Tenhunen i Tunsjön

1024px-Skuleberget
Landskapet Ångermanland gränsar mot Medelpad, Jämtland, Lappland, Västerbotten samt Bottenhavet. Foto: Zejo

Familjer utan släktnamn

De skogsfinska familjer som bosatte sig i Ångermanland under 15- och 1600-talet är väldigt svåra att forska vidare på eftersom de förlorade sina finska släktnamn när de kom till området som nybyggare. Den första generationen antecknades endast med förnamn samt tillägget ”finne” i kyrkböckerna, vilket gör att många av oss med rötter i Ångermanland har släktträd med många ”Pål”, ”Henrik”, ”Eskil”, ”Grels” och ”Sjul”- ”finne”, utan efternamn. Därför är det extra roligt när man någon gång lyckas koppla de finska anfäderna- och mödrarna till deras ursprungliga finska släkter.

Farmors mormors farfars morfars mormors morfar hette Mikael Henriksson f.1622. Mikael var torpare på finntorpet Tunsjön i Dals socken, Ångermanland från år 1650. Han var gift två gånger, med min anmoder Märit (utan efternamn men troligtvis hette hon Henriksdotter) samt med Elin Eskilsdotter som var dotter till Eskil Göransson ”finne” och Karin Persdotter i Knäsjön, Ytterlännäs.

De gamla källorna berättar att Mikael år 1650 fick fastebrev på hus och jord efter ”Hinrik finne”, hans far. Efter några år hade Tunsjön utökats med 4½ seland och var då ”fullsuttet” hemman. Ett tjugotal år senare, år 1672 kunde Mikael visa att han även var bördig till ett halvt hemman i Holm, Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland, där hans far hade levt.

Tenhunen från Jorois, Savolax

Mikaels far var enligt källorna knekten och torparen Henrik Pålsson Tenhunen f. 1600 som först bodde i Grundtjärn, Anundsjö. Från 1646 var han skriven på finntorpet Tunsjön:”En finne på Torsåkersskogen vid Tunsjön detta år 1646”. Fadern gick bort år 1653. Henrik var gift med okänd hustru.

Mikaels farföräldrar var Pål Henriksson Tenhunen f. 1575 i Jorois, Savolax, d. 1651 i Grundtjärn, Anundsjö och Ella Pålsdotter f. i Grundtjärn. Ella var dotter till Pål Pålsson f. 1590 i Viksjö finnmark, Stigsjö, Ångermanland och Märeta Matsdotter f. 1590 i Stigsjö. Ellas farfar var Pål ”finne” f. ca 1555 i Finland, d. 1639 i Viksjö, finnmark i Stigsjö.
Pål Henriksson Tenhunen var son till Heikki Tenhunen f. 1545 i Savolax och okänd hustru.

Konflikter bland finska nybyggare

Finnarna var till en början välkomna och erbjöds flera års skattefrihet för att bebygga och odla den ångermanländska vildmarken där ingen bodde då, men med tiden växte missnöjet gentemot nybyggarfamiljerna. Finnarna ansågs bland annat vara okristliga och trollkunniga. Man höll sig gärna till gamla sedvänjor och sitt språk. Att man bodde långt från ”civilisationen”, på avlägsna platser i de djupa skogarna, fördröjde säkert assimilering.  Att skogsfinnarna som kom till Ångermanland även förlorade sina släktnamn kan också ha varit en orsak till konflikt. Släktnamnet visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade gällande jakt och fiske. Att man förlorade namnet kan möjligen varit en grund till konflikter mellan nybyggarfamiljerna. Redan tidigt 1600-tal visar domböckerna hur de finska nybyggarna råkade ”i luven” på varandra och mästrade, hotade och misshandlade varandra så svårt att vissa familjer tvingades begära skyddsbrev från kungen för att kunna bo kvar.

Två anfäder försökte skrämma bort varandra genom att använda trolldom. Att ”stämma” björn var en form av svart magi där man mentalt trodde sig kunna ta kontroll över björnen och få djuret att döda ovännens tamboskap. Det har berättats att de båda anfäderna med sin trolldomsförmåga fick den arma björnen att springa fram och tillbaka mellan gårdarna tills den var alldeles skinnflådd under tassarna.

Foto: Helena Bure Wijk

Våld och trolldom på fjället

Byn Forsed i Ytterlännäs beskrevs tidigt som en ”froste by upp på fjellet”. Det var finnar som upptog och envetet brukade marken trots att frosten ofta låg kvar långt efter midsommar och omintetgjorde skörd. Finnarna i Forsed var tidigt beryktade för trolldom då den finske vismannen Kristian finne mot betalning botade sjuka, hittade stulna saker och pekade ut tjuvar. Redan 1655 ställdes han inför tinget, anklagad för trolldom. Och ännu tidigare, år 1648 var han i fokus för ett misshandelsmål – mot sin mamma. Mikael Henriksson i Tunsjön vittnade då mot släktingarna i Forsed: ”Christier finne i Forsse hafver nästförledne annandag jul slagit sin moder med näven och dragit henne i håret och hans hustru slagit sin svärmoder i huvudet med ett vedträd så att blodet lopp ut därefter”.

Foto: Helena Bure Wijk

De beryktade 

När trolldomshysterin nådde Norrland och Ångermanland tjugo år senare, riktades blickarna först mot de familjer som redan var beryktade för trolldom och för att på olika sätt vara ”bråkiga” och okristliga. Ättlingarna till skogsfinnarna låg då väldigt illa till. Margareta Henriksdotter, mor till vismannen i Forsed (som blivit misshandlad av sin son) avrättades, liksom Mikael Henrikssons hustru Märit.

Margareta i Forsed beskrivs i rättegångsprotokollen som ”utgammal, mer än 80 åhr, går stödd på tvenne käppar”. Under förhöret vägrade Margareta att prata svenska och hon bröt därmed mot Svea rikes lag. Hon låtsades först inte förstå vad som sades, men när tre vittnen påstod att hon brukade sitta i Blåkulla och rensa grisfötter, då blev hon arg. Margareta tog sin större käpp och gick till attack mot dessa vittnen. Hon drog sedan upp en kniv ”för att them skadha”. När tre starka män skulle sätta henne i handklovar så bet hon dem i händerna. ”Finskan Margareta i Forsse” halshöggs och brändes på bål.

Under rannsakningen sa anmodern Märit till sitt försvar att hon ”ingen annan synd hade bedrivit än att hon en gång hade stulit en hare och låtit sig lägras av en ogift knekt” men förhören och tortyren fortsatte och när hon senare stod inför rätten, utvakad och svimfärdig stack man henne i händerna med nålar, eftersom man trodde att sovande ”häxors” själar kunde smita iväg till Blåkulla. Märit vaknade och sa: ”Tro inte att jag är i Blåkulla!”. Hon halshöggs och brändes på bål i juni 1675.

1024px-Utsikt_över_Solberg
Foto: Wikipedia

Källor: Björna och Trehörningsjö socknar, en bortglömd finnbygd? (Tord Eriksson, 2009), Skogsfinska släktnamn i Skandinavien (Bladh, Myrvold och Persson, 2009), Om finnar och lappar (Lars Ivar Hansen 2006), egen forskning.

