Publicerad i Örebro, Historiska byggnader, släktforskning, Slott & gårdar

Berättelsen om ett ovanligt hus

Mormors farmors farfars far byggde ”Gjutstugan” i Hällabrottet. Foto: C.G Rosenberg

”Den vakne hejdar ibland sina steg inför det ovanliga. Han ser, tänker, frågar och drar slutsatser. Om han är Kumlabo och på landsvägen dröjer framför den gamla och nu obebodda manbyggnaden till det forna kronohemmanet Hällabrottet, väckes nog också en medkänsla, lik den man hyser för en stum och säregen åldring, som med sliten dräkt, trött blick och påtaglig oro bidar sitt slutliga öde” skriver Henrik Juhlin när han på 1950-talet betraktar den märkliga ”Gjutstugan” i Hällabrottet, Kumla.

Min mormors farmors farfars far hette Sven Persson Lönnberg och föddes i Högby, Ekeby (Kumla, Örebro) år 1718. Sven blev soldat och kronobonde, liksom sin far, Per Dansson. Sven Lönnberg hade förmodligen gått ur historien som en helt okänd person om det inte hade varit för att han under sin livstid byggde det märkliga huset som idag kallas ”Gjutstugan”.

Huset byggdes cirka år 1774 och skiljer sig markant från övrig bebyggelse i Hällabrottet eftersom det är byggt av grovt huggen kalksten. Sven och hans bror, Olof Hellström, som var kunnig inom stenhuggeri, hjälptes åt att uppföra huset, som består av två våningar med två lägenheter. Anledningen till att man valde just kalksten var att kungen redan 1757 hade beslutat att de bönder som uppförde sina hus av sten i stället för av trä, skulle få 20 års frihet från ”alla personliga avgifter för sig samt hustru och barn”. Det var således på grund av att man ville spara på Kronans skogar och erbjöd ekonomiska lättnader för dem som valde annat byggmaterial, som ”Gjutstugan” fick sin speciella prägel.

Att bygga huset var tidsödande och bröderna Sven och Olof hjälptes åt. Brodern Olof Hellström hade vid tiden då bygget påbörjades redan uppfört ett eget hus till sin familj. Han var den som passade murstenen i hanterliga stycken, skötte bränning och släckning av kalk, rappning, samt bjälklags- och takarbeten. Murning och uttorkning av kalkstenen var tidskrävande och arbetet bör därför ha pågått under minst ett år. ”Ugnen för kalkbränningen stod antagligen i trakten av den nuvarande konsumbutiken. På 1782 års karta är nämligen ett ”kalkugnsröse” markerat på detta ställe cirka 180 meter från byggnadsplatsen” berättar Kumlabon Henrik Juhlin.

”Gjutstugan” byggdes för två familjer och hade (för sin tid) något så ovanligt som källare med tvättstuga. Huset hade ursprungligen torvtak som ersattes med tegel under början av 1800-talet. Garderober och skafferier saknas helt i huset. Förr i tiden hade man istället kistor och lösa skåp för all förvaring. Stenväggarna är 50 centimeter tjocka och innerväggarna var ursprungligen ”stänkta” och kalkfärgade. Innertaket är isolerat med brädor och golvet i förstugan består av stora kalkstenshällar, men övriga golv är av trä. Alla ugnar i huset är murade och putsade med upp- och nedgående rökkanaler. ”Väggarna i den västra vindskammaren äro icke panelade; de bestå liksom stora vindens västra vägg endast av barkat rundvirke, tätat med mossa. Husets interiör präglas av den största enkelhet. Trappan till den övre våningen är av kalkstensblocksteg och har en provisorisk prägel. Ledstänger saknas, även kring trappöppningen” berättar Juhlin och fortsätter: ”Hörnen samt fönster- och dörrfoder äro slätputsade. Färgen är gulgrå. Skorstenarna äro gjorda av kalkstenshällar och av en förr på orten gängse typ. Huvudfasaden har en välgörande sluten och allvarlig karaktär”.

