett historiskt område som en gång i tiden omfattade västra Ryssland, svenska och finska Lappland samt Österbotten. Området tros ha sträckt sig fram till de samiska områdena i Norge och Sverige. I detta vidsträckta område levde människor som på olika sätt hade kontakt med Novgorod i nordvästra Ryssland, där skinnhandeln en gång blomstrade. Invånarna – kvänerna (finska: kainuulainen) tros ha varit bönder och handelsmän som hade ryska eller finska som modersmål och som behärskade det samiska språket. Vissa forskare härrör deras ursprung till finska Satakunda.

1024px-Reindeer_milking
Mjölkning i Sør-Varanger. Kvinnan på bilden är samisk, från Enare kommun i finska Lappland och mannen är kvän. Foto: Wikipedia


Birkarlar med okänt ursprung

Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick  birkarlarna i norr monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.

Ursprunget till själva titeln birkarl (finska: pirkkalalainen) är omtvistat och vissa har velat härleda ordet till Tavastland och ”man från Pirkkala socken”, ”bäverjägare” och ”birk-karl” som betyder handelsman. Karvstocken var ett hjälpmedel när birkarlarna tog upp skatt och nyare forskning av Thomas Wallerström har föreslagit att ordet härstammar från det ryska ordet ”birka” som betyder just ”karvstock”.

Birkarlarna hade ensamrätt på handeln mellan samer och svenska kronan fram till år 1553 då de förlorade sitt monopol men fortsatte sin verksamhet som lappfogdar. Birkarlar och samer hade en intim relation till varandra och nyare forskning har visat att relationerna präglades av ömsesidighet och gemensamt beroende av varandra. Inte det ensidiga maktutövande över de underordnade samer som tidigare forskning har fokuserat på.

Suecia_2-072_;_Piteå_Civitas_Vetus
Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg

 

Birkarlssläkten Rhen i Piteå

Min farfars mm fm mf mm mm mf f hette Andreas Nicolai Rhen f.1520 och levde i Piteå där han var verksam som präst och birkarl. En tid var han även hovpräst hos dåvarande kungen Gustav Vasa. Birkarls-släkten Rhen hade lyckats skapa en stor förmögenhet och ”herr Anders” i Piteå var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han ägde många renar och därtill ett eget sågverk. Flera dokument styrker att han behärskade det samiska språket till fullo. Andreas var son till birkarl Nils Olofsson f.1490 i Öjebyn, Piteå, som i sin tur var son till ”Olof birkarl” Nilsson f. 1460 i Piteå.

Birkarlarna var välbeställda män som hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Nicolaus behärskade samiska språket och i början av 1600-talet utarbetade han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Nicolaus Rhen startade även en samisk skola för blivande teologistudenter  – ”en lappskola där 6 lappynglingar årligen skulle åtnjuta instruktion i bokliga konster”, men skolan flyttade strax därpå till Lycksele.

Det var förbjudet för präster att bedriva handel med samer från år 1611, men prästen Nicolaus fortsatte ändå sin verksamhet som birkarl. Han dog år 1628 och om honom har det skrivits ”han var nitisk om Guds ära i gemen och i synnerhet om lappskolan i Piteå”.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken

Källor: Egen forskning, ”Folk i norr. Om samer, kväner, birkarlar och präster” av Lars Stiernman, ”Nya forskningsrön om birkarlarna”, Kulturmiljö vid Norrbottens museum, ”Birkarlssläkter i Övre Tornedalen”, Erik Kuoksu, ”Norrlandssläkten Rhen – ur släktens historia genom ett halvt årtusende”, Alma Rhen.

 

Våra blodgrupper

Intresset för blodgrupper har ökat på senare tid då forskning tyder på att människor med blodgruppen A tycks ha benägenhet att drabbas av svårare komplikationer än de individer som har blodgrupp 0 när det gäller coronaviruset SARS-CoV-2. Vi som har blodgrupp A befinner oss i riskgrupp enligt vissa studier.

Vi bör göra allt vi kan för att skydda oss själva och våra medmänniskor från smitta och inte fastna alltför mycket vid teorier kring blodgruppers egenskaper, men visst är det intressant om blodgruppen ändå kan ge ett litet hum om vår eventuella känslighet eller motståndskraft gentemot covid-19.

