En kärleksfull och strävsam familj i Velgunaho

 

Huset Velgunaho. Målning av Allan Englund efter beskrivning av August Andersson i Sanla, som han mindes huset från sin ungdom när han ofta var där och hjälpte familjen. Foto: Privat

Jag besökte Röjden och den mytomspunna ”spökplatsen” Velgunaho 2017. Bostället ligger så vackert, djupt inne i den värmländska granskogen, nära norska gränsen. Det var på Velgunaho som extrema poltergeistfenomen härjade under sent 1800- och i början av 1900-talet, som gjorde platsen så känd. Husgeråd, stenar, psalmböcker och tunga möbler flög genom luften, som vore det en osynlig kraft som kastade omkring föremålen. Familjens kor släpptes ut från sina trygga bås och irrade omkring på måfå i skogen om morgnarna, trots att ladugårdsdörren varit låst kvällen innan.

Det har berättats att gamla hustru Marit, som bodde i huset tillsammans med sin man och hans syster, kunde känna på sig när de märkliga fenomenen var på väg att ske. Marit var blind men hon kunde ana de osynliga väsendena genom sitt sjätte sinne och varnade då familjen med orden ”Nu kommer de små grå!”

Velgunaho Foto: Helena Bure Wijk


Det fanns inte mycket kvar av det gamla huset när jag var där, endast några fragmentariska minnen från svunna tider i form av ett stenröse, delar av husgrunden och några gamla föremål, som en rostig kopparkittel. Saker som den lilla familjen förmodligen fick lämna i all hast när de tvingades fly sitt hem vid 1900-talets början. Man skulle helst inte röra vid några föremål på platsen, fick jag veta. Det skulle föra otur med sig. Solens strålar silades ned genom trädens vackra, täta grenar när jag stod där i skogen den dagen. Det var så grönt och vackert.

Att försöka förklara vad som egentligen hände där i Velgunaho så här, flera hundra år efteråt är omöjligt, men den bild som växer fram när man forskar om familjen genom kyrkböckerna, är en bild av en väldigt kärleksfull, stark och strävsam familj som verkligen värnade om varandra i tuffa tider. Man tog aldrig avstånd från släktingar som var mindre bemedlade eller sköra – tvärtom. Man värnade om de svaga och tog hand om dem livet igenom och såg till att de hade det tryggt och gott.

Halinens ättlingar

Vackra Röjden i södra finnmarken, Värmland blev ursprungligen upptaget av den finske nybyggaren Philippus Halinen år 1648. Många år senare – år 1809 – föddes hans ättling Olof Olofsson Halinen där. Olof bosatte sig i Kindsjön, Röjden och gifte sig med Valborg Thomasdotter som var född i Kringsbergen, Dalby.

Något år innan Olof gifte sig med Valborg fick han ett barn tillsammans med pigan Anna. Anna var dotter till Anders Hämäläinen och hans hustru Kerstin Henriksdotter Turpeinen. Olof och Anna fick tillsammans sonen Anders Olsson Halinen år 1831. Anders hade en nära och fin kontakt med sina halvsyskon och hjälpte dem under hela livet.

Foto: Helena Bure Wijk

 

Ärftligt anlag

Olof Halinen och hustrun Valborg fick flera barn tillsammans. I kyrkböckerna är sonen Olof f. 1833 antecknad som ”döf och dumb”. År 1848 blev Olof ”fri elev å Institutet för blinda och dövstumma i Stockholm”. Han konfirmerades där 1855 men han blev förmodligen inte så bra bemött på institutet. Olof ”hemkom samma höst men bortvandrade genast”, enligt prästens anteckning. Senare kom Olof tillbaka till Röjden och bodde då hos brodern Henrik Olsson i Velguna.

Hörselnedsättning tycks ha varit ett ärftligt anlag inom familjen Halinen. Även dottern Brita f. 1844 hade hörselnedsättning. Om henne har prästen antecknat ”Kan ej tala, hör litet”. I familjen bodde även Olof Halinens bror, Pål, som också var döv. Pål föddes 1818 i Röjden. Även Pål har av prästen fått anteckningen ”döv och dumb”. Pål flyttade till Rotberget i närbelägna Hedmarks finnskog i Norge 1846 och avled där året efter.