Nybergs karta över Gjutstugan

Källor: Egen släktforskning och Kumla julblad 1955

 

Publicerad i Ångermanland, Norge, Okategoriserade, släktforskning, Släktforskningsverktyg, uppland

Bomärket, ett forntida personligt sigill

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.

Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
lena bomärke (2)

Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här,  framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:

Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-

Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.

Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.

Inristat kors vid Juhola finngård, Värmland. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Publicerad i skogsfinnar, släktforskning, Släktforskning Norge

Sökandet efter gamle Tørris

Foto: Helena

Min farfars morfars mamma hette Anne Tørrisdatter och föddes år 1812 i Åsnes, Hedmark, Norge. Annes far, Torris (Tørris) Larsen föddes 1789 i Åsnes och gifte sig med Olea (Oleana) Andersdatter från Gravberget på Finnskogen i Hedmark. Olea var ättling till de östfinska familjerna Liitiäinen och Puranen som kommit till Norge från Värmland på 1600-talet men Tørris anfäder- och mödrar har jag inte lyckats hitta.

Foto: Helena

Tørris Larsen och Olea Andersdatter fick tillsammans sju barn, Anne, Karen, Anders, Ole, Arne, Thea och Lovise. Dottern Anne Tørrisdatter f.1812 gifte sig med Ejner (Ener) Gundersen som var ättling till familjerna Hakkarainen, Liitiäinen och Karjalainen.

Gjesåsens kyrka.
Foto: Olaerie

Från Tørberget i Norge till USA

Tørris och Oleas son, Arne Tørrisen f.1824 gifte sig med Ellie Mortensdatter Tørberget f.1829. Ellie var ättling till Morten Mortensen Liitiäinen f. 1703 och Marit Pedersdatter Kuosmainen f. 1718. Det var familjen Kuosmainen som upptog Tørberget i Trysil en gång i tiden. Anders Olsen Kuosmainens familj kom från Mikkelin (Sankt Michel) i södra Savolax och man bosatte sig först i Dalarna och norra Värmland. Sonen Anders f.1627 i Ore kom att bosätta sig i Tørberget, Trysil i Norge och släkten har idag många ättlingar.

Arne Tørrisen och hustrun Ellie emigrerade till Wisconsin i USA år 1887. Paret fanns med på fartyget, men sedan är de omöjliga att hitta. Vart tog de vägen när de kom till La Crosse?

Ole Arnesen Törberget och hans hustru Johanna Jacobsdotter i Snohomish county, Washington, USA, 1927.
Foto: Karin Larsson

Från Kornstadsberget till Glissjöberg i Härjedalen

Arnes syster Anne stannade kvar i Norge. Tillsammans med Ener Gundersen fick hon flera barn, bland annat Torsten som föddes 1848 i Åsnes. I Norge var det vanligt att man fick ett tillnamn från gården/platsen man föddes på. Torstens syster kallades därför Olia Enersdatter Kornstadsberget. När hennes bror Torsten, min farfars morfar, flyttade till Sverige i slutet av 1880-talet valde han istället att kalla sig Kornberg.

Min farfars morfar Torsten Enersen Kornberg.
Foto: privat


De flesta av släktens grenar är nu kartlagda men sökandet efter gamle Torris och hans rötter fortsätter. Torris (Tørris) föddes ca 1789 i Hof, Hedmark och enligt flera uppgifter hette hans pappa Lars Torrisen/Tørrisen f. ca 1753, gift med okänd hustru som föddes ca 1762.

Vet du mer om Torris och hans släkt? Vet du kanske vad som hände med Arne Tørrisen och hans familj efter att de anlänt till La Crosse i Wisconsin, USA?
Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com
Alla upplysningar är så värdefulla.

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: ”Kuosmainens ättlingar i Trysil och Nordvärmland” av Bjarne Persson, egen forskning och Karin Larssons släktforskning.


Publicerad i släktforskning, Vem tror du att du är?

