När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.

 

Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

Foto: Sveriges radio

Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön har gjort en bra låt om Orsa-Hedebanan – ”Över Överberg” som du kan höra genom att ”klicka” här.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

En mötesplats för alla som forskar om Härjedalens historia

Härjedalens Släktforskarförening är en fantastisk mötesplats för alla som forskar om Härjedalens historia. Här träffas medlemmarna, fysiskt eller på distans, för att delta i kurser, träffar och utflykter samt för att utbyta erfarenheter och idéer med varandra.

Härjedalens Släktforskarförening startade sin verksamhet 2009 och man har ett nära samarbete med Svegs Hembygdsförening. Föreningen erbjuder bland annat utflykter, föreläsningar och släktforskningskurser för sina medlemmar. Det finns möjlighet att delta både fysiskt och på distans, via Zoom. En fin möjlighet för oss som inte bor i Härjedalen.

Härjedalens Släktforskarförenings medlemsblad julen 2022



Under 2022 har föreningens medlemmar bland annat besökt vackra Remsgården och Remssågen, deltagit i Öppet-hus-arrangemang i Sveg och Hedeviken samt deltagit i Jamtlis föreläsningsserie varje torsdag. Föreningens ordförande Staffan Söder har hållit släktforskarkurs under året. Deltagarna har också regelbundet haft träffar via Zoom då man har hjälpts åt med att tolka handskrifter i kyrkböcker och mycket mer.

Följ gärna Härjedalens Släktforskarförening via deras Facebook-grupp.

Släktforskardagarna 2023 kommer att hållas i Östersund 25–27 augusti, ett evenemang man inte vill missa! Värd för arrangemanget är Jämtlands Lokalhistoriker & Släktforskare.

Jag medverkar med en artikel om Remsgården i julnumret

Kornstadberget

 

Gjesåsberget Foto: Nils Haugene

Min farfars morfar Torsten föddes år 1848 på Kornstadberget/Gjesåsberget i Norge. Platsen var väldigt speciell för honom och när han flyttade till Sverige valde han att kalla sig Kornberg. Den förste i vår släkt som bodde där var Torstens farmors far, Jorgen/Joger Hansen och hans hustru Marte.

Jugerhanshemmet

Jorgen Hansen föddes år 1764 i Hedmark, Norge. I kyrkböckerna kallas han ”Joger” och med tiden uppstod vissa rykten kring Jorgen och hans familj. Gården där familjen bodde kom att kallas ”Jugerhanshemmet”. Som forskaren Ivar Kulseth förklarar i den norska tidningen Solung Avisa (2022): ”Boplassen på østsiden av Gjesåsberget visste alle i lokalmiljøet om, men hva med opprinnelsen?” Kanske hade ”Jugerhanshemmet” noe med å juge å gjøre?”


En ärlig och strävsam familj

Ivar Kulseth tog det modiga initiativet och startade föreningen ”Joger Hans sosiale forum”, tillsammans med vännerna Ivar Bakke och Åge Skymoen för 22 år sedan. Genom åren har medlemmarna träffats regelbundet. Det visade sig att Joger och hans familj var strävsamma och inte alls oärliga på något sätt.
Det vi vet med säkerhet är att Joger Hansen och hans hustru Marte bosatte sig på Kornstadberget, på den östra sidan av Gjesåsberget i Åsnes i Norge där de fick hyra en liten skogstomt av Gram Lindstad omkring år 1805. Paret fick tillsammans barnen Kari f. 1792, Helene f. 1800, Anne f. 1802 och Hans f. 1803.


Sorgliga händelser

Joger Hansen avled på Kornstadberget 1824 då han var i 60-årsåldern och sonen Hans tog över efter fadern. Hans gifte sig med Kari (Cassie) Embretsdatter och tillsammans fick paret 8 barn.  Det finns en berättelse om ett föräldrapar som förlorade en liten son som blev tagen av varg, samt en dotter, Helga Marie, som vid tre års ålder avled av brännskador, strax därpå, då hon fått en kittel kokande vatten över sig. Barnens mamma återhämtade sig aldrig efter dessa trauman och kom så till gamlehjemmet på Sønsterud. Så sorgligt.

