Har länge velat göra en liten ”föreläsningsserie” med kortare videofilmer som handlar om 1600-talets häxprocesser. På grund av ryggproblem har jag tyvärr inte lyckats göra så många, men här nedan är i alla fall tre små filmer. Fler kommer snart 🙂
Om man ”klickar” på länkarna så öppnas filmerna.
Häxprocesserna – ett mörkt kapitel i vår historia
Häxjakten började i Lillhärdal
Bilden av häxan
Kategori: släktforskning
Svenska kronors penningvärde genom tiderna
Hur mycket tjänade farfars mor när hon arbetade som piga, omräknat i dagens penningvärde? Hur mycket pengar var egentligen 10 kronor år 1920 (enligt dagens värde)? När man släktforskar dyker det upp sådana frågor ibland – och nu kan de få sina svar!
På ekonomiska museets webb finns en fantastisk, gratis tjänst där man enkelt kan räkna ut svenska kronors penningvärde genom tiderna (även internationell valuta). Det är professor Rodney Edvinsson som har tagit fram denna prisomräknare, som räknar ut penningvärdet från medeltiden till idag.
Du hittar den här
Klura ut släktskapet med hjälp av triangulering
Triangulering är en värdefull metod när man försöker klura ut släktskapet med sina DNA-matchningar. My Heritage har ett väldigt bra DNA-verktyg som kan hjälpa till att hitta den gemensamme förfadern.
Kromosomläsare
Släktforskningsföretaget My Heritage har ett bra och användbart verktyg för triangulering som du kan använda om du har gjort, eller laddat upp, ett DNA-test på My Heritage, (eller förvaltar någon annans DNA-kit). Verktyget ingår i Komplett-abonnemanget men är även tillgängligt om man har valt att betala en engångssumma (324 kronor) för att ”låsa upp” DNA-funktioner. Mer om det kan du läsa här.
Så fungerar det
Genom att lägga in DNA-matchningar i kromosomläsaren får du veta vilka DNA-segment som du och de valda DNA-matchningar. Triangulerade segment visar på att ni delar en gemensam förfader. Med hjälp av verktyget kan man även ta reda på exakt från vilken ana det gemensamma DNA´t kommer.
Gör så här
Logga in på My Heritage, välj fliken ”DNA-verktyg” och klicka sedan på verktyget ”Kromosomläsare”. Där kan du sedan lägga till och ta bort DNA-matchningar. Klicka sedan på den lilafärgade ”knappen” där det står ”Jämför”.
DNA-matcherna Claes-Björn, Elisabeth och jag saknar helt triangulerade segment och har därför ingen gemensam förfader. Claes-Björn är nämligen min fasters son, medan Elisabeth är ett barnbarn till min mormors syster.
Carina, Magnus och jag delar däremot hela 11 triangulerade segment. Det beror på att Magnus och Carina är barn till två av mina morbröder, Rolf och Stig.
Här finns en bra och informativ videofilm där DNA-experten Peter Sjölund berättar mer om hur du jobbar med triangulering.
Hus med historia
Som ägare till ett äldre hus kan det vara värdefullt att få veta lite mer om huset/gården och om de människor som har bott där tidigare. Om man vill kan man sedan spara forskningen i en mapp som får följa med huset in i framtiden. Med hjälp av kyrkböcker kan man få veta mer om människorna som en gång levde i de gamla torpen och gårdarna.
Jag är främst intresserad av att få veta mer om de människor som har bebott husen förr i tiden och använder mig därför av kyrkböcker för att få veta mer om de tidigare ägarna. Genom husförhörslängder och församlingsböcker kan man söka på byar, torp och gårdar och kan därmed följa människorna som levde där via födelse-, vigsel- och dödböcker. Om bouppteckningar finns att tillgå kan man få mer detaljerade uppgifter om möbler, husgeråd och vilka kläder familjen ägde. Här finns även uppgifter om familjens djur och man kan ibland få veta namnen på familjens kor. Det kan rymmas så mycket historia i ett hus och jag tycker att det är så roligt att få förmedla den.
Berättelsen om ett hus – kyrkböckerna berättar
Vid sjön Gunnerns norra ände ligger Gunnarskog, inbäddat i de värmländska, trolska skogarna. Gården Tavelbacken dyker upp i kyrkböckerna i slutet av 1700-talet och kallas då ”Träskog södra”. På gården bodde då Nils Larsson f.1764, hans hustru Stina Jansdotter f.1769 och deras fyra barn. Alla familjemedlemmar uppges vara födda i Träskog. År 1800 avled dottern Marja, endast fem år gammal. På gården bodde vid den här tiden även drängarna Elias, Olof och Daniel samt pigorna Sophia, Karin, Cajsa och Lisa.
Vid 1800-talets början bodde Nils och Stina fortfarande på gården tillsammans med barnen Olof, Märta, Lars och Nils. Nu hade även Nils mor Britta Gunnarsson flyttat in. Hon avled där år 1808.
Hos familjen på gården bodde även pigan Märta, Olof Pettersson Brännberg, hans hustru Lisa och döttrarna Maria och Märta. Även Brännbergs föräldrar Petter Arenberg och Brita Jansdotter bodde på gården som inhyses. På den tiden var det vanligt att äldre föräldrar bodde hos sina släktingar på ”undantag”. De fick tak över huvudet och en bit mat. I husförhörslängden har prästen antecknat att gamla Brita ”dödde” i februari 1809 samt att maken Petter ”går på kryckor”.
Storbonden Anders Matsson flyttar in
På 1880-talet beboddes gården av bruksägaren Anders Matsson f.1820 i Gunnarskog och hans hustru Marta Andersdotter f. 1829 i Mangskog. Paret hade barnen Johan Alfred och Oskar Romanus.
Anders Matsson växte upp på norra Bortan i Gunnarskog som son till bonden Mats Karlsson f.1787 och Ingeborg Persdotter f.1777 i Treskog. Storbonden Anders Matsson avled på Tavelbacken 1896-04-05.
”Norra flygeln uppges vara äldst. Den byggdes av Anders Mattsson strax efter det han förvärvat fastigheten. Därefter uppförde han stora manbyggnaden och sist södra flygeln. Av norra flygeln användes de två östra rummen till drängstuga, det västra rummet blev Anders Mattssons kontor. Källare under husets båda ändar. I södra flygeln hade han snickeriverkstad i östra änden, medan det stora rummet åt väster var kvinnornas slöjdstuga. Här torde åtskilliga tusental meter ha vävts…” (Källa Anders Olsson, Gunnarskogs hembygdsförening)
Förutom ägarfamiljen bodde flera anställda på Tavelbacken på 1800-talet: Arbetaren August Larsson från Lekvattnet med hustru Emma och sonen Albert. Familjen är antecknade som ”hyresgäster” i församlingsboken. Vid denna tid bodde även Anders Matssons son, Magnus Matsson f.1856 på gården och är antecknad som ”ägare”.
På gården bodde även rättaren Johan Olsson f.1865, hustru Maria f.1870 samt parets tre barn. Här bodde också Sven Öster f.1856 i Gräsmark, hans hustru Kajsa och två söner. Som tjänstefolk boende på gården fanns vid den här tiden tre drängar, en timmerman med hustru och två barn, fem pigor, en mejerska, hyresgästen Mats Olsson, hyresgästen poststationsföreståndaren Rolén, hans syster Emma samt en brorsdotter. Här bodde även två garvare, en handelsföreståndare samt ytterligare två hyresgäster med sina familjer om sammanlagt åtta personer.
Efter att Anders Matsson avlidit 1896 flyttade hans hustru Marta och sonen Magnus Matsson till Grafås i Gunnarskog. Anders Matssons äldsta son köpte gården Stora Årbotten i Gunnarskog.
1900-talet och framåt
År 1913 till 1919 bodde på Tavelbacken Rättaren Hans Olsson f.1866 i Järnskog och hans hustru Stina Olsdotter f.1874 i Köla. I hushållet fanns även sonen Olof Ragnar som föddes i Köla år 1899. På gården bodde även mejerskan Emma Sofia Lindberg från Norrbärke i Kopparberg. Två andra familjer som också bodde på gården var stalldrängen Anders Danielsson Wikström med hustrun Signe Elisabeth Sundin samt deras åtta barn. Alla familjemedlemmar var födda i Gunnarskog.
I samma hus bodde också ladugårdskarlen Karl Henrik Holm från Grums och hans hustru Lovisa Andersdotter från Ölme, samt deras barn. Även hustruns son (som hon fick som ogift) bodde hos familjen och en anteckning berättar att hans fader var J. Hultgren från Arvika.
1920 – 1929 bor rättaren Hans Olsson och hans hustru kvar i huset men nya rättare har flyttat in: Rättaren Anders Gustaf Andersson, hans hustru Hildur Maria Johansson samt deras tre barn. Även rättaren Karl Fredrik Pettersson från Grums och hans hustru Edit Charlotta Magnusson bodde på Tavelbacken.
Stalldrängen Anders Wikström och hans hustru bodde och arbetade kvar på gården och vid den här tiden hade barnaskaran utökats till tolv barn, åtta döttrar och fyra söner. Dottern Signe Ingeborg uppges vara ”sinnesslö”. Även stalldrängen Karl Henrik Holm, hans hustru och två söner bodde kvar på gården. Sonen Karl hade vid den här tiden gift sig med Hulda Kristina Hellberg från Gräsmark och paret bodde hos föräldrarna på Tavelbacken.
1930 – 1939 bor rättaren Karl Fredrik Pettersson från Grums och hans hustru Edit Charlotta samt deras två fosterbarn Nisse Johan Bertil Högström och fosterdottern Astrid Rose f.1928 på Tavelbacken. Fosterbarnen har kommit till familjen från Glava och Stockholm. Prästen har antecknat i församlingsboken att Johan Bertil är ”avlad av Johan August Högström och hans hustru Anna Kristina Nilsson”. Lilla Astrid Rose uppges vara ”avlad av Astrid Margareta Andersson och Bernhard Jansson”.
