Det började i Älvdalen

Foto: Arild Vågen

I början av 1670-talet avrättades sju personer för trolldom i Lillhärdal, Jämtland. Denna rannsakning kom att bli startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland. 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under några få månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Ett sjuttiotal av de dödsdömda i Ångermanland tillhörde min släkt på farmors sida. Men det var i Älvdalen allt började några år tidigare, på farfars släktgren…

Ett lugnt och strävsamt liv i Lillhärdal

Anmodern Sigrid levde ett lugnt och strävsamt liv tillsammans med bonden Thor i Lillhärdal, Jämtland och deras två söner när trolldomshysterin började att sprida sig över Europa och upp mot Sverige, men det hade man ingen aning om då. Sonen Per, som är min anfader föddes år 1641 och kom att bli bonde liksom sin far. När fadern Thor avled gifte Sigrid om sig med Sven Nilsson Wass från Älvdalen och man fick tillsammans dottern Gertrud år 1656. Gertrud har blivit omtalad då det var hennes vittnesmål som startade den lavin av trolldomsanklagelser som kom att få så förödande konsekvenser med närmare 300 dödsoffer i vårt land under häxprocessernas tid.

Det började i Älvdalen

Gertrud Svensdotter föddes år 1656 i Lillhärdal som dotter till Sven Nilsson och hans hustru Sigrid (min anmoder). Sigrid avled i barnsäng och det sägs att fadern hade tankar på att gifta om sig med den mycket yngre pigan Märet Jonsdotter. Dottern Gertrud sändes till sin farfar i Älvdalen år 1664. Då farfadern avled året därpå, kom Gertrud att växa upp hos hans ogifta systrar, Chirstin och Elin Jonsdotter. Gertrud tycks ha haft det gott och tryggt hos familjen under några år men 1667 påstod en pojke som hette Mats, att han hade sett Gertrud föra sina getter över östra Dalälven genom att gå på vattnet. En möjlig orsak till pojkens anklagelse kan ha varit att barnen en dag hade vallat getter tillsammans och Mats hade då fått stryk av Gertrud. Kanske ville han hämnas.

Under häxprocessernas tid åsidosattes många lagar och regler och man riktade gärna in sig på att förhöra barn. Gertrud förhördes av prästen Lars Elvius och snart hade hon övertalats att peka ut pigan Märet Jonsdotter där hemma i Lillhärdal, som den som hade fört henne till djävulen. Gertrud berättade att hon vid åtta års ålder hade förts till en sandgrop och en trevägskorsning där Märet ropat ”Du fanen, kom fram”, varpå djävulen hade visat sig, i skepnad av en präst. Natten därpå hade Märet fört med sig Gertrud till satan genom skorstenen.

Foto: Wikipedia

Gertrud Svensdotter pekade ut pigan Märet och sju andra personer. Därmed hade trolldomsvansinnet och häxjakten kommit till Sverige. Mellan åren 1668 och 1675 avrättades cirka 300 personer för trolldom i vårt land.

Fängslade och dömda

Märet Jonsdotter, 28 år, kallades att inför sittande rätt bekänna sitt brott men hon förnekade allt. Ett märke på hennes vänstra lillfinger pekades ut som djävulsmärke och Märet erkände att hon ibland brukade läsa i salt för att bota ryggont hos djuren. Hon hade läst en ramsa:”Vår herre Jesus, han rese fjäll och fjär, bote flog och finnskott, vattenskott och den skott som skjuten är emellan himmel och jor. Guds ord och amen.”
Märet nekade till anklagelserna men rätten fastslog att ”hennes blotta nekande kan henne icke hjälpa eller från livsstraffet befria” Hon halshöggs och brändes på bål vid Spångmyrsholmen i Lillhärdal tillsammans med sex andra dödsdömda. Gertrud Svensdotter anklagades också men friades.

Åren 1668-1672 satt sju släktingar fängslade, utpekade av Gertrud Svensdotter. Pigan Märet Jonsdotters yngre syster befriades från dödsstraff, liksom den 31-åriga Kerstin Halvarsdotter. Men Kerstins mor, Malin dömdes till döden liksom Gertrud Olofsdotter. Släktingen Karin var gravid och fick sin avrättning uppskjuten tills efter förlossningen.

Det sägs att Gertrud Svensdotter bevittnade avrättningarna i Lillhärdal. Hon kom sedan att gifta sig med Lars, som även han hade vittnat mot trollpackorna under rannsakningen. Det har berättats att Gertrud bjöds in till prästgården under 1670-talet med uppdraget att underhålla besökarna med sina Blåkullaberättelser. Hon avled i juni 1675, strax efter att hon hade fött en liten son.

