Publicerad i Kvinnohistoria, släktforskning

Att förstå är att förlåta

”Att förstå allt är att förlåta allt”, skrev den franske författaren Anne Louise Germaine de Staël på 1700-talet. Även om vi inte kan förstå allt och inte kan förlåta allt, så finns en viktig poäng där.

Anne Louise Germaine de Staël var en fransk författare f. 1766, d. 1817



Min mormor Elsa Lovisa föddes 1903 i Norrköping som barn nummer sju i en syskonskara med tretton barn. Under sin livstid födde hennes mamma nitton barn, men det var långt ifrån alla som levde till vuxen ålder.

Jag minns min mormor som extremt petnoga vad gäller städning, matlagning och hushållsgöra. Allt skulle göras rätt (och på mormors sätt, som var det enda rätta, enligt henne själv) och under hela min barndom städade och fejade min mamma hos mormor. Hon manglade lakan och krusade örngottsfransar enligt konstens alla regler. Den som gjorde fel blev mormors bittra fiende men mamma var tålmodig, duktig, följsam och noggrann. Mormor accepterade och krävde mammas hjälp men visade aldrig sin dotter någon kärlek. Inte ens en klapp på handen, eller en vänlig smekning på kinden i förbifarten. Ingenting.

Mormor


Det var som om kärleken fanns i det ständiga förmanandet och dömandet. I klandret. Det fanns alltid något mer som borde göras både mer och bättre. Där fanns alltid många fler lakan som skulle manglas ännu mer noggrant och örngottsfransar som skulle krusas än mer. Man var aldrig god nog och kunde aldrig slappna av. Det fick min mamma och hennes syskon alltid känna.

Genom släktforskningen har vi fått veta mer om mormor och hennes släkt och förstår nu vad hon hade att tampas med. Livet var ingen dans på rosor och mormor gjorde det allra bästa hon kunde, med de förutsättningar hon hade.

Kolmården
Foto: Helena

En rättskaffens man

Mormors morfars pappa, Per Gustaf Nilsson var ”en rättskaffens man” enligt kyrkböckerna. En rättskaffens man var en oklanderlig person. När inte ens prästen hade något att klaga på, så det var ju ett väldigt bra betyg. Med läskunnigheten var det lite si och så på landsbygden förr i tiden men Per Gustaf och hans anfäder- och mödrar bemästrade den konsten tidigt och var väldigt kyrkliga. Förutom bibeln hade familjen diverse bönböcker, postillor, krönikor, psalmböcker och böcker med titlarna ”Paradis lustgård”, ”Himmelska örtagårds sällskap” och ”Nohrborgs postilla”. Man kände sig nog ganska intellektuella i en tid då de flesta människor ägnade sig mest åt att slita och släpa och det föll sig kanske naturligt att söka sig till kretsar med människor som var ”nytänkande”. Mormors anfäder- och mödrar blev baptister i mitten av 1800-talet och man samlades i varandras hem och turades om att läsa högt ur bibeln.

Böcker läste man ofta och gärna religiös litteratur.



Per Gustaf och hans familj hade det gott ställt med dåtida mått mätt. Han ägde huset Edet i Simonstorp och senare köpte han Strålsund i Kolmården. När han gick bort ärvde hans son, Per August, som då var 11 år, de båda husen efter fadern. Strålsund värderades till 3 300 riksdaler, en ansenlig summa i mitten på 1800-talet. Bouppteckningarna berättar om alla möbler, husgeråd, redskap, vagnar, böcker, porslin och kreatur som föräldrarna överlät till sin lille son.

Mormors morfar Per August



Per August Persson gifte sig år 1870 med den duktiga pigan Kristina Lovisa som arbetade på Krokeks gästgivargård och tillsammans fick de många barn. På gården Strålsund föddes min mormors mamma Hedvig Kristina 1870 och snart kom syskonen Augusta Lovisa, Anna Sofia och August Bernhard. Sedan flyttade familjen till gården Nytorp och där föddes barnen Alma Maria, Debora Erika, Gerda Helena, Rebecka Ottilia och Knut Filippus. När familjen sålde husen och flyttade till Nytorp står det antecknat att man var ägare till jorden och att man ”anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter” – man hade gått med i den baptistiska församlingen och lämnat Svenska kyrkan. Även Per August mor, Greta Andersdotter som bodde hos familjen delade den nya trosuppfattningen. De barn som föddes efter 1886 döptes inte som barn eftersom baptisterna praktiserar vuxendop. 

Baptismen

Baptismen har sin grund i den kalvinistiska reformerta läran men delades med tiden i två ”grenar” där den ena gruppen valde att anta en mildare predestinationslära, medan den andra fortsatte att följa Jean Calvins. Under 1800-talet hade kyrkan stor makt och baptisterna ansåg att prästerna inte skulle ha tolkningsföreträde. Varje människa skulle ha frihet att tolka Bibeln på egen hand.

Den första baptistiska församlingen grundades i vårt land 1848, i en tid då det var olagligt att utöva annan tro än den lutherska. Baptismens grundare, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad för sitt brott men i slutet av 1800-talet hade rörelsen vuxit sig stark i Sverige och det fanns hundratals baptistiska församlingar runt om i landet.

Foto: Helena

Något bortom molnen

För de som är djupt religiösa är det inte livet här på jorden som är själva ”grejen”, utan det liv som väntar, bortom allt det här. Så anfadern Per August skänkte bort allt han ägde till sin kyrka. Någon tanke på att barnen skulle få ett tryggt, gott liv här på jorden verkar han inte ha haft. När bouppteckning förrättades efter hans avlidna hustru 1914 uppdagades att alla ägodelar och pengar var borta och fastigheten Nytorp med boningshus och ladugård var intecknad sedan länge. När hustrun gick bort fick Per August lämna sitt hem och hamnade ”på socknen” bland andra äldre som saknade hem och beskydd av sina barn, samt ”sinnessjuka”.

Min mormor nämnde aldrig sina morföräldrar så det är svårt att veta vilken relation barn och barnbarn hade till Per August, men jag kan se att han levde fjorton år ”på socknen” och fattighuset som äldre man. Ingen av barnen tog honom under sina vingar.

Dottern Hedvig Kristina f. 1870 kom att bli min mormors mamma. Hon lärde sig tidigt att vara noggrann och duktig i hemmet och att aldrig slösa på något. Hon ärvde ingenting av sina föräldrar, materiellt sett, men hon ärvde deras föreställningar och religiösa tro. En sann kristen kvinna steg upp i gryningen, innan familjen hade vaknat och tog itu med sina husmorsbestyr och det gjorde även Hedvig. En viktig del av morgonbestyren, som hon lärde sig tidigt, var korsdragets betydelse för en god hälsa. På den tiden var det rekommenderat i lite mer förnämare kretsar att luften skulle ”spela” en stund då och då mellan rummen, för hälsans skull. Min mormor mindes moderns envisa korsdrag med obehag. Det var kallt och rått i stugorna där de bodde när mormor var barn, men mamman skurade ständigt golven och anordnade sina ”hälsosamma” korsdrag. ”Det var alltid nyskurade golv och luktade surt av såpan på de blöta trägolven. Det var så kallt och ruggigt” sa mormor.

Mormors mamma

Av sämre släkt

Hedvig, mormors mamma, gifte sig med skomakaren David från Risinge. Han ansågs av Hedvigs släkt vara lite ”sämre” då hans far hade förlorat sin släktgård och blivit statare, men han var ändå en rejäl arbetare. Tillsammans fick de många barn. David försörjde familjen genom att arbeta som smed, snickare och på tegelbruk och fabriker runtom i Sverige. Om nätterna satt han uppe och extraknäckte som skomakare. Mormor har berättat att hon och hennes syskon brukade gå till sin pappa varje dag med lunch i en korg med lock. Men snart blev det sämre tider och fadern tvingades ta ”stat”. På den tiden innebar det att familjen endast fick betalning in natura – i rovor, potatis, mjölk och ägg. Stataren fick ingen lön förutom detta och kravet var även att hustrun skulle mjölka bondens kor. Det var ett fruktansvärt krav som kallades den ”vita piskan”, då mödrar tvingades att lämna sina små barn för att mjölka kor från tidig morgon till sen kväll, utan att familjen fick en enda krona i lön.

Foto: Helena


Mormors mamma, Hedvig, led av skölkörtelproblem och hade svårt att röra sig och sköta hemmet, men tvingades ändå ut i ladugården från klockan fyra på morgonen till sena kvällen. Barnen gjorde allt för att hjälpa till men det räckte inte. ”Vi sålde bär och ibland fick vi en liten slant som lades i en kopp” berättade mormor. Hon och syskonen lärde sig tidigt att lappa och laga kläder så fint så att det inte syntes att de hade funnits revor. Det var en hederssak att vara hel och ren, trots att man var fattig. Fattigdomen fick absolut inte synas utanpå. Trots de kärva tiderna försökte man se till att maten var näringsrik och stärkande. ”Sill och potatis åt vi varje dag och när orken tröt fick vi suga på varsin sockerbit”, har mormor berättat. Ibland fick man klimpvälling och då var det fest.

Korsfästelse

Jag skrev en artikel om mormor när hon fyllde 90 år, om hennes barndom, uppväxt och vuxna liv, men när jag nu läser anteckningarna jag skrev under intervjun med mormor på 1990-talet så inser jag att jag glömde skriva om det viktigaste som hon berättade för mig. Jag förstod inte då hur viktigt det var. Hon talade hela tiden om ”korsfästelse” och jag inser att föräldrarnas religiösa övertygelser präglade hennes liv mycket, trots att hon själv inte var religiös.