Elisabeth Målares

 



Mamma till två präster

Elisabeth ”Målares” föddes ca år 1614 i Säbrå, Ångermanland och var en av de hundratals kvinnor som avrättades för trolldom i vårt land. Elisabeth var mamma till två söner som båda blev präster – Laurentius Hornaeus f.1645 i Härnösand, den präst som har gått till historien som ”den onde kaplanen” och Petrus f.1646. Elisabeth och hennes make Christopher Larsson Målare har idag många ättlingar. Under mina föreläsningar om häxprocesserna har jag träffat fem personer som härstammar från Laurentius och Petrus i rakt nedstigande led.

Hustru Elisabeth var i 60-årsåldern när hon ställdes inför rätta den 5 oktober år 1674, anklagad av ”en hoper barn”. Barnen anklagade Elisabeth för att föra dem till Blåkulla men Elisabeth nekade. Hon menade sig vara helt oskyldig och om barnen hade blivit förda till Blåkulla så måste någon annan göra det ”efter den ondes spökeri”. Elisabeth menade även att hon hade två söner som båda hade blivit präster, en i Säbrå och en i Torsåker. Om hon vore så ond som man nu påstod så hade hon inte kunnat uppfostra sönerna till ett sådant ”Gudi behageligt ämbete”. Men rätten svarade att även onda föräldrar kan få goda barn.

Foto: Wikipedia

Tjugoåtta barn vittnade

Barnen, sammanlagt tjugoåtta stycken, går en efter en fram och vittnar mot hustru Elisabeth. Jonas Gene, 12 år, påstår att Elisabeth har fört honom till Blåkulla på en röd ko och lärt honom farliga förbannelser. Genom dessa läsningar har hon förtrollat pojken och givit honom en skål för att han skulle peka ut några förnämliga människor i staden. Jonas hävdar att Elisabeth under natten givit honom tre örfilar på utedasset för att han hade vittnat mot henne. Han hävdar vidare att Elisabeth kysser och klappar den onde och hennes arbetsuppgift i Blåkulla är att skära sönder kläder.
Efter Jonas trädde pojken Jöns fram, sedan Mats, Jons, Britta och många andra barn. De vuxna hävdade att Elisabeths mamma hade varit beryktad för trolldom under sin livstid. Erik Clementsson berättade att Målar-Elisabeth för fyra år sedan hade bränt trollkärringa-smör eller en bjäresgarn på hällen. Sedan hade hon sopat ihop askan, lagt den i en kruka som hon bar bort. Smeden Erik Ersson instämde med föregående talare och även Johan Andersson Luut påstod sig veta att Elisabeth och hennes syster ”Mosis-Brita” hade ärvt trolldomsförmågan från modern. En bjära var ett slags trollväsen som de trollkunniga tillverkade av garn och annat. Bjäran troddes kunna sändas ut för att stjäla mjölk.

Domen föll

Den 12 november 1674 föll domen i Härnösand:
”Såsom Hustru Elisabeth Christopher Larssons Målares med kraftiga skäl är övertygat fallet från Gudh sin Skapare, dehr emot medh den ledne defwulen sigh förbundet och beblandelse haft, fört honom åtta och tjugo stycken barn stora och små tillhanda hwilka hon till hans tienst och dyrkan tillijka medh sig hafwer wellat bedrage och förföhre, i ty hon them i Blåkulla lärdt dhe förskräckelige förbannelseböhnerne, tagit blodh af them, den onde till tienst, märcht och för dhet dhe sigh bekiänt, slagit item är härkommen af en sådan Modher som för trolldomb berychtadt var. Hon sielf och samme rychte öfver sigh samkandt medh trollsmör på hwilken hon sedhan thet hos annat folk förbränt wae, spåttadt och med sig bårtburit hafver. Och ehuru wäll hon icke till bekiännelse som in actis der om finns henne skylldigh och dömer henne, både efter Gudh och werdsligh lag skolle halshuggas och å båhle brännas”.

Mer om Elisabeth och de andra anklagade kan du läsa på Riksarkivets webbsida. Trolldomskommissionens handlingar som rör Västernorrland, Bohuslän, Dalarna, Hälsingland, Uppsala och Stockholm finns nu att läsa i digital form, helt gratis. Här finns länken till handlingarna.

En bild av ondska

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

I forna tider hade kvinnliga trolldomsutövare olika benämningar, såsom ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Det har gått närmare 400 år sedan hundratals människor, främst kvinnor, halshöggs och brändes på bål i vårt land för trolldom. Vi är i dag upplysta och vet att häxan inte existerar – hon är en produkt av människors rädslor och fantasier. Men bilden av häxan lever ännu kvar. Små barn kan beskriva hur en häxa är och ser ut: Hon är elak, gammal, ful, har stor näsa, utskjutande haka, vårtor, krum rygg, en svart katt, i vissa fall en kvast. Hon lurar barn, äter ibland även upp dem och hon orsakar sjukdom och död.

Bilden av häxan är en bild av ondska i feminin form. Häxan framställs alltid som illvillig och grym. Hon återfinns i sagan Snövit som den elaka styvmodern som ser sin skönhet förgås genom åldrandet och därför dödar den vackra, oskyldiga Snövit. Även i Askungen framställs hon som styvmoder och har här även två minihäxor, upplärda i ondskans konst, till sin hjälp. I Hans och Greta framstår häxan i sin klassiska kristna form – gammal, ful, ond, ensam och hungrig på små barn.

En bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning

Eftersom häxan är en bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning har hon alla de karaktärsdrag som satan i den kristna tron har. Eftersom hon är allierad med den onde och därmed inte kan vara en god och sann kristen, saknar hon alla de karaktärsdrag som en god kvinna, enligt rådande tro skulle ha. Häxan är allt annat än en god kristen. Hon är avundsjuk, hämndgirig, falsk, grälsjuk och aldrig en god moder. Som kyrkans exempel på motsatsen till en god kristen kvinna, är häxan sällan gift.  Hon är istället icke-fertil, gammal, sjuk, ful och lever ofta ensam i en stuga, långt utanför det goda kristna samhället och gemenskapen.

Den bild vi idag har av häxan och som förmedlats till oss genom tiderna, började växa fram under 1400 – talet, i ett kristet Europa. Trots att häxor aldrig har existerat ledde föreställningen om häxan, som en djävul med feminina drag, till att mellan 300 – 500 000 människor, mestadels kvinnor avrättades för trolldom i Europa mellan åren 1450 – 1750. 

Häxan, såsom vi känner henne, har aldrig existerat. Föreställningen om häxan som en kvinnlig djävul uppstod i en tid då människan ville klargöra samhällets mål och vilka sociala värden som skulle eftersträvas. Man kan se henne som en social konstruktion, som under 1600-talets senare hälft fick statuera som skräckexempel – som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, menar bland andra psykiatrikern Bror Gadelius.

