Publicerad i övernaturligt, Historiska byggnader, Människoöden, Mystiska platser, Södra Finnskoga

En kärleksfull och strävsam familj i Velgunaho

 

Huset Velgunaho. Målning av Allan Englund efter beskrivning av August Andersson i Sanla, som han mindes huset från sin ungdom när han ofta var där och hjälpte familjen. Foto: Privat

Jag besökte Röjden och den mytomspunna ”spökplatsen” Velgunaho 2017. Bostället ligger så vackert, djupt inne i den värmländska granskogen, nära norska gränsen. Det var på Velgunaho som extrema poltergeistfenomen härjade under sent 1800- och i början av 1900-talet, som gjorde platsen så känd. Husgeråd, stenar, psalmböcker och tunga möbler flög genom luften, som vore det en osynlig kraft som kastade omkring föremålen. Familjens kor släpptes ut från sina trygga bås och irrade omkring på måfå i skogen om morgnarna, trots att ladugårdsdörren varit låst kvällen innan.

Det har berättats att gamla hustru Marit, som bodde i huset tillsammans med sin man och hans syster, kunde känna på sig när de märkliga fenomenen var på väg att ske. Marit var blind men hon kunde ana de osynliga väsendena genom sitt sjätte sinne och varnade då familjen med orden ”Nu kommer de små grå!”

Den ljusa bråten –Valea aho

Familjen Halinen och Saastainen flyttade in i Valea aho – ”ljusa bråten” på 1800-talet. När de flyttade ut hade deras hem förvandlats till Velguna ho – ”spökbråten” och de arma människorna tvingades att lämna allt.

Det fanns inte mycket kvar av det gamla huset när jag var där, endast några fragmentariska minnen från svunna tider i form av ett stenröse, delar av husgrunden och några gamla föremål, som en rostig kopparkittel. Saker som den lilla familjen förmodligen fick lämna i all hast när de tvingades fly sitt hem vid 1900-talets början. Man skulle helst inte röra vid några föremål på platsen, fick jag veta. Det skulle föra otur med sig. Solens strålar silades ned genom trädens vackra, täta grenar när jag stod där i skogen den dagen. Det var så grönt och vackert.

Att försöka förklara vad som egentligen hände där i Velgunaho så här, flera hundra år efteråt är omöjligt, men den bild som växer fram när man forskar om familjen genom kyrkböckerna, är en bild av en väldigt kärleksfull, stark och strävsam familj som verkligen värnade om varandra i tuffa tider. Man tog aldrig avstånd från släktingar som var mindre bemedlade eller sköra – tvärtom. Man värnade om de svaga och tog hand om dem livet igenom och såg till att de hade det tryggt och gott.

Halinens ättlingar

Vackra Röjden i södra finnmarken, Värmland blev ursprungligen upptaget av den finske nybyggaren Philippus Halinen år 1648. Många år senare – år 1809 – föddes hans ättling Olof Olofsson Halinen där. Olof bosatte sig i Kindsjön, Röjden och gifte sig med Valborg Thomasdotter som var född i Kringsbergen, Dalby.

Något år innan Olof gifte sig med Valborg fick han ett barn tillsammans med pigan Anna. Anna var dotter till Anders Hämäläinen och hans hustru Kerstin Henriksdotter Turpeinen. Olof och Anna fick tillsammans sonen Anders Olsson Halinen år 1831. Anders hade en nära och fin kontakt med sina halvsyskon och hjälpte dem under hela livet.

Foto: Helena Bure Wijk

 

Ärftligt anlag

Olof Halinen och hustrun Valborg fick flera barn tillsammans. I kyrkböckerna är sonen Olof f. 1833 antecknad som ”döf och dumb”. År 1848 blev Olof ”fri elev å Institutet för blinda och dövstumma i Stockholm”. Han konfirmerades där 1855 men han blev förmodligen inte så bra bemött på institutet. Olof ”hemkom samma höst men bortvandrade genast”, enligt prästens anteckning. Senare kom Olof tillbaka till Röjden och bodde då hos brodern Henrik Olsson i Velguna.

Hörselnedsättning tycks ha varit ett ärftligt anlag inom familjen Halinen. Även dottern Brita f. 1844 hade hörselnedsättning. Om henne har prästen antecknat ”Kan ej tala, hör litet”. I familjen bodde även Olof Halinens bror, Pål, som också var döv. Pål föddes 1818 i Röjden. Även Pål har av prästen fått anteckningen ”döv och dumb”. Pål flyttade till Rotberget i närbelägna Hedmarks finnskog i Norge 1846 och avled där året efter.

I hushållet bodde även Olof Olssons Halinens far, som då var änkling. Fadern hette Olof Olofsson Halinen, (som sin son) och var född år 1766 i Röjden. Han bodde i Pohjoskylä, Röjden och avled år 1844. Olofs hustru, Anna Samuelsdotter Raatikainen, var född 1775 i Djäkneliden. Olof och Anna fick 1815 sonen Henrik som antecknades vara ”döf och dumb”, liksom sonen Pål som föddes tre år senare.

Ansvarsfulla med goda hjärtan

Parets son Henrik Olofsson Halinen f. 1838 var ansvarsfull och hade ett gott hjärta. Han tog hand om sin familj och syskonen genom hela livet. Genom en tillfällig romans i ungdomen blev Henrik far till en pojke och trots att han inte var gift med barnets mor tog han hand om sonen.

År 1866 firades bröllop i Röjden då Henrik gifte sig med den arton år äldre Marit Olsdotter Saastainen som några år tidigare hade kommit till familjen som piga. Marit hade stora problem med sin syn och skulle med tiden komma att bli helt blind. Liksom Henrik var hon väldigt mån om sin familj. 

Hustru Marit 

Marit Olsdotter Saastainen föddes 1820 i Röjden, som dotter till Olof Andersson Saastainen och hans hustru Karin Thomasdotter.

Enligt kyrkböckerna födde Marit ett dödfött gossebarn år 1857. Hon var då 37 år och ogift. Det finns ingen uppgift om barnafadern. Den lille pojken föddes död den 8 juni och bara några veckor senare, den 30 juni, flyttade Marit till Grue i Norge. Hon återvände dock snart till föräldrahemmet i Röjden.

