Resandefolket

”Otto Emanuel Segerblad-Almin, lumphandlare. Ögon: mörkbruna, hår: tunt, ansikte: kindkotor utstående, Näsa:utåtböjd. Särskilt kännetecken ”högra lillfingret krokigt i 2:a leden”.

De första romerna kom till Europa från Indien på 1100-talet e.Kr. Till Sverige kom man på 1500-talet och kallades då ”tatare”. Resandefolket i Europa härrör sitt ursprung tillbaka till de sinter som befolkade provinsen Sind (dagens Pakistan), vid Indusflodens nedre del.

Resande har genom tiderna varit förknippade med vissa yrken såsom borgare, krämare (försäljare) och hantverkare av bältesspännen (häktmakare). Under 1800-talet och i senare tid återfinns resande vid yrken som valackare, lumpsamlare och kittelflickare (som förtennade och lagade kopparkittlar).

Min morfars mammas systers man, Arvid Segerblad-Faltin var lumpsamlare och valackare (han kastrerade hästar), några av de sämsta yrken man kunde ha. Han beskrevs som ”lång, smärt och mörkhyad, med ett äkta ziguenarutseende”. Arvids släktträd sträcker sig långt tillbaka i Sverige, till 1700-talet, då anfadern Peter Segerblad var regementshovslagare i Västerbotten. Medlemmar av släkten Segerblad gifte sig med en annan släkt som också var rörlig – släkten Faltin – som bland annat finns i Finland, Norge och Sverige.

Många av dagens resandefamiljer härrör sitt ursprung till de legosoldater som kom till vårt land under 1700-talet. Dessa soldater levde i utanförskap och har sina rötter i flera europeiska folkgrupper.

 

Arvid Valentin Segerblad-Faltin. ”Den 9 september förlidet år begicks å ångaren ”Östanå II” wid Spillerboda ett groft wåldsdåd, i det att fyra hästbytare dels med knif och dels annorledes swårt misshandlade twenne besättningskarlar och en bondson. Wåldswerkarne lyckades undkomma och hålla sig dolda en tid, men den ene efter den andre har sedermera råkat i rättwisans händer.”

Efter 8 års fängelse träffade Arvid den ogifta Gerda Maria Bure, en fattig kvinna från en soldatsläkt, som hade fött två ”oäkta” barn i Uppsala. De gifte sig och fick flera barn tillsammans – Hans Arvid Valentin Segerblad-Faltin f. 1919, Anna Josefina Segerblad f.1923 samt Otto Emanuel Segerblad-Faltin f.1929.

När Gerda Maria träffade sin make valde hon att lämna ifrån sig sina andra barn, Maria Viktoria Bure f. 1911 och Carl Olof Bure f.1913 som fick växa upp hos mormodern. Det blev ett hårt och slitsamt liv för dessa barn och de kunde aldrig förlåta sin mamma för det val hon en gång gjorde. De ville heller aldrig ha någon kontakt med moderns nya familj och halvsyskonen.

Maria Viktoria Bure f.1911 i Uppsala

Att tillhöra en resandesläkt var i äldre tider förknippat med diskriminering och stigmatisering från omgivningens håll. I Sverige var det till exempel olagligt att inte ha ordnad försörjning och en fast adress. Samhället såg med oblida ögon på de människor som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. Resande och romer gifte sig väldigt sällan med gajer, (icke-romer) utan höll sig inom den egna gruppen. De som ville smälta in i samhället talade bara det egna språket, romani, i hemmet. Jag har släktingar som i äldre tider varnade sina familjemedlemmar att ens yppa ett enda ord på romani utanför hemmets väggar, med varning om att man annars kunde få händerna avhuggna.

Paret Segerblad-Faltin – Arvid Valentin och Gerda Maria – avled 1932 med några få månaders mellanrum och barnen togs omhand av släktingar till pappan. Hans Arvid f.1919 blev fosterbarn hos Kopparslagaren och gårdfarihandlaren Arvid Einar Johansson och hans hustru Valborg Viktoria Leontine Almin. Jag har tyvärr inte lyckats hitta deras ättlingar ännu.

