Mitt glada 70-tal

”Televisioner” från 1974 med Ernst Hugo Järegård, Claire Wikholm, Jan Olof Strandberg och Margaretha Krook
Foto: SVT Play

Jag föddes 1967. När jag växte upp hade man rundklippt lugg, hängslen och bruna manchesterbyxor. Dagarna i ända flätade vi plastband där på lekskolan. Vi satt i ring och klappade i händerna. Fröknarna spelade på tamburin.

En poliskonstapel besökte lekskolan 1973 och vi barn fick berätta om polisens arbete genom att rita en teckning

Lekskolebarnen lade platta urtrista saker som kallades ”Flano” dagarna i ända, eller kröp genom pedagogiska träkuber som låg utspridda på golvet. På den tiden visste alla vem fluortanten var och vad som skulle hända om vi inte sköljde ordentligt – då skulle tandtrollen ”Karius och Baktus” dyka upp.

Tandtrollen Karius och Baktus av Thorbjörn Egner

Musiken som riktades till barn var konstig. ”En liten klapp. En liten klang. Var inte slapp. Var inte bang”. Vadå ”bang”? Jag begrep mig aldrig på det där. ”Sovdjuret” med Barbro Hörberg var en annan grammofonskiva som jag inte riktigt lyckades förstå mig på. Hon sjöng i timmar om ”sovdjuret” som hade stora kinder och hängande ögonlock och som helst ville sova hela dagarna. ”Klas Klättermus” var visserligen lite roligare än ”sovdjuret” men han var också en lat figur som vägrade att samla sina egna nötter och hellre norpade nötter av andra. Musik, böcker och TV-program som riktades till barn hade ett formande syfte på 1970-talet. Som Grönsaksvisan (Klas Klättermus) ”Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor, morot, selleri och dill är inte heller illa”…

Jag på 1970-talet
Foto: Björn Wijk

Det var först 1970 som regelbundna färg-TV sändningar började och man visade då sex färgtimmar per vecka. Det skulle dröja länge innan färg-TV gjorde entré i mitt barndomshem, men det gjorde ingenting. Barnprogrammen skulle nog ändå ha varit lika gråtrista och omöjliga att förstå sig på. Var de överhuvud taget gjorda för barn?

”Tisdagskul” med clownen Manne.
Foto: SVT Play

På eftermiddagarna, klockan halv fem, cyklade Clownen Manne omkring på sin cykel framför en konstgjord kuliss och utförde sin pantomimteater. Jag begrep aldrig vad han ville säga. Undrar just om han förstod det själv. Jag kände mig mest skrämd av alltihop.

70-talets barnprogram bestod för det mesta av en serie diabilder som föreställde tråkiga höghus i någon miljonprogramsförort medan en allvarlig speakerröst berättade ”Här bor Olle. Olles föräldrar är skilda. Olle är ett nyckelbarn”.  Stackars Olle verkade mest irra omkring ensam på gården i förorten och det var synd om alla barn i hela världen. Om man inte tyckte om maten så tvingades man att äta upp allt på tallriken ändå med förmaningen ”Tänk på de stackars barnen i Biafra”. Jag tänkte på de stackars barnen och skämdes över att jag hade mat.

Och inte blev det bättre när Staffan Westerberg började leka invecklade ensamlekar i TV-rutan och hävdade att ”jorden är platt som en pannkaka”. Om man inte hade varit ängslig innan så blev man det nu. Den där ”storpotäten” kunde ju skrämma livet ur vem som helst.

”Storpotäten” i ”Vilse i pannkakan”
Foto: SVT Play

Jag kan förstå att man då, precis som nu ville informera och lära barnen något, men resultatet blev djupa, konstiga och politiskt vinklade barnprogram. Som barn kunde man lätt få för sig att världen var en riktigt obehaglig och orättvis plats att bo på och att barn for illa överallt. I förorterna irrade de ensamma nyckelbarnen omkring. Överallt på jordklotet var det svält och i pannkakan härjade den orättvisa ”storpotäten”. Och ingenting kunde man göra åt det.

”Nyckelbarn”
Foto: Superbass

Som tur var kom ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och ställde allt tillrätta. Pedagogik blandades med kreativitet. Äntligen ett program som riktade sig till barn och trots att vi ännu inte hade färg-TV hemma hos mig, så var hela programserien som en fantastisk färgsprakande show. Det var då allt det roliga började och man började ana ljuset i den gråtrista tunnelns slut.

”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Lars Erik ”Brasse” Brännström, Eva Ramaeus och Magnus Härenstam
Foto: SVT Play
Jag överlevde glada 70-talet utan några bestående men, hoppas jag…

2 reaktioner på ”Mitt glada 70-tal

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s