Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.

Spåkvinnan Agnis ättlingar

När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.

Under 1600-talet levde svenskar i området, men även samer och finnar. Finnarna livnärde sig av svedjebruk, jakt och fiske. Fale Burman antecknade i sin dagbok att deras ättlingar var resliga och att de i allmänhet hade bättre hälsa än bönderna i området. Om man ska tro Burman så var de även hårigare än sina svenskättade grannar: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

 

Långa karlar med blå rockar 

Burman beskriver även hur människorna i området var klädda i början av 1800-talet. Kvinnorna i Hammerdal bar låspungar (små väskor/portmonnäer), hade vacker hy men var enligt honom inte särskilt ”välsvarvade” – de hade enligt Burman slät plie (form). Till helger och finare tillfällen hade kvinnorna svarta kjolar, mössor med band och livstycken utan tröja med sydda axelremsor på linnet. De manliga invånarna beskrivs som ”långa karlar”. Blå jackor med stora metallknappar var modernt bland männen och vintertid bar man gärna blå kapprockar. Burman noterar även en ny modefluga bland männen i Hammerdal – ludna fårskinnsbyxor.

Norra Jämtland hade få och dåliga vägar förr i tiden. Det anmärkte även Fale Burman på. Dessutom ansåg han fjällen i Hammerdal vara ”stora, många, snöstarka och rysliga”. 

Den bortjagade prästen i Hammerdal

Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. 

Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.

Prästen beväpnade sig då med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.

Även Jon Sparfs son, Erik Jonæ Sparf, kom att arbeta som präst i Hammerdal och Ström. Av någon anledning brann kyrkan i Hammerdal upp 1588 och man tvingades sälja en bit av kyrkans jord för att kunna finansiera återuppbyggnaden.

Inbundna, trotsiga och egensinniga jämtar

 

Under sina resor i området år 1802 slog Fale Burman fast att de jämtländska männen i allmänhet var vackrare än de jämtländska kvinnorna: ”Kvinnfolket i Oviken är ej så vackert som mankönet. Med få undantag gäller detta om alla socknar i Jämtland”. 
Burman menade även att jämtlänningar är ett ganska missförstått ”folk”: ”Främmande folk hata landets infödingar – anser dem vara alltför inbundna, egennyttiga, trotsiga, lata och egensinniga människor”.

I Hammerdal och Ström bar invånarna näverskor istället för träskor, antecknade Burman i sin dagbok. Han skrev även att det tidigare varit ”ohyfsat” i Ström, som tidigare kallades ”sjåbygden” eftersom invånarna där hade blåsor (skrapade djurhudar) istället för fönster i sina hus. Men nu tyckte han att det hade det blivit mer civiliserat i Ström: ”Orten är mycket driftig och de som komma dit vilja ej gärna flytta därifrån enligt ordspråket”. Och om invånarna i Hammerdal och Ström hade han bara gott att säga 1802: ”Hamerdalsboerne ej trätgiriga eller begifna på fylleri”.