Publicerad i Knutby, Krigsarkivet, militärt, Släktforskning Uppland

Ryttare i Knutby

Dubbeltorpet Svanbol
Foto: Amanda Roman

 

Förr i tiden var kavalleriet ett speciellt truppslag där militärer använde hästar för att förflytta sig i strid. Dragoner kallades de beridna soldater som förflyttade sig på hästryggen, men som stred till fots. Knutby i Uppland var under indelningsverket tid berustat för Livregementet till häst, fram till år 1790. Åren 1791 – 1880 Livregementets dragonkår, sedan Roslags kompani och Uppsala skvadron efter 1833.

Dubbeltorpet Svanbol

Indelningsverket var ett militärt organisationssystem som var i bruk från 1600-talet till slutet av 1800-talet. Det gamla välbevarade dubbeltorpet Svanbol i Burvik, Knutby, Uppland hyste under indelningsverkets tid två ryttare/dragoner – nr 95 och 96 med familjer, som tillhörde Burviks rusthåll. Genom åren kom många ryttarfamiljer att bebo Svanbol. Med hjälp av Krigsarkivets anteckningar och kyrkböcker har jag försökt att kartlägga familjerna.

1731–1756

Den förste kände ryttaren i Svanbol var Matsson (utan förnamn) som flyttade in i Svanbol nr 95 tillsammans med hustrun Märta och barnen Mats och Lovisa år 1731. Vägg i vägg med Matssons bodde då ryttare Burman nr 96 och hans familj.

1771 – 1815

År 1771–1780 var det ryttaren Jan Burström och hans familj som bodde i Svanbol nr. 95 och från 1788 bodde Erik Burling och hustru Anna samt deras barn i nr 96.

Följande år bodde Jan Sotterberg och Erik Burling med familjer i Svanbol nr 96. Dragon Sotterberg fick avsked år 1815 och därefter bodde min anfader, ryttaren Johan Bure och hans hustru Ulrica Stark i Svanbol nr 96. Johan Bure var enligt anteckning ”upplänning, 26 år, 5 fot och 10 lång, samt gift”. Han hade tjänstgjort närmare sex år som ryttare.

1815 och framåt

Dragonerna Anders Burell och Johan Bure med familjer samsades om hus och gemensamma ytor kring ryttartorpet. När Burell fick avsked på 1820-talet flyttade den yngre dragonen Erik och hans hustru Anna Maja in i nr 95. Som seden bjöd, fick Erik samma namn som företrädaren, Burell.
Burell i nr 95 och Bure i nr 96 var grannar genom många år.

Erik Burell nr 95 var ”5 fot och 9 ½ lång” enligt anteckning. År 1850 ”erhöll Erik afsked” vid Generalmönstringen och ersattes av Gustav Sköld som var född 1829 i Knutby.

Omkring år 1852 flyttade den yngre dragonen Gustav Sköld in i Svanbol nr 95 tillsammans med sin hustru Eva. ”Gustav Sköld född 22 maj 1829 antogs den 3 mars 1851. Afsked den 17 februari 1877” enligt en anteckning av baron Beck Friis. Gustav blev sedermera torpare på Vretarna i Knutby och ersattes av  ryttaren Anders Fredrik f. 1856, som övertog namnet Sköld av sin föregångare. Anders Fredrik är antecknad som sjukvårdsdragon 1881.

Svanbol
Foto: Amanda Roman



På ålderns höst fick ”min” dragon, Johan Bure pension, eller gratial som det hette på den tiden, med betyget ”tjänt berömligt”. Han flyttade till huset Västerbol i Knutby tillsammans med sin familj och blev på äldre da´r häradstjänare. Häradstjänare var förr i tiden en vaktmästare som fått förtroendet att ha hand om nycklar till viktiga byggnader i samhället/byn.

Johan militära uppdrag togs över av Carl Gustav f. 1847 i Knutby. Liksom sin företrädare fick han samma namn, Bure, och bodde i Svanbol nr 96 tillsammans med sin hustru Stina Carolina Blank och deras barn

 

Westman – den siste dragonen i Svanbol

Till Svanbol nr 96 flyttade snart Carl Gustav Thernström från Knutby in och även han fick namnet Bure efter den tidigare dragonen.

Den allra sista dragonen på ryttartorpet Svanbol var Henrik Emanuel Westman som antogs år 1895. Enligt anteckningar var han 24 1/12 år gammal, 165 centimeter lång och född i Ununge socken.

 

 

Dragon Anders Fredrik Sköld undertecknade anställningskontrakt år 1888 när han flyttade till Svanbol. Källa: Krigsarkivet



”Uppsala skvadron N:o 95

Jag förbinder mig att i mån af behof, under fredstid i all tjenstgöring och då i öfrigt uniform begagnas vara försedd med småpersedlar bestående af två skjortor, en ylletröja enligt fastställd modell, två par ullstrumpor, ett par stövlar enligt fastställd modell och ett par skor av svärtat läder, allt i fullt brukbart skick: strumporna få vara långa eller korta, i vilket sistnämnda likväl bör till begagnande under kall väderlek af mig hållas ett par strumpskaft af ylle, så långa att de når 8 cm ovanför knäet.