Kornberg från Kornstadberget

Min farfars morfar, Torsten, föddes år 1848 på Kornstadberget/Gjesåsberget i Norge. Berget måste ha haft en en speciell plats i hans hjärta. När han flyttade till Sverige hette han Torsten Enersen, men valde att byta namn till Kornberg. 

Foto: I solor.no

 

Källor: Solung Avisa (2022), I Solor.no och egen forskning.

Joger Hansens ättlingar finns i dag bland annat i Norge- i Åsnes, Våler, Nord-Odal, Østerdalen, Sør-Trøndelag samt i USA och Sverige.

 

Remsgården

Remsgården. Foto: Byvallarn

Från finska Österbotten

Den finske anfadern Jon sägs ha kommit vandrande till Glissjöberg i Härjedalen en solig vårdag i början av 1600-talet tillsammans med sin hustru, Annika.  Som många andra flydde man från oroligheterna i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick. Bönderna i Österbotten levde i svår fattigdom på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När man reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många familjer tog då till flykten, undan krig och misär och hoppades på att få en fristad någon annanstans. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

Foto: Helena Bure Wijk

Färden gick via Bottenviken och flera finska familjer valde att stanna i Medelpad och söka en fristad där. Jon och Annika fortsatte dock sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Där, på den hisnande vackra platsen, valde man att slå ned sina bopålar. Jons bomärke föreställde två avhuggna träd med en liten bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på när han kom till Remshöjden och för första gången såg ut över den natursköna höjden.

Slogs till marken

Jon och Annikas ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Det första, enkla torpet där Jon en gång ristade sitt bomärke, skulle med tiden komma att byggas ut till en praktfull gård, som finns kvar än idag.

Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen”, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Främlingsfientlighet och rasism har funnits i alla tider. Det fick även ”Stor-Remsen” erfara där i Härjedalen. Han hade stora planer för familjegården och ville skapa ett vackert hem för sin familj och kommande ättlingar. Endast det bästa är gott nog, resonerade ”Stor-Remsen” när han med häst och vagn reste hela vägen till Hudiksvall för att köpa vackra, spröjsade fönsterglas till gården. Glasrutorna var massiva och tunga. Han fick kämpa hårt för att frakta dem den sista biten till Remmet på höjden.
– ”Svegarna” avskydde invandrare och ”Stor-Remsen” var ju av finsk härkomst. När han kommit fram till gården med de tunga fönsterrutorna väntade en stor mobb som slog honom i knävecken med klubbor så att han föll till marken och de dyra fönsterglasen gick i tusen bitar, berättar forskaren och släktingen Owe i Glissjöberg, som också är ättling till gamle ”Remsen”.
”Stor-Remsen” Olof var en målmedveten och envis man. Snart for han tillbaka med häst och vagn, hela vägen till Hudiksvall för att skaffa nya spröjsade fönsterglas till sin gård. Och den här gången var han förberedd.
– Han beväpnade sig med en stor träpåk och när han kom fram till gården och såg folksamlingen som väntade, ropade han ”Kom ni bara, så ska jag slå ihjäl er allihop!”. Svegsborna lät honom vara och lunkade hemåt, skrattar Owe.

Remsgården förvandlades under 1700-talet till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Gården kan besökas i Remmet, cirka 15 kilometer från Sveg i Härjedalen.

Foto: Helena Bure Wijk

Högen i Lillhärdal

Moragården på Skansen är en fyrbyggd gård. Foto: Johan Fredriksson

I vackra Härjedalen har släkten bott i många generationer. Högen i Lillhärdals kyrkby är en av få bevarade nordsvenska gårdar som är byggda i en fyrkant, så kallad ”fyrbyggd” gård. Denna gårdstyp var i forna tider vanlig i norra Sverige, Dalarna, Gästrikland och även i Finland och Norge.