Antigener på ytan

Det var den österrikiske biologen Karl Landsteiner f.1868 som först upptäckte blodgrupperna A, B och 0, vilket han tilldelades Nobelpriset för år 1930. Blodgrupperna indelas i det så kallade AB0/ABO-systemet där O står för ”utan antigen” (från tyskans ohne Antigene). Systemet baseras på att det finns två betydelsefulla antigener (proteiner) på ytan av blodkropparna – antingen A eller B. Den som har antigen A på sina blodkroppar har blodgruppen A och den som har antigen B tillhör blodgrupp B. Om man har både antigen A och B har man blodgruppen AB. Om man saknar antigen A och B så har man blodgrupp 0. De olika blodgrupperna delas även in i det system som kallas Rhesus, där man har antigenen D och därmed är RH-positiv, eller om den saknas, Rh-negativ.

Min mammas bröder var 0 RhD negativa men mamma är 0 RhD positiv
Karl Landsteiner
Karl Landsteiner fick Nobelpriset 1930 för sina upptäckter kring blodgrupper. Foto: Albert Hilscher

Det är sedan länge känt att människor med blodgrupp 0 har större chans att överleva svår malariasjukdom eftersom de röda blodkropparna hos 0 inte ”klistrar ihop sig” till klumpar som kan ge livshotande vävnadsskador. Svåra fall av covid-19 orsakar på liknande sätt blodproppar varför blodgrupp 0 beräknas ha minskad risk att drabbas av svåra komplikationer.

Hur vi ärver vår blodgrupp

Hur vi ärver vår blodgrupp är lite klurigt då både A och B är så kallade dominanta anlag medan 0 är ett icke-dominant, recessivt anlag. Varje människa har två arvsanlag som kan vara A+0, A+B, B+B, B+0, A+0 eller 0+0. Om man är barn till två föräldrar som båda har blodgrupp 0 så har man förmodligen samma blodgrupp som dem.

Ibland kan en förälder med blodgrupp AB få barn med blodgrupp 0 Detta kan ske om det finns en ovanlig version av blodtypsgenen AB0. Man har funnit denna version hos människor från Asien.

När min mormor och morfar fick sina tio barn tillsammans så ärvde alla barnen blodgrupp 0. De flesta i min släkt på mammas sida har blodgrupp 0. Mina systrar har blodgrupp 0 RH negativ. Själv har jag blodgruppen A. Blodgrupp A är ett dominant anlag och då min farfar hade denna blodgrupp ärvde min pappa denna och jag ärvde den av honom.

På stamkortet (militärkortet) finns min farfars blodgrupp antecknad.

Positiv eller negativ?

Rhesus-status är viktigt att känna till, speciellt för gravida eftersom det kan uppstå komplikationer om mamman har en blodgrupp och barnet som hon väntar, en annan. En RH-negativ kvinna som väntar ett barn som är Rh-positiv kan under havandeskapet utveckla antikroppar mot fostrets blod som ibland kan leda till blodbrist hos barnet. Därför görs alltid blodgruppering under graviditeten.

Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.

De olika blodgruppernas förekomst runtom i världen

Blodgrupp A förekommer i Europa och Skandinavien i höga frekvenser men återfinns även hos Australiens och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.

Blodgrupp B finns främst i Nord- och Centralasien.

Blodgrupp 0 är den vanligaste blodgruppen i världen. I Baskien som ligger i gränsområdet mellan Spanien och Frankrike är blodgrupp 0 RhD negativ en väldigt vanligt förekommande blodgrupp och hela 52% av befolkningen i Egypten tillhör blodgrupp 0.

Blodgrupp AB är den ovanligaste blodgruppen av alla och den yngsta i familjen med sina cirka 2000 år på nacken.

Här kan du läsa mer om blodgruppsfördelningen i världen.

Ge och ta emot

När det gäller blodtransfusioner är blodgrupp 0 en väldigt värdefull blodgivargrupp. Blodgrupp 0 Rh-negativ kan ge blod till alla. De som har 0 Rh-positiv kan ge blod till alla, utom till dem som har blodgrupp 0 Rh-negativ. Blodgrupp AB däremot, kan ta emot blod från alla andra blodgrupper men kan endast ge blod till människor som tillhör gruppen AB. Gruppen A, som jag själv tillhör, kan ta emot blod från blodgruppen A och 0 och kan ge till A och AB. Blodgrupp B kan ge blod till grupp B och AB och kan ta emot av grupp B och grupp 0. Enligt katolska kyrkan och ny forskning hade Jesus blodgruppen AB.

Shroud_positive_negative_compare
Provtagning av Turinsvepningen, som av många påstås vara Jesu liksvepning, har påvisat att personen hade blodgruppen AB.

Så får du veta din blodgrupp

Mödravårdsjournal
Alla kvinnor som har fött barn kan hitta sin blodgrupp i de journaler som har upprättats på mödravårdscentralen. Om du har bank-ID kan du logga in på 1177.se  vårdguiden och läsa dina journaler på mobilen eller datorn.