I hushållet bodde även Olof Olssons Halinens far, som då var änkling. Fadern hette Olof Olofsson Halinen, (som sin son) och var född år 1766 i Röjden. Han bodde i Pohjoskylä, Röjden och avled år 1844. Olofs hustru, Anna Samuelsdotter Raatikainen, var född 1775 i Djäkneliden. Olof och Anna fick 1815 sonen Henrik som antecknades vara ”döf och dumb”, liksom sonen Pål som föddes tre år senare.

Ansvarsfulla med goda hjärtan

Parets son Henrik Olofsson Halinen f. 1838 var ansvarsfull och hade ett gott hjärta. Han tog hand om sin familj och syskonen genom hela livet. Genom en tillfällig romans i ungdomen blev Henrik far till en pojke och trots att han inte var gift med barnets mor tog han hand om sonen.

År 1866 firades bröllop i Röjden då Henrik gifte sig med den arton år äldre Marit Olsdotter Saastainen som några år tidigare hade kommit till familjen som piga. Marit hade stora problem med sin syn och skulle med tiden komma att bli helt blind. Liksom Henrik var hon väldigt mån om sin familj. 

Hustru Marit 

Marit Olsdotter Saastainen föddes 1820 i Röjden, som dotter till Olof Andersson Saastainen och hans hustru Karin Thomasdotter.

Enligt kyrkböckerna födde Marit ett dödfött gossebarn år 1857. Hon var då 37 år och ogift. Det finns ingen uppgift om barnafadern. Den lille pojken föddes död den 8 juni och bara några veckor senare, den 30 juni, flyttade Marit till Grue i Norge. Hon återvände dock snart till föräldrahemmet i Röjden.

Marit var 37 år när hon födde sitt enda barn som sorgligt nog inte levde vid födseln. Dödfödda barn kunde på den tiden inte begravas i den vigda jorden på kyrkogården. De begravdes ofta utanför kyrkogårdsmuren men ingen vet var Marits lille son begravdes. Men barnet fanns säkert i hennes tankar under hela livet.

Från ”lånehus” till spökhus

Marit hade hunnit fylla 46 när hon gifte sig med den 18 år yngre Henrik Olsson Halinen. Han var en fin make och värnade ömt om Marit och släktingarna, men paret fick aldrig några gemensamma barn.

Huset Saunala/Sanla är själva ”huvudgården” till det hus som senare kom att kallas Velgunaho (eldbråten) , med ryktet om sig att vara ett ”spökhus”. Det var Henriks halvbror, Anders Olsson Halinen f. 1831 i Röjden som byggde Saunala.  Marits make Henrik hade inte riktigt råd att bygga ett eget boställe, men tack vare halvbrodern kunde han, hustrun Marit och syskonen Tomas, Olof och Brita bo fint och tryggt i huset Velguna, som var en tillbyggnad till brodern Anders närliggande gård Saunala (Sanla). En tid bodde även Henriks son Martin, som han fått före giftet med Marit, hos familjen.

”Han”

Marits synproblem försämrades med tiden och hon blev helt blind. Henriks bror Olof var dövstum och systern Brita är antecknad i kyrkboken som ”nästan dövstum”. Familjemedlemmarna förmedlade sig till varandra på olika sätt och man hjälptes åt med vardagens bestyr.



Det finns ingen dokumentation om exakt när de omtalade spökerierna började. De första påtagliga händelserna skedde under en påskhelg då familjens kor en morgon sprang omkring i skogen, i stället för att stå trygga i sina låsta bås. Någon/något hade släppt djuren fria och de rusade nu omkring, skrämda och förvirrade. Gossen August Andersson som bodde i granngården Saunala var en nära släkting till  familjen i Velguna och han minns hur oron i familjen blev alltmer påtaglig då de spöklika aktiviteterna ökade med tiden.

När Marit och Brita mjölkade korna kunde det plötsligt komma stora stenar flygande i luften, som om de var avsedda att skada de båda kvinnorna. Mjölkspannarna kastades bryskt omkull och det skedde så många negativa och oförklarliga händelser, som upplevdes som ilskna attacker riktade direkt mot familjemedlemmarna, att familjen valde att kalla fenomenen ”han”. Ängslan och oron växte sig allt allt starkare i den lilla familjen och de mystiska fenomenen tycktes eskalera med tiden. Snart hade ”han” förflyttat sig in i stugvärmen och spökade även inomhus…

En lugnande hand

August Andersson var under sin livstid känd för att vara en väldigt fin och ärlig man, som alltid hjälpte människor i nöd och han tillbringade en stor del av sin ungdomtid hos familjen i Velgunaho. När spökerierna tilltog i huset kallade familjen ofta på August, som kom dit och alltid lyckades lugna ned den otäcka stämningen i stugan.