Som en löpeld

Trolldomsrannsakningarna i Lillhärdal blev startskottet för en serie trolldomsprocesser som spred sig som en löpeld över Dalarna, Gävle, Hälsingland och Ångermanland för att avslutas i Stockholm. År 1675 kom att bli det värsta året under häxförföljelsernas tid i Sverige. Under endast några månader avrättades minst 110 människor i Gästrikland och Ångermanland. Ett sjuttiotal av de dödsdömda i Ångermanland tillhörde min släkt. Häxprocesserna i Sverige tog, sorgligt nog, sin början i min släkt i Älvdalen med Gertrud och har kommit att beröra så många människor på ett mycket tragiskt sätt.

I ett tidigare inlägg berättar jag mer om häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland. Inlägget hittar du här







Finska familjer utan släktnamn

Anundsjö i Ångermanland Foto: Y-näsmannen

Anfadern Pål Henriksson Tenhuinen föddes omkring år 1575 i Jorois, Savolax och var den förste nybyggaren som slog ned sina bopålar i Grundtjärn, Anundsjö i Ångermanland. Pål slog följe på vägen med en annan finsk nybyggare, Olof Larsson Oittinen som kommit från finska Kainuu. Man kom först till Hermansjö, som på den tiden kallades ”fjället”. Snart fick man sällskap på fjället av den finske nybyggaren Anders Andersson från Omsjön. Anders var son till Antti Tarvainen Antinpoika som tillsammans med sin familj först hade bosatt sig i Hassela, Hälsingland.

Gudmundrå finnmark lockade många finska nybyggare på grund av det goda träskfisket. Man slog sig först ned i Viksjö finnmark, Graninge, Gudmundrå och Sidensjö. Historikern Richard Gothe som under sin livstid ägnade mycket tid till att kartlägga den finska bosättningen i Sverige, såg ett mönster vad gäller nybyggarnas flyttvägar. Han lade märke till att någon eller några i varje generation valde att söka sig cirka fem, tio mil längre norrut för att på så sätt hitta obrukad mark. I min släkt flyttade många från Ångermanland upp till Lycksele lappmark i Västerbotten.

Tenhuinen, Tarvainen och Juvonen

Tillsammans flyttade familjerna Tenhuinen och Tarvainen sju kilometer norrut, från Hermansjö, till Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland. Pål och hustrun Ella Pålsdotter hade där en häst, några kor och åtta får. Paret fick i Grundtjärn sex barn – Henrik, Pål, Barbro, Anders, Sofia och Olof.

Sonen Henrik Pålsson Tenhuinen f.1600 (min ana) bodde en tid i Åsele, Västerbotten. Hans son Michael f.1622 blev bonde i Tunsjön, Dals socken i Ångermanland där han gifte sig med Märit och fick tillsammans med henne sju barn. Märit avrättades för trolldom i Torsåker år 1675. Henrik var också gift med Elin Eskilsdotter f.1635 i Knäsjön, dotter till finske nybyggaren Eskil Göransson f.ca 1600. Elin hade tidigare varit gift med med Daniel Jonsson f.1630 i Mjövattnet, Gudmundrå, en sonson till Henrik ”Långe” Jonsson, som jag kommer att berätta mer om i det här inlägget. Tillsammans med Daniel i Mjövattnet fick Elin barnen Jon f.1650, Sofia f.1662 och Eskil f.1663.

Det finns en intressant koppling mellan släktnamnet Tenhuinen och trolldom. Historiker Niclas Persson Tenhuinen har lyft fram att det finska ordet ”Tenho” betyder just trollkonst/häxkonst.

Sonen Pål Pålsson Tenhuinen f.1620 gifte sig med Elisabeth Olofsdotter som kom från Hoting i Tåsjö, Jämtland. Hon var dotter till nybyggaren Olof Matsson Juvonen som bosatte sig i Mullsjö, Nordmaling i Ångermanland. Dottern Barbro Pålsdotter Tenhuinen f.1627 gifte sig med Olof Andersson, ättling till Omsjöfinnen Anders som hade det finska släktnamnet Tarvainen.

De östfinska nybyggarnas ättlingar gifte sig gärna med andra finska ättlingar, långt in i tiden. Förutom familjerna Tarvainen och Juvonen var det två andra finska släkter som följde familjen Tenhuinen på deras väg genom många ingiften. Dessa två familjer förlorade tyvärr sina finska släktnamn när de inkom till Sverige och trots många försök och mycket ”grävande” i arkiven är det omöjligt för mig att hitta deras finska ursprung. Kanske någon som läser detta inlägg vet mer om familjerna?