Marit var 37 år när hon födde sitt enda barn som sorgligt nog inte levde vid födseln. Dödfödda barn kunde på den tiden inte begravas i den vigda jorden på kyrkogården. De begravdes ofta utanför kyrkogårdsmuren men ingen vet var Marits lille son begravdes. Men barnet fanns säkert i hennes tankar under hela livet.

Från ”lånehus” till spökhus

Marit hade hunnit fylla 46 när hon gifte sig med den 18 år yngre Henrik Olsson Halinen. Han var en fin make och värnade ömt om Marit och släktingarna, men paret fick aldrig några gemensamma barn.

Huset Saunala/Sanla är själva ”huvudgården” till det hus som senare kom att kallas Velgunaho (eldbråten) , med ryktet om sig att vara ett ”spökhus”. Det var Henriks halvbror, Anders Olsson Halinen f. 1831 i Röjden som byggde Saunala.  Marits make Henrik hade inte riktigt råd att bygga ett eget boställe, men tack vare halvbrodern kunde han, hustrun Marit och syskonen Tomas, Olof och Brita bo fint och tryggt i huset Valea aho, som var en tillbyggnad till brodern Anders närliggande gård Saunala (Sanla). En tid bodde även Henriks son Martin, som han fått före giftet med Marit, hos familjen.

”Han”

Marits synproblem försämrades med tiden och hon blev helt blind. Henriks bror Olof var dövstum och systern Brita är antecknad i kyrkboken som ”nästan dövstum”. Familjemedlemmarna förmedlade sig till varandra på olika sätt och man hjälptes åt med vardagens bestyr.



Det finns ingen dokumentation om exakt när de omtalade spökerierna började. De första påtagliga händelserna skedde under en påskhelg då familjens kor en morgon sprang omkring i skogen, i stället för att stå trygga i sina låsta bås. Någon/något hade släppt djuren fria och de rusade nu omkring, skrämda och förvirrade. Gossen August Andersson som bodde i granngården Saunala var en nära släkting till  familjen i Velguna och han minns hur oron i familjen blev alltmer påtaglig då de spöklika aktiviteterna ökade med tiden.

När Marit och Brita mjölkade korna kunde det plötsligt komma stora stenar flygande i luften, som om de var avsedda att skada de båda kvinnorna. Mjölkspannarna kastades bryskt omkull och det skedde så många negativa och oförklarliga händelser, som upplevdes som ilskna attacker riktade direkt mot familjemedlemmarna, att familjen valde att kalla fenomenen ”han”. Ängslan och oron växte sig allt allt starkare i den lilla familjen och de mystiska fenomenen tycktes eskalera med tiden. Snart hade ”han” förflyttat sig in i stugvärmen och spökade även inomhus…

En lugnande hand 

August Andersson var under sin livstid känd för att vara en väldigt fin och ärlig man, som alltid hjälpte människor i nöd och han tillbringade en stor del av sin ungdomtid hos familjen i Valea aho – Velgunaho. När spökerierna tilltog i huset kallade familjen ofta på August, som kom dit och alltid lyckades lugna ned den otäcka stämningen i stugan.

Jarl Ericson har skrivit den intressanta boken ”Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga” (1996) och han lyfter fram hur den spöklike ”han” lyckades skapa oreda, rädsla och skräck i familjens hem, men ingen människa kom, tack och lov,  till skada trots att möbler och husgeråd flög omkring huller om buller.

August Andersson var ung när spökerierna pågick men han vågade ändå vistas i Velgunaho. Han har berättat att man ofta var tvungen att använda fysisk styrka för att tallrikarna skulle vara kvar på bordet: ”Man fick med all kraft hålla tag i matkärlen, assietter och pannor med mer som prompt ville vända sig då man satt till bords och åt.”

 

Spökerierna tilltog

Kyrkböckerna förtäljer inte något om spökerier, men man kan följa familjen hela vägen och ser att familjemedlemmarna var ”kristliga” och regelbundet gick till nattvard, såsom det var påbjudet på den tiden. År 1888 finns en anteckning om att Henriks bror Tomas insjuknat och prästen har då antecknat att man hållit förbön för honom 8 april år 1888. Thomas avled 1889-06-08 av ”plötslig död”. 8 juni var samma datum som Marit födde sin dödfödde son många år tidigare.

Efter Tomas död bestod den lilla familjen av Henrik, hustrun Marit och systern Brita. Marit hade nu helt förlorat sin synförmåga och Brita kunde inte höra eller tala. Henrik var den enda i familjen som hade dessa sinnen och fick förmedla det som hände i omvärlden till sina familjemedlemmar. Det var säkert en ganska tyst tillvaro för Marit, med många tankar och minnen som gjorde sig påminda.

Jarl Ericson berättar i sin bok vad som hände i Velgunaho: ”Stenar ur rökstugmuren slets lös och företog seglatser genom rummet, spannar vändes upp och ned, kaffebrännaren seglade som en fågel genom rökstugan, en bänk rämnade, ett fönster trycktes ut med karmar och allt.”
Släkt, grannar och vänner fick uppleva många besynnerliga ting när de besökte Velgunaho under 1800-talets slut och fram till 1900-talets början. Bland annat kunde man se husgeråd, porslin och tunga möbler förflyttas i luften, som vore de burna av en osynlig hand. Flera personer bevittnade när tunga möbler plötsligt restes upp och ställdes på ända. Det har berättats att när prästen besökte huset, i hopp om att ställa allting till rätta, istället fick uppleva hur husgeråd och tunga kopparföremål kastades omkring i luften, som av osynliga händer.

Familjens släktingar och grannar var väl medvetna om de märkliga saker som hände i Velgunaho, men man var även måna om att försvara Henrik, Marit och Brita som var utsatta för dessa spöklika fenomen. Efteråt ville man helst inte tala om det som hände i Velgunaho. När människor berättade om spökerierna, så avbröt August från Sanala och sa: ”Lägg inte till. Det räcker mer än väl med vad som hände.” August hade ett gott hjärta och talade aldrig illa om någon människa.