ID-bricka
Personnummer, namn och även blodgrupp finns inpräglat på identitetsbrickan (även kallad dödsbricka) som har använts i Sverige sedan i början av 1900-talet, både för militärt och civilt bruk. ID-brickan fick man tidigare i militärtjänsten och alla barn som är födda i Sverige mellan 1960 och 2010 har fått denna bricka. (Obs! 1986 beslutades att blodgrupp inte längre skulle skrivas ut på ID-brickan)

1024px-Swedogtag
På ID-brickan finns din blodgrupp inpräglad. Foto: Wikipedia

Stamkorten kan berätta mer
Värnpliktskort (stamkort) finns på Arkiv Digital för alla män som mönstrade inom militären åren 1902-1950. På värnpliktskorten finns ofta, förutom namn, adress, längd och uppgifter om tjänstgöring och utbildningar även uppgift om personens blodgrupp.

Alla mina åtta morbröder hade blodgrupp 0 enligt deras stamkort.

Blodgruppstest hemma
Med ett blodgrupptest som kostar cirka 149 kronor kan du få veta din blodgrupp hemma vid köksbordet. I testkitet finns allt man behöver för att testa AB0 och Rhesus D-system genom ett stick i fingret och man behöver därför inte besöka sjukvården för att få veta sin blodgrupp. Blodgruppstestet identifierar de antigener som finns på ytan av de röda blodkropparna. Resultatet kommer inom några minuter och på den medföljande blodgruppskartan kan man fylla i sina personuppgifter och förvara i plånbok eller i väskan. Detta blodgrupptest kan beställas genom Netoteket som är den enda godkända leverantören av Eldocard i Sverige.

Bli blodgivare
Genom att bli blodgivare får du veta din blodgrupp och får möjlighet att vara till hjälp för andra människor. På webbsidan geblod.nu finns mer information om hur du går till väga för att bli blodgivare.

Uppdaterat 2020-12-06
Ännu en studie stöder tesen att personer med blodgrupp 0 smittas med det nya coronaviruset i mindre grad än de med andra blodgrupper. Rönen saknar än så länge praktisk betydelse för behandling av covid-19. Tidskriften Annals of Internal Medicine publicerade nyligen en kanadensisk studie som indikerar att personer med blodgrupp A var överrepresenterade bland de virussjuka och att de med blodgrupp 0 var underrepresenterade. Skillnaderna var visserligen ganska små, men visar att människor med blodgrupp 0 har ett visst skydd – cirka 12% mindre risk att smittas och cirka 13% risk att bli allvarligt sjuka eller avlida, om de smittas i jämförelse med personer som har blodgrupperna A, AB och B.

Den vetenskapliga tidskriften Nature Communication publicerade en studie 13 november 2020 som visar att även blodgrupperna B och AB kan ha en ökad risk att drabbas svårare av covid-19 i jämförelse med patienter med blodgrupp 0. Blodgrupp AB visade sig ha en viss ökad risk för att hamna på intensivvårdsavdelning i respirator samt att avlida i sviter av viruset, men bland patienter som har blodgrupp B fann man en lägre risk att avlida, även om man blev så sjuk att man måste vårdas i respirator.

Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.

Vad beror det på att blodgrupp 0 tycks ha detta extra skydd?

Ingen vet ännu men man forskar febrilt. Möjligen handlar det om det naturliga antikroppsskyddet. Människor som har blodgrupp 0 kan ge blod till alla, men kan endast ta emot blod från personer med samma blodgrupp. Blodgrupp 0 har antikroppar mot A och B, vilket skulle kunna hindra smitta från A- och B-personer att infektera en 0-person.

Man forskar även på sockermolekyler. Dessa varierar med blodgrupperna och binder till cellvävnad, till exempel i lungorna, på olika sätt.

Även färre koaguleringsfaktorer i blodet hos 0-personer och därmed mindre risk för vissa hjärtkärlsjukdomar, som i sig är en allvarlig riskfaktor i sammanhanget tycks kunna ge en skyddande effekt mot covid-19.

Mystiska skotska rötter

Min farmors farmors farmors farfars farmors far hette Magnus Dublar (f. ca 1600) och var en skotsk handelsman i Ronneby, Blekinge. Han gifte sig två gånger under sin livstid och i det första äktenskapet, med Elsebe utan efternamn, föddes dottern Anne år 1636 och två år senare, sonen Casten, 1638.