Porträtt av kyrkofadern Augustinus av Sandro Botticelli år 1480

Det ondas problem

Föreställningen om häxor kan relateras till det ”ondas problem”, vilket har sysselsatt kristna teologer och tänkare genom tiderna. Hur kan något ont existera när Gud är fullkomligt god? I försöken att förstå Guds natur, hans vilja och vägar, har man försökt att förstå och förklara det onda.

Kyrkofadern Augustinus av Hippo menade att djävulen, genom trolldomens verkningar kunde åstadkomma missväxt, sjukdomar och oväder. Även om detta onda endast skulle ses som ett bländverk, en slags illusion utan verklig existens, trodde Augustinus att människans själ kunde lösgöras från kroppen under sömnen, med hjälp av demonerna. På så sätt kunde själen fara iväg till avlägsna platser. Historikern Bengt Ankarloo menade att Augustinus föreställning om den magiska förgörningen – maleficium, kom att bli en viktig bas i medeltidens lagstiftning mot häxeri. Genom förgörelse kunde den trollkunnige, med djävulens hjälp, orsaka skada på människor, boskap, grödor och träd.

Bilden av häxan som en djävul i kvinnoskepnad är således en konstruktion som uppstod i en kristen europeisk kontext. Ett detaljerat porträtt av häxans liv och leverne målades upp och präntades in i den kristna auktoritetens, den politiska maktens och i folkets medvetande, hävdar religionshistorikern Barbara MacHaffie. Det centrala i föreställningarna om häxan var djävulspakten. Man föreställde sig att häxan avlade löften om att bistå den onde, att vara hans sexpartner och att ge avkall på den kristna tron.

Djävulen välkomnar sina undersåtar…

Även Gadelius poängterar att själva begreppet ”häxa” var ganska okänt under klassisk forntid och tidig medeltid. Begreppet tog form i den kristna kulturens mark, under slutet av 1400-talet. Sociologerna Heinsohn och Steiger menar att trolldom ett fenomen som visserligen existerar oberoende av tid och rum, medan själva ”häxeriet” var en företeelse uppstod i en Västeuropeisk kontext och omfattade endast tre århundraden – 1450 – 1750. Under denna tid avrättades mellan 300 – 500 000 människor och 80 procent av de dödsdömda var kvinnor. Själva trolldomsbrottet handlade om magi som var förbjuden eller borde förbjudas, antingen för att den inte var förenlig med den rådande religionen eller för att den ansågs vara fysiskt skadlig. Hur den mer allmänna opinionen såg på trolldomsbrotten är omöjligt att avgöra – men klart är att det under senmedeltid och reformation var kyrkan och den kristna överheten som definierade brottet, menar Bengt Ankarloo.

Vi har gärna velat koppla häxprocesserna till den mörka medeltiden, kännetecknad av katolsk vidskepelse och inkvisitoriska övergrepp, men det var först under renässansens 1500-tal och den vetenskapliga revolutionens 1600-tal som omfattande häxprocesser förekom, både i vårt land och på kontinenten. Detta poängteras bland andra av historikern Linda Oja som menar att ”de lärda” kom att distansera sig från magin under senare delen av 1600-talet. Man valde då att lyfta fram den nya tidens förnuftiga, upplysta och protestantiska samhälle i kontrast mot katolskt kaos och vidskepelse ”där vinningslystna präster bedrog folk med allehanda vidskepliga konster och tyranniska påvar brände horder av oskyldiga människor som häxor”.

Fiende till Gud, kristenhet och rådande ordning

Först under 1600-talets andra hälft förekom omfattande häxprocesser i Sverige, trots att föreställningar om häxan som allierad med djävulen hade funnits i Europa sedan sen medeltid.

Efter reformationens tid betraktades folklig vidskepelse som hädelsebrott mot Gud. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Den kristna kyrkan såg magi och folktro som konkurrerande aktiviteter som hotade hela den kristna samhällsordningen och det gudomliga majestätet. Trolldomsbrottslingarna var således att betrakta som direkta fiender mot Gud, kristenheten och rådande ordning.  Själva kärnan i en sådan föreställning var maleficium, förgörelse.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma gott, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont. De kunde förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg mjölka kvastar och pinnar. Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade man här mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, fastslår Ankarloo. I de svenska häxprocesserna blev pactum, barnaförande, en central företeelse och var anledningen till att man, med alla medel försökte rädda de små barnens själar.  I en tid då stat och kyrka samarbetade för att hålla lutherdomen ren från sådan skadlig tro, blev religionen ett verktyg för att upprätthålla statsmakten, samtidigt som kyrkan stod för den grundläggande världsbilden belyser historikern Soili-Maria Olli.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Statens och kyrkans disciplinerade åtgärder resulterade i ett 30-tal dödsdomar i Lillhärdal, Jämtland år 1668. Denna rannsakning kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.  I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa, var det ett förhållandevis blygsamt antal om ca 300 personer som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade ett antal svenska orter väldigt hårt. Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Majoriteten av de individer som avrättades för trolldom i Sverige var kvinnor.

Före kyrkolagens tillkomst år 1686, användes Kristoffers landslag. Genom ett tillägg år 1608 antogs vissa delar av den gammaltestamentliga Mose lag. Varje uppsåtlig hädelse mot Gud skulle därmed bestraffas med döden. Dödsdomar i trolldomsmål baserades på budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva.”. Efter reformationen fick hädelse mot Gud en central betydelse. Uppsåtlig hädelse skulle nu alltid bestraffas med döden. Genom pactum, barnaförande, då häxan ansågs föra oskyldiga barn, bort från den kristna gemenskapen, till djävulens Blåkulla, omintetgjorde hon en god framtid då barnen skulle föra vidare samhällets grundval, den kristna ordningen. Därmed blev hennes brott, inte endast ett brott mot Gud utan mot hela samhället.

Genom reformationen ”skärptes” den kristna tron genom att man avlägsnade alla mellanhänder i form av tilltro till mirakel och förböner till helgon. All vidskeplighet sågs som ”omodernt” och enfaldigt i en tid då teologin utgjorde den sanna vetenskapen. Samtidigt fanns gammal folktro och vidskepelse kvar i människans föreställningsvärld och levde sida vid sida av denna. Detta skapade samhälleliga och religiösa spänningar. För att bättre förstå de religiösa förändringar som skedde i den kristna kontexten behöver vi se närmare på reformationen.

Martin Luther
Målning av Lucas Cranach den äldre

Reformationen

Den katolska kyrkan hade stor makt och stora ekonomiska tillgångar under tidigt 1500-tal. Kritiska röster höjdes då många menade att kyrkan inte levde upp till det kristna budskapet.

En av flera reformatorer, som ansågs ha de egenskaper som krävdes för att omdana och förnya kyrkan var Martin Luther (1483 – 1546). Han var övertygad om att Gud talar direkt till människan genom skriften och han ansåg att människan hade rätt att tolka Bibeln på egen hand. Därför ville han förflytta makten, bort från kyrkans auktoritära ledare, till individen.