Stalldrängen Anders Wikström och hans familj bor och arbetar kvar på Tavelbacken. Dottern Signe Ingeborg f.1918 har vid den här tiden avlidit. Hon dog 1930. Stalldrängen Karl Holm gick bort 1935 men hans hustru och två söner bor kvar. Sonen Karl som nu är anställd som jordbruksarbetare, hans hustru och deras dotter Anna Greta f.1930 bor kvar, liksom sonen Knut Hilding som är antecknad som skogsarbetare. Hos Knut bor även en pojke, Ivar Reinhold, som uppges vara hans son.
I en artikel (Arvika Nyheter, 1977-04-05) berättar Karl Henrik Holms barn hur det var att arbeta på Tavelbacken i början av 1900-talet. Det var ingen dans på rosor. När intervjun gjordes var de båda barnen i 90-årsåldern och bodde på Gunnebo vårdhem i Gunnarskog.
I början av 1900-talet var Tavelbacken i sina blomstringsdagar, berättade sonen Klas Holm i intervjun. Det var en stor gård med en åkerareal av 150 tunnland, ett 40-tal mjölkkor, 11 hästar och 40 grisar. Det mesta arbetet utfördes med hjälp av parhästar. Tavelbacken hade eget mejeri där man tillverkade ost. En gång i veckan hämtades varorna och transporterades vidare till Jössefors där disponent Benich ordnade med vidare transport, oftast till Arvika. Den fasta personalen på gården var inte så stor men dagsverkarna var desto fler, berättar Klas Holm för reportern. Han blev anställd på gården 1906 eftersom hans far arbetade som stalldräng där. Som anställd vid gården arbetade man ofta 15 timmar per dag för 20 öre i timmen.
Så kan du själv forska forska på hus och gårdar med hjälp av arkiven – en liten guide
Sedan några år tillbaka finns alla svenska kyrkböcker på nätet, helt kostnadsfritt. Du hittar alla kyrkböcker och mycket mer på Riksarkivets webbsida.
Det är i de gamla husförhörslängderna och församlingsböckerna som du lättast kan hitta torpen och gårdarna. Välj därför ”kyrkoarkiv” på startsidan…
Skriv sedan in den ort där ditt hus finns i sökrutan. Som exempel väljer jag här att söka på Gunnarskog i Värmland…
En lista med husförhörslängder och församlingsböcker, från de äldsta till de yngsta, kommer nu upp…
För att slippa läsa de gamla kyrkböckerna från pärm till pärm i sökandet efter torpet/gården är böckernas register en värdefull hjälp. Du hittar ortregister på någon av de första sidorna när du ”bläddrar” i husförhörslängder och församlingsböcker. (Om det finns flera böcker för samma tidsperiod så brukar register finnas i den allra sista boken). Här finns en lista med alla torp och gårdar, samt sidnummer…
Husförhörslängder och församlingsböcker är intressanta tidsdokument och berättar vem eller vilka som bodde på en viss plats under en viss tid, men uppgifterna om människorna som levde där är ofta sparsamma. Genom födelse/dop, vigsel och dödböcker kan man få veta lite mer om personerna. Alla böcker finns att söka i, helt kostnadsfritt i Riksarkivets digitala forskarsal.
Bouppteckningar kan berätta mer om människorna som levde på platsen. Här kan man få veta mer om familjens möbler, husgeråd, kläder och mycket mer. Bouppteckningarna berättar även mer om familjens försörjning och intressen. Om husägaren ägde diverse hyvelbänkar och många verktyg, fiskebåtar samt nät, bikupor så berättar det lite mer om vad man hade som bisyssla. Läsglasögon och bokhyllor med böcker berättar att man var läskunniga. I bouppteckningarna får man även veta om familjen ägde djur. Allt är detaljerat antecknat. På Riksarkivets startsida (digitala forskarsalen) kan man välja att söka bland bouppteckningar.
Gamla soldattorp genomgick förr i tiden regelbundna besiktningar och dessa dokument finns bevarade hos Krigsarkivet. Ritningar av gamla hus har i de flesta fall endast bevarats när det gäller slott och herrgårdar men i dessa fall kan även ritningar över gamla arbetarbostäder finnas. Större gårdar kan ha blivit brandförsäkrade och kan då finnas i brandstodsbolagens arkiv. Läs gärna mer här: ” Hur hittar jag mitt torp i arkiven?”
Lycka till med din forskning!
En ovanligt trist typ
Genom mitt DNA-test har jag nu fått möjlighet att lära känna mig själv lite mer på djupet och inser att jag är en ovanligt trist typ. Jag varken dansar eller spelar musik. Jag är kräsen och överdrivet försiktig med det mesta. Jag gillar inte kryddstark mat eller sötsaker. Unnar mig inte ens en liten tupplur då och då. Jag dricker bara kaffe, mest hela tiden. Dessutom blir jag väldigt sur och grinig när jag är hungrig. För mitt eget bästa bör jag nog undvika att berätta det här i min kontaktannons, om jag någonsin får för mig att skriva en…
Ancestry egenskaper
Om man har gjort ett DNA-test hos Ancestry kan man numera få veta mer om hur generna påverkar utseende, kondition, näringsämnen och sensoriska egenskaper. Genom Ancestry fick jag nyligen veta en massa saker om mig själv som jag tidigare inte har kopplat ihop med genetik. Det är fascinerande att ett DNA-test kan ge så mycket information. Här kan du läsa mer om Ancestry egenskaper.
Röda nyanser och håravfall i släkten
Jag är blond (åt det röda hållet), har blå ögon och ljus hudton. Jag har inga fräknar och saknar anlag för hakgrop. Mitt pekfinger är längre än mitt ringfinger, enligt Ancestry och det stämmer bra, alltihop.
Det är MC1R-genen (melanokortin 1-receptor) som ger upphov till rött hår och den har jag ärvt. Jag hade morotsrött hår när jag föddes och mina ättlingar har förmodligen ärvt den röda tonen från mig, gissar programmet. De röda nyanserna i håret är ett arv på min farmors sida. På bilderna här nedan syns farmor Margit, jag samt min farbror Owe.
Jag har rakt hår, med fina, dvs tunna hårstrån. Ett typiskt ”svenskt” hår med andra ord. Farfar Gustav hade nästan inget hår alls på sitt huvud i vuxen ålder. Det hade inte heller hans morfar och det här anlaget för håravfall har jag ärvt. Men enligt Ancestry kommer jag inte att överföra anlaget till mina söner (om jag hade haft några), genom inverkan av gener på mammas sida, som motverkar anlagen för håravfall. Detta beror förmodligen på att morfar Ivar och hans släkt hade rejäla kalufser och inte tappade hår.
Bilderna här nedan föreställer farfars morfar Torsten f. 1848 och farfar Gustaf f. 1915.
Det är inte kockens fel att jag är petig med maten
Jag firade min 8-årsdag i Ungern och dagen till ära bjöds jag på stekt kyckling och flamberade pannkakor på en fin restaurang. Jag hade precis börjat äta när jag upptäckte något obehagligt på min tallrik. Där låg nämligen ett öga och stirrade på mig. Kocken måste ha slarvat ordentligt när han tillredde hönan den dagen. Jag började gråta och ropade ”Pappa, det ligger ett fisköga på min tallrik!”.
Och inte blev det bättre när servitören bar in efterrätten, ”flamberad pannkaka med chokladsås”. Just när efterrätten skulle serveras, satte servitören eld på alltihop och jag föll åter i gråt. Jag har sedan dess varit lite extra noga med vad jag stoppar i mig. Jag kollar alltid datumstämplar och är noga med att maten alltid är vällagad och fräsch.
Min kräsenhet vad gäller mat härrör dock inte från ”festmåltiden” i Budapest, har jag nu fått veta. Egenskapsrapporten i Ancestry berättar att jag har ärvt gener som gör att vissa av oss är lite kräsna med maten – en kvarleva från forntiden då man var tvungen att vara extra försiktig med vad man stoppade i sig, för att överhuvudtaget klara livhanken när man vandrade omkring där på stäppen och knaprade på diverse rötter och andra mystiska födoämnen. Varianter av den här ”kräsenhetsgenen”, TAS2R38, avgör också hur känslig man är för bittra smaker.
Jag har aldrig gillat sötsaker och enligt mitt DNA är jag extra känslig för söta smaker. Ancestry berättar att det är variationerna i våra gener som styr hur vi upplever smaker och därmed avgör om en chokladkaka är ”för söt” eller inte. ”Människor har en inbyggd drift att leta efter socker”, skriver man.
På grund av genetiskt arv från båda mina föräldrar så verkar jag helt sakna den där ”sockerdriften”. Jag är istället helt och hållet inställd på goda, mustiga köttgrytor med potatis. Min drift tycks innefatta samtliga maträtter där man kan tillsätta potatis och en stor skvätt vispgrädde.
En försiktig, trist och alldaglig typ
Hur vi fungerar och beter oss beror naturligtvis på många andra faktorer än vårt genetiska arv, men det är ändå väldigt intressant att få veta vad DNA kan berätta. Samtliga av de 40 egenskaper som presenteras i Ancestrys egenskapsrapport stämmer in på mig. Tyvärr är det en ganska trist och alldaglig personlighetstyp som jag får lära känna genom mitt DNA. För säkerhets skull ska jag nog undvika att räkna upp allt det här i min kontaktannons, om jag någonsin får för mig att skriva en.
Enligt mitt DNA spelar jag inget instrument och gillar troligtvis inte heller dans. Ancestry meddelar att man har hittat drygt 1730 DNA-markörer som kan kopplas till benägenheten att uppskatta dans. Samtliga ”dansmarkörer” saknas helt i mitt DNA (!)