Casten Rönnow

Casten kom att bli kyrkoherde och antog då namnet Rönnow efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade han Kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Hans ättlingar fick därefter ärva Åhus pastorat och Castens son, Magnus f. 1765 adlades med släktnamnet Dublar. I de gamla handlingarna kallas fadern Magnus (f. ca 1600) Magnus/Mogens Dublar, Mogens Dobblar eller Dobblare. Men hette han verkligen Dublar? Och var denna släkt adlig?

Hette anfadern Magnus Dublar eller Dunbar? Foto: Wikipedia

Det kan vara så att Casten och fadern Magnus aldrig haft någon länk till släkten Dublar, utan istället till den skotska släkten Dunbar. (En teori som styrks genom DNA-test där vi har DNA-match med flera personer som har Dunbar i sina anor):

”Turning now to eminent Scottish merchants in other parts of Sweden, we first come across the name of Magnus Dublar or Dunbar, a Scot who carried on business at Rönneby…Next to Dunbar we find John Innes or Ennes, as he is called. He was born about the year 1600, had to fly from Emden on account of religious persecution, and finally settled in the Swedish town of Helsingborg, where he gained great wealth and honour…” Källa: electric scotland

Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, gifte sig med Olof Schmidt. Släkten Schmidt (Smitt) hade en stark koppling till Skottland då man gifte sig med den skotska släkten Ouchterlony och tysk-baltiska släkter. John Innes (Ennes) som nämns i den engelska texten här ovan, blev handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då de lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig här. Kanske var det av samma anledning släkten Dunbar/Dublar lämnade Skottland?

Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo startade Frälsningsarmén i Sverige och Norge. Hon var ättling till den skotske sjökaptenen John Ouchterlony som kom till Karlshamn på 1700-talet. Foto: Wikipedia/Projekt Runeberg

 

Vet du mer? Kontakta mig gärna: forskningwijk(snabela).com

Nya Sverige i Amerika

800px-Kalmar_Nyckel_by_Jacob_Hägg_cropped
Fartyget Kalmar Nyckel. Oljemålning av Jacob Hägg 1922

Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Många emigranter var brottslingar som fick välja mellan att vistas minst fem år i Amerika, eller att sitta i fängelse i Sverige. Många var också östfinnar som flytt till Värmland från krig i Savolax. Bland de svensk-finska emigranterna fanns min anfader Mattias Nertunius f.1622.

Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling.  Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

NouvSuede
Kolonisatörerna bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen

Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han en dag blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…

Den svenska kolonin var vid den tiden i stort behov av nya bosättare och man behövde även materiella förnödenheten. Efter några nödvändiga reparationer avlöpte fartyget från Göteborgs hamn i början av juli 1649. Fartyget var fullastat med proviant, vapen, ett trettiotal besättningsmän och ett sjuttiotal förväntansfulla passagerare.

Färden till den Nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, Engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Kopparstick av Wenzel Hollar (1607-1677)

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv.

Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Pirate_Flag_of_Jack_Rackham.svg

Efter några år i Stockholm ville Nertunius åter  pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet.

Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att västnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig.  I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias Nertunius blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Kartskiss_över_Nya_Sverige
Karta över Nya Sverige

 

En antavla från min farfar till Mattias Nertunius hittar du här

Familjen Le Chotton/Cottoun i Gimo bruk

Interiör_av_vallonsmedja_vid_Gimo_bruk._Fritz_von_Dardel,_1838_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0032399
Bild: Interiör av vallonsmedja vid Gimo bruk. Fritz von Dardel, 1838 – Nordiska Museet

Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen Louis De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen. Louis var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman.

De Geer anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruket i Skäfthammar, bland andra medlemmar av släkten Le Chotton (Cotton/Cottoun) som arbetade som skogshuggare, kolare och körare vid Gimo bruk. Le Chotton kom från Spanska Nederländerna, liksom familjerna Dandenel, Francois, Magnette, Vincent och Pousette.

Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn och även deras förnamn i skrift. Namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och ”Le Chotton” blev till ”Kotton” i kyrkböckerna. De franska förnamnen ”Jean” och ”Jeanne” präntades gärna som ”Johan” och ”Johanna”. Förnamnet ”Jaqueline” blev gärna ”Jenne” när de svenska prästerna präntade ned namnen i sina böcker.

Anna Le Chotton/Cottoun levde i Gimo bruk och var först gift med Gottfrid Pousette. Paret gifte sig i bruket 1692. Efter hans död gifte hon sig med en dragon och kallas då ”dragonihustrun Anna Johansdotter Kotton”. Hennes far bör därför haft namnet Jean Le Chotton.

