Farmor Margit var 8 år när hon insjuknade i spanska sjukan. Hon överlevde men blev döv i sviterna efter sjukdomen. Foto: Privat
Åren 1918-1920 dog närmare 40.000 svenskar i den pandemi som kom att kallas spanska sjukan. Flest invånare avled i Jämtlands län där man tror att det isolerade läget kan ha bidragit till att invånarna hade bristande immunitet mot influensa. I norrländska glesbygden var det även sämre kommunikationer samt brist på sjukvård, som möjligen också bidrog till det stora antalet döda.
Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka svåra skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation.
Mellan 50 och 100 miljoner världen över beräknas ha dött av spanska sjukan. Foto: National Museum of Health and Medicine, Washington, USA/Wikipedia
Sjukdomen spred sig över världen
De första fallen av spanska sjukan rapporterades i den franska hamnstaden Brest där en grupp soldater plötsligt insjuknade. Inom loppet av några dagar spreds sjukdomen till Afrika, via en hamn i Sierra Leone och pandemin var ett faktum. När den spanske kungen Alfons XIII insjuknade spreds nyheten över världen och den mystiska sjukdomen fick namnet spanska sjukan. Som med många andra epidemier som drabbar människa, tros även denna ha uppstått i möte mellan djur och människa. Spanska sjukan, eller ”spanskan” som den också kallades var en svår epidemi till följd av ett muterat virus som kom att få förödande konsekvenser. Sjukdomen spreds över världen i tre stora influensavågor, med kulmen i oktober 1918. Man beräknar att mellan 50 och 100 miljoner människor miste livet på grund av spanska sjukan, runtom i världen.
Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom hit tillsammans med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen och i Jämtland var det många som avled. Många av de människor som överlevde drabbades av bestående men, till följd av sjukdomen.
När spanska sjukan kom till Sveg
Min farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt slog ned som en blixt från klar himmel och drabbade den lilla orten på hösten 1918. En av de första som insjuknade var Doras make, Oscar. Han överlevde sjukdomen, men hans gode vän, som insjuknade samtidigt, hade inte samma tur och avled efter en vecka.
Farmors mamma Dora (t.v på fotot) drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt drabbade den lilla orten år 1918. Foto: privat
Även min farmor Margit som var 8 år när hon insjuknade i ”spanskan” överlevde, men blev döv till följd av den hjärnhinneinflammation hon drabbades av. Vid tiden för pandemiutbrottet i Sveg var det familjeägda pensionatet fullbelagt med gäster som säsongsarbetade i trakten och Dora tog hand om alla de skogsarbetare och rallare som låg sjuka på sina rum. Hon klarade sig mirakulöst från att själv insjukna i den smittsama sjukdomen.
Gammelfarmor Dora har berättat om tiden då spanska sjukan kom till Sveg: ”Det var en mycket svår tid då man hade ansvar för sjuka familjemedlemmar och även för inneboende som insjuknade. En gång låg elva stycken stora, starka karlar sjuka och hjälplösa. Jag, som husmor måste se till att ordna både mat och medicin. På den tiden var det inte så välordnat inom sjukvården.”
Spanska sjukan och medföljande lunginflammation dominerade som dödsorsak i Svegs dödbok år 1918.
När en allvarlig epidemi hotar landets befolkning så borde smittskyddsåtgärder stå i fokus, för att förhindra sjukdom, lidande och död hos befolkningen kan man tycka, men om och om igen har det visat sig att det viktigaste tycks vara att dämpa oro.
Målning av Caspar David Friedrich
När pesten drabbade Stockholm år 1710 så var den första reaktionen från de styrande att förringa allvaret och faran som var på väg genom det pestsmittade fartyg som anlände från andra sidan Östersjön. Fartyget sattes inte i karantän, det medel som sedan länge hade visat sig vara effektivt för att mota farsoter ”i grind”. Man vill helst att de ekonomiska hjulen skulle fortsätta att rulla och man ville dämpa befolkningens oro. Urban Hjärne som var kunglig livläkare försökte att tona ned det hela, även när smittan hade fått fäste i staden och menade att ”även om det finns pestsmitta i Stockholm så är det nog bara litegrand”.
När smittan väl hade fått fäste i staden och dödstalen steg så valde de rika att lämna Stockholm och bosätta sig på landsbygden. När pestbakterien yersinia pestis var färdig för denna gång hade nästan hälften av Stockholms befolkning avlidit.