Jag är en utpräglad morgonmänniska, tar inga tupplurar och minns nästan aldrig mina drömmar. Jag gillar inte kryddstark mat och är en väldigt försiktig typ som sällan tar risker, om jag inte måste. Jag dricker mer kaffe än genomsnittet, fem koppar eller mer och därtill blir jag sur och grinig när jag är hungrig. DNA-forskare har funnit 70 DNA-markörer som kan kopplas till det som kallas ”hungerirritation”. Jag verkar ha ärvt dem alla, både från fars- och morssidan.
Jag har anlag för sammanväxta ögonbryn och jag avskyr koriander. Därtill har jag mer ansiktsbehåring än genomsnittet.
Men allt är inte bara elände, tack och lov! Jag är en ganska utåtriktad person som med lätthet kan bryta ned mjölkprodukter (laktas) och alkohol. Mitt näringsupptag borde fungera bra (enlogt DNA) och jag drabbas väldigt sällan av ”solnysningar” 🙂
Så fungerar det
I våra kromosomer finns generna, som utgör delar av vårt DNA. I generna finns instruktioner för många av våra ärvda egenskaper, såsom hår- och ögonfärg, anlag för sammanväxta ögonbryn och mycket mer. Vi bär två kopior av varje gen, en som har ärvts från mamma och en som vi ärvt från pappa. Specifika platser i DNA kallas ”markörer” och dessa kan associeras till vissa egenskaper, exempelvis rött hår. Vid en speciell markör är det vår genotyp som avgör om vi har anlag för rött hår, eller inte. Som Ancestry förklarar: Genotypen visar vad generna säger. Fenotypen visar vad vi faktiskt har. Det vi ser när vi tittar i spegeln är ibland inte detsamma som visar sig i våra genotypsbaserade egenskaper eftersom genotyperna ofta påverkas av många gener och även av miljöfaktorer.
Vi ärver egenskaper av båda föräldrarna men visst DNA påverkar mer och det är dessa markörer man har kikat närmare på i Ancestryns ”egenskaps-funktion”. Här får användaren veta mer om det DNA som påverkar mest och i vissa fall får man veta från vilken förälder det specifika arvet kommer.
Så här får du tillgång till Ancestry egenskaper
Om man har gjort ett DNA-test hos Ancestry kan man numera få veta mer om hur generna påverkar utseende, kondition, näringsämnen och sensoriska egenskaper. Om man har Ancestry´s World deLuxe-abonnemang (kostar 1995 kr/år eller 295 kr/mån) så ingår denna tjänst i abonnemanget. Om man inte vill ha tillgång till kyrkböcker och register, men vill kunna använda alla DNA-funktioner, inklusive ”egenskapsrapporten”, så är AncestryDNA Plus ett prisvärt alternativ. 6 månaders abonnemang kostar 227 kronor. Abonnemanget är fortlöpande och för att man inte ska debiteras igen måste man avbryta abonnemanget senast två dagar innan det förfaller. Detta gör man på sin personliga sida på Ancestry.
Obs! Viktigt meddelande från Ancestry: ”Dessa test saknar medicinsk betydelse. Ingenting i dessa egenskapsrapporter utgör en diagnos på ett hälsotillstånd eller en medicinsk störning. Rapporterna ska inte ersätta en läkares råd. Innan du gör några livsstils- eller kostförändringar, eller om du har några frågor om hur din genetiska profil kan relatera till din hälsa eller ditt välbefinnande, bör du kontakta din vårdgivare.”
Nya Sverige i Amerika
Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var finnar och holländare.
– De hade flyttat från Savolax och Norra Tavastland till Värmland p.g.a. Klubbekriget och hungersnöden. Och eftersom de blev illa behandlade där, bestämde de sig att fortsätta och flytta till Nya Världen och landade på så sätt i Delaware, berättar släktforskaren Hannu Keskinen.
Man anlände till det nya landet med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Många emigranter var brottslingar som fick välja mellan att vistas minst fem år i Amerika, eller att sitta i fängelse i Sverige. Bland de finsk/svenska emigranterna fanns min anfader Mattias Nertunius f.1622.
Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling. Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.
Anfadern Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han en dag blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…
Den svenska kolonin var vid den tiden i stort behov av nya bosättare och man behövde även materiella förnödenheten. Efter några nödvändiga reparationer avlöpte fartyget från Göteborgs hamn i början av juli 1649. Fartyget var fullastat med proviant, vapen, ett trettiotal besättningsmän och ett sjuttiotal förväntansfulla passagerare.
Färden till den Nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, Engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.
Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv.
Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.
Efter några år i Stockholm ville Nertunius åter pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet.
Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att västnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig. I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.
Mattias Nertunius blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.
Soldatregistret, en skattkammare för släktforskare
I min släkt finns många soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik i Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge), Kuddström (från Kuddby), Hagelberg (från Haglinge rote) och Ängel/Engel från (Ingelstad, Norrköping). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark, Hjelm och Hugg.
Centrala soldatregistret är en ovärderlig källa för oss som släktforskar. I soldatregistret kan vi söka efter förfäder och även själva bidra till forskningen genom att skicka in uppgifter. Här kan du söka efter dina soldater.
I soldatregistret kan det finnas värdefulla uppgifter om soldaten och hans familj, bland annat släktnamn, samt betyg för soldatens insatser. Om min morfars mormors far, Johan Peter Bure f. 1823, står det: ”Avsked 1881, 32 tjänsteår. Anmäld till underhåll. Tjänt berömligt”. Även hans far, Dragon Johan Bure f. 1790 fick betyget ”berömligt” och här finns även en notering om soldatens längd: ”Dragon och ryttare vid Livregementets dragoner, Uppsala sqvad, Burvik Knutby, 31 tjänsteår, tjänt berömligt. 1.75 cm”.
En av många soldater i släkten.
Även Krigsarkivet har många värdefulla uppgifter om soldater och soldattorpen. Morfars mormors morfar, Johan Bure, bodde i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Dragontorpet Svanbol finns ännu bevarat och är ett så kallat ”dubbeltorp” där det bodde två familjer.
År 1813 – 1840 bodde där dragon nr. 96, Johan Bure f. 1790 med familj, samt Erik Burell, dragon nr. 95, f. 1802 med familj. Torpet, som då var i mycket dåligt skick, genomgick ett antal renoveringar åren 1878 – 1900. Bland annat besvärades eldstaden ”af inrökning”. Vid besiktning ansågs fähuset vara i ”mycket bristfälligt skick, norra gafvelen fallfärdig och bör ombyggas”. År 1901 hade man lagat de trasiga fönstren och taket i huset samt lagt in nya golv. Ett nytt fähus och lada hade också byggts. Fähuset, ”hela stugan samt huf och vindskivor” rödfärgades sedan.
Dragontorpet Svanbol i Knutby Foto: Helena Bure Wijk
Nybyggarna i Bäsksjön
I den intressanta texten ”Glimtar från nybyggarlivet i Lappland” som trycktes i Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946 berättar Nils Eriksson om den glädje och de vedermödor som de första nybyggarna fick utstå när de slog sig ned i södra Lappland (den del som hör till Västerbottens län). År 1675 fanns i området två nybyggen – Örträsk och Gavsele. Området hade länge varit välbesökt av de samiska familjer som strövade där tillsammans med sina renhjordar, samt av fiskare som sommartid besökte de rika fiskevattnen i området. ”Det har varit en mycket mödosam väg dessa (nybyggare) ha haft att vandra. Det är många svårigheter, som de fått övervinna, innan de kunnat förvandla vildmarken till kulturbygd” skriver författaren i sin text där han väljer att lyfta fram några av dessa nybyggarfamiljer.
Allt de ägde bar de på sina ryggar
I mitten av 1700-talet kom nybyggaren Sjul och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka efter ett lämpligt ställe där de kunde slå sig ned. Sjul gick före sin hustru genom skogen, ledandes familjens enda ko. Både man och hustru hade tunga bördor. Allt de ägde bar de på sina ryggar när de vandrade genom vildmarken. Sjul hade en yxa, några nät, en lodbössa samt några andra småsaker i sin mesbörda. Hustrun bar en gryta, ett par träskålar, några träskedar och diverse husgeråd i en skinnsäck på ryggen.
När de kom fram till en kulle söder om Bäsksjön i Vilhelmina band Sjul kon vid ett träd och sedan gick han ned till sjön för att se efter om det fanns gott om fisk. Tillgången till fisk var en viktig förutsättning och visade om det var värt att ta upp ett nybygge. Sjul hade endast en mycket enkel metkrok med sig när han gick ned till sjön. Han gick så ut på en udde och metade med ett spö som han skar av en lång smäcker björk. Han fick ett helt knippe mörtar och flera stora abborrar. Nu var Sjul nöjd. Här gick det nog leva då det gick så bra att fiska. Här skulle han slå sig ned, tänkte han. På återvägen till den plats där han lämnat hustrun och kon tittade han efter ett lämpligt gårdsställe. Han fann den perfekta platsen på en kulle cirka en kilometer från sjön. När Sjul kom fram till gumman sade han: ”Nu har jag hittat Bäst-sjön. Här ska vi slå oss ned”. På detta sätt fick sjön namnet Bäsksjön och byn samma namn.
Bodde under en gran
Nu började Sjul arbetet för det nya hemmet. En enkel jordkoja gjordes för kon och paret bodde själva under en gran den första tiden, medan Sjul snickrade en enkel bostad åt sig och sin hustru. Det blev en liten låg fyrknytt stuga med torvtak och en skorsten av sten. ”Det var ett drygt arbete för dessa makar, att under sommaren bygga upp bostad åt både sig och kon, samtidigt som de från myrfläckarna omkring skaffade vinterfoder åt kon, men varje dag måste de vara nere vid sjön och lägga ut näten och vittja dem” berättar Nils Eriksson. För att få omväxling i fiskdieten satte nybyggarna ut snaror åt gråfågel (orrar och tjädrar). Trots att de endast hade snaror av lintråd som var ganska besvärlig att gillra upp, fick de nästan dagligen någon fågelstek, skriver författaren. Det gick bra för Sjul och hans hustru och de bodde kvar i Bäsksjön tillsammans med sina barn. Byn kom att växa och blev en av de största i socknen.