Tvingades fly sitt hem

Enligt många muntliga och nedskrivna berättelser plågades familjen i Velgunaho av så hemska och påträngande spökerier i början av 1900-talet att man till slut blev tvungna att flytta för att undkomma sina plågoandar. Det har berättats att möbler och husgeråd flög omkring. Tallrikar vändes upp och ned i luften och for runt som projektiler. Tunga sängar och bänkar ställdes på ända, rakt upp i luften och psalmböcker kastades omkring. Hustru Marit, som då var blind och sängliggande, kunde känna på sig när de otrevliga fenomenen var på väg och det måste ha inneburit en enorm rädsla för henne. De osynliga väsendena tycktes ha familjemedlemmarna och även de personer som besökte familjen som måltavla. Det sägs att Marit, från sin säng, försökte blidka de osynliga väsendena som hon kallade ”de små grå”, genom att ”mata” dem med små brödsmulor som hon lirkade ned i golvspringorna. Men det tycks inte ha hjälpt.

Husgrunden i Velgunaho som den såg ut förut. Foto från Jarl Ericsons bok.


Lugn och ro efter en orolig tid

Henrik, Marit och Henriks syster Brita blev till slut tvungna att flytta från Velgunaho till Andinadobba (Andersstugan), på södra sidan av vägen. Flyttlasset gick i all hast år 1900. Huset Velgunaho revs och delar av virket/husets stommar användes till andra hus som uppfördes, bland annat till uthuset vid Andersstugan. Nu fick familjen äntligen lugn och ro på ålderns höst och man höll ihop och värnade om varandra ända fram till livets slut.

Henrik Halinen gick bort den 15 juni 1903 och hustru Marit Saastainen avled fem dagar senare. Efter Henriks och Marits död bodde Henriks syster Brita som inhyses på Röjden. Enligt en anteckning skickades prästbetyg för ansökan om pension för Brita år 1918. Hon avled år 1929.

När huset Velgunaho revs tycks spökerierna ha upphört lika hastigt som de en gång uppkommit. Enligt berättelser förflyttades de spöklika fenomenen nu istället rakt österut, till Rikkenberget i södra finnskoga.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

 

 

Källor: Ättlingar till familjen i Velgunaho, ”Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga” (Arvika 1996)  av Jarl Ericson, Nils Erik Iversen, Margareta Gullström-Linder, egen forskning

Publicerad i Ångermanland, Här kan du söka i arkiven gratis, Människoöden, Släktforskning Ångermanland

När Nylands bryggeri brann ned till grunden

Återigen en hemsk eldsvåda rapporterade Hemlandsposten i april 1902. ”Vid 1-tiden natten mot den 25 mars uppstod eld i Wesslunds bryggeri i Nyland vid Ångermanälven i Västernorrlands län. Den spred sig med så stor hastighet att bryggeriets ägare Wesslund jämte hustru och tre barn boende i öfre våningen, ej kunde rädda sig utan blefvo innebrända. Samma öde höll äfven på att vederfaras ölutköraren Rödlund och hans familj som väcktes af röken och lågorna i sista ögonblicket samt måste rädda sig genom att hoppa ut genom ett fönster. De undkommo dock icke utan skador, hvilka emellertid ej äro egnade att ingifva farhågor”.

Nylands bryggeri i närheten av Kramfors i Ångermanland bestod vid 1900-talets början av en huvudbyggnad samt ett antal intilliggande fastigheter, som alla var av trä. I huvudbyggnaden fanns pannrum på bottenvåningen och två lägenheter på övervåningen. I den ena bostaden bodde ägarfamiljen Wesslund som bestod av föräldrar och tre små barn och i den andra bodde min farmors mamma Dora, hennes föräldrar och fem syskon. Doras pappa arbetade som ölutkörare på bryggeriet. Bryggeriägare Wesslund med hustru och tre små barn – två pojkar och en flicka varav det äldsta barnet var åtta år- hade nyligen flyttat till huset.

Vid 01-tiden på natten började en brand att spridas, från pannrummet på bottenvåningen, upp genom taket. Elden spred sig i rasande fart genom trähuset, upp till den överliggande bostaden. Den spred sig så snabbt att ägarfamiljen inte hade någon möjlighet att rädda sig. Alla fem omkom i branden.

Kastade ut barnen genom fönstret

Farmors morfar Petrus väcktes av den starka brandlukten och lågorna. Han väckte snabbt familjen och man rusade ut i korridoren för att försöka rädda sig. Branden rasade i huset och eldslågorna slog då ut genom väggen i den intilliggande bostaden och det var omöjligt att ta sig ut genom den eldfyllda korridoren och nedför trappan. Enda chansen var att försöka rädda sig genom fönstret, skriver Engelholms Tidning.

Petrus Rödlund lyckades rädda sig själv och sin familj genom att kasta ut familjemedlemmarna, en och en, genom fönstret på övervåningen. Först kastades makarnas barn, som landade oskadda på marken. Även hustrun kom oskadd ned, men värre blev det för Petrus som fick stötskador och skadade sig illa på glasskärvor, skriver tidningen.

Fullständigt lagt i aska

”Brandkåren var snabbt på plats men då huset brann i alla knutarna var det ingen idé att försöka rädda byggnaden. Istället koncentrerade man sig på att hindra elden från att nå intilliggande byggnader. I bryggeriets närhet lågo nämligen flera byggnader som voro allvarligt hotade.

Tack vare brandkårens snabba ankomst och nyfallen snö kunde elden begränsas till själfva huvudbyggnaden, som totalt nedbrann. Bryggeriet brann så snabbt att byggnaden på endast två timmar fullständigt var lagt i aska. I Nyland och den omgivande trakten har olyckan naturligtvis väckt den största förstämning, avslutar Engelholms Tidning”.

 

I Kungliga bibliotekets databas med nya och gamla dagstidningar kan du också söka uppgifter helt gratis.

Publicerad i Människoöden, Religion, Släktforskningstips, uppland

Hon kallades ”Missions Mari”

Foto: Helena Bure Wijk

Kristina Catarina Bure föddes år 1815 i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Hennes föräldrar var ryttaren och dragonen Johan Bure och hans hustru Ulrica Andersdotter Stark. Det var svåra tider och endast fyra av parets elva barn levde till vuxen ålder. Dottern Kristina Catharina var en av de barn som överlevde. Hon gifte sig med arbetskarlen Anders Lund som var född i Bennebols masugn 1815 och paret fick tillsammans tio barn. Deras dotter, Maria Kristina Lund f. 1846 i Knutby, kom att bli omtalad som ”Missions Mari”.

Dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland Foto: Helena Bure Wijk

Hängiven kyrkan
Maria Kristina fick en tjänst som piga hos nämndeman Alfred Andersson i Alunda 1883 och stannade där i 17 år. I en intervju för Uppsala nya tidning berättade hon att pigans årslön på den tiden knappt var 100 kronor, ”jämte skor, lärf och några andra naturapersedlar”. Efter avslutad anställning gick  hon som daghjälp i många hem, till en början för en dagpenning på 50 öre, sedan 1 krona.

Namnet ”Missions Mari” fick hon på grund av sin hängivenhet till kyrkan. Missionsförbundet och särskilt missionsskolan i Lidingö låg henne varmt om hjärtat. Hon vävde handdukar till skolan och plockade lingon till sylt. Varje år deltog Maria Kristina vid kyrkans generalkonferenser på Lidingö och när hon på sin ålderns höst frågade sin väninna om hon också skulle resa till konferensen, svarade väninnan:
”Nej i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. Maria Kristina tyckte att det lät väldigt märkligt och svarade:
”Allre har´n sagt så till meg”.

c8455f82-d1c8-4e7d-8fb0-468d7b1820da
Lidingöbron. Konstnär: Alfred Bergström 1896

Fattig men led ingen nöd
När Maria Kristina fyllde 90 år gjorde Uppsala nya tidning en intervju med ”Alundas äldsta”: ”Vi ha framför oss en kärnkvinna, som trots sina år är i besittning av obruten syn och hörsel, och som klart och redigt följer tiden. Med stolthet berättar hon om sina årliga resor till missionsmöten och konferenser i Stockholm, som hon sedan 1918 besökt varje år. Hon är förtjust i våra moderna fortskaffningsmedel, bilarna, ”som man bara behöver sätta upp den här åt, så stannar dom”, säger hon och höjer sin stödkäpp. Med humorns glimt i ögat berättar hon, att hon till och med fått åka med självaste landsfiskal´n. ”Det var först när han skjutsat mig dit jag skulle som det kröp fram vem han var”.
Men radion är mor Mari inte trakterad av, ”nej då läser jag hellre en god bok. Jämte min bibel har jag en, som är så bra så jag vill inte sälja den för tusen kronor”.

”Missions Mari” var visserligen fattig men det har berättats att hon aldrig behövde lida någon nöd. Hon var nöjd med det ”lilla”.  Hon brukade samla pinnar och grenar i skogen till ved och gick ofta som hjälpkvinna i gårdarna. Hon avled den 6 september 1939. De sista dagarna vakade grannar och vänner vid hennes bädd. Maria Kristina tyckte att uppbrottet drog ut på tiden och sade: ”Höga herrar brukar låta vänta på sig”. Efter hennes död startades en insamling till en gravsten och fortfarande, sextio år senare, brukade grannar och vänner sätta friska blommor på hennes grav.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Källa: Rune Selèn, tidningen Olandsbygden

 

 

Publicerad i Jämtland, Människoöden, Medicin & hälsa, Okategoriserade, pandemi, spanska sjukan, Svensk historia

Massgrav på Frösön

Frösö hospital Foto: hembygd.se

Söder om Frösödal i Östersund öppnade man år 1910 ett sinnessjukhus med fler än 500 vårdplatser. Det var på den tiden då mentalsjukhusen poppade upp som svampar ur marken i Sverige, för att vårda och förvara de psykiskt sköra, helst i ensliga trakter, långt från familj och vänner. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner runt om i landet.

Frösön tog emot patienter från hela Norrland. Vintern 1915 anlände den första patienten till Frösö och inom kort var hospitalet fullbelagt med patienter från landets alla hörn. Patienterna anlände med speciella ”sinnessjuketransporter”, genom SJ:s försorg och patienterna var alla yngre än 70 år. Här fanns människor som ansågs leva i sus och dus på olika sätt – Arbetsvägran, vidskeplighet och omåttlighet fanns antecknat i patienternas journaler. 
Bland ”behandlingsmetoderna” ingick bland annat att försätta patienten i insulinchock och att framkalla epileptiska anfall. Dessa tillstånd åstadkoms genom injektioner och tortyrliknande behandlingar.

Sida upp och sida ned i dödboken för 1918 vittnar om att många patienter på Frösö mentalsjukhus avled i sviter av spanska sjukan.

När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i Jämtland, liksom i övriga världen 1918 så blev mentalsjukhuset i Frösö snabbt en smitthärd som skördade många dödsoffer. Jämtland och Östersund drabbades hårt av pandemin. Av stadens 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen, mer än hälften var patienter på Frösön. Under pandemier med luftburna virus är social distansering och skyddsutrustning A och O, men människorna som levde på mentalsjukhuset hade ingen möjlighet att skydda sig. Dödboken för år 1918 vittnar om att många patienter avled i sviter av spanska sjukan –”morbus hispanicus” och medföljande lunginflammation.

Influenza morbus hispanicus och lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken på Frösö sinnesjukhus 1918.

Endast ett fåtal patienter begravdes på sin hemort. Majoriteten begravdes anonymt i en massgrav på Frösö västra kyrkogård som nyligen har påträffats tack vare historiker Joel Nordkvist. Enligt Nordkvists forskning kom smittan till sjukhuset via kvinnornas avdelning och inom några månader hade 58 patienter avlidit. I dödboken för Frösön 1918 kan man se att 31-åriga patienten Agda Maria Andersson från Umeå blev pandemins första offer. Hon avled 12 september 1918 och några veckor senare hade åtta kvinnliga patienter dött av spanska sjukan. Smittan spred sig sedan vidare mellan avdelningarna.

Agda Maria Andersson från Umeå avled 12 september 1918 och blev pandemins första offer på Frösön.

Anledningen till att man valde att begrava så många människor i en anonym massgrav hade förmodligen sanitära orsaker men visar även hur somliga människor inte ansågs ha samma värde som andra.

I ett tidigare inlägg berättade jag om Juliette som sändes till Sankt Lars mentalsjukhus i Lund, Skåne som 20-åring.  Till en början begravdes Sankt Lars avlidna patienter på stadens kyrkogårdar, men invånarna protesterade mot att ”sinnessjuka” gravlades på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för de tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

De fasansfulla Vipeholmsexperimenten är ett annat, väldigt mörkt kapitel i Sveriges historia. Här kan du läsa mer.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Publicerad i barnhusbarn, Kvinnohistoria, Kyrkböcker, Människoöden

Barnhusbarn nummer 6325

Målning av Carl Larsson 1886

När jag sitter här vid datorn och släktforskar hittar jag ofta människor i kyrkböckerna som inte alls är släkt, men som väcker min nyfikenhet, aktning och sympati. Jag vill så gärna veta mer om dessa människor och vips har jag börjat forska…

Det här är berättelsen om Charlotta Vilhelmina Hesse som växte upp som barnhusbarn nummer 6325.