Foto: Helena Bure Wijk
När koleran drabbade Göteborg hårt år 1834 och dödade närmare tio procent av befolkningen så tycks man mest ha riktat in sig på att dämpa oro hos befolkningen. Epidemin återkom fram till år 1866 då 435 av stadens invånare avled i en sista ”våg”. För att försöka hindra smittan från att nå Göteborg höjdes röster om karantän för de skepp som anlände till hamnen, men förslaget mötte motstånd i Stadsfullmäktige där man menade att ”Sådant skulle fastmer kunna inverka menligt, i det erfarenheten visat, att sjukdomen tagit mesta fart just på de orter, der man som ifrigast sökt afspärra sig mot densamma. Göteborgs befolkning har vid föregående tillfällen mycket lugnt mött sjukdomen, som och uppträdt ganska mildt”.
Även journalisterna verkar ha trott att deras uppdrag handlade om att dämpa oro i befolkningen i första hand och tidningarna skrev i juli 1866: ”Då det ingalunda kan vara lämpligt att rädslan, pratsjukan och beställsamheten fortfarande skola tillåtas framkalla spöken midt på ljusa dagen, så ha vi ansett oss pligtige att upplysa våra läsare om huru det för närvarande förhåller sig med koleran härstädes.”
Sommaren 1918 kom Spanska sjukan till Sverige och man tror att den kom hit med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen. De konservativa i landet menade på den tiden att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin.
Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Han påstod att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar helt saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var i stället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.
Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och oro påverkade ju även människors vilja att hjälpa sina smittade medmänniskor.
Dagens Nyheter skrev en notis om ”Spanska influensan” 1918: ”Den är inte farlig men den är obehaglig nog med feber under några dagar och kraftnedsättning under flera veckor. Sjukdomsförloppet är ganska karaktäristiskt. Febern kommer plötsligt och patientens allmänna tillstånd försvagas. Det värker i korsryggen och rister i leder och muskler. Man känner strävhet i svalg och strupe och stark hostretning. Ofta uppträder snuva och ibland höra kräkningar och diarré till de tidigare symtomen. Sjukdomen går ganska snabbt över. Men man får vara lite grand försiktig, inte minst under rekonvalescensen, så att inga komplikationer tillstöta. Särskilt bör man akta sig att för snart ta itu med intellektuellt arbete”.
Cirka 40 000 människor avled av Spanska sjukan i Sverige 1918-1920 och tusentals levde med svåra och långvariga sviter efter sjukdomen.
Källor: Pestens år. Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro (2020), Delsjöområdets historia, egen forskning
Insjuknade i spanska sjukan vid regemente i Boden 1918. Foto: A. Andersson
Bortglömd plågoande
”Spanska sjukan är i Sverige en närmast bortglömd plågoande. Vilket är märkligt eftersom dess offer inte behövdes sättas i förhållanden till de stora döds- och sårade talen från första världskriget. Spanska sjukan krävde trots allt mellan 35 – 40. 000 dödsoffer i Sverige som under perioden hade en befolkning vilken började närma sig sex miljoner” skriver författaren Berndt Tallerud i sin bok ”Skräckens tid: farsoternas kulturhistoria” (Prisma, 1999). Pandemin som kom att kallas ”spanskan” skördade mellan 50 – 100 miljoner dödsoffer över hela världen mellan åren 1918 – 1920.
Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan femtio och hundra miljoner människoliv i världen.
Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918
Första världskriget fick bära skulden till de stora dödstalen under pandemin menar Margareta Åman i sin avhandling ”Spanska sjukan: den svenska epidemin 1918 – 1920 och dess internationella bakgrund” (Uppsala universitet 1990). Pandemin sågs som en oundviklig produkt av kriget och administrationen i Sverige fick därmed en enkel och mycket tillgänglig syndabock menar hon. ”Detta kan förklara den långlivade myten om att det var det utsatta försörjningsläget som bar huvudansvaret för de många dödsoffren. Redan utmattade och undernärda personer hade inte immunförsvaret nog för att stå emot den oerhörda påfrestning som spanska sjukan innebar. Det verkar inte som att samhället i stort ifrågasatte denna förklaring och var beredda att lägga allt detta bakom sig så fort man genomgått ”stålbadet”.
Någonstans på Inlandsbanan, foto P. Östner
Smittan spreds över landet
Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen.
I Sverige drabbades länen i söder mildare av spanska sjukan än de i norr. Till Sveriges regementen kom stora grupper med yngre och starka individer, ofta från landsbygden och man vistades under samma tak under längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet. Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka svåra skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation.
