Häxjakten tog sin början i Älvdalen

Foto: Vistit Dalarna

År 1668 dömdes ett 30-tal personer till döden för trolldom i Lillhärdal, Jämtland. De flesta var kvinnor. Denna rannsakning kom att bli startskottet för flera omfattande trolldomsprocesser som från Jämtland spreds över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm 1675. Året 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under endast några månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Många anmödrar i min farmors släkt avrättades i Torsåker, Ångermanland 1675, men det var i Älvdalen som allting började, i min farfars släkt.

Min anmoder Sigrid levde ett lugnt och strävsamt liv tillsammans med bonden Tor i Lillhärdal, Jämtland när trolldomshysterin började att sprida sig upp mot Sverige, men det hade man ingen aning om, då. Sonen Per, som är min anfader föddes år 1641 och kom att bli bonde liksom sin far. När fadern avled gifte Sigrid om sig med Sven från Älvdalen och paret fick dottern Gertrud år 1656. Gertrud Svensdotter har blivit omtalad då det var hennes vittnesmål som startade den lavin av trolldomsanklagelser som kom att få så förödande konsekvenser med närmare 300 dödsoffer i vårt land under häxprocessernas tid.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Häxjakten tog sin början

Gertrud Svensdotter föddes år 1656 i Lillhärdal som dotter till Sven Nilsson Wass och hans hustru Sigrid (min anmoder). Sigrid avled i barnsäng och det har berättats att Sven hade tankar på att gifta om sig med den mycket yngre pigan Märet Jonsdotter. Dottern Gertrud reste till sin farfar i Älvdalen år 1664 och tanken var att hon skulle växa upp hos honom men då han avled året därpå kom Gertrud att växa upp hos farfaderns ogifta systrar, Chirstin och Elin Jonsdotter. Hon tycks ha haft det gott och tryggt hos familjen under några år men 1667 blev hon anklagad för att ha övernaturliga förmågor. En pojke som hette Mats påstod att han hade sett Gertrud föra sina getter över östra Dalälven genom att ”gå på vatten”. En möjlig orsak till pojkens anklagelse kan ha varit att barnen en dag hade vallat getter tillsammans och Mats hade då fått stryk av Gertrud. Kanske ville han hämnas?

Släktingar anklagades

Under häxprocessernas tid åsidosattes många lagar och regler och man riktade gärna in sig på att förhöra barn. Gertrud förhördes av prästen Lars Elvius och snart hade hon övertalats att peka ut pigan Märet Jonsdotter där hemma i Lillhärdal, som den som hade fört henne till djävulen. Gertrud berättade att hon vid åtta års ålder hade förts till en sandgrop och en trevägskorsning där Märet ropat ”Du fanen, kom fram”, varpå djävulen hade visat sig, i skepnad av en präst. Natten därpå hade Märet fört med sig Gertrud till satan genom skorstenen

Gertrud Svensdotter pekade ut pigan Märet och sju andra personer. Därmed hade trolldomsvansinnet och häxjakten börjat. Mellan åren 1668 och 1675 avrättades cirka 300 personer för trolldom i vårt land.

Märet Jonsdotter, 28 år, kallades inför sittande rätt för att bekänna sitt brott men förnekade allt. Ett märke på hennes vänstra lillfinger pekades ut som djävulsmärke och Märet erkände att hon ibland brukade ”läsa i salt” för att bota ryggont hos djuren. Hon hade läst ramsan ”Vår herre Jesus, han rese fjäll och fjär, bote flog och finnskott, vattenskott och den skott som skjuten är emellan himmel och jord. Guds ord och amen.”
Märet nekade men rätten fastslog att ”hennes blotta nekande kan henne icke hjälpa eller från livsstraffet befria” Hon halshöggs och brändes på bål vid Spångmyrsholmen i Lillhärdal tillsammans med sex andra dödsdömda. Gertrud Svensdotter anklagades också men friades.

Foto: Häxornas tid/SVT

När man pekade ut häxor under häxprocessernas tid var det vanligt att använda släktforskning. Släktskap var på den tiden väldigt viktigt att ha koll på eftersom man trodde att trolldomsförmågan gick i arv. Man präntade därför släktträd för de anklagade. Sju andra personer i min släkt pekades ut för trolldom och vägrade erkänna. De satt fängslade under flera år och 1672 föll domen. Pigan Märet Jonsdotters yngre syster befriades från dödsstraff, liksom 31-åriga Kerstin Halvarsdotter. Kerstins mor, Malin dömdes dock till döden liksom Gertrud Olofsdotter.