”Ungefär på detta sätt gick det till när alla de andra byarna upptogs i lappmarken. Under sommaren kom nybyggaren och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka sig en lämplig plats för ett nybygge. I repet ledde han sin ko, och ett eller ett par barn var ibland med. Första sommaren fick de vanligen i likhet med Sjul bo under en gran. Det gick inte lika bra för alla att finna en bra plats där de kunde slå sig ned och trivas hela livet. Det fanns nybyggare, vilka börjat på icke mindre än femton platser, innan de slutligen funnit en plats, som de gillat” avslutar Nils Eriksson.
Källa: ”Glimtar från nybyggarlivet i Lappland” av Nils Eriksson/ Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946, årgång 27
Den heliga björnen
Gudinnan Mielikki är i den finska (och karelska) mytologin skogens och jaktens beskyddarinna och en slags modergudinna. Namnet Mielikki kommer från finskans mielu, lycka och som skogens och djurens egen beskyddarinna och healer är hon den som räddar små fågelungar som fallit ur boet och hon läker tassarna på de djur som fångats i jägarens fällor. Gudinnan Mielikki är hustru till skogarnas konung, Tapio.
Gudinnan Mielikki är intimt förknippad med björnen i finsk och karelsk mytologi. När den heliga björnen steg ned från himlen en gång i tiden var det nämligen hon som tog hand om honom. Hon födde upp björnungen på en diet av honung och äpplen och tilldelade honom sedan hans jordiska uppdrag – att vara det högst älskade, den mest respekterade och fruktade av alla skogens djur.
Björnkult
I Finland och Sibirien betraktades björnen som ett heligt, kosmiskt väsen som valt att emanera från himlen. Björnen kallades ursprungligen Oksi men kom senare att kallas Karhu (av finskans karhea som betyder ”grov”) på grund av den grova, raggiga pälsen.
Tecken på att det har utövats björnkult (arctolatri) har återfunnits på många platser över jorden. Neanderthalmänniskan tros ha dyrkat grottbjörnen på sin tid. Även samer, finnar och kelter hade björndyrkan som en gemensam nämnare. De forntida folken såg i björnen stora likheter med människan. Ett björnskelett påminner mycket om vårt och liksom människan kan björnen gå på två ben. I somliga kulturer trodde man att människan var en ättling till björnen. Även björnens långa vinterdvala ansågs vara ett bevis på dess övernaturliga krafter.
Karhunpeijaiset
Björnkult, där man dyrkade men även fruktade det heliga och mäktiga djuret tog sig olika uttryck. I det förkristna Finland var björnjakten inte en vanlig jakt – det var mer som en helig ritual. Karhunpeijaiset var en slags jaktfest, eller rättare sagt, en minnesfest som man höll för de björnar man fällde.
Peijaaiset hölls alltid på våren innan björnen vaknat ur sin vintersömn. För att inte det mäktiga djurets själ skulle få för sig att hämnas på jägarna, var det tabu att uttryckligen säga, eller ens tänka tanken, att man ”dödat” en björn. Björnens själ måste nämligen invaggas i tron att den råkat ut för en olycka eller trillat i en fälla. I annat fall kunde djurets själ komma tillbaka för att hämnas. Björnen var ett ärat men fruktat djur som var omgiven av mycket ”hysch-pysch”. Man fick exempelvis aldrig uttala namnet ”björn” och det var viktigt att den betraktades som en ärad gäst, istället för ett dödat djur, under dessa jaktfester.
Vissa östfinska nybyggare (skogsfinnar) som kom till vårt land under slutet av 15- och början av 1600-talet hade en sed där man hängde björnkranium i speciella ”björnskalleträd”, på träkilar som spikats in i trädets stam. Genom denna ritual hoppades man att björnarnas själar lättare skulle kunna klättra tillbaka upp till himlen, varifrån de en gång kommit. Det fanns en stor vidskeplighet kring björnen.
”Gå i björnhamn”
Björnen var inom många kulturer ett heligt djur som man fruktade. Den heliga björnen ansågs kunna återvända för att hämnas jägarna som dödat den och i vissa kulturer trodde man att människan kunde förvandlas till en björn, för att på så sätt hämnas oförrätter.
Gudinnan Mielikko och hennes make Tapio i den finska mytologin, hade denna förmåga till ”hamnskifte, liksom gudomarna Freja och Oden, i den fornnordiska tron. Enligt dåtida föreställningsvärld kunde en människas själ (hennes hugr) frigöra sig och flyga iväg under sömnen, eller om personen var i trance.
Det gamla fornnordiska ordet ”hamingja” härrör från ”hamr” som betyder ”fosterhinna” eller ”segerhuva”. En hamnstark person var en person som var född med en lyckosam ödeslott och hade en stark personlighet. Förmågan att skifta hamn och ”fara i hamnfärd” (shapeshifting) var en förmåga som endast vissa människor behärskade, framför allt de ”hamnstarka” och trollkunniga männen och kvinnorna. Föreställningen om hamnskiftare finns i flera kulturer, bland annat i den fornnordiska tron, bland skogsfinnar och hos Navajofolket i Nordamerika. Denna form av hamnskifte är en form av svart magi där utövarna sänder ut sin ande och tar ”kontroll” över ett djur, ofta björn eller varg, för att hämnas på fiender.
Jag har flera anfäder- och anmödrar som påstods kunna skifta hamn och ta makten över björnar. Det kallades att ”gå i björnhamn”/”gå i björn” eller att ”stämma björn”. De östfinska vismännen (shamanerna) var i äldre tider behövda men också fruktade. Svart magi var tabu bland skogsfinnarna, men det finns åtskilliga berättelser om att mina anfäder trots det utövade denna form av magi för att hämnas på ovänner och släktingar i Norrland under 1600-talet. Man trodde sig kunna ta mental kontroll över björn och på så sätt få den att anfalla fiendens tamboskap.
När man läser en beskrivning från 1700-talet kan man förstå att dessa vismän/shamaner måste ha ingivit en smula fruktan hos allmogen när de passerade byn: ”De äro försedda med amuletter i form av människohuvudskallar, ben, ormhuvuden och stoft från kyrkogården. I mössan har de ekorrskinn. Ingen vågar reta upp dem, ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig, de hoppar av entusiasm upp i vädret, stapplar fram några ord, stampar med fötterna och bärgar sig som fullkomligt rasande”.
Arvet från Yamnaya
Yamnaya-kulturen har beskrivits som en av de våldsammaste som någonsin har existerat. Med hjälp av häst och vagn kunde dessa två meter långa ”barbarer” förflytta sig långa sträckor och invadera de mesolitiska byarna. Yamnaya kom att dominera Europa och Asien på sin tid och från dem har vi som bor här i norr, bland annat ärvt ett speciellt enzym som gör att vi tål mjölkprodukter.
Krigiska stäppnomader
Yamnaya var ett krigiskt herdefolk med rötter i södra Ryssland. De storvuxna (ofta 2 meter långa) människorna förde ett halvnomadiserande liv på stäpperna för cirka 5000 år sedan. Man tämjde hästar, höll tamboskap och förflyttade sig med hjälp av häst och vagn över stora områden. Man var skickliga krigare och kom så att kolonisera och dominera över delar av Europa och Asien. Med sig hade man kor, getter och får som utgjorde en viktig födokälla. Man bryggde även öl på sin tid.
Ordet Yamnaya (grop) kommer av det speciella gravskick man hade inom denna kultur. De döda placerades i gropar, så kallade kurgans, med böjda knän, beströddes med röd ockra och täcktes med jord. Dessa människor, som på sin tid uppfattades som barbarer, tros ha dödat männen i de bondesamhällen man invaderade.
Man tog sedan kvinnorna till sina hustrur…eller kanske rättare sagt, till sina slavar. Man tror att Yamnaya lärde sig konsten att brygga öl från dessa kvinnor. Yamnaya var långa, starka ryttare. Man red in i stenåldersbyarna på hästryggen och invaderade blixtsnabbt, innan någon hann ana oråd.
Arvet från Yamnaya
Efter 5000 år är Yamnaya-generna fortfarande dominerande i nordeuropéers arvsmassa. Jag, liksom många andra svenskar, är till häften Yamnaya, genetiskt sett. Finländare den högsta koncentrationen DNA från Yamnaya, liksom östeuropéer och människor från Ryssland, men många svenskar bär också en stor del av sina genetiska rötter från dem.
Från Yamnaya, som tidigt höll kor och getter som tamboskap, har många som bor i norra Europa bland annat ärvt deras förmåga att bryta ned mjölksocker, laktos. I en stor del av världen saknar man enzymet laktas – som krävs för att bryta ned laktos i tunntarmen. I exempelvis Asien är nästan 100 procent av befolkningen laktosintolerant och har därmed svårt att bryta ned laktos. Med ett enkelt hemmatest där man ”topsar” insidan av kinden kan man få veta om man har laktosintolerans. Testet Dynamic Code Test för laktosintolerans, kan köpas på Apoteket. När man har har ”topsat” sig, skickas testet portofritt till ett laboratorium för DNA-test. Svaret kommer efter cirka en vecka. Smidigt och bra!
Källor: Indoeuropean.eu, ”Re-theorising mobility and the formation of culture and language among the Corded Ware Culture in Europe” (Kristiansen, Allentoft, Frei, Iversen, Johannsen, Kroonen, Pospieszny, Price, Rasmussen, Sjögren, Sikora och Willerslev, 2017), NewScientist (Story of most murderous people of all time revealed in ancient DNA, 2019), musaeumscytia.blogspot, SVT, Wikimedia, Family Tree DNA, Julius Voss och egen forskning.