August Arvid Segerblad var far till Arvid Valentin. Han föddes 1835 i Järlåsa och var gift med Maria Sofia Johansson-Almin. August Arvid stod under sin livstid antecknad som ”lösdrivare och skojare, driva vida omkring”. I vår familj finns en kopparbunke med hans initialer och något slags bomärke.

Soldat med oduglig uniform

Slaget vid Helsingborg. General Magnus Stenbock. Målning av Gustaf Cederström

Vid 1700-talets början låg Sverige i krig med flera andra europeiska länder. Sverige hade tidigare erövrat Skåne som varit ett av Danmarks mest blomstrande områden men 1709 hade Danmark som mål att återta Skåne, Halland och Blekinge. På senhösten 1709 samlades en stor dansk flotta i Öresund. Den sammansatta danska hären under ledning av general Christian Ditlev Reventlow (senare tog general Rantzau över) bestod av 15 000 man. Vid det tillfället hade guvernören i Skåne, Magnus Stenbock inte mycket att sätta emot. Den svenska armén var i dåligt skick efter slaget vid Poltava och det fanns vid tidpunkten endast ett enda skånskt regemente, bestående av 1500 man, som var i stridsdugligt skick.

I början av december hade Danmark tagit kontroll över hela mellersta Skåne (förutom Malmö och Landskrona) och man hade som mål att inta flottbasen i Karlskrona.
General Stenbock ville inte ge upp utan strid och hade under kort tid samlat ihop flera svenska regementen som samlades i Småland. I februari 1710 hade man lyckats samla 16 000 man. De oerfarna soldaterna fick uniformer som hämtades från militärförråden och de övade dagligen strid på en frusen sjö innan striden gick av stapeln. Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari år 1710 och föll väl ut för Sveriges del.

Min anfader Erik Matsson var en av de många män, utan militär erfarenhet, som antogs som soldater och skyndsamt begav sig till Växjö för att strida med general Stenbock. Erik var då 50 år gammal och levde ett lugnt liv i Uppland tillsammans med sin familj. Han fick soldatnamnet ”Enman” och begav sig iväg 1709. Erik överlevde striderna och kunde återvända hem till Uppland med hälsan i behåll. Men vid mönstringen 1715, när han blev ”munstrad” av greve och generalen Magnus Julius De La gardie så gick det inte så bra. Greven anmärkte nämligen på den gamle soldatens uniform. Tyvärr felades både Eriks byxor och väst och man antecknade att soldaten ”har guhl väst”.

Inför följande mönstring några år senare, valde Erik att stanna hemma. Han kände sig krasslig och tyckte nog inte riktigt att soldatyrket var hans ”grej” nu när han närmade sig de sextio. Han skickade istället sin son, ”för sin sjuk och ålderdoms skull”. Erik fick avsked trots att han inte närvarade personligen. Nu anmärkte generalen på midjebältet i uniformen som inte höll måttet:  ”Erik Enman tjänt i 7 åhr förafskedas och dennesamma karlen Aprob: gehänget (midjebältet) odugligt”.

Erik avled vid 82 års ålder i Tuna, Uppland.
”Wart i tiänst på åtskilliga ställen. På sitt 34 åhr, gaf sig i egtenskap med Pigan Anicka Persdotter. Left i egtenskapet 50 åhr och aflat 9 barn. Tog frust emot et hemman i Enby och blef der i fråntagen till soldat. Bewistade Helsingborgsslaget 1709. Kom der ifrån med helsan hem och 5 åhr efter aflöst i — militiastaten, af sin Son Matz Enman. Och 1718 tog mot Prästegårds torpet Bodar, der han blef död siukdomen begyntes med wårk i axlarn och halsen som sedan steg til hiärtat. left 82 åhr”.

 

Slaget vid Helsingborg, tyskt kopparstick Källa: Wikipedia

 

Valloner i Bennebols masugn

Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

För många var det arbete och bättre ekonomi som lockade dem hit, men många kan ha kommit av religiösa skäl. Det menar Tore Hållander som har skrivit en intressant avhandling om vallonerna vid de Uppländska bruken: (Vägen in i sockenkyrkan – De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636 – 1693, Uppsala 2000).  Majoriteten av vallonerna var reformerta kristna. De var kalvinister men saknade rätten att offentligt utöva sin religion i både Liége och Spanska Nederländerna. I Sverige kunde vallonerna, i alla fall till en början, utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar.