Agnäs, Viksjö Foto: Havsfrun



Pål finne


Anfadern Pål ”finne” utan släktnamn föddes omkring 1555 i Savolax och kom till Agnäs från Viksjö finnmark i Ångermanland tillsammans med okänd hustru år 1638. Om han tillhörde släkten Tenhuinen, Tarvainen, Juvonen, Oittinen eller någon annan finsk släkt är svårt att veta. Som många andra östfinska nybyggare förlorade han sitt släktnamn direkt när han inkom till Ångermanland. Pål är min anfader på fyra släktgrenar.

År 1640 fick Pål ”finne” lagfart på ett hemman på 7 1/2 seland i Agnäs, som han köpte av Per Perssons änka Kerstin. Pål måste ha varit gift två gånger. Han var far till barnen Pål (Påvel) f.1590, Mats f.1615, Pål f.1618, Anders f.1620, Beata f.1625, Olof och Ella. Dottern Ella gifte sig med Pål Henriksson Tenhuinen f.1575, som jag skrivit om tidigare i inlägget. Mats gifte sig med Beata Persdotter från Agnäs, Pål gifte sig med Anna från Brattsbacka i Nordmaling, sonen Anders gifte sig med Cecilia i Nordmaling och dottern Beata f.1625 gifte sig med Mårten Henriksson från Nästvattnet i Gudmundrå.

Henrik ”Långe” Jonsson

Mårten Henriksson föddes år 1625 i Nästvattnet, Gudmundrå som son till ”fjällfinnen” Henrik ”Långe” Jonsson f.ca 1575 i Savolax. Henrik på fjället hade tillsammans med okänd hustru barnen Jon, Mats, Göran, Daniel, Nils, Mårten och Karin.

Henrik ”Långe” var son till Jon Henriksson f. 1555 i Savolax. DNA-test som har gjorts på den raka fädernelinjen har visat att Jon kom från Savolax-området. Henrik ”Långe” Jonssons ättlingar går in i min släkt på många ställen genom ingifte men jag har inte lyckats klura ut till vilken släkt ”Långe” tillhörde. Mina misstankar har länge varit att han tillhörde familjen Tenhuinen, men jag kan ingenting bevisa.

Barnen bosatte sig bland annat i Lycksele, Sidensjö och Gudmundrå. Sonen Mats f.1610 var gift med Helena Larsdotter som ansågs vara trollkunnig. Hon lärde sitt barnbarn Henrik finska trollramsor för att bota sjuka. Med hjälp av ramsan han lärt sig av sin mormor och diverse salvor och dekokter reste Henrik runt för att bota sjuka. Det verkar inte ha gått så bra med sjukdomsbotandet. Ramsan och smörjelserna ansågs vara helt värdelösa och Henrik ställdes inför tinget, men friades. Den finska ramsan Helena Larsdotter i Knaften lärde sitt barnbarn finns bevarad och översatt: ”Värk och sveda skall bortgå – där den känner värken stå – Din Fader, Han sörjer över det – att du så länge är, – Modren tycker alltsammans illa vara – Du har mat nog hemma – med mindre du icke här vill bo – gör god om natten – så att det är allt gott innan som dagen blir – och bättre än det varit före.”

Trälar under penningen av Eero Järnefelt


Källor: Egen forskning, ”Byarnas historia i Anundsjö” av Erik Jonsson (Anundsjö hembygdsförening 1969, Tyko Lundkvists bok: ”Olåt och munbruk”, 1977, Niclas Persson Tenhuinen.

En spännande gammal anteckningsbok

Foto: Helena Bure Wijk

År 2005 hittade arkivarie Göran Gullbro på länsmuseet Murberget i Härnösand en spännande gammal anteckningsbok som var märkt med titeln ”Trolldom”.  Anteckningsboken innehåller protokoll samt en berättande text kring häxprocessen i Torsåker 1674. Det här är otroligt värdefullt material, inte minst för alla oss som släktforskar i Torsåker, Ångermanland. Den kungliga kommissionens protokoll har nämligen varit förlorat i över 300 år.

Originalprotokoll som varit försvunna i mer än 300 år

Det forskare har haft att luta sig mot är Teo Sundins fina avskrift av ”Rannsakningar i oktober 1674 ang trolldomsväsendet i Ångermanland; Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socknar”. Teo Sundins avskrift är ett väldigt värdefullt material, men visst skulle det vara fantastiskt att få studera originalprotokollet. Och nu finns det möjlighet till det! Historiker Jessica Johansson översatte texterna som hittades i arkivet 2005 och presenterade dem i en C-uppsats år 2009.