Snart premiär!

Den 14 september är det premiär för årets säsong av programserien ”Vem tror du att du är?” som sänds på Kanal 5 och Discovery+. De som söker sina rötter och får veta mer om sin släkt denna gång är Jill Johnsson, Agneta Sjödin, Niklas Ekstedt, Krister Henriksson, Lars Lerin, Börje Salming, Cecilia Frode, Petter och Marianne Mörck. Det ska bli väldigt spännande att följa deras släktresor!

Trailer inför höstens säsong kan ses här

Jag är med på ett litet hörn 🙂

 

På väg till inspelningen våren -22

 

Publicerad i Östergötland, Brott och straff, Okategoriserade, släktforskning

Rättegången mot Lars Joensson ”på skogen”

Som släktforskare hittar man sällan några långa, utförliga beskrivningar av sina anfäder- och mödrar. I kyrkböckerna står det oftast bara när personen har fötts, döpts, gått till nattvard, gift sig och dött. Om man har tur kan man hitta mer detaljerade beskrivningar och anteckningar, men då rör det sig oftast om andra källor, som exempelvis domböcker.

Elva generationer bakåt i tiden levde min anfader ”Lars Joensson på skogen”. Han bodde tillsammans med hustru Brita och sex barn i Simonstorp, Östergötland.  Lars, som var Kronoskytt och Kolare kände mycket väl till de mörka skogarna i Kolmården och kom att bli anklagad för mordet på en kringresande handelsman.

Mordet på en kringresande tobakshandlare

Strax efter midsommar 1693 hittades i Simonstorpsskogen liket efter en man som blivit bragd om livet. Även några ”slarvor” av hans kläder upphittades. I domboken berättas att sockenbon Jöns Lärka ”visste att en karl från Västmanland var efterlyst, men kunde inte säkert säga om det var honom man hittat”, så invånarna uppmanades att ta reda på vem den okände döde mannen kunde vara.

Foto: Helena Bure Wijk

Året därpå stod den då 64-årige Lars Joensson i tinget, anklagad för mordet på mannen, som hade visat sig vara en kringresande tobakshandlare. Lars granne, Erik Eriksson hade nämligen hört Arvid i Lindalen berätta att det var Lars som var den skyldige. Arvid berättade att ”Håkansson och Lars Joensson hade kolat tillsammans i skogen och en natt hade Joensson pratat i sömnen och sagt att han skulle gå till Tinget och bekänna dådet”. Enligt rykten hade Lars Joensson slagit den stackars ”karlen alldeles ihjäl med en tall-stake” där i skogen.
Vittnesmålen ansågs inte trovärdiga så man la ner förhören men rykten fortsatte att florera så i oktober 1699, sex år efter att man funnit tobakshandlaren, stod Lars Joensson åter i Risinge tingsrätt. Rätten tyckte nu att ”Joensson skulle låta Guds ande regera och göra en sannfärdig bekännelse” men Lars Joensson nekade stadigt och sa sig ”varken ha haft ihjäl denne karl eller någon annan människa”.

Sov i en höstack 

I februari året därpå blev Lars Joenssons son, Nils, kallad till tinget för att föra sin fars talan. Han bedyrade inför Gud den allsmäktige att fadern var fri från alla beskyllningar och sa att han nu var orolig för sin fars liv och hälsa. Sonen berättade att pappan inte längre vågade sova i sin stuga. I tre veckor hade han därför suttit i en höstack ett stycke därifrån, utan både mat och dryck. Sonen hade gjort fadern sällskap och vädjat till honom om att återvända hem, eftersom vintern var så sträng och kölden ven kring husknuten. Inför den sittande rätten föll nu Nils plötsligt ned till golvet och ”andningen syntes inte till på en lång stund”, står det i domboken. Rätten trodde att han antingen skulle ge upp andan helt eller bekänna allt. Men strax därpå  reste han sig åter och någon bekännelse blev det inte den här gången heller. För att vara på den säkra sidan låstes far och son in i ”häkte med järn”, tills nästa dag.