Förseglade kuvert med viktigt innehåll
Som många andra släktforskare har jag ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den där lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. Men det finns hopp, även om båda föräldrarna är antecknade som ”okända”. I alla fall om anorna har sina rötter i Stockholm…
Barnamordsplakatet
Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.
Svårt för ensamma mammor
Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.
Allmänna barnhuset
Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.
Förseglade kuvert med viktigt innehåll
Sedan 2016 finns fyra volymer med ”Moderskapserkännande” för Maria Magdalena församling i Stockholm på Arkiv Digital. Volymerna, som innehåller fotograferade kuvert och dess innehåll, heter Maria Magdalena HIIIc:1-4 och omfattar perioden 1897-1917. För att kunna ta del av Arkiv digitals innehåll krävs antingen årsabonnemang för 1895 kronor eller månadsabonnemang för 395 kronor (Priser år 2023).
Förseglade kuvert för Maria Magdalena församling 1897–1917 samt Storkyrkoförsamlingen 1902–1914 finns även på Riksarkivet. Med ett konto (som är gratis) kan man beställa och läsa dokumenten i läsesal som bland annat finns i Stockholm, Härnösand, Lund, Uppsala, Göteborg och Malmö. Det går även att beställa uppgifter och kopior som skickas hem, eller via e-post mot en kostnad.
Det är med en känsla av aktning och ett sting av sorg i hjärtat som jag tar del av de förseglade anteckningarna. Snart upptäcker jag att det är svårt att läsa på grund av de envisa tårarna som rinner. Jag känner så starkt för de små barnen och för föräldrarna, som av olika anledningar, inte kunde få vara föräldrar till sina små, av anledningar vi inte känner. Så förfärligt svårt det måste ha varit för mödrarna! Och ändå valde de att pränta ned sitt erkännande med darrig hand, innan den lilla lyftes från deras famn och försvann.
Elin Karolina var en av många mödrar som signerade och lade sin lapp i ett förseglat kuvert: ”Undertecknad som är född en 21 juli 1866 erkänna sig vara moder till flickebarnet Margareta Elonora född den 30 juni 1897”. Detsamma gjorde Hildur Samuelsson år 1907, ”Undertecknad är moder till gossebarnet Karl Gustaf som föddes i Maria församling den 29 oktober 1907…”
Ibland finns uppgifter om båda föräldrarna konvoluten. I arkivet finns även ansökningar från vuxna barn till okända föräldrar, som önskar få ta del av innehållet i de förseglade kuverten.
Anor i Hammerdal
Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.
Spåkvinnan Agnis ättlingar
När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.
Under 1600-talet levde svenskar i området, men även samer och finnar. Finnarna livnärde sig av svedjebruk, jakt och fiske. Fale Burman antecknade i sin dagbok att deras ättlingar var resliga och att de i allmänhet hade bättre hälsa än bönderna i området. Om man ska tro Burman så var de även hårigare än sina svenskättade grannar: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.
Långa karlar med blå rockar
Burman beskriver även hur människorna i området var klädda i början av 1800-talet. Kvinnorna i Hammerdal bar låspungar (små väskor/portmonnäer), hade vacker hy men var enligt honom inte särskilt ”välsvarvade” – de hade enligt Burman slät plie (form). Till helger och finare tillfällen hade kvinnorna svarta kjolar, mössor med band och livstycken utan tröja med sydda axelremsor på linnet. De manliga invånarna beskrivs som ”långa karlar”. Blå jackor med stora metallknappar var modernt bland männen och vintertid bar man gärna blå kapprockar. Burman noterar även en ny modefluga bland männen i Hammerdal – ludna fårskinnsbyxor.
Norra Jämtland hade få och dåliga vägar förr i tiden. Det anmärkte även Fale Burman på. Dessutom ansåg han fjällen i Hammerdal vara ”stora, många, snöstarka och rysliga”.
Den bortjagade prästen i Hammerdal
Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag.
Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.
Prästen beväpnade sig då med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.
Även Jon Sparfs son, Erik Jonæ Sparf, kom att arbeta som präst i Hammerdal och Ström. Av någon anledning brann kyrkan i Hammerdal upp 1588 och man tvingades sälja en bit av kyrkans jord för att kunna finansiera återuppbyggnaden.
Inbundna, trotsiga och egensinniga jämtar
Under sina resor i området år 1802 slog Fale Burman fast att de jämtländska männen i allmänhet var vackrare än de jämtländska kvinnorna: ”Kvinnfolket i Oviken är ej så vackert som mankönet. Med få undantag gäller detta om alla socknar i Jämtland”.
Burman menade även att jämtlänningar är ett ganska missförstått ”folk”: ”Främmande folk hata landets infödingar – anser dem vara alltför inbundna, egennyttiga, trotsiga, lata och egensinniga människor”.
I Hammerdal och Ström bar invånarna näverskor istället för träskor, antecknade Burman i sin dagbok. Han skrev även att det tidigare varit ”ohyfsat” i Ström, som tidigare kallades ”sjåbygden” eftersom invånarna där hade blåsor (skrapade djurhudar) istället för fönster i sina hus. Men nu tyckte han att det hade det blivit mer civiliserat i Ström: ”Orten är mycket driftig och de som komma dit vilja ej gärna flytta därifrån enligt ordspråket”. Och om invånarna i Hammerdal och Ström hade han bara gott att säga 1802: ”Hamerdalsboerne ej trätgiriga eller begifna på fylleri”.
En helt annan berättelse
Ni som har följt den här bloggen vet säkert att jag i många år har sökt med ljus och lykta efter min farfars, morfars och morfars mors okända fäder. När man bara har den där lilla förtretliga anteckningen ”fader okänd” att gå på i kyrkböckerna, kan det många gånger bli ett mödosamt arbete – som att leta efter nålar i en myrstack. Jag har sökt efter ”de okända” i mer än trettio år och ska fortsätta detektivarbetet lite till, i hopp om att hitta dem en vacker dag.
Medan jag har letat som en galning efter släktens tre okända fäder har jag varit så tacksam över att de allra flesta fäder i släkten är ”kända” och de flesta har jag lyckats följa långt tillbaka i tiden genom i släktforskningen, exempelvis farmors pappas släkt…
Bara för att det står i kyrkboken måste det inte vara sant
Att min farmors far hette Alphonzo Hans Gustaf Söderman och var son till prästen Johan Gustaf Söderman från Värmdö och Hulda Schmidt från Karlshamn har jag aldrig haft anledning att ifrågasätta. Det står ju så tydligt i kyrkböckerna och det hela överensstämmer även med de berättelser jag har hört i släkten. Det har bland annat berättats att farmors mor fick 10 000 kronor av sin svärfar, prästen, för att försvinna med sin dotter (min farmor). Enligt detta släktrykte var prästen inte nöjd med sin sons val av hustru.
Mystiska rötter i Gävleborg
Under många år har jag släktforskat i familjerna Söderman och Schmidt och sammanställt ett släktträd tillbaka till 1600-talets början. Men nyligen insåg jag att bara för att det står en massa saker i kyrkböckerna så behöver det inte vara sant. Under de två år som jag har haft mitt släktträd och DNA på Ancestry, har det inte dykt upp en enda DNA-släkting som är släkt med Schmidt eller Söderman.
Att man inte får DNA-matcher kan förstås bero på att det inte finns några nu levande ättlingar som har gjort DNA-test på Ancestry, men när jag kikade närmare på de geografiska områden som min pappa har sina rötter ifrån så visade det sig att han helt saknar DNA-koppling till Stockholms skärgård (Uppland/Stockholm) och Blekinge, där vår släkt (enligt kyrkböckerna) härstammar ifrån sedan urminnes tider. Istället visar DNA-testet att vi har våra rötter i Gävleborg och Värmland. Någon känd ana i Gävleborg har vi dock inte hittat i kyrkböckerna…
En ny släktberättelse
Genom att studera och jämföra mina släktingars DNA-resultat och gå till botten med alla källor så har jag nu fått en helt ny släktberättelse. Jag måste erkänna att det har varit riktigt omtumlande. All fakta fanns där hela tiden men jag såg ingenting. Jag var så säker på att prästsonen Alphonzo Söderman var min farmors far. Nu har jag fått en ny farmors far – Oscar Norling från Bollnäs i Gävleborgs län och ska ägna kommande tid till att försöka lära känna honom och hans släkt lite mer.
Min farmors mamma, Dora Emerentia, föddes år 1888 i den lilla byn Ed i Ytterlännäs, Ångermanland. Hon växte upp i ett kärleksfullt hem tillsammans med sex syskon. När hon skulle fylla 9 år gick hennes mamma bort i TBC och en orolig tid tog sin början. Gammelfarmor Dora avled 1974 och efterlämnade många texter, dikter samt ljudinspelningar där hon berättar om sin barndomstid:
”Mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Vi hade då bott i Hjärtnäs, i Torsåkers socken ett år, när mor dog. Då hade vårt första hem i Ed gått ifrån oss. Pappa hade blivit satt i konkurs så både hästen ”Blacken” och de övriga djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem.
Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös.”
Den lyckliga barndomen och minnen av modern, Olivia, återkommer i många av gammelfarmors berättelser och dikter: ”Varthän jag går i världen. Varthän jag någonsin far, följer minnet mig på färden, minnet av lilla mor. Aldrig hon hördes klaga fastän hon var trött och blek. Tvingades hon att aga skedde det mest med smek…”
Alphonzo var nog ingen svärmorsdröm
Dora önskade sig ett eget, kärleksfullt hem där hennes egna barn skulle få växa upp en dag. När den 17 år äldre Alphonzo Söderman flyttade till byn där han hade fått arbete som postkassör, såg drömmen ut att bli sann. Doras pappa arbetade i Ytterlännäs kyrka som orgeltrampare på den tiden och ansåg att Alphonzo var ett mycket gott parti för hans 18-åriga dotter. Pojkens pappa var ju präst i Nordmaling! De unga tu förlovade sig på julafton 1906 och man annonserade den glada nyheter i Västernorrlands Tidningar.