Jarl Ericson har skrivit den intressanta boken ”Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga” (1996) och han lyfter fram hur den spöklike ”han” lyckades skapa oreda, rädsla och skräck i familjens hem, men ingen människa kom, tack och lov,  till skada trots att möbler och husgeråd flög omkring huller om buller.

August Andersson var ung när spökerierna pågick men han vågade ändå vistas i Velgunaho. Han har berättat att man ofta var tvungen att använda fysisk styrka för att tallrikarna skulle vara kvar på bordet: ”Man fick med all kraft hålla tag i matkärlen, assietter och pannor med mer som prompt ville vända sig då man satt till bords och åt.” 

Spökerierna tilltog

Kyrkböckerna förtäljer inte något om spökerier, men man kan följa familjen hela vägen och ser att familjemedlemmarna var ”kristliga” och regelbundet gick till nattvard, såsom det var påbjudet på den tiden. År 1888 finns en anteckning om att Henriks bror Tomas insjuknat och prästen har då antecknat att man hållit förbön för honom 8 april år 1888. Thomas avled 1889-06-08 av ”plötslig död”. 8 juni var samma datum som Marit födde sin dödfödde son många år tidigare.

Efter Tomas död bestod den lilla familjen av Henrik, hustrun Marit och systern Brita. Marit hade nu helt förlorat sin synförmåga och Brita kunde inte höra eller tala. Henrik var den enda i familjen som hade dessa sinnen och fick förmedla det som hände i omvärlden till sina familjemedlemmar. Det var säkert en ganska tyst tillvaro för Marit, med många tankar och minnen som gjorde sig påminda.

Jarl Ericson berättar i sin bok vad som hände i Velgunaho: ”Stenar ur rökstugmuren slets lös och företog seglatser genom rummet, spannar vändes upp och ned, kaffebrännaren seglade som en fågel genom rökstugan, en bänk rämnade, ett fönster trycktes ut med karmar och allt.”
Släkt, grannar och vänner fick uppleva många besynnerliga ting när de besökte Velgunaho under 1800-talets slut och fram till 1900-talets början. Bland annat kunde man se husgeråd, porslin och tunga möbler förflyttas i luften, som vore de burna av en osynlig hand. Flera personer bevittnade när tunga möbler plötsligt restes upp och ställdes på ända. Det har berättats att när prästen besökte huset, i hopp om att ställa allting till rätta, istället fick uppleva hur husgeråd och tunga kopparföremål kastades omkring i luften, som av osynliga händer.

Familjens släktingar och grannar var väl medvetna om de märkliga saker som hände i Velgunaho, men man var även måna om att försvara Henrik, Marit och Brita som var utsatta för dessa spöklika fenomen. Efteråt ville man helst inte tala om det som hände i Velgunaho. När människor berättade om spökerierna, så avbröt August från Sanala och sa: ”Lägg inte till. Det räcker mer än väl med vad som hände.” August hade ett gott hjärta och talade aldrig illa om någon människa.

Tvingades fly sitt hem

Enligt många muntliga och nedskrivna berättelser plågades familjen i Velgunaho av så hemska och påträngande spökerier i början av 1900-talet att man till slut blev tvungna att flytta för att undkomma sina plågoandar. Det har berättats att möbler och husgeråd flög omkring. Tallrikar vändes upp och ned i luften och for runt som projektiler. Tunga sängar och bänkar ställdes på ända, rakt upp i luften och psalmböcker kastades omkring. Hustru Marit, som då var blind och sängliggande, kunde känna på sig när de otrevliga fenomenen var på väg och det måste ha inneburit en enorm rädsla för henne. De osynliga väsendena tycktes ha familjemedlemmarna och även de personer som besökte familjen som måltavla. Det sägs att Marit, från sin säng, försökte blidka de osynliga väsendena som hon kallade ”de små grå”, genom att ”mata” dem med små brödsmulor som hon lirkade ned i golvspringorna. Men det tycks inte ha hjälpt.

