När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.

 

Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

Foto: Sveriges radio

Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön har gjort en bra låt om Orsa-Hedebanan – ”Över Överberg” som du kan höra genom att ”klicka” här.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Remsgården

Remsgården. Foto: Byvallarn

Från finska Österbotten

Den finske anfadern Jon sägs ha kommit vandrande till Glissjöberg i Härjedalen en solig vårdag i början av 1600-talet tillsammans med sin hustru, Annika.  Som många andra flydde man från oroligheterna i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick. Bönderna i Österbotten levde i svår fattigdom på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När man reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många familjer tog då till flykten, undan krig och misär och hoppades på att få en fristad någon annanstans. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

Foto: Helena Bure Wijk

Färden gick via Bottenviken och flera finska familjer valde att stanna i Medelpad och söka en fristad där. Jon och Annika fortsatte dock sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Där, på den hisnande vackra platsen, valde man att slå ned sina bopålar. Jons bomärke föreställde två avhuggna träd med en liten bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på när han kom till Remshöjden och för första gången såg ut över den natursköna höjden.

Slogs till marken

Jon och Annikas ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Det första, enkla torpet där Jon en gång ristade sitt bomärke, skulle med tiden komma att byggas ut till en praktfull gård, som finns kvar än idag.

Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen”, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Främlingsfientlighet och rasism har funnits i alla tider. Det fick även ”Stor-Remsen” erfara där i Härjedalen. Han hade stora planer för familjegården och ville skapa ett vackert hem för sin familj och kommande ättlingar. Endast det bästa är gott nog, resonerade ”Stor-Remsen” när han med häst och vagn reste hela vägen till Hudiksvall för att köpa vackra, spröjsade fönsterglas till gården. Glasrutorna var massiva och tunga. Han fick kämpa hårt för att frakta dem den sista biten till Remmet på höjden.
– ”Svegarna” avskydde invandrare och ”Stor-Remsen” var ju av finsk härkomst. När han kommit fram till gården med de tunga fönsterrutorna väntade en stor mobb som slog honom i knävecken med klubbor så att han föll till marken och de dyra fönsterglasen gick i tusen bitar, berättar forskaren och släktingen Owe i Glissjöberg, som också är ättling till gamle ”Remsen”.
”Stor-Remsen” Olof var en målmedveten och envis man. Snart for han tillbaka med häst och vagn, hela vägen till Hudiksvall för att skaffa nya spröjsade fönsterglas till sin gård. Och den här gången var han förberedd.
– Han beväpnade sig med en stor träpåk och när han kom fram till gården och såg folksamlingen som väntade, ropade han ”Kom ni bara, så ska jag slå ihjäl er allihop!”. Svegsborna lät honom vara och lunkade hemåt, skrattar Owe.

Remsgården förvandlades under 1700-talet till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Gården kan besökas i Remmet, cirka 15 kilometer från Sveg i Härjedalen.

Foto: Helena Bure Wijk

Viskle som gammel-remsen

Rems-gården Foto: Byvallarn

Min gamle anfader, bonden Jon Jonsson var den förste i den så kallade ”Rems-släkten”. Det har berättats att han kom vandrande till Glissjöberg, Härjedalen i slutet av 1500-talet tillsammans med sin hustru Annika. Paret flydde oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

albert edelfelt - den brända byn
Bild: Albert Edelfelt ”Den brända byn”

 

 

 

 

 

 

 

 


Bomärket

Flykten till en tryggare plats gick via Bottenviken. De familjer som flydde tillsammans med Jon och Annika valde att sätta bo i Stöde, Medelpad. Jon och Annika fortsatte sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Jon byggde där ett hus och hans bomärke föreställde två avhuggna träd med en bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på första gången han kom till Remshöjden och blickade ut över den natursköna höjden.

Viskle som gammel-remsen

Jon, Annika och deras ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen” eller ”Gammel-Remsen” som han också kallades, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Det finns nedtecknat om Rems-sönerna att de var storväxta och arbetsamma. ”Gammel-Remsen” ansågs vara framgångsrik och det har sagts att allt han tog sig för, gick väl.  ”Viskle (viska) som Gammel-Remsen” var ett talesätt i trakten som syftade på att avslöja dolda hemligheter, förmodligen på intuitiv väg.