Mormor berättade: ”Vi barn plockade bär som vi sålde och vi rensade rovor på åkrarna vår och höst från 7 års ålder. Värst var ändå att dra upp rovorna om hösten. Då var händerna så stela av köld, det var ”en korsfästelse”.

”Det var förfärligt i husen där vi bodde. Det var så kallt och ruggigt och mamma var alltid tvungen att skura från golv till tak när vi flyttade in, på grund av ohyra. Det var så kallt och hon hade alltid korsdrag. Jag minns den sura doften av nyskurat golv. Det var som en korsfästelse.”

”Jag växte upp i ett väldigt religiöst hem och det fanns så mycket skam över att vi hela tiden tvingades flytta. Vi flyttade vår och höst med häst och vagn. Det var det gamla bondesamhället. Man fick springa till fröken på en ledig rast för att säga adjö, fröken tittade upp och frågade ”Ska ni flytta igen?”, skrev betyg och man sprang sedan ut och skämdes. Det var så mycket skam. Vi var korsfästade. Man skämdes hela tiden.”

Mormor Elsa

 

”Sona-Hedda”

Mormors mamma hade ärvt sina föräldrars religiösa föreställningar och för henne var livet en enda lång Golgata-vandring där man med extra fromt hjärta skulle hålla sig i sin fålla, bära sitt tunga ok och sona synder. Under sin livstid kallades Hedvig ”Sona-Hedda”.

Mormor Elsa gick sällan i kyrkan och var inte särskilt religiös under sin livstid. Hon hade en lite avvaktande inställning till den gode guden. Som liten flicka lärde hon sig att laga och lappa kläder så fint, att utföra alla hushållsgöromål med största noggrannhet och omsorg, men hon ville inte leva ett liv där hon ständigt sonade synder, som sin mamma. Mormor ville ha ett tryggt och gott liv. Men ödet ville annorlunda.

När hon var 11 år fick hon plats som barnjungfru i Södermanland och blev sedan köksbiträde. Hon hade de finaste betyg, men när hon som ung flicka, endast 15 år gammal, fick en plats som hembiträde i Uppland blev hon sexuellt utnyttjad av en äldre man och nio månader senare föddes en liten flicka. På den tiden talades det sällan högt om det här med blommor & bin, speciellt inte i mormors hem, så när hon insåg att hon skulle föda ett barn till världen var hon chockad och så rädd. Mormors äldre syster hjälpte till vid förlossningen.

Mormor gick hem till sina föräldrar med den lilla, men fick inte komma hem. Hon tvingades flytta hem till mannen som gjorde henne gravid, men klarade inte av att bo där, så hon gav sig av. Enligt mormor var hennes mamma barnvakt ibland när hon arbetade som hushållerska. Den lilla flickan avled när hon var ett år och mormor hävdade att det var hennes mamma som orsakade barnets död, då flickan lekte på golvet när modern anordnade ett av sina sedvanliga, hälsobringande korsdrag i stugan. Jag har skrivit om mormors första dotter ”Greta” i ett tidigare inlägg som du hittar här

Relationen till föräldrarna ”Sona-Hedda” och David blev förmodligen inte ett dugg bättre när mormor hade fött ett barn som ogift och därmed var förtappad enligt deras religiösa föreställningar. För mormor krossades alla drömmar om en god framtid och hon bar en stor skuld genom hela livet. En skuld som hon aldrig klarade av att sätta ord på.



Inte god nog

Nu när det oäkta barnet inte levde fick hon i alla fall komma hem och hälsa på föräldrarna igen. Hon kämpade på, bidrog till familjens försörjning genom att arbeta som hembiträde och några år senare hade hon träffat Knut Anselm, sin blivande make. Han var av god bondefamilj och skulle bli en trygg make. Kanske var det trygga, goda livet någonting för Elsa, trots allt? Hon vågade börja hoppas igen.

Paret förlovade sig men bröllopet måste vänta en liten tid, sa den blivande maken. Det var ju så mycket som skulle ordnas och den som väntar på något gott…
Snart föddes parets kärleksbarn, Karl-Arne och enligt dåtida regler var ”trolovningsbarn” inte ”oäkta” barn. Det kändes gott i mormors hjärta att veta att pojken enligt lag var född inom äktenskapet, trots att föräldrarna inte blivit vigda ännu. Snart kallade den blivande maken Elsa till sig för att berätta att hon inte kunde förvänta sig något äktenskap med honom. Hans föräldrar ansåg att hon inte var god nog, så han måste tyvärr vänta med att gifta sig…

Mormor stod nu åter i en svår situation men denna gång sökte hon sig inte hem till föräldrarna. Hennes pappa var svårt sjuk i lungsjukdom (stendammslunga) och modern Hedvig var i stort behov av hjälp då hon hade flera yngre barn och var sjuk i sköldkörtelsjukdom, men mormor vände båda föräldrarna ryggen. David avled 1926 och modern Hedvig hamnade då på ålderdomshemmet ”på socknen” bland sinnessjuka och äldre som inte hade några beskyddare. Där levde hon fram till sin död och ingen av hennes barn tog henne under sina vingar.

Mormors mor på ålderdomshemmet

Ur askan i elden

Det var väldigt tufft att vara ogift mor förr i tiden. Mormors framtidsdrömmar var på många sätt krossade men hon var ändå fast besluten att hitta en väg för henne och den lille sonen Karl-Arne. Barnet skulle få växa upp i ett tryggt hem, det skulle hon se till. I den uppländska byn gick rykten om att en änkeman behövde en hushållerska och Elsa bestämde sig för att söka den tjänsten. Visserligen tisslades och tasslades det på byn. Han hade inte hade varit så snäll mot sin hustru. Och nu var hon död. Mormor tvekade en stund, men tänkte sedan att den karlen väl inte kunde vara värre att tampas med än de eländen hon hade tvingats utstå de sista åren. Hon var en duktig hushållerska och det enda hon behövde var ju ett tryggt hem och en inkomst…

”Se Goddagens. Vart är lilla hon på väg då?” frågade Ivar, lyfte artigt upp mössan och ett stort, svart hår syntes. De annars så slutna anletsdragen sken upp. De djupt liggande och intensivt stålgrå ögonen fick något mjukt i blicken. Han såg trevlig ut, tyckte Elsa. Läs gärna mammas berättelse om barndomen i boken ”Där vildrosor blomma” som finns att läsa här.

Mormor Elsa och morfar Ivar med döttrarna Gun-Britt och May-Lis

 

 

Publicerad i barnhusbarn, Kvinnohistoria, Kyrkböcker, Människoöden

Barnhusbarn nummer 6325

Målning av Carl Larsson 1886

När jag sitter här vid datorn och släktforskar hittar jag ofta människor i kyrkböckerna som inte alls är släkt, men som väcker min nyfikenhet, aktning och sympati. Jag vill så gärna veta mer om dessa människor och vips har jag börjat forska…

Det här är berättelsen om Charlotta Vilhelmina Hesse som växte upp som barnhusbarn nummer 6325.

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm grundades på 1600-talet och var det allra första barnhuset i vårt land. Det fanns många olika orsaker till att föräldrar valde att lämna sina barn till barnhuset, exempelvis att barnet hade fötts utom äktenskap. Ett annat skäl kunde vara att den ena föräldern avlidit.

Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid som ammor. Detta kallades att ”amma in barnet”. Som amma arbetade man under åtta månader med att amma sitt eget och andra barn som var intagna på barnhuset. Utöver denna arbetsuppgift utfördes även allmänna göromål som att bära in ved, laga mat, lappa och laga kläder och skura golv. Det var höga krav på ammorna som skulle vara hövliga, fromma, rena, lydiga och rättfärdiga.

Om anställningen avbröts i förtid, eller om modersmjölken sinade, fick kvinnan betala mellanskillnaden för barnets intagning, eller helt enkelt ta sitt barn därifrån och klara sig på egen hand.

Barnhusbarn nummer 6325

Den lilla flickan Charlotta Vilhelmina Hesse f.1814 lämnades till allmänna barnhuset när hon var fem år. Hon kom dit tillsammans med sin far, skomakaren Hans Hesse, som av någon anledning hade svårt att ta hand om sin dotter. Som alla andra barn fick hon ett nummer och blev barnhusbarn nummer 6325.

Genom en förordning som kom år 1785 skulle barnhusbarnen utplaceras i fosterhem, helst på landsbygden, för att bli ”samhällsnyttiga varelser” men många barn kom att växa upp på barnhuset, ofta under hårda villkor. Charlotta Vilhelmina var en av många som blev kvar på barnhuset

Amma nummer 990

Charlotta födde flera barn på barnhuset som ogift. År 1843 födde hon sonen August Theodor och hon anställdes då som amma nr.990 på Stockholms allmänna barnhus. Sonen blev utplacerad som fosterbarn hos torparfamiljen Zettergren året därpå.

Några år senare födde Charlotta sonen Carl Fredrik som skrevs in på barnhemmet som ”ambarn”. Modern påbörjar då en ny anställning som amma med nummer 163. Vid ett års ålder blev pojken fosterbarn hos statdrängen Jonasson i Hammarby men fosterföräldrarna valde att lämna tillbaka pojken till barnhuset strax därpå.

1847 föder Charlotta ännu en son, Gustaf Wilhelm, på barnhuset. Korpral Carl Nässel och hans hustru i Närtuna tar emot Gustav Vilhelm och hans bror Carl Fredrik som fosterbarn.