Förlovningen skedde 1906 och året därpå tog man ut lysning, för att därefter vigas i januari 1908. Parets första barn (enligt kyrkboken), min farmor Margit Alice, föddes 28 december 1910, nästan tre år efter vigseln.
Ingen vet riktigt vad som hände mellan åren 1906–1910 men förmodligen insåg Dora ganska snart att hennes dröm om ett tryggt och kärleksfullt hem inte skulle komma att uppfyllas tillsammans med prästsonen. En kort stunds sökande i gamla tidningar ger en liten vink om att Alphonzo nog inte var någon drömprins när allt kommer omkring. I början på 1900-talet dömdes postiljonen Alfons Söderman för ärekränkning och misshandel efter att ha dykt upp oanmäld på poststationen i Nyåker, Nordmaling, där han i berusat tillstånd krävt att få brännvin. Det var julafton när fylleristen Söderman kom inraglande och krävde spritdrycker. Stationskarlen Erik Åkerstedt försökte förklara att man inte hade några rusdrycker att bjuda på och blev då överfallen och misshandlad av Söderman, som påstod att Åkerstedt var en ”tjuvdjävul” som hade stulit 30 liter brännvin.
Alphonzo fälldes för ärekränkning och misshandel 1904.
Alphonzo Söderman är antecknad som postiljon, postchaufför, agent och ölutkörare i kyrkböckerna. Han befann sig ofta på resor och vi vet att Dora till en början försörjde sig som skjutbanefröken i Nyland, Ångermanland. Förr i tiden var skjutbanefröknar alltid ogifta kvinnor som ansvarade för skjutbaneattraktionen på kringresande marknader, så Dora bör ha haft dessa arbetsuppgifter, åtminstone fram till 1908 när hon gifte sig med Söderman.
De skrevo sina namn i en nu bortfluten sand
Det var också där i Nyland som hon träffade sitt livs kärlek, möbelsnickaren Oscar Norling som hon sedan kom att leva tillsammans med, livet ut. Oscar föddes 1887 i Bollnäs, Gävleborg, som son till slöjdaren och bryggeriarbetaren Melker Norling och hans hustru Ingrid Dahlström från Bollnäs. Oscars släkt hade främst sina släktrötter i Gävleborg och Värmland. År 1908 gjorde han värnplikten och förmodligen var det då han första gången träffade Dora där på marknaden i Nyland, Ångermanland.
Oscar brukade skämtsamt säga att hans hustru var ”skjutbanekäring” när han träffade henne första gången, så de måste ha träffats innan hon gifte sig med Alphonzo. Det bekräftas även av en dikt som Dora skrev till Oscar när han fyllde 50 år 1937:
Jag en hyllning vill dig giva
som skall i hjärtat jämt förbliva.
Genom denna blomsterkorg
vi glömma vardagens sorg.
Tack för åren som förrunnit,
Allt känns som en dröm i dag
att så många dagar svunnit,
sen vi möttes du och jag.
Vid Ådalens ljuva stränder
och vid nipors djupa fall
sågos vi den första gången,
jag tror det var en dag i maj.
Där vi knöto kärleksbanden
vid de blåa bergens rand
och vi skrevo våra namn
i en nu bortfluten sand.
Doris
Allt tyder på att äktenskapet tog slut innan det ens hunnit börja
Allt tyder på att äktenskapet med Alphonzo Söderman hade tagit slut innan det ens började. Min farmor Margit Alice föddes i december 1910 i Ytterlännäs och bara någon månad senare hade den lilla familjen splittrats. Familjemedlemmarna antecknades som ”obefintliga”, utan fast bostadsadress.
Året därpå födde gammelfarmor ännu en flicka som döptes till Laila Esmeralda. Barnet föddes i Ström, Jämtland och fadern uppges då vara Lars Oscar Norling från Heden i Bollnäs, som erkände faderskapet. Dora och barnen återvände aldrig till Ytterlännäs utan vistades i Bollnäs fram till 1914 då man köpte en fastighet i Sveg, Jämtland och startade egen caféverksamhet med rum för resande där.
Visserligen var gammelfarmor då fortfarande gift med Söderman, men för henne fanns det endast en make och han hette Oscar. Hon berättar i sina egna anteckningar: ”Åren 1910–1911 födde jag två flickor, ej tvillingar och jag minns att det redan då var oroligt ute i stora världen. Vi var bosatta i Bollnäs till 1914 men hade då så gott som bestämt oss för att köpa en fastighet i Sveg med ”Rum för resande” samt kaffeservering. Då blev min make inkallad till militärtjänstgöring och det blev därmed lite besvärligt att ordna allt, enär jag väntade en pojke som kom i juni 1915, men när detta var överstökat blev det allvar med köpet i Sveg. Maken var fortfarande inkallad, varför jag tog barnen med och ordnade gårdsköpet. Så var det bara att sätta igång hösten 1915. Maken kom då också hem en tid…”
Kyrkböckerna bekräftar att snickaren Oscar Norling bosatte sig i Sveg 1915 tillsammans med Dora och barnen. Paret fick flera barn tillsammans trots att hon fortfarande var gift med Alphonzo Söderman. Alphonzo avled i Kattisträsk, Norrbotten 1921 och några år senare gifte Dora om sig med Oscar Norling.
Bouppteckningarna berättar
Som släktforskare har vi ganska små möjligheter att få lära känna de människor som har varit här före oss, på ”djupet”. Kyrkböckernas sparsamma anteckningar räcker helt enkelt inte till för att ge en helhetsbild av personen bakom namnet och årtalet. Frågor och funderingar kring mormors farfars mors fritidsintressen eller hur de gamla anfäderna- och mödrarna var klädda får lämnas därhän…tror man. Men det är här bouppteckningarna kommer in i bilden. Genom bouppteckningarna kan vi förhoppningsvis lära känna personerna lite mer.
Familjen
Genom bouppteckningarna får vi veta namnen på familjemedlemmarna. När morfars mammas farmor, Lena Christoffersdotter f. 1749 i Almunge gick bort 1822 hade hon flera barn enligt bouppteckningen:
”År 1822 den 14 januari förrättades bouppteckning efter avlidne frälsebonden Eric Olsons änka, Lena Christoffersdotter i Burviks ladugård som med döden avled den 9 december 1821 och lämnat efter sig 5st levande barn, fyra söner och en dotter, nämligen son Anders, Eric, Per och Dragonen Jan Bure, samt dottern Greta gift med Bonden Eric Hansson, Kumla å Knutby socken”
Lena var bondhustru i Uppland, född i mitten av 1700-talet. Hon hade det förhållandevis gott ställt och behövde troligtvis inte svälta, som många andra. Bouppteckningen avslöjar hur Lena gick klädd.
Kläder m.m.
Genom bouppteckningen får vi veta vilka ”gångkläder” (vardagskläder) den avlidne bar när han/hon levde. 17-och 1800-talet långt ute på landsbygden kan lätt uppfattas som en lite dyster tid, präglad av vadmalskläder i gråskala, men bouppteckningen avslöjar att Lena klädde sig i färger. Här finns bland annat upptecknat en grön kappa, en svart klänning, en blå och vit ylleklänning, en blå och röd skjortel (kjol) och en svart och gul kjol samt näsdukar, handskar, strumpor, spinnrock och psalmbok, samt 4 st fingerringar av mässing
Intressen och bisysslor
Lenas bror, Per Christoffersson, var bonde i en närliggande socken och uppgifterna om honom är få i kyrkböckerna, men hans bouppteckning som upprättades 1817 berättar desto mer om vad han arbetade med, vid sidan av sitt heltidsarbete som bonde. Per måste ha varit en duktig snickare och smed. I bouppteckningen finns diverse tackjärnspannor, bleckpannor, hyvelbänkar, skruvträ, huggyxor, borrar, sågar, hyvlar, huggjärn, svarvar, vinklar och snickarbänk upptecknade.
Läskunnighet
Bouppteckningarna kan även berätta om läskunnighet (i alla fall möjligheten att köpa böcker). Syskonen Per och Lena hade högsta betyg i innanläsning och goda betyg i kristendomskunskap. I bouppteckningarna finns biblar, böcker och psalmböcker upptecknade.
Djuren på gården
Även djurens namn kan berätta mycket om familjen och dess rötter. När Per avled 1817 i Almunge ägde han en ”röd” häst på åttonde året, ett sto, en ko med namnet ”Mångås”, en ko med namnet ”Kulla”, en ko med namnet ”Lena” (sin systers namn), en ko med namnet ”Juska” samt en ko med namnet ”Röpeta”. Han hade därtill fem tackor med ull, några grisar, en tjur, en kalv samt en ”spansk ko”. Djurens namn, som är ovanliga för den uppländska landsbygden skvallrar om familjens rötter i norra Sverige.
Tillgångar och skulder
Bouppteckningarna berättar även om personens tillgångar och skulder. Som släktforskare får vi veta mer om vilka personer vår ana hade samröre med och här kan det finnas spännande trådar att ”nysta” vidare i.
Genom Riksarkivet kan du söka efter bouppteckningar helt gratis.
Gamla barbarer, vikingar och mycket mer
Vill man ta sitt DNA-resultat till nya, oanade höjder – eller kanske rättare sagt, till nya djup, så finns det flera företag som erbjuder fördjupade analyser av DNA-resultatet, bland andra Genomelink och MyTrueAncestry. I det här inlägget ska jag berätta lite mer om MyTrueAncestry som jag just nu är i full färd med att utforska.