Fick plikta med kroppen 

Rätten ansåg att Lars Joensson for med osanningar och att han därför var skyldig till dådet. Man hade nämligen hittat 3 rockar med silverkantade knappar i hans stuga. Lars försvarade sig och sa att han levt ett ”hederligt liv i vandel och rockarna var minsann betalning för den gången han skjutsade en prästfru med häst och vagn till Stockholm”. Han nekade än en gång till anklagelserna och vägrade också erkänna att han sovit i en höstack flera veckor. Han bedyrade sin oskuld och sade sig vara ”lika ren som Jungfru Maria” och så avrundade han det hela med att säga att ”han som dömer honom i Rätten inte borde få sitta där han sitter”. Nu tyckte man förstås att Joensson alldeles hade förgripit sig på rätten, men han nekade även till det.

Friad efter sju år 

Rätten insåg att man inte skulle komma någonvart med den envisa karlen. Lars Joensson fick böter och fick plikta 40 piskrapp för förargelse mot rätten, men efter 7 år av anklagelser var han äntligen en fri man. Kronoskytten Lars Joensson verkar ha varit en riktig krutgubbe. Han gifte förresten om sig när han hade fyllt 84. Enligt den gamla vigselboken hette hon Kerstin och var ”några och tjugu år gammal”.

Foto: Helena Bure Wijk

 

Publicerad i namnbyte, släktforskning

Byta till ett gammalt släktnamn

 

Förr i tiden kunde man byta efternamn lite hur som helst, men när namnlagen kom i början på 1900-talet så ”frystes” alla befintliga efternamn i Sverige och för att byta släktnamn var man därefter tvungen att ansöka om detta via myndigheterna.

Sedan 2016 har man ”mjukat” upp regelverket litegrann och enligt nuvarande regler kan man anta ett släktnamn som har burits inom släkten, i rakt uppstigande led i någon av föräldrarnas släkt i minst två generationer. Namnet ska ha funnits max fyra generationer tillbaka i tiden, från föräldrarna räknat. Personer som blivit adopterade kan ta upp släktnamn från de juridiska föräldrarnas släkt men inte från de biologiska.

När det gäller adliga namn så går det inte (sedan 1901) att lägga till prefix som ”von” eller ”af” som förr i tiden kännetecknade adliga släktnamn. Men om ett adligt släktnamn finns i din släkt, upp till fyra generationer bakåt i släkten från dina föräldrar räknat och har burits i minst två generationer så går det bra att anta även adelsnamn. Namn som bärs av fler än 2000 personer får också antas. Här finns en lista med efternamn som bärs av fler än 2000 personer. Dessa namn kan vem som helst ansöka om att få byta till.

Publicerad i släktforskning, Släktforskningstips, Släktforskningsverktyg

Håll ordning på släkten

Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det). Illustration: Helena Bure Wijk

När man har kommit igång med släktforskning upptäcker man snart att det kan vara bra att ha ett verktyg för att kunna strukturera forskningen på ett lättförståeligt och snyggt sätt. För att bygga släktträd i datorn kan man använda kalkylprogrammet Microsoft Excel, men det finns också andra alternativ. DisgenHolger, Brother´s Keeper och Min Släkt är några prisvärda program som erbjuder släktforskaren möjlighet att skapa fina släktträd i datorn, som sedan kan skrivas ut eller flyttas till andra webbplatser som GEDCOM-filer. Vill man sedan publicera forskningen på en egen hemsida så går även det bra.

Jag har använt programmet Min Släkt under många år och är väldigt nöjd. Programmet är enkelt att använda, prisvärt och innehåller alla funktioner man kan behöva. Dessutom har man en tillmötesgående och trevlig kundtjänst. För engångssumman 450 kronor kan man köpa en licensnyckel för Min Släkt och får då fri tillgång till programmets alla funktioner, för alltid. Här kan du ladda hem och prova Min Släkt 4.2 kostnadsfritt.

Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det).

Min Släkt är ett mycket bra och prisvärt program som innehåller allt jag behöver och mer därtill.

Publicerad i skogsfinnar, släktforskning, Tiveden

Finnarna i Tiveden

Foto: tiveden.se

Pest, krig och missväxt

Till de vackra och skogrika bergstrakterna i Tiveden mellan Närke och Västergötland kom finska nybyggare från Savolax redan under 1580-talet och man bosatte sig då främst mellan sjöarna Skagern och Unden. Constantia Eriksdotter f.1560 var visserligen en ”oäkta”, men en aktad dotter till Gustav Vasas son Erik XIV och kallades på sin tid ”Drottningen av Tiveden”. Gården Bocksjö i sydöstra delen av Tiveden var Constantias sätesgård och hon bör ha varit den person som välkomnade de finska nybyggarna till bygden. Pest, krig och missväxt hade härjat och avfolkat området, men snart upptogs ödetorp och gårdar av nybyggarfamiljerna och befolkningen kom snabbt att öka.

Constantia Eriksdotter

Bättre tider

Under 1600-talets senare del hade man bebyggt området ända fram till Vätterns strand.  De finnar som kom som nybyggare till området hade släktförbindelser till nybyggarna i Värmland och området Rämmen liksom till finnskogen i Älgå, strax utanför Arvika.

Sätesgården Bocksjö och de övriga 24 hemman som Constantia Eriksdotter och maken Henrik Frankelin blivit donerade av hertig Karl i Undenäs och Hova kom att övertas av sonen Carl. Carl avled 1634 och Constantia pantsatte då Bocksjöholm och underlydande hemman till mågen Anders Koskull som kom att bli överste för ett regemente finskt fotfolk 1641.

Anders Koskull

Finska släktgrenar i Tiveden

Till Humlegårdsliden vid sjön Undens södra del i Undenäs, två mil från Karlsborg kom Per Olofsson med sin familj under 1600-talets senare del. Flera finska familjer hade varit bosatta på torpet innan dess. Den förste bosättaren var Håkan och efter honom följde Lars Finne, Sven, Per Joen och Svenning. År 1684 angavs Humlegårdsliden vara upptaget ”på förbudin ort” och reducerades från ätten Koskull som 1/8 hemman till kronan. Vid tinget i Valla 1686 berättade Per Olofsson, att han lagt 3 daler kopparmynt årligen samt gjort 2 dagsverken i veckan de 10 år han hade bott på hemmanet, under det att Joen Olofsson i Björkenäs, som bott där före honom, endast en gång hade lagt de 3 dalerna vid kaptenen Erik Koskulls bröllopsresa, men därutöver intet.

Per Olofssons dotter Gunella f. 1670 i Undenäs kom att gifta sig med Håkan Töresson och familjen bodde på Humlegårdsliden. Håkan och Gunellas son Jonas f.1700 gifte sig med Elin Larsdotter f.1707 i Hanefjäll, Undenäs. Elins far, Lars Göransson f.1658 på Hanefjäll kom från en släkt som gifte sig med finska ättlingar i Humlegårdsliden, Olofstorp, Holmgillret och Djäknatorp. Hanefjäll lydde från år 1595 under Constania Eriksdotter. Efter hennes död 1649 övertogs hemmanet av hennes barnbarn, Agata Frost.

Humlegårdsliden 1919


Mer om Tivedenfinnarnas historia

Mer om finnarna i Tiveden kan du läsa på Tivedenfinnar – en fantastisk hemsida som har skapats för att bevara, ta tillvara och väcka intresse för kunskap om den tid då Tiveden med omnejd till stor del byggdes av människor som kom från Finland.