Tillsammans med sin hustru fick ”Gammel-Remsen” två söner, Olof och Mårten. Mårten var till skillnad från sin äldre bror väldigt ansvarsfull vad gäller sysslorna på gården. Min anfader, Olof, vistades mest i skog och mark i yngre år och verkade inte bry sig om arbetet på gården. Efter fadern ”Gammel-Remsens” bortgång föll ändå arvslotten på den bekymmerslöse Olof, som var äldst, medan Mårten fick flytta till nybygget Skogarvallen.

Gråt int du mor

Modern var väldigt bekymrad och oroade sig för att släktgården skulle förfalla när den nu hade kommit i Olofs vård. Men Olof tröstade henne: ”Gråt int du Mor. Han drä int á maten för oss´n hann kärn. Dä bli föll någa rå”.

Efter denna händelse fick Olof fart vad gäller arbetet på gården. Så till den milda grad att han enligt sägen ”for fram som Lucifer”. Det har sagts att Olof kunde bygga sju lador under en dag. En lördagsmorgon gick han en mil till en myrslått (där man slog hö på myrarna) och timrade där en slåtterstuga under dagen tillsammans med sin dräng. Stugan kallades ”Stor-Störese”. Efter att ha byggt huset gick han så hem den långa vägen, tog på sig sina kyrkkläder, slängde yxan över axeln och promenerade till kyrkan i Överberg, som ligger 1 1/2 mil därifrån. På vägen passade Olof på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft” står det att läsa.

En hyllning till hustrun 

Olof gifte sig med Annika Hammar och paret fick flera barn. Olof byggde ut familjegården med nya byggnader så att Remsgården förvandlades till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Från år 1748 fanns där även ett dubbelhärbre med ett mindre härbre bredvid, en kornlada, bagarstuga, loftbod, torkbastu och torrdass. De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika. ”Lill-Remsen” har där låtit skriva till sin fru: ”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare: thå hon thertil är wänlig och from”.

De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika.

När gammelfarmor öppnade eget

 

Reklam för Norlings rum för resande i Sveg Foto: Privat

Hösten 1915 bestämde sig gammelfarmor Dora Emerentia Rödlund (Norling) för att starta eget företag och köpte då en fastighet i Sveg med ”Rum för resande” – ett enkelt och hemtrevligt pensionat med tillhörande kafé dit många av traktens säsongsarbetare sökte sig för att hyra rum.

Kaffe av råg och vetekli

Det var svåra tider i Sverige och trots att man hade pengar att handla för, så var det svårt att få tag på mat då bland annat kaffe, mjölk och bröd ransonerades åren 1916-1919.
– Kaffe kokade man av råg som man rostade. Så minns jag också särskilt vetekli som rostades till kaffe och det smakade inte så illa. Kaffet gick alltid att ordna. Värre var det med brödet till kaffet, varför vi tog av egna kuponger för att hjälpa kaffegästen, berättade gammelfarmor.

”Skogsgubbar” och rallare

Det var dock långt ifrån alla gäster som var sugna på kaffe med dopp. ”Skogsgubbarna” arbetade hela vintern i skogarna och på våren kom de vandrande till Sveg med fullspäckad penningpung för att förfriska sig. Då skulle det festas på lagerdricka, berättade gammelfarmor.
-När de herrarna kom var det mest att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes ej, eller slogs sönder. Dessa personer med namn som ”Stor Po”, ”Uppsala Kalle”, ”Norrlands Nisse”, ”Mas Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa för kom de åt blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden.
Det fanns också en kategori arbetare som kallades rallare och dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder.

Farmors mamma Dora Emerentia Foto: privat


Sill och kålrötter

Även om pengar fanns så kände hon en ständig oro:
– Så gick dagarna och man levde ganska orolig inför vad som skulle hända…krig eller fred? Men det var bara att försöka hoppas och göra sitt bästa, klara upp affärerna och få maten för dagen. Maten var ju det viktigaste. Pengar fick vi ju in, men mat var svårt att införskaffa. Det vi fick på korten förslog ej. Sill och kålrötter hade man fått nog av. Det värsta var maten till barnen, som framför allt behövde mjölk. På kvällarna cyklade jag omkring, både en och två mil och bjöd 2.50 – 3 kronor litern. En och annan gång kunde det lyckas men oftast åkte man i oförrättat ärende.