Här bodde släkten en gång i tiden Foto: Härjedalens hembygdsförening

I Lillhärdal och Högen satte anfadern Peder Olofsson och hans hustru Karin Halvarsdotter bo i slutet av 1500-talet. På den tiden ville man gärna bygga gården för familjens trygghet, där allt det nödvändiga skulle finnas på nära håll. Gårdens fyrkant med de samlade byggnaderna fungerade som ett litet ”fort” som skyddade familjen mot det okända i utmarkerna.

Högen i Lillhärdal Foto: Visitsveg

På gården finns två boningshus samt byggnader för mat, foder, stall, ved, avträde samt loft- och vedbod. Gammelstugan vid gården Högen i Lillhärdal är den äldsta bevarade byggnaden och har blyinfattade fönsterrutor och dekorerade fönsterluckor av trä. Även ytterdörren är dekorerad.

Härbre på Högen år 1914. Foto: Jamtli

Källor: Härjedalens hembygdsförening, visitsveg.com, Jamtli, egen forskning

Kyligt på berget

Farfars morfar Torsten ägde bara några klädesplagg och en silverkrycka enligt bouppteckningen.

 

Härliga Härjedalen har en hisnande vacker natur och ett kargt klimat. Området gränsar till Norge, Dalarna, Hälsingland, Medelpad och Jämtland och tillhörde Norge ända fram till år 1645.

Enligt myten bodde nybyggaren Nils, som på sin tid kallades ”Annflogubben”, på ett berg där i Härjedalen. Marken där han bodde var så karg och frostnupen långt in på sommaren. En dag sådde Nils några korn på ett närbeläget berg och ropade högt till sin son i glädje: ”Du ser! dä börje glise (växa) på bärga!”.
Familjen bestämde sig genast för att lämna Annflo och bosatte sig på det mer fruktbara berget strax intill, som kom att få namnet Glisberge (Glissjöberg).

Byn Glissjöberg ligger cirka 20 kilometer från Sveg, vid Svegsjöns norra sida och där bodde min släkt i flera hundra år. ”Annflogubben” må ha tyckt att ”Gliseberge” var rena rama paradiset i jämförelse med det karga fjäll han dittills hade bebott, men det var tuffa tider även på det nya berget, med bistra vintrar och kyliga somrar.

Att läsa gamla bouppteckningar kan berätta mycket om våra anfäders- och mödrars liv och intressen. Min farfars mormors farmor hette Gertrud Tholsdotter och bodde i Glissjöberg hela sitt liv och gick bort där 1863. När man läser hennes bouppteckning kan man se att hon under sin livstid helst klädde sig i fårskinnspälsar och skinnkjortlar. (Kjortel är en gammaldags benämning på klänning/tunika). Till och med Gertruds vardagströjor var fodrade med värmande fårskinn. Hon ägde även ett randigt förkläde och en klänning av bomull, som förmodligen användes under varma sommardagar.

Renhudar, lammskinnsfällar och fårskinnsfällar med täcken samt en liten kamin ägde Gertrud i Glissjöberg.


Det mesta i Gertruds bohag vittnar om hur viktigt det var att försöka skapa värme i en kall tillvaro. Hon ägde en liten kakelugn samt diverse renskinn, lammskinnsfällar och fårskinnsfällar. Gertrud ägde även ullkorgar och en spinnrock där hon spann garn av ullen, vävde tyg och sydde kläder.
Hon tyckte om att läsa böcker och enligt hennes bouppteckning ägde hon flera böcker samt glasögon. Därtill en plånbok och en ”slantpung”.

Torsten Enersen Kornberg var min farfars morfar och bodde också i Glissjöberg, men några värmande renskinn och fårskinnspälsar verkar han inte ha ägt. Han byggde ett hus i Glissjöberg där barnen bodde men Torsten bodde själv i uthuset/ladugården fram till sin död 1940. Då ägde han bara sina kläder, sin silverkrycka och ”ett mindre tillbygge” (ladugården). Fem år senare deklarerade hans dotter Anna att fadern även ägde egendomen Glissjöberg 2:4, ”ett mindre skogsskifte om 2,5 mantal”.