Husgrunden i Velgunaho som den såg ut förut. Foto från Jarl Ericsons bok.


Lugn och ro efter en orolig tid

Henrik, Marit och Henriks syster Brita blev till slut tvungna att flytta från Velgunaho till Andinadobba (Andersstugan), på södra sidan av vägen. Flyttlasset gick i all hast år 1900. Huset Velgunaho revs och delar av virket/husets stommar användes till andra hus som uppfördes, bland annat till uthuset vid Andersstugan. Nu fick familjen äntligen lugn och ro på ålderns höst och man höll ihop och värnade om varandra ända fram till livets slut.

Henrik Halinen gick bort den 15 juni 1903 och hustru Marit Saastainen avled fem dagar senare. Efter Henriks och Marits död bodde Henriks syster Brita som inhyses på Röjden. Enligt en anteckning skickades prästbetyg för ansökan om pension för Brita år 1918. Hon avled år 1929.

När huset Velgunaho revs tycks spökerierna ha upphört lika hastigt som de en gång uppkommit. Enligt berättelser förflyttades de spöklika fenomenen nu istället rakt österut, till Rikkenberget i södra finnskoga.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

 

 

Källor: Ättlingar till familjen i Velgunaho, ”Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga” (Arvika 1996)  av Jarl Ericson, Nils Erik Iversen, Margareta Gullström-Linder, egen forskning

Det spökar på brunnen

Sätra brunn är en av Sveriges äldsta kurorter.
Foto: satrabrunn.se

Kurort med gamla anor

Sätra brunn ligger naturskönt mellan Sala och Västerås och är en av Sveriges allra äldsta kurorter. Under 300 år har både fattiga och rika vistats på anläggningen för att återfå styrka och hälsa genom brunnens mineralrika vatten.  

Sätra brunn anlades av läkaren Samuel Skragge på 1700-talet. Doktor Skragge var mycket intresserad av källvatten med hög järn- och kolsyrehalt. När han blev verksam som provincialmedicus i Västmanland köpte han hälsokällan mellan Sala och Västerås och grundade där Sätra hälsobrunn. Sedan dess har tusentals människor vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn” i den välgörande och natursköna miljön. Brunnens hälsobringande vatten hämtas än idag från Trefaldighetskällan.

Tusentals människor har genom åren vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn”.
Foto: satrabrunn.se

Inte bara de levande stortrivs på Sätra brunn

Men det är inte endast de levande som genom tiderna har sökt sig till Sätra brunn. Kurorten är även välbesökt av spöken, som liksom brunnens nu levande gäster, verkar stortrivas där. Ett av de spöken som ofta kan förnimmas på platsen är Den Röda damen som huserar i en av festlokalerna. Hon tros ha varit gäst på kurorten under 1800-talet. För röda damens del blev vistelsen tyvärr inte särskilt hälsosam. Hon blev strypmördad och hennes kvarlevor kom att bli kvar i husgrunden. Trots att huset en gång brann ned, försvann inte hennes vålnad. Än idag går hon omkring på Sätra brunn, sökandes efter sin mördare.

En ganska otrevlig närvaro har många fått uppleva på övervåningen och man tror att det kan vara konditor Ofvandal som stökar runt där uppe. Konditorn som under sin livstid blev hela 102 år tycks trivas i huset än idag. På senare tid har stämningen på övervåningen blivit lättare.

Det spökar i Bergabo, Sätra brunn.
Foto: Gustav Lundin


Biskopinnan Kalsenius bodde i Biskopsgården och var under sin livstid en ganska kontrollerande och snål människa. Hon donerade Sätra brunn till Uppsala universitet och skrev i donationsbrevet att hon tänkte återvända till Sätra brunn under alla sina levnadsdagar, vilket hon också gjorde. 

Badaren August Andersson är ett av de ”husspöken” som finns på Sätra brunn. Under sin livstid hade August en ganska barsk framtoning och den personligheten tycks han ha behållit. Han brukar nämligen köra ut obehöriga från Sätra brunn.

Badaren August Andersson spökar i badhuset. Foto: Gustav Lundin

I trappan upp till övervåningen och i köket kan man förnimma en äldre kvinnogestalt som bär en sjal på huvudet. Man tror att hon är en av badaren Augusts döttrar – Maria eller Emma. Besökare och personal har genom åren upplevt hur lampor tänds och släcks och ibland kan man känna kalla vindilar som går genom huset. Ibland trilskas låsen och det är omöjligt att låsa, och att låsa upp, vissa dörrar.