Vet du mer om Anna och släkten Le Chotton/Cottoun?
Hör gärna av dig till mig: forskningbw(at)telia.com

Dubois, Vincent-Rafflier, Pousette, Barre, Banart, (Le Chotton?) Mantrain, Besnier och Poulain är några av de franskklingande namn mina anfäder och anmödrar bar en gång i tiden.

Bergsmännen

Stuga från en bergsmansgård i Ramsbergs socken. Finns nu att se på Vallby friluftsmuseum, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk

Självständiga bönder som ägde mark och skog

Bergslagen har sedan medeltiden haft en omfattande verksamhet inom koppar- och järnhantering och vi som har våra anor där kommer förr eller senare att hitta bergsmän i släkten.

Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk.  Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var  i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.

 

Wenzel_II_Kuttenberger_Bergordnung_1280_(01)
Bergsregalet var en slags statlig förfoganderätt som innebar att jordägaren inte ägde den malm som fanns på hans mark. Endast kronan kunde ge tillstånd att utvinna denna malm. Bild: Kung utfärdar bergsordning för sina bergsmän

Gemensam gruva och hytta

Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet.

I Vånga, Östergötland, där jag har många av mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det genom tiderna funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då man förlorade bergsprivilegierna.

 

Berättelsen om ett ovanligt hus

Mormors farmors farfars far byggde ”Gjutstugan” i Hällabrottet. Foto: C.G Rosenberg

”Den vakne hejdar ibland sina steg inför det ovanliga. Han ser, tänker, frågar och drar slutsatser. Om han är Kumlabo och på landsvägen dröjer framför den gamla och nu obebodda manbyggnaden till det forna kronohemmanet Hällabrottet, väckes nog också en medkänsla, lik den man hyser för en stum och säregen åldring, som med sliten dräkt, trött blick och påtaglig oro bidar sitt slutliga öde” skriver Henrik Juhlin när han på 1950-talet betraktar den märkliga ”Gjutstugan” i Hällabrottet, Kumla.

Min mormors farmors farfars far hette Sven Persson Lönnberg och föddes i Högby, Ekeby (Kumla, Örebro) år 1718. Sven blev soldat och kronobonde, liksom sin far, Per Dansson. Sven Lönnberg hade förmodligen gått ur historien som en helt okänd person om det inte hade varit för att han under sin livstid byggde det märkliga huset som idag kallas ”Gjutstugan”.

Huset byggdes cirka år 1774 och skiljer sig markant från övrig bebyggelse i Hällabrottet eftersom det är byggt av grovt huggen kalksten. Sven och hans bror, Olof Hellström, som var kunnig inom stenhuggeri, hjälptes åt att uppföra huset, som består av två våningar med två lägenheter. Anledningen till att man valde just kalksten var att kungen redan 1757 hade beslutat att de bönder som uppförde sina hus av sten i stället för av trä, skulle få 20 års frihet från ”alla personliga avgifter för sig samt hustru och barn”. Det var således på grund av att man ville spara på Kronans skogar och erbjöd ekonomiska lättnader för dem som valde annat byggmaterial, som ”Gjutstugan” fick sin speciella prägel.

Att bygga huset var tidsödande och bröderna Sven och Olof hjälptes åt. Brodern Olof Hellström hade vid tiden då bygget påbörjades redan uppfört ett eget hus till sin familj. Han var den som passade murstenen i hanterliga stycken, skötte bränning och släckning av kalk, rappning, samt bjälklags- och takarbeten. Murning och uttorkning av kalkstenen var tidskrävande och arbetet bör därför ha pågått under minst ett år. ”Ugnen för kalkbränningen stod antagligen i trakten av den nuvarande konsumbutiken. På 1782 års karta är nämligen ett ”kalkugnsröse” markerat på detta ställe cirka 180 meter från byggnadsplatsen” berättar Kumlabon Henrik Juhlin.

”Gjutstugan” byggdes för två familjer och hade (för sin tid) något så ovanligt som källare med tvättstuga. Huset hade ursprungligen torvtak som ersattes med tegel under början av 1800-talet. Garderober och skafferier saknas helt i huset. Förr i tiden hade man istället kistor och lösa skåp för all förvaring. Stenväggarna är 50 centimeter tjocka och innerväggarna var ursprungligen ”stänkta” och kalkfärgade. Innertaket är isolerat med brädor och golvet i förstugan består av stora kalkstenshällar, men övriga golv är av trä. Alla ugnar i huset är murade och putsade med upp- och nedgående rökkanaler. ”Väggarna i den västra vindskammaren äro icke panelade; de bestå liksom stora vindens västra vägg endast av barkat rundvirke, tätat med mossa. Husets interiör präglas av den största enkelhet. Trappan till den övre våningen är av kalkstensblocksteg och har en provisorisk prägel. Ledstänger saknas, även kring trappöppningen” berättar Juhlin och fortsätter: ”Hörnen samt fönster- och dörrfoder äro slätputsade. Färgen är gulgrå. Skorstenarna äro gjorda av kalkstenshällar och av en förr på orten gängse typ. Huvudfasaden har en välgörande sluten och allvarlig karaktär”.