Huset som Torsten byggde t.h och ladugården där han bodde t.v

 

Bouppteckning 1940

 

Min farfars mamma Anna Matilda Kornberg var den siste i vår släkt som bodde i Glissjöberg. Hon gick bort 1949 och enligt bouppteckningen ägde hon diverse renskinn, konserveringsapparater, möbler, gamla kläder, 1 ko,  7 höns och en andel i Härjedalens konsumtionsförening a´ 100: – samt 500:- i kontanter.

Torstens 80-årsdag. Hela familjen Kornberg- Erik Kornberg med hustru, Torsten Kornberg., Manne Kornberg? Farfars mamma Anna Matilda längst t.h och farfar Gustav står bredvid henne.

 

Fem år efter Torsten Kornbergs död uppgav dottern Anna att fadern även ägde huset Glissjöberg 2:4 där hon då bodde med sin familj.

Mosätt och Glissjöberg i Härjedalen

Vackra Härjedalen i Norrlands inland gränsar till Dalarna, Jämtland, Norge, Medelpad och Hälsingland. Härjedalen, eller Herjárdalr, som området kallades förr, var ursprungligen norskt och ingick i Trøndelagen. Först år 1645 blev Härjedalen svenskt.

Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga.
Skulptur av Lars Widenfalk


Enligt historiska källor var Heriulfuer hornbriotr (Härjulf Hornbrytaren) en av de allra första bofasta norrmännen i Härjedalen. Området hade tidigare varit flitigt besökt av jägare, fiskare samt herdar som förde en mer nomadiserande tillvaro.

Jag har djupa släktrötter i Härjedalen, bland annat i den lilla orten Mosätt och i Glissjöberg. Glissjöberg betyder ”Glittrande sjön vid berget” men enligt sägnen finns också en annan bakgrund till namnet. De första invånarna bosatte sig först i Mosätt där jorden var frostnupen och svårodlad. Man flyttade därför till en plats vid en närliggande höjd och snart upptäckte man att grödorna växte bättre där. ”Se, det börjar glise (spira) på bärga” sade fadern till sin son och därav uppkom namnet Glissjöberg.

Linsells kyrka
Foto: Johnny Blästa



Anfadern Per Tholsson f.1720 var byggmästare och bildhuggare i Mosätt och var bland annat ansvarig för uppförandet av kyrkan i Linsell, Härjedalen. Per snidade även kyrkans dopängel och byggde bänkinredning samt predikstol. En av Per Tholssons söner, Nils, tog namnet Lindström och blev konstnär och målarmästare i Gävle. Enligt flera berättelser var det Nils som tog det första initiativet till potatisodling i Mosätt. I Gävle hade Per nämligen sett dessa mättande och nyttiga ”pärer” (potatis på jämtska) växa och skickade så några potatisar hem till föräldrarna i Härjedalen, samt en målning som visade hur potatisväxten ser ut när den har kommit upp ur jorden.

Kvinna skördar potatis. Målning av Vincent Van Gogh, 1885

Mina tidigare inlägg om släkten i Glissjöberg

Anfadern Jon och hustrun Annika kom vandrande till Glissjöberg från finska Österbotten på 1500-talet. Om ”Rems-släkten” i Glissjöberg kan du läsa i ett av mina tidigare inlägg.

Farfars morfar Torsten Kornberg var stenarbetare i Norge innan han kom till Glissjöberg. På faderssidan härstammade han från stenhuggarsläkten Hakkarainen. På 1880-talet köpte han en bit inrösningsjord i Glissjöberg och byggde där familjens hus. Medan Torsten byggde huset bodde hela familjen i en lada. Här kan du läsa mer om familjen Kornberg i Glissjöberg.

Farfars morfars far Jon Mattisson från Glissjöberg tillbringade sina sista år på Sveriges sista leprosorium i Järvsö. Mer om det kan du läsa här.