Västerås förvandlades till bårhus
I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.
Västerås regemente
Jämtlands län drabbades hårdast I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen.
Arjeplog och Arvidsjaur miste flest
De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen. Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.
I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.
Storgatan i Glommersträsk tidigt 1900-tal Foto: Glommersträsk Hembygdsförening
Kunde inte stänga samhället
I Sverige omfattades inte influensa av dåtida epidemilagstiftning så det var svårt att införa skolstängningar och förbud för stora folksamlingar etc. Vid pandemins utbrott fanns 6000 vårdplatser för epidemisjukvård i landet och det fanns stort behov av att snabbt bygga sjukhus för ändamålet. Det gick trögt, framför allt på landsbygden men allt eftersom pandemin framskred kom provisoriska sjukhus att uppföras. I många länder infördes social distansering och restriktioner tidigt i pandemin, men i vårt land skedde inga större förändringar. I Sverige och även i New York, USA, valde man att hålla skolorna öppna.
Hoppades att många skulle smittas, snabbt
Inom den svenska läkarkåren 1918 fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastighet. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras på grund av smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.
Panik skulle undvikas
Oskar Medin f.1847 d.1927 Foto: Riksarkivet
De konservativa ansåg att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin. Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Medin menade att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var istället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.
Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och även medmänniskors vilja att hjälpa smittade.
Läkare mot strömmen
Men överläkare Arnold Josefson i Stockholm gick emot dem och hävdade att det i själva verket var medicinalstyrelsens handlingsförlamning och ett tvivel för myndigheterna som låg bakom folkets ”panik” under pandemin. Han införde ”gasmask” för vårdpersonalen på provisoriska sjukhuset i Stockholm 1918 för att skydda personal och patienter mot ”spanska sjukans millionarméer”. Alla sjuksköterskor, som inte redan hade haft spanska sjukan, utrustades med näs-munbindor av gastyg som fick användas under två timmars tid, innan de avlägsnades, desinfekterades och ersattes av nya. ”Dylika bindor ha med utmärkt resultat nu införts, så gott som vid alla sjukhus i hufvudstaden, där influensapatienter vårdas”, skrev Veckojournalen 1918.
Arnold Josefson f.1870 d. 1946
Komplikationer
Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.
När man släktforskar hittar man ibland anor som får en speciell plats i ens hjärta. Man kanske fastnar för personernas styrka, mod eller någonting som de lyckades åstadkomma under sin levnad. Genom åren har jag upptäckt att jag gärna fastnar lite extra för de där starka, envisa människorna som trots svåra omständigheter alltid valde att följa det egna hjärtat och som vågade gå emot strömmen.
Norrgarns gård i Uppland Fotograf: Tuula Autio
Morfars mamma Charlotta Bure
Morfars mamma, Augusta Charlotta Bure var en sådan person. Hon födde sex barn som hon uppfostrade och försörjde på egen hand. Människor i bygden tittade säkert snett på henne och nog måste det ha tisslats och tasslats runtom i stugorna, men Charlotta gick lika rakryggad genom den lilla byn som hon gick genom livet. Hon var anställd som mjölkerska hos familjen Reuterskiöld på Norrgarns gård i Bladåker, Uppland under hela sitt vuxna liv. Som trotjänarinna hade hon egen försörjning och en liten stuga där barnen kunde växa upp. För Charlotta verkar det inte ha varit nödvändigt att gifta sig. Jag beundrar Charlotta och den strävsamma släkten på morfars sida. Att vara hederlig, att se det stora i det lilla och att arbeta hårt har varit en ledstjärna i generation efter generation.
Min morfar var envisheten personifierad. Han arbetade hårt utan en enda sjukdag genom alla arbetsföra år. Envishet och styrka är bra egenskaper, men envisa människor har en benägenhet att vara lite bångstyriga. Morfar ville alltid gå sin egen väg och hade svårt att lyda order. Som ung var han anställd inom det militära under tio år, men valde sedan att sadla om och det var nog bra. Vid en militärövning befallde löjtnant Nilsson att morfar skulle ta en språngmarsch, men morfar vägrade. Trots upprepade befallningar vägrade 512 Svensson att springa ett enda steg. Istället för att springa gick han sakta, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest. När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om Svensson inte tyckte att det hela var väldigt tråkigt, varpå morfar svarade på sitt buttra sätt: ”Det gör väl detsamma”.
