I Sverige var lönskaläger ett brott från senare delen av 1200-talet fram till 1864. Sexuellt umgänge skulle endast ske inom äktenskapet varför utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt. Lönskaläge, när två ogifta personer hade en sexuell relation, var ett brott fram till år 1864 men från och med år 1810 slapp man straff, åtminstone de första två gånger som detta brott begicks.
Det var inte så lätt att bevisa att brott hade begåtts men när den utomäktenskapliga förbindelsen resulterade i graviditet sågs detta som bevis. Straffet var oftast böter men om ekonomiska medel saknades kunde spöstraff utdömas istället. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 53 kap. 1 § var följande inskrivet: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Om de anklagade valde att gifta sig efter lägersmålet blev straffet endast böter för ”otidigt sängelag”.
Målning av Giuseppe Mentessi
År 1805 inställdes den ogifta pigan Christina till vintertinget, anklagad för lönskaläger. Christina hade då fött en liten dotter som avlidit, endast en månad gammal. Då den anklagade modern själv inte kunde närvara vid tinget skrev hon ett brev där hon förklarade att hon inte kunde uppge faderns namn: ”Jag tillstår mitt fel och underkastar mig derför laga böter, men kan omöjligen upgifwa namn eller hemvist på lägersmannen…” Året därpå födde Christina ännu ett barn och inkallades till sommartinget, anklagad för lönskaläge. Åter igen skrev hon ett brev: ”Jag erkänner mitt begångna Brott för andra gången och hwilket jag i största ödmjukhet afbeder, kan således icke annat, än underkasta mig de Böter som lag förmår, men att uppgifwa namn eller hemwist på lägersmannen, den jag uti en händelse träffade uppå Rudu frälseägor är för mig aldeles omöjligt, häldst jag icke det fådt weta, eller honom någonsin sedan sedt…..”
Under många år hade Christina ett förhållande med samme man och de fick tillsammans sju barn men de gifte sig aldrig. Först när parets femte barn föddes uppgav hon faderns namn.
Efter en härlig och varm sommar som jag mestadels har tillbringat på balkongen, bland gurkor, paprikor och tomater, är jag tillbaka vid datorn och har på nytt tagit upp jakten på släktens okända fäder. Visserligen har jag sökt efter de okända ”gubarna” i mer än trettio år, men skam den som ger sig. Någon gång måste jag väl hitta dem! Det är märkligt hur karlarna bara kunde försvinna spårlöst förr i tiden…
Min morfars far var ”okänd”, liksom hans morfar och min farfars far. Kyrkböckerna ger inga ledtrådar alls om barnafäderna. I 1800-talets Uppland var det vanligt att pigor fick barn som ogifta och som släktforskare kan man ofta hitta barnafadern om man tittar lite närmare på drängarna som arbetade på samma gård. Ofta dyker fadern upp i kyrkboken något år senare och har då erkänt faderskapet. Det är också vanligt att pigan gifte sig med barnets far. Om der var bonden på gården som var barnafader, eller en annan gift man, finns det sällan några anteckningar.
Tack vare DNA-tekniken har vi släktforskare fått ett nytt värdefullt redskap när vi söker efter okända pappor i släkten. När man har gjort ett DNA-test och resultatet har kommit, får man hundratals, ofta tusentals DNA-matcher i en lista. Alla dessa personer är nu levande släktingar och nu gäller det att försöka klura ut hur man är släkt. Någonstans finns en gemensam anfader men ofta kan det kännas som att leta efter en nål i en höstack. Jag brukar bygga släktträd för mina DNA-matcher om de inte själva har lagt ut sina träd. Har skrivit lite mer om hur man kan göra i ett tidigare inlägg som du hittar här.
Med flera okända fäder i släkten så är det svårt att hitta någon ”röd tråd” att gå vidare på, men ibland visar det sig att flera DNA-matcher har samme anfader och då kan man vara säker på att denne ”gube” är värd att titta närmare på. När dragonen Carl Nässel började dyka upp i flera av mina DNA-machers släktträd blev jag nyfiken. Han föddes i Rö, Uppland år 1806 och eftersom flera av släktens okända fäder levde i samma område känns det viktigt att gå på djupet med gamle Carl och hans familj.