Viskle som gammel-remsen

Rems-gården Foto: Byvallarn

Min gamle anfader, bonden Jon Jonsson var den förste i den så kallade ”Rems-släkten”. Det har berättats att han kom vandrande till Glissjöberg, Härjedalen i slutet av 1500-talet tillsammans med sin hustru Annika. Paret flydde oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

albert edelfelt - den brända byn
Bild: Albert Edelfelt ”Den brända byn”

 

 

 

 

 

 

 

 


Bomärket

Flykten till en tryggare plats gick via Bottenviken. De familjer som flydde tillsammans med Jon och Annika valde att sätta bo i Stöde, Medelpad. Jon och Annika fortsatte sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Jon byggde där ett hus och hans bomärke föreställde två avhuggna träd med en bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på första gången han kom till Remshöjden och blickade ut över den natursköna höjden.

Viskle som gammel-remsen

Jon, Annika och deras ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen” eller ”Gammel-Remsen” som han också kallades, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Det finns nedtecknat om Rems-sönerna att de var storväxta och arbetsamma. ”Gammel-Remsen” ansågs vara framgångsrik och det har sagts att allt han tog sig för, gick väl.  ”Viskle (viska) som Gammel-Remsen” var ett talesätt i trakten som syftade på att avslöja dolda hemligheter, förmodligen på intuitiv väg.

Tillsammans med sin hustru fick ”Gammel-Remsen” två söner, Olof och Mårten. Mårten var till skillnad från sin äldre bror väldigt ansvarsfull vad gäller sysslorna på gården. Min anfader, Olof, vistades mest i skog och mark i yngre år och verkade inte bry sig om arbetet på gården. Efter fadern ”Gammel-Remsens” bortgång föll ändå arvslotten på den bekymmerslöse Olof, som var äldst, medan Mårten fick flytta till nybygget Skogarvallen.

Gråt int du mor

Modern var väldigt bekymrad och oroade sig för att släktgården skulle förfalla när den nu hade kommit i Olofs vård. Men Olof tröstade henne: ”Gråt int du Mor. Han drä int á maten för oss´n hann kärn. Dä bli föll någa rå”.

Efter denna händelse fick Olof fart vad gäller arbetet på gården. Så till den milda grad att han enligt sägen ”for fram som Lucifer”. Det har sagts att Olof kunde bygga sju lador under en dag. En lördagsmorgon gick han en mil till en myrslått (där man slog hö på myrarna) och timrade där en slåtterstuga under dagen tillsammans med sin dräng. Stugan kallades ”Stor-Störese”. Efter att ha byggt huset gick han så hem den långa vägen, tog på sig sina kyrkkläder, slängde yxan över axeln och promenerade till kyrkan i Överberg, som ligger 1 1/2 mil därifrån. På vägen passade Olof på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft” står det att läsa.

En hyllning till hustrun 

Olof gifte sig med Annika Hammar och paret fick flera barn. Olof byggde ut familjegården med nya byggnader så att Remsgården förvandlades till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Från år 1748 fanns där även ett dubbelhärbre med ett mindre härbre bredvid, en kornlada, bagarstuga, loftbod, torkbastu och torrdass. De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika. ”Lill-Remsen” har där låtit skriva till sin fru: ”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare: thå hon thertil är wänlig och from”.

De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika.

När gammelfarmor öppnade eget

 

Reklam för Norlings rum för resande i Sveg Foto: Privat

Hösten 1915 bestämde sig gammelfarmor Dora Emerentia Rödlund (Norling) för att starta eget företag och köpte då en fastighet i Sveg med ”Rum för resande” – ett enkelt och hemtrevligt pensionat med tillhörande kafé dit många av traktens säsongsarbetare sökte sig för att hyra rum.

Kaffe av råg och vetekli

Det var svåra tider i Sverige och trots att man hade pengar att handla för, så var det svårt att få tag på mat då bland annat kaffe, mjölk och bröd ransonerades åren 1916-1919.
– Kaffe kokade man av råg som man rostade. Så minns jag också särskilt vetekli som rostades till kaffe och det smakade inte så illa. Kaffet gick alltid att ordna. Värre var det med brödet till kaffet, varför vi tog av egna kuponger för att hjälpa kaffegästen, berättade gammelfarmor.