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm grundades på 1600-talet och var det allra första barnhuset i vårt land. Det fanns många olika orsaker till att föräldrar valde att lämna sina barn till barnhuset, exempelvis att barnet hade fötts utom äktenskap. Ett annat skäl kunde vara att den ena föräldern avlidit.

Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid som ammor. Detta kallades att ”amma in barnet”. Som amma arbetade man under åtta månader med att amma sitt eget och andra barn som var intagna på barnhuset. Utöver denna arbetsuppgift utfördes även allmänna göromål som att bära in ved, laga mat, lappa och laga kläder och skura golv. Det var höga krav på ammorna som skulle vara hövliga, fromma, rena, lydiga och rättfärdiga.

Om anställningen avbröts i förtid, eller om modersmjölken sinade, fick kvinnan betala mellanskillnaden för barnets intagning, eller helt enkelt ta sitt barn därifrån och klara sig på egen hand.

Barnhusbarn nummer 6325

Den lilla flickan Charlotta Vilhelmina Hesse f.1814 lämnades till allmänna barnhuset när hon var fem år. Hon kom dit tillsammans med sin far, skomakaren Hans Hesse, som av någon anledning hade svårt att ta hand om sin dotter. Som alla andra barn fick hon ett nummer och blev barnhusbarn nummer 6325.

Genom en förordning som kom år 1785 skulle barnhusbarnen utplaceras i fosterhem, helst på landsbygden, för att bli ”samhällsnyttiga varelser” men många barn kom att växa upp på barnhuset, ofta under hårda villkor. Charlotta Vilhelmina var en av många som blev kvar på barnhuset

Amma nummer 990

Charlotta födde flera barn på barnhuset som ogift. År 1843 födde hon sonen August Theodor och hon anställdes då som amma nr.990 på Stockholms allmänna barnhus. Sonen blev utplacerad som fosterbarn hos torparfamiljen Zettergren året därpå.

Några år senare födde Charlotta sonen Carl Fredrik som skrevs in på barnhemmet som ”ambarn”. Modern påbörjar då en ny anställning som amma med nummer 163. Vid ett års ålder blev pojken fosterbarn hos statdrängen Jonasson i Hammarby men fosterföräldrarna valde att lämna tillbaka pojken till barnhuset strax därpå.

1847 föder Charlotta ännu en son, Gustaf Wilhelm, på barnhuset. Korpral Carl Nässel och hans hustru i Närtuna tar emot Gustav Vilhelm och hans bror Carl Fredrik som fosterbarn.

En trevande resa på egna ben

Efter att ha tillbringat hela sitt liv på institution börjar Charlotta Vilhelmina en trevande resa på egna ben år 1851. Hon är 37 år när hon får anställning som piga och en egen bostad på Skaraborgsgatan 12 i Stockholm. Hon beslutar sig då för att ta hem sina pojkar. Allt verkar gå bra men när hon några år senare gifte sig med den tolv år yngre guldsmedsgesällen Olof Nordström, valde hon att återlämna sina söner till barnhuset. Pojkarna skrevs in där i juni 1854. Samma år utplaceras de som fosterbarn hos hemmansägaren Anders Andersson i Hyringe, Skaraborgs län.

Det är svårt att veta hur Charlotta och hennes barn upplevde situationen. De få uppgifter som finns i kyrkböckerna förtäljer ingenting om vad människorna tänkte och kände, men sönerna tycks ha varit lojala mot sin mor och ville vara nära henne. År 1853 bor sonen Carl Fredrik hos modern och hennes make men är då antecknad som ”barnhusbarn” istället för ”son”. Han återvände snart till fosterföräldrarna i Skaraborg där han arbetade som dräng. Vid 25 års ålder återvände han till Stockholm och modern. En anteckning i församlingsboken berättar: ”Varit barnhusbarn och får fri från Kronoutlagor till fyllda 25 år enligt förordning den 10 april 1804”. Carl Fredrik gifte sig aldrig. Sina sista år tillbringade han på Danviks ålderdomshem i Stockholm. Brodern Gustaf Wilhelm gifte sig med Adelaide Matilda Charlotta Wahlström.

Efter alla år på barnhuset hoppades Charlotta Vilhelmina säkert på ett lyckligt liv i tvåsamhet, men den lyckan blev tyvärr väldigt kortvarig. Maken avled efter bara några år och hon blev åter ensam och bodde i Humlegårdsroten i Stockholm tillsammans med andra änkor och människor med skör ekonomi. Charlotta Vilhelmina Hesse avled på Stockholms sjukhem vid nyåret 1894.

 

Här kan du söka i Allmänna barnhusets rullor 1800-1916.

Publicerad i Arkiv Digital, Människoöden, Medicin & hälsa

Den sista resan

Våren 1908 intogs ogifta Ida Jönsson, 37 år, på Malmö sinnessjukeanstalt. Till Asylen kom de patienter som ansågs vara omöjliga att behandla och där hamnade även Ida. Hon hade bott i Amerika sedan 16-års ålder och längtade tillbaka men lurades av sina anhöriga att tro att Malmö bara var en liten ”mellanlandning” på resan tillbaka till USA. Resan till Malmö skulle komma att bli Idas allra sista.

Spiritualistiska möten och het spis

I sjukhusjournalerna framgår att Ida var en vanlig flicka med glatt humör när hon växte upp. Hon fick en vanlig ”allmogeuppfostran” i Kattarp, Helsingborg, hade normal skolgång och någon ärftlighet för sinnessjukdom fanns inte. Ida hade ägt fullt förstånd ända fram till sinnessjukdomens utbrott år 1899. Vid intagningen på hospitalet berättar brodern att Ida aldrig har varit ”begiven på starka drycker, tobak, morfin eller opium”. Hon har heller aldrig ägnat sig åt ”religionsgrubbel”.