Reformationen inleddes i Sverige på 1520-talet och beseglades vid ett möte i Uppsala år 1593. I denna nyväckta direkta relation mellan människan och hennes Gud var all vidskepelse – exempelvis tilltro till budbärare och medlare i form av förböner till jungfru Maria och helgonen överflödiga. I den direkta relationen mellan Gud och människa behövdes inga mellanhänder.

Genom lutherdomen blev äktenskapet ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud, istället för ett sakrament. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan innebar detta en positiv förändring, menar historikern Barbara MacHaffie. Kvinnan räknades nu med, som en del i Guds skapelseplan, men hennes centrala uppgift var den gudfruktiga hustrun och moderns. Makten flyttades här från kvinnans far till hennes make. Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att, för att predika krävs en god röst, kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor, som kvinnor inte ägde. Luther var övertygad om att män och kvinnor hade skilda uppgifter och det ojämlika förhållandet mellan män och kvinnor var ett resultat av kvinnans synd. Innan Gud utdömde sitt straff hade män och kvinnor varit jämställda både vad gäller ansvar och privilegier. I Luthers föreställningsvärld hade trollpackorna förmågan att framkalla stormar, stjäla mjölk, kasta förbannelser på oskyldiga barn och orsaka sjukdomar. Sådana individer kunde man inte ha något förbarmande över. De måste dö och Luther hävdade att han själv skulle vilja bränna dem.

Foto: Helena Bure Wijk

Religionsstadga 1655

Den religionsstadga som tillkom 1655 har beskrivits som ett disciplineringsprogram med syfte att stävja vantro och ofog bland folket. Här var statens roll inte enbart att disciplinera, bestraffa och kontrollera. Den omfattades även av omvårdnaden för undersåtarna i syfte att forma ett väl fungerande samhälle. Man ville bevara den lutherska läran ren och fri från alternativa tolkningar, vilket innebar att möten med änglar, privat religionsutövning och annat betraktades som avfall från den lutherska läran och sågs som hädelse – ett brott mot staten då den hädande medverkade till rubbad ordning i samhället.  Enligt Lutherskt tänkande skulle den världsliga ordningen utdela all yttre bestraffning. Staten och kyrkan kom att samarbeta för att upprätthålla samhällsordningen.

Prästerna fungerade som en länk mellan statliga och kyrkliga myndigheter och hade till uppgift att anmäla religiösa överträdelser, samt tillrättavisa dem som for vilse i religionen. Prästerna måste undervisa sin församling i sann kristendomsundervisning, samt övervaka att irrläror inte förekom i församlingen.  Nattvard förutsatte ett visst beteende, en viss kristendomskunskap samt föranmälan då endast de värdiga skulle få delta. Prästen måste se till att nådemedlen inte missbrukades. I annat fall skulle Guds straff drabba hela befolkningen.

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

Häxan – en social konstruktion

Jag tror att det är viktigt att vi studerar och förstår häxan som den sociala konstruktion hon är. Häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa.  Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen häxa fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet.  

Tidigare, då kyrkan hade stor makt och spelade en stor roll i människornas liv, straffades avvikelser från rådande normer hårt. Det var visserligen den världsliga och den prästerliga överheten som fängslade och dömde de misstänkta, men det var allmogen som var den starkaste drivfjädern under processerna. Barnaförandet upprörde allmogen starkt och var orsaken till att man ansåg sig tvingad att agera. ”Det är utifrån den regering och domstolar handlar”, påpekar Benkt Ankarloo.  Han menar att somliga släkter kan ha burit en ”trolldomsstämpel” i flera generationer, utan att detta framgår i rättskällorna. Men under häxprocessernas tid vändes dessa anklagelser mot dem och då trolldomskunskapen ansågs vara en överförbar kunskap som lärdes från mor och mor/farmoder, avrättades främst kvinnor.

I det förkristna Norden kallades de kvinnliga trolldomsutövarna ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Benämningen ”häxa” hade nog ingen enda människa här hört talas om när häxjakten drabbade landet på 1600-talet. Många kvinnliga släktlinjer bröts i Torsåker 1675 då man avrättade den äldre ”trollkonan” och för säkerhets skull även hennes döttrar, systrar, svärdöttrar och kvinnliga barnbarn. Flera års missväxt hade utarmat allmogen i Ångermanland och man livnärde sig på ”onaturlig” föda, ”såsom bark och alderknopp” när Karl XI:s trolldomskommission skulle inleda rannsakningarna 1674.

I Torsåker beskyllde präster och allmogen trollkonorna för de svåra tiderna och det fanns tecken på att man närde apokalyptiska föreställningar kring en slutgiltig strid mellan gott och ont. Varje individs handlande påverkade hela det samhälle hon ingick i, under tidigmodern tid. Om en individ begick brott, trodde man att Guds kollektiva straff kunde drabba hela samhället.  Ett omoraliskt leverne och begångna synder kunde således resultera i hungersnöd, sjukdomar och andra plågor.

Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen ”häxa” fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, men häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa. 

Foto: Helena Bure Wijk

Källa: ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” (magisteruppsats Bure Wijk 2014)

Häxberget i Torsåker, Ångermanland

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

Mellan åren 1668-1675 pågick trolldomsrannsakningar i Ångermanland och på hösten 1674 och våren 1675 avrättades där cirka 71 personer.

Jorden skulle snart gå under och de trollkunniga bar skulden

Det hade varit missväxt i området under flera år och människorna svalt – allas ögon riktades då mot de människor som ansågs ha övernaturliga förmågor. Man trodde att världen stod inför en apokalyps och de gamla läkekunniga tanterna och farbröderna troddes vara skyldiga till detta.

Några pojkar berättade att de hade hört att ”trullkärringarna” förbannade ”allt som på jorden är och allt som växer däruppå”. Eftersom trolldom ansågs vara en överförbar kunskap inom familjen så fängslade man, torterade och halshögg även släktingar till de misstänkta trollpackorna. De misstänkta var dömda på förhand och fördes till en grotta i närheten där de tros ha hållits fängslade under vintern 1674 och följande vår. Jordprover som har utförts på avrättningsplatsen har visat att bål har brunnit vid tre tillfällen. ”Resultatet av gjorda undersökningar visar med full evidens att folktraditionen här har rätt. Häxberget bär med skäl sitt dystra namn” (Jan Stattin, 1952).

Foto: Helena Bure Wijk


Tvingades att sjunga psalmer på väg till avrättningsplatsen

I juni 1675 fick de arma människorna se solens ljus för första gången efter flera månader i en fängelsehåla. De som överlevt tortyren och svälten trodde nu att de skulle få komma hem till sina barn, men istället väntade prästen, grannarna och släkten – de äkta männen, bröderna och även de äldre sönerna utanför fängelsehålan, med grepar och andra tillhyggen. De tvingade kvinnorna att gå sju kilometer till avrättningsplatsen.

