Dold men inte glömd

Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid.
När jag mötte journalisten Gustav Asplund och vi samtalade om det hemska som hände i Ångermanland en gång i tiden så anade ingen av oss att vi har en gemensam historia. Men våra kopplingar till varandra visar sig vara närmare – och blodigare – än vi någonsin kunnat ana. Här finns alla avsnitt i serien ”Häxmorden” att lyssna på.

Foto: Helena Bure Wijk

Många anmödrar halshöggs och brändes på bål 1675 men i min släkt har man aldrig talat om det hemska som hände en gång i tiden. Det verkade nästan som om en barmhärtig glömska hade lagt sig över det hela. När jag som 20-åring började släktforska och till slut hamnade i häxprocessernas tidevarv så insåg jag att släkthistorien visserligen hade dolts, men den var inte bortglömd. Min farmors mamma fick namnet Emerentia efter anmodern som en gång i tiden ansågs vara en av de ”argaste trullpackorna”, trollkunniga Emerentia i Dynäs. En annan anmoder, Margareta Olofsdotter, ansågs vara den ”värsta” trollpackan av dem alla och även hennes namn har ärvts i släkten, bland andra farmor och jag fick bära hennes namn.

Trollkunniga Emerentia i Dynäs, Gudmundrå ansågs ha förmågan att bota sjuka med hjälp av örter och läsningar, men hon tycks även ha varit en väldigt stark kvinna som vågade stå upp och trotsa rådande normer. Hon finns omtalad i gamla dokument långt före häxprocessernas tid. Under häxprocessen lyftes det fram att Emerentia ”i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade, som några av nämnden vittnade om. Detta har också kyrkoherden och de gambla hört.”


När häxjakten drabbade Ångermanland blev det plötsligt väldigt viktigt att kika närmare på släktskap eftersom trolldom ansågs vara en kunskap som ärvdes inom släkten. Hustru Elisabeth i Aspby var visserligen en ärbar hustru med fyra barn, men hennes mamma var ”trollkunniga Emerentia i Dynäs, som i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade”, och detta tycks ha vägt tungt.

Släktingar och grannar pekar ut Elisabeth som trollpacka. Många barn säger sig ha sett hustru Elisabeth i Blåkulla där hon ”reder mat, skurar fat, dansar och bolar med den fule under bordet”. Per i Fanom, 7 år har i Blåkulla sett en hustru med ett krokigt finger som ska vara Elisabeth. Elisabeth halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 tillsammans med många andra kvinnor, bland andra dottern Anna och svågerns hustru Barbro.

”Hindrich Joensson i Aspby lade sin hand på bibeln och vittnade, att i den tid då Olof Eriksson friade till sin hustru Elisabetta, sade han något till honom som han då inte förstod: Skönt, idag har jag varit åstad och friat till en som sägs vara en trollkäringsdotter, på det att jag skall få smörlycka nog. Hans svärmoder var ju hustru Emeräntzia i Dynäs, Gudmundrå socken, som under sin livstid enligt ryktet gällt för att vara en trollkäring. Detta rykte hade många i salen hört, så även Herr Kyrkoherden och alla sade att ryktet var sant.” (rättegångsprotokoll angående trolldomsväsendet 1674, vol A I a: 1, Södra Ångermanlands domsagas arkiv)

Foto: Helena

Häxorna i Torsåker

vagn1
Foto: Helena Bure Wijk

Redan i förkristen tid fanns i Norden en föreställning om att vissa människor kunde ingå förbund med trollen och att de genom svart magi kunde orsaka skada och orsaka förgörelse, men den klassiska bilden av häxan som allierad med djävulen tog form i ett kristet landskap. Denna föreställning började florera i Europa under slutet av medeltiden, men det var inte förrän under senare hälften av 1600-talet som större häxprocesser förekom i vårt land.

Efter reformationens tid sågs folklig vidskepelse som hädelse, riktad direkt mot det heliga. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Vidskepelse och trolldom sågs av den kristna kyrkan som konkurrerande aktiviteter, som inte bara hotade hela den kristna samhällsordningen utan även det gudomliga majestätet, menar historikern Bengt Ankarloo.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma ”gott”, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont.  De troddes kunna förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg ”mjölka” kvastar och pinnar.

Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade trolldomsutövarna mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, påpekar Ankarloo.

När häxhysterin drabbade Sverige 1668 var Kristoffers landslag fortfarande i bruk. Lagen hade ett tillägg med den gammaltestamentliga Mose lag som fastslog att all uppsåtlig Gudshädelse skulle bestraffas med döden. Budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva” var det man lutade sig mot när man utfärdade dödsdomar i trolldomsmål.

Flera rannsakningar i Jämtland år 1668 kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.
I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa (ca 1/2 miljon människor), var det ett förhållandevis litet antal, ca 300 personer, som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade flera svenska orter (och familjer) väldigt hårt.

Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Många av de avrättade var kvinnor och många tillhörde den släkt jag själv är en del av.

”Över vida trakter av Norrland flammade häxbålen, vid Härnösand en gång tretton samtidigt. På ett berg mitt i Torsåkers pastorat i Ångermanland halshöggos och brändes på tre dagar 1675 ej mindre än 71 personer från trenne socknar kring Ångermanälven. En lång tid efteråt hörde man det ilskna skallet av trollhundar från berget, som därav fick namnet Skällberget”. (Det stora trolldomsraseriets tid, Runeberg)*

 

häxberg2
Häxberget, även kallat Bålberget ligger ca 1/ 2 mil från Torsåkers kyrka, mellan socknarna Dal, Torsåker och Ytterlännäs. Foto: Helena Bure Wijk

Det s.k Skällberget (vårdkaseberget) som omnämns i Runeberg ligger två kilometer norr om kyrkan och det finns idag inga belägg för att avrättningarna skedde där.