Gedmatch – kostnadsfri databas
Om man redan har gjort ett DNA-test så finns många möjligheter att gå på djupet med DNA-resultatet. Jag har tidigare skrivit om Gedmatch här i bloggen – en kostnadsfri och oberoende databas där man kan ladda upp sitt DNA-resultat, oavsett vilket företag man har låtit testa sig hos. Gedmatch har bland annat verktyget ”Archaic DNA matches”, där vårt DNA jämförs med DNA-prov från arkeologiska utgrävningar som har gjorts på olika platser runtom i världen.
DNA-matcher i form av gamla skelett
När man har gjort ett DNA-test hos något av de olika släktforskningsföretagen, exempelvis Ancestry, Family Tree DNA och My Heritage, så ligger fokus främst på att matcha vårt DNA med nu levande släktingar och förmedla genetisk information några hundra år tillbaka i tiden. Så fungerar det inte hos MyTrueAncestry. Här fokuseras det på riktigt, riktigt långväga släktingar, tusentals år tillbaka i tiden och när man har skapat ett konto och laddat upp sitt DNA-resultat så får man efter cirka 10 minuter många nya DNA-matcher, i form av gamla skelett. DNA-resultatet jämförs med genetiskt material som hittats på tusentals arkeologiska utgrävningsplatser och DNA:t jämförs med 85 forntida civilisationer. Materialet som används för analys kommer bland annat från NCBI, National Center for Biotechnology Information.
Medlemsnivåer i olika prisklasser
MyTrueAncestry erbjuder 10 olika medlemsnivåer till varierande pris – från 0 kronor till cirka 430 kronor. På gratisnivån (Commoner level 0) kan man ladda upp ett DNA-kit och får tillgång till 10 DNA-matcher samt kartor, befolkningsgrupper och PCR-diagram. Om man väljer att använda sig av gratis-modellen kommer resultatet dock att försvinna efter 48 timmar. Men man kan alltid ladda upp det igen, så många gånger man önskar.
Om man önskar att DNA-resultatet inte ska försvinna sin kos behöver man betala för medlemsnivå 1 (Footman level 1) som förnärvarande (30 April 2023) kostar 18 dollar (185 kronor). Då får man fördjupade analyser och fler matchningar med individer och populationer. För att kunna ladda upp flera DNA-kit på samma konto behöver man gå ett eller flera ”snäpp” vidare på medlemsstegen, beroende på om man vill ladda upp två eller fler DNA-kit.
Man behöver inte uppge någon personlig information när man skapar konto och kan vara helt anonym om man vill. Allt som behövs är ett e-postkonto och själva DNA-resultatet (rådatan) som man sedan laddar upp på sidan.
DNA-resultatet (rådata) kan enkelt laddas ned från din sida på Ancestry, My Heritage och Family Tree DNA. På Family Tree DNA gör du så här:
Logga in på ditt konto och välj fliken ”Results & Tools” som finns överst på sidan. Välj därefter ”Autosomal DNA” och sedan ”Download Raw Data”. Filen sparas i ”hämtade filer” på datorn eller kan sparas manuellt, gärna på datorns skrivbord där du har lätt att hitta den. Sedan är det bara att ladda upp filen när du har skapat ett konto på MyTrueAncestry.
Barbarer, vikingar och mycket mer
Om man har skandinaviska rötter dyker det upp diverse vikingar och ”långskägg” i DNA-resultatet på MyTrueAncestry. Langobarder/Lombarder var på sin tid en germansk stam som migrerade från Skandinavien till nuvarande Italien och jag tycks ha en stor portion DNA därifrån.
Men min dotter Sandra, som har hälften av sina rötter i Sydamerika, har fått helt andra matchningar, bland annat med befolkningsgruppen Iroquois (irokeser), som tillhör Nordamerikas ursprungsbefolkning.
Om man tycker att det är spännande att fördjupa sig i forntida civilisationer och arkeologi så är MyTrueAncestry en fantastisk ”grej”! ”Sample match” indikerar att man delar genetiska markörer med individen och ”deep dive match” är en individ som man delar DNA-segment och en gemensam förfader med.
Förutom matchningar med gamla befolkningsgrupper och skelett, kan man även få veta mer om familjens haplogrupp – både Y- och mtDNA-haplogrupp. Om man behöver tips på intressanta resmål inför sommaren så finns fliken ”DNA travel” med alla arkeologiska utgrävningsplatser där de gamla släkt-skeletten har hittats.
MyTrueDNA hittar du här.
Lycka till med dina spännande efterforskningar!
Domböckerna kan berätta mer
Domböcker kan vara en stor hjälp när man släktforskar. I handlingarna kan man läsa om tvister och brottsmål, men här finns även uppgifter om fastighetsköp samt bouppteckningar. Och i rådhusrätternas arkiv finns handlingar som rör styret av staden. Med andra ord – domböcker kan vara en riktig guldgruva för oss som släktforskar!
I äldre tider var domböckerna ganska knapphändiga i sina redogörelser, men med tiden blev protokollen alltmer utförliga. Om man hittar släktingar i någon av dessa böcker, är det en fin möjlighet att få veta lite mer om personerna – hur deras liv såg ut och vilka eventuella konflikter man var inblandade i. I 1800-talets domböcker kan det även finnas viktiga brev, intyg, vittnesmål, testamenten och läkarutlåtanden. Jag hittade nyligen min farmors farmors domstolshandlingar från år 1871 – sammanlagt 100 sidor. Genom handlingarna fick jag bland annat veta mycket om min släkt, var de bodde, vad de arbetade med och hur deras sociala liv såg ut vid den här tiden. Jag hittade även handskrivna brev som min farmors farmor skrivit.
Här hittar du domböcker
Domböcker finns i domstolarnas arkiv hos landsarkiven, men mycket material kan även läsas på nätet, genom Riksarkivets tjänst ”Digitala forskarsalen” och Arkiv Digital. Det är helt kostnadsfritt att söka och läsa material på Riksarkivets webb men för Arkiv Digital krävs ett abonnemang. Arkiv Digital har bland annat en väldigt bra databas med gamla bouppteckningar.
Uppgifter om domar finns ofta i husförhörslängderna. Om handlingarna du söker inte är digitaliserade så går det att läsa dem på plats hos landsarkiven. Man kan även beställa kopior mot en mindre kostnad.
Hjälp att tyda skriften
Det kan vara lite knepigt att läsa gammal handskrift, men det är väl värt att försöka. Rötter har en bra sida med lektioner och läsövningar som kan hjälpa dig att tolka äldre skrift.
”Läsebok för släktforskare” av Henrik Anderö & Elisabeth Thorsell är en stor hjälp när man sitter och försöker tyda de snirkliga bokstäverna. Boken finns att köpa, bland annat i Rötterbokhandeln, men kan även lånas på många bibliotek runt om i vårt avlånga land. På Libris kan du se om boken finns på ditt bibliotek. Det finns även möjlighet att fjärrlåna boken.
Farmors farmor vs familjen Posse
I ett tidigare inlägg berättade jag om min farmors farmor, Hulda Schmidt, som fick ett barn tillsammans med greven Erik Posse på 1800-talet. När sonen föddes 1865 var föräldrarna inte gifta. Man hade några år tidigare trolovat sig i Huldas föräldrahem, inför två vittnen, men ingenting om detta fanns dokumenterat. När greven avled några år senare lämnade han efter sig ett testamente som innehöll ett märkligt tillägg. Han testamenterade både pengar och gods till sin utomäktenskaplige son, Erik Gustaf Sigismund, men bara om pojkens mamma lämnade bort sonen till grevens syster för uppfostran, inom tre månader efter hans död. Om Hulda vägrade att lämna sonen så skulle grevens tillgångar i stället tillfalla Riksarkivet.
Farmors farmor vägrade att lämna bort sitt barn. Istället inledde hon en rättsprocess mot grevens familj, med krav om att hon skulle betraktas som grevens ”laggifta” hustru och att barnet skulle betraktas som grevens äkta son. Domstolsprocessen pågick under flera år. Hulda förlorade och grevens pengar skänktes till Riksarkivet.
Tack vare Riksarkivets fina hjälp har jag nu fått tillgång till domstolshandlingarna – sammanlagt 100 sidor, i digitaliserad form. Dokumenten är en fantastisk skatt!
Testamente med tillägg
Grevens testamente fanns som bilaga till domstolshandlingarna:
”9 Maj som av oss undertecknade Gustaf Erik Posses samtliga arvingar blivit godkänt, bland annat förordnat, att, sedan åtskilliga smärre legater utgått, skulle hans återstående kvarlämnade egendom tillfalla gossen Erik Gustaf Sigismund, son av bensvarvaren Smidts dotter Hulda Smidt, med villkor att Hulda Smidt, antingen före testators död eller inom tre månader därefter överlämnade gossen till vissa namngivna personer för uppfostran…”
Om Hulda inte lämnade bort sonen inom tre månader så skulle arvet tillfalla Riksarkivet, vilket det också gjorde.
Farmors farmors handskrivna brev
Farmors farmor Hulda Schmidt drog familjen Posse inför domstol och krävde ”…att jag måtte tillkännas giftorätt av den avlidnes bo och barnet arv efter sin fader, en följd varav jag yrkar att svaranden åläggas till mig och min son…(svårläst)… och överlämna all den avlidnes såväl fasta som lösa egendom och tillhörigheter av vad namn och beskaffenhet de må, samt redovisning och avkastning av egendomarna från dödsdagen.
Stockholm den 4 Oktober 1871,
Hulda Schmidt”.
Karaktärsmord
Hulda Schmidt kom från en enkel men skötsam familj. Hennes pappa hade arbetat som konstsvarvare på Drottninggatan i Stockholm, men avled när rättegången inleddes våren 1871. Hulda stod nu ensam i världen och kämpade för sin och sin sons rätt. Posse var en respekterad familj, med fina titlar, status och god ekonomi. Man ville naturligtvis inte att Schmidt och hennes barn skulle ärva greven.