Carl Nässel, en hittills okänd anfader
Carl Nässel föddes i Rö och var under sin livstid korpral och dragon. Han var gift tre gånger – det tredje äktenskapet ingicks när Carl hade fyllt 80 år och han avled samma månad – och fick många barn. Någon av hans fyra söner kan vara min morfars okände morfar, men vem av dem? För att få reda på det sitter jag nu och forskar om Carl Nässels ättlingar. Om man ”klättrar” upp och ned i släktträdet och ser efter var de bodde och arbetade kan man med lite tur hitta den okände fadern. Eller åtminstone en liten ”röd tråd” att följa vidare…
När jag började släktforska på 1990-talet blev jag varnad av en erfaren forskare. När man väl har börjat med det här så är det nästan omöjligt att sluta, sa han. Med facit i hand ångrar jag ibland att jag inte lyssnade på varningen 🙂
Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat många år åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseböckerna. Den lilla anteckningen får ju så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt, nästan omöjligt att komma vidare med släktforskningen och på så sätt få lära känna sina rötter. Men tack vare DNA-släktforskning kan vi äntligen få svar på släktgåtorna.
Fader okänd
Min morfar Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland med anteckningen ”Fader okänd”, liksom hans fem syskon. Deras mor arbetade till en början som piga hos familjerna i bygden men efter att hon hade fött sitt första barn som ogift, kunde hon inte längre arbeta hos familjerna i gårdarna. På den tiden ville man inte ha ogifta pigor som hade fött utomäktenskapliga barn i sina hem. Man tänkte sig att barnen kunde påverkas negativt av hennes blotta närvaro. Charlotta blev därför förvisad till ladugården och där kom hon att arbeta som mjölkerska under hela sitt liv.
Torpet i Bladåker där morfar och hans syskon växte upp
En svårfångad man
Charlotta födde fem barn men gifte sig aldrig. Hon bodde tillsammans med barnen i den lilla stuga hon fick ta över efter sina morföräldrar och arbetade vid Norrgarns herrgård hela sitt liv, fram till 1953 då hon avled. När morfar var 90 år berättade han att hans pappa hette Düring och kom från Belgien. Han visste inte så mycket mer om sin far men sa att han bodde tillsammans med familjen i Bladåker ”ibland” och att hans föräldrar var ”trolovade”. Mamma och jag började släktforska 1990. När morfar berättade vad fadern hette – ett ovanligt namn, så trodde vi att det skulle vara lätt att hitta honom men han skulle visa sig vara en väldigt svårfångad man. I dag, mer än trettio år senare, har vi fortfarande inte hittat honom.
Köpte läsapparat och reste runt i bygden
När vi började släktforska var kyrkböcker inte lika lättillgängliga som idag. På den tiden var man tvungen att boka tid i bibliotekets släktforskarsal för att få tillgång till en speciell läsapparat som kunde läsa mikrokort. Mikrokorten, med de avfotograferade kyrkböckerna, beställdes från SVAR och man var tvungen att veta vilken församling, tidsperiod och vilka utdrag men ville kika på från de olika böckerna – husförhörslängder, församlingsböcker, vigsel-födelse eller dödböcker. Efter beställningen måste man vänta någon vecka innan de efterlängtade mikrokorten kom med posten. Sedan rusade man till biblioteket och läsapparaten, bara för att upptäcka att man hade beställt fel mikrokort.
Vi köpte en egen läsapparat. Det underlättade en del, men det var ändå krångligt att släktforska. Mamma och jag började istället resa till Släktforskarnas hus och Landsarkiv där vi hade möjlighet att sitta hela dagar och söka i riktiga kyrkböcker. Vi reste även runt i bygden där morfar och hans familj hade bott, i hopp om att någon kunde berätta mer. Vid den tiden hade morfar tyvärr lämnat jordelivet.
Morfar och hans bröder
Släktrykten
Morfar påstod att hans pappa hette Düring och flera släktingar menade att de också hade hört honom tala om fadern. Vissa hade hört honom säga Düring, andra sa att fadern hette Düringer. Vissa sa att fadern arbetat som murare, snickare och målare i Uppsala. Andra sa att han varit inspektor/förman på någon gård samt arbetat som trädgårdsmästare vid något slott eller herrgård i Uppland. Flera uppgifter pekar på att barnafadern avled mellan 1916 och 1918, men ingen vet säkert. 1991 hittade mamma och jag en familj som hette Düring i församlingsboken för Uppsala i början på 1900-talet, där fadern och flera söner arbetade just inom hantverk – som murare, målare, plåtslagare och snickare. Mamma och jag blev så glada, men glädjen blev kortvarig eftersom det snart visade sig att familjen hette Düsing. Vi blev tvungna att lägga bort alla förhoppningar om att detta kunde vara en familj med koppling till morfars okände far…
Inga ledtrådar
När mamma och jag reste runt i Bladåker i början av 1990-talet och pratade med de äldre invånarna som bodde där så hoppades vi på att få någon liten ledtråd till den okände barnafadern. Något litet skvaller…vad som helst… I en liten bygd där alla känner alla så borde man ha sett eller hört någonting om en ogift kvinna födde fem barn. Kanske tisslades det och tasslades i stugorna? Kanske hade man sett någon främmande karl smyga runt? Men nix. Ingen hade sett någon man tillsammans med Charlotta. En kvinna berättade att Charlotta ofta brukade tvätta kläder vid den lilla sjön, intill stugan. En annan berättade att hon kokade alldeles för starkt kaffe. En man sa att torpet där man bodde var jättekallt då det var byggt direkt på marken, utan husgrund. Någon sa att man alltid kunde se Charlotta gå till och från ladugården med en höghalsad klänning. Ingen visste någonting om den okände barnafadern.