En trevande resa på egna ben

Efter att ha tillbringat hela sitt liv på institution börjar Charlotta Vilhelmina en trevande resa på egna ben år 1851. Hon är 37 år när hon får anställning som piga och en egen bostad på Skaraborgsgatan 12 i Stockholm. Hon beslutar sig då för att ta hem sina pojkar. Allt verkar gå bra men när hon några år senare gifte sig med den tolv år yngre guldsmedsgesällen Olof Nordström, valde hon att återlämna sina söner till barnhuset. Pojkarna skrevs in där i juni 1854. Samma år utplaceras de som fosterbarn hos hemmansägaren Anders Andersson i Hyringe, Skaraborgs län.

Det är svårt att veta hur Charlotta och hennes barn upplevde situationen. De få uppgifter som finns i kyrkböckerna förtäljer ingenting om vad människorna tänkte och kände, men sönerna tycks ha varit lojala mot sin mor och ville vara nära henne. År 1853 bor sonen Carl Fredrik hos modern och hennes make men är då antecknad som ”barnhusbarn” istället för ”son”. Han återvände snart till fosterföräldrarna i Skaraborg där han arbetade som dräng. Vid 25 års ålder återvände han till Stockholm och modern. En anteckning i församlingsboken berättar: ”Varit barnhusbarn och får fri från Kronoutlagor till fyllda 25 år enligt förordning den 10 april 1804”. Carl Fredrik gifte sig aldrig. Sina sista år tillbringade han på Danviks ålderdomshem i Stockholm. Brodern Gustaf Wilhelm gifte sig med Adelaide Matilda Charlotta Wahlström.

Efter alla år på barnhuset hoppades Charlotta Vilhelmina säkert på ett lyckligt liv i tvåsamhet, men den lyckan blev tyvärr väldigt kortvarig. Maken avled efter bara några år och hon blev åter ensam och bodde i Humlegårdsroten i Stockholm tillsammans med andra änkor och människor med skör ekonomi. Charlotta Vilhelmina Hesse avled på Stockholms sjukhem vid nyåret 1894.

 

Här kan du söka i Allmänna barnhusets rullor 1800-1916.

Publicerad i Kvinnohistoria, släktforskning, Släktforskningsgåtor

En förbryllande släktgåta

Augusta Charlotta Bure

Min morfars mamma hette Augusta Charlotta Bure och föddes i november 1876 i Trädgårdstorp, Bladåker där hennes mamma arbetat som piga under något år. Charlottas dopvittnen var skomakare Åhman och hans hustru i torpet Karlberg. Åhman eller hans hustru var förmodligen nära släktingar till barnafadern. Moderns anställning upphörde samma dag som barnet föddes. Ingen respektabel familj ville ha en ogift piga som fött oäkta barn i sitt hem på den tiden, så de flickor som hamnade i ”olycka” förvisades till ladugården och blev mjölkpigor, i bästa fall.

Lyckligt lottade

Charlotta och hennes mamma Ulrica var lyckligt lottade. De kunde återvända till mammans trygga föräldrahem och livet fortsatte nästan som vanligt, fram tills den dag 1879 då det stod klart för föräldrarna att Ulrica åter igen skulle föda ett barn som ogift. Föräldrarna, som var till åren komna kunde inte äventyra sin hälsa eller det goda rykte man hade byggt upp genom ett långt och strävsamt liv. Några dagar innan förlossningen sändes Ulrica till sin bror Johan Petter som då bodde i Söderby-Karl, där hon födde sin son, Johan Edvard. Barnet döptes några dagar senare och modern genomgick absolution.

Svåra tider, även i Söderby-karl

Det var svåra tider, även i Söderby-Karl. Ulricas bror var gift och hade många barn som måste försörjas. Systern och hennes två barn innebar att det blev fler munnar att mätta i hushållet. Lilla Augusta Charlotta var fyra år när hon fick lämna sin mamma och flytta tillbaka till Bladåker, till morföräldrarna. Hon blev upptagen som fosterbarn hos den före detta soldaten JP Bure och hans hustru i Norrgarn. För flickan innebar flytten att hon fick ett stabilt och tryggt liv. Visserligen ett liv som mest bestod av disciplin och hårt arbete, men ändå ett förhållandevis tryggt liv. Hennes mamma begav sig snart av, från Söderby-Karl till andra orter och födde flera barn som ogift. Ulricas bror, Johan Petter, lämnade sin hustru och sina barn för att följa sin syster och hennes barn genom en väldigt kringflackande tillvaro i Uppsala.

Tillbaka till Bladåker

Charlotta hade nu ett tryggt hem och en tillvaro som följde ett mycket bestämt mönster. Hon gick upp tidigt i ottan, arbetade och gjorde rätt för sig. När solen gick ned gick hon till sängs och sov, tills det var dags att arbeta igen. Det var nog ett väldigt enkelt och torftigt liv, med våra mått mätt, men Charlotta verkar ha trivts – åtminstone accepterat det hela. Hon stannade kvar i torpet i Bladåker under hela sitt liv, fram till sin död 1953.

Som alla barn på den tiden hjälpte hon till med försörjningen så snart hon kunde och tog hand om sina äldre släktingar. Hon arbetade som piga vid Norrgarns herrgård och i intilliggande torp redan i unga år. En tid arbetade hon i Hökhuvud men återvände till hemorten 1895 eftersom morföräldrarna behövde hennes hjälp och fick då en tjänst som piga i Trädgårdstorp, samma torp där hon själv hade fötts en gång i tiden. Hon hade nu fyllt tjugo år och var giftasvuxen.

Charlotta och hennes kollegor vid Norrgarn 1903. (Charlotta med ”huckle” i mitten)


Förvisad till ladugården

År 1896 födde Charlotta en liten flicka som ogift piga i Trädgårdstorp. Dottern Elin Maria föddes och döptes i Bladåker och Charlottas morföräldrar var enda dopvittnen. Hennes anställning som piga i Trädgårdstorp upphörde lika abrupt som den en gång gjort, då hon själv föddes där 1876. Den här gången fanns det inget tryggt hem att återvända till. Charlotta och dottern fick flytta hem till Charlottas faddrar, skomakare Åhman och hans hustru i Karlberg.

Charlottas morfar, Johan Peter Bure blev snart änkling och behövde hennes hjälp i hemmet. Johan Peter, Charlotta och Elin Maria bodde i det lilla soldattorpet en tid, men snart visade det sig att Charlotta åter igen var gravid och i augusti 1901 föddes min morfar, Ivar, som oäkta barn och med anteckningen ”fader okänd”. Från den dagen blev Charlotta struken som ”piga”. Hon förvisades till ladugården där hon blev mjölkerska. Hon arbetade i ladugården fram till sin död och var då trotjänare på Norrgarn.

Svens dotter?

När den nya namnlagen kom i början av förra seklet tillfrågade man alla personer med ”okända” fäder om de kände till sin faders namn och Charlotta uppgav att hon var dotter till Sven. Hon kallades därmed Svensson från 1901…men det fanns ingen man med förnamnet Sven i Bladåker med omnejd kring 1976, året då hon föddes.

På tvättbryggan i Norrgarn i början av 1900-talet. Morfars mamma står intill förmannen t.v, bakre raden.

Ett eget hem

Hon var en duktig och trofast arbetare och skötte mjölkningen med glans. När hennes morfar avled 1903 ansåg väl herrskapet Reuterskiöld på Norrgarns herrgård att det vore allra bäst om hon kunde bo kvar där i det anspråkslösa torpet, så hade hon nära till sitt arbete i ladugården. Och där stannade hon hela sitt liv. Charlotta hade något som många kvinnor saknade på den tiden – ett eget hem och ett arbete där hon var uppskattad. Det var ett tufft liv – hårt arbete och torpet, som saknade husgrund var svinkallt, men hon klagade aldrig.

Tuff brud i rutig klänning. Foto: Ingvar Hakeskytt

Charlotta gifte sig aldrig men födde fem barn som ogift. 1896 föddes Elin Maria, 1901 föddes morfar Ivar. Lilly Maria föddes 1904 och sedan var det ett ”hopp” ända fram till 1912 då dottern Agnes föddes. 1914 föddes Alrik och 1916 föddes Charlottas sista barn, Arne. Ett jämförande DNA-test mellan sonsonen till hennes äldsta och yngsta sonson har visat att det till 99,9% är samma far till alla barn.
Min mamma har bara vaga minnen av sin farmor från barndomen. Hon var ganska fåordig och som barn hade man stor respekt för de äldre. Mamma såg ett foto på en ung flicka i farmoderns hem och vågade fråga ”Vem är flickan?”. Charlotta svarade till slut muttrande: ”Det där är Agnes” och sedan var det slut på den konversationen. Charlotta saknade säkert allt det där som vi kallar smidighet och social kompetens, men hon älskade i alla fall sina barn, sin katt och de många blommorna som hon odlade i sin lilla täppa.

Charlotta med påskliljor Foto: Ingvar Hakeskytt

Tragedi

Dottern Agnes Teresia föddes 1912, samma år som Charlottas första dotter, Elin Maria avled i TBC, endast 16 år gammal. Det måste ha varit en svår tid för Charlotta. Hon födde en dotter och begravde sin förstfödda under ett och samma år. Lilla dottern Agnes f. 1912 avled, även hon, av njursjukdom 1928 när hon var 16 år. I hennes läkarjournaler står det att fadern avled när hon var barn, ”troligen av TBC”.

