I oktober 1787 transporterades 49 barn från Stockholms allmänna barnhus till Hälsingland för att placeras i fosterhem där. Förutom prästen Anders Bergmark följde två sköterskor med på den mödosamma resan då man färdades på leriga vägar i det ovanligt ruskiga höstvädret. Några av de barnhusbarn som följde med på resan var Abraham Sjöberg, Gustaf Martin Maron, Anders Östberg, Gustaf Österberg, Wendela Christina Björn och Elisabeth Wattman.

Jag berättade om resan i ett tidigare blogginlägg och har nu försökt att följa barnhusbarnen genom kyrkböckerna, från födelsen och framåt i tiden för att ta reda på hur det gick för dem alla. Det visade sig bli svårare än jag trodde. Allmänna barnhusets rullor är en fantastisk källa att ”gräva” i när man forskar om barnhusbarn i Stockholm, men de rullor som finns tillgängliga gäller för åren 1798 – 1916. Gustaf Martin Maron, Elisabeth Wattman och de andra barnen som reste till Hälsingland 1787 var alla födda långt innan dess, varför jag inte kunde få någon hjälp av barnhusrullorna, denna gång.

Försvunna pojkar

Stockholm är en stor stad med många församlingar och det är oerhört svårt när man söker efter personer där uppgift om födelseår och/eller födelseförsamling saknas. För att försöka hitta dessa uppgifter har jag sökt efter pojkarna längre fram i tiden men har inte lyckats hitta dem någonstans. Hur det gick för Abraham Sjöberg, Anders Östberg, Gustaf Martin Maron och Gustaf Österberg sedan de kommit till Hälsingland förblir därför en gåta. Jag vet är att Abraham Sjöberg föddes utom äktenskapet cirka 1776 i Stockholm. Han var son till änkan och bryggeriarbetaren Anna Christina Lundin och bodde hos sin mamma som nyfödd. 

De båda flickorna Elisabeth Wattman och Vendela Christina Björn har jag i alla fall lyckats följa genom deras korta och tyvärr ganska sorgliga liv.

Flickornas berättelser

Den långa resan från Stockholm till Hälsingland startade den 11 oktober vid Allmänna barnhuset där barnen placerades i övertäckta vagnar. Höstvädret var tufft det året och färden gick på leriga vägar i regn och storm under en hel veckas tid. När man till slut nådde fram till Bollnäs skrev prästen Anders Bergmark i sin anteckningsbok: ”Den allsmäktige Guden vare lov!” Han berättar att alla barnen, utom gossen Gustaf Österberg, hållit sig friska under den långa resan. Barnen placerades i församlingshus på orterna där de sedan hämtades av sina nya fosterföräldrar.

Vendela Christina Björn 10 år och Elisabeth Wattman 11 år var två av de barn som transporterades till Hälsingland i oktober 1787. När prästen Bergmark en tid senare reste tillbaka för att följa upp barnhusbarnen i deras nya fosterhem, antecknade han att alla verkade nöjda, utom flickan Vendela Christina Björn som, enligt Bergmark var ”den enda utav alla barnhusbarnen i Hälsingland, som med tårar i ögonen bad mig att få följa med till Stockholm”. Vendela Christina som hade sin moster i Stockholm, menade att hon skulle få en bättre uppfostran hos henne. ”Förgäves föreläste jag henne följderna utaf denna dårskapen och hur hon nu var mycket lyckligare, hon ville likaledes till Stockholm” skriver Anders Bergmark i sin berättelse. Vendela Christina kom aldrig att återse sin familj i Stockholm.



Vendela Christina Björn

Hon föddes år 1777 i Stockholm med anteckningen ”föräldrar okända” och placerades på Allmänna barnhuset. Hon var 10 år när hon transporterades till Hälsingland där hon fick ett nytt hem hos bonden Mattias Bergrot och hans hustru Anna på gården Skale i Söderala, Söderhamn. Det nya fosterhemmet blev dock en kortvarig boplats för henne. Redan året därpå arbetade hon som piga hos familjen Bergner i Söderala.

De följande åren är hon antecknad som piga på gårdarna Bers, Ina, Sund, Ellnö, Renskalla och Sunnanhed. En märklig anteckning i husförhörslängden fångade min uppmärksamhet lite extra. Det står nämligen att Vendela Christina genomgick absolution år 1790. Absolution (förkortades ”abs.”) var en kyrklig ritual som den ogifta modern genomgick när hon fått barn, då hon blev förlåten för sina synder. Den arma flickan Vendela Christina var endast 13 år gammal när hon genomgick absolution. Hennes barn finns inte i födelse- och dopboken och måste ha avlidit före förlossningen.

Vendela Christinas liv blev slitsamt och kort. Hon avled i lungsot (TBC) 1811, endast 34 år gammal. Hon var ogift och hade inga barn. I dödboken kallas hon ”barnhusflickan Wendela Christina Björn” och i den tunna bouppteckningen står hon antecknad som ”gamla pigan Wendla Stina Björn”. Förutom några klädesplagg ägde hon endast en psalmbok.

Elisabeth Wattman

Elisabeth föddes i Stockholm 1776 och precis som sin olyckssyster Vendela Christina, lämnades hon som nyfödd till barnhuset av ”okända” föräldrar. När hon kom till Hälsingland 1787 var hon 11 år och hamnade på gården Orsta i Söderala som fosterbarn. Kommande år tjänade hon som piga på gårdarna Vedtjära, Söderala och Siggesta.

Elisabeth och de andra barnhusbarnen fick en väldigt tuff barndom men det verkade som om denna flicka gick en ljus och fin framtid till mötes. År 1800 gifte hon sig med båtsmannen Hans Hjort. Elisabeth hade då fyllt 24 och flyttade tillsammans med maken in i en stuga vid gården Bers, Söderala. Äntligen kunde hon bilda en egen familj och hon hade ett hem, som hon kunde kalla sitt eget.

Historien blir så levande när man får följa människorna genom kyrkböcker och gamla källor. Varje liten anteckning hjälper till att ”måla bilden”, berättelsen, om personernas liv. Jag kände mig så glad för Elisabeths skull!

När jag hittade henne i kyrkboken, två år senare, var hon nybliven mor. Och död. I dödboken berättas att Elisabeth föddes i Stockholm av okända föräldrar. Hon ”fritogs” från barnhuset som 11-åring och blev fosterbarn hos Olof Jonsson på gården Orsta i Söderala. ”Gift 1800 med kronobåtsman Hans Hjort och afvlat med honom en son”. I prästens gripande text framkommer att den lille sonen, Eric, som föddes 21 november avled samma dag som sin mor. Prästen skriver om Elisabeth: ”Insjuknade i barnsäng 8 dagar från döden. Blev lyckligen förlöst men…(svårläst)…fann dock att för gott kalla hennes händer”.

I Elisabeths bouppteckning kan man läsa att hon förutom diverse kläder ägde en sotpanna (kaffepanna), en spinnrock, ett par ljusstakar, ett bord och lite porslin.