Många dödsdömda svimmade under vägen av utmattning och man tvingade dem då att sjunga psalmer. Kvinnorna svimmade av utmattning och av dödsängslan enligt vittnesmål, men föstes framåt till avrättningsplatsen av sina egna anhöriga. Brita Rufinia, som var hustru till kaplan Laurentius Hornaeus och syster till min anfader Johan har berättat följande om den dagen:

”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångstpredikan och meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var och en att öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här hjälper varken rop eller tårar. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”. (Källa: Hornaeus, Sannfärdig berättelse om trolldomsväsendet)

Släpade de anhörigas kroppar upp till bålet och gick sedan hem, ”utan sinnesrörelse”

Väl framme vid avrättningsplatsen väntade två bödlar från Härnösand nedanför det som har kommit att kallas bålberget, eller häxberget. Allt var planerat i detalj och man halshögg kvinnorna nedanför berget för att inte allt blod skulle släcka elden. Efter att de anhöriga hade tagit hand om de dödas kläder släpade man de huvudlösa kropparna till elden som brann däruppe på berget. Enligt vittnesmål gick man sedan hem, var och en till sitt, utan sinnesrörelse.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Så hittar du dit:

Avrättningsplatsen ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget som är ca 7,5 kilometer. Man kan även parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.

Offer eller förövare?

Under sommaren medverkar jag i programserien ”Häxmorden” i Sveriges Radio P1. Första avsnittet, ”Offer eller förvare?” finns att lyssna på här

Foto: Sveriges Radio

Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid. Här berättas historien om vad som hände och hur det kunde ske. Hur gick det till när staten mördade hundratals kvinnor, i det som kallats det värsta justitiemordet i svensk historia? Men det är också jakten på vår egen släkthistoria, som kanske också är din.

Avsnitten sänds på tisdagar varje vecka klockan 14.30 med start 29 juni. Häxmorden finns även att lyssna på i Sveriges Radios app.

I morse medverkade journalisten Gustav Asplund och jag i P1-morgon i Sveriges Radio. Inslaget finns att lyssna på här.

Foto: Helena Bure Wijk

Trolldomsprocesser i Östergötland

 

De anklagade

Allt började när en övernattande soldat en dag påstod att han hade sett några kvinnor flyga iväg under Skärtorsdagen. Nästkommande högmässa angav han dem. De tre gömde sig till en början i en grotta men deras gömställe avslöjades när kölden kom och de tvingades att göra upp en eld. Kvinnorna fängslades. Den yngsta av de tre skonades, men mamma och mormor kom att avrättas för trolldom.

De anklagade och sedermera dödsdömda kvinnorna 1617 var Lusse i Mullsäter, Ingrid i Rippestorp, Ingrid Göran Orres, Kirstin i Näs, Margareta i Eketorp, Elin i Näs, Ingrid i Gållbo och Kerstin i Tråbrunna. De arma kvinnorna var dömda på förhand och fängslades innan de avrättades. Elin i Näs var fängslad i närmare tre månader innan hon avrättades.

Vattenprovet

Det ökända ”vattenprovet” ansågs avslöja kvinnornas skuld efter de långa och många förhören. Man knöt ihop den anklagades högra tumme med vänster stortå och sedan vänster tumme med höger stortå. Därefter kastades den anklagade i ”Trollkärringegölen” och om hon kom att flyta var hon skyldig. Om hon sjönk friades hon från skuld. Man hade, för säkerhets skull, bundit rep om kvinnornas midjor och stod redo att hala in dem, om de mot förmodan skulle sjunka.

Ellisif Sjöholm som har vuxit upp i området menar att det i själva verket var i sjön Bleklången kvinnorna tvingades att utstå det hemska vattenprovet och att ”trollkärringeberget” i själva verket är en bergsknalle vid sjöns kant. Här finns en artikel i Katrineholms-Kuriren där hon berättar mer.

Avled efter tortyr

Lusse från Mullsäter vägrade att erkänna något brott och skulle därför efter vattenprovet ”pinas til enn sann bekennelse” genom tortyr. Den arma kvinnan avled och prästen visste inte riktigt vad han skulle göra med Lusse som ända in i döden hade förnekat alla anklagelser. Efter att prästen Bengt hade haft kontakt med Domkapitlet i Linköping fick Lusse begravas på en undanskymd del av Skedevi kyrkogård.

Tjudrades vid ringar och puttades utför berget

De övriga sju anklagade dömdes förmodligen till halshuggning och bål. Ellisif Sjöholm menar att kvinnorna tjudrades fast vid järnringar på berget. Som barn bevittnade hon en av dessa, numera sönderrostade ringar. På avrättningsdagen ville ingen, inte ens bödeln, komma i beröring med de föraktade och dödsdömda. Det har berättats att kvinnornas huvudlösa kroppar bands ihop, tre och tre och puttades sedan utför ett högt berg, med hjälp av träpinnar, ned till den brinnande elden.

Några år senare, 1620, avrättades ytterligare en kvinna och år 1699 dömdes och avrättades en man för trolldom och samröre med den onde.

Kvinnorna i Fjädrundaland

Kvinnorna i Tuna begravdes med amuletter och sierskestavar. Tunakvinnans båt, smycken och denna rekonstruktion av klädsel finns att se på Västmanlands läns museum i Västerås

I början av 1950-talet upptäcktes närmare 90 kvinnorgravar på ett fält i Tuna, Badelunda strax utanför Västerås i Västmanland. Centralt på fältet fanns åtta gravar som låg i anslutning till en mycket äldre kvinnograv, daterad till 200-talet f.v.t.

Gudinnan Freja invigde guden Oden och asarna i sejdkonsten. Bild: Wikipedia


DNA-test har visat att de gravlagda var släkt, förmodligen en äldre anmoder och hennes kvinnliga ättlingar. Det stora antalet kvinnogravar som man har hittat i Tuna, samt amuletter och sierskestavar som har begravts tillsammans med de döda har gjort att man nu tror att det en gång i tiden kan ha utövats Frejakult i området.

Det historiskt geografiska område som kallas Fjädrundaland var under vikingatiden ett av tre uppländska folkland – områden som hade egen lag och egen lagman. På 1100-talet sträckte sig Fjädrundaland från Birka i nuvarande Stockholms län, till östra Västmanland och själva centum låg mellan dagens Enköping och Västerås, vid badelunda och Sagån vid Nykvarn. I Fjädrundaland rådde andra lagar än på landsbygden och kvinnan hade en starkare ställning där. Den mer jämställda lag som hade uppstått i Birka var tongivande även för Mälardalens kvinnor som hade lika arvsrätt som männen. Enligt germansk sedvänja var det inte heller kvinnan, utan istället mannen som gav hemgift i detta område.

Var Tunakvinnan Sveriges första häxa? 

Varmt tack till alla er som kom till en fullsatt föreläsning på Västerås stadsbibliotek i onsdags!

Hon levde någon gång på 200-talet och vid sin sida hade hon även sin sierskestav och amuletter. En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan – völvan – en vördad schaman men under 1600-talet förvandlades hon till häxa och brändes på bål.

Tack till Västerås släktforskarklubb och Västerås stadsbibliotek som arrangerade!

IMG_5730

Måns Michelsson ”finne”

 

Foto: Helena Bure Wijk

Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg beskrev sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. Hasselberg skrev: ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.