Nybergs karta över Gjutstugan

Källor: Egen släktforskning och Kumla julblad 1955

 

När mormors mamma fick nya efternamn

Mormors föräldrar kom från Kolmården i Östergötland. Foto: Järnvägsmuseet

Hedvig Kristina Persdotter från Krokek
Mormors mamma Hedvig Kristina föddes i Krokek, strax utanför Norrköping år 1870 som dotter till Per August Persson och hans hustru Kristina Lovisa. På den tiden ärvde barn sin pappas förnamn som efternamn (patronymikon) och Hedvig Kristina fick således efternamnet Persdotter.

Hedvig Kristina Persdotter gifte sig med David Andersson från Risinge i Östergötland, som arbetade som lantarbetare. Familjen flyttade ofta och det var när det nygifta paret inflyttade till en ny församling första gången, som prästen förkortade Hedvigs efternamn till ”Pers.” Att den lilla förändringen i namnet skulle komma att ge henne helt nya och obegripliga släktnamn, det hade prästen förstås inte en aning om.

Prästen gjorde en förkortning när han präntade ned mormors mammas namn i församlingsboken den dagen.

Fick plötsligt ett nytt efternamn
Som statare anställdes man som lantarbetare vid de större bondgårdarna, säsongsvis. Varje höst, under den så kallade ”slankveckan”, gav sig familjen ut på vägarna med sitt flyttlass, för att finna en ny arbetsgivare och ett nytt anställningskontrakt någon annanstans. De kommande åren blev det därför många, många flyttar för familjen. Och många församlingsböcker, i vilka prästerna på de olika orterna präntade ned familjemedlemmarnas namn, födelseort och födelseår.

Hedvig Kristinas förkortade efternamn ”Pers” tolkades felaktigt som ”Hers” av prästerna som skulle föra in personuppgifterna. Under de följande åren kom hon därför att heta Hedvig Kristina Hers i alla kyrkböcker. Mormors mor hade plötsligt fått ett helt nytt släktnamn…

Ännu ett nytt efternamn
Hedvig, David och deras barn flyttade många gånger under åren som följde, men ingen tycks ha upptäckt felet eftersom alla präster envisades med att anteckna henne med namnet Hers. Det var först många år senare, när familjen flyttade till Dalarna som prästen upptäckte att något inte stod riktigt rätt till med den nya församlingsmedlemmens namn. Prästen tolkade namnet på sitt eget lilla vis och från och med nu blev mormors mamma Hedvig Kristina Hus i kyrkböckerna…

Hedvig Kristina Persdotter fick nu ännu ett nytt namn och kallades ”Hus” långt in på 1920-talet.

Fru Pettersson
När Hedvig till slut upptäckte att hon hade haft felaktiga efternamn under alla år, så gick hon till prästen och bad om en rättelse. Vid det laget hade hon tydligen ledsnat på att heta Pers, Hers och Hus och bestämde sig för att kalla sig fru Pettersson.

Mormors mamma tyckte att Pettersson passade henne perfekt, nu när hon själv fick bestämma vad hon skulle heta.

Sökandet efter lilla Greta

Mormor Elsa

Den sista gången jag träffade min mormor var hon 91 år och hon bodde på ett äldreboende. Mamma och jag hade städat hos henne och pysslat om henne, som vi brukade göra. Det hade hunnit bli eftermiddag innan vi skulle gå hem. Mormor började plötsligt gråta och jag satte mig ned bredvid henne i soffan för att trösta. Hon grät över lilla Greta, ett barn som hon förlorade i sin ungdom.

Ett glas punsch och katastrofen var ett faktum

Mormor började trevande berätta om barnet. Hon berättade att hon började arbeta redan i elvaårsåldern och som sextonåring gick hon ”till och från”, som det kallades på den tiden då man var anställd som piga hos familjer, men bodde kvar i föräldrahemmet. Mormor arbetade som hushållerska och en dag efter arbetspasset blev hon bjuden på ett glas söt punsch av arbetsgivaren, en äldre, herre som var änkeman. Hon mindes inte mycket mer av den ödesdigra dagen men katastrofen var snart ett faktum. Mormor blev gravid.