Som 16-åring reste Ida Jönsson till Amerika där hon arbetade som kokerska. Det var förmodligen hettan vid spisen samt att Ida ofta besökte spiritualistiska möten som gjorde att sinnessjukdomen bröt ut år 1899, menade både hennes bror och hospitalets läkare. Trots den plötsliga mentalsjukdomen levde Ida ett självständigt liv och reste ofta fram och tillbaka till USA under följande år. Hösten 1906 blev hon intagen på ett hospital i Boston, USA där hon bland annat ordinerades avslappnande massage.


Ilsken och förföljd

Ida reste sedan hem till familjen i Sverige men var då förändrad. Hon hade höga tankar om sig själv och upplevde sig vara förföljd av ”onda andar”. Det berättar hennes bror då han ansöker om en plats för sin syster på sinnessjukhuset. ”När hon hemkom från Amerika hade hon storhetstankar samt ansåg sig vara förföljd. Hon hade höga tankar om sig själv” står att läsa i det formulär som brodern fyllde i vid ansökan. Systern beskrivs som ilsken och tvär. Hon skällde ut sin bror och ”fäktade med armarna”. De onda andar som hon upplevde sig vara förföljd av försökte hon kasta ut genom fönstret, enligt brodern.

I journalerna beskrivs Ida Jönsson som en smal kvinna, över medellängd och kraftigt byggd. Hon har blågrå ögon och mörkbrunt hår och beskrivs som en person med gott minne och klart förstånd. Hennes rörelser är livliga. Ansiktsuttrycket är för det mesta allvarsamt och aningen misstänksamt. Allvarlig och misstänksam, det hade Ida all anledning att vara…


På väg till Amerika

Som ogift kvinna i början av 1900-talet utsågs brodern till Idas förmyndare. När han upplevde systern som svårhanterlig valde han att skriva in henne på sinnessjukhuset i Malmö, men till Ida sa han att hon bara skulle vistas där under någon dag, innan hon reste vidare till Amerika. ”När hon anlände hit trodde hon att det blott var på genomresa till Amerika. Hennes anhöriga hade nämligen, i syfte att underlätta hennes hitförande, inbillat henne att hon verkligen skulle resa dit” skriver läkaren i sina anteckningar. När hon insåg att hon hade blivit lurad och blev tagen ur sin villfarelse blev hon upprörd, men lugnade sig efter ett par dagar. ”Dock tänker hon och talar alltjämt om Amerika så snart man inlåter sig i samspråk med henne”, avslutar läkaren sin anteckning.

Brodern ansöker om en plats för sin syster på Malmö hospital (asylen) 1907


Läkaren noterar att Ida inte alls verkar vilja kännas vid sina ”sinnesvillor och de onda andarna”: ”Med ett överlägset leende förnekar hon helt enkelt dessa faktorer och svarar: det vet jag ingenting om, har aldrig sett eller hört några onda andar och har aldrig ansett mig vara förföljd”. Läkaren påpekar dock att när man vänder och vrider på frågorna och ansätter henne med ett ordentligt korsförhör så undslipper det henne i ett obevakat ögonblick och hon svarar då ”De sätter tryck på min hjärna, jag vet nog vilka de är”. När läkaren frågar vilka dessa är så blir hon genast på sin vakt och svarar ”Det vet jag inte”, men personalen har hört henne berätta hur hon i Amerika har sett dessa andar ”förvilla luften så att det kommer långa likkistor och benrangel”.

Åren förflyter på anstalten

Ida Jönsson sköter sina sysslor på asylen väl, är ”snygg och ordentlig” och inom kort har hennes inre röster tystnat. När man frågar henne om de ”onda andarna” så säger hon att hon inte längre hör dem. I juni 1908 när hon varit intagen på hospitalet en månad, antecknar läkaren: ”Går tyst och stilla sin väg fram, talar aldrig spontant utan svarar på tilltal. I det hela rätt slö och indifferent. Arbetar med sömnad och är duktig i handräckning”.

Åren förflyter på anstalten. Ida fogar sig i sitt öde men frågar ofta när hon kan resa till Amerika. I januari 1916 skriver läkaren: ”Deltager i arbetet, renhållning, handräckning och tvätt. Är tyst, sluten, stillsam, slö och bortkommen. När man talar till henne frågar hon alltid om hon ej får resa till Amerika snart. Ligger ibland till sängs på egen begäran en eller annan dag utan att något objektivt kan påvisas. Det är tydligt att det endast är för att ta en extra vilodag”. Ida Jönsson hade drabbats av cancer, men det visste varken hon själv eller läkarna vid den tiden och man undersöker henne inte heller.

Under åren som går försöker Ida på olika sätt att återta sin frihet. Hon skriver brev till släktingar i USA och ber om ekonomisk hjälp med en enkel resa. I januari 1918 antecknar hospitalsläkaren att patienten sällan talar självmant men alltid svarar på tilltal. Hon beskrivs nu som ”förslöad och bortkommen, arbetar i tvätten samt med skurning och städningsarbete. Emellanåt ber hon att få låna pengar till en Amerikabiljett”.

Ida skriver vädjande brev till sin kusin i USA från asylen: ”…Du vill väl inte vara af den godheten och hjälpa mig ur min förlägenhet här borta i fäderneslandet med en tredje klassens emigrantbiljett från Sverige till Amerika? Jag är nämligen i mycket små omständigheter…”


På hösten 1918 insjuknar Ida i spanska sjukan, tillfrisknar, men hälsan försämras väsentligt nu. Hon har magproblem och ordineras därför ”våtvärmande omslag och vaginalsköljningar”. Hon tvingas allt oftare att ligga till sängs och nu upptäcker man att hon är sjuk ”på riktigt”. 1921 försämras Idas tillstånd och i september samma år avlider hon av långt framskriden livmodercancer på Malmö Asyl. De många breven hon skrivit genom åren till släkt och vänner i USA beslagtogs av personalen och skickades aldrig iväg.

Idas brev skickades aldrig iväg och finns sparade i arkiven.




Många fler gripande levnadsöden finns att läsa om i arkiven. Den här gången har jag läst gamla dokument från Malmö hospitalsläkare 1842-1927 som finns i Arkiv Digital.