För såväl anskaffning som underhåll af samtlige dessa småpersedlar eger jag uppbära kontant ersättning efter 20 öre för hvarje tjenstgöringsdag, för hvilken munderingsanslag utgår, med undantag dock för sådana utöfver de årliga vapenöfningarne förefallande kommenderingar, hvilka oafbrutet pågå längre tid än två månader, vid hvilka ifrågavarande ersättning skall utgå med 16 öre under hela kommenderingstiden. Uraktlåter jag att hålla ofvan nämda småpersedlar i godt och brukbart skick, må vederbörande sqvadronschef innehålla så mycket af den för ändamålet utgående rsättningen som erfodras för afhjelpandet af anmärkta brister.

Om jag under kommendering beträdes med underlåtenhet i nyss nämnda hänseende eger vederbörande kommenderingsbefälhafvare låta iståndsätta eller komplettera samma småpersedlar på min bekostnad.

Vid inträffande mobilisering åligger det mig att i fullt brukbart skick aflemna de här ofvan omförmälda småpersedlarne till kronan som då öfvertager desammas underhåll, med skyldighet att, efter återgång till fredsfot tillställa mig eller i händelse af mitt frånfälle, mina rättsinnehafvare dylika persedlar i enahanda skick eller deras värde i kontant efter Kongl. Arméförvaltningens prisbestämmelse…

Uppsala den 13 Maj 1888,
Anders Fredrik Sköld, Dragon N:o 95 vid 5:e sqvadron af Kongliga Lifregementes Dragoncorps.”

Publicerad i Släktforskning Uppland

Bilder från Bladåker

 

Min morfar Ulrik Ivar föddes 1901 i Norrgarn, Bladåker i Uppland
där hans mor Charlotta arbetade som mjölkerska vid Norrgarns herrgård.
Torpet vid Norrgarn där Charlotta och hennes syskon växte upp. När hennes morföräldrar gick bort i början av 1900-talet tog Charlotta över torpet. Morfar och hans syskon växte upp där. Torpet revs på 1950-talet.


Här var morfars mamma (i mitten) 24 år och väntade sitt andra barn. När fotot togs år 1900 var det tvättdag på Norrgarns gård och tjänstefolket gjorde sig redo för att bege sig till klappbryggan nere vid sjön.
Ladugården vid Norrgarns gård där morfars mamma tillbringade en stor del av sitt liv som mjölkerska.

Ett torp i Bladåker som enligt uppgift kallades Rödgrind.

Släkting från Bladåker. Vi har tyvärr inte lyckats fastställa vem den unge soldaten är.
Publicerad i Järnbruk i Sverige, Släktforskning Uppland, valloner

Familjen Åkerlind i Bennebols masugn

I Bennebols masugn, som ligger i de djupa skogarna strax utanför Knutby i Uppland, tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. Bruket var ett litet miniatyrsamhälle där några hundra personer levde. Längs Bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation.

Vallonerna i Bennebols masugn

Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom från sydöstra Belgien och norra Frankrike på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer även till de uppländska bruken, som på den tiden arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Vid Bennebols masugn var de flesta bruksarbetare svenska men där fanns även några vallonfamiljer.

Masmästaren Per Persson f.1717 var gift med Margareta Gottfridsdotter Dubois f.1721 i Almunge. Paret fick tillsammans sex barn – Margareta, Per, Anders, Johan, Maria och Gottfrid. Ättlingarna kom att kalla sig Bladlund och Åkerlind, namn som har sitt ursprung i ortsnamnet Bladåker. Jag härstammar från sonen Johan Bladlund som föddes 1755 i Bennebols masugn.

Familjen Åkerlind i Bennebols masugn

Masmästaren Per Persson och Margareta Dubois dotter Maria Bladlund f. 1758 i Bennebols masugn gifte sig med Hans Jansson från Burvik i Knutby. Tillsammans fick de sex barn – Anders, Hans, Jan, Greta Maja, Petrus och Brita Kristina. Genom Petrus Hansson f.1792 i Bennebols masugn uppkom släktnamnet Åkerlind.

Familjen Åkerlind levde i Bennebols masugn i generation efter generation i flera hundra år. Per Johan Åkerlind som föddes där år 1869 var ättling till masmästaren Per Persson som var verksam där under 1700-talet. Per Johan var gift med Augusta Emilia Schedin f.1870 i Edsbro, Stockholms län. Tillsammans med de sex barnen bodde de på västra gaveln i den vita arbetarlängan Karl Karls. Tillsammans med familjen bodde även Per Johans mamma Anna Maria Norström f.1835 i Knutby. Från baronen i Harg erhöll Anna Maria en gratial som bestod av fri bostad, fri ved samt en liten summa som skulle räcka till livets nödtorft. På bilden här ovan är hela familjen Åkerlind i Bennebol. I den främre raden sitter Anna Maria, dottern Margit och Per Johan. På den mellersta raden står f.v. döttrarna Sigrid, Astrid och Edit. I Bakre raden f.v. står sönerna Johan Helmer och Per Georg Åkerlind som är fäder till kusinerna May-Lise och Bertil Åkerlind.

