Masmästarens ättlingar

När Sverige behövde skicklig arbetskraft under 1600-talet invandrade många vallonsmeder till Sverige. Tanken var att man skulle arbeta här i några år och sedan återvända till hemlandet, men många familjer valde att stanna kvar. Idag är vi fler än 100 000 vallonättlingar i Sverige. Genom släktforskningen har jag lärt känna flera släktingar, som liksom jag är ättlingar till Per Persson som en gång i tiden var masmästare i Bennebols masugn i Uppland.

Morfars mamma Charlotta f.1876 i Bladåker

Vallonerna

Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Vallonernas speciella teknik att framställa smidesjärn gjorde dem väldigt efterfrågade. Liège i Belgien var den europeiska järnhanteringens nav under 1500-talet och det var naturtillgångarna i området samt järngruvor, skogstillgångar och vattenkraft från Ardennerna som gjorde den blomstrande utvecklingen möjlig. I området uppstod nya innovationer och produktionsmetoder, exempelvis ”resmilan” som förbättrade kolets kvalitet. Vallonsmidet gav ett smidbart och segt järn av extra hög kvalitet som gjorde att materialet kunde användas i helt annan omfattning.

Vallonerna invandrade till Sverige från sydöstra Belgien och norra Frankrike på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer även till de uppländska bruken, som på den tiden arrenderades av köpmannen Louis de Geer.


Bennebols masugn

Bennebols bruk ligger naturskönt i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby. Gården Bennebol med omgivande skogar ägdes ursprungligen av den välbärgade Görel Fadersdotter Sparre. I slutet av 1600-talet övertogs Bennebol av riksamiralen Gustav Otto Stenbock och det var han som beslutade sig för att uppföra ett järnbruk på platsen.

I masugnen tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. Bruket var ett litet miniatyrsamhälle, där några hundra personer levde. Längs Bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation. Vid Bennebols masugn var de flesta bruksarbetare svenska men där fanns även några vallonfamiljer.

Bennebols bruk Foto: Riggweter


Den 29 april år 1625 tecknade smältaren Bertrand Sporrong kontrakt i Liége, Belgien, för fyra års arbete som smältare vid Finspångs Bruk i Östergötland. Hans hustru Jacqueline Martelleur kom inflyttande flera år senare och familjen bodde en tid vid Österby bruk och sedan i Forsmark. Namnet Sporrong (le sporon) betyder ”sporre” och det sägs att man hade en sporre som sitt bomärke.

Sonen Francois Sporrong f.1605 fick ett tvåårigt kontrakt som malmslagare i Löfsta bruk i Uppland år 1627. Francois blev sedermera masmästare och valde att stanna kvar i Sverige tillsammans med sin familj. Sonen Pierre Sporrong f. 1677 blev masmästare, liksom sin far. Han arbetade en tid vid Vällnora bruk i Knutby, Uppland och bosatte sig sedan i Bennebols masugn i Bladåker, Uppland. Flera av Pierres söner blev masmästare och familjen kom att arbeta flera hundra år i Bennebols bruk.

Per Persson f.1717 blev masmästare liksom sin far och gifte sig med Margareta Gottfridsdotter Dubois f.1721 i Almunge. Paret fick tillsammans sex barn – Margareta, Per, Anders, Johan, Maria och Gottfrid. Ättlingarna kom att kalla sig Bladlund och Åkerlind, namn som har sitt ursprung i ortsnamnet Bladåker. Jag härstammar från Per och Margaretas son Johan Bladlund som föddes 1755 i Bennebols masugn. Tack vare släktforskningen har jag på senare tid fått kontakt med flera fina släktingar som också är ättlingar till masmästaren Per. De har bland annat berättat om spännande sedvänjor som har levt kvar inom familjen i hundratals år.

Morfar Ivar och hans bröder

 

Behöll sina sedvänjor

Vid bruken levde vallonfamiljerna sina liv och behöll sina kulturella sedvänjor och det franska språket, långt in i tiden. Bruken var som små samhällen i miniatyr och när man forskar i de gamla arkiven kan man se att några familjer ofta hade en mer framträdande position än andra. För arbetsgivaren var det viktigt att upprätthålla en monopolställning inom produktionen och för vallonfamiljerna var det viktigt att uppnå en sådan ställning vad gäller arbetstillfällen. Arbetslagen utgjorde för de anställda och familjerna den sociala tryggheten. Mästaren hade den högsta sociala positionen på bruket och hans söner bereddes ofta plats i faderns arbetslag där de fick börja sin bana som dräng eller kolpojke, goujar.

Ett socialt mönster formades på bruken där vissa familjer hade mer framträdande poster inom arbetslagen och svarade för ett utbyte av giftemålspartner. På så sätt såg man till att arbetstillfällena på bruket hölls inom familjen.  Som utomstående var det väldigt svårt att komma in i dessa slutna sociala sammanhang, men det kunde i vissa fall ske, genom ingifte eller om en släkt saknade en manlig medlem i lämplig ålder i sitt arbetslag. Det här mönstret levde kvar på vallonbruken länge, ända in på 1900-talet på vissa orter.

Morfar



Masmästarens ättlingar

Masmästaren Per Persson och Margareta Dubois dotter Maria Bladlund f. 1758 i Bennebols masugn gifte sig med Hans Jansson från Burvik i Knutby. Tillsammans fick de sex barn – Anders, Hans, Jan, Greta Maja, Petrus och Brita Kristina. Genom Petrus Hansson f.1792 i Bennebols masugn uppkom släktnamnet Åkerlind.