Mormor förstod själv inte vad som hade hänt till en början. Det här med blommor & bin var ingenting man talade högt om på den tiden. När havandeskapet inte längre kunde döljas blev hon utkastad från föräldrahemmet och fadern tvingade henne att flytta hem till barnafadern, änklingen.
”Jag försökte verkligen, men jag kunde inte vara kvar där hos den gamle mannen. Jag klarade inte av att sova i hans säng om nätterna…det gick bara inte. Jag var tvungen att ta mig därifrån” berättade mormor snyftande. Hon berättade också att det lilla barnet hastigt avled senare och att hennes pappa David året därpå snickrade en så vacker, vit kista till Greta. Familjen höll en privat begravning för det lilla barnet.

Mormor Elsa 90 år

Sökandet efter lilla Greta

Det var sista gången jag träffade min mormor. Hon avled en kort tid därefter och berättelsen om Greta hamnade i skymundan en tid. När jag senare tog upp sökandet efter mormors förstfödda dotter så visade det sig att denna berättelse har så många frågetecken och väldigt få svar, men helt klart är att förlusten av barnet och omständigheterna kring hennes död tyngde mormor under alla år, ända fram till hennes död. Med hjälp av mormors och släktingars berättelser samt kyrkböcker har jag försökt att få svar på vad som egentligen hände lilla Greta.

Mormor och morbror Rolf

Mormor Elsa Lovisa föddes år 1903 i Borg, Norrköping i en stor syskonskara. Från elvaårsåldern fick barnen hjälpa till med försörjningen. Elsa var duktig i hushållsarbetet och kyrkböckerna berättar att hon fick en tjänst som hushållerska i Sigtuna 1919 och i september 1920 föddes en dotter utom äktenskap. Mormor berättade för mig att hon blev utkastad från föräldrahemmet då graviditeten inte längre gick att dölja och det verkar stämma. Enligt kyrkböckerna flyttade hon då hem till sin äldre syster i Dingtuna, Västmanland och födde barnet där. Det lilla barnet fick namnet Ingeborg Eugenia. Mormor sade att hennes dotter hette Greta, men det stämmer inte enligt kyrkböckerna. Kanske önskade mormor att dottern skulle heta Greta? Barnet döptes aldrig så det är svårt att veta.

En av mormors yngre systrar avled hastigt då hon endast var fem år. Pappan arbetade som statare och familjen var mycket fattig. En natt hade lillasystern Greta lämnat sin säng, gått till köket och ätit upp all gröt som familjen skulle äta dagen därpå och hon avled av svåra magplågor. Minnet av den döda systern kanske följde mormor genom åren, så till den milda grad att hon på ålderns höst förväxlade systern med den lilla dottern som hon fött som ogift?

Kyrkböcker och släktberättelser

Lilla dottern Ingeborg Eugenia som föddes i Dingtuna 1920 döptes inte. I kyrkböckerna ser man att barnets födelseattest har skickats till olika församlingar då mormor och hennes dotter bodde på flera platser kommande tid. Enligt släktingars berättelser var mormor utom sig av oro och visste inte vart hon skulle ta vägen som ogift mor med ett litet barn. Hon hade ”sprungit till skogs i ren panik” enligt vad hon själv berättat för en släkting. Hon tog sig samman och återvände sedan till föräldrahemmet där mamman lovade att se till barnet medan mormor arbetade. Men enligt mormor hade modern i stället lämnat barnet ensam i huset med ytterdörren på vid gavel. Den lilla flickan som låg på golvet avled i lunginflammation vid ett års ålder, enligt släktingen. Enligt mormors egna ord hade det skett något slags ”barmhärtighetsmord” där föräldrarna ville avlasta sin dotter från ett hemskt öde.

Kyrkböckerna skvallrar om en orolig tid då mormor flyttar från ort till ort med det lilla barnet. ”Attest om födelse avsänd till pastorsämbetet i Funbo den 28/9 1920 återkom. Ny attest sänds till Skuttunge förs. 1/3 1921”


Mormors mamma kom från en familj som tillhörde en baptistförsamling och att föda barn som ogift var något av det värsta man kunde göra, i Guds ögon. Då var man förtappad för all framtid. Om mormors mors religiösa föreställningsvärld inverkade något i det lilla barnets öde är omöjligt att veta. Dödboken berättar att lilla Ingeborg Eugenia avled i slutet av oktober 1921. Dödsorten, där barnet dog, är enligt kyrkboken Rasbo i Uppland men då barnets mor (min mormor) inte bodde kvar på orten skickades utdrag ur dödboken vidare till Vidbo, Stockholms län där mormor då bodde i föräldrahemmet.