Foto: Isak Stomberg/Dalarnas museum

Släktingen Karin var gravid och fick sin avrättning uppskjuten tills efter förlossningen. De gamla dokumenten berättar: ”Ock som hon var havandes, så gick icke hon till döden samma gång som de övriga, förr än hon fött fostret, som blev en beskedelig bondhustru ock levde intill år 1759”. Den avrättade kvinnans ”foster” blev alltså en beskedlig bondhustru som levde många år, men hennes mor halshöggs och brändes på bål. Så fruktansvärt.

Även släktingen Malin Björsdotter och hennes dotter Karin dömdes till döden, liksom Malins syster Karin. De avrättades tillsammans med de andra kvinnorna år 1673 på Spångmyrsholmen i Lillhärdal genom halshuggning och bålbränning.


De gamla dokumenten berättar vidare om släkten: ”Två systrar, bägge heta Gertrud med den skillnad: stor-Gertrud ock lill-Gertrud, bodde på nr 11 i Kyrkbyn. Ogifta lill-Gertrud gick i döden utan någon egen bekännelse, utan blev dömder efter vittnens övertygande. Den skall hava haft ett så angenämt utseende, att skarprättaren icke utan nära känning ock rörelse kunde sin syssla värkställa, med önskan: om han hade kunnat hännes liv befrida”.
Den yngre Gertrud var snygg så bödeln hade svårt att avrätta henne, men det gjorde han ändå…det gör riktigt ont i hjärtat att läsa sådana här gamla dokument där det framgår så tydligt hur man värderade människor.

Hustru Ingeborg från Orrmo var redan död och begraven, innan häxjakten började men den gamla kvinnan fick så många trolldomsanklagelser emot sig så man valde att gräva upp hennes lik och bränna det på bål där på Spångmyrsholmen, för säkerhets skull. ”En hustru Inginborg, bodde på nr 4 i Ormo, var död ock begraven. Blev genom andras intygande överbevist, det hon ock varit i livstiden i sällskap i de övrigas resor till det av dem så kallade Blåkulla, varest möte hölls med de orena andar till överläggning, vad som hänt sedan sista möte hölts ock vad som sedermera förehavas borde; om vilken orsak dess kropp ur graven upptogs ock på avrättsplatsen fördes ock i båle brände”.

Det sägs att Gertrud Svensdotter bevittnade avrättningarna i Lillhärdal. Hon kom sedermera att gifta sig med Lars, som även han hade vittnat mot trollpackorna under rannsakningen. Enligt gamla berättelser blev Gertrud inbjuden till prästgården under 1670-talet med uppdraget att underhålla besökarna med sina Blåkullaberättelser och det gjorde hon gärna. Hon avled i juni 1675, strax efter att hon hade fött en liten son.

Trolldomsrannsakningarna i Lillhärdal kom att bli startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm. År 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige.

Många av mina anmödrar halshöggs och brändes på bål i Ångermanland i juni 1675. Häxprocesserna i Sverige tog, sorgligt nog, sin början i min släkt i Älvdalen år 1668 och har kommit att beröra så många människor på ett mycket tragiskt sätt.

Foto: Helena Bure Wijk

Barnhusbarn nummer 6325

Målning av Carl Larsson 1886

När jag sitter här vid datorn och släktforskar hittar jag ofta människor i kyrkböckerna som inte alls är släkt, men som väcker min nyfikenhet, aktning och sympati. Jag vill så gärna veta mer om dessa människor och vips har jag börjat forska…

Det här är berättelsen om Charlotta Vilhelmina Hesse som växte upp som barnhusbarn nummer 6325.

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm grundades på 1600-talet och var det allra första barnhuset i vårt land. Det fanns många olika orsaker till att föräldrar valde att lämna sina barn till barnhuset, exempelvis att barnet hade fötts utom äktenskap. Ett annat skäl kunde vara att den ena föräldern avlidit.

Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid som ammor. Detta kallades att ”amma in barnet”. Som amma arbetade man under åtta månader med att amma sitt eget och andra barn som var intagna på barnhuset. Utöver denna arbetsuppgift utfördes även allmänna göromål som att bära in ved, laga mat, lappa och laga kläder och skura golv. Det var höga krav på ammorna som skulle vara hövliga, fromma, rena, lydiga och rättfärdiga.

Om anställningen avbröts i förtid, eller om modersmjölken sinade, fick kvinnan betala mellanskillnaden för barnets intagning, eller helt enkelt ta sitt barn därifrån och klara sig på egen hand.

Barnhusbarn nummer 6325

Den lilla flickan Charlotta Vilhelmina Hesse f.1814 lämnades till allmänna barnhuset när hon var fem år. Hon kom dit tillsammans med sin far, skomakaren Hans Hesse, som av någon anledning hade svårt att ta hand om sin dotter. Som alla andra barn fick hon ett nummer och blev barnhusbarn nummer 6325.