Hasselberg har antecknat att det år 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland – Henrik Henriksson ”finne”, Sigfrid Persson ”finne” samt Måns Michelsson ”finne”. Familjerna bebodde gårdarna Gammelgården, Böle och Wojen, men jorden var inte så noga skiftad och namnen på gårdarna växlar på ett förbryllande sätt. Hasselberg tänkte därför att det ursprungligen kan ha kommit en grupp finnar till platsen, som slog sig ned och arbetade där och som var ägare till en och samma gård.

Bråk och stridigheter

Hur det var med ägarförhållandena vet vi inte riktigt, men inbördes stridigheter tycks ha uppstått ganska snart inom den finska gruppen. Redan år 1610 var Måns ”finne” tvungen att skaffa skyddsbrev från kungen, mot sin svåger Sigfrid ”finne”, för att över huvud taget kunna bo kvar på gården. Att släktingarna Sigfrid och Måns avskydde varandra framgår med all tydlighet av domböckerna. Vid Sollefteå ting år 1607 dömdes Måns för att ha skadat sin svåger. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för ”två blånader mot Måns, till böter om 6 mark”.

Tiden gick och familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Vanvördig och talar med swärord

Inte heller nybyggarnas söner tycks ha kommit så särskilt bra överens med släkt och grannar. Olof Månsson f.1597 (min ana), son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande. Rätten antecknade: ”Talar med swärord och pockande”. Även Olofs bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

Olof Månsson anklagades flera gånger för att ha ”huggit och sått rågsvedjor” på annans mark men han blev med tiden landstingsman och flyttade till Nordsjö i Långsele där han bland annat var nämndeman. Olof tycks ha levt ett fridsamt liv på äldre dagar men han trätade  en del med kyrkoherden Laurentius Noraeus i Sollefteå angående ”förmenta präststommar” i Långsele.

Trolldomsanklagelser 

Olof Månsson f. 1597 gifte sig två gånger – första äktenskapen med okänd hustru som avled i ung ålder. Olofs andra hustru, Dordi Michelsdotter var född 1614 och var dotter till Michel Kristoffersson Brase (”Bras-Mickel”), en finsk fjärdingsman och bonde i Långsele. Dordi anklagades för trolldom och Blåkullafärd 1674 och dömdes till kyrkoplikt under fyra söndagar: ”Hustru Dordi, Olof Månssons, i Nordsjö, 50 åhr gammall, förehades hwilken af flickan Maria är angifwen rijdite på een koo till Blåkulla och tillspordes derom”. Även parets dotter Anna f. 1646 anklagades för trolldom men friades. Dordi Michelsdotters syster, ”Bras-Anna” anklagades också för trolldom och dömdes till 120 piskrapp.

Vittnade för de döda

År 1654 blev tre finnar mördade av en man som hette Jon Olofsson och dennes båda söner i Ragunda, Jämtland. Jon dömdes och halshöggs för morden år 1655. Anfadern Olof Månsson uppträdde under rättegången som målsägare för Mats Matsson från Östergraninge, en av de tre mördade finnarna. Målsägarna medgav inför rätten att ”de döda sig själva förränt och gåvo sig till freds med 90 riksdaler i förlikning, varjämte de förklarade sig icke stå efter mördarnas liv”. Man menade således att de mördade personerna själva meddelat att de var nöjda om gärningsmännen betalade 90 riksdaler i förlikning. Man skulle därmed inte kräva hämnd och döda dem.

Foto: Helena Bure Wijk


Finska nybyggare från Savolax och Österbotten

Många av de finska nybyggare som kom till Ångermanland under 15- och 1600-talet härstammade från östfinska Savolax, men det kom även nybyggare från andra områden. Somliga nybyggare hade flytt oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Det verkar som om anfadern Måns Michelsson ”finne” hade sina rötter i finska Österbotten.

Från finska Österbotten kom även anfadern Jon Jonsson som slog sig ned i Härjedalen med sin familj och gav upphov till den släktgren som kallades ”Rems-släkten”. Här kan du läsa mer om honom.

Genom det DNA-test jag har gjort i släktforskningssyfte fick jag nyligen kontakt med en släkting som också härstammar från anfadern Måns Michelsson ”finne”. Det är så fantastiskt att vi idag, tack vare DNA kan få kontakt med nu levande släktingar och hitta det gemensamma släktskapet till anfäder- och mödrar som levde nio generationer (och ännu längre) tillbaka.

 

Källor: Bertil Hasselberg, Graningesläkter, Björn Espell, Richard Gothe, Fornvårdaren I, Thord Bylund och egen forskning

Den nordiska häxans historia

Foto: Helena Bure Wijk

När höstmörkret faller och vinden viner kring husknuten kan det kanske passa bra med en föreläsning om trollkunniga völvor och häxor? Varmt välkommen till Västerås stadsbibliotek 2 oktober klockan 18.00 då jag ska berätta om den nordiska häxans historia. Fri entré!

Arrangörer är Västerås stadsbibliotek och Västerås släktforskarklubb

 

Fruktade, behövda och marginaliserade 

Foto: Helena Bure Wijk

Många gudar och gudinnor 

Det är nu mer än 1000 år sedan fornnordisk hedendom var en levande religion i vårt område. Under järnålden hade människorna i Norden många gudar och gudinnor. Dessa gudaväsen var ungefär som människan själv, både god och ond. En av de allra främsta var fruktbaretsgudinnan Freja. Hon var linets gudinna men även en krigsgudinna som hjälpte guden Oden. Frejas vagn drogs av katter och kattdjur har länge symboliserat styrka, frihet och fri sexualitet. I den egyptiska mytologin fanns till exempel lejongudinnan Sekhmeth och hennes syster, den katthövdade gudinnan Bastet. Liksom solen var gudinnan Sekhmet både beskyddande och gav liv till jorden, men hon kunde även döda med sin enorma styrka. Systern Bast beskyddade de faderlösa barnen, de som kallades bastarder.

I den egyptiska mytologin finns lejongudinnan Sekhmet och hennes syster, den katthövdade gudinnan Bastet. Foto: B. Wijk

Den förkristna gudinnan Freja hade liknande paradoxala egenskaper – hon skapade liv men hade även en koppling till döden. Freja representerade sexualitet och vällust men även magisk sejd (trolldomskonst) och härskarmakt. Hon var linets gudinna, en krigsgudinna och ansågs också vara den främsta av alla völvor (spåkvinnor). Freja hade en slags fjäderskrud (fjäderhamn) med vilken hon kunde anta en fågels skepnad och förflytta sig genom att flyga. Denna fjäderhamn kunde hon även låna ut till människor och gav dem på så sätt flygförmågan.