Hur kan man veta att anteckningsboken faktiskt innehåller originalhandlingar som har varit förlorade i hundratals år?

Ville försöka förklara det hemska som hänt

Prästen Jöns Hornaeus (1715 -1778) var barnbarn till Torsåkers Kaplan Laurentius Hornaeus som på sin tid var en nitisk häxjägare. Sonsonen Jöns ville i sin avhandling år 1771 försöka avtäcka sanningen kring ”trollkäringväsendet” och förfädernas gärningar. I sin avhandling påpekade han att han återgivit uppgifter som hämtats från de försvunna kungliga protokollen. Uppgifterna fick Jöns Hornaeus enligt egen utsago, av en person vid namn Eurenius.  

Även historikern Bengt Ankarloo har belyst att den kungliga kommissionens protokoll har legat till grund för Jöns Hornaeus avhandling, och att ”samtliga kommissionsrättens protokoll är förlorade. De har av allt att döma redan tidigt varit på avvägar”. Ankarloo påpekar att delar av de omfattande förhandlingarna under 1730-talet ägdes av kyrkoherden i Torsåker, Jöns Eurenius. Denne hade i sin tur fått dokumenten av dåvarande häradshövdingen i Medelpad, C. M. Björner. Ankarloo skriver att ”[d]en då teologistuderanden Jöns Hornaeus gjorde en avskrift av dem [d.v.s. kommissionens protokoll], som han trettio år senare begagnade för en relation, som har blivit en av våra viktigaste källor till händelserna i Ångermanland”.

Värdefull källa för forskare

Jessica Johanssons studie av de båda protokollen visar att det troligtvis är Jöns Hornaeus som författat avskriftens tredje del, då författaren exempelvis hänvisar till ”Herr Hans Wattrang” som sin morfar och till kaplan Laurentius Hornaeus hustru Brita som sin mormor. Hon anser också att de båda inledande protokollen är avskrifter från kommissionsprotokoll. I texterna hänvisas till rannsakningarna och den kungliga kommissionens arbete i presens. Årtal saknas, men datumen sträcker sig mellan 16 mars och 16 april och mellan dessa datum ska kommissionsrätten ha besökt socknen.

Jessica Johanssons avskrift av anteckningsboken är värdefull för alla som forskar kring häxprocesserna i Ångermanland.

I anteckningsboken listas alla de anklagade, deras hemvist och familjeförhållande, namn på vittnen. Här framgår även vad de arma människorna anklagades för. Här kan du hitta Jessica Johanssons ”Avskrift från år 2009 av anteckningsbok funnen i Länsmuseet Murbergets arkiv i Härnösand 2005 – Rörande trolldom i Torsåkers socken i Ångermanland under 1670 – talet”.

Många häxor i släkten

I Torsåker, Ångermanland avrättades fler än sjuttio personer för trolldom år 1675 och det är den största massavrättningen i svensk historia. Som ättling till de utpekade och avrättade kvinnorna har jag ägnat mycket tid till att försöka förstå det hemska som hände där flera släktlinjer nästintill utplånades.

Många häxor i släkten
Jag läste teologi och religionsvetenskap på universitet i cirka fem år och vintern 2014  påbörjade jag mitt magisterarbete, en akademisk uppsats som var det sista momentet inför examen. Som historienörd och gammal släktforskare ville jag gärna skriva om ”häxorna” i släkten, ur ett religionshistoriskt perspektiv och jag skickade därför ett mail till min handledare med mitt förslag: ”I min uppsats vill jag gärna skriva om häxprocessen i Torsåker, Ångermanland 1675. Om det är möjligt att göra så, vill jag gärna använda mina egna ”förmödrar”, släktforskningen och de protokoll som finns upptecknade, som studiematerial”.

Förslaget blev godkänt och jag satte igång att forska och skriva med liv och lust. Till min hjälp hade jag den egna släktforskningen, häradsrättens protokoll från 1674 samt en anteckningsbok med rättsliga protokoll som hittades av arkivarie Göran Gullbro i Murberget, Härnösand år 2005. Samtidigt som jag studerade primärkällorna fortsatte jag att bygga på mitt släktträd och resultatet var chockerande. När jag inledde magisterarbetet hade jag 15 kända anmödrar som avrättats för trolldom. När uppsatsen var färdig hade jag hittat ett sextiotal ”häxor” i släkten och jag insåg förfärat att de flesta som halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 var släkt med varandra.

