Publicerad i DNA-släktforskning, Okategoriserade, Religion, uppland

Vallonrötter

Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.

Redan i slutet av 1500-talet invandrade valloner till Sverige från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var i behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Det var vallonernas kunnighet och speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Den tidiga invandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa personer bosatte sig en tredjedel vid de Uppländska bruken. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De var kalvinister som lämnade sitt land efter en tid av förföljelse, för att bosätta sig i bland annat Belgien, Irland, Tyskland och Sverige. Till den reformerta tron bekände sig exempelvis smältarmästaren Godefroid Pousette som var min anfader.

Inte heller i Sverige fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts att utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar.
Den dubbla predestinationsläran är kanske det mest utmärkande för kalvinismen, tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.
”Vid riksdagen 1647 behandlades villkoren för Stockholms reformerta trosbekännare. Alla som bodde i Sverige skulle gå till Svenska kyrkan och döpa sina barn där. Främmande trosbekännare skulle inte ha rätt till högre ämbeten. De fick inte vara dopvittnen och skulle inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas”. (Källa: T Hållander/Vägen in i sockenkyrkan)

För många av de valloner som bosatte sig i Sverige, gick assimileringen snabbt och man smälte in i det nya samhället. Namnen försvenskades, man gifte sig med svenskar och anammade den lutherska tron. Somliga släkter tycks ha varit mer motsträviga och vägrade smälta in. Vallonsläkten Poulain kom till Sverige i början av 1600-talet och höll länge fast vid sin reformerta tro, varför man assimilerades ganska sent till lutherdomen.
Flera släktingar antecknas ha deltagit i reformerta sammankomster vid bruken sent 1600-tal.

Flera invandrade vallonsläkter behöll sin religion, språk och kultur och gifte sig nästan uteslutande med landsmän, långt in i tiden. Vid Lövsta och Österbybruk i Uppland hade man egen undervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man uteslutande gifte sig med landsmän, försenade assimileringen. I kyrkböckerna kan man se att många inte kunde redogöra för sina kristendomskunskaper på svenska under 1700-talet.

Vallonättlingar. Morfar och hans bröder Foto: privat

Av de fransktalande valloner som bosatte sig och sedan valde att stanna i Sverige finns idag fler än 100.000 ättlingar. Det är naturligtvis inte mycket av anfädernas- och mödrarnas ursprungliga ”vallon DNA” som finns kvar hos ättlingarna efter flera hundra år, men genom DNA-test har jag fått ett tjugotal släktmatcher med personer som också härstammar från samma anfäder, Dubois och Pousette.

Många är de skrönor som florerar kring vallonättlingarnas speciella fysiska ”kännetecken”, exempelvis bruna ögon, solbränd hud, långa stortår, knölar i nacken, små öronsnibbar, överrörliga tummar och så kallade ”vallonveck” eller ”streck” på armar och ben. Man bör ta allt sådant med en jättestor nypa salt, men visst kan jag hålla med om att ”vallonstrecken”, är något även jag har ärvt. Min mamma och hennes syskon har tydliga ”streck” på båda armarna, medan jag bara har ett tydligt streck/veck på höger arm.

Streck/veck på underarmens insida, några centimeter nedanför armbågen, påstås av många vara ett arv från vallonförfäderna. Foto: Privat

Mina rötter till vallonerna hittar du här

Publicerad i Religion, släktforskning, Stockholm, uppland, valloner

Fransoserna vid de uppländska bruken

Francois_Dubois_001
Bild: Massakern på hugenotter under Bartolomeinatten 1572. Målning av François Dubois (1529 – 1584)

Det var några tusen valloner som kom till Sverige mellan åren 1626 – 1655.  För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl.  De fransktalande vallonerna var ofta reformerta kalvinister –  så kallade hugenotter – som valde att fly hemlandet efter tider av förföljelse från stat och katolska kyrkan. Det som är mest utmärkande för kalvinismen är den dubbla predestinationsläran – tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till evig förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.

Jean Calvin

Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.

Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra
för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.