Morfar Ivar arbetade här som traktorman
Morfar var övertygad om att han höll sig frisk tack vare de vitlöksklyftor han alltid lade i vatten i en glasburk och en örtdekokt som luktade och smakade hemskt. Några matskedar av vitlöksspadet varje dag och en tesked av örtsörjan vid behov gjorde susen, tyckte morfar. Han var även övertygad om att man blir lika solbränd genom att sitta och sola inomhus på köksstolen, med stängt fönster och han solade ofta genom rutan på serviceboendet. Vi anhöriga försökte försiktigt berätta för morfar att det inte går så bra att sola genom fönsterrutor om man vill bli brun, men morfar insisterade. Han var märkligt nog solbränd som en pepparkaka året runt genom att sola genom sitt stängda köksfönster.
Morfar Ivar solade genom fönsterrutan
Morfars släkting Maria Kristina som föddes 1846 i Knutby, Uppland är ett bra exempel på hur man tänkte och hur man hanterade svårigheter i morfars släkt – med envishet , jäklar anamma och glimten i ögat. Maria Kristina arbetade som piga under många år och på den tiden var pigans årslön knappt 100 kronor. När hennes arbetsgivare gick bort klarade hon sin försörjning genom att hjälpa till hos familjer som ”daghjälp”, för en dagpenning om 50 öre. Hon brukade samla pinnar och grenar i skogen till ved. Visserligen var hon fattig men självförsörjande och hon tycks ha funnit en stor styrka i sin tro. Missionskyrkan och speciellt missionsskolan på Lidingö låg henne varmt om hjärtat och dit reste hon varje år, även på ålderns höst. Hon förberedde sig hela året inför sommarkonferensen genom att väva handdukar och göra lingonsylt som hon skänkte till kyrkan.
När Maria Kristina på ålderns höst samtalade med sin väninna inför den kommande generalkonferensen berättade väninnan att hon inte tänkte delta i kommande träff eftersom hon kände att hon blivit för gammal. Väninnan förklarade: ”Nej, i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. Maria Kristina tyckte att det var en väldigt märklig uppmaning och stirrade häpet på väninnan innan hon svarade med sin norduppländska dialekt:
”Allre har´n sagt så till meg!” Hon reste till konferensen på Lidingö utan väninnan det året. När Maria Kristina avled 1939 vakade grannar och vänner vid hennes bädd i flera dagar. När hon tyckte att det hela började dra ut på tiden sa hon ”Ja, höga herrar brukar ju låta vänta på sig”.
Maria Kristina föddes i Svanbol, Knutby år 1846 Foto: Amanda Roman
Även på min mormors sida finns en stor portion envetenhet. Mormor Elsa Lovisa föddes 1903 i Norrköping och blev mamma till tolv barn. Hon växte upp i en statarfamilj i en stor syskonskara och när hon hade gift sig med morfar hoppades hon på ett lugnt familjeliv på en fast plats. Allt började så bra och morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta. Huset fick namnet Elsabo, efter hustrun.
Mormor Elsa med några av barnen i Sunnersta
Men snart kom den stora arbetslösheten på 1930-talet och familjen fick lämna sitt hem för landsbygden där morfar fick anställning som statare. Mormor tvingades åter igen att bege sig ut på vägarna med flyttlassen, ofta fem, sex gånger per år, eftersom morfar sällan fogade sig under arbetsgivarnas krav.
För mormor Elsa var det viktigt att fattigdomen inte skulle synas utanpå. Barnen skulle vara skötsamma, artiga, hela och rena.
Att foga sig var inte heller mormors starka sida. I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem. Mormor Elsa kunde inte tänka sig att lämna sina barn vind för våg. Hon vägrade att mjölka böndernas kor och därför måste familjen bryta upp och flytta många gånger varje år.
Mormor Elsa trivdes bäst när hon själv fick styra och ställa över det mesta.
Stolt och envis var även farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund som föddes i Ytterlännäs i Ångermanland år 1888. Dora och hennes syskon blev tidigt moderlösa och utackorderades till olika fosterhem. Hon gifte sig 1908 med en prästson från Stockholm och två år senare föddes min farmor Margit Alice i Nyland utanför Kramfors.
Farmors mamma Dora Emerentia
Äktenskapet tycks inte ha varit lyckligt och av någon anledning tyckte svärfadern prästen att sonen hade gjort ett dåligt val av hustru. Prästen betalade 10.000 kronor till Dora med villkoret att hon och dottern skulle försvinna helt ur sonens liv.
Farmor Margit var 8 år när hon insjuknade i spanska sjukan. Hon överlevde men blev döv i sviterna efter sjukdomen.
