Genom åren har jag jobbat som skrivande reporter och som reporter på radio och lokal-TV. Någon kändisreporter har jag aldrig varit men jag har gjort några intervjuer med kända profiler – några av mina trevande försök blev ganska bra medan andra tog en ända med förskräckelse.
Spillde öl på Peter Lundblad
Som den gången då jag råkade spilla öl i knäet på Peter Lundblad på 90-talet. Jag fick syn på honom i folkvimlet och bestämde mig för att be om en intervju. Han nickade vänligt och jag såg framför mig hur han äntligen skulle få möjlighet att berätta mer om sig själv i en gemytlig och förtroendefull atmosfär. Innan jag ens hade hunnit få ordning på mikrofonen och alla sladdar hade jag råkat välta ett bord med diverse ölglas, över artisten. Det blev en ganska kort intervju.
Varje gång jag hör den fina låten ”Ta mig till havet” på radion tänker jag på den misslyckade intervjun och skäms.

Det kändes lite bättre när jag fick en pratstund med Orup. Han var väldigt vänlig och pratglad. Den gången spillde jag ingenting och välte inte något bord. Det är sådana fina stunder man bevarar i minnet. Magnus Uggla visade sig vara lite svårare att intervjua. Jag vet inte om det berodde på honom eller om det var för att jag mest satt och stirrade på hans långa, mörka ögonfransar?

Utan batterier med Jerry Williams
På 1990-talet var Jerry Williams en artist med ett fullspäckat turnéschema. Alla intervjuer skulle bokas genom hans musikbolag men jag bestämde mig för att försöka boka direkt med artisten. På 1960-talet hade Jerry Williams spelningar på Henrys i Skarpnäck, Stockholm och min pappa träffade honom där på den tiden. Här kan du läsa mer om Henrys raggarfik.

Trettio år senare var det inte alls lika enkelt att komma i kontakt med Mr. Williams, men jag försökte. Jag tog mig igenom publikhavet, kröp under några trailers och gick upp på scenen, knackade honom på axeln och frågade om jag kunde få en liten intervju. Han nickade och sa ”javisst, vänta i logen så kommer jag snart”. Jag gick till logen och väntade, överväldigad av lycka. Tiden gick. Ingen Jerry Williams syntes till. Jag såg att batteriet i min bandspelare hade oroväckande låg nivå.

Efter en stund kom Jerry Williams manager in i rummet och bad mig gå. Jag hade inte bokat intervjun med honom så det var bara att gå, direkt. Jag var så besviken men förstod. Jag hade ju kringgått reglerna…
Jag lunkade i väg med min bandspelare när managern ropade igen ”Du, där! Jerry säger att han har lovat dig en intervju så du kan komma tillbaka!”.
Jag fick åka med i turnébussen som stannade strax utanför staden. Jerry Williams kom farande i sin svarta sportbil och plötsligt stod vi på den mörka vägen, han och jag. Han höll sitt löfte och tog nu av sin dyrbara tid för att bli intervjuad av en uppenbart ”grön” och ovan reporter. Jag var så tacksam och glad. Jag ”knäppte” på bandspelaren och kände mig redo att ställa mina frågor, men innan jag ens hann påbörja intervjun hade batteriet i bandspelaren slocknat.
Jag skämdes och visste inte riktigt vad jag skulle säga. För en sekund tänkte jag att jag kanske kunde fortsätta intervjun som om ingenting hade hänt, men jag kan inte ljuga. Jag kände mig tvungen att berätta som det var och Jerry Williams skrattade och sa ”det är sån´t som händer”. Han bad om mitt telefonnummer och susade sedan i väg i sin sportbil. Jag ville bara sjunka genom marken. Men dagen efter hade jag ett nytt meddelande på telefonsvararen från Jerry Williams! Han sa ”Tja ba! Jag heter Jerry. Det var vi som träffades i Enköping. Jag kommer snart att lira i Örebro och vi kan träffas där om du vill”.
Om jag ville! Jag fick min intervju och insåg vilken fin och genuin person Jerry Williams var.
På konsert med Robert Wells
En annan fantastisk och ödmjuk artist är Robert Wells som jag hade glädjen att få göra en intervju med 2015. Tack vare Robert W. kunde jag ta med hela familjen på konserten Rhapsody in Rock. Det blev en oförglömlig kväll.

Foto: Helena Bure Wijk

Foto: Västerås Tidning
Yohio – en begåvad artist med många strängar på sin lyra

Foto: Helena Bure Wijk
Yohio, eller Kevin Lucas Johio Rhen Eires, som han egentligen heter, är en väldigt begåvad, ung artist med många strängar på sin lyra. Han slog igenom i Melodifestivalen 2013 med låten ”Heartbreak Hotel” som kom på andra plats. Sedan den dagen har jag rest land och rike runt tillsammans med min dotter Sandra, som var minderårig och behövde ha gamla ”mamsi” med sig för att kunna besöka alla Yohio-konserter. Vi har varit i Stockholm och på diverse småorter runt om i Sverige för att lyssna till min flickas idol. Visst känner man sig lite malplacerad som äldre bland alla ungdomar, men det har varit en kul och intressant tid.

Innan Yohio flyttade till Japan fick jag möjlighet att göra ett reportage om honom och min dotter fick möjlighet att träffa sin idol.

Foto: Helena Bure Wijk
Yohio har bland annat medverkat i musikalen ”Snövit” och har gjort en julskiva, ”Snöängelns rike” (2015) med fina låtar som borde spelas på radio oftare.

Ett härligt inlägg! Jerry Williams var en jordnära person … dessutom en stor artist. En av mina idoler! 🙂
Tack Anki!❤️Jag håller med🤗
Kram❤️
Helena