Publicerad i Östergötland, Östergötlands skärgård, Finska nybyggare i Östergötland, Okategoriserade, släktforskning

Ett finntorp på en höjd i Valdemarsvik

Mycket är ännu okänt om de finska nybyggare som bosatte sig i Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Att det har funnits skogsfinska bosättningar det vet man, men det finns tyvärr väldigt få anteckningar om de finska familjer som en gång levde där. Att det även har funnits finska nybyggare i Östgötaskärgården var helt okänt för mig, tills jag nyligen upptäckte att min mormors mormors mormors farfars mamma föddes i finntorpet Slätvik i Valdemarsvik, Tryserum.

Grönskande skog och kala klipphällar

Valdemarsviken är ostkustens enda fjord och området är både kargt och grönskande med skogsmark och kala klipphällar som vänder sig mot det öppna havet. Torpet Slätvik låg på sin tid i Gryts södra skärgård men har idag ersatts av ett modernare hus. På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför levde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Dottern Ingeborg föddes i finntorpet år 1694.

1024px-Harstena13
Harstena i Gryts skärgård, Valdemarsvik Foto: Einat Spetz

De första bosättarna

Jag vet ännu inte till vilken finsk släkt Lars i Slätvik hörde. Inte heller varifrån i Finland släkten härstammade, men källorna bekräftar att Östergötlands skärgård en gång i tiden var livligt trafikerad. Den danske kungen Valdemar Atterdags farled mellan Danmark och Estland, via Finland, passerade genom Gryts och S:t Annas skärgård i Östergötland. Uppfattningen att det ursprungligen var människor från andra sidan Östersjön som först befolkade skärgården har funnits länge och det finns en gammal bevarad berättelse om de första bosättarna på ön Harstena i Gryts skärgård.

Carl_Blechen_-_Stürmische_See_mit_Leuchtturm
Målning: Carl Blechen cirka 1826

En stormig natt

En stormig natt kom en båt drivande på havet utanför östgötaskärgården. Eldarna som brukade vara tända på stränderna till varning hade slocknat i stormen och skutan tumlade nu planlöst omkring på det svarta havet. Till slut stötte båten på grund och började att ta in vatten. Besättningen ombord trodde nu att slutet hade kommit, men man lyckades på något sätt ta sig i land på en obebodd ö. När morgonen grydde hade båten sjunkit till botten och kunde inte längre bärgas. De finnar som färdats ombord på båten kunde nu inte ta sig från ön så de var tvungna att göra sig hemmastadda där. Det fanns gott om fisk, säl och sjöfågel som man livnärde sig på.

Det sägs att öns nuvarande befolkning härstammar från den finska besättning som en natt drev iland på ön och långt in i tiden talades där en dialekt som skilde sig från den östgötska dialekten. Den påminde snarare om åländsk eller finsk dialekt. Namnet Harstena kan ha uppkommit från finskans ”harju” som är benämningen på kam, ås eller krön.

Harstena fiskeläge Bild: Waldemar Bernhard

Även andra platser i Östergötlands skärgård bär namn efter de finska nybyggare som en gång levde där. Finnaracke (Findrakö) i Gryt minner om de finska nybyggare som en gång levde där och betyder ”Finnes raka fura”. De skogsklädda och klippiga öarna Norra Finnön och Södra Finnön i Gryt och S:t Anna delas genom Finnfjärden. Här finns även fiskeläget Finnkrogen (finnkroken/finntarmskrogen) som minner om de första nybyggarna.

På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför torpet Slätvik bodde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Foto: Hemnet

 

Källor: Egen släktforskning och ”Finnarnas historia i Östergötland” av Harri Blomberg

Publicerad i släktforskning, Svenska järnbruk, Tyska smeder

Schult – en tysk smedssläkt

 

Gryts bruk i Svennevad, Örebro län i början av 1900-talet. Foto: Digitalarkivet

 

 

I mormor och morfars släktgrenar finns flera vallon- och tyska smedssläkter, de flesta ganska välkända. Men så finns där också några okända familjer i grenarna som jag inte hade hört talas om tidigare. Då blir det lite extra spännande att släktforska. 🙂