Genom en förordning som kom år 1785 skulle barnhusbarnen utplaceras i fosterhem, helst på landsbygden, för att bli ”samhällsnyttiga varelser” men många barn kom att växa upp på barnhuset, ofta under hårda villkor. Charlotta Vilhelmina var en av många som blev kvar på barnhuset

Amma nummer 990

Charlotta födde flera barn på barnhuset som ogift. År 1843 födde hon sonen August Theodor och hon anställdes då som amma nr.990 på Stockholms allmänna barnhus. Sonen blev utplacerad som fosterbarn hos torparfamiljen Zettergren året därpå.

Några år senare födde Charlotta sonen Carl Fredrik som skrevs in på barnhemmet som ”ambarn”. Modern påbörjar då en ny anställning som amma med nummer 163. Vid ett års ålder blev pojken fosterbarn hos statdrängen Jonasson i Hammarby men fosterföräldrarna valde att lämna tillbaka pojken till barnhuset strax därpå.

1847 föder Charlotta ännu en son, Gustaf Wilhelm, på barnhuset. Korpral Carl Nässel och hans hustru i Närtuna tar emot Gustav Vilhelm och hans bror Carl Fredrik som fosterbarn.

En trevande resa på egna ben

Efter att ha tillbringat hela sitt liv på institution börjar Charlotta Vilhelmina en trevande resa på egna ben år 1851. Hon är 37 år när hon får anställning som piga och en egen bostad på Skaraborgsgatan 12 i Stockholm. Hon beslutar sig då för att ta hem sina pojkar. Allt verkar gå bra men när hon några år senare gifte sig med den tolv år yngre guldsmedsgesällen Olof Nordström, valde hon att återlämna sina söner till barnhuset. Pojkarna skrevs in där i juni 1854. Samma år utplaceras de som fosterbarn hos hemmansägaren Anders Andersson i Hyringe, Skaraborgs län.

Det är svårt att veta hur Charlotta och hennes barn upplevde situationen. De få uppgifter som finns i kyrkböckerna förtäljer ingenting om vad människorna tänkte och kände, men sönerna tycks ha varit lojala mot sin mor och ville vara nära henne. År 1853 bor sonen Carl Fredrik hos modern och hennes make men är då antecknad som ”barnhusbarn” istället för ”son”. Han återvände snart till fosterföräldrarna i Skaraborg där han arbetade som dräng. Vid 25 års ålder återvände han till Stockholm och modern. En anteckning i församlingsboken berättar: ”Varit barnhusbarn och får fri från Kronoutlagor till fyllda 25 år enligt förordning den 10 april 1804”. Carl Fredrik gifte sig aldrig. Sina sista år tillbringade han på Danviks ålderdomshem i Stockholm. Brodern Gustaf Wilhelm gifte sig med Adelaide Matilda Charlotta Wahlström.

Efter alla år på barnhuset hoppades Charlotta Vilhelmina säkert på ett lyckligt liv i tvåsamhet, men den lyckan blev tyvärr väldigt kortvarig. Maken avled efter bara några år och hon blev åter ensam och bodde i Humlegårdsroten i Stockholm tillsammans med andra änkor och människor med skör ekonomi. Charlotta Vilhelmina Hesse avled på Stockholms sjukhem vid nyåret 1894.

 

Här kan du söka i Allmänna barnhusets rullor 1800-1916.

En bild av ondska

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

I forna tider hade kvinnliga trolldomsutövare olika benämningar, såsom ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Det har gått närmare 400 år sedan hundratals människor, främst kvinnor, halshöggs och brändes på bål i vårt land för trolldom. Vi är i dag upplysta och vet att häxan inte existerar – hon är en produkt av människors rädslor och fantasier. Men bilden av häxan lever ännu kvar. Små barn kan beskriva hur en häxa är och ser ut: Hon är elak, gammal, ful, har stor näsa, utskjutande haka, vårtor, krum rygg, en svart katt, i vissa fall en kvast. Hon lurar barn, äter ibland även upp dem och hon orsakar sjukdom och död.

Bilden av häxan är en bild av ondska i feminin form. Häxan framställs alltid som illvillig och grym. Hon återfinns i sagan Snövit som den elaka styvmodern som ser sin skönhet förgås genom åldrandet och därför dödar den vackra, oskyldiga Snövit. Även i Askungen framställs hon som styvmoder och har här även två minihäxor, upplärda i ondskans konst, till sin hjälp. I Hans och Greta framstår häxan i sin klassiska kristna form – gammal, ful, ond, ensam och hungrig på små barn.

En bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning

Eftersom häxan är en bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning har hon alla de karaktärsdrag som satan i den kristna tron har. Eftersom hon är allierad med den onde och därmed inte kan vara en god och sann kristen, saknar hon alla de karaktärsdrag som en god kvinna, enligt rådande tro skulle ha. Häxan är allt annat än en god kristen. Hon är avundsjuk, hämndgirig, falsk, grälsjuk och aldrig en god moder. Som kyrkans exempel på motsatsen till en god kristen kvinna, är häxan sällan gift.  Hon är istället icke-fertil, gammal, sjuk, ful och lever ofta ensam i en stuga, långt utanför det goda kristna samhället och gemenskapen.

Den bild vi idag har av häxan och som förmedlats till oss genom tiderna, började växa fram under 1400 – talet, i ett kristet Europa. Trots att häxor aldrig har existerat ledde föreställningen om häxan, som en djävul med feminina drag, till att mellan 300 – 500 000 människor, mestadels kvinnor avrättades för trolldom i Europa mellan åren 1450 – 1750. 

Häxan, såsom vi känner henne, har aldrig existerat. Föreställningen om häxan som en kvinnlig djävul uppstod i en tid då människan ville klargöra samhällets mål och vilka sociala värden som skulle eftersträvas. Man kan se henne som en social konstruktion, som under 1600-talets senare hälft fick statuera som skräckexempel – som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, menar bland andra psykiatrikern Bror Gadelius.

Porträtt av kyrkofadern Augustinus av Sandro Botticelli år 1480

Det ondas problem

Föreställningen om häxor kan relateras till det ”ondas problem”, vilket har sysselsatt kristna teologer och tänkare genom tiderna. Hur kan något ont existera när Gud är fullkomligt god? I försöken att förstå Guds natur, hans vilja och vägar, har man försökt att förstå och förklara det onda.

Kyrkofadern Augustinus av Hippo menade att djävulen, genom trolldomens verkningar kunde åstadkomma missväxt, sjukdomar och oväder. Även om detta onda endast skulle ses som ett bländverk, en slags illusion utan verklig existens, trodde Augustinus att människans själ kunde lösgöras från kroppen under sömnen, med hjälp av demonerna. På så sätt kunde själen fara iväg till avlägsna platser. Historikern Bengt Ankarloo menade att Augustinus föreställning om den magiska förgörningen – maleficium, kom att bli en viktig bas i medeltidens lagstiftning mot häxeri. Genom förgörelse kunde den trollkunnige, med djävulens hjälp, orsaka skada på människor, boskap, grödor och träd.

Bilden av häxan som en djävul i kvinnoskepnad är således en konstruktion som uppstod i en kristen europeisk kontext. Ett detaljerat porträtt av häxans liv och leverne målades upp och präntades in i den kristna auktoritetens, den politiska maktens och i folkets medvetande, hävdar religionshistorikern Barbara MacHaffie. Det centrala i föreställningarna om häxan var djävulspakten. Man föreställde sig att häxan avlade löften om att bistå den onde, att vara hans sexpartner och att ge avkall på den kristna tron.

Djävulen välkomnar sina undersåtar…

Även Gadelius poängterar att själva begreppet ”häxa” var ganska okänt under klassisk forntid och tidig medeltid. Begreppet tog form i den kristna kulturens mark, under slutet av 1400-talet. Sociologerna Heinsohn och Steiger menar att trolldom ett fenomen som visserligen existerar oberoende av tid och rum, medan själva ”häxeriet” var en företeelse uppstod i en Västeuropeisk kontext och omfattade endast tre århundraden – 1450 – 1750. Under denna tid avrättades mellan 300 – 500 000 människor och 80 procent av de dödsdömda var kvinnor. Själva trolldomsbrottet handlade om magi som var förbjuden eller borde förbjudas, antingen för att den inte var förenlig med den rådande religionen eller för att den ansågs vara fysiskt skadlig. Hur den mer allmänna opinionen såg på trolldomsbrotten är omöjligt att avgöra – men klart är att det under senmedeltid och reformation var kyrkan och den kristna överheten som definierade brottet, menar Bengt Ankarloo.

Vi har gärna velat koppla häxprocesserna till den mörka medeltiden, kännetecknad av katolsk vidskepelse och inkvisitoriska övergrepp, men det var först under renässansens 1500-tal och den vetenskapliga revolutionens 1600-tal som omfattande häxprocesser förekom, både i vårt land och på kontinenten. Detta poängteras bland andra av historikern Linda Oja som menar att ”de lärda” kom att distansera sig från magin under senare delen av 1600-talet. Man valde då att lyfta fram den nya tidens förnuftiga, upplysta och protestantiska samhälle i kontrast mot katolskt kaos och vidskepelse ”där vinningslystna präster bedrog folk med allehanda vidskepliga konster och tyranniska påvar brände horder av oskyldiga människor som häxor”.

