Mellan åren 1668-1675 pågick trolldomsrannsakningar i Ångermanland och på hösten 1674 och våren 1675 avrättades där cirka 71 personer.

Jorden skulle snart gå under och de trollkunniga bar skulden

Det hade varit missväxt i området under flera år och människorna svalt – allas ögon riktades då mot de människor som ansågs ha övernaturliga förmågor. Man trodde att världen stod inför en apokalyps och de gamla läkekunniga tanterna och farbröderna troddes vara skyldiga till detta.

Några pojkar berättade att de hade hört att ”trullkärringarna” förbannade ”allt som på jorden är och allt som växer däruppå”. Eftersom trolldom ansågs vara en överförbar kunskap inom familjen så fängslade man, torterade och halshögg även släktingar till de misstänkta trollpackorna. De misstänkta var dömda på förhand och fördes till en grotta i närheten där de tros ha hållits fängslade under vintern 1674 och följande vår. Jordprover som har utförts på avrättningsplatsen har visat att bål har brunnit vid tre tillfällen. ”Resultatet av gjorda undersökningar visar med full evidens att folktraditionen här har rätt. Häxberget bär med skäl sitt dystra namn” (Jan Stattin, 1952).

Tvingades att sjunga psalmer på väg till avrättningsplatsen

I juni 1675 fick de arma människorna se solens ljus för första gången efter flera månader i en fängelsehåla. De som överlevt tortyren och svälten trodde nu att de skulle få komma hem till sina barn, men istället väntade prästen, grannarna och släkten – de äkta männen, bröderna och även de äldre sönerna utanför fängelsehålan, med grepar och andra tillhyggen. De tvingade kvinnorna att gå sju kilometer till avrättningsplatsen.

Många dödsdömda svimmade under vägen av utmattning och man tvingade dem då att sjunga psalmer. Kvinnorna svimmade av utmattning och av dödsängslan enligt vittnesmål, men föstes framåt till avrättningsplatsen av sina egna anhöriga. Brita Rufinia, som var hustru till kaplan Laurentius Hornaeus och syster till min anfader Johan har berättat följande om den dagen:

”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångstpredikan och meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var och en att öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här hjälper varken rop eller tårar. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”. (Källa: Hornaeus, Sannfärdig berättelse om trolldomsväsendet)

Släpade de anhörigas kroppar upp till bålet och gick sedan hem, ”utan sinnesrörelse”

Väl framme vid avrättningsplatsen väntade två bödlar från Härnösand nedanför det som har kommit att kallas bålberget, eller häxberget. Allt var planerat i detalj och man halshögg kvinnorna nedanför berget för att inte allt blod skulle släcka elden. Efter att de anhöriga hade tagit hand om de dödas kläder släpade man de huvudlösa kropparna till elden som brann däruppe på berget. Enligt vittnesmål gick man sedan hem, var och en till sitt, utan sinnesrörelse.

Så hittar du dit:

Avrättningsplatsen ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget som är ca 7,5 kilometer. Man kan även parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.