Tack vare släktforskningen har jag fått den stora glädjen att lära känna två ättlingar till Per Johan Åkerlind, Bertil och May-Lise Åkerlind som är kusiner.
– Jag är barnbarn till Per Johan Åkerlind genom sonen Johan Helmer, berättar May-Lis Åkerlind som är en duktig och hängiven släktforskare. May-Lise har genom åren sammanställt sin släktforskning hundratals år tillbaka och hon använder sig av släktforskningsprogrammet Disgen2019 för att dokumentera släkten:
-Det är så roligt att den yngre generationen fortsätter med släktforskning. Jag har släktforskat för mina fyra barnbarn, så att de vet varifrån de härstammar. De får en varsin utskrift när de fyller 20 år, som de kan ha när de blir äldre, som ett minne av mig och deras släkt, säger May-Lise Åkerlind.

Även May-Lises kusin, Bertil Åkerlind, som är sonson till Per Johan Åkerlund och Augusta Emilias son Per Georg Åkerlind är en hängiven släktforskare med mycket kunskap. Bertil berättar att det endast var ett 15-tal personer som var fast anställda vid Bennebols bruk – masmästare, hyttdräng, uppsättare, bokare, malmdraghare och slaggskjutare. Därtill fanns många dagsverkskarlar som hyrdes in per dag när de behövdes.

Anna Maria Åkerlind f. Norström tillsammans med fyra av barnbarnen i Bennebols masugn. Fotot har tidigare publicerats av journalisten Inger Ärlemalm som har berättat om familjerna som arbetade och levde i bruket.

Livet i masugnen

Under vinterhalvåret hämtades järnmalmen från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen.
-För bönderna i Alunda, som skötte malmtransporterna blev det ett välkommet bidrag till hushållskassan. Koltransporterna till Bennebols masugn sköttes av kolbönderna i trakten, berättar Bertil Åkerlind och beskriver vidare hur arbetet gick till:

-Under de perioder då man smälte tackjärn – Det kallades att blåsa masugnen-arbetade man i skift, en vecka i taget. Masugnsarbetarna övernattade i en stuga alldeles intill masugnen som kallades ”labbe”. Efter en vecka bytte man besättning och de som gick av skiftet badades rena från topp till tå och befriades från allt sot och annat, berättar Bertil Åkerlind.

En speciell fiskemetod

Vallonerna behöll ofta språk och traditioner långt in i tiden. Vid somliga bruk hade man egna skolor med undervisning på franska och man samlades ibland för hemliga gudstjänster. Vallonerna, som ofta var kalvinister, bekände sig till den reformerta tron som det var förbjudet att utöva i Sverige på den tiden.

En speciell fiskemetod kan vara en tradition som vallonerna förde med sig och som levde kvar länge vid Bennebols masugn. Man fiskade med en metod där man använde en stör som kallades ”fork”, för att skjuta ut fiskenäten och för att mana fiskarna så att de hamnade i näten. I fiskenäten fanns en strut som var gjord av näver, där man stack in forken. Bertil minns hur farfar Per Johan Åkerlind ofta gav sig ut på Norrsjön med sin fork för att fiska.
-Intressant i sammanhanget är att ”fourche” är det franska ordet för grep/gaffel, avslutar han.

Bertil och May-Lise Åkerlinds farfar Per Johan fiskar med fork i Norrsjön.

Källor: Bertil Åkerlind, May-Lise Åkerlind, Inger Ärlemalm och egen forskning



Publicerad i Allmänna barnhuset, barnhusbarn, Fader okänd, militärt, Släktforskning Uppland, Soldater

Carl Nässel från Gottröra – en okänd anfader

Okänd soldat på foto, från morfars mammas fotosamling. Uniformen var vanligt förekommande under slutet av 1800-talet men vi vet inte vem soldaten är.

 

I hopp om att hitta de okända fäderna i släkten gör jag sedan några år tillbaka släktträd/antavlor till alla mina DNA-matcher som jag delar cirka 40 centimorgan (cM är längden av delat DNA-segment), eller mer med. Jag tog ett första DNA-test 2016 och sitter nu här med hundratals antavlor i min dator som innehåller namn, födelseort och födelseår på människor som är mina okända, nu levande släktingar.