Gudinnan Freja invigde guden Oden och asarna i sejdkonsten. Bild: Wikipedia

Vandrande stavbärerska

Ordet völva härrör från ordet ”völr” som betyder käpp/stav. Völvan var alltid en äldre, icke-fertil kvinna som hade en stor frihet och som kunde röra sig fritt i samhället. Man har på senare tid hittat ”völvestavar” i ett fyrtiotal nordiska kvinnogravar som begravts intill sina ägarinnor. Man vet inte riktigt hur völvan använde sin stav men man vet att den var en värdighetssymbol som kungar och kultledare har använt sig av genom tiderna. Völvan använde sin stav när hon utövade sejd. De förkristna sejdarna var både män och kvinnor och det har berättats att det var Freja som lärde guden Oden och asarna trolldomskonsten.

Fruktade, behövda och marginaliserade 

De trollkunniga ansågs ha speciella kunskaper och de var både respekterade och fruktade.  De kunde se framtid och fördluten tid, hitta försvunna saker, stilla stormar och bota sjukdom, men de ansågs även kunna orsaka sjukdom och skador. Den kvinnliga sejdaren kallades völva, sejdkona, vala, spåkona och gygr. Den manliga utövaren gick under benämningarna sejdmadr, skratti, trollman och galdraman. I den förkristna religionen hade man fokus på det goda livet här och nu. Inte någonstans längre fram som exempelvis inom kristendomen. Genom sejd kunde man med gudars och gudinnors hjälp få sin vilja igenom.

De trollkunniga var respekterade men även marginaliserade. Speciellt gäller detta de män som ägnade sig åt trollkonst. I sejden fanns något gränsöverskridande som framkallade en nedlåtande attityd hos allmänheten. Under sejden var det vanligt att männen klädde sig i kvinnokläder och  både sejdmän och völvor använde sig även av en speciell sång i falsett som kallades galder (att gala). Det fanns galder för att åstadkomma det mesta på magisk väg – exempelvis galder som stillade stormar, botade sjukdom, tog kraften från förgiftade pilar och som stoppade hat från att växa. I en tid då könsnormer var skrivna i sten såg man gärna ned på de män som klädde sig i kvinnokläder och sjöng galder med hög kvinnostämma. Synen på dessa sejdmän sammanfattades i ordet ”argr/ergi” som betyder ungefär ”skamlig omanlighet”.

I Ynglingasagan 4 kan man läsa följande:

”Oden kunde och utövade själv den konst som ger mest makt och som heter sejd. Därför kunde han veta mäns öden och se det som skulle hända och dessutom döda eller skada de män som vålla dem olycka. Han kunde också beröva folk förståndet eller kraften, och ge den till andra…men att bedriva denna trolldom följs av så mycket omanlighet att det inte ansågs passa för en man och därför lärde man gydjorna denna idrott”.

De trollkunniga männen var alltså inte lika respekterade som de kvinnliga völvorna. Sejdmännen framställdes i en sämre dager och de ansågs vara människor som hade ett ont sinnelag och som gärna använde sin kunskap till negativ sejd (svart magi). Hånet gentemot de trollkunniga männen kunde ske genom verbala beskyllningar (tungonidr) eller genom inristningar eller skulpturer i trä (tränidr) med syftet att vanära och kränka personen. Både tungonidr och tränidr, som användes för att kränka var strängt förbjudet i lag men förekom ändå.

En enda Gud istället för många

När kristendomen sedan etablerades i Norden fastställdes att människan endast hade en enda Gud och religionen kunde endast utövas i speciella byggnader. Endast män kunde  hålla gudstjänst. Med kristendomen kom även bibelns syn på människans liv, präglat av synd. Sexualiteten, som tidigare varit en glädjekälla reglerades nu enligt strikta regler. Den förkristna religionen förpassades till skuggorna och för den som utövade den gamla tron, väntade de strängaste av straff. Gudinnan Freja var särskilt hatad av kyrkan då hon representerade frihet och sexualitet.

Under den kristna epoken, åren 1450-1750 kom närmare en halv miljon människor i Europa att avrättas för trolldom, liksom miljontals katter som också torterades och mördades. Men även om den förkristna tron demoniserades och dömdes hårt från kyrkans håll så levde mycket  av de gamla hedniska föreställningarna kvar långt in i tiden.

Mycket av de gamla hedniska föreställningarna levde kvar långt in i tiden. Foto: Helena Bure Wijk

Mer om häxor och fornnordisk tro kan du läsa här, i ett tidigare blogginlägg. Mer om kristnandet i Norden finns att läsa här.

Föreläsning

I det fornnordiska religiösa samhället var völvan en kvinnlig shaman. Völvan kunde även kallas seidkona, spåkona, vala, trollkona eller gygr.

 

Föreläsning om häxor och trolldom i Norden på Kunskapsgymnasiet 190329

Trolldomsramsor och förkristen folktro

Foto: Helena Bure Wijk

Under 1600-talet var Sverige ett mycket religiöst land. Människan förväntades leva sitt liv som en god kristen medborgare och kyrkan hade en stor betydelse i varje människas liv. I kyrkan döptes man. Man konfirmerades, deltog i mässan varje söndag och tog nattvard regelbundet. Man vigdes i kyrkan, döpte sina barn där och slutligen begravdes man i kyrkan. En god kristen medborgare levde enligt Guds bud och sysslade inte med ”övernaturliga” saker såsom magiska läsningar, healing, spådom etcetera.

Hednisk folktro och kristendom levde sida vid sida
Men sida vid sida med den dogmatiska tron existerade en folklig religiös föreställning som skilde sig mycket från den kristna. Många människor hade svårt att förstå prästernas förklaring av treenigheten och man hade en tveksam inställning till den jungfruliga Maria, där man hade svårt att tro att hon verkligen var jungfru, liksom att Kristus var Guds son – detta eftersom alla visste att han var timmermannen Josefs son. Därtill var det svårt att se altarets sakrament som Jesu kropp, eftersom brödet var gjort av korn och format av människohänder.

Kyrkan framhöll gärna djävulens ondska, men i den folkliga föreställningen var han inte alls lika mäktig och otäck som prästerna framställde honom. I den ångermanländska Blåkulla-myten framställdes han av allmogen som ”den fule” under bordet, eller som ”en svart karl med vita strumpor”

Tillvaron var skör och man visste aldrig när man skulle drabbas av missväxt och hungersnöd. I skogen lurade rovdjur som björn och varg. Dessutom fanns alla de osynliga varelserna som man måste hålla sig väl med. För de fattiga fanns varken läkarvård eller medicin om hälsan sviktade, så många förlitade sig på förkristen magi, magiska läsningar och på de kloka gummorna och gubbarnas kunskap om botande. De kloka kvinnorna och männen var behövda eftersom deras läkekonst ofta var den enda som fanns att tillgå, men de var även fruktade eftersom man trodde att de övernaturliga förmågorna även kunde användas till att skada.

Folklig läkekonst hade många magiska inslag och då man trodde att sjukdomar orsakades av övernaturliga väsen, måste dessa väsen avvärjas och blidkas genom amuletter, offer, besvärjelser och böner. Om detta inte hjälpte, sökte man hjälp hos kloka kvinnor och män, som med sin kunskap om magiska medel, signeri och lövjeri troddes kunna fördriva sjukdomsandarna. Många av de medeltida signerier och böner som användes hade hämtats från katolska kyrkan, genom kringresande munkar som fördrivits från klostren under reformationen. Bönerna innehöll åkallan till jungfru Maria och helgonen, vilket i sig var förbjudet i 1600-talets Sverige, då man strävade efter att hålla religionen fri från religiös magi och ”mellanhänder”.