Soldattorp no 76 i Norrgarn, Bladåker

En släktgåta

Charlottas dotter Lilly levde ett långt liv, liksom hennes söner. När sonen Alrik gick bort hittade hans son en anteckning där det står ”Far död i olyckshändelse 1916”. Innan min morfar gick bort 1991 sa han att fadern bodde ”ibland” hos familjen i Bladåker och att föräldrarna var förlovade.

Sedan 1990-talet har mamma och jag försökt att nysta i trådarna kring Charlotta och speciellt när det gäller den okände barnafadern. I början av 90-talet, innan vi hade internet, reste vi runt i bygden där hon bott och knackade dörr, i hopp om att någon visste något men det var väldigt svårt att få människor att öppna sig. En yngre familj sa att de hade hört berättats om en tant som brukade tvätta kläder i dammen vid torpet där Charlotta bodde. Någon sa att Charlotta kokade alltför starkt kaffe, att Norrgarn låg ”bortom ära och redbarhet”. En annan sa att Charlotta alltid gick till och från ladugården i en höghalsad klänning. Ingen vi talade med hade någonsin sett henne med någon man.

Charlottas närmaste granne och vän var fjärdingsmannen, en dåtida polis som hade till uppgift att se till att allt gick rätt till i bygden. Charlottas och fjärdingsmannens familj följde varandra och bodde grannar från ungefär år 1886 fram till till 1950-talet. Här borde väl både föräldrar och barnen i trakten ha känt sig trygga, oavsett sjöar och skumma vattendrag, men nix…

”Jag känner till Charlotta, vill minnas att hon var anställd vid Norrgarn och hade med mjölkning att göra och var mejeristen behjälplig i arbetet. En dotter till henne som hette Lilly var skolkamrat med mig. Lilly var en så mjuk och rar flicka. Jag kan ej erinra mig om att jag besökte Lillys hem, Norrgarn låg ju rätt långt från Bladåkersby där vi bodde och alla varningar för sjön Ginningen gjorde att man ej vågade iväg så långt åt det hållet. Norrgarn låg ju alldeles intill sjön.” (Brev från Rut 1993)

Charlotta på äldre da´r. Foto: Ingvar Hakeskytt

 

Vet du mer om Charlotta? Hör gärna av dig!
Alla upplysningar, små som stora är så välkomna.
Min epost är: forskningwijk (snabela) gmail.com

 

Publicerad i Kvinnohistoria, släktforskning

Morgonstund har guld i mund – en husmoders vardag förr i tiden

mentessi_donna_seduta

Så här skulle en gift kvinna inrätta sin dag vid 1900-talets början enligt boken ”Populär kokbok och rådgifvare för alla hem”:

”Morgonstund har guld i mund” är en af våra gamla mest kända ordspråk och äfven ett af de mest sannspådda för en familjs samtliga medlemmar, lika väl som för hvarje enskild individ. I hvarje familj, där ej en eller flera tjänare finnas eller där äldre dotter eller döttrar öfvertagit sin moders husbestyr, är husmodern den som stiger upp först om morgonen.  Om hon är frisk och kry skadar klockslagets tidighet ej, ty hvarje människa, som vänjer sig vid att stiga upp med solen, som man säger, finner snart att denna vana medför såväl hälsa som spänstighet och livsglädje. Att tillgodogöra sig bortsofven tid skall man snart finna omöjligt – till och med med hela dagslängdens hjälp.

Giuseppe-Mentessi-Orphans (1)

Låt oss nu följa familjens dag sådan den rätteligen bör ordnas: Först gäller det då husmoderns verksamhet, emedan hon, som sagdt, är den som i första hand börjar en ny dags äflan och arbete. Hon sätter vatten öfver elden till kaffe eller te som sedan serveras familjens öfriga medlemmar. Om vintern kanske äfven kakelugnarna behöfva sin brasa. Dock bör hälst eldningen anstå tills rummens vädring samtidigt kan ske. Detta låter sig dock ej alltid göra förrän öfriga familjemedlemmar äro klädda och gått till sina respektive sysselsättningar.

Farfars mamma Anna Mathilda med sin familj

Tiden intill frukosttimmen får användas till golfs och trappors sopande, möblers afdamning m.m. Sängarna böra bland annat fråntagas eller afvikas sina täcken och filtar under den vädring rummet eller rummen nu undergår. Vintertiden skall, som sagdt, eldningen ske samtidigt som vädringen. Att under en stund anordna korsdrag är ej så farligt som mången tror, men åstadkommer betydligt bättre ventilation och luftombyte än eljest. Bäst är dock att, om man är känslig för drag eller lätt besvärad af håll, själf söka skydd, under det att luften en kort stund får fritt spela genom rummen.

Farmors mamma Dora Emerentia

En bestämd tid för måltiderna är och förblir en hufvudregel i hvarje väl ordnat hem. Tiderna för målen bör alltid indelas så, att de i största mån falla sig lämpliga för de flesta familjemedlemmarna. Middagsmålet måste i första rummet af dagens måltider vara färdig på bestämd tid. Denna måltid äro ju dagens förnämsta. Ingenting är otrefligare för den utom hemmet arbetande än att ej finna maten färdig på den därtill utsatta tiden. Sådan försummelse åstadkommer otålighet hos den väntande och mången gång kanske oberättigadt klander öfver maten, en missbelåtenhet som nog alldeles uteblifvit om den hungrige fått sin mat på rätt tid.

Mormor med fyra av de tio barnen

Efter middagen bör genast afdukning, rengörning och diskning af servis och kokkärl äga rum, ty ett uppskjutande häraf till morgondagen, förökar oftast arbetet, emedan de fasttorkade och hårdnade matresterna å respektive pannor, kärl och servis kunna bli rätt besvärliga och tidsödande att borttaga.

Mormor Elsa

Då tiden efter aftonmåltiden ej användes till promenader utomhus, bör familjens medlemmar just använda denna tid till gemensam förströelse inomhus där samtal och dryftande af frågor rörande familjen eller samhället upptagas, god läsning, musik, sång och andra själsodlande sysselsättningar förekomma. Dock bör familjen beflita sig om att alltid ordna sitt lif så att sängen intages tidigast möjligt och på någorlunda bestämd tid, sällan senare än klockan tio.
De som så göra och beflita sig om att af egen god vilja understödja husmodern i hennes arbete, så att hon får gå till hvila samtidigt, eller strax efter de öfriga, skola jämte henne finna den andra nya dagen ingå med ett förnöjdt sinne”.

Morfars mamma Charlotta

Källa: ”Populär kokbok och rådgifvare för alla hem”

Publicerad i Östergötland, Kvinnohistoria, släktforskning, Släktforskning Östergötland, Släktforskning Södermanland

”Inga” – en riktig krutgumma

Mormors morfars mormor Ingrid, som kallades ”Inga”, var en riktig krutgumma. Hon föddes år 1788 i Östra Vingåker, Södermanland. Vår fina släkting Marianne som är en duktig släktforskare har hittat denna födelsedagsartikel som publicerades i Norrköpings Tidningar när ”Inga” fyllde 100 år, år 1888.



”Klockaränkan Inga Andersdotter i Simonstorp fyllde den 23 förliden januari 100 år. Dagen till ära hade en del församlingsbor och släktingar samlats hos den åldriga, men mycket livliga och krya gumman; som ett bevis på det senare anför vår sagesman att gumman senast i somras kunde syssla med strumpstickning samt med ledighet ur minnet återgiva händelser som passerat, till och med under hennes barndom. Hennes avkomlingar äro rätt många. Hon har förnärvarande i livet 7 barn, 25 barnbarn och 51 barnbarnsbarn. Dessutom äro flera döda.”

Publicerad i Fader okänd, Kvinnohistoria, kvinnor förr, resande och romer, Släktforskning Uppland, Soldater

Rasbo-Ulla

”Kungliga Upplands Regemente Rasbo Compagnie No 76” Skylten satt tidigare på soldattorpet där Johan Peter Bure, morfars morfar och hans familj bodde. Den är numera i författaren Leif GW Perssons ägo.

 

Ulrica Charlotta Bure föddes våren 1854 i soldattorp nr. 76 på Norrgarns ägor i Bladåker, Uppland. Hennes pappa var soldaten Johan Peter Bure f. 1823, son till ryttaren Johan Bure från Knutby i Uppland. Familjen hade ett gott anseende i bygden och både Johan Peter och hans far avslutade sina många yrkesår inom militären med betyget ”tjänat berömligt”.

Ett felfritt och oklanderligt liv

Fadern Johan hade varit häradstjänare i Knutby (äldre benämning på vaktmästare vid tingshus) och Johan Peter och hans familj hade fosterbarn som fick en bra uppväxt och ett gott liv. Det fanns inga konstigheter i familjen. Man var kyrkliga, gick regelbundet till nattvard och hade betyget ”oklanderlig frejd”, vilket förr i tiden var det bästa betyg man kunde få som människa då kyrkan styrde det mesta i ens liv, från vagga till grav. Familjen ansågs leva ett felfritt och oklanderligt liv.

Johan Peter Bure och hans hustru Brita Catharina fick tillsammans många barn. Alla blev, liksom föräldrarna strävsamma, gifte sig tidigt, fick barn och var kyrkliga – förutom dottern Ulrica Charlotta. Som ung arbetade hon, liksom sina systrar, som piga på Norrgarns herrgård och i torpen däromkring. I november 1876 födde hon ett ”oäkta” barn, en liten dotter som fick namnet Augusta Charlotta och som skulle komma att bli min morfars mamma. Ulrica Charlottas anställning som piga upphörde direkt efter förlossningen och hon flyttade då hem till sina föräldrar med barnet som döptes i Bladåker. Den lilla flickans dopvittnen var skomakaren Åhman och hans hustru på torpet Karlberg.