”Skogsgubbar” och rallare

Det var dock långt ifrån alla gäster som var sugna på kaffe med dopp. ”Skogsgubbarna” arbetade hela vintern i skogarna och på våren kom de vandrande till Sveg med fullspäckad penningpung för att förfriska sig. Då skulle det festas på lagerdricka, berättade gammelfarmor.
-När de herrarna kom var det mest att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes ej, eller slogs sönder. Dessa personer med namn som ”Stor Po”, ”Uppsala Kalle”, ”Norrlands Nisse”, ”Mas Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa för kom de åt blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden.
Det fanns också en kategori arbetare som kallades rallare och dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder.

Farmors mamma Dora Emerentia Foto: privat


Sill och kålrötter

Även om pengar fanns så kände hon en ständig oro:
– Så gick dagarna och man levde ganska orolig inför vad som skulle hända…krig eller fred? Men det var bara att försöka hoppas och göra sitt bästa, klara upp affärerna och få maten för dagen. Maten var ju det viktigaste. Pengar fick vi ju in, men mat var svårt att införskaffa. Det vi fick på korten förslog ej. Sill och kålrötter hade man fått nog av. Det värsta var maten till barnen, som framför allt behövde mjölk. På kvällarna cyklade jag omkring, både en och två mil och bjöd 2.50 – 3 kronor litern. En och annan gång kunde det lyckas men oftast åkte man i oförrättat ärende.

Tillsammans med sin man, snickaren Oscar Norling, öppnade gammelfarmor senare begravningsbyrå, snickeri och blomsterhandel på Härjedalsvägen i Sveg, som hon drev fram till sin död 1974.

Norlings
1918 kom spanska sjukan till Sveg och många gäster som bodde på ”Norlings rum för resande” insjuknade. Mer om det kan du läsa här

Härliga Härjedalen

Rems-gården i Sveg
Foto: Byvallarn

Min släkt har bott i Härjedalen i många generationer och jag tillbringade min barndoms somrar där. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land men jag undrar om inte Härjedalen är den allra vackraste. Den magiska naturen har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Härjulfs dal

Härjedalen – Heriulffs-dal sägs ha fått sitt namn efter dess första invånare, Härjulf Hornbrytare (Heriulfuer Hornbriotr). Härjulf var den norske kungen Halvdan Svartes märkesman, men när han en dag slog ihjäl kungens närmaste man kände han sig manad att fly till Sverige. Han arbetade en tid för kung Anund i Uppsala men då han blev kär i kungens släkting, Helga, blev han tvungen att fly, än en gång. Tillsammans med sin blivande hustru flydde han till en öde dal som på den tiden tillhörde Norge. Platsen kom senare att kallas Härjedalen. Härjulfs söner Hakon (Hucker), Björn, Enfast, Nötbjörn och Ulf blev kvar i Härjedalen och fick många ättlingar.

Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga
Skulptur av Lars Widenfalk


De första nybyggarna i Härjedalen sägs ha varit högresta och starka. Enligt myten ska Härjulfs barn ha fångat björnungar levande, hängt dem i midjebältet och sedan gått hem till sin pappa med bytet. Man livnärde sig främst av jakt, boskapsskötsel och fiske. Någon vidare sämja verkar det inte ha varit i familjen Härjulf. Det har berättats att hans söner bråkade om jaktmarker och fiskevatten mest hela tiden. Under ett familjebråk dödades Hakon (Hucker) av sina bröder och på platsen där han dödades ska delar av ett enormt människoskelett ha hittats. Om detta är sant förtäljer dock inte sägnen. Familjen i Härjedalen levde av jakt och fiske men med tiden började ättlingarna att odla marken. Man lämnade fjällen där marken ofta var frostnupen långt in på sommaren och bosatte sig i stället i dalgångarna som hade ett mer skyddat läge.

Härliga Härjedalen

Min släkt har bott i Härjedalen i många generationer och jag tillbringade min barndoms somrar där. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land men jag undrar om inte Härjedalen är den vackraste av dem alla. Släkten har främst bott i Glissjöberg, Mosätt, Linsell, Remmet och i Lillhärdal. Lillhärdal var från början ett annex till Sveg och kallades på den tiden Lille Heriadal.
Här finns ett tidigare inlägg där jag har skrivit lite om mina anfäder- och mödrar som bodde på gården Högen i Lillhärdal.