Den enkla Hulda framställdes av familjen som en sämre sorts människa under rättegången och man gjorde allt för att misskreditera henne. Man påstod bland annat att greve Posse, som varit 52 år när sonen föddes, omöjligt hade kunnat avla ett barn – dels på grund av den höga åldern men greven hade dessutom ”hjärtproblem och andtäppa”. Man menade att Hulda Schmidt säkert hade sprungit med någon annan karl och på så sätt blivit havande.
Greven och Hulda hade inlett sitt förhållande i början av 1860-talet och genom åren hade man brevväxlat flitigt med varandra. Nu lyftes dessa brev fram av grevens syskon (och hans arvtagare), inför rätten. Man ifrågasatte om trolovning dem emellan ens hade ägt rum eftersom greven och Hulda absolut inte passade för varandra – ”och det bevisas till högre grad genom den mängd påtagligen av kärandens (Hulda Schmidt) hand skrivna brev, som funnits bland greve Posses efterlämnade papper och blivit av oss vid rätten förevisade, och vilka utvisa, bland annat, en så ringa, eller rättare sagt, så fullkomlig brist på bildning hos käranden att Greve Posse omöjligen någonsin kunnat ens tänka sig henne som sin maka.”
När första tåget stannade i Sveg
På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.
Fylleri och medborgargarde
Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.
För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.
Säsongsarbetare
Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.
Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.
Inte välkomna vid invigningen
År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.
Orsa-Härjeådalens rallarvisa
Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.
Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.
Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.
När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.
Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.
Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön har gjort en bra låt om Orsa-Hedebanan – ”Över Överberg” som du kan höra genom att ”klicka” här.
Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning
Gedmatch ”Archaic DNA matches” – en liten guide
Gedmatch har många bra verktyg som är helt gratis, bland annat ”Archaic DNA matches” där vårt DNA kan jämföras med DNA-prov från arkeologiska utgrävningar som har gjorts på olika platser i världen.
Du hittar ”Archaic DNA matches” under fliken ”Free Tools” längst upp på sidan när du har loggat in på Gedmatch.
Skriv in kit-nummer, för dig eller någon annan person vars DNA du administrerar. Du hittar dessa nummer under fliken ”Dashboard” vid ditt namn (som finns på höger sida när du loggat in).
När du skrivit in ditt (eller någon annan persons) kit-nummer och klickat på ”match with ancient DNA”, kommer en låång lista med många matcher, som du är släkt med, upp. Verktyget är nämligen inställt på ”upper segment threshold limit 0,5 centimorgan”, men det går lätt att ändra…
Med några små justeringar kan man få veta lite mer exakt, vilka gamla skelett man är släkt med. Man blir kanske inte så mycket klokare, men det är spännande. Du kan enkelt ändra och öka från 0,5 centimorgan till 2, 3, 4 osv. centimorgan. Då blir urvalet mindre och du kan lättare se dina forntida rötter.
Gamla jägare och samlare
När jag ändrade sökfunktionen till 4 centimorgan var det endast några få gamla kvarlevor som visade sig vara mina DNA-matcher – gamle Kotias från Georgien, Bichon från Schweiz, Loschbour från Luxemburg och ett gammalt skelett som kallas RISE11, som har sina rötter någonstans i Ryssland.
Kotias är ett gammalt skelett som hittades i en grotta i västra Georgien och beräknas ha 37 000 år på nacken, Bichon-kvarlevorna återfanns i en grotta i Schweiz och verkar ha tillhört en jägar-samlarkultur som hade väldigt långa skallar. Loschbour-mannen (hans skelett) hittades i en grotta och tros vara cirka 8000 år. Den mystiske DNA-matchen RISE511, har jag inte hittat någon information om, tyvärr.
Clovis Montana
1968 hittades flera barnskelett i New Mexico, USA. De döda beräknas ha levt här på jorden för cirka 12 000 år sedan, hade rötter i den så kallade Clovis-kulturen och tillhör Nordamerikas urbefolkning. Min dotter Sandra-Li, som har sina rötter i Sydamerika på sin pappas sida, får ”Clovis Montana” som en av få DNA-matcher när vi ändrar hennes sökning till 4 centimorgan på Gedmatch ”Archaic DNA matches”. Clovis kan visserligen inte ha några nu levande ättlingar eftersom den lille pojken beräknas ha varit i ettårsåldern när han gick bort. Men om du, liksom min flicka har Clovis som DNA-match så är du helt säkert släkt med hans familj på något sätt.
Sökandet efter gamle Zachris
När jag började släktforska i tjugoårsåldern så trodde jag att det skulle bli väldigt enkelt att hitta morfars okände far och alla de där vallonerna som det hade ryktats om i släkten. Morfar skulle fylla 90 år när jag glatt berättade att alla släktgåtorna snart skulle vara lösta. Men det skulle dröja många år innan jag hade lyckats ”gräva” så långt tillbaka att jag kunde hitta de franskklingande vallonnamnen. Och nu, trettio år senare letar jag fortfarande efter morfars okände far…
Som ung släktforskare blev jag varnad av en erfaren forskare som hade ägnat många år till att lägga sitt släktpussel. ”Släktforskning är beroendeframkallande och du kommer inte att kunna sluta när du väl har börjat” sa han och tillade med glimten i ögat: ”Det sägs förresten att man måste vara lite knasig för att släktforska”.
Så rätt han hade!
Som släktforskare kan man ligga sömnlös och grubbla över saker som ingen normalt funtad person ens skulle bry sig om. Vad hände egentligen med gamle Per Larsson på 1700-talet? Fick han bo kvar i torpet? Tog barnen hand om honom?
Människor som inte sysslar med släktforskning har nog också väldigt svårt att förstå den stora lycka man kan känna, när man efter många års ”grävande” äntligen hittar nya spår efter de gamla anfäderna- och mödrarna i kyrkböckerna. Som häromdagen, när jag efter tjugo års sökande äntligen hittade gamle anfadern Zachris…
Mormors mormors morfar, Lars Fogelberg, föddes i Norrköping år 1755. Hans föräldrar var fiskaren Zacharias Fogelström och Elsa Persdotter. Bland pojkens dopvittnen fanns befallningsmannen Petter Fogelberg och en Madame Catharina Fogelberg.
Två år senare, 1757, födde Elsa ytterligare en son och hon dog i barnsäng samma år. I dödboken antecknas hennes make med namnet Zachris Fogelberg. Därefter försvinner han spårlöst från alla Norrköpings kyrkböcker. Sonen Lars växer upp hos sin moster Catharina i Tråbrunna, Östra Eneby. Catharinas make var skräddare och det var förmodligen han som lärde upp Lars inom yrket. Lars Fogelberg blev sedermera sockenskräddare och gifte sig med Ingrid Kullström. Det var oroliga tider i världen och Lars kallades ut i krig. Han avled i Pommern när han var 35 år.
Hur det gick för släkten framåt i tiden, det vet jag. Lars och Ingrids dotter Anna Catharina Fogelberg f. 1784 gifte sig med bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f.1798 och deras dotter Lovisa Dahlberg var min mormors mormors mamma.
Men vad hände egentligen med fiskaren Zachris? Han måste ha flyttat, men vart? Och varför i hela friden kallades han Fogelström när allt tyder på att han borde heta Fogelberg, som sin son?
Efter att ha lusläst varenda kyrkbok i Östergötland utan att hitta ett enda spår efter Zachris, var jag på väg att ge upp. Men skam den som ger sig. Härom dagen hittade jag honom! Det visade sig att gamle Zachris levde livets glada dagar i en helt annan församling. Zachris hann med tre äktenskap efter första hustruns död och blev 81 år. Han hette förresten inte alls Fogelström i efternamn…
Zacharias Olofsson Fogelberg föddes i torpet Strömma under Vittvik, Tryserum och var son till torparen Olof Zachrisson f.1690 och Ingrid Larsdotter f.1695. Min anfader Lars fick således sitt förnamn efter sin farmors far.
Namnet Fogelberg i min släkt, kommer av godset Fågelvik (Fogelvik) i Tryserum. Gården, som har medeltida anor och ägdes av släkten Gyllenstierna, hade många underliggande gårdar och säterier på 1700-talet. Allt eftersom släkten Gyllenstierna växte genom att nya barn föddes, byggdes säterierna Vittvik, Löt, Kurum och Stjärnö. Torpet Strömma, där gamle anfadern Zachris föddes, hörde till Vittvik.
En mötesplats för alla som forskar om Härjedalens historia
Härjedalens Släktforskarförening är en fantastisk mötesplats för alla som forskar om Härjedalens historia. Här träffas medlemmarna, fysiskt eller på distans, för att delta i kurser, träffar och utflykter samt för att utbyta erfarenheter och idéer med varandra.
Härjedalens Släktforskarförening startade sin verksamhet 2009 och man har ett nära samarbete med Svegs Hembygdsförening. Föreningen erbjuder bland annat utflykter, föreläsningar och släktforskningskurser för sina medlemmar. Det finns möjlighet att delta både fysiskt och på distans, via Zoom. En fin möjlighet för oss som inte bor i Härjedalen.
Under 2022 har föreningens medlemmar bland annat besökt vackra Remsgården och Remssågen, deltagit i Öppet-hus-arrangemang i Sveg och Hedeviken samt deltagit i Jamtlis föreläsningsserie varje torsdag. Föreningens ordförande Staffan Söder har hållit släktforskarkurs under året. Deltagarna har också regelbundet haft träffar via Zoom då man har hjälpts åt med att tolka handskrifter i kyrkböcker och mycket mer.
Följ gärna Härjedalens Släktforskarförening via deras Facebook-grupp.
Släktforskardagarna 2023 kommer att hållas i Östersund 25–27 augusti, ett evenemang man inte vill missa! Värd för arrangemanget är Jämtlands Lokalhistoriker & Släktforskare.
Helena Bure Wijk - Släktforskning 