En av de valloner som bosatte sig i Uppland var smältarmästaren Godefroid Pousette som föddes i Belgien i slutet av 1500-talet. Han var min fm mm mf mf mf f och har många ättlingar i Sverige. Man beräknar att det idag finns hundratusentals ättlingar till de fransktalande valloner som kom hit i slutet av 1500- och början av 1600-talet.

Som många andra hörde jag som barn rykten om att vi hade valloner i släkten. När jag som 20-åring började släktforska, var jag fast besluten att hitta dem. Jag trodde då att det skulle bli enkelt, men det visade sig ganska snabbt att min morfars vallon-förfäder inte alls fanns på så nära håll i släkten som jag hade trott. Det krävdes många år av forskande innan jag hade lyckats ”gräva” mig tillbaka till vallonsläkterna Pousette, Dubois, Vincent m.fl.
På senare tid har jag börjat med DNA-släktforskning och har fått kontakt med flera släktingar som härstammar från samma vallon-förfäder.

Bennebols bruk i Uppland löd under Hargs bruk. Där tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. Mina förfäder levde och arbetade där under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och gamla arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Flera av mina släktgrenar som levde i Bennebols masugn härstammar från Belgien och vallonsläkterna Dubois och Pousette, men många anfäder- och mödrar var svenska.

Morfars mormors morfar hette Petrus Larsson och föddes i Bennebols masugn 1792. Han kom att arbeta där i närmare sextio år, liksom hans far och farfar gjort före honom. Fadern, Lars Persson f. 1748 arbetade som malmdragare i masugnen, ett slitsamt arbete.
Under vinterhalvåret hämtades malm från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. Lars farfar var under sin livstid körare vid Gimo bruk, ett arbete som också handlade om förflyttning av malm.

Malmdragaren Lars Persson arbetade som alla andra, hårt och i 1811 års husförhörslängd noterade prästen att han var ”oduglig” på grund av ”bråck”. Han dog 1827 och hade då arbetat 56 år i masugnen.

Om du, liksom jag, har hört rykten om valloner i släkten – ta dem på allvar. Ofta visar det sig att det finns en gnutta sanning i det som sägs.
Stor chans att hitta valloner har man när man har lyckats gräva sig tillbaka till 1700-talet och befinner sig i någon bruksort. Var inte alltför fokuserad på att hitta de där fransklingande efternamnen till en början, för även om de första generationerna bar dem, så kan det mycket väl hända att namnen snabbt övergick till patronymikon, det svenska namnskick som innebar att barnens efternamn bildades av faderns förnamn, med son- eller -dotter som slutled, exempelvis Persson, Larsson och Andersson.

Förnamnen kan ge en ledtråd så att du vet att du är på rätt väg. Bibliska förnamn var populära bland vallonerna liksom förnamn som Claes, Hindric, Noe, Gottfrid, Pierre och Gillius som förekom flitigt inom vissa vallonsläkter.

När barnen döptes hade man oftast fyra dopvittnen och vid vallonbarns dop var dopvittnena ofta valloner. Kanske ger dopvittnenas namn en ledtråd som kan hjälpa dig att komma vidare.

När du väl har hittat ledtrådar om just dina vallonsläkter så finns det duktiga släktforskare som gärna hjälper dig vidare. Kika på internet där det finns flera bra föreningar och forum för smeds- och vallonforskning.

Ett DNA-test kan hjälpa dig att bekräfta din pappersforskning samt knyta kontakt med nya släktingar. Företaget Family Tree DNA har bland annat DNA-testet Family Finder.

Lycka till med din forskning!


Morfars mamma Augusta Charlotta Bure f.1876.
Charlottas mammas förfäder var valloner som levde och arbetade vid de Uppländska bruken. Mer om Charlotta finns att läsa i mamma GunBritt Bures blogg om släktforskning.