Härliga Härjedalen

Rems-gården i Sveg
Foto: Byvallarn

 

Min släkt har bott i Härjedalen i många generationer och jag tillbringade min barndoms somrar där. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land men jag undrar om inte Härjedalen är den allra vackraste. Den magiska naturen har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Härjulfs dal

Härjedalen – Heriulffs-dal sägs ha fått sitt namn efter dess första invånare, Härjulf Hornbrytare (Heriulfuer Hornbriotr). Härjulf var den norske kungen Halvdan Svartes märkesman, men när han en dag slog ihjäl kungens närmaste man kände han sig manad att fly till Sverige. Han arbetade en tid för kung Anund i Uppsala men då han blev kär i kungens släkting, Helga, blev han tvungen att fly, än en gång. Tillsammans med sin blivande hustru flydde han till en öde dal som på den tiden tillhörde Norge. Platsen kom senare att kallas Härjedalen. Härjulfs söner Hakon (Hucker), Björn, Enfast, Nötbjörn och Ulf blev kvar i Härjedalen och fick många ättlingar.

Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga
Skulptur av Lars Widenfalk


De första nybyggarna i Härjedalen sägs ha varit högresta och starka. Enligt myten ska Härjulfs barn ha fångat björnungar levande, hängt dem i midjebältet och sedan gått hem till sin pappa med bytet. Man livnärde sig främst av jakt, boskapsskötsel och fiske. Någon vidare sämja verkar det inte ha varit i familjen Härjulf. Det har berättats att hans söner bråkade om jaktmarker och fiskevatten mest hela tiden. Under ett familjebråk dödades Hakon (Hucker) av sina bröder och på platsen där han dödades ska delar av ett enormt människoskelett ha hittats. Om detta är sant förtäljer dock inte sägnen. Familjen i Härjedalen levde av jakt och fiske men med tiden började ättlingarna att odla marken. Man lämnade fjällen där marken ofta var frostnupen långt in på sommaren och bosatte sig i stället i dalgångarna som hade ett mer skyddat läge.

Härliga Härjedalen

Min släkt har bott i Härjedalen i många generationer och jag tillbringade min barndoms somrar där. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land men jag undrar om inte Härjedalen är den vackraste av dem alla. Släkten har främst bott i Glissjöberg, Mosätt, Linsell, Remmet och i Lillhärdal. Lillhärdal var från början ett annex till Sveg och kallades på den tiden Lille Heriadal. Här finns ett tidigare inlägg där jag har skrivit lite om mina anfäder- och mödrar som bodde på gården Högen i Lillhärdal.

Släkten i Glissjöberg


Genom tiderna har Härjedalen haft många namn. Under 1200-talet kallades området Heriardal för att på 1300-talet heta Heireiadal. Under 1500-talet fick Härjedalen heta Herrdal, för att i början av nästa århundrade kallas Herredal. Under 1600-talet skiftar namnen mellan Herredalen, Herrjedalarne och Herrjodalen. Under 1700-talet kallades området kort och gott Dalarne i dokumenten och härjedalingarna kallades därmed Dalamän.

Farfars morbror Manne i Glissjöberg

Sveg är regionens äldsta stad och under medeltiden fanns där en tingsplats där lagmans- och bygdeting hölls. En av Svegs första nybyggare var ”Annflomannen” eller ”Annflogubben” enligt folksägnen. Enligt myten bodde ”Annflogubben” (som egentligen hette Nils), tillsammans med sina söner i Annflo där marken ofta var frostnupen, långt in på sommaren. ”Annflogubben” och hans familj levde främst av fiske och jakt men började med tiden att odla sin mark. Enligt myten hade nybyggaren spillt korn på ett närliggande berg. En dag ropade hans son ”Du ser, dä börje glise (växa) på bärga!”. Familjen tog då genast sitt pick och pack, lämnade Annflo och bosatte sig på det mer fruktbara berget strax intill, som kom att få namnet Glisberge (Glissjöberg). 

Jag och två fina släktingar i Glissjöberg

Det sägs att ”Annflogubben” drunknade i Gråforsen en dag. Hans hustru vägrade att sätta sig i den fallfärdiga båten, men maken hoppade i den skrangliga farkosten och for i väg, ropandes ”Jä skä åkä, så dä skä spörjäs mann ätte mann!”. ”Anflogubbens” söner bosatte sig på ett fäboställe som fick namnet Mosätern (Mosätt), i Glissjöberg samt i Överberg. Det sägs att namnet Överberg kom till en dag när en av de ditflyttande sönerna frågade om hans odling syntes. Hans bror svarade då ”Ja, den syns där överst på bärga”.