Genom åren har jag lyckats hitta den gemensamme anfadern för många DNA-matcher, men när det gäller de okända fäderna i släkten känns det mer och mer som att leta efter en pytteliten nål i en gigantisk myrstack. Ibland har jag varit på vippen att ge upp sökandet men nyfikenheten och viljan att få svar driver mig att fortsätta. När det gäller släktforskning är tålamod och envishet bra egenskaper att ha.


Okända släktgrenar i norra Norrland och i södra Skåne

När man gör ett DNA-test i släktforskningssyfte så får man hundratals, ja, kanske rent av tusentals DNA-matcher/matchningar som är nu levande släktingar. Det är sällan man direkt vet vilka dessa släktingar är, men man kan i alla fall vara säker på en sak – någonstans i släktträdet så finns det en gemensam anfader. Det gäller bara att hitta ”guben”.

Min morfar Ivar föddes i uppländska Bladåker som ”oäkta” son till sin mamma, den ogifta mjölkerskan Charlotta Bure 1901. Det finns inga uppgifter om barnafadern i kyrkböckerna men vi vet att alla Charlottas barn (hon fick fem barn som ogift) hade samma pappa. Det fick vi bekräftat när vi gjorde ett jämförande DNA-test mellan Charlottas äldsta och yngsta sonson för några år sedan. Sannolikheten att Hans och Kenneth har samme farfar är 99,9%.

Okända fäder i flera led

Det borde således gå att finna denne okände fader men eftersom även morfars mamma, Charlotta, som föddes 1876 i Bladåker, hade en okänd far, så blir det mer komplicerat. Det är två okända släktgrenar som ska spåras och kartläggas i jakten på de okända fäderna.
Och inte blir det lättare att försöka bena ut denna trassliga släkthärva då DNA-matcherna på morfars och hans mammas okända fäders sidor befinner sig ömsom i norra Norrland och i södra Skåne – platser där vi inte har några kända släktgrenar. Även Västra Götaland med helt okända socknar ”spökar” i DNA-matchernas träd.

Svenska dragoner genom tiderna. Nordisk familjebok 1907.

 

Dragon Carl Nässel från Gottröra

När man har gjort ett antal släktträd för DNA-matcher börjar det (i bästa fall) att framträda ett mönster med namn, orter och gårdar som dyker upp i flera antavlor. Virrvarret av okända släkttrådar börjar äntligen att forma något som liknar en släktväv. I morfars ”väv” är Carl Nässel en figur som dyker upp, om och om igen, så han måste vara en gemensam anfader. Men hur?

Carl Nässel föddes år 1806 i Gottröra, Uppland och blev dragon och korpral i Närtuna, Uppland. Han gifte sig med Karin som kom från Garn i Uppland och fick tillsammans med henne barnen Lovisa Kristina f. 1830, Carl Peter f. 1835, Carolina f. 1840 och Johanna f. 1842. År 1847 tog Karin och Carl emot två fosterbarn – Gustaf Vilhelm och Carl Fredrik, som föddes på Allmänna barnhuset i Stockholm, som söner till den ogifta Charlotta Vilhelmina Hesse, som själv växte upp på barnhuset. Jag har skrivit om henne i ett tidigare inlägg som du hittar här.

När hustru Karin avled 1853 gifte Carl Nässel om sig med den yngre Maria Sofia som föddes 1821 i Närtuna och fick tillsammans med henne barnen Carl f. 1855, Johan f. 1857, Vilhelm f. 1858 och Emma f. 1860. Hustrun Maria Sofia avled i Närtuna 1879 och den då 73-årige Carl Nässel gifte sig för tredje gången i maj 1880 med den tjugotvå år yngre Sofia Lindros från Almunge. Några barn föddes inte i detta äktenskap. Carl avled i oktober samma år på Lindbergs ägor i Gottröra, ”utfattig och befriad”.

Carl Nässel var son till Per Jansson f. 1751 i Edebo och Brita Andersdotter f. 1764 i Estarne. Vi har inga kända släktrötter till dessa personer, så Carl Nässel är verkligen en person som orsakat en del nattgrubbel genom åren. Jag har en DNA-match som är ättling till Carl Nässels dotter Lovisa Kristina f. 1830 och en DNA-match som är ättling till dottern Carolina f. 1840. Att Carl Nässel är min anfader är därmed klarlagt, men jag vet fortfarande inte på vilken släktgren vi sammanstrålar. Har forskat på alla Nässels barn framåt i tiden, men kan inte hitta någon anknytning. Ingen av hans ättlingar befann sig i Bladåker där morfars mor och hennes mamma bodde under 18- och 1900-talets början.

Vet du mer om Carl Nässel och hans familj? Kontakta mig gärna. Alla upplysningar, stora som små, är av intresse. Min e-post: forskningwijk(at)gmail.com

Publicerad i Fader okänd, Kvinnohistoria, kvinnor förr, resande och romer, Släktforskning Uppland, Soldater

Rasbo-Ulla

”Kungliga Upplands Regemente Rasbo Compagnie No 76” Skylten satt tidigare på soldattorpet där Johan Peter Bure, morfars morfar och hans familj bodde. Den är numera i författaren Leif GW Perssons ägo.

