Böckerna kan berätta mer

Anders_Zorn_-_Emma_Zorn,_Läsande
Läsande kvinna. Målning av Anders Zorn (1860-1920)

Att lära känna de människor som har varit här före oss med hjälp av de knapphändiga uppgifter som finns i kyrkböckerna är inte alltid så lätt. Vilka var våra förfäder- och mödrar egentligen? Vad drömde de om? Hur såg de på livet? Det är frågor som sällan får sina svar om det saknas skriftliga eller muntliga berättelser i släkten, men med hjälp av de dokument som finns att tillgå – bland annat bouppteckningar – kan vi i alla fall få ett litet hum om hur våra anor levde sina liv, vilka kläder de bar och vad de brukade göra på fritiden.

Läskunnigheten i Sverige förr

När man studerar husförhörslängder kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det väldigt viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.

I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor. Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.

Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.

Läsglasögon och böcker i bouppteckningarna

Postillor, biblar och diverse religiös litteratur fanns i mormors släktingars bokhyllor redan på 1700-talet
Anders_Nohrborg
Anders Nohrborg var präst i finska församlingen

”Till bondfolket tränger ingen annan skrift ännu, än psalmboken, katekesen och stundom bibeln: ganska väl att likväl de tränga dit” skrev prästen Carl Love Almqvist (f.1793 d.1866). I bouppteckningar på min mormors sida har jag blivit överraskad när jag upptäckt att anorna var läskunniga och ägde böcker redan på 1700-talet. Det var först under 1800-talet som böcker kom att bli mer vanliga i svenska hem i och med att bokutgivningen förbättrades. Många anfäder- och mödrar har ”bokhyllor med diverse böcker” antecknade i bouppteckningar, samt läsglasögon. Boktitlarna på de böcker som fanns i bokhyllorna antecknades inte – endast den teologisk litteraturen och där återfinns ofta, förutom bibeln, även bönböcker, postillor, krönikor, psalmböcker och böcker med titlarna ”Paradis lustgård”, ”Himmelska örtagårds sällskap” och ”Nohrborgs postilla”.

Min mormors morfars mormors farmor Christina f.1751 ägde, förutom ett par glasögon, även en bibel, en postilla, en krönika, två psalmböcker samt boken ”Paradis lustgård”.

Anders Nohrborg f.1725 i Norberg, Västmanland var präst i finska församlingen i Stockholm. Han var även hovpredikant. Nohrborgs postilla som också kallades ”den fallna människans salighetsordning” gavs ut 1771 och kom att bli populär. ”Paradis lustgård” skrevs av den tyske teologen och läkaren Johan Arndt f.1555 i Anhalt, Tyskland. Verket gavs ut första gången 1648. ”Himmelska örtagårds sällskap” skrevs av Johan Qvirsfeld f.1642 i Dresden, Tyskland. Qvirsfeld var kantor och ärkediakon i Tyskland under sin livstid.

Anfadern Nils Larsson avled 1796 och hade enligt bouppteckningen, förutom en bokhylla med ”diverse böcker”, även Anders Nohrborgs postilla samt en bok med en svårtydd titel.

Anfäder- och mödrar på min morfars sida tycks inte varit särskilt läskunniga under 1700-talet. På sin höjd hade man en psalmbok, eller en husbibel, men släkten på mormors sida tycks ha haft ett stort intresse för böcker och var läskunniga. Att de även var religiösa syns på valet av böcker. Många av mormors anfäder- och mödrar blev baptister i mitten av 1800-talet. Man samlades i varandras hem och turades om att läsa högt ur bibeln, så läskunnigheten var central inom denna gren av kristendomen.

Anmodern Ingrid avled 1822. Hon hade förutom en bibel även en psalmbok samt boken ”Himmelska örtagårds sällskap” av magister Johan Qvirsfeld.

 

Mormors släkting Johan Andersson tyckte om att läsa religiös litteratur

Du hittar bouppteckningar på Riksarkivet och Arkiv digital. Riksarkivets forskningstjänst är kostnadsfri. På arkiv digital krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis om man vill.

 

Källor: Egen forskning och ”Bokstävernas intåg” av Egil Johansson

Kossor med namn i bouppteckningarna

ko
Audhumbla var enligt nordisk mytologi den ko som skapades av rimfrost-droppar vid tidernas början. Enligt myten slickade Audhumbla fram asarnas stamfader ur en sten som var belagd med salt rimfrost.

Människan och kon har länge haft ett nära förhållande i Norden. Kossan har genom tiderna givit människan mjölk, kött och gödsel samt varit henne behjälplig i arbetet, som dragdjur.  Att äga en eller flera kor var en rikedom för många människor under 1800-talet, som garanterade familjen mat. I de gamla bouppteckningarna kan man ibland se anteckningar om kornas namn.

Släktingen Anders Lund i Knutby ägde vid sin bortgång en häst, en ko som hette ”Rosa”, en ko som hette ”Blomma” samt tre tackor och fyra lamm:

Att namnge mjölkkor är vanligt även i dag. Av drygt 300 000 kor i Svensk Mjölks databas, har 256 500 kossor namn. Vanligaste namnen är Rosa, Stjärna, Krona, Sara och Maja, enligt Aftonbladet (2011). Tidningen uppger även att studier har visat att kossor med namn ger mer mjölk.

Fantasifulla namn hade släktingen Per Christianssons kossor, ”Mångås”*, ”Kulla”, ”Lena”, ”Jiska/Juska”? och ”Röpeta”.