Under häxprocessernas tid, på 1600-talet tänkte man sig att trolldomsförmågan var en egenskap som gick i arv från mor till dotter. Släktskap var därför oerhört viktigt och präster och lagmän präntade därför nogranna släktträd över de familjer som ansågs ha förmågan att bota och att sia. Dessa personer listades av sockenprästen under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad” och när man pekade ut, dömde och avrättade de trolldomskunniga så utplånades ibland hela familjer.

Föreläsning om häxorna

Svårt projekt
Inledningsvis tänkte jag mig uppsatsskrivandet som ett intressant och spännande projekt, men det var, ärligt talat, det svåraste jag någonsin har genomfört. Vetskapen om att det var mina egna anmödrar jag läste om i rättegångsprotokollen – de som tvingades stå där inför rätten, utsvultna och utmattade av tortyr, var plågsamt. Det var så sorgligt att gå på djupet med allt detta mänskliga lidande och ofta var mina dokument så genomdränkta av tårar att jag knappt kunde läsa texterna.

Många gånger ville jag ge upp och helt byta ämne för uppsatsen, men det fanns inte tid om jag ville få min examen. Arbetet fortskred med många tårar, men med tiden  började jag känna en smula glädje då jag nu fick möjlighet att lyfta fram några av de många dittills helt anonyma kvinnoliv som avslutats i Torsåker 1675. De avrättade fick inte ens en sista viloplats efter döden.

Foto: Helena Bure Wijk

Stockar och stenar falla där istället för tårar
Det var starka människor, mestadels kvinnor som pekades ut och dömdes till döden. Många vägrade att erkänna något brott trots svår tortyr, som min anmoder Barbro som nekade in i döden. Hennes egen son pekade ut henne som häxa och hon vände sig då till sonen och sa ”Du har gjort ett så gott dagsverke att du kan komma till himlen”. Rätten såg Barbro som en styvnackad och obotlig trollpacka och skrev om henne i protokollet: ”Denna hustru Barbro har stått i sin obotfärdighet och nekat så att stockar och stenar falla där, istället för tårar”.

Min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” finns att läsa här.

De avrättade i Torsåker
”Efter föregående rannsaknings innehåll har Häradsnämnden icke kunnat följande trollpackor ifrån livsstraffet befria, eftersom de bekända hava barnens vittnande besannat:

Hustru Brita, änka i Westerhammar, Hustru Sara i Kleen, Hustru Elisabetta i Aspeby, Hustru Sigridh i Hammar, Hustru Barbro i Hjärtnäs, Hustru Anna i Björnö, Hustru Marit i Vik, Pigan Annika i Aspeby, Hustru Margareta i Aspeby, Hustru Barbro i Aspeby, Hustru Margaretha i Hola, Hustru Anna i Hamra, Hustru Marit i Hälsingsta, Hustru Elisabeth i Salom, Pigan Sara i Salom, David Nilsson i Fanom, Hustru Marit i Rochstad, Hustru Karin i Kiärstad, Hustru Karin i Ärsta, Hustru Margareta i Ålsta, Hustru Anna i Ålsta, Hustru Brita i Ärsta, Hustru Ella i Norum, Hustru Sara i Norum, Hustru Brita i Ålsta, Pigan Sigrid i Ärsta, Hustru Anna i Ålstad, Hustru Sara i Ärsta, Nils Johansson i Kiärstad, Hustru Brita i Flögsätter, Pigan Kerstin i Flögsätter, Hustru Brita, Nils Erssons ibidem, Hustru Anna i Mo, Pigan Cecilia i Mo, Hustru Karin i Mo, Hustru Barbro i Daglös, Pigan Kerstin i Daglös, Hustru Anna i Lövsjö, Hustru Marit i Tunsjön, Pigan Brita i Lästa, Pigan Kerstin i Lästa, Pigan Anna i Lästa,
Hustru Barbro i Forsed, Hustru Margareta i Lästa, Hustru Sigrid i Näs, Hustru Marit i Näs, Hustru Anna i Näs, Hustru Elisabetta i Näs, Hustru Karin i Näs, Hustru Margareta i Sunnanåker, Hustru Cecilia i Blästa, Hustru Ingrid i Bollsta, Pigan Brita i Näs, Erik Joensson i Blästa, Brita i Nyland, Hustru Cecilia i Nyland, Hustru Brita i Näs, Hustru Margaretha i Forsed och Hustru Sigrid i Hammar. Datum Hammar dz 5 9 bris 1674″.

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan”. Foto: Helena Bure Wijk