Foto: Helena Bure Wijk

Trolldomsbrottet och de magiska ramsorna
Genom magisk läsning, signeri, trodde man sig kunna avvärja ont. Specifikt för signeri är att det är verbal magi, uttalade ord för att åstadkomma det önskade tillståndet och avvärja det ”onda”. Lövjeri är dess operativa motsvarighet där man använder magiska tillbehör. Tack vare de bevarade protokollen från häxprocesserna i Ångermanland kan vi få en liten inblick i dåtida föreställningsvärld och de magiska läsningar man använde sig av.

Det medeltida svenska rättssystemet vilade på Kristoffers landslag som hade legat till grund för domar sedan 1400-talet. År 1608 lade den dåvarande kungen, Karl XI, till bibliska mosaiska lagar i landslagen, vilket innebar att domstolarna därmed dömde efter måttot ”själ för själ, öga för öga, tand för tand och fot för fot”. Detta innebar att människor kunde dömas till döden för brott som inte var särskilt grova och detta gällde framför allt sedlighetsbrott och ocker, men även dråp. Sedan lång tid tillbaka hade magi och trolldom av kyrkan betraktats som djävulens verksamhet och en kvinna kunde endast ”hängas eller huggas” om hon gjort sig skyldig till detta brott. Kyrkan och de världsliga domstolarna samarbetade för att avvärja den onde och hans anhang.

Förgörningen, maleficium, var länge det värsta och viktigaste inslaget i trolldomsbrottet. Trollkonorna ansågs genom djävulen ha makt att skada boskap, grödor och träd. De kunde mjölka kvastar och pinnar genom att suga ut mjölken och forsla den i sina speciella bjäror som de framställde av garn och impregnerade med exempelvis blod, vigd oblat och boskapshår. Även signeri (att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont) var ett grovt brott och tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man gav sig till djävulen.
Mellan åren 1668-1676 avrättades ca 240 personer, mestadels kvinnor för trolldom i Sverige .

En av de många kvinnor som stod anklagade för trolldom var gamla pigan ”Stöt-Margareta” som inför sittande rätt tvingades avslöja de ”läsningar” hon använt för att bota sjukdomar. I en av de magiska ramsorna uppgav hon sig ha läst: ”Vår Herre Jesus Christus satt på en högan röst, han shiente sig en grena, satte sig ner och välsignade sitt sår”.
Rätten fann ramsan högst märklig och frågade ”huadh hon menar tå hon säger att Christus satt på en högan röst?”. Margareta förklarade att Jesus satt och timrade ovanpå ett högt hus. Han högg sig där ett sår som han kallade ”grena” etc. Man ber henne därefter läsa ett antal besvärjelser som nogsamt nedtecknas i protokollen:

”Jungfru Maria gick sig ut på en grönan löt, mötte hon sin son så söt. Vad letar ni efter välsignade mor? Jag letar efter min mjödhumle ty min ko har blivit mjölkstulen och modstulen, leverstulen, lungstulen, hjärtstulen och har på all illa farin. Vi Maria mille mor gingo båda efter råd, vill vi bota henne båda två, vill vi taga dit malt och salt och låta i hennes mun, det skall bli bot i samma stund. I namn Gud faders, sons och den helige andes”.

När Margareta uppmanades att avslöja sin läromästare, svarade hon att hon lärt sig dessa läsningar av kyrkoherden, salig Herr Mats, på den tiden då hon tjänade hos honom. De äldre i häradsrätten protesterar högljutt och menar att kyrkoherden aldrig använt sig av sådana ”stygga” läsningar. Salig Herr Mats var nämligen en ”nytänkande man, uti Guds ord lärande och predikande”. Inga barn påstod sig ha sett Margareta i Blåkulla så hon friades från trolldomsbrott och fick leva.

Sämre gick det för änkan ”gamla Brita”, 70 år, som anklagades för att vara ”fullkomligt en trollpacka” och som använt sig av signeri. Brita hade ”läst i saltet” över en sjuk man, i faderns, sonens och den helige andes namn: ”Styng staat stilla som sielfue Jesus wille, lika som floo stodh mädhan Christus öfr wogh, I nampn Faders, Sons och den helige Andes”. Sedan har Brita givit den sjuke samma salt.
Hon avrättades tillsammans med ett sjuttiotal andra dödsdömda i Torsåker 1675.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Folktro med starka och envisa rötter
Denna gamla trolldomsramsa mot bölder, ”queesan” är hämtad från de ångermanländska trolldomsprotokollen från 1674: ”Queesan gick åt vägen fram. Mötte hon en gammal man. Vart ska du gå åt? Sade hon. Jag ska gå i bondens gård. Blanda blod och bryta ben. Jag skall dig återvända och mina ord framsända. Jag stämmer dig uti det berg som ingen bor, i den sjö som ingen ror, under en sten och ingen till men. I namn, faderns, sonens och den helige andes”.

Men folktro och magiska föreställningar levde kvar i området och så sent som 1912 nedtecknades följande (snarlika) ramsa av Levi Johansson i Västernorrland:
”Jesus gick sig vägen fram. Då mötte han en ”brofors” – Vart skall du gå? – Jag skall piska en tjuv. – Gå en annan väg, på en skog, där ingen bor, på en sjö, där ingen man ror. Jag visar dig nordanflod dit Jesus Kristus är döpt. I Guds faders, sonens och den helige andes namn”

I början av 1900-talet nedtecknades följande som visar att den gamla folktron och tilltron till magi aldrig riktigt försvann från Ångermanland, trots kyrkans idoga försök att ”rensa bort” de ovälkomna elementen, häxorna. Även min farmor Margit som föddes där 1910 genomgick ”jorddragning” som barn, som bot mot spanska sjukan:
”Man tror möjligen att vidskepelse och skrock är något, som hör en förgången generation till – farfar och farfars fars tid, att trolldom och vad därtill hörer för länge sedan är avskaffad och att vi i varande stund är ett synnerligen högtstående och upplyst folk.
Men vidskepelsen har djupa och starka rötter. Ett träd så gammalt, omhuldat och bevattnat, ett så kärt och dyrt träd rycks ej opp så lätt. Det ligger i vårt folks kynne ett särdrag, en kärlek för mystik och hedendom, som ännu ej släppt sitt tag trots allt arbete från herrar folkupplysare. Så sent som för ett tiotal år sedan var undertecknad vittne till, hur man i den östjämtska skogsbygden ”blåste i vattnet” för ”iråkat”, och den dag i dag är lär i den ångermanländska ådalen ”jorddragning” begagnas som botemedel för engelska sjukan hos barn”. (Josephson, F. (u.d.). Murberget – Länsmuséet Västernorrland).

Den gamla folktron levde kvar länge i Ångermanland. Kanske lever den kvar än idag?