Skickades bort

Tiden gick och Ulrica Charlottas föräldrar hade fortsatt betyget ”oklanderlig frejd” och gick regelbundet till nattvard – men några år senare blev dottern gravid igen och detta kunde inte accepteras. Förmodligen var barnafadern redan gift och bodde i närheten. Detta var mycket känsligt i en så liten bygd där den sociala kontrollen var stor. Familjen skickade snabbt i väg den höggravida dottern Ulrica Charlotta (och även hennes dotter Augusta Charlotta) till Söderby-Karl i Uppland där hennes bror och hans familj då bodde.

Där föddes och döptes sonen Johan Edvard 1879. På så sätt försökte familjen mildra den skada som redan var skedd och som drabbade familjens rykte. Barnet döptes av kyrkoherden Lars Wernman i Söderby-Karl, som (kanske avsiktligt?) glömde skicka attest till moderns hemförsamling. Det verkar ha varit viktigt att hålla det hela hemligt.



Rasbo-Ulla

Ulrica Charlotta kyrktogs efter sonens födelse och genomgick absolution.  Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen. Ogifta mödrar ”skriftades” i stället för att kyrktagas och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En kvinna som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de ogifta mödrar som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs”.

Ulrica Charlotta Bure genomgick den kyrkliga ritualen i Söderby-Karl efter sonen Johan Edvards födelse och fick då anteckningen ”abs”. Hon försökte väl, så gott hon kunde, att ställa allt till rätta men lyckades inte riktigt få till det. Hon var aldrig välkommen att återvända hem själv, men hennes lilla dotter Augusta Charlotta flyttade tillbaka när hon var fyra år. Där blev hon fosterbarn till sina morföräldrar, Johan Peter och Brita Catharina och bodde kvar i soldattorpet fram till sin död 1953.

Soldattorp no 76 i Norrgarn, Bladåker

Ulrica Charlotta flyttade till Uppsala med sin son, fick en tjänst som hushållerska och blev snart gravid igen. Vid den här tiden tycks hon ha vänt ryggen åt kyrkan helt och struntade i vad familjen och grannarna där hemma tyckte. Hon fick flera barn som ogift och anteckningen ”ej abs” följde henne resten av livet i kyrkböckerna. Hon flyttade ofta och kallade sig ömsom Ulla Bure, Ulla Jansson och Lotten Jansson när hon skrev sig på ny adress.

Anteckningen ”ej absolution” följde henne genom hela livet.

Författaren och kriminologen Leif GW Persson arrenderade Norrgarns säteri tidigare och jag hälsade då på hemma hos honom och fotograferade skylten som en gång satt på min anfader, Johan Peter Bures soldattorp. Leif GW hade valt att hänga skylten över sin vinkällare. En anställd hos Leif GW berättade om ett gammalt rykte som länge funnits i trakten, om den lösaktiga ”Rasbo-Ulla”. Förmodligen var det ”min” Ulrica Charlotta som var denna beryktade Ulla.

Ulla Charlottas dotter Gerda Maria f. 1888 fick, liksom sin mamma, barn utom äktenskap. Hon gifte sig sedermera med Arvid Valentin Segerblad-Faltin som var resande och fick tillsammans med honom barnen Karl Olof, Hans Arvid Valentin, Anna Josefina och Otto Emanuel. När Gerda Maria träffade sin make valde hon att lämna ifrån sig de barn som fötts före äktenskapet – Maria Viktoria Bure f. 1911 och Carl Olof Bure f.1913 som fick växa upp hos mormodern Ulrica ”Ulla” och morbrodern Johan Edvard. Det blev ett hårt och slitsamt liv för dessa barn och de kunde aldrig förlåta sin mamma för det val hon en gång gjorde. De ville heller aldrig ha någon kontakt med moderns nya familj och halvsyskonen. 

Ulrica ”Ulla” Charlotta Bure- Jansson avled i Bälinge på 1930-talet och var då anställd som hushållerska hos sin son Johan Edvard. Det finns tyvärr inga bevarade foton på henne i vår släkt och det är svårt att återge en rättvis bild av hur hon var som person, men hennes dotterdotter har berättat att ”när mormor kom och hälsade på, då sprang man och gömde sig”. Även sonen Johan Edvard tycks ha varit en lite ”avig” typ och enligt släktrykten kastade han ut sin mamma från hemmet gång på gång. Johan Edvard avled i Stockholm på 1940-talet och var då ogift och hade inga barn. 


Barnens fäder lyser fortfarande med sin frånvaro. I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om morfars mamma, Augusta Charlotta Bure.

 

Publicerad i Häxprocesserna i Lillhärdal, Häxprocesserna i Torsåker, Jämtland, Kvinnohistoria, Släktforskning Jämtland

Häxjakten tog sin början i Älvdalen

Foto: Vistit Dalarna

År 1668 dömdes ett 30-tal personer till döden för trolldom i Lillhärdal, Jämtland. De flesta var kvinnor. Denna rannsakning kom att bli startskottet för flera omfattande trolldomsprocesser som från Jämtland spreds över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm 1675. Året 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under endast några månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Många anmödrar i min farmors släkt avrättades i Torsåker, Ångermanland 1675, men det var i Älvdalen som allting började, i min farfars släkt.

Min anmoder Sigrid levde ett lugnt och strävsamt liv tillsammans med bonden Tor i Lillhärdal, Jämtland när trolldomshysterin började att sprida sig upp mot Sverige, men det hade man ingen aning om, då. Sonen Per, som är min anfader föddes år 1641 och kom att bli bonde liksom sin far. När fadern avled gifte Sigrid om sig med Sven från Älvdalen och paret fick dottern Gertrud år 1656. Gertrud Svensdotter har blivit omtalad då det var hennes vittnesmål som startade den lavin av trolldomsanklagelser som kom att få så förödande konsekvenser med närmare 300 dödsoffer i vårt land under häxprocessernas tid.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Häxjakten tog sin början

Gertrud Svensdotter föddes år 1656 i Lillhärdal som dotter till Sven Nilsson Wass och hans hustru Sigrid (min anmoder). Sigrid avled i barnsäng och det har berättats att Sven hade tankar på att gifta om sig med den mycket yngre pigan Märet Jonsdotter. Dottern Gertrud reste till sin farfar i Älvdalen år 1664 och tanken var att hon skulle växa upp hos honom men då han avled året därpå kom Gertrud att växa upp hos farfaderns ogifta systrar, Chirstin och Elin Jonsdotter. Hon tycks ha haft det gott och tryggt hos familjen under några år men 1667 blev hon anklagad för att ha övernaturliga förmågor. En pojke som hette Mats påstod att han hade sett Gertrud föra sina getter över östra Dalälven genom att ”gå på vatten”. En möjlig orsak till pojkens anklagelse kan ha varit att barnen en dag hade vallat getter tillsammans och Mats hade då fått stryk av Gertrud. Kanske ville han hämnas?

Släktingar anklagades

Under häxprocessernas tid åsidosattes många lagar och regler och man riktade gärna in sig på att förhöra barn. Gertrud förhördes av prästen Lars Elvius och snart hade hon övertalats att peka ut pigan Märet Jonsdotter där hemma i Lillhärdal, som den som hade fört henne till djävulen. Gertrud berättade att hon vid åtta års ålder hade förts till en sandgrop och en trevägskorsning där Märet ropat ”Du fanen, kom fram”, varpå djävulen hade visat sig, i skepnad av en präst. Natten därpå hade Märet fört med sig Gertrud till satan genom skorstenen

Gertrud Svensdotter pekade ut pigan Märet och sju andra personer. Därmed hade trolldomsvansinnet och häxjakten börjat. Mellan åren 1668 och 1675 avrättades cirka 300 personer för trolldom i vårt land.

Märet Jonsdotter, 28 år, kallades inför sittande rätt för att bekänna sitt brott men förnekade allt. Ett märke på hennes vänstra lillfinger pekades ut som djävulsmärke och Märet erkände att hon ibland brukade ”läsa i salt” för att bota ryggont hos djuren. Hon hade läst ramsan ”Vår herre Jesus, han rese fjäll och fjär, bote flog och finnskott, vattenskott och den skott som skjuten är emellan himmel och jord. Guds ord och amen.”
Märet nekade men rätten fastslog att ”hennes blotta nekande kan henne icke hjälpa eller från livsstraffet befria” Hon halshöggs och brändes på bål vid Spångmyrsholmen i Lillhärdal tillsammans med sex andra dödsdömda. Gertrud Svensdotter anklagades också men friades.

Foto: Häxornas tid/SVT

När man pekade ut häxor under häxprocessernas tid var det vanligt att använda släktforskning. Släktskap var på den tiden väldigt viktigt att ha koll på eftersom man trodde att trolldomsförmågan gick i arv. Man präntade därför släktträd för de anklagade. Sju andra personer i min släkt pekades ut för trolldom och vägrade erkänna. De satt fängslade under flera år och 1672 föll domen. Pigan Märet Jonsdotters yngre syster befriades från dödsstraff, liksom 31-åriga Kerstin Halvarsdotter. Kerstins mor, Malin dömdes dock till döden liksom Gertrud Olofsdotter.

Foto: Isak Stomberg/Dalarnas museum

Släktingen Karin var gravid och fick sin avrättning uppskjuten tills efter förlossningen. De gamla dokumenten berättar: ”Ock som hon var havandes, så gick icke hon till döden samma gång som de övriga, förr än hon fött fostret, som blev en beskedelig bondhustru ock levde intill år 1759”. Den avrättade kvinnans ”foster” blev alltså en beskedlig bondhustru som levde många år, men hennes mor halshöggs och brändes på bål. Så fruktansvärt.