Fiende till Gud, kristenhet och rådande ordning

Först under 1600-talets andra hälft förekom omfattande häxprocesser i Sverige, trots att föreställningar om häxan som allierad med djävulen hade funnits i Europa sedan sen medeltid.

Efter reformationens tid betraktades folklig vidskepelse som hädelsebrott mot Gud. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Den kristna kyrkan såg magi och folktro som konkurrerande aktiviteter som hotade hela den kristna samhällsordningen och det gudomliga majestätet. Trolldomsbrottslingarna var således att betrakta som direkta fiender mot Gud, kristenheten och rådande ordning.  Själva kärnan i en sådan föreställning var maleficium, förgörelse.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma gott, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont. De kunde förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg mjölka kvastar och pinnar. Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade man här mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, fastslår Ankarloo. I de svenska häxprocesserna blev pactum, barnaförande, en central företeelse och var anledningen till att man, med alla medel försökte rädda de små barnens själar.  I en tid då stat och kyrka samarbetade för att hålla lutherdomen ren från sådan skadlig tro, blev religionen ett verktyg för att upprätthålla statsmakten, samtidigt som kyrkan stod för den grundläggande världsbilden belyser historikern Soili-Maria Olli.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Statens och kyrkans disciplinerade åtgärder resulterade i ett 30-tal dödsdomar i Lillhärdal, Jämtland år 1668. Denna rannsakning kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.  I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa, var det ett förhållandevis blygsamt antal om ca 300 personer som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade ett antal svenska orter väldigt hårt. Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Majoriteten av de individer som avrättades för trolldom i Sverige var kvinnor.

Före kyrkolagens tillkomst år 1686, användes Kristoffers landslag. Genom ett tillägg år 1608 antogs vissa delar av den gammaltestamentliga Mose lag. Varje uppsåtlig hädelse mot Gud skulle därmed bestraffas med döden. Dödsdomar i trolldomsmål baserades på budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva.”. Efter reformationen fick hädelse mot Gud en central betydelse. Uppsåtlig hädelse skulle nu alltid bestraffas med döden. Genom pactum, barnaförande, då häxan ansågs föra oskyldiga barn, bort från den kristna gemenskapen, till djävulens Blåkulla, omintetgjorde hon en god framtid då barnen skulle föra vidare samhällets grundval, den kristna ordningen. Därmed blev hennes brott, inte endast ett brott mot Gud utan mot hela samhället.

Genom reformationen ”skärptes” den kristna tron genom att man avlägsnade alla mellanhänder i form av tilltro till mirakel och förböner till helgon. All vidskeplighet sågs som ”omodernt” och enfaldigt i en tid då teologin utgjorde den sanna vetenskapen. Samtidigt fanns gammal folktro och vidskepelse kvar i människans föreställningsvärld och levde sida vid sida av denna. Detta skapade samhälleliga och religiösa spänningar. För att bättre förstå de religiösa förändringar som skedde i den kristna kontexten behöver vi se närmare på reformationen.

Martin Luther
Målning av Lucas Cranach den äldre

Reformationen

Den katolska kyrkan hade stor makt och stora ekonomiska tillgångar under tidigt 1500-tal. Kritiska röster höjdes då många menade att kyrkan inte levde upp till det kristna budskapet.

En av flera reformatorer, som ansågs ha de egenskaper som krävdes för att omdana och förnya kyrkan var Martin Luther (1483 – 1546). Han var övertygad om att Gud talar direkt till människan genom skriften och han ansåg att människan hade rätt att tolka Bibeln på egen hand. Därför ville han förflytta makten, bort från kyrkans auktoritära ledare, till individen.

Reformationen inleddes i Sverige på 1520-talet och beseglades vid ett möte i Uppsala år 1593. I denna nyväckta direkta relation mellan människan och hennes Gud var all vidskepelse – exempelvis tilltro till budbärare och medlare i form av förböner till jungfru Maria och helgonen överflödiga. I den direkta relationen mellan Gud och människa behövdes inga mellanhänder.

Genom lutherdomen blev äktenskapet ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud, istället för ett sakrament. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan innebar detta en positiv förändring, menar historikern Barbara MacHaffie. Kvinnan räknades nu med, som en del i Guds skapelseplan, men hennes centrala uppgift var den gudfruktiga hustrun och moderns. Makten flyttades här från kvinnans far till hennes make. Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att, för att predika krävs en god röst, kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor, som kvinnor inte ägde. Luther var övertygad om att män och kvinnor hade skilda uppgifter och det ojämlika förhållandet mellan män och kvinnor var ett resultat av kvinnans synd. Innan Gud utdömde sitt straff hade män och kvinnor varit jämställda både vad gäller ansvar och privilegier. I Luthers föreställningsvärld hade trollpackorna förmågan att framkalla stormar, stjäla mjölk, kasta förbannelser på oskyldiga barn och orsaka sjukdomar. Sådana individer kunde man inte ha något förbarmande över. De måste dö och Luther hävdade att han själv skulle vilja bränna dem.