Familjen Åkerlind levde i Bennebols masugn i generation efter generation i flera hundra år. Per Johan Åkerlind som föddes där år 1869 var ättling till masmästaren Per Persson som var verksam där under 1700-talet. Per Johan var gift med Augusta Emilia Schedin f.1870 i Edsbro, Stockholms län. Tillsammans med de sex barnen bodde de på västra gaveln i den vita arbetarlängan Karl Karls. Även Per Johans mamma, Anna Maria Norström f.1835 i Knutby, bodde tillsammans med familjen. Från baronen i Harg erhöll Anna Maria en gratial som bestod av fri bostad, fri ved samt en liten summa som skulle räcka till livets nödtorft.

 

På bilden här ovan är hela familjen Åkerlind i Bennebol. I den främre raden sitter Anna Maria, dottern Margit och Per Johan. På den mellersta raden står f.v. döttrarna Sigrid, Astrid och Edit. I Bakre raden f.v. står sönerna Johan Helmer och Per Georg Åkerlind som är fäder till kusinerna May-Lise och Bertil Åkerlind.

Tack vare släktforskningen har jag fått den stora glädjen att lära känna flera släktingar som liksom jag är ättlingar till masmästaren i Bennebols masugn. Bertil och May-Lise Åkerlind är kusiner och ättlingar till Per Johan Åkerlind f.1869. Båda är hängivna släktforskare sedan många år. May-Lise Åkerlind har genom åren sammanställt sin släktforskning hundratals år tillbaka och hon använder sig av släktforskningsprogrammet Disgen2019 för att dokumentera släkten:
”Det är så roligt att den yngre generationen fortsätter med släktforskning. Jag har släktforskat för mina fyra barnbarn, så att de vet varifrån de härstammar. De får en varsin utskrift när de fyller 20 år, som de kan ha när de blir äldre, som ett minne av mig och deras släkt” berättar May-Lise.

Även May-Lises kusin, Bertil Åkerlind, som är sonson till Per Johan Åkerlind och Augusta Emilias son, Per Georg, är en hängiven släktforskare med stor kunskap. Bertil berättar att det endast var ett 15-tal personer som var fast anställda vid Bennebols bruk – masmästare, hyttdräng, uppsättare, bokare, malmdraghare och slaggskjutare. Därtill fanns många dagsverkskarlar som hyrdes in per dag när de behövdes.

Genom forskningen har jag även lärt känna släktingen Henrik Eriksson, som, liksom Bertil och May-Lise, är ättling till masmästarens dotter Maria Bladlund f.1858. Henrik är också en duktig släktforskare som har påbörjat sin spännande släktresa på senare år. Masmästaren Per Persson f.1717 var Henriks farfars mormors farmors far. Som många andra har han genom åren hört hur det pratats om valloner i släkten: ”Det har berättats att farfars mor, Charlotta Bladlund var av vallonsläkt och det verkar stämma. Jag ser att hon också var det på sin fars sida så det finns flera trådar att undersöka”.

Livet i masugnen

Under vinterhalvåret hämtades järnmalmen från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar berättar Bertil Åkerlind: ”Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. För bönderna i Alunda, som skötte malmtransporterna blev det ett välkommet bidrag till hushållskassan. Koltransporterna till Bennebols masugn sköttes av kolbönderna i trakten. Han beskriver hur det hårda arbetet gick till: ”Under de perioder då man smälte tackjärn, det kallades att blåsa masugnen, arbetade man i skift, en vecka i taget. Masugnsarbetarna övernattade i en stuga, alldeles intill masugnen, som kallades ”labbe”. Efter en vecka bytte man besättning och de som gick av skiftet badades rena från topp till tå och befriades från allt sot och annat”, berättar Bertil Åkerlind.

En gammal fiskemetod som gått i arv

Vallonerna behöll ofta språk och traditioner långt in i tiden. Vid somliga bruk hade man egna skolor med undervisning på franska och man samlades ibland för hemliga gudstjänster. Många valloner var kalvinister och de bekände sig till reformert tro, som det var förbjudet att utöva på den tiden. För många vallonfamiljer tog det hundratals år att assimileras in i det svenska samhället och man behöll sina seder och bruk genom generationer.

Att fiska med ”fork” var en fiskemetod som vallonerna förde med sig till bruket i Bennebol, en metod som har bevarats i släkten. Bertil Åkerlind minns hur hans farfar Per Johan ofta gav sig ut på Norrsjön med sin fork för att fiska. Han berättar: ”Man använde en stör som kallades ”fork” för att skjuta ut fiskenäten och för att mana på fiskarna, så att de hamnade i näten. I fiskenäten fanns en strut som var gjord av näver, där man stack in forken. Intressant i sammanhanget är att ”fourche” är det franska ordet för grep/gaffel”. Även Henrik Eriksson känner till forken som tradition i sin släkt: ”Farfar Nils gjorde sådana när min pappa var barn. Pappa berättar att forken fungerade bättre med en klump i botten och järnbeslag som höll fast den. Pappa gjorde en sådan till oss barn när vi skulle ro till en badplats. Stören användes då för att skjuta iväg båten genom vass och dy m.m. tills vi kunde komma loss och ro”.

Bertil och May-Lise Åkerlinds farfar Per Johan fiskar med fork i Norrsjön

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Bertil Åkerlind, May-Lise Åkerlind, Inger Ärlemalm, Henrik Eriksson, Fataburen 1981, Nordiska museets och Skansens årsbok och egen forskning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s