Även släktingen Malin Björsdotter och hennes dotter Karin dömdes till döden, liksom Malins syster Karin. De avrättades tillsammans med de andra kvinnorna år 1673 på Spångmyrsholmen i Lillhärdal genom halshuggning och bålbränning.


De gamla dokumenten berättar vidare om släkten: ”Två systrar, bägge heta Gertrud med den skillnad: stor-Gertrud ock lill-Gertrud, bodde på nr 11 i Kyrkbyn. Ogifta lill-Gertrud gick i döden utan någon egen bekännelse, utan blev dömder efter vittnens övertygande. Den skall hava haft ett så angenämt utseende, att skarprättaren icke utan nära känning ock rörelse kunde sin syssla värkställa, med önskan: om han hade kunnat hännes liv befrida”.
Den yngre Gertrud var snygg så bödeln hade svårt att avrätta henne, men det gjorde han ändå…det gör riktigt ont i hjärtat att läsa sådana här gamla dokument där det framgår så tydligt hur man värderade människor.

Hustru Ingeborg från Orrmo var redan död och begraven, innan häxjakten började men den gamla kvinnan fick så många trolldomsanklagelser emot sig så man valde att gräva upp hennes lik och bränna det på bål där på Spångmyrsholmen, för säkerhets skull. ”En hustru Inginborg, bodde på nr 4 i Ormo, var död ock begraven. Blev genom andras intygande överbevist, det hon ock varit i livstiden i sällskap i de övrigas resor till det av dem så kallade Blåkulla, varest möte hölls med de orena andar till överläggning, vad som hänt sedan sista möte hölts ock vad som sedermera förehavas borde; om vilken orsak dess kropp ur graven upptogs ock på avrättsplatsen fördes ock i båle brände”.

Det sägs att Gertrud Svensdotter bevittnade avrättningarna i Lillhärdal. Hon kom sedermera att gifta sig med Lars, som även han hade vittnat mot trollpackorna under rannsakningen. Enligt gamla berättelser blev Gertrud inbjuden till prästgården under 1670-talet med uppdraget att underhålla besökarna med sina Blåkullaberättelser och det gjorde hon gärna. Hon avled i juni 1675, strax efter att hon hade fött en liten son.

Trolldomsrannsakningarna i Lillhärdal kom att bli startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm. År 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige.

Många av mina anmödrar halshöggs och brändes på bål i Ångermanland i juni 1675. Häxprocesserna i Sverige tog, sorgligt nog, sin början i min släkt i Älvdalen år 1668 och har kommit att beröra så många människor på ett mycket tragiskt sätt.

Foto: Helena Bure Wijk
Publicerad i Kvinnohistoria, Spännande historiska platser, Svensk historia, Västmanland

Strövtåg i hembygden – Badelunda

Mina föräldrar kommer från Jämtland och Uppland så jag saknar helt släktanknytning till Västerås, där jag är född och uppvuxen. Ärligt talat har jag aldrig känt mig riktigt hemma i den här gamla industristaden. Här finns i alla fall några väldigt vackra platser och så snart våren kommer hoppar jag på cykeln och beger mig ut till Badelunda, strax utanför sta´n…

Anundshög Foto: Helena Bure Wijk

Stenyxor och gamla bosättningar

I Badelunda har arkeologer funnit fler än tusen gravar på många bevarade gravfält vilket visar att platsen har varit betydelsefull både som boplats och kultplats genom tiderna. Man har bland annat funnit åtskilliga stenyxor i området. Under stenåldern stod vattnet ca 40 centimeter högre än idag och större delen av Badelunda låg då ännu under vatten. Men lämningar efter tidiga boplatser har hittats vid Fågelbacken, nära gränsen till Badelunda samt i närliggande Romfartuna, på Äsåsen.

I området har man bland annat hittat stenyxor (den äldsta formen kallades trindyxa), båtyxor och skafthålsyxor. Att Badelunda var bebott under bronsåldern har man bland annat sett genom de skärvstenshögar och den hällkista som har hittats där, men det var under järnåldern (500 f.v.t -1070 e.v.t) som Badelunda var ett blomstrande samhälle.

Anundshögen (Anundshög) i Badelunda är en av de största gravhögarna i Sverige och det stora gravfält som finns i anslutning till högen skvallrar om att området en gång var ett viktigt centrum. Andra storhögar i Badelunda-området är Gryta hög, några kilometer från Anundshög och Furbyhögen, som verkar ha blivit jämnad med marken för flera hundra år sedan. I Sveriges första fornminnesinventering från år 1682 beskrivs Furbyhögen som ”en storhögh i Ingeberga” men det finns idag inga spår kvar efter denna gravhög.

Jag stortrivs på Anundshög, en vacker plats som har en intressant historia

Spännande kvinnogravar

På 1950-talet upptäcktes ett 90-tal järnåldersgravar i Tuna, nära Anundshög. De flesta gravarna är brandgravar, där de avlidna har kremerats, men åtta av gravarna är så kallade båtgravar där de döda har begravts med sina smycken och husgeråd utan att ha kremerats. De åtta båtgravarna är kvinnogravar som ligger centralt på gravfältet, i närheten av en äldre grav från 200-talet f.Kr. som är placerad i mitten. I den centrala kammargraven fann arkeologerna en halsring, armringar och fingerringar av rent guld. I graven fanns även spännen som kvinnan använt för att hålla ihop sina kläder, liksom romerska silverskedar och andra föremål av brons och glas – sammanlagt 337 gram rent guld.

Placeringen av båtgravarna i förhållande till den äldsta kvinnograven, som vid utgrävningen fick namnet X, samt DNA-analys som visar att kvinnorna i båtgravarna var mor/dotter eller systrar gör att man nu tänker sig att kvinnan i grav X kan vara en anmoder till de övriga. En kvinna per generation tycks därmed ha blivit begravd i båt på fältet.

Foto: Helena Bure Wijk

Tunakvinna med make från Danmark?

När jag arbetade som journalist intervjuade jag Stefan Elgh som är chef på stiftelsen kulturmiljövård och han påpekade då att flera av ”Tunakvinnans” föremål visar på någon slags koppling till Danmark. Kanske var hon gift med en man från Danmark? Ingen vet. Gravarnas placering och de föremål som kvinnorna begravts tillsammans med gör att man numera tror att de döda kvinnorna kan ha varit völvor och att det på den tiden kan ha utövats en Freja-kult här i området.

I en båtgrav som gravsattes flera hundra år senare, troligen på 800-talet e.v.t. vilar en kvinnlig ättling till ”Moder X”. Vid sin sida hade hon sin sierskestav och amuletter, hängen, spännbucklor och mynt när hon gravsattes. Båten hon begravdes i är hela sju meter lång och är tillverkad med en teknik som använts i Finland och nordvästra Ryssland. Det är en urholkad stockbåt med sydda kanter och hon begravdes på en bädd av mossa och fräken. En sådan bädd kallades ”Frejagräs” enligt religionshistoriker Britt-Mari Näsström.

Tunakvinnan i båtgrav 75 begravdes på Frejagräs någon gång på 800-talet. Bild: Spaning nr 22 23/2014



Som barn besökte jag ofta Västmanlands Läns Museum och Tunabåten var det mest intressanta föremålet. Jag kunde stå där i timmar och betrakta båten och skelettet efter järnålderskvinnan, hennes vackra, färgglada pärlor och de fina föremålen. Det fanns dock aldrig något skelett i båten, endast några pärlor och en liten, liten bit av hennes käke men genom ett barns fantasiförmåga kan saker förvandlas till helt andra ting. Det blev jag varse när jag i vuxen ålder besökte museet tillsammans med min dotter och fick då veta att det aldrig hade funnits något skelett i ”Tunabåten”. Det var bara en båt, en bit av en käke och några pärlor som hade fängslat mig så mycket som barn…

Arkeologer tror att det fanns en Freja-kult här i området under järnåldern och att Tunakvinnan och de sju kvinnliga släktingar som finns begravda intill henne, var spåkvinnor, så kallade völvor. Völvan var den kvinnliga schamanen och nåjden den manliga i det fornnordiska religiösa samhället. De ansågs vara mångkunniga och hade förmågan till botande. Man trodde att de kunde se framtiden, bota sjukdomar och troddes kunna skänka fiske- och jaktlycka.

Gudinnan Freja var den främsta av alla völvor

Den kvinnliga völvan var ofta äldre och sällan bofast. Ordet völva kommer av det fornnordiska völr sombetyder stav och hon betraktades som en ”vandrande stavbärerska”. Det finns mycket som man forfarande inte vet om Badelunda och dess starka kvinnor men man tydligt se att området inte var en isolerad plats under järnåldern. Människor hade kontakt med andra områden och länder.

I den isländska berättelsen, ”Erik den rödes saga” som präntades under 1300-talet, beskrivs en völva som var klädd i en blå mantel, täckt av stenar. På huvudet hade hon en hätta, fodrad med vitt kattskinn. Hennes vantar var fodrade med samma vita skinn. Kring midjan hade hon ett bälte av fnöske där det hängde en stor skinnpåse med trolldomssaker.

