Stefan Öst är en hängiven släkt- och hembygdsforskare som under många år har kartlagt sina finska rötter. Berättelsen om de tusentals östfinska nybyggare som en gång i tiden valde att bosätta sig i de svenska skogarna har under hundratals år varit saknad på många håll i vårt land. När nybyggarna slog sig ned i de oländiga trakterna förlorade de ofta sina finska släktnamn och kallades Pål, Bertil och Grels ”finne”.

På senare tid har stolta ättlingar, som Stefan Öst, arbetat med att lyfta fram de viktiga släktberättelserna. I den fina texten ”Mina rötter på Orsa finnmark” berättar han med värme om sina strävsamma förfäder- och mödrar och deras milda och ännu påtagliga närvaro i den vackra finnbyn Lehtomäki, i Orsa finnmark i Dalarna. Magi har alltid funnits i den skogsfinska kulturen och Stefan undrar om det inte var den omtalade gråbjörnen ”Unntorparn” han mötte en vacker höstdag. Läs gärna Stefans fina berättelse!

 

Mina rötter på Orsa finnmark

För drygt 25 år sedan jobbade jag ett halvår med skogstaxering åt Orsa besparingsskog, och var stationerad i Noppikoski, mitt på den stora finnmarken. Att jag gick omkring på mina förfäders svedjor och slåttermyrar hade jag då ingen aning om! Under uppväxten på finnskogen i Gästrikland väcktes tidigt intresset och fascinationen för de mystiska och exotiska namnen på myrar, sjöar och berg. Detta inspirerade till att läsa allt jag kunde komma över om den finska invandringen och nyfiken på om jag hade finnar bland förfäderna började jag snart att släktforska. Jag hittade någon enstaka på 1600-talet som prästen kallade tex Bertil Finne. Mera spännande blev det för ca 5 år sedan när det via DNA-träffar (och verifiering i kyrkböckerna) stod klart för mig att jag via min farmor hade skogsfinnar betydligt närmare i släktträdet. Nu fick jag från Torbjörn Nääs dessutom reda på många av deras släktnamn!

Min anmoder Katarina Hänninen lämnade finnbyn Lehtomäki (Björkberg) runt 1820 och hade i princip enbart finska anor från många av de redan då 200 år gamla byarna. Hennes förfäder med namnet Nykäinen grundade hembyn, Hänninens flyttade sedan in från Hälsinglands angränsande finnskogar. Några andra byar grundade av mina förfäder är Fågelsjö av släkten Tossavainen, Rosentorp av Jämsäläinen, Kvarntorp av Makkoinen och Unntorp av Poikonen.

Vid den sistnämnda tänkte jag för ett ögonblick dröja mig kvar och åter förflytta mig 25 år bakåt i tiden, till berättelsens början: En vackers höstdag ser jag plötsligt ca 20 m framför mig i storskogen en gammal grå björn, så upptagen med att mumsa blåbär inför sin vintervila att den inte märkte mig förrän efter flera minuter, då vi tittade ett tag på varandra och den lufsade i väg helt lugnt. När jag samma kväll berättade för några äldre gubbar om händelsen, beskrev platsen och björnens utseende, var de säkra på att björnen var den gamle hane som gick under namnet ”Unntorparn”, efter platsen där den en gång föddes. Med det jag nu vet om mina förfäder så undrar jag om det inte var gamle Mickel i Unntorp (eller Unå-Mickel som han kallades, medan han själv säkerligen föredrog Mika Poikonen) som i björnskepnad var ute och tittade till sin flerfaldige ättling som ensam gick omkring i de milsvida skogarna…

Man får tro vad man vill om sådant men den skogsfinska trolldomen och shamanismen blev snabbt efter koloniseringen, inte utan fruktan, omtalad bland den svenska allmogen. En mäktig upplevelse har jag från mitt första besök i Björkberg precis innan bilden togs, när historiens vingslag träffade mig och jag blev sittande vid de stenrösen som förfäderna med blod och svett släpat ihop. En mycket stark känsla omslöt mig och tog all energi för några minuter. Var det förfäderna som gjorde mig sällskap där på sin vackra boplats där de upplevt 200 år av glädje, sorg, kärlek och hårt arbete?

Text och foto: Stefan Öst