Publicerad i magi, Människoöden, Mystiska platser, Okategoriserade, Södra Finnskoga, skogsfinnar, Spännande historiska platser, Värmland

Livet på Finnskogen

IMG_E5357
Foto: Helena Bure Wijk

Södra Finnskoga

Röjden i södra finnskoga, Värmland har länge varit omtalat för mystiska fenomen och även spökerier. Gården Velgunaho drabbades av säregna poltergeist-spökerier i början av seklet 1900 och det har berättats att väggfasta bänkar och möbler förflyttade sig som av en osynlig hand, liksom porslin och husgeråd som flög omkring i luften. Stenar kastades mot besökare och alla djuren släpptes ut från ladugård och hagar, som av osynlig kraft.

På gården Velgunaho bodde vid 1900-talets början Marit, Henrik och Brita. Marit var blind och det har berättats att hon kände på sig när spökerierna startade och hon varnade omgivningen med orden: ”Nu kommer de små igen”. Marit brukade mata dessa väsenden, som tydligen bodde under golvet, med brödsmulor, som hon petade ned från sängkanten.

Familjen i Velgunaho höll ihop och värnade ömt om varandra hela livet. Henrik, som blivit föräldralös som barn tog hand om, och höll ihop sin familj redan i unga år. Hans yngre syskon var dövstumma och Henrik tog dem alla under sina beskyddande vingar. När den arton år äldre Marit kom som piga till familjen uppstod kärlek mellan de båda.

På hösten 1900 blev de spökliga fenomenen så påträngande att man bestämde sig för att riva huset. Det finns många äldre (och även nutida) ögonvittnesskildringar vad gäller Velgunahos spökerier. Det berättas bland annat om en man från Missonsförbundet som försökte välsigna platsen då bibeln plötsligt slogs ur hans hand, att en tullare som besökte platsen plötsligt såg hur en trebent kaffekokare flög iväg så att kaffesumpen yrde. Strax därpå såg han även hur en stor säng flyttades omkring, för att slutligen ställas på ända. Så har det berättats, men vad som är sant och vad som är sägen är förstås omöjligt att veta.

Velgunaho Foto: Helena Bure Wijk

Livet på Finnskogen

Den duktige släktforskaren Margareta Gullström-Linder har forskat om familjen i Velgunaho och dess finska härstamning. Margareta berättar i följande text så intressant och fint om familjens historia:

I Södra Finnskoga, i en by som heter Röjden, bodde en familj där pappan hette Olof Olsson Halinen och var född 1766. Livet var hårt på den tiden och kvinnorna dukade ofta under av de hårda livsbetingelserna och barnafödslar. Olof gifte sig med en kvinna som hette Anna Olofsdotter Hämäläinen född 1782 och de fick två söner, Henrik 1805 och Olof 1809. Anna Olofsdotter Hämäläinen avled dock 1810 och Olof gifte senare om sig med en kvinna som hette Lisa Olofsdotter född 1788 och hon dog 1818.

Olof och Lisa fick fyra barn tillsammans. Dottern Lisa född 1812 som dog 1817, sonen Henrik som föddes 1814 och dog 1831, dottern Ingrid född 1815 och sonen Pål född 1818. Både Henrik och Pål var dövstumma.

Tredje gången gillt gifte sig Olof med Anna Samuelsdotter Raatikainen och hon var född 1775 i Djäkneberget. Anna var ingen ungdom och det troliga är att de aldrig fick några gemensamma barn.

Foto: Helena Bure Wijk

Sonen Olof Olofsson Halinen som var född 1809 gifte sig med en kvinna som hette Wallborg Thomasdotter som var född 1805 i Kringsberget i Dalby. Paret fick 6 barn och två av dessa barn var också dövstumma, Olof den äldste, Pål den yngste och en dotter, Britta, kunde inte tala men hörde lite. Två var utan dessa problem, Thomas och Hindrik.

Av syskonen dog 2 i späd ålder och de fyra som var kvar var Olof född 1833, Henrik född 1838, Thomas född 1841 och Britta född 1844. Olof var ju helt dövstum och Britta var stum, men hörde lite. Att födas med ett sådant handikapp på den tiden var nog väldigt utsatt. Människor har i alla tider haft det elaka sinnet att ge sig på människor som avviker från normen.

Dessvärre hände det tragiska att båda föräldrarna, Olof och Wallborg dog 1849 och 1850 och lämnade barnen föräldralösa. De hade sett till att barnen fått något i arv och i AI:5 s. 163 står antecknat att barnen ”äga tillsammans 12 1/2 skogsskatt hvarpå föräldrarna byggde en backstuga i livskraften”.

Nu var syskonen Halinen lämnade att klara sig själva och Olof, den äldsta var då 16 år och dövstum. Som föräldralös och avvikande kan man mycket väl tänka sig att det var en utsatt och svår situation. Jag kan mycket väl tänka mig att de kunde anses som ”besatta” av onda makter.

Brodern Henrik tog dock hand om sina syskon och de verkade klara sig ganska bra trots allt.

IMG_5911

På sommaren 1865 träffade Henrik Anna Olsdotter, en kvinna i byn som blivit änka. Anna och Henrik var nog inte ämnade att leva tillsammans för de gifte sig aldrig. Men resultatet av deras möte blev en liten gosse, Martin, som föddes i april 1866. Han växte upp hos sin mor men var säkert och hälsade på hos fadern.

Annas svägerska hette Marit Olsdotter och var av den finska släkten Saastainen. Hon kom att bli gift med Henrik året därpå. Det kan hända att Henrik och Marit såg varandra första gången i och med Annas och Henriks förbindelse.

I dessa trakter vid denna tid bodde det mycket finnfolk och även över på den norska sidan. Finnarna var i likhet med Dalbyborna mycket vidskepliga skriver Bjarne Persson i sin bok ”Skogsfinnar i Hedmark, Norge”. I Norge hade även dessa syskon delar av sina anor. Bjarne skriver vidare, Finnarna ansågs av den svenska befolkningen vara trollkunniga och använda svart magi, och man var rädd för att stöta sig med dom. Finnarna levde mycket nära naturen och, som de med olika former av magi försökte kontrollera. Det kunde vara besvärjelser som ibland kunde riktas mot människor.

Henrik Olsson Halinen, brodern som var född 1838, tog liksom rollen som syskonens ledare. Det var nog en tung uppgift med syskonen som varken hörde eller kunde tala. Så småningom kunde en piga anställas som kunde hjälpa till med hushåll och syskon.

cropped-img_e2006.jpg
Foto: Helena Bure Wijk

Då kom Marit Olsdotter Saastainen som var född 1820 i Röjden och hade tjänat piga någonstans i Södra Finnskoga och blivit rådd med barn. Fadern till barnet var dock inte intresserad av att ta sitt ansvar utan Marit fick gå hem till sin mor och far och födde 1857 där en liten pojke som dock sorgligt nog var dödfödd.