Mina anfäder- och anmödrar med namnen Pousette, Vincent -Rafflier, Poulain och Barre var några av de fransktalande valloner som bekände sig till den reformerta kalvinismen och somliga kom att behålla sin tro länge. Trots de skärpta bestämmelserna deltog familjerna  i reformerta sammankomster in på 1700-talet. Somliga vallonsläkter tycks ha varit mer motsträviga mot att assimileras och man behöll sin religion, sitt språk och kultur långt in i tiden. Vid Lövsta bruk och Österbybruk i Uppland hade man bland annat egen skolundervisning på franska. Det var främst bland hantverkarna – kolare, smeder- och hyttpersonal, skogshuggare och körare som ”försvenskningen” och även acceptansen gentemot lutherdomen, dröjde längre.

Anfadern Henri Vincent-Rafflier kom till Sverige 1626 från Fanzel i Belgien: ”Sonen till Jean Vincent från Fanzel har rest med Mathieu de Geer till Sverige”. Hans far, Jean Vincent-Rafflier, hade några år tidigare försvunnit tillsammans med kapten Trouillets trupper. Henri var gift med en ännu okänd hustru och kom att arbeta som kolare i Österbybruk och Gimo bruk fram till sin död 1679. Jag härstammar från hans dotter Margareta Vincent f.1634 som var gift med kolaren Mårten Dubois f. 1629.

Anfadern Michel Poulaine f. 1610  flyttade också till Sverige tillsammans med sin hustru, Jeanne Barre. I Forsmark antecknar man år 1679 att familjen Poulaine håller reformerta konventiklar, som då var en förbjuden verksamhet. De fransktalande kalvinisterna höll sig gärna till familjer med samma trosuppfattning och man gifte sig med dessa släkter. Michel Poulaine var hammarsmed och skrivare i Uppland. Han fick tillsammans med hustrun Jeanne Barre bland andra dottern Cathleen Poulaine f.1627 (min ana) som gifte sig med Gottfrid Pousette f. 1626. Även släkten Pousette höll sig till den reformerta tron till en början. Familjerna Vincent, Pousette, Le Chotton (Cotton), Dandenel, Francois och Magnette har sitt ursprung i Spanska Nederländerna.

År 1655 bodde det 43 personer i Gimo Bruk, Skäfthammar. Av dessa var 17 personer valloner. Familjerna Anthoine, Dandenel, Hubinet, Magnette och Pousette tillhörde smides- och hyttpersonalen. Le Chotton och Vincent var kolare och skogshuggare. Till ”övrig personal” hörde skrivaren François och mjölnare Magnette.

Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.

Vid Österbybruk i Uppland  fanns samma år 190 mantalsskrivna personer. Av dessa var 66 personer valloner, eller ”fransoser”, som de också kallades. Bland smides- och hyttpersonalen fanns familjerna Bastin, Baudou, Bayard, le Blanc, le Brun, Chevet, Goffin, Nonnet, Pira, Poulain och Pousette. Till kolar och skogshuggarpersonal samt körare hörde familjerna Anjou, Anthoine, Baudou, Carlier, du Clou, Dubois, Hubinet, de Marte, Martin, Michot, Mineur och Philip. Hantverkspersonalen bestod av familjerna Bailli (hovslagare), Hubinet (hjulmakardräng) och Tissier (hjulmakare). Övrig personal bestod av två mjölnare – Boudry och Pousette.

På bruket fanns en reformert verksamhet långt in i tiden. Skolläraren Jacques Potheuck anställdes vid bruket år 1636 och i hans arbetsuppgifter ingick barnundervisning, läsning på söndagarna, dels på förmiddagen, dels på eftermiddagen, ur Bibeln och ur någon reformert författares postilla. Läsningen skulle omges av bön och av psalmsång. Dessutom skulle han trösta de sjuka. Flera präster rapporterade från mitten av 1600-talet att den reformerta verksamheten tilltog alltmer i Österbybruk, istället för att minska. Man krävde att alla invånare skulle gå till sockenkyrkan om söndagen, men det verkar inte ha skett. Först 1735 invigdes en svensk kyrka på bruket.