Farmor
Under flera år levde mor och dotter som obefintliga, utan någon stadig hemvist. Det har berättats att farmors mamma arbetade som skjutbanefröken på kringresande tivolin i Ångermanland. Skjutbanefröknar kallades förr de kvinnliga anställda på tivolin som hade hand om skjutbanorna. Det var på en sådan marknad hon en kväll mötte sitt livs kärlek, snickaren Oscar Norling från Bollnäs.
Farmors mamma
Den lilla familjen valde att flytta till Sveg, Härjedalen. Gammelfarmor var duktig och ambitiös. Hon öppnade snart ett pensionat med kaffeservering och affärerna gick bra. Några år senare köpte familjen en ny fastighet där man startade snickeri, glasmästeri, blomsteraffär och begravningsbyrå. När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i världen 1918 så drabbades Jämtland väldigt hårt. Många Svegsbor flydde fältet för att undvika att bli smittade men Dora fortsatte att driva sitt pensionat och skötte om de gäster som insjuknade. En gång låg 11 gäster sjuka på pensionatet, som hon vårdade. Oscar och Dora var ett par livet ut men det var inte förrän 1928, när den första maken hade avlidit, som de kunde gifta sig.
Dora ansågs av många vara en ganska hård kvinna. Hon var osentimental och talade aldrig om det första äktenskapet eller de svåra omständigheterna i barndomen. Inte heller om den stora summan pengar hon en gång i tiden fått av sin svärfar för att försvinna. När hon gick bort 1974 upptäcktes att hela summan fanns på hennes bankkonto i Svegs Sparbank. Hon hade aldrig rört pengarna.
Även om gammelfarmor hade en tuff framtoning så fanns även en annan, mycket mjukare och mer filosofisk sida hos henne. När hon fick en ledig stund över så brukade hon skriva små dikter och berättelser från sin levnad, som hon sedan spelade in på kassettband. Hennes dikter präglas av kärleken till familjen och föräldrarna. Barndomen målar hon i sina dikter i varma, ömsinta färger och särskilt modern, Olivia, var högt älskad. I en dikt beskriver hon hur modern går stilla över trasmattspyntat golv och hur allt ont och farligt viker för moderns gamla kära händer.
Gammelfarmors mamma Olivia
”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar All oro och sorg blir flarn när jag vilar igen som barn på bädd som min moder bäddat.
Nu är jag åter hemma hos far och mor Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor och ser in i den sista glöd. Hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.
Mor går tyst och stilla över trasmattspyntat golv, ansar varligt brasans sista bränder. Allt ont och farligt viker för min moders gamla kära händer.”
Farmors mamma Dora
I flera dikter beskriver hon kärleken till maken Oscar och stugan i vackra Härjebo. Dora hade många funderingar och på ålderns höst kändes det viktigt att sätta dem på pränt. Hon satt ofta uppe sent i sin ensamhet och filosoferade.
”Blomdoft och fåglalåt. Majnatt i bidan. Grubbel och ont försåt för vi åt sidan. Famna en still´ minut. Tystna din fråga. Snart tar ditt pladder slut, fladdrande låga”
Men att visa den lite mer känslosamma sidan offentligt var inte gammelfarmors melodi. Inte heller att visa svaghet. När hon i 80-årsåldern fick svårt att gå föreslog läkaren att hon kunde använda en käpp att stödja sig på, men Dora protesterade: ”Vad skulle folk tänka om jag kom gående på byn med käpp!?”
Gammelfarmor var en stolt och envis kvinna. Genom hennes texter och inspelningar har vi fått möjlighet att lära känna henne lite mer, så här i efterhand.
”Jag vet ej vad jag hoppas men hoppas likafullt, Mitt hjärta känns så ödsligt men är ändå så fullt. Vad syftar denna oro som ej ett mål kan nå? Vad hoppas jag? Vad vill jag? Vad tänker jag uppå?
När dagen gått till ända och natten faller på och allt känns tomt och öde och inget hopp mig når. Jag bidar i förtröstan och hoppas än en gång, för hoppet är det enda som ger tröst i nöd och tvång.
De ville mig i fängsel slå för fågelsångens skull men alla deras stängsel dem skrattade jag omkull. Alls ingenting bedrövar, lugnt bidar jag min tur. De vägarna jag strävar, dem stänger ingen mur och dör jag där i hopen av ynkedom och drav skall fjärran fågelropen strö klarhet kring min grav”.
Helena Bure Wijk - Släktforskning 