Målning av Vincent Van Gogh

I Mosätt, på gården ”öst i heen” (öst på heden) bodde min släkt i många generationer. Det var i Mosätt som Härjedalens potatisodling först började på 1700-talet. Det har berättats att en släkting, Nils, hade rest till Gävle för att påbörja en målarutbildning. I Gävle upptäckte han en förunderlig och nyttig rotfrukt som kallades potatis. Han skickade några exemplar hem till familjen i Mosätt och förklarade i ett medföljande brev hur den skulle odlas och användas. Nils målade även en tavla som visade ”huru päla ska se ut då de växt upp med gräset”.

Farfars mamma Anna i Glissjöberg

Remmet i Härjedalen, som ursprungligen var en fäbovall, bebyggdes först av min finske anfader Jon och hans hustru Annika som kommit dit från Österbotten. Jons och Annikas sonson kallades ”Stor-Remsen” och var den som byggde ut gården med de byggnader som finns där än idag. Mer om Rems-släkten kan du läsa i ett av mina tidigare inlägg.

Undertecknad för många herrans år sedan 🙂
Foto: Björn Wijk

 

Mina härliga släktingar från Härjedalen har ett bra band som heter Obducenterna -Logpunkarna från Linsellsjön. Här kan du lyssna på deras version av låten ”Härliga Härjedalen”.

Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön
Foto: Catarina Johansson/Sveriges Radio

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Egen forskning, Svenska landsmål och svenskt folkliv 1901

Mosätt och Glissjöberg i Härjedalen

Vackra Härjedalen i Norrlands inland gränsar till Dalarna, Jämtland, Norge, Medelpad och Hälsingland. Härjedalen, eller Herjárdalr, som området kallades förr, var ursprungligen norskt och ingick i Trøndelagen. Först år 1645 blev Härjedalen svenskt.

Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga.
Skulptur av Lars Widenfalk


Enligt historiska källor var Heriulfuer hornbriotr (Härjulf Hornbrytaren) en av de allra första bofasta norrmännen i Härjedalen. Området hade tidigare varit flitigt besökt av jägare, fiskare samt herdar som förde en mer nomadiserande tillvaro.

Jag har djupa släktrötter i Härjedalen, bland annat i den lilla orten Mosätt och i Glissjöberg. Glissjöberg betyder ”Glittrande sjön vid berget” men enligt sägnen finns också en annan bakgrund till namnet. De första invånarna bosatte sig först i Mosätt där jorden var frostnupen och svårodlad. Man flyttade därför till en plats vid en närliggande höjd och snart upptäckte man att grödorna växte bättre där. ”Se, det börjar glise (spira) på bärga” sade fadern till sin son och därav uppkom namnet Glissjöberg.

Linsells kyrka
Foto: Johnny Blästa



Anfadern Per Tholsson f.1720 var byggmästare och bildhuggare i Mosätt och var bland annat ansvarig för uppförandet av kyrkan i Linsell, Härjedalen. Per snidade även kyrkans dopängel och byggde bänkinredning samt predikstol. En av Per Tholssons söner, Nils, tog namnet Lindström och blev konstnär och målarmästare i Gävle. Enligt flera berättelser var det Nils som tog det första initiativet till potatisodling i Mosätt. I Gävle hade Per nämligen sett dessa mättande och nyttiga ”pärer” (potatis på jämtska) växa och skickade så några potatisar hem till föräldrarna i Härjedalen, samt en målning som visade hur potatisväxten ser ut när den har kommit upp ur jorden.

Kvinna skördar potatis. Målning av Vincent Van Gogh, 1885

Mina tidigare inlägg om släkten i Glissjöberg

Anfadern Jon och hustrun Annika kom vandrande till Glissjöberg från finska Österbotten på 1500-talet. Om ”Rems-släkten” i Glissjöberg kan du läsa i ett av mina tidigare inlägg.

Farfars morfar Torsten Kornberg var stenarbetare i Norge innan han kom till Glissjöberg. På faderssidan härstammade han från stenhuggarsläkten Hakkarainen. På 1880-talet köpte han en bit inrösningsjord i Glissjöberg och byggde där familjens hus. Medan Torsten byggde huset bodde hela familjen i en lada. Här kan du läsa mer om familjen Kornberg i Glissjöberg.