Bruken var små miniatyrsamhällen där människor ofta levde sina liv, i generation efter generation. Vid Österbybruk, liksom flera andra uppländska bruk hade man egen skolundervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man nästan uteslutande gifte sig med landsmän, fördröjde assimileringen in i det svenska samhället.

Här är mina vallonrötter i Uppland

 

Källor: Vägen in i sockenkyrkan av Tore Hållander samt egen forskning

 

 

Publicerad i Okategoriserade

Masmästarens ättlingar

När Sverige behövde skicklig arbetskraft under 1600-talet invandrade många vallonsmeder till Sverige. Tanken var att man skulle arbeta här i några år och sedan återvända till hemlandet, men många familjer valde att stanna kvar. Idag är vi fler än 100 000 vallonättlingar i Sverige. Genom släktforskningen har jag lärt känna flera släktingar, som liksom jag är ättlingar till Per Persson som en gång i tiden var masmästare i Bennebols masugn i Uppland.

Morfars mamma Charlotta f.1876 i Bladåker

Vallonerna

Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Vallonernas speciella teknik att framställa smidesjärn gjorde dem väldigt efterfrågade. Liège i Belgien var den europeiska järnhanteringens nav under 1500-talet och det var naturtillgångarna i området samt järngruvor, skogstillgångar och vattenkraft från Ardennerna som gjorde den blomstrande utvecklingen möjlig. I området uppstod nya innovationer och produktionsmetoder, exempelvis ”resmilan” som förbättrade kolets kvalitet. Vallonsmidet gav ett smidbart och segt järn av extra hög kvalitet som gjorde att materialet kunde användas i helt annan omfattning.

Vallonerna invandrade till Sverige från sydöstra Belgien och norra Frankrike på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer även till de uppländska bruken, som på den tiden arrenderades av köpmannen Louis de Geer.


Bennebols masugn

Bennebols bruk ligger naturskönt i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby. Gården Bennebol med omgivande skogar ägdes ursprungligen av den välbärgade Görel Fadersdotter Sparre. I slutet av 1600-talet övertogs Bennebol av riksamiralen Gustav Otto Stenbock och det var han som beslutade sig för att uppföra ett järnbruk på platsen.

I masugnen tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. Bruket var ett litet miniatyrsamhälle, där några hundra personer levde. Längs Bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation. Vid Bennebols masugn var de flesta bruksarbetare svenska men där fanns även några vallonfamiljer.

Bennebols bruk Foto: Riggweter


Den 29 april år 1625 tecknade smältaren Bertrand Sporrong kontrakt i Liége, Belgien, för fyra års arbete som smältare vid Finspångs Bruk i Östergötland. Hans hustru Jacqueline Martelleur kom inflyttande flera år senare och familjen bodde en tid vid Österby bruk och sedan i Forsmark. Namnet Sporrong (le sporon) betyder ”sporre” och det sägs att man hade en sporre som sitt bomärke.

Sonen Francois Sporrong f.1605 fick ett tvåårigt kontrakt som malmslagare i Löfsta bruk i Uppland år 1627. Francois blev sedermera masmästare och valde att stanna kvar i Sverige tillsammans med sin familj. Sonen Pierre Sporrong f. 1677 blev masmästare, liksom sin far. Han arbetade en tid vid Vällnora bruk i Knutby, Uppland och bosatte sig sedan i Bennebols masugn i Bladåker, Uppland. Flera av Pierres söner blev masmästare och familjen kom att arbeta flera hundra år i Bennebols bruk.

Per Persson f.1717 blev masmästare liksom sin far och gifte sig med Margareta Gottfridsdotter Dubois f.1721 i Almunge. Paret fick tillsammans sex barn – Margareta, Per, Anders, Johan, Maria och Gottfrid. Ättlingarna kom att kalla sig Bladlund och Åkerlind, namn som har sitt ursprung i ortsnamnet Bladåker. Jag härstammar från Per och Margaretas son Johan Bladlund som föddes 1755 i Bennebols masugn. Tack vare släktforskningen har jag på senare tid fått kontakt med flera fina släktingar som också är ättlingar till masmästaren Per. De har bland annat berättat om spännande sedvänjor som har levt kvar inom familjen i hundratals år.