Foto: Helena Bure Wijk

Religionsstadga 1655

Den religionsstadga som tillkom 1655 har beskrivits som ett disciplineringsprogram med syfte att stävja vantro och ofog bland folket. Här var statens roll inte enbart att disciplinera, bestraffa och kontrollera. Den omfattades även av omvårdnaden för undersåtarna i syfte att forma ett väl fungerande samhälle. Man ville bevara den lutherska läran ren och fri från alternativa tolkningar, vilket innebar att möten med änglar, privat religionsutövning och annat betraktades som avfall från den lutherska läran och sågs som hädelse – ett brott mot staten då den hädande medverkade till rubbad ordning i samhället.  Enligt Lutherskt tänkande skulle den världsliga ordningen utdela all yttre bestraffning. Staten och kyrkan kom att samarbeta för att upprätthålla samhällsordningen.

Prästerna fungerade som en länk mellan statliga och kyrkliga myndigheter och hade till uppgift att anmäla religiösa överträdelser, samt tillrättavisa dem som for vilse i religionen. Prästerna måste undervisa sin församling i sann kristendomsundervisning, samt övervaka att irrläror inte förekom i församlingen.  Nattvard förutsatte ett visst beteende, en viss kristendomskunskap samt föranmälan då endast de värdiga skulle få delta. Prästen måste se till att nådemedlen inte missbrukades. I annat fall skulle Guds straff drabba hela befolkningen.

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

Häxan – en social konstruktion

Jag tror att det är viktigt att vi studerar och förstår häxan som den sociala konstruktion hon är. Häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa.  Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen häxa fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet.  

Tidigare, då kyrkan hade stor makt och spelade en stor roll i människornas liv, straffades avvikelser från rådande normer hårt. Det var visserligen den världsliga och den prästerliga överheten som fängslade och dömde de misstänkta, men det var allmogen som var den starkaste drivfjädern under processerna. Barnaförandet upprörde allmogen starkt och var orsaken till att man ansåg sig tvingad att agera. ”Det är utifrån den regering och domstolar handlar”, påpekar Benkt Ankarloo.  Han menar att somliga släkter kan ha burit en ”trolldomsstämpel” i flera generationer, utan att detta framgår i rättskällorna. Men under häxprocessernas tid vändes dessa anklagelser mot dem och då trolldomskunskapen ansågs vara en överförbar kunskap som lärdes från mor och mor/farmoder, avrättades främst kvinnor.

I det förkristna Norden kallades de kvinnliga trolldomsutövarna ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Benämningen ”häxa” hade nog ingen enda människa här hört talas om när häxjakten drabbade landet på 1600-talet. Många kvinnliga släktlinjer bröts i Torsåker 1675 då man avrättade den äldre ”trollkonan” och för säkerhets skull även hennes döttrar, systrar, svärdöttrar och kvinnliga barnbarn. Flera års missväxt hade utarmat allmogen i Ångermanland och man livnärde sig på ”onaturlig” föda, ”såsom bark och alderknopp” när Karl XI:s trolldomskommission skulle inleda rannsakningarna 1674.

I Torsåker beskyllde präster och allmogen trollkonorna för de svåra tiderna och det fanns tecken på att man närde apokalyptiska föreställningar kring en slutgiltig strid mellan gott och ont. Varje individs handlande påverkade hela det samhälle hon ingick i, under tidigmodern tid. Om en individ begick brott, trodde man att Guds kollektiva straff kunde drabba hela samhället.  Ett omoraliskt leverne och begångna synder kunde således resultera i hungersnöd, sjukdomar och andra plågor.

Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen ”häxa” fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, men häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa. 

Foto: Helena Bure Wijk

Källa: ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” (magisteruppsats Bure Wijk 2014)

Dold men inte glömd

Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid.
När jag mötte journalisten Gustav Asplund och vi samtalade om det hemska som hände i Ångermanland en gång i tiden så anade ingen av oss att vi har en gemensam historia. Men våra kopplingar till varandra visar sig vara närmare – och blodigare – än vi någonsin kunnat ana. Här finns alla avsnitt i serien ”Häxmorden” att lyssna på.

Foto: Helena Bure Wijk

Många anmödrar halshöggs och brändes på bål 1675 men i min släkt har man aldrig talat om det hemska som hände en gång i tiden. Det verkade nästan som om en barmhärtig glömska hade lagt sig över det hela. När jag som 20-åring började släktforska och till slut hamnade i häxprocessernas tidevarv så insåg jag att släkthistorien visserligen hade dolts, men den var inte bortglömd. Min farmors mamma fick namnet Emerentia efter anmodern som en gång i tiden ansågs vara en av de ”argaste trullpackorna”, trollkunniga Emerentia i Dynäs. En annan anmoder, Margareta Olofsdotter, ansågs vara den ”värsta” trollpackan av dem alla och även hennes namn har ärvts i släkten, bland andra farmor och jag fick bära hennes namn.