Invandrade från Tyskland på 1600-talet

Anfadern Hans Schult f.1580 inkom till Sverige från Tysk-romerska riket (Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation) och städslades som hammarsmed i Garpenberg, Dalarna tidigt 1600-tal. Det verkar som om familjen Schult själva gärna skrev sitt namn som Scholl men namnet förekommer i hammartingsprotokoll och kyrkböcker omväxlande som Scholl, Schult och Skult. Om hammarsmedernas tidiga led skriver Bertil IW Kjelldorff: ”De tidigaste företrädarna för hammarsmeder i Sverige med släktnamnen Scholl/Schult/Skult är svåra att placera. De kan tillhöra en och samma släkt eller ingå i olika släkter. Gemensamt för dem alla tycks dock vara att de invandrat från Tyskland”.

I sin text berättar Kjelldorff bland annat om hammarsmeden Hans Schult som var verksam i Garpenberg. Denne Hans hade i sin tur någon slags koppling till hammarsmeden ”mäster Hans” som var verksam i Billsbro hammar och Krämbol i Västra Vingåker under 1630- och 40-talen. En annan Schult som dyker upp i dokumenten från den tiden var ”mäster Heinrich Schulle, der Hammerschmidt, räckare” som var verksam i Torshälla och senare i Virå bruk, Björkvik i Södermanland. Männen i dokumenten är svåra att placera och Bertil Kjelldorff belyser i sin text att det är först med den tredje generationen hammarsmeder med detta namn som släktband med säkerhet kan skönjas.

Del av Svennevads socken. Pilen visar var Gryts bruk låg. Foto:Släkt och hävd 1999/LMV:s arkiv 1688



Hammarsmed Hans Heinrich Schult

Min anfader Hans Heinrich Schult föddes år 1580 i Tyskland och kom att bli hammarsmed i Garpenberg, Dalarna tidigt 1600-tal. Hans var gift med Maria Götriksdotter från Thüringen i Tyskland och paret fick tillsammans flera barn, bland andra Henrik f.1615 som blev hammarsmed i Virå bruk, Björkvik. Henrik Hansson Schult var gift med Margareta Herfesdotter och fick sonen Anders 1640 som blev hammarsmed liksom sin far och farfar.

Paret fick även sönerna Göran f.1611 och Herman f.1620

Anders Henriksson Schult


Mormors farfars farfars farfars morfar Anders Henriksson Schult f.1640 blev först mästersven hos Jacob Falleij vid Ramnäs och Färna bruk i Västmanland. Han gifte sig två gånger – första äktenskapet med Elisabeth Piersdotter som avled 1673 och sedan omgift med min anmoder Catharina Johansdotter Cochois (Cosswa). Han fick sammanlagt tolv barn under sina båda äktenskap.

Barn i äktenskap 1 med Elisabeth Piersdotter:
Katarina f.1663
Anna f.1665
Johanna f.1669
Herman f.1670
Maria f.1671
Brita f.1673

Barn i äktenskap 2 med Catharina Johansdotter Cochois:
Elisabet d.1700
Johan f.1675
Anders f.1678
Henrik f.1680
Herman f.1680
Maria f.1685
Herman f.1687


Anders Schult var en skicklig yrkesman och blev med tiden hammarsmedsmästare och ålderman. Under sin livstid var han verksam vid flera bruk, bland andra Eds, Folkströms och Gryts bruk. När familjens bostad plötsligt en dag brann upp, hamnade familjen i ekonomiska svårigheter och Anders blev svårt skuldsatt. Han hamnade i konflikt med flera brukspatroner och valde till slut att avsäga sig sitt uppdrag i Hällestads bergslag.

 

Gryts bruk i Svennevad. Foto: Digitalarkivet/Örebro läns museum

 


Mina rötter till släkten Schult finns här

Källor: Bertil IW Kjelldorff (Släkt och Hävd nr.2/1999), Ulf Berggren, Smedsskivan och egen forskning.