Morfar Ivar och hans bröder

 

Behöll sina sedvänjor

Vid bruken levde vallonfamiljerna sina liv och behöll sina kulturella sedvänjor och det franska språket, långt in i tiden. Bruken var som små samhällen i miniatyr och när man forskar i de gamla arkiven kan man se att några familjer ofta hade en mer framträdande position än andra. För arbetsgivaren var det viktigt att upprätthålla en monopolställning inom produktionen och för vallonfamiljerna var det viktigt att uppnå en sådan ställning vad gäller arbetstillfällen. Arbetslagen utgjorde för de anställda och familjerna den sociala tryggheten. Mästaren hade den högsta sociala positionen på bruket och hans söner bereddes ofta plats i faderns arbetslag där de fick börja sin bana som dräng eller kolpojke, goujar.

Ett socialt mönster formades på bruken där vissa familjer hade mer framträdande poster inom arbetslagen och svarade för ett utbyte av giftemålspartner. På så sätt såg man till att arbetstillfällena på bruket hölls inom familjen.  Som utomstående var det väldigt svårt att komma in i dessa slutna sociala sammanhang, men det kunde i vissa fall ske, genom ingifte eller om en släkt saknade en manlig medlem i lämplig ålder i sitt arbetslag. Det här mönstret levde kvar på vallonbruken länge, ända in på 1900-talet på vissa orter.

Morfar



Masmästarens ättlingar

Masmästaren Per Persson och Margareta Dubois dotter Maria Bladlund f. 1758 i Bennebols masugn gifte sig med Hans Jansson från Burvik i Knutby. Tillsammans fick de sex barn – Anders, Hans, Jan, Greta Maja, Petrus och Brita Kristina. Genom Petrus Hansson f.1792 i Bennebols masugn uppkom släktnamnet Åkerlind.

Familjen Åkerlind levde i Bennebols masugn i generation efter generation i flera hundra år. Per Johan Åkerlind som föddes där år 1869 var ättling till masmästaren Per Persson som var verksam där under 1700-talet. Per Johan var gift med Augusta Emilia Schedin f.1870 i Edsbro, Stockholms län. Tillsammans med de sex barnen bodde de på västra gaveln i den vita arbetarlängan Karl Karls. Även Per Johans mamma, Anna Maria Norström f.1835 i Knutby, bodde tillsammans med familjen. Från baronen i Harg erhöll Anna Maria en gratial som bestod av fri bostad, fri ved samt en liten summa som skulle räcka till livets nödtorft.

 

På bilden här ovan är hela familjen Åkerlind i Bennebol. I den främre raden sitter Anna Maria, dottern Margit och Per Johan. På den mellersta raden står f.v. döttrarna Sigrid, Astrid och Edit. I Bakre raden f.v. står sönerna Johan Helmer och Per Georg Åkerlind som är fäder till kusinerna May-Lise och Bertil Åkerlind.

Tack vare släktforskningen har jag fått den stora glädjen att lära känna flera släktingar som liksom jag är ättlingar till masmästaren i Bennebols masugn. Bertil och May-Lise Åkerlind är kusiner och ättlingar till Per Johan Åkerlind f.1869. Båda är hängivna släktforskare sedan många år. May-Lise Åkerlind har genom åren sammanställt sin släktforskning hundratals år tillbaka och hon använder sig av släktforskningsprogrammet Disgen2019 för att dokumentera släkten:
”Det är så roligt att den yngre generationen fortsätter med släktforskning. Jag har släktforskat för mina fyra barnbarn, så att de vet varifrån de härstammar. De får en varsin utskrift när de fyller 20 år, som de kan ha när de blir äldre, som ett minne av mig och deras släkt” berättar May-Lise.