Tillsammans med sin man, snickaren Oscar Norling, öppnade gammelfarmor senare begravningsbyrå, snickeri och blomsterhandel på Härjedalsvägen i Sveg, som hon drev fram till sin död 1974.

Norlings
1918 kom spanska sjukan till Sveg och många gäster som bodde på ”Norlings rum för resande” insjuknade. Mer om det kan du läsa här

Familjen Kornberg i Glissjöberg, Sveg

Glissjöberg, Västbyn nr 4 Foto: Privat

Våren 1878 lämnade min farfars morfar, Torsten Kornberg, Åsnes i Hedmark, Norge och begav sig till Glissjöberg i Sveg, Härjedalen. Han var då i 30-årsåldern och arbetade som sten- och vägarbetare. Torsten, som egentligen hade efternamnet Enersen efter sin far, tog namnet Kornberg efter Kornstadsberget, den ort han bodde på i Norge

Farfars morfar Torsten Enarsen Kornberg f. 1848 i Åsnes, Norge Foto: Privat

 

 

 

 

 

 

 

I Sveg träffade Torsten Sigrid Jonsdotter som kom från Glissjöberg och paret fick tillsammans barnen Emma Olivia f. 1879, Erik f. 1881, Johan August f. 1884, Anna Matilda f. 1886, Signe f. 1889, Sven Emanuel f. 1893 och Torsten Georg Mattias f. 1897. I församlingsböckerna är Torsten med familj antecknade som ”norska undersåtar”.

Sigrid Jonsdotter f. 1853 i Glissjöberg, Sveg Foto: Privat

År 1888 fick Torsten möjlighet att köpa en bit inrösningsjord i Glissjöberg. Man rustade en befintlig lada och använde den till boningshus, men  byggde senare ett nytt hus i närheten. (se bild överst i inlägget)

Torsten Kornberg med barn och barnbarn Foto: Privat

Jag har ”nystat” länge i släktens historia men har tyvärr inte lyckats kartlägga alla personer. Det jag vet om Sigrids och Torstens barn är följande:

Dottern Emma Olivia f. 1879 gifte sig med Per Erik Käck f. 1858 i Ljusdal. Paret fick fem barn tillsammans: Johan Einar f. 1898, Torsten Emanuel f. 1901, Signe Kristina f. 1904, Anna Margareta f. 1907 och Olof Arvid f. 1910 (d.1911). Alla barn är födda i Glissjöberg, Sveg. Familjen utvandrade till USA 1911.

Sonen Johan August Kornberg f. 1884 i Glissjöberg, Sveg utvandrade också till USA.  Gifte han sig där? Fick han barn?

Sonen Sven Emanuel Kornberg f. 1893 i Glissjöberg, Sveg gifte sig med Emma Kristina Holmin f. 1891 i Vemdalen. Paret fick bland andra dotter Irma.

Dottern Anna Matilda Kornberg f.1886 i Glissjöberg, Sveg (min farfars mamma) fick fem barn: Torsten Sigurd Leander f. 1911 i Glissjöberg, Sveg. Han föddes utom äktenskap men fadern uppgavs vara bokhållaren Johannes Teofil Pettersson f. 1879 på  i Stockholm. (Torsten Sigurd Leander bodde senare hos sin far, så de verkar ha haft en bra kontakt), Johan Gustaf f. 1915 i Glissjöberg, Sveg (min farfar). Anna Matilda gifte sig med skogsarbetaren Arvid Harald Svante Sjölin f. 1881 i Alsens församling och paret fick tillsammans barnen Arvid Harald Sjölin f. 1920 och Asta Sjölin i Glissjöberg, Sveg.

Farfars mamma Anna Matilda Foto: Privat

Vet du mer om släkten?
Hör gärna av dig till mig: forskningwijk(at)gmail.com

Pappa har seglat på de sju haven

Pappa Björn Wijk, författare till ”Med sjösäck och penna” Foto: Privat

Min fantastiska pappa, Björn Wijk, har seglat jorden runt och arbetat som sjöman ombord på många fartyg. Sedan han blev ”landkrabba” i slutet av 1960-talet har han arbetat som journalist. Besök gärna hans spännande blogg Med sjösäck och penna där pappa berättar om sina  sjömansminnen, åren som journalist och om livet idag, med styrketräning, golf och allt annat som berikar livet.

 

Hemmets Journal nr.52, 2018

 

Pappa och jag på 1970-talet Foto: Privat