När man släktforskar hittar man ibland anor som får en speciell plats i ens hjärta. Man kanske fastnar för personernas styrka, mod eller någonting som de lyckades åstadkomma under sin levnad. Genom åren har jag upptäckt att jag gärna fastnar lite extra för de där starka, envisa människorna som trots svåra omständigheter alltid valde att följa det egna hjärtat och som vågade gå emot strömmen.

Morfars mamma, Augusta Charlotta Bure var en sådan person. Hon födde sex barn som hon uppfostrade och försörjde på egen hand. Människor i bygden tittade säkert snett på henne och nog måste det ha tisslats och tasslats runtom i stugorna, men Charlotta gick lika rakryggad genom den lilla byn som hon gick genom livet. Hon var anställd som mjölkerska hos familjen Reuterskiöld på Norrgarns gård i Bladåker, Uppland under hela sitt vuxna liv. Som trotjänarinna hade hon egen försörjning och en liten stuga där barnen kunde växa upp. För Charlotta verkar det inte ha varit nödvändigt att gifta sig. Jag beundrar Charlotta och den strävsamma släkten på morfars sida. Att vara hederlig, att se det stora i det lilla och att arbeta hårt har varit en ledstjärna i generation efter generation.

Min morfar var envisheten personifierad. Han arbetade hårt utan en enda sjukdag genom alla arbetsföra år. Envishet och styrka är bra egenskaper, men envisa människor har en benägenhet att vara lite bångstyriga. Morfar ville alltid gå sin egen väg och hade svårt att lyda order. Som ung var han anställd inom det militära under tio år, men valde sedan att sadla om och det var nog bra. Vid en militärövning befallde löjtnant Nilsson att morfar skulle ta en språngmarsch, men morfar vägrade. Trots upprepade befallningar vägrade 512 Svensson att springa ett enda steg. Istället för att springa gick han sakta, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest. När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om Svensson inte tyckte att det hela var väldigt tråkigt, varpå morfar svarade på sitt buttra sätt: ”Det gör väl detsamma”.

Morfar var övertygad om att han höll sig frisk tack vare de vitlöksklyftor han alltid lade i vatten i en glasburk och en örtdekokt som luktade och smakade hemskt. Några matskedar av vitlöksspadet varje dag och en tesked av örtsörjan vid behov gjorde susen, tyckte morfar. Han var även övertygad om att man blir lika solbränd genom att sitta och sola inomhus på köksstolen, med stängt fönster och han solade ofta genom rutan på serviceboendet. Vi anhöriga försökte försiktigt berätta för morfar att det inte går så bra att sola genom fönsterrutor om man vill bli brun, men morfar insisterade. Han var märkligt nog solbränd som en pepparkaka året runt genom att sola genom sitt stängda köksfönster.

Morfars släkting Maria Kristina som föddes 1846 i Knutby, Uppland är ett bra exempel på hur man tänkte och hur man hanterade svårigheter i morfars släkt – med envishet , jäklar anamma och glimten i ögat. Maria Kristina arbetade som piga under många år och på den tiden var pigans årslön knappt 100 kronor. När hennes arbetsgivare gick bort klarade hon sin försörjning genom att hjälpa till hos familjer som ”daghjälp”, för en dagpenning om 50 öre. Hon brukade samla pinnar och grenar i skogen till ved. Visserligen var hon fattig men självförsörjande och hon tycks ha funnit en stor styrka i sin tro. Missionskyrkan och speciellt missionsskolan på Lidingö låg henne varmt om hjärtat och dit reste hon varje år, även på ålderns höst. Hon förberedde sig hela året inför sommarkonferensen genom att väva handdukar och göra lingonsylt som hon skänkte till kyrkan.

När Maria Kristina på ålderns höst samtalade med sin väninna inför den kommande generalkonferensen berättade väninnan att hon inte tänkte delta i kommande träff eftersom hon kände att hon blivit för gammal. Väninnan förklarade: ”Nej, i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. Maria Kristina tyckte att det var en väldigt märklig uppmaning och stirrade häpet på väninnan innan hon svarade med sin norduppländska dialekt:
”Allre har´n sagt så till meg!” Hon reste till konferensen på Lidingö utan väninnan det året. När Maria Kristina avled 1939 vakade grannar och vänner vid hennes bädd i flera dagar. När hon tyckte att det hela började dra ut på tiden sa hon ”Ja, höga herrar brukar ju låta vänta på sig”.

Även på min mormors sida finns en stor portion envetenhet. Mormor Elsa Lovisa föddes 1903 i Norrköping och blev mamma till tolv barn. Hon växte upp i en statarfamilj i en stor syskonskara och när hon hade gift sig med morfar hoppades hon på ett lugnt familjeliv på en fast plats. Allt började så bra och morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta. Huset fick namnet Elsabo, efter hustrun.

Men snart kom den stora arbetslösheten på 1930-talet och familjen fick lämna sitt hem för landsbygden där morfar fick anställning som statare. Mormor tvingades åter igen att bege sig ut på vägarna med flyttlassen, ofta fem, sex gånger per år, eftersom morfar sällan fogade sig under arbetsgivarnas krav.