Staven begravdes tillsammans med sina ägarinnor. Rekonstruktion av völvans stav och klädedräkt finns på Västmanlands läns museum. Foto: Helena Bure Wijk

En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan, völvan, en vördad schaman här i Norden. Völvornas stavar har hittats i ett fyrtiotal skandinaviska gravar, intill sina ägarinnor. Stavarna är av trä eller järn och har ibland en liten ”korgliknande” anordning upptill. Staven tros ha varit ett symboliskt spinnredskap. Med sin stav och sången, ”vårdlocken” troddes völvan ha makt över liv och död, lycka och olycka.

Föreställningen om att somliga kvinnor hade makt över liv och död genom sin spinnutrustning är väldigt gammal. I den förkristna nordiska mytologin satt de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot och spann människornas livs- och ödestrådar med sina sländtrissor. Man trodde också att dödsgudinnor, så kallade valkyrior kunde väva utgången i strider på sina vävstolar.

Nornorna satt vid Yggdrasils fot

 

 

 

Källor: ”En historisk vandring i Badelundabygden”(Badelunda hembygdsförening 1989), Stefan Elgh, John Kraft, Britt-Mari Näsström och egen forskning

Publicerad i Ångermanland, Blåkulla, Häxor, Häxprocesserna i Lillhärdal, Häxprocesserna i Torsåker, Kvinnohistoria, Religion

En bild av ondska

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

I forna tider hade kvinnliga trolldomsutövare olika benämningar, såsom ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Det har gått närmare 400 år sedan hundratals människor, främst kvinnor, halshöggs och brändes på bål i vårt land för trolldom. Vi är i dag upplysta och vet att häxan inte existerar – hon är en produkt av människors rädslor och fantasier. Men bilden av häxan lever ännu kvar. Små barn kan beskriva hur en häxa är och ser ut: Hon är elak, gammal, ful, har stor näsa, utskjutande haka, vårtor, krum rygg, en svart katt, i vissa fall en kvast. Hon lurar barn, äter ibland även upp dem och hon orsakar sjukdom och död.

Bilden av häxan är en bild av ondska i feminin form. Häxan framställs alltid som illvillig och grym. Hon återfinns i sagan Snövit som den elaka styvmodern som ser sin skönhet förgås genom åldrandet och därför dödar den vackra, oskyldiga Snövit. Även i Askungen framställs hon som styvmoder och har här även två minihäxor, upplärda i ondskans konst, till sin hjälp. I Hans och Greta framstår häxan i sin klassiska kristna form – gammal, ful, ond, ensam och hungrig på små barn.

En bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning

Eftersom häxan är en bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning har hon alla de karaktärsdrag som satan i den kristna tron har. Eftersom hon är allierad med den onde och därmed inte kan vara en god och sann kristen, saknar hon alla de karaktärsdrag som en god kvinna, enligt rådande tro skulle ha. Häxan är allt annat än en god kristen. Hon är avundsjuk, hämndgirig, falsk, grälsjuk och aldrig en god moder. Som kyrkans exempel på motsatsen till en god kristen kvinna, är häxan sällan gift.  Hon är istället icke-fertil, gammal, sjuk, ful och lever ofta ensam i en stuga, långt utanför det goda kristna samhället och gemenskapen.

Den bild vi idag har av häxan och som förmedlats till oss genom tiderna, började växa fram under 1400 – talet, i ett kristet Europa. Trots att häxor aldrig har existerat ledde föreställningen om häxan, som en djävul med feminina drag, till att mellan 300 – 500 000 människor, mestadels kvinnor avrättades för trolldom i Europa mellan åren 1450 – 1750. 

Häxan, såsom vi känner henne, har aldrig existerat. Föreställningen om häxan som en kvinnlig djävul uppstod i en tid då människan ville klargöra samhällets mål och vilka sociala värden som skulle eftersträvas. Man kan se henne som en social konstruktion, som under 1600-talets senare hälft fick statuera som skräckexempel – som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, menar bland andra psykiatrikern Bror Gadelius.

Porträtt av kyrkofadern Augustinus av Sandro Botticelli år 1480

Det ondas problem

Föreställningen om häxor kan relateras till det ”ondas problem”, vilket har sysselsatt kristna teologer och tänkare genom tiderna. Hur kan något ont existera när Gud är fullkomligt god? I försöken att förstå Guds natur, hans vilja och vägar, har man försökt att förstå och förklara det onda.

Kyrkofadern Augustinus av Hippo menade att djävulen, genom trolldomens verkningar kunde åstadkomma missväxt, sjukdomar och oväder. Även om detta onda endast skulle ses som ett bländverk, en slags illusion utan verklig existens, trodde Augustinus att människans själ kunde lösgöras från kroppen under sömnen, med hjälp av demonerna. På så sätt kunde själen fara iväg till avlägsna platser. Historikern Bengt Ankarloo menade att Augustinus föreställning om den magiska förgörningen – maleficium, kom att bli en viktig bas i medeltidens lagstiftning mot häxeri. Genom förgörelse kunde den trollkunnige, med djävulens hjälp, orsaka skada på människor, boskap, grödor och träd.

Bilden av häxan som en djävul i kvinnoskepnad är således en konstruktion som uppstod i en kristen europeisk kontext. Ett detaljerat porträtt av häxans liv och leverne målades upp och präntades in i den kristna auktoritetens, den politiska maktens och i folkets medvetande, hävdar religionshistorikern Barbara MacHaffie. Det centrala i föreställningarna om häxan var djävulspakten. Man föreställde sig att häxan avlade löften om att bistå den onde, att vara hans sexpartner och att ge avkall på den kristna tron.

Djävulen välkomnar sina undersåtar…

Även Gadelius poängterar att själva begreppet ”häxa” var ganska okänt under klassisk forntid och tidig medeltid. Begreppet tog form i den kristna kulturens mark, under slutet av 1400-talet. Sociologerna Heinsohn och Steiger menar att trolldom ett fenomen som visserligen existerar oberoende av tid och rum, medan själva ”häxeriet” var en företeelse uppstod i en Västeuropeisk kontext och omfattade endast tre århundraden – 1450 – 1750. Under denna tid avrättades mellan 300 – 500 000 människor och 80 procent av de dödsdömda var kvinnor. Själva trolldomsbrottet handlade om magi som var förbjuden eller borde förbjudas, antingen för att den inte var förenlig med den rådande religionen eller för att den ansågs vara fysiskt skadlig. Hur den mer allmänna opinionen såg på trolldomsbrotten är omöjligt att avgöra – men klart är att det under senmedeltid och reformation var kyrkan och den kristna överheten som definierade brottet, menar Bengt Ankarloo.

Vi har gärna velat koppla häxprocesserna till den mörka medeltiden, kännetecknad av katolsk vidskepelse och inkvisitoriska övergrepp, men det var först under renässansens 1500-tal och den vetenskapliga revolutionens 1600-tal som omfattande häxprocesser förekom, både i vårt land och på kontinenten. Detta poängteras bland andra av historikern Linda Oja som menar att ”de lärda” kom att distansera sig från magin under senare delen av 1600-talet. Man valde då att lyfta fram den nya tidens förnuftiga, upplysta och protestantiska samhälle i kontrast mot katolskt kaos och vidskepelse ”där vinningslystna präster bedrog folk med allehanda vidskepliga konster och tyranniska påvar brände horder av oskyldiga människor som häxor”.

Fiende till Gud, kristenhet och rådande ordning

Först under 1600-talets andra hälft förekom omfattande häxprocesser i Sverige, trots att föreställningar om häxan som allierad med djävulen hade funnits i Europa sedan sen medeltid.

Efter reformationens tid betraktades folklig vidskepelse som hädelsebrott mot Gud. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Den kristna kyrkan såg magi och folktro som konkurrerande aktiviteter som hotade hela den kristna samhällsordningen och det gudomliga majestätet. Trolldomsbrottslingarna var således att betrakta som direkta fiender mot Gud, kristenheten och rådande ordning.  Själva kärnan i en sådan föreställning var maleficium, förgörelse.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma gott, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont. De kunde förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg mjölka kvastar och pinnar. Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade man här mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, fastslår Ankarloo. I de svenska häxprocesserna blev pactum, barnaförande, en central företeelse och var anledningen till att man, med alla medel försökte rädda de små barnens själar.  I en tid då stat och kyrka samarbetade för att hålla lutherdomen ren från sådan skadlig tro, blev religionen ett verktyg för att upprätthålla statsmakten, samtidigt som kyrkan stod för den grundläggande världsbilden belyser historikern Soili-Maria Olli.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Statens och kyrkans disciplinerade åtgärder resulterade i ett 30-tal dödsdomar i Lillhärdal, Jämtland år 1668. Denna rannsakning kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.  I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa, var det ett förhållandevis blygsamt antal om ca 300 personer som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade ett antal svenska orter väldigt hårt. Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Majoriteten av de individer som avrättades för trolldom i Sverige var kvinnor.

Före kyrkolagens tillkomst år 1686, användes Kristoffers landslag. Genom ett tillägg år 1608 antogs vissa delar av den gammaltestamentliga Mose lag. Varje uppsåtlig hädelse mot Gud skulle därmed bestraffas med döden. Dödsdomar i trolldomsmål baserades på budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva.”. Efter reformationen fick hädelse mot Gud en central betydelse. Uppsåtlig hädelse skulle nu alltid bestraffas med döden. Genom pactum, barnaförande, då häxan ansågs föra oskyldiga barn, bort från den kristna gemenskapen, till djävulens Blåkulla, omintetgjorde hon en god framtid då barnen skulle föra vidare samhällets grundval, den kristna ordningen. Därmed blev hennes brott, inte endast ett brott mot Gud utan mot hela samhället.