 

Ulrica Charlotta Bure föddes våren 1854 i soldattorp nr. 76 på Norrgarns ägor i Bladåker, Uppland. Hennes pappa var soldaten Johan Peter Bure f. 1823, son till ryttaren Johan Bure från Knutby i Uppland. Familjen hade ett gott anseende i bygden och både Johan Peter och hans far avslutade sina många yrkesår inom militären med betyget ”tjänat berömligt”.

Ett felfritt och oklanderligt liv

Fadern Johan hade varit häradstjänare i Knutby (äldre benämning på vaktmästare vid tingshus) och Johan Peter och hans familj hade fosterbarn som fick en bra uppväxt och ett gott liv. Det fanns inga konstigheter i familjen. Man var kyrkliga, gick regelbundet till nattvard och hade betyget ”oklanderlig frejd”, vilket förr i tiden var det bästa betyg man kunde få som människa då kyrkan styrde det mesta i ens liv, från vagga till grav. Familjen ansågs leva ett felfritt och oklanderligt liv.

Johan Peter Bure och hans hustru Brita Catharina fick tillsammans många barn. Alla blev, liksom föräldrarna strävsamma, gifte sig tidigt, fick barn och var kyrkliga – förutom dottern Ulrica Charlotta. Som ung arbetade hon, liksom sina systrar, som piga på Norrgarns herrgård och i torpen däromkring. I november 1876 födde hon ett ”oäkta” barn, en liten dotter som fick namnet Augusta Charlotta och som skulle komma att bli min morfars mamma. Ulrica Charlottas anställning som piga upphörde direkt efter förlossningen och hon flyttade då hem till sina föräldrar med barnet som döptes i Bladåker. Den lilla flickans dopvittnen var skomakaren Åhman och hans hustru på torpet Karlberg.

Skickades bort

Tiden gick och Ulrica Charlottas föräldrar hade fortsatt betyget ”oklanderlig frejd” och gick regelbundet till nattvard – men några år senare blev dottern gravid igen och detta kunde inte accepteras. Förmodligen var barnafadern redan gift och bodde i närheten. Detta var mycket känsligt i en så liten bygd där den sociala kontrollen var stor. Familjen skickade snabbt i väg den höggravida dottern Ulrica Charlotta (och även hennes dotter Augusta Charlotta) till Söderby-Karl i Uppland där hennes bror och hans familj då bodde.

Där föddes och döptes sonen Johan Edvard 1879. På så sätt försökte familjen mildra den skada som redan var skedd och som drabbade familjens rykte. Barnet döptes av kyrkoherden Lars Wernman i Söderby-Karl, som (kanske avsiktligt?) glömde skicka attest till moderns hemförsamling. Det verkar ha varit viktigt att hålla det hela hemligt.



Rasbo-Ulla

Ulrica Charlotta kyrktogs efter sonens födelse och genomgick absolution.  Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen. Ogifta mödrar ”skriftades” i stället för att kyrktagas och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En kvinna som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de ogifta mödrar som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs”.

Ulrica Charlotta Bure genomgick den kyrkliga ritualen i Söderby-Karl efter sonen Johan Edvards födelse och fick då anteckningen ”abs”. Hon försökte väl, så gott hon kunde, att ställa allt till rätta men lyckades inte riktigt få till det. Hon var aldrig välkommen att återvända hem själv, men hennes lilla dotter Augusta Charlotta flyttade tillbaka när hon var fyra år. Där blev hon fosterbarn till sina morföräldrar, Johan Peter och Brita Catharina och bodde kvar i soldattorpet fram till sin död 1953.

Soldattorp no 76 i Norrgarn, Bladåker

Ulrica Charlotta flyttade till Uppsala med sin son, fick en tjänst som hushållerska och blev snart gravid igen. Vid den här tiden tycks hon ha vänt ryggen åt kyrkan helt och struntade i vad familjen och grannarna där hemma tyckte. Hon fick flera barn som ogift och anteckningen ”ej abs” följde henne resten av livet i kyrkböckerna. Hon flyttade ofta och kallade sig ömsom Ulla Bure, Ulla Jansson och Lotten Jansson när hon skrev sig på ny adress.

Anteckningen ”ej absolution” följde henne genom hela livet.

Författaren och kriminologen Leif GW Persson arrenderade Norrgarns säteri tidigare och jag hälsade då på hemma hos honom och fotograferade skylten som en gång satt på min anfader, Johan Peter Bures soldattorp. Leif GW hade valt att hänga skylten över sin vinkällare. En anställd hos Leif GW berättade om ett gammalt rykte som länge funnits i trakten, om den lösaktiga ”Rasbo-Ulla”. Förmodligen var det ”min” Ulrica Charlotta som var denna beryktade Ulla.