Även May-Lises kusin, Bertil Åkerlind, som är sonson till Per Johan Åkerlind och Augusta Emilias son, Per Georg, är en hängiven släktforskare med stor kunskap. Bertil berättar att det endast var ett 15-tal personer som var fast anställda vid Bennebols bruk – masmästare, hyttdräng, uppsättare, bokare, malmdraghare och slaggskjutare. Därtill fanns många dagsverkskarlar som hyrdes in per dag när de behövdes.

Genom forskningen har jag även lärt känna släktingen Henrik Eriksson, som, liksom Bertil och May-Lise, är ättling till masmästarens dotter Maria Bladlund f.1858. Henrik är också en duktig släktforskare som har påbörjat sin spännande släktresa på senare år. Masmästaren Per Persson f.1717 var Henriks farfars mormors farmors far. Som många andra har han genom åren hört hur det pratats om valloner i släkten: ”Det har berättats att farfars mor, Charlotta Bladlund var av vallonsläkt och det verkar stämma. Jag ser att hon också var det på sin fars sida så det finns flera trådar att undersöka”.

Livet i masugnen

Under vinterhalvåret hämtades järnmalmen från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar berättar Bertil Åkerlind: ”Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. För bönderna i Alunda, som skötte malmtransporterna blev det ett välkommet bidrag till hushållskassan. Koltransporterna till Bennebols masugn sköttes av kolbönderna i trakten. Han beskriver hur det hårda arbetet gick till: ”Under de perioder då man smälte tackjärn, det kallades att blåsa masugnen, arbetade man i skift, en vecka i taget. Masugnsarbetarna övernattade i en stuga, alldeles intill masugnen, som kallades ”labbe”. Efter en vecka bytte man besättning och de som gick av skiftet badades rena från topp till tå och befriades från allt sot och annat”, berättar Bertil Åkerlind.

En gammal fiskemetod som gått i arv

Vallonerna behöll ofta språk och traditioner långt in i tiden. Vid somliga bruk hade man egna skolor med undervisning på franska och man samlades ibland för hemliga gudstjänster. Många valloner var kalvinister och de bekände sig till reformert tro, som det var förbjudet att utöva på den tiden. För många vallonfamiljer tog det hundratals år att assimileras in i det svenska samhället och man behöll sina seder och bruk genom generationer.

Att fiska med ”fork” var en fiskemetod som vallonerna förde med sig till bruket i Bennebol, en metod som har bevarats i släkten. Bertil Åkerlind minns hur hans farfar Per Johan ofta gav sig ut på Norrsjön med sin fork för att fiska. Han berättar: ”Man använde en stör som kallades ”fork” för att skjuta ut fiskenäten och för att mana på fiskarna, så att de hamnade i näten. I fiskenäten fanns en strut som var gjord av näver, där man stack in forken. Intressant i sammanhanget är att ”fourche” är det franska ordet för grep/gaffel”. Även Henrik Eriksson känner till forken som tradition i sin släkt: ”Farfar Nils gjorde sådana när min pappa var barn. Pappa berättar att forken fungerade bättre med en klump i botten och järnbeslag som höll fast den. Pappa gjorde en sådan till oss barn när vi skulle ro till en badplats. Stören användes då för att skjuta iväg båten genom vass och dy m.m. tills vi kunde komma loss och ro”.

Bertil och May-Lise Åkerlinds farfar Per Johan fiskar med fork i Norrsjön

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Bertil Åkerlind, May-Lise Åkerlind, Inger Ärlemalm, Henrik Eriksson, Fataburen 1981, Nordiska museets och Skansens årsbok och egen forskning

Publicerad i Okategoriserade, släktforskning

Valloner i Bennebols masugn

Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

För många var det arbete och bättre ekonomi som lockade dem hit, men många kan ha kommit av religiösa skäl. Det menar Tore Hållander som har skrivit en intressant avhandling om vallonerna vid de Uppländska bruken: (Vägen in i sockenkyrkan – De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636 – 1693, Uppsala 2000).  Majoriteten av vallonerna var reformerta kristna. De var kalvinister men saknade rätten att offentligt utöva sin religion i både Liége och Spanska Nederländerna. I Sverige kunde vallonerna, i alla fall till en början, utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar.