Trollkunniga Emerentia i Dynäs, Gudmundrå ansågs ha förmågan att bota sjuka med hjälp av örter och läsningar, men hon tycks även ha varit en väldigt stark kvinna som vågade stå upp och trotsa rådande normer. Hon finns omtalad i gamla dokument långt före häxprocessernas tid. Under häxprocessen lyftes det fram att Emerentia ”i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade, som några av nämnden vittnade om. Detta har också kyrkoherden och de gambla hört.”


När häxjakten drabbade Ångermanland blev det plötsligt väldigt viktigt att kika närmare på släktskap eftersom trolldom ansågs vara en kunskap som ärvdes inom släkten. Hustru Elisabeth i Aspby var visserligen en ärbar hustru med fyra barn, men hennes mamma var ”trollkunniga Emerentia i Dynäs, som i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade”, och detta tycks ha vägt tungt.

Släktingar och grannar pekar ut Elisabeth som trollpacka. Många barn säger sig ha sett hustru Elisabeth i Blåkulla där hon ”reder mat, skurar fat, dansar och bolar med den fule under bordet”. Per i Fanom, 7 år har i Blåkulla sett en hustru med ett krokigt finger som ska vara Elisabeth. Elisabeth halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 tillsammans med många andra kvinnor, bland andra dottern Anna och svågerns hustru Barbro.

”Hindrich Joensson i Aspby lade sin hand på bibeln och vittnade, att i den tid då Olof Eriksson friade till sin hustru Elisabetta, sade han något till honom som han då inte förstod: Skönt, idag har jag varit åstad och friat till en som sägs vara en trollkäringsdotter, på det att jag skall få smörlycka nog. Hans svärmoder var ju hustru Emeräntzia i Dynäs, Gudmundrå socken, som under sin livstid enligt ryktet gällt för att vara en trollkäring. Detta rykte hade många i salen hört, så även Herr Kyrkoherden och alla sade att ryktet var sant.” (rättegångsprotokoll angående trolldomsväsendet 1674, vol A I a: 1, Södra Ångermanlands domsagas arkiv)

Foto: Helena

Morgonstund har guld i mund – en husmoders vardag förr i tiden

mentessi_donna_seduta

Så här skulle en gift kvinna inrätta sin dag vid 1900-talets början enligt boken ”Populär kokbok och rådgifvare för alla hem”:

”Morgonstund har guld i mund” är en af våra gamla mest kända ordspråk och äfven ett af de mest sannspådda för en familjs samtliga medlemmar, lika väl som för hvarje enskild individ. I hvarje familj, där ej en eller flera tjänare finnas eller där äldre dotter eller döttrar öfvertagit sin moders husbestyr, är husmodern den som stiger upp först om morgonen.  Om hon är frisk och kry skadar klockslagets tidighet ej, ty hvarje människa, som vänjer sig vid att stiga upp med solen, som man säger, finner snart att denna vana medför såväl hälsa som spänstighet och livsglädje. Att tillgodogöra sig bortsofven tid skall man snart finna omöjligt – till och med med hela dagslängdens hjälp.

Giuseppe-Mentessi-Orphans (1)

Låt oss nu följa familjens dag sådan den rätteligen bör ordnas: Först gäller det då husmoderns verksamhet, emedan hon, som sagdt, är den som i första hand börjar en ny dags äflan och arbete. Hon sätter vatten öfver elden till kaffe eller te som sedan serveras familjens öfriga medlemmar. Om vintern kanske äfven kakelugnarna behöfva sin brasa. Dock bör hälst eldningen anstå tills rummens vädring samtidigt kan ske. Detta låter sig dock ej alltid göra förrän öfriga familjemedlemmar äro klädda och gått till sina respektive sysselsättningar.

Farfars mamma Anna Mathilda med sin familj

Tiden intill frukosttimmen får användas till golfs och trappors sopande, möblers afdamning m.m. Sängarna böra bland annat fråntagas eller afvikas sina täcken och filtar under den vädring rummet eller rummen nu undergår. Vintertiden skall, som sagdt, eldningen ske samtidigt som vädringen. Att under en stund anordna korsdrag är ej så farligt som mången tror, men åstadkommer betydligt bättre ventilation och luftombyte än eljest. Bäst är dock att, om man är känslig för drag eller lätt besvärad af håll, själf söka skydd, under det att luften en kort stund får fritt spela genom rummen.