* Mångås är ett konamn som härstammar från Norrland. ”Gås” kallades den smörklick som man förr i tiden bredde på bröd som gavs till tjänstefolket.

Anfadern Anders Larsson i Simonstorp hade fem kor med namnen ”Sommarlöfva”, ”Anko”, ”Svartla”, ”Lilja” och ett svårtytt namn…står det ”Hjulgafa” där på rad 2?

Märkliga märken

Gerrit_Dou_-_Scholar_sharpening_a_quill_pen
Man som skär till en fjäderpenna. Målning av Gerrit Dou 1630-1635

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Lena Andersdotter var troligen inte skrivkunnig men kunde signera makens bouppteckning med sina initialer. (Almunge 1759)

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Också i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet.

Per Ersson i Edsbro ritade en personlig ”krumelur” när han signerade faderns bouppteckning på 1700-talet.

Min finske anfader Jon Jonsson som flydde klubbekriget i finska Österbotten i slutet av 1500-talet, var en av många som ristade sitt bomärke i träet när han byggt färdigt sitt hus i Härjedalen. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg.

Anfadern Jon ristade in sitt bomärke i huset på Remmet, Härjedalen. Foto: Byvallarn

Min morfars morfars mamma, Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan möjligen vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.

Det har forskats mycket om bomärkets ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremoni. Tuve Skånberg menar att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och OmegSa, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg
Flera bomärken i Almunges bouppteckningar under 1700-talet påminner om de forntida tecken som Skånberg beskriver.

Bouppteckningarna berättar

Foto: Helena Bure Wijk

Som släktforskare har vi ganska små möjligheter att få lära känna de människor som har varit här före oss, på ”djupet”. Kyrkböckernas sparsamma anteckningar räcker helt enkelt inte till för att ge en helhetsbild av personen bakom namnet och årtalet. Frågor och funderingar kring mormors farfars mors fritidsintressen eller hur de gamla anfäderna- och mödrarna var klädda får lämnas därhän…tror man. Men det är här bouppteckningarna kommer in i bilden. Genom bouppteckningarna kan vi förhoppningsvis lära känna personerna lite mer.

Familjen

Genom bouppteckningarna får vi veta namnen på familjemedlemmarna. När morfars mammas farmor, Lena Christoffersdotter f. 1749 i Almunge gick bort 1822 hade hon flera barn enligt bouppteckningen:
”År 1822 den 14 januari förrättades bouppteckning efter avlidne frälsebonden Eric Olsons änka, Lena Christoffersdotter i Burviks ladugård som med döden avled den 9 december 1821 och lämnat efter sig 5st levande barn, fyra söner och en dotter, nämligen son Anders, Eric, Per och Dragonen Jan Bure, samt dottern Greta gift med Bonden Eric Hansson, Kumla å Knutby socken”

Lena var bondhustru i Uppland, född i mitten av 1700-talet. Hon hade det förhållandevis gott ställt och behövde troligtvis inte svälta, som många andra. Bouppteckningen avslöjar hur Lena gick klädd.

Kläder m.m.

Genom bouppteckningen får vi veta vilka ”gångkläder” (vardagskläder) den avlidne bar när han/hon levde. 17-och 1800-talet långt ute på landsbygden kan lätt uppfattas som en lite dyster tid, präglad av vadmalskläder i gråskala, men bouppteckningen avslöjar att Lena klädde sig i färger.  Här finns bland annat upptecknat en grön kappa, en svart klänning, en blå och vit ylleklänning, en blå och röd skjortel (kjol) och en svart och gul kjol samt näsdukar, handskar, strumpor, spinnrock och psalmbok, samt 4 st fingerringar av mässing

Intressen och bisysslor

Lenas bror, Per Christoffersson, var bonde i en närliggande socken och uppgifterna om honom är få i kyrkböckerna, men hans bouppteckning som upprättades 1817 berättar desto mer om vad han arbetade med, vid sidan av sitt heltidsarbete som bonde. Per måste ha varit en duktig snickare och smed. I bouppteckningen finns diverse tackjärnspannor, bleckpannor, hyvelbänkar, skruvträ, huggyxor, borrar, sågar, hyvlar, huggjärn, svarvar, vinklar och snickarbänk upptecknade.

Läskunnighet

Bouppteckningarna kan även berätta om läskunnighet (i alla fall möjligheten att köpa böcker). Syskonen Per och Lena hade högsta betyg i innanläsning och goda betyg i kristendomskunskap. I bouppteckningarna finns biblar, böcker och psalmböcker upptecknade.

Djuren på gården

Även djurens namn kan berätta mycket om familjen och dess rötter. När Per avled 1817 i Almunge ägde han en ”röd” häst på åttonde året, ett sto, en ko med namnet ”Mångås”, en ko med namnet ”Kulla”, en ko med namnet ”Lena” (sin systers namn), en ko med namnet ”Juska” samt en ko med namnet ”Röpeta”. Han hade därtill fem tackor med ull, några grisar, en tjur, en kalv samt en ”spansk ko”. Djurens namn, som är ovanliga för den uppländska landsbygden skvallrar om familjens rötter i norra Sverige.

Tillgångar och skulder

Bouppteckningarna berättar även om personens tillgångar och skulder. Som släktforskare får vi veta mer om vilka personer vår ana hade samröre med och här kan det finnas spännande trådar att ”nysta” vidare i.

Genom Riksarkivet kan du söka efter bouppteckningar helt gratis.