I Bergabo kan vissa gäster uppleva en dunkel närvaro, men i de olika husen på området finns även ljusare krafter. I torpet Fristaden kan man exempelvis förnimma ”den goda häxan” Stina Gunnarsson. Under många år skötte Stina om brunnens matförråd och verkar nu stortrivas i iskällaren.

Positiva energier lär finnas i Fristaden på Sätra brunn. Foto: satrabrunn.se

Sätra brunn är än idag en välbesökt kurort som erbjuder brunnsbad, spa och olika behandlingar. Genom århundradena har man erbjudit gästerna logi och behandlingar som passar allas plånböcker och denna filosofi har man än idag. Till kurorten kan man komma över en dag, eller övernatta i boende som passar plånbok, tycke och smak. På satrabrunn.se kan du läsa mer.

Häxberget i Torsåker, Ångermanland

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

Mellan åren 1668-1675 pågick trolldomsrannsakningar i Ångermanland och på hösten 1674 och våren 1675 avrättades där cirka 71 personer.

Jorden skulle snart gå under och de trollkunniga bar skulden

Det hade varit missväxt i området under flera år och människorna svalt – allas ögon riktades då mot de människor som ansågs ha övernaturliga förmågor. Man trodde att världen stod inför en apokalyps och de gamla läkekunniga tanterna och farbröderna troddes vara skyldiga till detta.

Några pojkar berättade att de hade hört att ”trullkärringarna” förbannade ”allt som på jorden är och allt som växer däruppå”. Eftersom trolldom ansågs vara en överförbar kunskap inom familjen så fängslade man, torterade och halshögg även släktingar till de misstänkta trollpackorna. De misstänkta var dömda på förhand och fördes till en grotta i närheten där de tros ha hållits fängslade under vintern 1674 och följande vår. Jordprover som har utförts på avrättningsplatsen har visat att bål har brunnit vid tre tillfällen. ”Resultatet av gjorda undersökningar visar med full evidens att folktraditionen här har rätt. Häxberget bär med skäl sitt dystra namn” (Jan Stattin, 1952).

Foto: Helena Bure Wijk


Tvingades att sjunga psalmer på väg till avrättningsplatsen

I juni 1675 fick de arma människorna se solens ljus för första gången efter flera månader i en fängelsehåla. De som överlevt tortyren och svälten trodde nu att de skulle få komma hem till sina barn, men istället väntade prästen, grannarna och släkten – de äkta männen, bröderna och även de äldre sönerna utanför fängelsehålan, med grepar och andra tillhyggen. De tvingade kvinnorna att gå sju kilometer till avrättningsplatsen.

Många dödsdömda svimmade under vägen av utmattning och man tvingade dem då att sjunga psalmer. Kvinnorna svimmade av utmattning och av dödsängslan enligt vittnesmål, men föstes framåt till avrättningsplatsen av sina egna anhöriga. Brita Rufinia, som var hustru till kaplan Laurentius Hornaeus och syster till min anfader Johan har berättat följande om den dagen:

”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångstpredikan och meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var och en att öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här hjälper varken rop eller tårar. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”. (Källa: Hornaeus, Sannfärdig berättelse om trolldomsväsendet)

Släpade de anhörigas kroppar upp till bålet och gick sedan hem, ”utan sinnesrörelse”

Väl framme vid avrättningsplatsen väntade två bödlar från Härnösand nedanför det som har kommit att kallas bålberget, eller häxberget. Allt var planerat i detalj och man halshögg kvinnorna nedanför berget för att inte allt blod skulle släcka elden. Efter att de anhöriga hade tagit hand om de dödas kläder släpade man de huvudlösa kropparna till elden som brann däruppe på berget. Enligt vittnesmål gick man sedan hem, var och en till sitt, utan sinnesrörelse.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Så hittar du dit:

Avrättningsplatsen ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget som är ca 7,5 kilometer. Man kan även parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.

Livet på Finnskogen

IMG_E5357
Foto: Helena Bure Wijk

Södra Finnskoga

Röjden i södra finnskoga, Värmland har länge varit omtalat för mystiska fenomen och även spökerier. Gården Velgunaho drabbades av säregna poltergeist-spökerier i början av seklet 1900 och det har berättats att väggfasta bänkar och möbler förflyttade sig som av en osynlig hand, liksom porslin och husgeråd som flög omkring i luften. Stenar kastades mot besökare och alla djuren släpptes ut från ladugård och hagar, som av osynlig kraft.