Släkten i Glissjöberg


Genom tiderna har Härjedalen haft många namn. Under 1200-talet kallades området Heriardal för att på 1300-talet heta Heireiadal. Under 1500-talet fick Härjedalen heta Herrdal, för att i början av nästa århundrade kallas Herredal. Under 1600-talet skiftar namnen mellan Herredalen, Herrjedalarne och Herrjodalen. Under 1700-talet kallades området kort och gott Dalarne i dokumenten och härjedalingarna kallades därmed Dalamän.

Farfars morbror Manne i Glissjöberg

Sveg är regionens äldsta stad och under medeltiden fanns där en tingsplats där lagmans- och bygdeting hölls. En av Svegs första nybyggare var ”Annflomannen” eller ”Annflogubben” enligt folksägnen. Enligt myten bodde ”Annflogubben” (som egentligen hette Nils), tillsammans med sina söner i Annflo där marken ofta var frostnupen, långt in på sommaren.

”Annflogubben” och hans familj levde främst av fiske och jakt men började med tiden att odla sin mark. Enligt myten hade nybyggaren spillt korn på ett närliggande berg. En dag ropade hans son ”Du ser, dä börje glise (växa) på bärga!”. Familjen tog då genast sitt pick och pack, lämnade Annflo och bosatte sig på det mer fruktbara berget strax intill, som kom att få namnet Glisberge (Glissjöberg). 

Jag och två fina släktingar i Glissjöberg

Det sägs att ”Annflogubben” drunknade i Gråforsen en dag. Hans hustru vägrade att sätta sig i den fallfärdiga båten, men den envise maken hoppade i den skrangliga farkosten och for i väg, ropandes ”Jä skä åkä, så dä skä spörjäs mann ätte mann!”.

”Anflogubbens” söner bosatte sig på ett fäboställe som fick namnet Mosätern (Mosätt), i Glissjöberg samt i Överberg. Det sägs att namnet Överberg kom till en dag när en av de ditflyttande sönerna frågade om hans odling syntes. Hans bror svarade då ”Ja, den syns där överst på bärga”.

Målning av Vincent Van Gogh

I Mosätt, på gården ”öst i heen” (öst på heden) bodde min släkt i många generationer. Det var i Mosätt som Härjedalens potatisodling först började på 1700-talet. Det har berättats att en släkting, Nils, hade rest till Gävle för att påbörja en målarutbildning. I Gävle upptäckte han en förunderlig och nyttig rotfrukt som kallades potatis. Han skickade några exemplar hem till familjen i Mosätt och förklarade i ett medföljande brev hur den skulle odlas och användas. Nils målade även en tavla som visade ”huru päla ska se ut då de växt upp med gräset”.

Farfars mamma Anna i Glissjöberg

Remmet i Härjedalen, som ursprungligen var en fäbovall, bebyggdes först av min finske anfader Jon och hans hustru Annika som kommit dit från Österbotten. Jons och Annikas sonson kallades ”Stor-Remsen” och var den som byggde ut gården med de byggnader som finns där än idag. Mer om Rems-släkten kan du läsa i ett av mina tidigare inlägg.

Undertecknad för många herrans år sedan 🙂
Foto: Björn Wijk

Artisten och trubaduren Ewert Ljusberg lämnar efter sig en fantastisk skatt av visor på härjedalska som den vackra versionen av ”Så skimrande var aldrig havet” –  ”So blank va alder halvfarloken”. 

Ewert Ljusberg 1945-2021 Foto: Calle Eklund

Mina härliga släktingar från Härjedalen har ett bra band som heter Obducenterna -Logpunkarna från Linsellsjön. Här kan du lyssna på deras version av låten ”Härliga Härjedalen”.

Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön
Foto: Catarina Johansson/Sveriges Radio

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Egen forskning, Svenska landsmål och svenskt folkliv 1901