Genom reformationen ”skärptes” den kristna tron genom att man avlägsnade alla mellanhänder i form av tilltro till mirakel och förböner till helgon. All vidskeplighet sågs som ”omodernt” och enfaldigt i en tid då teologin utgjorde den sanna vetenskapen. Samtidigt fanns gammal folktro och vidskepelse kvar i människans föreställningsvärld och levde sida vid sida av denna. Detta skapade samhälleliga och religiösa spänningar. För att bättre förstå de religiösa förändringar som skedde i den kristna kontexten behöver vi se närmare på reformationen.

Martin Luther
Målning av Lucas Cranach den äldre

Reformationen

Den katolska kyrkan hade stor makt och stora ekonomiska tillgångar under tidigt 1500-tal. Kritiska röster höjdes då många menade att kyrkan inte levde upp till det kristna budskapet.

En av flera reformatorer, som ansågs ha de egenskaper som krävdes för att omdana och förnya kyrkan var Martin Luther (1483 – 1546). Han var övertygad om att Gud talar direkt till människan genom skriften och han ansåg att människan hade rätt att tolka Bibeln på egen hand. Därför ville han förflytta makten, bort från kyrkans auktoritära ledare, till individen.

Reformationen inleddes i Sverige på 1520-talet och beseglades vid ett möte i Uppsala år 1593. I denna nyväckta direkta relation mellan människan och hennes Gud var all vidskepelse – exempelvis tilltro till budbärare och medlare i form av förböner till jungfru Maria och helgonen överflödiga. I den direkta relationen mellan Gud och människa behövdes inga mellanhänder.

Genom lutherdomen blev äktenskapet ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud, istället för ett sakrament. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan innebar detta en positiv förändring, menar historikern Barbara MacHaffie. Kvinnan räknades nu med, som en del i Guds skapelseplan, men hennes centrala uppgift var den gudfruktiga hustrun och moderns. Makten flyttades här från kvinnans far till hennes make. Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att, för att predika krävs en god röst, kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor, som kvinnor inte ägde. Luther var övertygad om att män och kvinnor hade skilda uppgifter och det ojämlika förhållandet mellan män och kvinnor var ett resultat av kvinnans synd. Innan Gud utdömde sitt straff hade män och kvinnor varit jämställda både vad gäller ansvar och privilegier. I Luthers föreställningsvärld hade trollpackorna förmågan att framkalla stormar, stjäla mjölk, kasta förbannelser på oskyldiga barn och orsaka sjukdomar. Sådana individer kunde man inte ha något förbarmande över. De måste dö och Luther hävdade att han själv skulle vilja bränna dem.

Foto: Helena Bure Wijk

Religionsstadga 1655

Den religionsstadga som tillkom 1655 har beskrivits som ett disciplineringsprogram med syfte att stävja vantro och ofog bland folket. Här var statens roll inte enbart att disciplinera, bestraffa och kontrollera. Den omfattades även av omvårdnaden för undersåtarna i syfte att forma ett väl fungerande samhälle. Man ville bevara den lutherska läran ren och fri från alternativa tolkningar, vilket innebar att möten med änglar, privat religionsutövning och annat betraktades som avfall från den lutherska läran och sågs som hädelse – ett brott mot staten då den hädande medverkade till rubbad ordning i samhället.  Enligt Lutherskt tänkande skulle den världsliga ordningen utdela all yttre bestraffning. Staten och kyrkan kom att samarbeta för att upprätthålla samhällsordningen.

Prästerna fungerade som en länk mellan statliga och kyrkliga myndigheter och hade till uppgift att anmäla religiösa överträdelser, samt tillrättavisa dem som for vilse i religionen. Prästerna måste undervisa sin församling i sann kristendomsundervisning, samt övervaka att irrläror inte förekom i församlingen.  Nattvard förutsatte ett visst beteende, en viss kristendomskunskap samt föranmälan då endast de värdiga skulle få delta. Prästen måste se till att nådemedlen inte missbrukades. I annat fall skulle Guds straff drabba hela befolkningen.

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

Häxan – en social konstruktion

Jag tror att det är viktigt att vi studerar och förstår häxan som den sociala konstruktion hon är. Häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa.  Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen häxa fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet.  

Tidigare, då kyrkan hade stor makt och spelade en stor roll i människornas liv, straffades avvikelser från rådande normer hårt. Det var visserligen den världsliga och den prästerliga överheten som fängslade och dömde de misstänkta, men det var allmogen som var den starkaste drivfjädern under processerna. Barnaförandet upprörde allmogen starkt och var orsaken till att man ansåg sig tvingad att agera. ”Det är utifrån den regering och domstolar handlar”, påpekar Benkt Ankarloo.  Han menar att somliga släkter kan ha burit en ”trolldomsstämpel” i flera generationer, utan att detta framgår i rättskällorna. Men under häxprocessernas tid vändes dessa anklagelser mot dem och då trolldomskunskapen ansågs vara en överförbar kunskap som lärdes från mor och mor/farmoder, avrättades främst kvinnor.

I det förkristna Norden kallades de kvinnliga trolldomsutövarna ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Benämningen ”häxa” hade nog ingen enda människa här hört talas om när häxjakten drabbade landet på 1600-talet. Många kvinnliga släktlinjer bröts i Torsåker 1675 då man avrättade den äldre ”trollkonan” och för säkerhets skull även hennes döttrar, systrar, svärdöttrar och kvinnliga barnbarn. Flera års missväxt hade utarmat allmogen i Ångermanland och man livnärde sig på ”onaturlig” föda, ”såsom bark och alderknopp” när Karl XI:s trolldomskommission skulle inleda rannsakningarna 1674.

I Torsåker beskyllde präster och allmogen trollkonorna för de svåra tiderna och det fanns tecken på att man närde apokalyptiska föreställningar kring en slutgiltig strid mellan gott och ont. Varje individs handlande påverkade hela det samhälle hon ingick i, under tidigmodern tid. Om en individ begick brott, trodde man att Guds kollektiva straff kunde drabba hela samhället.  Ett omoraliskt leverne och begångna synder kunde således resultera i hungersnöd, sjukdomar och andra plågor.

Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen ”häxa” fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, men häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa. 

Foto: Helena Bure Wijk

Källa: ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” (magisteruppsats Bure Wijk 2014)

Publicerad i Häxmorden, Häxprocesserna i Torsåker, Kvinnohistoria, Släktforskning Ångermanland

Dold men inte glömd

Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid.
När jag mötte journalisten Gustav Asplund och vi samtalade om det hemska som hände i Ångermanland en gång i tiden så anade ingen av oss att vi har en gemensam historia. Men våra kopplingar till varandra visar sig vara närmare – och blodigare – än vi någonsin kunnat ana. Här finns alla avsnitt i serien ”Häxmorden” att lyssna på.

Foto: Helena Bure Wijk

Många anmödrar halshöggs och brändes på bål 1675 men i min släkt har man aldrig talat om det hemska som hände en gång i tiden. Det verkade nästan som om en barmhärtig glömska hade lagt sig över det hela. När jag som 20-åring började släktforska och till slut hamnade i häxprocessernas tidevarv så insåg jag att släkthistorien visserligen hade dolts, men den var inte bortglömd. Min farmors mamma fick namnet Emerentia efter anmodern som en gång i tiden ansågs vara en av de ”argaste trullpackorna”, trollkunniga Emerentia i Dynäs. En annan anmoder, Margareta Olofsdotter, ansågs vara den ”värsta” trollpackan av dem alla och även hennes namn har ärvts i släkten, bland andra farmor och jag fick bära hennes namn.

Trollkunniga Emerentia i Dynäs, Gudmundrå ansågs ha förmågan att bota sjuka med hjälp av örter och läsningar, men hon tycks även ha varit en väldigt stark kvinna som vågade stå upp och trotsa rådande normer. Hon finns omtalad i gamla dokument långt före häxprocessernas tid. Under häxprocessen lyftes det fram att Emerentia ”i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade, som några av nämnden vittnade om. Detta har också kyrkoherden och de gambla hört.”


När häxjakten drabbade Ångermanland blev det plötsligt väldigt viktigt att kika närmare på släktskap eftersom trolldom ansågs vara en kunskap som ärvdes inom släkten. Hustru Elisabeth i Aspby var visserligen en ärbar hustru med fyra barn, men hennes mamma var ”trollkunniga Emerentia i Dynäs, som i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade”, och detta tycks ha vägt tungt.

Släktingar och grannar pekar ut Elisabeth som trollpacka. Många barn säger sig ha sett hustru Elisabeth i Blåkulla där hon ”reder mat, skurar fat, dansar och bolar med den fule under bordet”. Per i Fanom, 7 år har i Blåkulla sett en hustru med ett krokigt finger som ska vara Elisabeth. Elisabeth halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 tillsammans med många andra kvinnor, bland andra dottern Anna och svågerns hustru Barbro.

”Hindrich Joensson i Aspby lade sin hand på bibeln och vittnade, att i den tid då Olof Eriksson friade till sin hustru Elisabetta, sade han något till honom som han då inte förstod: Skönt, idag har jag varit åstad och friat till en som sägs vara en trollkäringsdotter, på det att jag skall få smörlycka nog. Hans svärmoder var ju hustru Emeräntzia i Dynäs, Gudmundrå socken, som under sin livstid enligt ryktet gällt för att vara en trollkäring. Detta rykte hade många i salen hört, så även Herr Kyrkoherden och alla sade att ryktet var sant.” (rättegångsprotokoll angående trolldomsväsendet 1674, vol A I a: 1, Södra Ångermanlands domsagas arkiv)

Foto: Helena