Ulla Charlottas dotter Gerda Maria f. 1888 fick, liksom sin mamma, barn utom äktenskap. Hon gifte sig sedermera med Arvid Valentin Segerblad-Faltin som var resande och fick tillsammans med honom barnen Karl Olof, Hans Arvid Valentin, Anna Josefina och Otto Emanuel. När Gerda Maria träffade sin make valde hon att lämna ifrån sig de barn som fötts före äktenskapet – Maria Viktoria Bure f. 1911 och Carl Olof Bure f.1913 som fick växa upp hos mormodern Ulrica ”Ulla” och morbrodern Johan Edvard. Det blev ett hårt och slitsamt liv för dessa barn och de kunde aldrig förlåta sin mamma för det val hon en gång gjorde. De ville heller aldrig ha någon kontakt med moderns nya familj och halvsyskonen. 

Ulrica ”Ulla” Charlotta Bure- Jansson avled i Bälinge på 1930-talet och var då anställd som hushållerska hos sin son Johan Edvard. Det finns tyvärr inga bevarade foton på henne i vår släkt och det är svårt att återge en rättvis bild av hur hon var som person, men hennes dotterdotter har berättat att ”när mormor kom och hälsade på, då sprang man och gömde sig”. Även sonen Johan Edvard tycks ha varit en lite ”avig” typ och enligt släktrykten kastade han ut sin mamma från hemmet gång på gång. Johan Edvard avled i Stockholm på 1940-talet och var då ogift och hade inga barn. 


Barnens fäder lyser fortfarande med sin frånvaro. I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om morfars mamma, Augusta Charlotta Bure.

 

Publicerad i barnhusbarn, Människoöden, Släktforskning Stockholm, Släktforskning Uppland, Släktforskningstips

Hitta och följ barnhusbarnen

När man släktforskar i Stockholm med omnejd hittar man ibland personer med anteckningen ”B.B”, ofta följt av ett nummer i husförhörslängder och församlingsböcker. ”B.B” var en förkortning för ”barnhusbarn” och innebär att det går att hitta mer information om barnet i Stockholms allmänna barnhus rullor 1800-1916 som du hittar här.

B.B var förr en förkortning för ”barnhusbarn”.


Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. Många av de små barn som lämnades till barnhuset blev kvar där under hela uppväxten men genom en ny förordning som kom år 1785 skulle barnen utplaceras i fosterhem, helst på landsbygden, för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.

Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. 

Charlotta Wesenius hämtade år 1878 sin lilla pojke som hon tidigare hade lämnat till barnhuset.

I allmänna barnhusets rullor kan man söka på barnets namn, födelseår, årtal för inskrivning eller på det nummer som ibland finns antecknat i församlingsbok/husförhörslängd. Här finns uppgifter om årtal och datum då barnet lämnades tillbarnhuset och ibland står föräldrarnas namn, samt hur mycket man betalade vid överlämnandet. Även uppgifter om fosterföräldrarna finns och man kan ofta följa barnet framåt i tiden och få veta hur uppväxten i fosterhemmet var genom anteckningar från de regelbundna inspektioner som gjordes.

Genom barnhusets rullor kan man följa flickan Hulda Linnea Ottilia genom uppväxten i fosterhemmet.

 

Publicerad i Okategoriserade, Släktforskning Ångermanland, Släktforskning Östergötland, Släktforskning Uppland

Starka och envisa anfäder- och mödrar

Mamma och jag när vi började släktforska 1990

När man släktforskar hittar man ibland anor som får en speciell plats i ens hjärta. Man kanske fastnar för personernas styrka, mod eller någonting som de lyckades åstadkomma under sin levnad. Genom åren har jag upptäckt att jag gärna fastnar lite extra för de där starka, envisa människorna som trots svåra omständigheter alltid valde att följa det egna hjärtat och som vågade gå emot strömmen.

Norrgarns gård i Uppland Fotograf: Tuula Autio

Morfars mamma Charlotta Bure

Morfars mamma, Augusta Charlotta Bure var en sådan person. Hon födde sex barn som hon uppfostrade och försörjde på egen hand. Människor i bygden tittade säkert snett på henne och nog måste det ha tisslats och tasslats runtom i stugorna, men Charlotta gick lika rakryggad genom den lilla byn som hon gick genom livet. Hon var anställd som mjölkerska hos familjen Reuterskiöld på Norrgarns gård i Bladåker, Uppland under hela sitt vuxna liv. Som trotjänarinna hade hon egen försörjning och en liten stuga där barnen kunde växa upp. För Charlotta verkar det inte ha varit nödvändigt att gifta sig. Jag beundrar Charlotta och den strävsamma släkten på morfars sida. Att vara hederlig, att se det stora i det lilla och att arbeta hårt har varit en ledstjärna i generation efter generation.