Samma far till alla barnen
Charlotta fick barn åren 1896, 1901, 1904, 1912, 1914 och 1916. Det är ett ”hopp” på åtta år mellan barnen och det var för mig väldigt svårt att tro att det skulle vara samme fader till alla barnen. Vi gjorde ett jämförande DNA-test mellan Charlottas äldste sons son och hennes yngste sonson som visade att de har samma farfar till 99,9%. Att det är samme far till alla barnen tyder på att han måste ha befunnit sig i trakten (och kanske arbetat på annat håll under de åtta år då Charlotta inte fick några barn) men ingenting tyder på att han bodde i bygden. De DNA-test min mamma, hennes bror och kusin har gjort på senare år visar inte alls att han kom från Uppland. DNA pekar istället på för oss helt nya och okända släktrötter, i Skåne.
DNA kommer att ge svaret
För några år sedan bestämde jag mig för att ta upp forskningen kring familjen Düsing igen och följa dem i kyrkböckerna. Det visade sig att prästerna skrev familjen som Düring i vissa kyrkböcker och som Düsing i andra böcker. När jag följer dem tillbaka i tiden så kommer jag till Skåne och den anrika gården Bollerup.
Friederich Ludwig Düsing f. 1801 invandrade till Sverige från Mecklenburg-Vorpommern i norra Tyskland, tillsammans med hustrun Sofia Elisabeth Röse (von Röös) f. 1800 och deras barn. Familjen bodde till en början vid Bollerups gård i Tomelilla, Skåne och med tiden kom deras ättlingar att etablera sig på flera orter, i bland annat Skåne, Uppland, Södermanland och Östergötland. I kyrkböckerna skrevs man ibland som Düsing och ibland som Düring och det har berättats att släkten ursprungligen hette von Deuringer.
Genom ett blogginlägg där jag för några år sedan efterlyste information om familjen Düsing/Düring har jag fått en så fin kontakt med ättlingar till familjen. De har visat stor vänlighet och har berättat mycket om sin släkt, dess rötter och släktgrenar. För att hjälpa oss att få svar på den förbryllande släktgåtan med morfars okände far så vill man hjälpa oss genom att göra ett DNA-test, som kommer att ge svar på gåtan. Den vänlighet som mamma och jag har mött från familjen värmer våra hjärtan. DNA-testet Family Finder kommer snart att ge svaret, men även om det skulle visa sig att vi inte är biologisk släkt så vill vi gärna fortsätta att hålla kontakten. Det känns att vi är släkt i själ och hjärta.
Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.
Sträng social kontroll
Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.
Barnamordsplakatet
Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.
Många svårigheter för ensam mor
Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.
Stora barnhuset på 1780-talet. Målning av Johan Sevenbom f.1721 d.1784
Allmänna barnhuset
Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.
Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.
Emilia Carolina Sophia Bure
Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig sedermera med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.
Att den då ogifta Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhjielm just höll på att avsluta sin militära utbildning på samma plats där min morfars morfar Johan Peter Bure gick sin utbildning – vid tidpunkten då Emilia Carolina Sophia föddes, samt att hon valde att döpa sin förstfödde son till Ivar kan inte ses som tillfälligheter…
Friherrliga ätten Leijonhielm introducerad år 1719
Sök i barnhusets rullor
Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem. Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916
Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:
Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).
Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.
Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.
Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.
När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.
Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.
Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:
Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.
Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.
Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.
Stamkort är dokument som utfärdas för personer som har gjort värnplikt och/eller tjänstgjort inom försvaret. På stamkortet finns bland annat information om tid för tjänstgöring, var den är gjord, utbildningar, befordringar, bestraffningar och mycket mer. Stamkortet finns arkiverat på den ort där personen bodde då han avslutade sin militära bana eller gick i pension. Om du har svårt att hitta stamkortet på egen hand finns möjlighet att få hjälp av Riksarkivet.
Min morfar, Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland, som ”oäkta” son till mjölkerskan Augusta Charlotta Bure. Charlotta fick fem barn men förblev ogift. Någon gång kring sekelskiftet 1900 valde hon att byta namn och kallade sig därefter Svensson. Varför vet vi inte. Någon anfader med namnet Sven finns inte i Charlottas släktträd.