På gården Velgunaho bodde vid 1900-talets början Marit, Henrik och Brita. Marit var blind och det har berättats att hon kände på sig när spökerierna startade och hon varnade omgivningen med orden: ”Nu kommer de små igen”. Marit brukade mata dessa väsenden, som tydligen bodde under golvet, med brödsmulor, som hon petade ned från sängkanten.

Familjen i Velgunaho höll ihop och värnade ömt om varandra hela livet. Henrik, som blivit föräldralös som barn tog hand om, och höll ihop sin familj redan i unga år. Hans yngre syskon var dövstumma och Henrik tog dem alla under sina beskyddande vingar. När den arton år äldre Marit kom som piga till familjen uppstod kärlek mellan de båda.

På hösten 1900 blev de spökliga fenomenen så påträngande att man bestämde sig för att riva huset. Det finns många äldre (och även nutida) ögonvittnesskildringar vad gäller Velgunahos spökerier. Det berättas bland annat om en man från Missonsförbundet som försökte välsigna platsen då bibeln plötsligt slogs ur hans hand, att en tullare som besökte platsen plötsligt såg hur en trebent kaffekokare flög iväg så att kaffesumpen yrde. Strax därpå såg han även hur en stor säng flyttades omkring, för att slutligen ställas på ända. Så har det berättats, men vad som är sant och vad som är sägen är förstås omöjligt att veta.

Velgunaho Foto: Helena Bure Wijk

Livet på Finnskogen

Den duktige släktforskaren Margareta Gullström-Linder har forskat om familjen i Velgunaho och dess finska härstamning. Margareta berättar i följande text så intressant och fint om familjens historia:

I Södra Finnskoga, i en by som heter Röjden, bodde en familj där pappan hette Olof Olsson Halinen och var född 1766. Livet var hårt på den tiden och kvinnorna dukade ofta under av de hårda livsbetingelserna och barnafödslar. Olof gifte sig med en kvinna som hette Anna Olofsdotter Hämäläinen född 1782 och de fick två söner, Henrik 1805 och Olof 1809. Anna Olofsdotter Hämäläinen avled dock 1810 och Olof gifte senare om sig med en kvinna som hette Lisa Olofsdotter född 1788 och hon dog 1818.

Olof och Lisa fick fyra barn tillsammans. Dottern Lisa född 1812 som dog 1817, sonen Henrik som föddes 1814 och dog 1831, dottern Ingrid född 1815 och sonen Pål född 1818. Både Henrik och Pål var dövstumma.

Tredje gången gillt gifte sig Olof med Anna Samuelsdotter Raatikainen och hon var född 1775 i Djäkneberget. Anna var ingen ungdom och det troliga är att de aldrig fick några gemensamma barn.

Foto: Helena Bure Wijk

Sonen Olof Olofsson Halinen som var född 1809 gifte sig med en kvinna som hette Wallborg Thomasdotter som var född 1805 i Kringsberget i Dalby. Paret fick 6 barn och två av dessa barn var också dövstumma, Olof den äldste, Pål den yngste och en dotter, Britta, kunde inte tala men hörde lite. Två var utan dessa problem, Thomas och Hindrik.

Av syskonen dog 2 i späd ålder och de fyra som var kvar var Olof född 1833, Henrik född 1838, Thomas född 1841 och Britta född 1844. Olof var ju helt dövstum och Britta var stum, men hörde lite. Att födas med ett sådant handikapp på den tiden var nog väldigt utsatt. Människor har i alla tider haft det elaka sinnet att ge sig på människor som avviker från normen.

Dessvärre hände det tragiska att båda föräldrarna, Olof och Wallborg dog 1849 och 1850 och lämnade barnen föräldralösa. De hade sett till att barnen fått något i arv och i AI:5 s. 163 står antecknat att barnen ”äga tillsammans 12 1/2 skogsskatt hvarpå föräldrarna byggde en backstuga i livskraften”.

Nu var syskonen Halinen lämnade att klara sig själva och Olof, den äldsta var då 16 år och dövstum. Som föräldralös och avvikande kan man mycket väl tänka sig att det var en utsatt och svår situation. Jag kan mycket väl tänka mig att de kunde anses som ”besatta” av onda makter.

