Det fina med forskning är att den alltid går framåt. Sedan jag skrev mitt inlägg om bröderna Hakkarainen i Aspberget, Värmland för några år sedan, har nya rön uppkommit som jag gärna vill berätta om.

I ett tidigare inlägg skrev jag att den gamla finnbyn Aspberget på Höljesskogen i Norra Finnskoga, Värmland en gång i tiden var boplats för både samer och östfinska nybyggare (skogsfinnar) som levde sida vid sida där. Något belägg för att så var fallet finns dock inte, har jag nu fått veta. Den duktige forskaren Bo Hansson, som under många år har källforskat om dessa trakter och de familjer som bodde där berättar:
– Det finns ingenting som tyder på samiska familjer i Aspberget. Henrik Olsson Lappalainen var skogsfinne och har sammanblandats med den samtida namne ”storfinnen” Henrik Olsson Kuosmainen, som var barnbarn till Anders och född i Törberget, men gift med Lars Josefsson Hakkarainens dotter Ablona (som dog tidigt).

Stenhuggare

Det var ursprungligen två bröder – Lars och Josef Hakkarainen som bebyggde Aspberget. Många nu levande ättlingar till de skogsfinnar som bosatte sig på finnskogarna i Sverige och Norge under 15- och 1600-talet, kan spåra sina rötter till just orten Rautalampi, varför värmländska Torsby och Grue i Norge idag är vänorter till Rautalampi kommun.

För skogsfinnarna var släktnamnet väldigt viktigt eftersom det visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade vad gäller jakt- och fiske. Släktnamnet var det namn som en gång i tiden hade burits av släktens patriark och som sedan gick i arv, i generation efter generation. Namnen bildades ursprungligen utifrån klanledarens egenskaper. Tillnamnen formades efter yrke, hemvist eller personliga egenskaper såsom namnen Hakkarainen som betyder ”stenhuggare”, Karjalainen som betyder ”karelare” och släktnamnet Käivärärinen som betyder ”lockig”.

Bröderna Lars och Josef Hakkarainen, eller ”Hackran”/”Hackare” som de kom att kallas av sina svenska grannar, härstammade från en stenhuggarsläkt.

Lars och Josef Hakkarainen var söner till Pekka (Per) Hakkarainen (f. 1570, Saimi Rautalampi).  Så långt stämde forskningen jag uppgav i min text…

Ingen Anders Liitiäinen i Aspberget

Jag berättade i mitt tidigare inlägg om Anders Liitiäinen (f. 1625) som bosatte sig i Aspberget i mitten av 1600-talet. Anders bodde först i Röjden, Värmland men var tvungen att flytta till Gravberget i Norge på grund av djup osämja med en granne. Anders Liitiäinen som även kallades ”Anders Liden”/”Anders liten” var enligt domböckerna en av Norge anlitad spejare och kunskapare under den Gyldenlöfska fejden (norskt-danskt krig mot Sverige under åren 1675–1679). Han bedrev även olaga handel. Byn Aspberget kom att bli ”skövlad och spolierad” under kriget men återuppbyggdes sedan. Men det här stämmer inte alls:
– Anders Mortensson Liitiäinen har aldrig bott i vare sig Röjden eller Aspberget. Han kom via Mulltjärn i Östmark, fick nedsättningsbrev på Gravberget (5 mil söder om mig) år 1656 och bodde där med flera syskon resten av sitt liv. Anders Olsson Kuosmainen däremot bodde i Röjden 1658–1665 och kom sen hit till byn där jag bor och bodde här. Han blev skattebefriad för sitt ”kunskapande” över gränsen, berättar Bo Hansson.

Grå vadmalskläder, trindmössor och långa hår

På 1820-talet bestod Aspberget av 16 hushåll som alla var finska. 1860 bodde över 100 personer i byn (500 personer i hela hemmanet) och i början på 1900-talet byggdes byns skola. ”I mitten av 1800-talet var bostäderna byggda på svensk-norskt vis med järnugn och inbyggda sängar, men finnsederna var bibehållna. Man låg på bäddar av starrhö mellan lakan av vita kalvskinn med håren på. Därtill fanns också långulliga fårskinnsfällar. I byn sågs ”små finnpojkar i sina små tarvliga grå vadmalskläder, långa ned på axlarna hängande hår och små efter huvudet formade trindmössor”, berättade på sin tid jägaren och författaren Gustaf Schröder (f.1824 d.1912). Den siste i Aspberget som talade finska var Erik Josefsson d. 1880, sonson till nybyggaren Josef Hakkarainen.