Släktryktena stämmer delvis men Ingeborg Eugenia avled inte hos mormors föräldrar enligt kyrkböckerna. Det står i dödboken att hon avled av ”slag”. ”Slag” var en ganska diffus dödsorsak när det gällde små barn förr och kan liknas med det vi idag kallar plötslig spädbarnsdöd. Mormor berättade för mig att hennes pappa snickrade en liten kista till barnet som målades vit och man höll en privat begravning. Detta tycks stämma. Enligt flera släktingar uppsöktes mormor därefter av fjärdingsmannen som ville veta mer om omständigheterna kring barnets död.

Barnet tycks ha fötts utan att ha blivit döpt, avlidit på en ort och gravsatts på en helt annan ort. Av någon anledning försökte familjen att hemlighålla det lilla barnets födelse och död och mormor flyttade från ort till ort under den korta tid det lilla barnet fick leva. Det är mycket lätt att så här i efterhand, med de berättelser som finns, dra slutsatsen att mormors föräldrar försökte ”hjälpa” sin dotter genom att ”avlägsna” det oäkta barnet. Man hoppades på så vis att allt skulle falla i glömska och om det stämmer så är det fruktansvärt. Mormor Elsa gifte sig senare och blev mor till ytterligare elva barn som alla levde till vuxen ålder, men hon upphörde aldrig att sörja lilla ”Greta”.








Har tagit upp jakten igen

Efter en härlig och varm sommar som jag mestadels har tillbringat på balkongen, bland gurkor, paprikor och tomater, är jag tillbaka vid datorn och har på nytt tagit upp jakten på släktens okända fäder. Visserligen har jag sökt efter de okända ”gubarna” i mer än trettio år, men skam den som ger sig. Någon gång måste jag väl hitta dem!
Det är märkligt hur karlarna bara kunde försvinna spårlöst förr i tiden…

Min morfars far var ”okänd”, liksom hans morfar och min farfars far. Kyrkböckerna ger inga ledtrådar alls om barnafäderna. I 1800-talets Uppland var det vanligt att pigor fick barn som ogifta och som släktforskare kan man ofta hitta barnafadern om man tittar lite närmare på drängarna som arbetade på samma gård. Ofta dyker fadern upp i kyrkboken något år senare och har då erkänt faderskapet. Det är också vanligt att pigan gifte sig med barnets far. Om der var bonden på gården som var barnafader, eller en annan gift man, finns det sällan några anteckningar.

Tack vare DNA-tekniken har vi släktforskare fått ett nytt värdefullt redskap när vi söker efter okända pappor i släkten. När man har gjort ett DNA-test och resultatet har kommit, får man hundratals, ofta tusentals DNA-matcher i en lista. Alla dessa personer är nu levande släktingar och nu gäller det att försöka klura ut hur man är släkt. Någonstans finns en gemensam anfader men ofta kan det kännas som att leta efter en nål i en höstack. Jag brukar bygga släktträd för mina DNA-matcher om de inte själva har lagt ut sina träd. Har skrivit lite mer om hur man kan göra i ett tidigare inlägg som du hittar här.



Med flera okända fäder i släkten så är det svårt att hitta någon ”röd tråd” att gå vidare på, men ibland visar det sig att flera DNA-matcher har samme anfader och då kan man vara säker på att denne ”gube” är värd att titta närmare på. När dragonen Carl Nässel började dyka upp i flera av mina DNA-machers släktträd blev jag nyfiken. Han föddes i Rö, Uppland år 1806 och eftersom flera av släktens okända fäder levde i samma område känns det viktigt att gå på djupet med gamle Carl och hans familj.

Carl Nässel, en hittills okänd anfader



Carl Nässel föddes i Rö och var under sin livstid korpral och dragon. Han var gift tre gånger – det tredje äktenskapet ingicks när Carl hade fyllt 80 år och han avled samma månad – och fick många barn. Någon av hans fyra söner kan vara min morfars okände morfar, men vem av dem? För att få reda på det sitter jag nu och forskar om Carl Nässels ättlingar. Om man ”klättrar” upp och ned i släktträdet och ser efter var de bodde och arbetade kan man med lite tur hitta den okände fadern. Eller åtminstone en liten ”röd tråd” att följa vidare…

När jag började släktforska på 1990-talet blev jag varnad av en erfaren forskare. När man väl har börjat med det här så är det nästan omöjligt att sluta, sa han. Med facit i hand ångrar jag ibland att jag inte lyssnade på varningen 🙂

Någonstans i trädet finns den okände fadern…