Brodern Henrik tog dock hand om sina syskon och de verkade klara sig ganska bra trots allt.

IMG_5911

På sommaren 1865 träffade Henrik Anna Olsdotter, en kvinna i byn som blivit änka. Anna och Henrik var nog inte ämnade att leva tillsammans för de gifte sig aldrig. Men resultatet av deras möte blev en liten gosse, Martin, som föddes i april 1866. Han växte upp hos sin mor men var säkert och hälsade på hos fadern.

Annas svägerska hette Marit Olsdotter och var av den finska släkten Saastainen. Hon kom att bli gift med Henrik året därpå. Det kan hända att Henrik och Marit såg varandra första gången i och med Annas och Henriks förbindelse.

I dessa trakter vid denna tid bodde det mycket finnfolk och även över på den norska sidan. Finnarna var i likhet med Dalbyborna mycket vidskepliga skriver Bjarne Persson i sin bok ”Skogsfinnar i Hedmark, Norge”. I Norge hade även dessa syskon delar av sina anor. Bjarne skriver vidare, Finnarna ansågs av den svenska befolkningen vara trollkunniga och använda svart magi, och man var rädd för att stöta sig med dom. Finnarna levde mycket nära naturen och, som de med olika former av magi försökte kontrollera. Det kunde vara besvärjelser som ibland kunde riktas mot människor.

Henrik Olsson Halinen, brodern som var född 1838, tog liksom rollen som syskonens ledare. Det var nog en tung uppgift med syskonen som varken hörde eller kunde tala. Så småningom kunde en piga anställas som kunde hjälpa till med hushåll och syskon.

cropped-img_e2006.jpg
Foto: Helena Bure Wijk

Då kom Marit Olsdotter Saastainen som var född 1820 i Röjden och hade tjänat piga någonstans i Södra Finnskoga och blivit rådd med barn. Fadern till barnet var dock inte intresserad av att ta sitt ansvar utan Marit fick gå hem till sin mor och far och födde 1857 där en liten pojke som dock sorgligt nog var dödfödd.

Marit kom alltså som piga åt barnen och Henrik. Marit fattade tycke för den trygge stabile Henrik som dragit ett tungt lass länge för att få ihop allt. Henrik föll också för Marit trots att det var en stor åldersskillnad mellan dom. Marit var 18 år äldre än Henrik, men var säkert en stor trygghet för den unge mannen.

Henrik och hans syskon har också en oäkta halvbror på bygden, Anders Olsson född 1831.  Anders blir resultat av Olof Olsson (Henrik, Olof, Thomas och Brittas far) och Anna Andersdotters ”kuttrasju”.

Foto: Helena Bure Wijk

Anders slöt sig också till syskonskaran senare i livet och blev accepterad. Då Henrik och Marit gifte sej 1866 finns brodern Anders boende hos dom. Henrik samlade sina syskon och tog hand om dom. Anders gifte sig runt 1858 med Ingrid Danielsdotter som var född 1826 och de fick sonen Andreas 1859. Döden slår till och lille Andreas dog, bara ca 1 månad gammal. Hustrun Ingrid dog året därpå 1860. Så att få komma ”hem” till sin bror och hans familj måste ha varit en mycket skön känsla. Så träffade Anders änkan Anna Olsson som var mor till Henriks son Martin och de blev kära och kunde säkert trösta varandra i sorgerna de genomgått. Tillsammans fick de 6 barn.

Henriks son Martin flyttade hem till sin far Henrik och Marit. Nu var de en riktigt stor familj. Men sorgen slog till igen mot Henrik då sonen Martin dog, endast 19 år gammal i sviterna av svullnad och vattusot 1885.

Brodern Thomas blev smed och flyttade och tog plats i Norra Råda. Men kom åter sjuklig och trots att man hade förbön för honom i hemmet, avled han 1889.

gloria-1901-by-giuseppe-mentessi-1857-1931-pastel-on-canvas-detail-of-triptych_u-l-pv7d2g0

Olof och Britta var ju dövstumma. Olof blev ”fri elev” på Blind och dövstumskolan i Stockholm 1848.  Han hemkom 1855 från institutionen i Stockholm, men bortvandrade genast. Förhoppningsvis hade skolan i Stockholm gett honom självförtroende så att han vågade sig ut att på egen hand att kanske söka arbete. Men 1866 då brodern Henrik gifte sig med pigan Marit Olsdotter så bodde brodern Olof med dom.

