En spännande gammal anteckningsbok

Foto: Helena Bure Wijk

År 2005 hittade arkivarie Göran Gullbro på länsmuseet Murberget i Härnösand en spännande gammal anteckningsbok som var märkt med titeln ”Trolldom”.  Anteckningsboken innehåller protokoll samt en berättande text kring häxprocessen i Torsåker 1674. Det här är otroligt värdefullt material, inte minst för alla oss som släktforskar i Torsåker, Ångermanland. Den kungliga kommissionens protokoll har nämligen varit förlorat i över 300 år.

Originalprotokoll som varit försvunna i mer än 300 år

Det forskare har haft att luta sig mot är Teo Sundins fina avskrift av ”Rannsakningar i oktober 1674 ang trolldomsväsendet i Ångermanland; Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socknar”. Teo Sundins avskrift är ett väldigt värdefullt material, men visst skulle det vara fantastiskt att få studera originalprotokollet. Och nu finns det möjlighet till det! Historiker Jessica Johansson översatte texterna som hittades i arkivet 2005 och presenterade dem i en C-uppsats år 2009.

Hur kan man veta att anteckningsboken faktiskt innehåller originalhandlingar som har varit förlorade i hundratals år?

Ville försöka förklara det hemska som hänt

Prästen Jöns Hornaeus (1715 -1778) var barnbarn till Torsåkers Kaplan Laurentius Hornaeus som på sin tid var en nitisk häxjägare. Sonsonen Jöns ville i sin avhandling år 1771 försöka avtäcka sanningen kring ”trollkäringväsendet” och förfädernas gärningar. I sin avhandling påpekade han att han återgivit uppgifter som hämtats från de försvunna kungliga protokollen. Uppgifterna fick Jöns Hornaeus enligt egen utsago, av en person vid namn Eurenius.  

Även historikern Bengt Ankarloo har belyst att den kungliga kommissionens protokoll har legat till grund för Jöns Hornaeus avhandling, och att ”samtliga kommissionsrättens protokoll är förlorade. De har av allt att döma redan tidigt varit på avvägar”. Ankarloo påpekar att delar av de omfattande förhandlingarna under 1730-talet ägdes av kyrkoherden i Torsåker, Jöns Eurenius. Denne hade i sin tur fått dokumenten av dåvarande häradshövdingen i Medelpad, C. M. Björner. Ankarloo skriver att ”[d]en då teologistuderanden Jöns Hornaeus gjorde en avskrift av dem [d.v.s. kommissionens protokoll], som han trettio år senare begagnade för en relation, som har blivit en av våra viktigaste källor till händelserna i Ångermanland”.

Värdefull källa för forskare

Jessica Johanssons studie av de båda protokollen visar att det troligtvis är Jöns Hornaeus som författat avskriftens tredje del, då författaren exempelvis hänvisar till ”Herr Hans Wattrang” som sin morfar och till kaplan Laurentius Hornaeus hustru Brita som sin mormor. Hon anser också att de båda inledande protokollen är avskrifter från kommissionsprotokoll. I texterna hänvisas till rannsakningarna och den kungliga kommissionens arbete i presens. Årtal saknas, men datumen sträcker sig mellan 16 mars och 16 april och mellan dessa datum ska kommissionsrätten ha besökt socknen.

Jessica Johanssons avskrift av anteckningsboken är värdefull för alla som forskar kring häxprocesserna i Ångermanland.

I anteckningsboken listas alla de anklagade, deras hemvist och familjeförhållande, namn på vittnen. Här framgår även vad de arma människorna anklagades för. Här kan du hitta Jessica Johanssons ”Avskrift från år 2009 av anteckningsbok funnen i Länsmuseet Murbergets arkiv i Härnösand 2005 – Rörande trolldom i Torsåkers socken i Ångermanland under 1670 – talet”.

Många häxor i släkten

I Torsåker, Ångermanland avrättades fler än sjuttio personer för trolldom år 1675 och det är den största massavrättningen i svensk historia. Som ättling till de utpekade och avrättade kvinnorna har jag ägnat mycket tid till att försöka förstå det hemska som hände där flera släktlinjer nästintill utplånades.

Många häxor i släkten
Jag läste teologi och religionsvetenskap på universitet i cirka fem år och vintern 2014  påbörjade jag mitt magisterarbete, en akademisk uppsats som var det sista momentet inför examen. Som historienörd och gammal släktforskare ville jag gärna skriva om ”häxorna” i släkten, ur ett religionshistoriskt perspektiv och jag skickade därför ett mail till min handledare med mitt förslag: ”I min uppsats vill jag gärna skriva om häxprocessen i Torsåker, Ångermanland 1675. Om det är möjligt att göra så, vill jag gärna använda mina egna ”förmödrar”, släktforskningen och de protokoll som finns upptecknade, som studiematerial”.