Att foga sig var inte heller mormors starka sida. I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem. Mormor Elsa kunde inte tänka sig att lämna sina barn vind för våg. Hon vägrade att mjölka böndernas kor och därför måste familjen bryta upp och flytta många gånger varje år.

Stolt och envis var även farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund som föddes i Ytterlännäs i Ångermanland år 1888. Dora och hennes syskon blev tidigt moderlösa och utackorderades till olika fosterhem. Hon gifte sig 1908 med en prästson från Stockholm och två år senare föddes min farmor Margit Alice i Nyland utanför Kramfors.

Äktenskapet tycks inte ha varit lyckligt och av någon anledning tyckte svärfadern prästen att sonen hade gjort ett dåligt val av hustru. Prästen betalade 10.000 kronor till Dora med villkoret att hon och dottern skulle försvinna helt ur sonens liv.

Under flera år levde mor och dotter som obefintliga, utan någon stadig hemvist. Det har berättats att farmors mamma arbetade som skjutbanefröken på kringresande tivolin i Ångermanland. Skjutbanefröknar kallades förr de kvinnliga anställda på tivolin som hade hand om skjutbanorna. Det var på en sådan marknad hon en kväll mötte sitt livs kärlek, snickaren Oscar Norling från Bollnäs.

Den lilla familjen valde att flytta till Sveg, Härjedalen. Gammelfarmor var duktig och ambitiös. Hon öppnade snart ett pensionat med kaffeservering och affärerna gick bra. Några år senare köpte familjen en ny fastighet där man startade snickeri, glasmästeri, blomsteraffär och begravningsbyrå. När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i världen 1918 så drabbades Jämtland väldigt hårt. Många Svegsbor flydde fältet för att undvika att bli smittade men Dora fortsatte att driva sitt pensionat och skötte om de gäster som insjuknade. En gång låg 11 gäster sjuka på pensionatet, som hon vårdade. Oscar och Dora var ett par livet ut men det var inte förrän 1928, när den första maken hade avlidit, som de kunde gifta sig.

Dora ansågs av många vara en ganska hård kvinna. Hon var osentimental och talade aldrig om det första äktenskapet eller de svåra omständigheterna i barndomen. Inte heller om den stora summan pengar hon en gång i tiden fått av sin svärfar för att försvinna. När hon gick bort 1974 upptäcktes att hela summan fanns på hennes bankkonto i Svegs Sparbank. Hon hade aldrig rört pengarna.

Även om gammelfarmor hade en tuff framtoning så fanns även en annan, mycket mjukare och mer filosofisk sida hos henne. När hon fick en ledig stund över så brukade hon skriva små dikter och berättelser från sin levnad, som hon sedan spelade in på kassettband. Hennes dikter präglas av kärleken till familjen och föräldrarna. Barndomen målar hon i sina dikter i varma, ömsinta färger och särskilt modern, Olivia, var högt älskad. I en dikt beskriver hon hur modern går stilla över trasmattspyntat golv och hur allt ont och farligt viker för moderns gamla kära händer.

”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar
All oro och sorg blir flarn när jag vilar igen som barn
på bädd som min moder bäddat.

Nu är jag åter hemma hos far och mor
Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor
och ser in i den sista glöd.
Hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.

Mor går tyst och stilla över trasmattspyntat golv,
ansar varligt brasans sista bränder.
Allt ont och farligt viker för min moders gamla kära händer.”

I flera dikter beskriver hon kärleken till maken Oscar och stugan i vackra Härjebo. Dora hade många funderingar och på ålderns höst kändes det viktigt att sätta dem på pränt. Hon satt ofta uppe sent i sin ensamhet och filosoferade.

”Blomdoft och fåglalåt. Majnatt i bidan.
Grubbel och ont försåt för vi åt sidan.
Famna en still´ minut. Tystna din fråga.
Snart tar ditt pladder slut, fladdrande låga”

Men att visa den lite mer känslosamma sidan offentligt var inte gammelfarmors melodi. Inte heller att visa svaghet. När hon i 80-årsåldern fick svårt att gå föreslog läkaren att hon kunde använda en käpp att stödja sig på, men Dora protesterade: ”Vad skulle folk tänka om jag kom gående på byn med käpp!?”

Gammelfarmor var en stolt och envis kvinna. Genom hennes texter och inspelningar har vi fått möjlighet att lära känna henne lite mer, så här i efterhand.

”Jag vet ej vad jag hoppas men hoppas likafullt, Mitt hjärta känns så ödsligt men är ändå så fullt. Vad syftar denna oro som ej ett mål kan nå? Vad hoppas jag? Vad vill jag? Vad tänker jag uppå?

När dagen gått till ända och natten faller på och allt känns tomt och öde och inget hopp mig når. Jag bidar i förtröstan och hoppas än en gång, för hoppet är det enda som ger tröst i nöd och tvång.

De ville mig i fängsel slå för fågelsångens skull men alla deras stängsel dem skrattade jag omkull. Alls ingenting bedrövar, lugnt bidar jag min tur. De vägarna jag strävar, dem stänger ingen mur och dör jag där i hopen av ynkedom och drav skall fjärran fågelropen strö klarhet kring min grav”.