Min morfar var envisheten personifierad. Han arbetade hårt utan en enda sjukdag genom alla arbetsföra år. Envishet och styrka är bra egenskaper, men envisa människor har en benägenhet att vara lite bångstyriga. Morfar ville alltid gå sin egen väg och hade svårt att lyda order. Som ung var han anställd inom det militära under tio år, men valde sedan att sadla om och det var nog bra. Vid en militärövning befallde löjtnant Nilsson att morfar skulle ta en språngmarsch, men morfar vägrade. Trots upprepade befallningar vägrade 512 Svensson att springa ett enda steg. Istället för att springa gick han sakta, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest. När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om Svensson inte tyckte att det hela var väldigt tråkigt, varpå morfar svarade på sitt buttra sätt: ”Det gör väl detsamma”.

Morfar Ivar arbetade här som traktorman

Morfar var övertygad om att han höll sig frisk tack vare de vitlöksklyftor han alltid lade i vatten i en glasburk och en örtdekokt som luktade och smakade hemskt. Några matskedar av vitlöksspadet varje dag och en tesked av örtsörjan vid behov gjorde susen, tyckte morfar. Han var även övertygad om att man blir lika solbränd genom att sitta och sola inomhus på köksstolen, med stängt fönster och han solade ofta genom rutan på serviceboendet. Vi anhöriga försökte försiktigt berätta för morfar att det inte går så bra att sola genom fönsterrutor om man vill bli brun, men morfar insisterade. Han var märkligt nog solbränd som en pepparkaka året runt genom att sola genom sitt stängda köksfönster.

Morfar Ivar solade genom fönsterrutan

Morfars släkting Maria Kristina som föddes 1846 i Knutby, Uppland är ett bra exempel på hur man tänkte och hur man hanterade svårigheter i morfars släkt – med envishet , jäklar anamma och glimten i ögat. Maria Kristina arbetade som piga under många år och på den tiden var pigans årslön knappt 100 kronor. När hennes arbetsgivare gick bort klarade hon sin försörjning genom att hjälpa till hos familjer som ”daghjälp”, för en dagpenning om 50 öre. Hon brukade samla pinnar och grenar i skogen till ved. Visserligen var hon fattig men självförsörjande och hon tycks ha funnit en stor styrka i sin tro. Missionskyrkan och speciellt missionsskolan på Lidingö låg henne varmt om hjärtat och dit reste hon varje år, även på ålderns höst. Hon förberedde sig hela året inför sommarkonferensen genom att väva handdukar och göra lingonsylt som hon skänkte till kyrkan.

När Maria Kristina på ålderns höst samtalade med sin väninna inför den kommande generalkonferensen berättade väninnan att hon inte tänkte delta i kommande träff eftersom hon kände att hon blivit för gammal. Väninnan förklarade: ”Nej, i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. Maria Kristina tyckte att det var en väldigt märklig uppmaning och stirrade häpet på väninnan innan hon svarade med sin norduppländska dialekt:
”Allre har´n sagt så till meg!” Hon reste till konferensen på Lidingö utan väninnan det året. När Maria Kristina avled 1939 vakade grannar och vänner vid hennes bädd i flera dagar. När hon tyckte att det hela började dra ut på tiden sa hon ”Ja, höga herrar brukar ju låta vänta på sig”.

Maria Kristina föddes i Svanbol, Knutby år 1846 Foto: Amanda Roman

Även på min mormors sida finns en stor portion envetenhet. Mormor Elsa Lovisa föddes 1903 i Norrköping och blev mamma till tolv barn. Hon växte upp i en statarfamilj i en stor syskonskara och när hon hade gift sig med morfar hoppades hon på ett lugnt familjeliv på en fast plats. Allt började så bra och morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta. Huset fick namnet Elsabo, efter hustrun.

Mormor Elsa med några av barnen i Sunnersta

Men snart kom den stora arbetslösheten på 1930-talet och familjen fick lämna sitt hem för landsbygden där morfar fick anställning som statare. Mormor tvingades åter igen att bege sig ut på vägarna med flyttlassen, ofta fem, sex gånger per år, eftersom morfar sällan fogade sig under arbetsgivarnas krav.

För mormor Elsa var det viktigt att fattigdomen inte skulle synas utanpå. Barnen skulle vara skötsamma, artiga, hela och rena.

Att foga sig var inte heller mormors starka sida. I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem. Mormor Elsa kunde inte tänka sig att lämna sina barn vind för våg. Hon vägrade att mjölka böndernas kor och därför måste familjen bryta upp och flytta många gånger varje år.

Mormor Elsa trivdes bäst när hon själv fick styra och ställa över det mesta.

Stolt och envis var även farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund som föddes i Ytterlännäs i Ångermanland år 1888. Dora och hennes syskon blev tidigt moderlösa och utackorderades till olika fosterhem. Hon gifte sig 1908 med en prästson från Stockholm och två år senare föddes min farmor Margit Alice i Nyland utanför Kramfors.