Förslaget blev godkänt och jag satte igång att forska och skriva med liv och lust. Till min hjälp hade jag den egna släktforskningen, häradsrättens protokoll från 1674 samt en anteckningsbok med rättsliga protokoll som hittades av arkivarie Göran Gullbro i Murberget, Härnösand år 2005. Samtidigt som jag studerade primärkällorna fortsatte jag att bygga på mitt släktträd och resultatet var chockerande. När jag inledde magisterarbetet hade jag 15 kända anmödrar som avrättats för trolldom. När uppsatsen var färdig hade jag hittat ett sextiotal ”häxor” i släkten och jag insåg förfärat att de flesta som halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 var släkt med varandra.

Under häxprocessernas tid, på 1600-talet tänkte man sig att trolldomsförmågan var en egenskap som gick i arv från mor till dotter. Släktskap var därför oerhört viktigt och präster och lagmän präntade därför nogranna släktträd över de familjer som ansågs ha förmågan att bota och att sia. Dessa personer listades av sockenprästen under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad” och när man pekade ut, dömde och avrättade de trolldomskunniga så utplånades ibland hela familjer.

Föreläsning om häxorna

Svårt projekt
Inledningsvis tänkte jag mig uppsatsskrivandet som ett intressant och spännande projekt, men det var, ärligt talat, det svåraste jag någonsin har genomfört. Vetskapen om att det var mina egna anmödrar jag läste om i rättegångsprotokollen – de som tvingades stå där inför rätten, utsvultna och utmattade av tortyr, var plågsamt. Det var så sorgligt att gå på djupet med allt detta mänskliga lidande och ofta var mina dokument så genomdränkta av tårar att jag knappt kunde läsa texterna.

Många gånger ville jag ge upp och helt byta ämne för uppsatsen, men det fanns inte tid om jag ville få min examen. Arbetet fortskred med många tårar, men med tiden  började jag känna en smula glädje då jag nu fick möjlighet att lyfta fram några av de många dittills helt anonyma kvinnoliv som avslutats i Torsåker 1675. De avrättade fick inte ens en sista viloplats efter döden.

Foto: Helena Bure Wijk

Stockar och stenar falla där istället för tårar
Det var starka människor, mestadels kvinnor som pekades ut och dömdes till döden. Många vägrade att erkänna något brott trots svår tortyr, som min anmoder Barbro som nekade in i döden. Hennes egen son pekade ut henne som häxa och hon vände sig då till sonen och sa ”Du har gjort ett så gott dagsverke att du kan komma till himlen”. Rätten såg Barbro som en styvnackad och obotlig trollpacka och skrev om henne i protokollet: ”Denna hustru Barbro har stått i sin obotfärdighet och nekat så att stockar och stenar falla där, istället för tårar”.

Min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” finns att läsa här.

De avrättade i Torsåker
”Efter föregående rannsaknings innehåll har Häradsnämnden icke kunnat följande trollpackor ifrån livsstraffet befria, eftersom de bekända hava barnens vittnande besannat:

Hustru Brita, änka i Westerhammar, Hustru Sara i Kleen, Hustru Elisabetta i Aspeby, Hustru Sigridh i Hammar, Hustru Barbro i Hjärtnäs, Hustru Anna i Björnö, Hustru Marit i Vik, Pigan Annika i Aspeby, Hustru Margareta i Aspeby, Hustru Barbro i Aspeby, Hustru Margaretha i Hola, Hustru Anna i Hamra, Hustru Marit i Hälsingsta, Hustru Elisabeth i Salom, Pigan Sara i Salom, David Nilsson i Fanom, Hustru Marit i Rochstad, Hustru Karin i Kiärstad, Hustru Karin i Ärsta, Hustru Margareta i Ålsta, Hustru Anna i Ålsta, Hustru Brita i Ärsta, Hustru Ella i Norum, Hustru Sara i Norum, Hustru Brita i Ålsta, Pigan Sigrid i Ärsta, Hustru Anna i Ålstad, Hustru Sara i Ärsta, Nils Johansson i Kiärstad, Hustru Brita i Flögsätter, Pigan Kerstin i Flögsätter, Hustru Brita, Nils Erssons ibidem, Hustru Anna i Mo, Pigan Cecilia i Mo, Hustru Karin i Mo, Hustru Barbro i Daglös, Pigan Kerstin i Daglös, Hustru Anna i Lövsjö, Hustru Marit i Tunsjön, Pigan Brita i Lästa, Pigan Kerstin i Lästa, Pigan Anna i Lästa,
Hustru Barbro i Forsed, Hustru Margareta i Lästa, Hustru Sigrid i Näs, Hustru Marit i Näs, Hustru Anna i Näs, Hustru Elisabetta i Näs, Hustru Karin i Näs, Hustru Margareta i Sunnanåker, Hustru Cecilia i Blästa, Hustru Ingrid i Bollsta, Pigan Brita i Näs, Erik Joensson i Blästa, Brita i Nyland, Hustru Cecilia i Nyland, Hustru Brita i Näs, Hustru Margaretha i Forsed och Hustru Sigrid i Hammar. Datum Hammar dz 5 9 bris 1674″.

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan”. Foto: Helena Bure Wijk