En av de valloner som bosatte sig i Uppland var smältarmästaren Godefroid Pousette som föddes i Belgien i slutet av 1500-talet. Han var min fm mm mf mf mf f och har många ättlingar i Sverige. Man beräknar att det idag finns hundratusentals ättlingar till de fransktalande valloner som kom hit i slutet av 1500- och början av 1600-talet.

Som många andra hörde jag som barn rykten om att vi hade valloner i släkten. När jag som 20-åring började släktforska, var jag fast besluten att hitta dem. Jag trodde då att det skulle bli enkelt, men det visade sig ganska snabbt att min morfars vallon-förfäder inte alls fanns på så nära håll i släkten som jag hade trott. Det krävdes många år av forskande innan jag hade lyckats ”gräva” mig tillbaka till vallonsläkterna Pousette, Dubois, Vincent m.fl.
På senare tid har jag börjat med DNA-släktforskning och har fått kontakt med flera släktingar som härstammar från samma vallon-förfäder.

Bennebols bruk i Uppland löd under Hargs bruk. Där tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. Mina förfäder levde och arbetade där under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och gamla arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Flera av mina släktgrenar som levde i Bennebols masugn härstammar från Belgien och vallonsläkterna Dubois och Pousette, men många anfäder- och mödrar var svenska.

Morfars mormors morfar hette Petrus Larsson och föddes i Bennebols masugn 1792. Han kom att arbeta där i närmare sextio år, liksom hans far och farfar gjort före honom. Fadern, Lars Persson f. 1748 arbetade som malmdragare i masugnen, ett slitsamt arbete.
Under vinterhalvåret hämtades malm från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. Lars farfar var under sin livstid körare vid Gimo bruk, ett arbete som också handlade om förflyttning av malm.

Malmdragaren Lars Persson arbetade som alla andra, hårt och i 1811 års husförhörslängd noterade prästen att han var ”oduglig” på grund av ”bråck”. Han dog 1827 och hade då arbetat 56 år i masugnen.

Om du, liksom jag, har hört rykten om valloner i släkten – ta dem på allvar. Ofta visar det sig att det finns en gnutta sanning i det som sägs.
Stor chans att hitta valloner har man när man har lyckats gräva sig tillbaka till 1700-talet och befinner sig i någon bruksort. Var inte alltför fokuserad på att hitta de där fransklingande efternamnen till en början, för även om de första generationerna bar dem, så kan det mycket väl hända att namnen snabbt övergick till patronymikon, det svenska namnskick som innebar att barnens efternamn bildades av faderns förnamn, med son- eller -dotter som slutled, exempelvis Persson, Larsson och Andersson.

Förnamnen kan ge en ledtråd så att du vet att du är på rätt väg. Bibliska förnamn var populära bland vallonerna liksom förnamn som Claes, Hindric, Noe, Gottfrid, Pierre och Gillius som förekom flitigt inom vissa vallonsläkter.

När barnen döptes hade man oftast fyra dopvittnen och vid vallonbarns dop var dopvittnena ofta valloner. Kanske ger dopvittnenas namn en ledtråd som kan hjälpa dig att komma vidare.

När du väl har hittat ledtrådar om just dina vallonsläkter så finns det duktiga släktforskare som gärna hjälper dig vidare. Kika på internet där det finns flera bra föreningar och forum för smeds- och vallonforskning.

Ett DNA-test kan hjälpa dig att bekräfta din pappersforskning samt knyta kontakt med nya släktingar. Företaget Family Tree DNA har bland annat DNA-testet Family Finder.

Lycka till med din forskning!


Morfars mamma Augusta Charlotta Bure f.1876.
Charlottas mammas förfäder var valloner som levde och arbetade vid de Uppländska bruken. Mer om Charlotta finns att läsa i mamma GunBritt Bures blogg om släktforskning.