Kyrkböckerna avslöjar ingenting om fadern till Charlottas barn men jämförande DNA-test som vi har gjort mellan söner till hennes yngsta och äldsta barn har visat att det är samme far till alla barn. I mer än trettio år har jag sökt efter morfars och hans syskons okände far och tack vare morfars militära handlingar, tror jag att vi äntligen har hittat honom.
Stamkortet berättar att morfar gick rekrytutbildning, hovslagarskola och vice korpral-utbildning.
Efter utbildningen blev morfar anställd som militär i Uppsala och arbetade där fram till 1927, när han fick anställning som hovslagare och valde att avsluta sin militära bana. För att trivas inom det militära bör man helst inte ha svårigheter med att lyda order. Det hade min morfar. Morfar arbetade väldigt hårt och var duktig, men han hade svårt att ta order från andra.
En dokumenterad händelse under morfars utbildningstid i början av 1922 väckte min nyfikenhet. Vid en övning befallde löjtnant E. Nilsson att morfar skulle springa, men han vägrade. Trots upprepade befallningar om språngmarsch, vägrade volontär 512 Svensson. Han gick några steg, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest.
När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om morfar inte tyckte att det hela var tråkigt, varpå morfar svarade: ”Det gör detsamma”.
Det var då jag upptäckte att stamkort och militära dokument kan vara en fantastisk skatt för oss som släktforskar. Förutom förhör, vittnesmål, erkännande, beslut m.m. från mars 1922 då morfar gjorde sig skyldig till olydnad, så har man även antecknat ”levnadsförhållanden”. Där står min morfars namn, födelsedata samt båda föräldrarnas namn!
Äntligen har vi fått veta vad barnafadern hette! ”Fader: Karl Svensson, jordbruksarbetare, död” Fadern var således död 1922.
Mycket riktigt visade det sig att det fanns en gift man som hette Karl Svensson i Bladåker vid tiden då Charlotta och hennes barn levde där. Karl bodde med sin familj på en gård, alldeles i närheten. Han utbildade sig först vid en jordbruksskola och blev sedan förvaltare på gården. Han gick bort hastigt i juli 1915. Några månader senare födde morfars mamma sitt sista barn.
Många är vi som söker efter anfäder- och mödrar som vi aldrig fick möjlighet att lära känna när de levde. Hur mycket man än söker så är det omöjligt att med hjälp av kyrkböcker och andra register ”återkonstruera” en persons hela liv. När vi forskar hittar vi endast fragment och på sin höjd, små anteckningar, men alla dessa små ”skärvor” från personens levnad är så värdefulla. Om vi därtill lyckas få kontakt med människor som kände personen, som kan berätta mer och som kanske även har foton så är det som att få en ovärderlig skatt. Jag fick en sådan skatt i brevlådan härom dagen.
Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland och med de knapphändiga uppgifter jag lyckats hitta genom kyrkböckerna föddes han som ”oäkta” med okänd far, växte upp hos sin mor och hennes make samt syskon.
Farfar Gustaf (längst fram), hans mamma Anna t.h samt styvfar och lillebror t.v
Böter för fortkörning på motorcykel hittade jag i hans ungdomsår men inga fler uppgifter om farfar finns. Han återfinns många år senare i kyrkböcker för Göteborg där han är gift i ett äktenskap utan barn och arbetar i hustruns klädbutik.
Enligt flera ”släktrykten” var farfar en glad, snäll, social och humoristisk person vilket gläder mig mycket. Humoristiska, glada släktingar kan man aldrig få för många av :-)Enligt en annan källa var han väldigt ”osentimental” vad gäller familjen och var inte det minsta intresserad av sin släkt. Han kastade bort alla bilder han hade på sina föräldrar och släktingar.
Enligt flera rykten arbetade farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”tysktågen” transporterades till Norge. Det var närmare 2 miljoner tyska militärer som tilläts passera vårt land, som sades vara ”neutralt”…
Härom dagen fick jag bildbevis på att ryktet är sant.
Farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”Tysktågen” gick till Norge. Tågpoliser arbetade inom SJ men var anställda via Kungliga Järnvägsstyrelsens militärbyrå. Foto: Privat
Farfar levde större delen av sitt liv i Göteborg tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gått bort, tillsammans med en kär sambo. Han fick ett barn, min pappa, men gjorde inga ansträngningar för att få kontakt med honom. Det träffade aldrig varandra.
När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. När jag sa att jag var så lycklig över att äntligen ha hittat honom så skrattade han och svarade ”Jag förstår inte vad det kan vara för glädje för er att få kontakt med en gammal gubbe som jag?”
Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig.
Helena Bure Wijk - Släktforskning 