Marit kom alltså som piga åt barnen och Henrik. Marit fattade tycke för den trygge stabile Henrik som dragit ett tungt lass länge för att få ihop allt. Henrik föll också för Marit trots att det var en stor åldersskillnad mellan dom. Marit var 18 år äldre än Henrik, men var säkert en stor trygghet för den unge mannen.

Henrik och hans syskon har också en oäkta halvbror på bygden, Anders Olsson född 1831.  Anders blir resultat av Olof Olsson (Henrik, Olof, Thomas och Brittas far) och Anna Andersdotters ”kuttrasju”.

Foto: Helena Bure Wijk

Anders slöt sig också till syskonskaran senare i livet och blev accepterad. Då Henrik och Marit gifte sej 1866 finns brodern Anders boende hos dom. Henrik samlade sina syskon och tog hand om dom. Anders gifte sig runt 1858 med Ingrid Danielsdotter som var född 1826 och de fick sonen Andreas 1859. Döden slår till och lille Andreas dog, bara ca 1 månad gammal. Hustrun Ingrid dog året därpå 1860. Så att få komma ”hem” till sin bror och hans familj måste ha varit en mycket skön känsla. Så träffade Anders änkan Anna Olsson som var mor till Henriks son Martin och de blev kära och kunde säkert trösta varandra i sorgerna de genomgått. Tillsammans fick de 6 barn.

Henriks son Martin flyttade hem till sin far Henrik och Marit. Nu var de en riktigt stor familj. Men sorgen slog till igen mot Henrik då sonen Martin dog, endast 19 år gammal i sviterna av svullnad och vattusot 1885.

Brodern Thomas blev smed och flyttade och tog plats i Norra Råda. Men kom åter sjuklig och trots att man hade förbön för honom i hemmet, avled han 1889.

gloria-1901-by-giuseppe-mentessi-1857-1931-pastel-on-canvas-detail-of-triptych_u-l-pv7d2g0

Olof och Britta var ju dövstumma. Olof blev ”fri elev” på Blind och dövstumskolan i Stockholm 1848.  Han hemkom 1855 från institutionen i Stockholm, men bortvandrade genast. Förhoppningsvis hade skolan i Stockholm gett honom självförtroende så att han vågade sig ut att på egen hand att kanske söka arbete. Men 1866 då brodern Henrik gifte sig med pigan Marit Olsdotter så bodde brodern Olof med dom.

Systern Britta var inte helt dövstum men näst intill. ”Kan ej tala men hörer lite” säger husförhörslängden. Fick uppfostringshjälp från Serafimordensgillet en tid. Vet inte riktigt vad det innebär men kanske att hon fick någon form av ekonomiskt bidrag. Britta bodde sedan hos Henrik och Marit tills de dog och då flyttades hon som ”förrådstagen” till Johannes Andersson och hans familj i Rögden, (AIIa:2 s. 227). (Hon kom då från s, 184 1912) Hon ansökte om pension 1918. Avled som inhyses hos Johannes Andersson i Röjden (AIIa:3 s. 231), 1929-03-21, 26 år efter att brodern och hans hustru gått ur tiden. Britta står som halvsyster på något ställe men jag kan inte finna henne i födelseboken så jag vet inte vad som menas.

Marit blev blind med tiden och Britta bodde kvar hos sin bror och hans hustru och var nog en stor hjälp på ålderns höst.

Av någon anledning flyttades Henrik, Marit och Britta från sitt hus men jag vet inte vart. De står kvar under Bråtetorp men Bråtetorp är struket och han har tidigare stått som Hemmansägare. Nu står han som Undantag. Henrik avled 1903 den 15 juni, av slag. Marit dog 5 dagar senare av ålderdom.

Detta är historien om en familj som trots livets stora vedermödor höll ihop och gjorde det med den äran. Det sägs att det är denna familj som bodde på vad som senare fått namnet Velgunaho. Jag har fått information från Finland om vad det ordet kan betyda. Ordet kommer förmodligen från ordet ”velho” som betyder trollkarl och ordet ”velhous” som betyder trolldom. Slutdelen av ordet – ”aho” – används som efternamn, så kanske en fri tolkning kan bli en finsktalande man med namnet Aho som var trolsk, eller sysslade med trolldom och att platsen sedan efter det har kallats för Velguanaho?

Margareta Gullström-Linder

 

Hitta till Velgunaho: Resterna av gården ligger cirka 500 meter norr om byn Röjden, mellan Bjurberget och Falltorp nära den norska gränsen.

Publicerad i barnhusbarn, Människoöden, Släktforskning Stockholm, Släktforskning Uppland, Släktforskningstips

Hitta och följ barnhusbarnen

När man släktforskar i Stockholm med omnejd hittar man ibland personer med anteckningen ”B.B”, ofta följt av ett nummer i husförhörslängder och församlingsböcker. ”B.B” var en förkortning för ”barnhusbarn” och innebär att det går att hitta mer information om barnet i Stockholms allmänna barnhus rullor 1800-1916 som du hittar här.

B.B var förr en förkortning för ”barnhusbarn”.


Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. Många av de små barn som lämnades till barnhuset blev kvar där under hela uppväxten men genom en ny förordning som kom år 1785 skulle barnen utplaceras i fosterhem, helst på landsbygden, för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.

Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. 

Charlotta Wesenius hämtade år 1878 sin lilla pojke som hon tidigare hade lämnat till barnhuset.

I allmänna barnhusets rullor kan man söka på barnets namn, födelseår, årtal för inskrivning eller på det nummer som ibland finns antecknat i församlingsbok/husförhörslängd. Här finns uppgifter om årtal och datum då barnet lämnades tillbarnhuset och ibland står föräldrarnas namn, samt hur mycket man betalade vid överlämnandet. Även uppgifter om fosterföräldrarna finns och man kan ofta följa barnet framåt i tiden och få veta hur uppväxten i fosterhemmet var genom anteckningar från de regelbundna inspektioner som gjordes.

Genom barnhusets rullor kan man följa flickan Hulda Linnea Ottilia genom uppväxten i fosterhemmet.