På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.
Fylleri och medborgargarde
Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.
För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.
Säsongsarbetare
Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.
Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.
Inte välkomna vid invigningen
År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.
Orsa-Härjeådalens rallarvisa
Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.
Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.
Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.
När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.
Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.
Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön har gjort en bra låt om Orsa-Hedebanan – ”Över Överberg” som du kan höra genom att ”klicka” här.
Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning
Helena Bure Wijk - Släktforskning 