Farmors mamma Dora Emerentia

En bestämd tid för måltiderna är och förblir en hufvudregel i hvarje väl ordnat hem. Tiderna för målen bör alltid indelas så, att de i största mån falla sig lämpliga för de flesta familjemedlemmarna. Middagsmålet måste i första rummet af dagens måltider vara färdig på bestämd tid. Denna måltid äro ju dagens förnämsta. Ingenting är otrefligare för den utom hemmet arbetande än att ej finna maten färdig på den därtill utsatta tiden. Sådan försummelse åstadkommer otålighet hos den väntande och mången gång kanske oberättigadt klander öfver maten, en missbelåtenhet som nog alldeles uteblifvit om den hungrige fått sin mat på rätt tid.

Mormor med fyra av de tio barnen

Efter middagen bör genast afdukning, rengörning och diskning af servis och kokkärl äga rum, ty ett uppskjutande häraf till morgondagen, förökar oftast arbetet, emedan de fasttorkade och hårdnade matresterna å respektive pannor, kärl och servis kunna bli rätt besvärliga och tidsödande att borttaga.

Mormor Elsa

Då tiden efter aftonmåltiden ej användes till promenader utomhus, bör familjens medlemmar just använda denna tid till gemensam förströelse inomhus där samtal och dryftande af frågor rörande familjen eller samhället upptagas, god läsning, musik, sång och andra själsodlande sysselsättningar förekomma. Dock bör familjen beflita sig om att alltid ordna sitt lif så att sängen intages tidigast möjligt och på någorlunda bestämd tid, sällan senare än klockan tio.
De som så göra och beflita sig om att af egen god vilja understödja husmodern i hennes arbete, så att hon får gå till hvila samtidigt, eller strax efter de öfriga, skola jämte henne finna den andra nya dagen ingå med ett förnöjdt sinne”.

Morfars mamma Charlotta

Källa: ”Populär kokbok och rådgifvare för alla hem”

Heliga Anna av Novgorod

Foto: Helena Bure Wijk

Ingegerd Olofsdotter föddes cirka år 1000, som dotter till Olof Skötkonung och hans hustru Estrid. Olof Skötkonung f. 980 var Sveriges kung mellan åren 995-1022. Hustrun Estrid föddes år 979 och stammade från den slaviska folkgruppen bodritje (obotriter) som på den tiden levde i området där tyska Holstein och Mecklenburg nu ligger. Olof Skötkonung och hans familj lät kristna sig någon gång i början på 1000-talet. Enligt berättelser ska dopen ha skett vid Husaby källa i Västergötland.

Husaby källa
Foto: Wikipedia

Rysk furstinna

Ingegerd var bortlovad som hustru till den norske kungen Olof Haraldsson men hennes far valde att istället gifta bort henne med storfursten Jaroslav Vladimirovitj av Novgorod. Jaroslav föddes cirka 978 i Kievrus (Kievriket), ett rike som uppstod när östslaviska och finsk-ugriska stammar valde att slå sig samman under Rurikdynastin. Han kom att bli Jaroslav I av Kiev, även kallad Jaroslav den vise.

Jaroslav I
Foto: Wikipedia

Hon hade knappt hunnit fylla 20 år när hon blev en rysk furstinna med det ryska namnet Ирина – Irina. Under sin livstid hade Ingegerd en central roll, bland annat som som rådgivare till sin make och som anmoder till flera europeiska kungaätter. Ingegerds och Jaroslavs döttrar gifte sig med europeiska kungar – den norske kungen Harald Hårdråde, Ungerns kung Anderas I och den franske kungen Henrik I. En av sönerna grundade den tsarätt som kom att regera i Ryssland fram till år 1598. På så sätt kom Ingegerd att bli anmoder till flera kungaätter i Europa.

Kalkmålning från 1000-talet som föreställer Ingegerds och Jaroslavs döttrar

Heliga Anna av Novgorod

Ingegerd var hängiven kyrkan och sin tro. Hon instiftade nunnekloster under sin livstid och på äldre dagar valde hon att själv bli nunna. Hon valde då namnet Анна, Anna. Efter sin död 10 februari 1050 kom hon att bli helgonförklarad som den heliga Anna av Novgorod inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Det var inte ovanligt att reliker efter helgon uppdelades och det sägs att hennes kvarlevor idag finns i Sofiakatedralen i Kiev, Ukraina samt i en sarkofag i Sofiakatedralen i Novgorod, Ryssland. År 2009 återbördades hennes reliker till Sverige och Heliga Anna av Novgorods ortodoxa församling (HANOF).

Mamma GunBritt

Ingegerd-Irina-Anna var min mm fm ff mf fm fm mf fm mf mf mf mf ff mf mf mm mm.