Farfars morfars far Jon Mattisson från Glissjöberg tillbringade sina sista år på Sveriges sista leprosorium i Järvsö. Mer om det kan du läsa här.

När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.


Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Högen i Lillhärdal

Moragården på Skansen är en fyrbyggd gård. Foto: Johan Fredriksson

I vackra Härjedalen har släkten bott i många generationer. Högen i Lillhärdals kyrkby är en av få bevarade nordsvenska gårdar som är byggda i en fyrkant, så kallad ”fyrbyggd” gård. Denna gårdstyp var i forna tider vanlig i norra Sverige, Dalarna, Gästrikland och även i Finland och Norge.

Här bodde släkten en gång i tiden Foto: Härjedalens hembygdsförening

I Lillhärdal och Högen satte anfadern Peder Olofsson och hans hustru Karin Halvarsdotter bo i slutet av 1500-talet. På den tiden ville man gärna bygga gården för familjens trygghet, där allt det nödvändiga skulle finnas på nära håll. Gårdens fyrkant med de samlade byggnaderna fungerade som ett litet ”fort” som skyddade familjen mot det okända i utmarkerna.

Högen i Lillhärdal Foto: Visitsveg

På gården finns två boningshus samt byggnader för mat, foder, stall, ved, avträde samt loft- och vedbod. Gammelstugan vid gården Högen i Lillhärdal är den äldsta bevarade byggnaden och har blyinfattade fönsterrutor och dekorerade fönsterluckor av trä. Även ytterdörren är dekorerad.

Härbre på Högen år 1914. Foto: Jamtli

Källor: Härjedalens hembygdsförening, visitsveg.com, Jamtli, egen forskning

När gammelfarmor öppnade eget

 

Reklam för Norlings rum för resande i Sveg Foto: Privat

Hösten 1915 bestämde sig gammelfarmor Dora Emerentia Rödlund (Norling) för att starta eget företag och köpte då en fastighet i Sveg med ”Rum för resande” – ett enkelt och hemtrevligt pensionat med tillhörande kafé dit många av traktens säsongsarbetare sökte sig för att hyra rum.

Kaffe av råg och vetekli

Det var svåra tider i Sverige och trots att man hade pengar att handla för, så var det svårt att få tag på mat då bland annat kaffe, mjölk och bröd ransonerades åren 1916-1919.
– Kaffe kokade man av råg som man rostade. Så minns jag också särskilt vetekli som rostades till kaffe och det smakade inte så illa. Kaffet gick alltid att ordna. Värre var det med brödet till kaffet, varför vi tog av egna kuponger för att hjälpa kaffegästen, berättade gammelfarmor.

”Skogsgubbar” och rallare

Det var dock långt ifrån alla gäster som var sugna på kaffe med dopp. ”Skogsgubbarna” arbetade hela vintern i skogarna och på våren kom de vandrande till Sveg med fullspäckad penningpung för att förfriska sig. Då skulle det festas på lagerdricka, berättade gammelfarmor.
-När de herrarna kom var det mest att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes ej, eller slogs sönder. Dessa personer med namn som ”Stor Po”, ”Uppsala Kalle”, ”Norrlands Nisse”, ”Mas Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa för kom de åt blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden.
Det fanns också en kategori arbetare som kallades rallare och dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder.

Farmors mamma Dora Emerentia Foto: privat


Sill och kålrötter

Även om pengar fanns så kände hon en ständig oro:
– Så gick dagarna och man levde ganska orolig inför vad som skulle hända…krig eller fred? Men det var bara att försöka hoppas och göra sitt bästa, klara upp affärerna och få maten för dagen. Maten var ju det viktigaste. Pengar fick vi ju in, men mat var svårt att införskaffa. Det vi fick på korten förslog ej. Sill och kålrötter hade man fått nog av. Det värsta var maten till barnen, som framför allt behövde mjölk. På kvällarna cyklade jag omkring, både en och två mil och bjöd 2.50 – 3 kronor litern. En och annan gång kunde det lyckas men oftast åkte man i oförrättat ärende.

Tillsammans med sin man, snickaren Oscar Norling, öppnade gammelfarmor senare begravningsbyrå, snickeri och blomsterhandel på Härjedalsvägen i Sveg, som hon drev fram till sin död 1974.

Norlings
1918 kom spanska sjukan till Sveg och många gäster som bodde på ”Norlings rum för resande” insjuknade. Mer om det kan du läsa här