Systern Britta var inte helt dövstum men näst intill. ”Kan ej tala men hörer lite” säger husförhörslängden. Fick uppfostringshjälp från Serafimordensgillet en tid. Vet inte riktigt vad det innebär men kanske att hon fick någon form av ekonomiskt bidrag. Britta bodde sedan hos Henrik och Marit tills de dog och då flyttades hon som ”förrådstagen” till Johannes Andersson och hans familj i Rögden, (AIIa:2 s. 227). (Hon kom då från s, 184 1912) Hon ansökte om pension 1918. Avled som inhyses hos Johannes Andersson i Röjden (AIIa:3 s. 231), 1929-03-21, 26 år efter att brodern och hans hustru gått ur tiden. Britta står som halvsyster på något ställe men jag kan inte finna henne i födelseboken så jag vet inte vad som menas.

Marit blev blind med tiden och Britta bodde kvar hos sin bror och hans hustru och var nog en stor hjälp på ålderns höst.

Av någon anledning flyttades Henrik, Marit och Britta från sitt hus men jag vet inte vart. De står kvar under Bråtetorp men Bråtetorp är struket och han har tidigare stått som Hemmansägare. Nu står han som Undantag. Henrik avled 1903 den 15 juni, av slag. Marit dog 5 dagar senare av ålderdom.

Detta är historien om en familj som trots livets stora vedermödor höll ihop och gjorde det med den äran. Det sägs att det är denna familj som bodde på vad som senare fått namnet Velgunaho. Jag har fått information från Finland om vad det ordet kan betyda. Ordet kommer förmodligen från ordet ”velho” som betyder trollkarl och ordet ”velhous” som betyder trolldom. Slutdelen av ordet – ”aho” – används som efternamn, så kanske en fri tolkning kan bli en finsktalande man med namnet Aho som var trolsk, eller sysslade med trolldom och att platsen sedan efter det har kallats för Velguanaho?

Margareta Gullström-Linder

 

Hitta till Velgunaho: Resterna av gården ligger cirka 500 meter norr om byn Röjden, mellan Bjurberget och Falltorp nära den norska gränsen.

Röjden i norra Värmland

Foto: Helena Bure Wijk

För de skogsfinnar som bosatte sig i våra otillgängliga skogsområden för hundratals år sedan, var magin ständigt närvarande i vardagen. I den tuffa tillvaron försökte man på olika sätt beskydda sig mot olycka och ohälsa. I skogarna fanns björn och varg och vid det lilla torpet låg frosten ständigt på lur, med hot om missväxt och svält som följd. När den finske bonden sådde sin råg på våren så beskyddade han gärna sådden med magiska läsningar. Ibland lät han en droppe ”beskyddande” kvicksilver falla i jorden, från en medhavd vingpenna.

Att beskydda familj, hälsa, lycka och revir var oerhört viktigt i den otrygga tillvaro där de finska nybyggarna levde. När torpet väl stod färdigtimrat såg man till att rista in sitt bomärke, samt en och annan magisk symbol till beskydd – gärna på ytterdörren eller i stenar som fanns i närheten. Pentagrammet, den femuddiga stjärnan, liksom korset, var populära symboler som ansågs ha stor magisk kraft och förmåga att beskydda mot det som var ovälkommet.

Korset med tre lika långa ”armar” var en symbol som ristades till beskydd, men även för att markera revir. Här ett kors inristat i en sten vid Juhola finngård i Torsby, Värmland. Foto. Helena Bure Wijk

Korset i Röjden

Den lilla finnskogsbyn Röjden i norra Värmland besöks varje år av många turister som kommer för att se det mystiska kors som finns inristat i marken vid Mikkola. Korset är cirka en meter långt och ristades för över hundra år sedan men ingenting växer i korset. Området runt omkring korset har normal och frodig växtlighet, men ingenting växer i själva korset som är inristat på cirka en decimeters djup i marken.

 

Foto: Värmlands museum

Hitta till Röjden:
Röjden är en by i Södra Finnskoga socken i Torsby kommun i norra Värmland. Byn ligger mellan Bjurberget och Falltorp, nära den norska gränsen.