Farmors mamma Dora Emerentia

Äktenskapet tycks inte ha varit lyckligt och av någon anledning tyckte svärfadern prästen att sonen hade gjort ett dåligt val av hustru. Prästen betalade 10.000 kronor till Dora med villkoret att hon och dottern skulle försvinna helt ur sonens liv.

Farmor Margit var 8 år när hon insjuknade i spanska sjukan. Hon överlevde men blev döv i sviterna efter sjukdomen.

Farmor

Under flera år levde mor och dotter som obefintliga, utan någon stadig hemvist. Det har berättats att farmors mamma arbetade som skjutbanefröken på kringresande tivolin i Ångermanland. Skjutbanefröknar kallades förr de kvinnliga anställda på tivolin som hade hand om skjutbanorna. Det var på en sådan marknad hon en kväll mötte sitt livs kärlek, snickaren Oscar Norling från Bollnäs.

Farmors mamma

Den lilla familjen valde att flytta till Sveg, Härjedalen. Gammelfarmor var duktig och ambitiös. Hon öppnade snart ett pensionat med kaffeservering och affärerna gick bra. Några år senare köpte familjen en ny fastighet där man startade snickeri, glasmästeri, blomsteraffär och begravningsbyrå. När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i världen 1918 så drabbades Jämtland väldigt hårt. Många Svegsbor flydde fältet för att undvika att bli smittade men Dora fortsatte att driva sitt pensionat och skötte om de gäster som insjuknade. En gång låg 11 gäster sjuka på pensionatet, som hon vårdade. Oscar och Dora var ett par livet ut men det var inte förrän 1928, när den första maken hade avlidit, som de kunde gifta sig.

Dora ansågs av många vara en ganska hård kvinna. Hon var osentimental och talade aldrig om det första äktenskapet eller de svåra omständigheterna i barndomen. Inte heller om den stora summan pengar hon en gång i tiden fått av sin svärfar för att försvinna. När hon gick bort 1974 upptäcktes att hela summan fanns på hennes bankkonto i Svegs Sparbank. Hon hade aldrig rört pengarna.

Även om gammelfarmor hade en tuff framtoning så fanns även en annan, mycket mjukare och mer filosofisk sida hos henne. När hon fick en ledig stund över så brukade hon skriva små dikter och berättelser från sin levnad, som hon sedan spelade in på kassettband. Hennes dikter präglas av kärleken till familjen och föräldrarna. Barndomen målar hon i sina dikter i varma, ömsinta färger och särskilt modern, Olivia, var högt älskad. I en dikt beskriver hon hur modern går stilla över trasmattspyntat golv och hur allt ont och farligt viker för moderns gamla kära händer.

Gammelfarmors mamma Olivia

”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar
All oro och sorg blir flarn när jag vilar igen som barn
på bädd som min moder bäddat.

Nu är jag åter hemma hos far och mor
Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor
och ser in i den sista glöd.
Hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.

Mor går tyst och stilla över trasmattspyntat golv,
ansar varligt brasans sista bränder.
Allt ont och farligt viker för min moders gamla kära händer.”

Farmors mamma Dora

I flera dikter beskriver hon kärleken till maken Oscar och stugan i vackra Härjebo. Dora hade många funderingar och på ålderns höst kändes det viktigt att sätta dem på pränt. Hon satt ofta uppe sent i sin ensamhet och filosoferade.

”Blomdoft och fåglalåt. Majnatt i bidan.
Grubbel och ont försåt för vi åt sidan.
Famna en still´ minut. Tystna din fråga.
Snart tar ditt pladder slut, fladdrande låga”


Men att visa den lite mer känslosamma sidan offentligt var inte gammelfarmors melodi. Inte heller att visa svaghet. När hon i 80-årsåldern fick svårt att gå föreslog läkaren att hon kunde använda en käpp att stödja sig på, men Dora protesterade: ”Vad skulle folk tänka om jag kom gående på byn med käpp!?”

Gammelfarmor var en stolt och envis kvinna. Genom hennes texter och inspelningar har vi fått möjlighet att lära känna henne lite mer, så här i efterhand.

”Jag vet ej vad jag hoppas men hoppas likafullt, Mitt hjärta känns så ödsligt men är ändå så fullt. Vad syftar denna oro som ej ett mål kan nå? Vad hoppas jag? Vad vill jag? Vad tänker jag uppå?

När dagen gått till ända och natten faller på och allt känns tomt och öde och inget hopp mig når. Jag bidar i förtröstan och hoppas än en gång, för hoppet är det enda som ger tröst i nöd och tvång.

De ville mig i fängsel slå för fågelsångens skull men alla deras stängsel dem skrattade jag omkull. Alls ingenting bedrövar, lugnt bidar jag min tur. De vägarna jag strävar, dem stänger ingen mur och dör jag där i hopen av ynkedom och drav skall fjärran fågelropen strö klarhet kring min grav”.

Foto: Helena Bure Wijk